Datasets:

polygraf-ai
/

contextual-data

Dataset card Data Studio Files Files and versions Community

Split (1)

train · 1.53M rows

text stringlengths 0 11M	link stringclasses 1 value	source stringclasses 16 values
Why is it called the international house of pancakes if its only in america? 3,810 shares	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
The Australian was cautious when questioned on Red Bull's pace relative to the reigning champion outfit, claiming the gap is less than 0.5s, but is unsure of the exact margin of Mercedes's advantage. "From testing, it looked like less than half a second," said Ricciardo. "I am not sure how much less. But less than half a second." He also downplayed any reliability concerns with the Renault power unit that may have come out of the winter, saying that the testing programme was the best he's experienced since joining the Milton Keynes squad in 2014 - and that the speed trap data suggests the engine is strong. "I had a few hiccups during testing but it was nothing dramatic I would say," added Ricciardo. "So I think looking at the last few years, at least while I have been with the team, winter testing has never been flawless for us. I think this year was probably the best one up until my time with the team. "We know things can turnaround. The 2014 race here was pretty…. forget the result, even the reliability was pretty impressive considering what we had done in testing. "It is not a concern for me. Throughout the season maybe things will happen, you have to be prepared for that, but we are coming here pretty confident – I would say with that. "I think our speed traps looked pretty good in Barcelona. We know we will not be as quick in a straight line but we are closer than where we were last year. We will see when everyone has it turned up this weekend." Verstappen: We need to improve Max Verstappen shared Ricciardo's view that the Red Bull probably isn't quite ready to challenge early pacesetters Mercedes and Ferrari, claiming that the team 'needs to improve' when the season kicks into gear. "There were definitely some positives to take with us [from testing]," he said. "For sure we need to improve, but I think everyone wants that all the time, especially with the new regulations this year. There is still a lot of opportunity to improve the car. We arrive here, for sure it is a step forward again, but if it is good enough I don't know. "It is still early days. We have to wait and see. With these cars you can develop more than last year's car where you already had a few years before of developing around the same kind of philosophy. "Sometimes maybe the start can be not as good but you can develop it very quickly and change it. I think the car is not bad but we can definitely improve." Additional reporting by Jonathan Noble	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Monica Rose Monica Angela Rose (11 February 1948 – 2 February 1994) was a British TV quiz show hostess on Double Your Money and The Sky's the Limit, both presented by Hughie Green. Showbusiness career Originally a contestant on Double Your Money, Rose was invited to become a hostess on the show by Green, impressed by her cockney charm and manner, and stayed for three years. She later worked on The Sky's the Limit. Personal life Rose left show business in 1977 and was admitted to hospital three years later suffering from a nervous breakdown. She married Baptist lay preacher Terry Dunnell in 1982 and settled in Leicester where she worked as a checkout operator in a supermarket. After battling depression, Rose committed suicide by overdosing on antidepressants and tranquillisers in 1994. References External links Category:1948 births Category:1994 deaths Category:British game show hosts Category:British television presenters Category:Television personalities from London‎ Category:Television personalities who committed suicide Category:Drug-related suicides in England	tomekkorbak/pile-curse-small	Wikipedia (en)
449 F.Supp. 18 (1978) Dominick CAMIOLO, Plaintiff, v. FELICITAS-RICKMERS LINE K.G. & CO., and Costa Lines, Defendants. No. 74 Civ. 5499 (CHT). United States District Court, S. D. New York. March 28, 1978. Paul A. Gritz, Brooklyn, N.Y., for plaintiff. Haight, Gardner, Poor & Havens, New York City, for defendant Felicitas-Rickmers Line K.G. & Co.; William P. Kain, Jr., New York City, of counsel. Michael D. Martocci, New York City, for defendant Costa Lines. MEMORANDUM TENNEY, District Judge. Defendant Costa Armatori S.p.A., an Italian company sued here as Costa Lines ("Costa"), has moved for summary judgment in plaintiff's personal injury suit against it as time charterer of the vessel ETHA owned and manned by the defendant Felicitas-Rickmers Line K.G. & Co. of Hamburg, Germany ("Felicitas"). The grounds for Costa's motion under Rule 56 of the Federal Rules of Civil Procedure are set out in the alternative: Costa alleges that 19 the plaintiff's complaint is either time-barred or estopped through laches, or that it fails to state a claim upon which relief can be granted. Because the Court has determined that the last contention is correct, it need not reach the limitations question, and for the reasons set out below Costa's motion under Rule 56 is granted and the complaint is dismissed as to Costa. Plaintiff alleges that he was injured on April 10, 1974, aboard the ETHA while he was engaged in his duties as a longshoreman in the employ of stevedores under contract to Costa. The ETHA was at the time moored at Pier 9, Port Authority, Brooklyn, New York. Plaintiff originally sued only Felicitas and was deposed by that defendant on January 7, 1976. Affidavit of Michael D. Martocci, sworn to November, 10, 1977, ¶ 7. "Plaintiff testified at [this] pretrial deposition . . . that his accident was caused by ice on the deck of the ETHA which was manned by a German crew" and that "he saw officers and crew members on deck at the time of his accident." Id. Apparently plaintiff's decision to name Costa as a defendant so late in the day was prompted by this circuit's decision in Fernandez v. Chios Shipping Co., 542 F.2d 145 (2d Cir. 1976). William P. Kain, Jr., attorney for defendant Felicitas, offered the following explanation for plaintiff's failure to sue Costa originally: Prior to the 1976 decision of the Court of Appeals for this Circuit in Fernandez v. Chios Shipping, the law appeared clear to the admiralty bar that a time charterer would not be held responsible either initially to the plaintiff or as indemnitor to the shipowner. However, the decision in Fernandez clearly changed the law insofar as the relationship between the charterer and the shipowners is concerned and no post-Fernandez case has been decided to deponent's knowledge as to whether the status of the plaintiff against the charterer has been changed. Therefore, plaintiff's counsel had no reason to believe that defendant Costa was in any way responsible for the accident until the recent decision. Affidavit of William P. Kain, Jr., sworn to November 18, 1977, at 3. Since plaintiff has not himself responded to Costa's argument that no claim has been stated against it, preferring to address himself to the issue of time bar and laches, the Court will use whatever material it can glean from the Kain affidavit in considering whether summary judgment is "appropriate" by the terms of Rule 56. In Klishewich v. Mediterranean Agencies, Inc., 302 F.Supp. 712, 713 (E.D.N. Y.1969), the court stated the traditional admiralty rule that a "time charterer assumes no liability flowing from the unseaworthiness of the vessel or the negligence of the crew unless it is shown that the parties to the charter intended otherwise." See G. Gilmore and C. Black, The Law of Admiralty §§ 4-14. to 4-19., at 229-39 (2d ed. 1975) ("Gilmore and Black"). It is this Court's opinion that Fernandez makes no fundamental change in the law as stated in Klishewich. In Fernandez a longshoreman was injured aboard ship when struck by some of the components of a glued-together pallet of cartons which came apart during unloading operations. The argument on appeal concerned the respective liabilities of the shipper, the shipowner, the time-charterer and the stevedore. As between the time-charterer and the shipowner Clause 8 of their time-charter contract provided that "the charterers are to load, stow, trim and discharge the cargo at their expense under the supervision of the Captain." The court of appeals found that this language represented acquiescence on the part of the time-charterer to be liable for injury which occurred during the unloading. When Clause 8 shifts the responsibility of proper discharge of cargo to the charterer, that responsibility includes whatever damage results from improper discharge, whether to the cargo or to the personnel unloading it. Fernandez, supra, 542 F.2d at 152. Clause 8 of the time-charter between Costa and Felicitas contains precisely the same language a standard formulation as was found to shift liability in Fernandez. 20 However, in Fernandez the shift occurred where the injury complained of "result[ed] from improper discharge" of cargo, i. e., from activity within the scope of responsibility accepted by the time-charterer in agreeing to Clause 8. In the instant case the injury is alleged to have come about because of an icy deck, a condition traditionally within the ambit of the shipowner's duty in a time-charter. See Guerrini v. United States, 167 F.2d 352 (2d Cir.), cert. denied, 335 U.S. 843, 69 S.Ct. 65, 93 L.Ed. 393 (1948). Moreover, this injury was in no way "cargo-related" in the manner of Fernandez, where the plaintiff was injured in the very act of unloading the cargo. There is no reason to extend the holding of Fernandez to shift liability from shipowner to charterer in situations beyond the loading, stowing and trimming of cargo; absent manifest intention otherwise, the traditional division of responsibility between the charterer and the shipowner should continue to obtain if violence is not to be done to their contractual agreement. To the shipowner, by tradition and by contract, falls the duty to maintain decks in a seaworthy condition. A study of the balance of the time-charter provisions between Costa and Felicitas supports the view that deck maintenance was Felicitas' responsibility in the first instance. Clause 1 of the time-charter reads in pertinent part: [T]he Owners shall provide and pay for . . . all the cabin, deck, engine room and other necessary stores . . . and maintain her class and keep the vessel in a thoroughly efficient state in hull, machinery and equipment . . .. With certain additions that only increase the shipowner's contractual responsibility, the language of Clause 1 in the time-charter between these defendants is precisely the same as that in Clause 1 of the standard time-charter set out in Appendix B of Gilmore and Black, supra. The authors construe this language to mean that "the owners will keep the vessel fit throughout the charter term." Id. § 4-14., at 230. Clause 41 of the time charter lends further support to the view that no unusual shift in responsibilities was contemplated since it provides that the vessel will be delivered to the charterer with a "Regular Deck Regulations Certificate" and that if longshoremen's work is delayed due to the owner's failure to comply with safety regulations the owner will bear the cost of such delay. This Court can find no intent between the parties for the charterer to take on the responsibility to maintain the ETHA's decks during the stevedoring operations contemplated by Clause 8. Since the accident had nothing to do with proper or improper discharge of cargo, the Fernandez rationale is inapposite. Therefore, summary judgment is awarded to defendant Costa. There being no just reason for delay, defendant Costa is directed to submit a judgment on notice to the other parties. So ordered.	tomekkorbak/pile-curse-small	FreeLaw
If this is your first visit, be sure to check out the FAQ by clicking the link above. You may have to register before you can post: click the register link above to proceed. To start viewing messages, select the forum that you want to visit from the selection below. Hybrid View Best Mods for Half Life 2? I just received a copy of Half Life 2 from a nice member on the Kindness Thread. One of the reasons I wanted this game was because of the amazing mods I've seen for this game. As soon as i get finished playing the actual game I'm gonna be trying out some of them that I already have in mind. But what are some of your favorites? p.s. if you could also leave a link to where i could download the mod, that'd be awesome. thanks! Dystopia was pretty sweet back when I used to play it. Cyberpunk team objective-based action with cyberspace hacking, implants and whatnot. Fun, nice theme and great production values (at least in the original maps; the later ones were still good but didn't seem as slick somehow). Mod-wise, HL2 actually ended up being pretty weak. It was the tail end of the "Let's just mod the crap out of every game" craze. And most of the really good ones have actually become standalone games. Pretty much this. HL2 marked the point when the expected quality of art assets went through the roof, and a lot of mod teams couldn't really match it. It's easier to work on MP mods because there's no requirement for digital acting or anything like that, so a lot of them are multiplayer mods. Mapping and modding declined with the HL2/D3 era unfortunately. Also the pipeline was (still is) atrocious. That said Missing Information is great for a look at what HL2 might have been but last I saw the public release hadn't been updated for ages. Minerva as suggested by gundato definitely wasn't bad either. Some of the MP mods were good but I don't know if they still get regular playtime compared to the juggernauts like TF2. A lot of the more successful ones from the HL era went on to have commercial releases (like NS2). I highly suggest the FakeFactory mod which can be found here: http://cinematicmod.com/, it will transform Half-Life 2 in to a next generation game. It also features better character high res character models, each character has about 4 versions. I highly suggest the FakeFactory mod which can be found here: http://cinematicmod.com/, it will transform Half-Life 2 in to a next generation game. It also features better character high res character models, each character has about 4 versions. I highly suggest the FakeFactory mod which can be found here: http://cinematicmod.com/, it will transform Half-Life 2 in to a next generation game. It also features better character high res character models, each character has about 4 versions. http://www.hidden-source.com/ The only Half life 2 mod I consider essential reading. All the other mp mods were choked to death by feature creep. One guy who looks like a shimmer of the predator (as in the movies) who can leap huge distances and kill with a single hit or eat killed opponents for health versus 4-8 other guys have a mix of assault weaponry. It's not a huge player base but as it's 1 vs many its not really a matter of stacked players and screwed team balance. The hidden can die to a single shotgun blast so a moments hesitation can be fatal. Misdirection and trickery are the hidden best tools, that and hanging corpses from the ceiling like meat.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Characterization of Gambierdiscus lapillus sp. nov. (Gonyaulacales, Dinophyceae): a new toxic dinoflagellate from the Great Barrier Reef (Australia). Gambierdiscus is a genus of benthic dinoflagellates found worldwide. Some species produce neurotoxins (maitotoxins and ciguatoxins) that bioaccumulate and cause ciguatera fish poisoning (CFP), a potentially fatal food-borne illness that is common worldwide in tropical regions. The investigation of toxigenic species of Gambierdiscus in CFP endemic regions in Australia is necessary as a first step to determine which species of Gambierdiscus are related to CFP cases occurring in this region. In this study, we characterized five strains of Gambierdiscus collected from Heron Island, Australia, a region in which ciguatera is endemic. Clonal cultures were assessed using (i) light microscopy; (ii) scanning electron microscopy; (iii) DNA sequencing based on the nuclear encoded ribosomal 18S and D8-D10 28S regions; (iv) toxicity via mouse bioassay; and (v) toxin profile as determined by Liquid Chromatography-Mass Spectrometry. Both the morphological and phylogenetic data indicated that these strains represent a new species of Gambierdiscus, G. lapillus sp. nov. (plate formula Po, 3', 0a, 7″, 6c, 7-8s, 5‴, 0p, 2″″ and distinctive by size and hatchet-shaped 2' plate). Culture extracts were found to be toxic using the mouse bioassay. Using chemical analysis, it was determined that they did not contain maitotoxin (MTX1) or known algal-derived ciguatoxin analogs (CTX3B, 3C, CTX4A, 4B), but that they contained putative MTX3, and likely other unknown compounds.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
# 1. kapitel Vi stod i Idas kælder, Jessica, Ida og mig, og var trætte. Der var mere lort hernede, end vi havde troet. Formiddagen var gået med at slæbe ting op i garagen, men kælderen så lige så rodet ud som før. Det var utroligt, hvad Idas far havde efterladt, da han flyttede for snart to år siden: Der var møbler, et fjernsyn og bildæk, højtalere, udstyr til at fremkalde fotos med og kasser fyldt med bøger og værktøj ... »Tror du, at jeg må få det her?« spurgte Jessica og trak et snavset akvarium frem bag en række med fem biografstole. Det var ikke til at fatte, hvad manden havde gemt. »Tag, hvad du vil,« sagde Ida. Det var tydeligt, at jeg ikke var den eneste, der var ved at få nok. I starten havde Ida ikke været helt så rundhåndet med at dele sin fars ting ud, men nu ville hun åbenbart også helst have det overstået. Idas mor havde arrangeret et garagesalg, som skulle foregå dagen efter, søndag. Hun havde givet Idas far en frist for, hvornår han skulle hente sine ting, og han havde svaret, at han ikke skulle bruge noget af det mere. Hun kunne smide tingene ud eller sælge dem, og det var, hvad vi nu var i færd med at gøre. »Det er skidesmart at lade os rydde op efter ham,« sagde jeg. »Hvad skulle han gøre?« forsvarede Ida sin far. »Først havde han ikke plads, og nu bor han i Tyskland. Jeg kan godt forstå, at han ikke gider køre tusind kilometer fra Berlin bare for at hente nogle skabe, der alligevel falder fra hinanden!« Hun skubbede sin boxer til side og masede op ad kældertrappen med et gammelt medicinskab, hvor lågen hang og dinglede i det ene hængsel. Hunden fulgte efter hende, men hun smækkede kælderdøren i ansigtet på den, så den næsten fik næsen i klemme. Da den kom tilbage til Jessica og mig, så den om muligt endnu mere bedrøvet ud, end den plejede. Jessica havde trukket et par hvide sokker op af en plastiksæk og forsøgte at rense akvariet med dem. Sokkerne blev grå, men akvariet blev ikke rent. »Tror du ikke, det ville være dejligt med et akvarium?« spurgte hun. »Så kan jeg se på fiskene, når jeg ligger i min seng eller læser lektier.« »Siden hvornår læser du lektier?« spurgte jeg, men Jessica tog sig ikke af det. Hun så sig om efter andre ting, hun kunne bruge, og løftede en støvet skrivebordslampe. »Ved du, hvordan man laver lys i et akvarium?« »Nej.« Jeg vidste selvfølgelig godt, at der skulle specielle lamper til, men jeg havde ikke lyst til at give lange forklaringer. »Spørg Fardin. Han har et akvarium på sit værelse.« Jeg så på min mobiltelefon. Klokken var 12.45. Fardins fodboldkamp var ikke engang spillet halvt færdig, og jeg var lidt sur over, at han ikke hjalp til. Det var trods alt på grund af ham, at vi tømte den lortekælder. Hans forældre havde lejet et rum i Idas kælder, hvor han kunne have sine trommer. Et trommesæt larmede for meget, til at han kunne øve sig ovre i højhusene, hvor han boede. Det var ikke længere nok kun at spille i musikskolen, hvor han havde gået siden august. Det kunne de ligesom godt have regnet ud før, tænkte jeg. Inden Fardin valgte at spille netop trommer. Jeg havde det temmelig dobbelt med idéen. På den ene side kunne jeg godt lide tanken om, at Fardin fra nu af næsten dagligt ville komme hjem til Ida. Ida var min bedste veninde, det havde hun været, siden vi gik i børnehave sammen. Der var kun fire huse mellem Idas og mit, og jeg kunne altid gå over til hende. Det kunne endda blive meget hyggeligt at mødes med Ida og Fardin på den måde. Og med Jessica. Jessica skulle selvfølgelig også være med. Vi havde allerede talt om, at Idas fars gamle sofa skulle blive stående i kælderen. Vi ville også beholde de to store lysestager, som han havde lavet af et gammelt trappegelænder. Når Fardin havde spillet trommer nok, kunne vi hygge os. Det kunne vi selvfølgelig også oppe på Idas værelse, men det var noget andet at have en kælder, hvor man kunne være uforstyrret. Jo, jeg var sikker på, at det kunne blive godt. Alligevel var der et eller andet, der nagede mig ved tanken. Jeg tror, at jeg var misundelig over, at det var hos Ida, det hele skulle ske. At det ikke var mig, der havde fået idéen, eller mor. Jeg prøvede at trøste mig med, at der slet ikke var plads i vores kælder – men det var der jo helt åbenlyst heller ikke i Idas. Med den forskel, at Ida havde fået sin mor til at gøre noget ved det, mens jeg ikke engang havde forsøgt. Jessica havde fået øje på en gammel telefon med drejeskive og en lang ledning, og da hun trak den frem, væltede hun en papæske med møtrikker. De rullede ind under reolerne, hvor de blandede sig med tætte klynger af nullermænd og en nytårshat, der engang havde været lyserød. Det var typisk Jessica, hun var altid forfærdelig klodset. »Jeg tror, jeg går hjem,« sagde hun, da vi havde samlet de fleste møtrikker op igen. Hun børstede støvet af bukserne og så på sine fingernegle, hvor den lyserøde lak var ved at skalle af. »Min morbrors familie kommer i aften, og jeg skal vaske hår og skifte tøj.« »Hvor mange timer tager det dig at vaske hår? Det er tarveligt, at du går, før vi er færdige. I hvert fald, hvis vi skal dele pengene.« »Jeg var her, længe før du kom,« forsvarede Jessica sig og mente nok de ti minutter, hun havde stået og prøvet Idas mors sminke, mens de havde ventet på mig. »Men så lad os spørge Ida, om hun har noget at spise.« Vi tog fat i den høje cd-reol og slæbte den op ad kældertrappen. Boxeren masede sig ind mellem vores ben, og denne gang lykkedes det den at slippe forbi os og ud. Oppe i garagen var Idas mor i gang med at sætte prisskilte på tingene. Hun havde en iPod om halsen og høretelefoner i ørerne og vippede til en musik, vi ikke kunne høre. Godt det ikke var min mor. Da Jessica og jeg kom med reolen, tog hun en høretelefon ud. »I kan bare lade de tunge møbler stå. Preben kommer i aften, han kan slæbe de store ting.« Preben. Alene navnet. Jeg så Ida rulle med øjnene og skyndte mig at se væk. Preben var en halvgammel radiovært med et rødt skæg og en tyk mave, som pludselig en skønne lørdagmorgen havde ligget i Idas mors seng. Ida havde først opdaget ham, da hun var kravlet op til sin mor. I hans side af sengen! Flere detaljer ønskede ikke engang Jessica at høre. »Er det rigtigt, at vi må beholde pengene fra garagesalget?« spurgte Jessica. Idas mor tøvede kort, mens hun så på tingene, vi havde slæbt op. »Hvad med at vi deler lige over,« foreslog hun. »Halvdelen er til mig, resten kan I dele mellem jer.« Ida havde ganske vist ikke nævnt, at vi skulle dele pengene med hendes mor, men det var fair nok, syntes jeg. Jessicas øjne lyste op. »Jeg ved godt, hvad jeg skal købe.« »Og hvad er det?« spurgte Idas mor. »Fisk til mit nye akvarium. Og et par bukser, hvis der er penge nok. De gamle er begyndt at stramme lidt.« Om røven, kunne jeg ikke lade være med at tænke. Ida udtrykte det pænere, til gengæld sagde hun det højt: »Det er, fordi du spiser for meget.« »Det passer ikke! Det er, fordi jeg er ved at få kvindelige former, siger min far. Man får ikke kun bryster, man får også bredere hofter og lår.« Idas mor smilede og satte høretelefonen tilbage i øret. »Apropos spise,« sagde Jessica. »Er I ikke snart sultne? Min far får også altid et eller andet, når han hjælper folk med at flytte.« Det var måske lige at stramme den lidt at kalde det, Idas far gjorde, »hjælpe«. Når man hjælper, får man ikke løn, men Idas far var flyttemand. Arbejdsløs flyttemand. Mor sagde, at han nok var blevet arbejdsløs på grund af alle de mange et-eller-andet'er, han havde fået, som for det meste var øller. I hvert fald flyttede vi os nu op i Idas køkken og gennemrodede køleskabet. Hos Ida spiste de økologisk, det gjorde vi ikke hjemme hos os. Hos os var der ikke penge til det, sagde mor, og jeg tænkte, at det kunne vi have fået, hvis en af os havde fået idéen med at leje kælderen ud. Fardin kom en time efter, lige da Jessica var gået. Han strålede som et juletræ. Hans hold havde vundet 5-1, og han havde scoret tre mål. Jeg prøvede at glæde mig på hans vegne, men af en eller anden grund ville det ikke rigtig lykkes. Tværtimod blev jeg mere og mere irriteret. Han lo og pjattede med Ida, mens de flyttede rundt på møblerne og snakkede om, hvor trommerne skulle stå. »Hvad synes du, Emma?« spurgte de, men jeg trak på skuldrene og sagde, at jeg var ligeglad. Jeg følte mig udenfor, og samtidig vidste jeg godt, at det var min egen skyld. Det var det værste. Jeg lukkede mig selv ude, fordi jeg var kommet i det humør, som jeg hadede ved mig selv. Det skete nogle gange, uden at jeg kunne gøre for det, men når jeg først var i den stemning, var det svært at komme ud af den igen. Egentlig havde Ida og jeg villet tale om vores tur til Berlin. Idas far havde inviteret os. Vi skulle køre i bus derned om tre uger, helt alene, kun Jessica, Ida og mig. Det vil sige, Jessica havde ikke fået lov af sin far, så det blev desværre kun Ida og mig. Jeg glædede mig alligevel. Der var mange ting, vi skulle snakke om, men nu, da Fardin var kommet, var Ida kun optaget af ham. Til sidst sagde jeg, at jeg ville gå hjem og læse lektier. »Lektier?« sagde Ida forbavset. »Det er lørdag!« »Jeg følger dig op til døren,« sagde Fardin. »Det behøver du ikke, jeg kan sagtens selv finde ud,« sagde jeg, men han hørte ikke det sure i min stemme og kom alligevel med op. Måske var det bare novembervejret, der var skyld i mit dårlige humør. Det havde regnet det meste af dagen, og nu var det ved at blive mørkt. Men det var ikke kun det. Fardin og jeg havde været kærester i fem måneder, og jeg havde egentlig håbet på, at vi kunne være sammen i aften. At han kom over til mig for eksempel. Vi kunne have set en film eller spillet Wii, eller ... Det var det. Jeg vidste ikke altid, hvad vi skulle lave, når vi så endelig var sammen. Det havde været nemmere i sommer, hvor vi kunne være udenfor. Vi havde badet, eller jeg havde hentet ham fra fodboldtræning. Bagefter var vi tit gået ud til skurvognen, som Fardins farbror brugte som atelier. Vi havde snakket og drukket sodavand, og vi havde snittet i træ og malet med hans farbrors akvarelfarver. Det gik ikke længere. Der var ikke noget varme i skurvognen, så der var hundekoldt. Vi var altså tvunget til at være indendørs, hvor vi bare endte med at snakke om skolen og om de andre i klassen, men den slags var egentlig sjovere sammen med Ida og Jessica. Fardin var mest interesseret i fodbold, og det havde jeg efterhånden hørt nok om. Så meget nyt skete der trods alt heller ikke med Ali Daei og Mehdi Mahdavikia, hans fodboldhelte fra Iran. Også hans iranske mormor vidste jeg efterhånden alt om. Men hvad så? Jeg var jo stadig forelsket i ham – eller hvorfor blev jeg ellers pludselig så ked af det, når han så ud til at have det sjovere med Ida end med mig? Ked af det eller sur, eller begge ting på en gang. Nogle gange var det svært at holde de to følelser adskilt, når det handlede om Fardin. Ville han helst blive hos Ida, fordi han kedede sig hos mig? »Hvad skal du i aften?« spurgte jeg stik imod, hvad jeg havde lovet mig selv. Det var jo ham, der skulle spørge! Han strøg hånden gennem det tykke, sorte hår og trak ubeslutsomt på skuldrene. Jeg elskede den bevægelse. Den fik ham til at ligne et hurtigt og smidigt dyr, man havde lyst til at holde. Et lille dyr. Før sommerferien var vi lige høje, men nu var jeg næsten et halvt hoved større end ham. »Spille computer måske,« sagde han. »Eller læse.« »Du må gerne komme over til mig.« »Skulle du ikke læse lektier?« »Så meget er det heller ikke.« Fardin tøvede, men rystede så på hovedet. »Jeg tror, at jeg bliver lidt endnu og hjælper Ida med at rydde kælderen. Jeg kunne jo ikke i formiddags.« »Nå.« Pludselig fortrød jeg, at jeg havde sagt, jeg ville gå hjem, men nu var det for sent at skifte mening. »Jamen, god fornøjelse så.« Jeg vendte mig om og marcherede op mod havelågen i håbet om, at jeg havde lydt fornærmet nok, til at han ville følge efter mig og sige, at han havde ombestemt sig, og at han ville komme om lidt. Jeg havde lyst til at være sammen med ham. Alene, sådan rigtigt, kun os to. Jeg kunne mærke, at han stadig stod i døren, og følte hans blik i min nakke. Det gik op for mig, at jeg havde glemt mine cd'er hos Ida, men nu ville jeg ikke vende om. Tværtimod, jeg stampede ekstra beslutsomt i jorden og ramte – selvfølgelig! – lige ned i en dyb pyt. Men da jeg endelig så mig tilbage, var døren lukket, og Fardin var gået indenfor. # 2. kapitel Mor sad i stuen og syede noget, som jeg ikke håbede, var til mig. Der var kun fem uger til jul, så man kunne ikke vide sig sikker. Hun slukkede for fjernsynet. »Hej Emma-skat, blev I færdig?« Hun spurgte ikke, om det havde været hårdt, og ikke, om jeg var sulten. »Jeg tænkte, Emma, om I ikke også kunne prøve at sælge mine ski i morgen. De står bare i kælderen og fylder. Vi tager jo alligevel ikke på skiferie mere. Det kan godt være, at din far gør, og at du kan tage med ham, men jeg har ikke råd.« Din far, sagde hun pludselig altid, efter far havde forelsket sig i en af sine studerende og var flyttet hjemmefra. Det var et halvt år siden. Indtil da havde hun altid sagt far. »Hvem tror du har lyst til at købe ski i det regnvejr?« sagde jeg. Mor så op, og jeg fortsatte: »Hvorfor var det ikke vores idé at leje et kælderværelse ud? Fardins forældre betaler 500 kroner om måneden. Med de penge kunne vi godt være kommet på skiferie.« »Emma!« Når mor rynkede brynene, så hun mere sur ud end andre folk med rynkede bryn. »Du fik allerede din vilje, da du kom hjem med Michael. Jeg synes, det er nok med én fremmed i huset. Nu har han igen skilt sin motorcykel ad nede i kælderen. Jeg er spændt på, hvornår han har tænkt sig at rydde op denne gang. Sidste gang tog det en uge.« Det var rigtigt, at det havde været min idé at leje et værelse ud, men jeg blev alligevel nødt til at rette hende: »Det var ikke min vilje at få en lejer! Jeg havde bare ikke lyst til at flytte fra mine veninder! Var det måske min skyld, at du og far skulle skilles? Du siger selv, at vi ikke kan blive boende, hvis vi ikke har en lejer, der betaler husleje. Desuden er Fardin ikke nogen fremmed!« Mor sukkede og bøjede sig ind over sit sytøj. Det var noget rødt bomuldsstof med hvide hjerter på. Jeg håbede seriøst, at det ikke var noget til mig. »Du kan selv gå ned i kælderen og se, hvordan der ser ud,« sagde hun Jeg havde ikke brug for at se det – jeg havde set det før. Men hvad skulle Michael gøre? Havde hun tænkt sig, han skulle stå udenfor og reparere sin motorcykel i regnvejret? Jeg kunne i hvert fald godt lide ham. Han var altid i godt humør og havde lyst til at snakke, selvom han lavede en masse sjove fejl. Jeg elskede at drille ham med dem. Han kunne for eksempel ikke høre forskel mellem læge og lærer, og ikke mellem år og ord. Når han ville sige et helt år lød det som et halvt ord. Michael var 26, og jeg kunne tale om helt andre ting med ham, end jeg kunne med Ida, Jessica eller Fardin. Eller mor. Han havde for eksempel fortalt mig i detaljer om sin danske kæreste Elin. Han havde mødt hende, mens hun var på ferie i Tyskland, og han var blevet så forelsket, at han flyttede til Danmark to en halv måneder efter. Han havde fået arbejde på et bilværksted og var startet på en sprogskole for at lære dansk. »Selvom vi i starten godt kunne klare os uden at tale så meget med hinanden,« sagde han. Lykken varede fem måneder, hvor de havde boet sammen i Elins lejlighed. Men så en dag var nogen kørt ind i hans motorcykel på vej til sprogskolen. Han droppede undervisningen og tog hjem for at ringe til forsikringen og fandt Elin i seng med en anden fyr. »En lille bleg jurastuderende. Hans bukser lå på gulvet i badeværelset. Jeg smed dem i brusekabinen og tændte for vandet.« Han lo, selvom han så trist ud, hver gang han fortalte det. Jeg gik op, bankede på og åbnede forsigtigt døren til hans værelse. Han var der ikke, desværre. Lørdag aften gik han næsten altid i byen, for det meste med dem fra sin sprogskole. Jeg listede ind og så mig omkring uden at røre ved noget. Der så helt anderledes ud end for et halvt år siden, da værelset stadig var fars. Dengang var der bogreoler på alle væggene og et skrivebord foran vinduet. Nu var der langt mere rodet. Michael havde ikke købt et eneste møbel, noget han var meget stolt af. Han havde fundet det meste på storskrald, og han holdt aldrig op med at undre sig over, hvad folk kunne finde på at smide ud. En lidt vakkelvorn bogreol var det første, han havde fundet. Jeg havde hjulpet ham med at bære den op. Skrivebordet bestod af to bukke, som han havde lagt en køkkenbordsplade på. Den havde først skullet slibes – hvilket han gjorde i vores kælder, netop som mor havde hængt vasketøj op. Bagefter havde han foræret hende en æske chokolade, fordi hun var blevet nødt til at vaske en gang til. Men det var ikke kun møblerne, der var anderledes. Heller ikke væggene lignede sig selv. Michael havde tapetseret dem med fodboldbilleder af det tyske landshold og frem for alt Hertha BSC. Også hans guitar hang på væggen. Når jeg hørte ham spille triste rocknumre på den, vidste jeg, at han tænkte på Elin. Jeg gik et skridt hen imod hans opslagstavle, som han også havde fundet på genbrugsstationen. Den var fuld af ordsprog og citater, som han havde skrevet på små papirlapper. Nogle var sjove, andre var lidt svære at forstå, og de fleste handlede om ulykkelig kærlighed. De var på tysk eller på engelsk, men vi havde engang oversat dem og skrevet det danske nedenunder. Liebeskummer ist das banalste auf der Welt, außer es ist der eigene, stod der for eksempel, og vi havde oversat det til: Kærestesorg er det mest banale i verden, medmindre det er ens egen. Nogen havde sagt: Et kærestepar er som en fanklub med to deltagere, som jeg syntes var sjovt. Der var også et citat om, at selvom man fandt nye venner, så skulle man ikke droppe de gamle, for nye venner er som sølv, og gamle som guld. »Hvad laver du, Emma?« Mor kom op – det var utroligt, hvordan hun altid kunne høre, hvorhenne i huset man var. »Du må ikke gå ind på Michaels værelse, når han ikke er hjemme. Du ville da heller ikke bryde dig om, at han gik ind hos dig,« sagde hun strengt, men kastede også selv et langt blik derind. Så rynkede hun på næsen og trak døren hårdt i. »Det er, fordi jeg savner far,« løj jeg. Eller nej, jeg løj ikke. Jeg savnede ham, bare ikke lige præcis i det øjeblik. Men det hjalp altid at sige det, for så fik mor dårlig samvittighed, og det var ikke nogen dårlig ting for mig. I stedet for at skælde ud fik hun altid straks en bedrøvet mine på. Hun strøg mig trøstende hen over håret og sagde: »Jeg har for resten noget til dig, som jeg egentlig ville gemme til jul. Men i virkeligheden er det jo ikke rigtig nogen julegave. Vil du ikke have det nu?« Åh nej, bare det nu ikke var det røde sytøj! Jeg nikkede svagt og gik med ind på hendes værelse, hvor hun åbnede klædeskabet. Hun trak en pose frem bag sin røde kuffert, der stod i bunden af skabet. Jeg syntes altid, det var lidt dumt af hende at bruge det samme skjulested år efter år. Jeg ville helst ikke vide, hvad jeg fik til jul eller fødselsdag, men det var svært at lade være med at kigge, når man vidste, hvor tingene lå. Den lille røde plasticpose, hun gav mig, havde jeg ikke set endnu. »Jeg håber, du kan lide den,« sagde mor, mens jeg trak en lyseblå bh op. En rigtig bh. Ikke sådan en børne-bh fra H&M til småpiger uden bryster, men en med bøjle, blonder og tynd push-up. »En 70 A,« sagde mor. »Jeg så den på tilbud og tænkte på det, du fortalte om de andre i klassen. At de fleste efterhånden går med bh.« »Tak,« sagde jeg, selvom hun ikke havde behøvet sige det med udsalg. »Men du skal ikke stå og kigge.« Jeg brød mig ikke længere om, at mor så mig uden tøj. Jeg ventede, til hun var gået, før jeg tog trøjen og undertrøjen af. Vores eneste store spejl hang på mors klædeskab, derfor var det altid her, jeg stod, når jeg skulle se mig selv. I virkeligheden var jeg aldrig sikker på, om jeg kunne lide, hvad jeg så. Jeg kunne i hvert fald ikke lide mine bryster. De var ikke runde og færdige som hos de fleste andre i klassen, og slet ikke som bryster helst skal se ud. De strittede som opsvulmede børnebryster, eller som man kan se det hos meget fede mænd. Måske havde Jessica ret, når hun sagde, at Ida og jeg var for tynde – måske var det simpelthen dét. Jeg tænkte på det med de brede hofter. Jeg havde slet ingen hofter. Tværtimod! Når jeg så på mig selv forfra, lignede jeg et bræt. Et langt og tyndt bræt med lige så langt og tyndt hår. Ida var heldig, hun havde i det mindste lidt talje. Jeg trak huden sammen om bag ryggen, så der blev lidt smallere i midten, men en talje blev det ikke af den grund. »Du må godt komme ind igen,« råbte jeg. »Flot,« sagde mor. »Den sidder jo perfekt.« »Synes du? Ser det ikke lidt mærkeligt ud?« Jeg tog trøjen på og vendte og drejede mig. Brysterne så større ud med bh på. Mærkeligt store. Jeg måtte spørge Ida og Jessica, om jeg kunne gå sådan. I det samme ringede det på døren. Det måtte være Ida, der kom med mine cd'er. Det var perfekt, jeg kunne spørge hende med det samme. »Jeg åbner!« sagde jeg til mor og stormede ned ad trappen. »Se, jeg har fået en rigtig bh!« råbte jeg, mens jeg hev døren op og løftede op i min trøje. Og der stod Fardin. # 3. kapitel Da jeg fortalte det til Ida næste morgen, fik hun noget brød galt i halsen og begyndte at hoste af grin. Jeg måtte banke hende i ryggen. »Av, for fanden, Emma. Av, lad være med at slå så hårdt!« Hun havde sovet for længe og spiste morgenmaden stående. Jeg holdt hendes skinkebolle, mens hun tog støvlerne på. »Og hvad sagde han så?« spurgte hun. »Fardin? Han lod, som om han ikke havde hørt eller set noget. Men jeg tror, han blev så forskrækket, at han ikke ville med ind. Han sagde, at han kun var kommet for at aflevere musik-cd'erne, som jeg havde glemt hos dig. Så skyndte han sig videre.« »Øv.« Ida fnisede stadigvæk. »Det var ikke meningen. Jeg gav ham cd'erne for at sende ham over til dig. Jeg troede, du ville blive glad, når han kom. Du virkede så ked af det, da du gik.« »Var det dig, der sendte ham over til mig?« Det føltes som et bokseslag i maven. Det var sødt af Ida, men hvad nyttede det, når det ikke var Fardins egen idé? Så var det måske slet ikke på grund af forskrækkelsen over bh'en, at han ikke var kommet med ind ... Ida tog sin bolle og daskede mig på armen. »Hold nu op med at tage det så tungt, Emma! Min mor siger, at drenge aldrig helt fatter, hvad piger forventer af dem. De aner ikke, hvad de skal med piger. De vil bare spille computer og fodbold, så er de lykkelige.« »Men hvad er så forskellen mellem at være venner og kærester?« protesterede jeg. »Vi har været kærester i snart et halvt år, og han har ikke engang prøvet at kysse mig.« »Det skal nok komme,« lo Ida. »Nu ser du helt trist ud igen.« Vi blev afbrudt af Jessica, og hvis der var nogen, der så trist ud, måtte det være hende. Hun kom gående fra højhusene på den anden side af vejen med det tomme akvarium foran på maven. Vi gik hende i møde for at hjælpe. »Hvad er der i vejen, Jessica? Du ligner lort.« »Jeg må ikke beholde det.« Hun satte akvariet ned på jorden, lidt for hårdt måske i betragtning af, at det var glas. »Jeg må godt for min mor, men min far siger nej. Jeg hader, at det altid er ham, der bestemmer.« »Hvorfor siger han nej? Fisk gør da ikke noget. I modsætning til ...« Ida skubbede boxeren væk, som snusede mellem Jessicas ben. »Det sagde jeg også, men han er bare ligeglad! Nogle gange hader jeg ham. Jeg må ikke komme med til Berlin, jeg må ikke gå til ridning, og nu må jeg ikke engang have fisk!« Ida og jeg så på hinanden. Ingen af os var vilde med Jessicas far, som ikke lavede andet end at ligge på sofaen, se fjernsyn og skælde ud. Hvad kunne han have imod fisk? »Skal han ikke snart finde sig et nyt arbejde?« foreslog Ida. »Så er han ikke så meget hjemme og holder op med at blande sig i dine ting.« »Men hvordan?« jamrede Jessica. »Han siger, at der ikke er arbejde.« »Han skulle måske finde sig en kæreste,« sagde jeg, selvom jeg følte, at også dét kunne blive svært. »Så flytter han ud af sig selv.« Ida trak vejret og skulle til at sige noget, men lod være. Jessica løftede akvariet for at gå. »Du er ikke sjov, Emma!« »Det var heller ikke meningen at være sjov. Jeg snakker af erfaring. Det er sådan, det sker in real life ...« Idas mor var kommet ud i haven. Hun åbnede garagedøren, stillede cyklerne ud og så mistroisk op mod himlen, hvor en bleg sol prøvede at kæmpe sig gennem skyerne. »Bare det ikke regner,« sagde hun. »Jeg er lidt spændt på, hvad vi får solgt. Resten må vi køre til storskrald.« »Vi kan også spørge Michael. Han kan bruge alt, hvad folk smider ud.« Idas mor grinede. »Den type kender jeg.« »Jessica må alligevel ikke beholde akvariet,« sagde Ida. »Nej? Det er synd.« »Kan det ikke stå hos os? Nede i kælderen, hvor Fardin har sine trommer? Han har sikkert ikke noget imod det.« »I mener med fisk i? Jeg er ikke sikker på, at det er synderlig godt for fisk at stå i et rum, hvor der bliver spillet på trommer hele tiden.« »Hvorfor ikke?« spurgte Jessica. »Er fisk ikke døve?« »Nej, Jessica,« sagde jeg. »Der er en forskel mellem at være døv og at være stum!« »Vi kunne vende akvariet om og bruge det som sofabord i stedet,« foreslog Ida på sin sædvanlige praktiske måde. Men jeg fik en bedre idé: »Det kunne også stå hjemme hos mig.« Jessica sendte mig et mistroisk blik. »Så er det jo alligevel ikke rigtig mit akvarium med mine fisk.« »Jo. Du passer dem og kommer og giver dem mad ...« »Hvad får de?« »Tørrede myggelarver.« Hun stod og tøvede. Hun havde valget mellem ikke at have fisk og at have dem hos mig. »Skal du ikke spørge din mor først?« »Hun har ikke noget imod det. Jeg skal bare sige, at jeg savner min far – så siger hun altid ja.« »Nå – er det sådan?« Idas mor rystede sit korte, sorte hår. »I er nogle rigtig udspekulerede nogle. Man skal ikke begå den fejl at undervurdere små tøser som jer.« »Vi er ikke nogen tøser!« protesterede vi i kor, og jeg tilføjede: »Og vi er ikke små!« »Men udspekulerede er I i hvert fald,« sagde Idas mor og lo, mens hun gik i gang med at bære tingene ud. # 4. kapitel Det gik slet ikke så dårligt med salget, selvom jeg havde valgt at holde mig i baggrunden og læse i Idas fars bøger. Eller i én af dem. Jeg havde fundet den i en af kasserne. Den hed noget med »Hvad mænd burde vide om kvinder«, og på indersiden stod der skrevet med skråskrift, at det var en gave fra Idas mor. Bogen var så godt som ny og så ikke ud til, at den var blevet Idas fars yndlingsbog. Jeg syntes til gengæld godt om, hvad der stod. Jeg læste højt for de andre: »De fleste kvinder har brug for meget ømhed. De påskønner at blive forkælet, og de måler tit mandens kærlighed på den opmærksomhed, han giver dem. Sørg derfor for at komme med en buket blomster indimellem, sig noget dejligt om hendes udseende, eller overrask hende med en romantisk middag.« Jessica fnisede. »Må jeg se?« Hun tog bogen fra mig og bladrede i den. »Til dig, skat, til din 40-års fødselsdag. Det er aldrig for sent at lære,« læste hun og slog en latter op. »Er det din mor, der har skrevet det?« »Hold op med det pjat, Jessica!« Ida rev irriteret bogen ud af hænderne på hende, fjernede indersiden, krøllede den sammen og gav bogen tilbage til mig. »Du må godt få den,« sagde hun og flyttede kassen med bøgerne tilbage i kælderen. Jeg kunne se på hende, at hun var glad for, at jeg ikke havde grinet. I modsætning til Jessica vidste jeg også godt, hvordan det føltes, når ens forældre gik fra hinanden. Siden det var sket for os begge to, var Ida og jeg blevet endnu tættere veninder end før. Veninder for livet, som vi nogle gange sagde for sjov. »Måske skulle jeg sende bogen til Fardin,« sagde jeg. »Du skal forføre ham,« sagde Jessica. »Du skal ryste lidt med brysterne. Sådan her! Specielt nu, hvor du har en bh.« Hun prøvede at vise mig hvordan, netop som en ung mand kom for at se på højtalerne. Og når Jessica bevægede sin overkrop, var der meget, der rystede. Fyren så forbavset på hende, og da vi alle tre begyndte at fnise, rødmede han og skyndte sig væk. »Hvor kan du være pinlig, Jessica!« skældte Ida hende ud, selvom hun var den, der fnisede mest. »Kunne du ikke have ventet med det? Han var ved at købe dem!« »Hvad var han ved at købe?« spurgte jeg. »Brysterne eller højtalerne?« Jessicas bryster havde kostet os tohundrede kroner, men ellers gik salget godt. Idas mor havde givet os lov til at gå ned i pris, når folk viste interesse for noget, og det var noget, de fleste kunne lide. Jessica var faktisk den bedste af os til at sælge. De fleste folk kom ovre fra højhusene, hvor hun boede, og hun kendte derfor mange af dem. Desuden var Jessica ikke spor genert, og hun vidste, hvad man skulle sige for at få folk til at købe. »Bordet er reserveret til en ældre dame. Hun ville komme og hente det inden klokken tolv,« sagde hun for eksempel til et ungt par, der stod og kiggede på et klapbord. »Men jeg tror faktisk ikke, hun kommer.« Det var kun halvt rigtigt. Der havde ganske vist været en dame, der havde mumlet noget om, at bordet ikke var dårligt, men dét var også det eneste. Men Jessicas trick virkede: Pigen blev bange for, at damen kom tilbage for at hente bordet, og pludselig skulle hun absolut have det. To minutter efter var det solgt. Firehundrede kroner, det var halvtreds til hver af os. »Hey, hvad har I gang i?« Ovre på den anden side var Ahmed og Khaled dukket op. De diskuterede kort med hinanden, før de kom over mod os. Ahmed gik i vores klasse, og Khaled var fra parallelklassen. Jeg gemte bogen om kærlighed væk. »Åh, nej, ikke dem igen,« stønnede Jessica med vilje så højt, at de kunne høre det. »I må godt kigge, men hold jeres snavsede fingre fra pengekassen!« Ahmed og Khaled grinede og gjorde netop det: Rodede i pengene, som vi havde tjent, og som lå i et marmeladeglas. »Lad være, Ahmed!« sagde Ida og så sig om efter sin mor, som var gået indenfor for at lave ny kaffe. »Moar! Moar! Hvor er du, moar,« efterlignede Ahmed en pigestemme. »Bare rolig, vi stjæler ikke noget, vi skal bare lige tælle, hvor meget I har tjent.« Problemet var, at man aldrig vidste med dem. Det kunne godt være, at de bare ville drille lidt, men man kunne ikke være sikker. »760 kroner, det er sgu ikke meget.« Ahmed holdt en hundredkroneseddel op og undersøgte den med sammenknebne øjne. »Hvordan kan I være sikre på, at pengene er ægte? Den her er i hvert fald uægte. Den kan I ikke bruge til noget.« Han stak sedlen ned i sin lomme og så provokerende på os. »Læg den tilbage!« sagde jeg. De grinede. »Prøv at tage den,« sagde Ahmed. »I skal holde op med det pjat!« Jeg kunne mærke en klump af vrede vokse i min mave. Hvorfor kunne de aldrig opføre sig normalt? »Læg pengene tilbage, ellers siger vi det i skolen!« »Fardin kommer,« sagde Ida. Ahmed og Khaled vendte sig om. Det passede, Fardin steg af sin cykel ovre på den anden side af vejen og låste den. »Hvad skal skolen blandes ind i det for? Jeres loppemarked har ikke en skid med skolen at gøre,« sagde Ahmed. »Det er jeres egen skyld, hvis I ikke passer bedre på pengene. Hvad nu, hvis vinden tager dem?« Han trak pengesedlen op af lommen og pustede til den, så den flagrede gennem luften og landede under en af biografstolene. »Idioter!« hvæsede jeg. »Tal til dig selv!« sagde Khaled og sendte en spytklat i min retning. »Hvad sker der?« spurgte Fardin. »Prøv at spørge dem,« sagde Khaled. »Lige meget, hvad man gør: Man bliver alligevel altid beskyldt for, at man vil stjæle noget!« »Det gjorde I også! I prøvede da!« »Kun fordi I sagde, at vi skulle!« De rev prisskiltet af mors ski og smækkede jernlågen i med et brag, da de skred. »I kan kun takke jer selv for, at man tænker det værste, lige så snart I dukker op!« råbte jeg efter dem. Ida trak på skuldrene, samlede pengesedlen op og lagde den tilbage i glasset. »De er, som de er,« sagde hun og vendte sig mod Fardin: »Har du spurgt dine forældre?« Fardin nikkede. »De vil godt betale for det.« »Betale for hvad?« spurgte jeg. »For at male kælderen. Hvis vi gør det selv,« sagde Ida. »Fardin og jeg snakkede i går aftes om, hvor hyggeligt det kunne blive, hvis vi satte kælderrummet i stand. Vi kunne også hænge plakater op. Det kunne blive et rigtig fedt sted, hvor vi også kan holde fester ...« »Fester?« Dér var den igen – følelsen fra i går. Jeg prøvede at skubbe den væk. En hyggekælder. Idéen var god nok – hvorfor kunne jeg ikke være glad? »Min far har en malerrulle, som vi kan låne.« Jessica lød begejstret. »Hvad med dig, Emma? Er du med?« Fardin så på mig med sine brune, mandelformede øjne, som kunne få det til at kildre i min mave. Jeg kunne have sagt ja, og alt ville have været godt. Men noget i mig strittede imod. Måske ville jeg have, at han tiggede lidt mere. At de ikke skulle føle sig så sikre på, at jeg gjorde, hvad de havde besluttet. Besluttet uden mig frem for alt. »Det kommer an på hvornår.« »Næste lørdag?« foreslog Ida. Jessica nikkede. »Så kan vi bruge søndagen til at gøre rent og hænge plakater op.« »Og hente trommerne,« tilføjede Fardin. Jessica sagde: »Vi kan købe chips og høre musik, mens vi maler. Jeg kan tage min cd-afspiller med.« Jeg trak på skuldrene og forsøgte at se ligeglad ud. »Men jeg kan ikke blive længe. Jeg er inviteret til Cecilias fest lørdag aften, og på søndag tager jeg til min far.« »Skal du til Cecilias fest?« røg det ud af Ida og Jessica samtidigt. De så på mig, som om jeg var dumpet ned fra himlen eller sprunget ud af en film. Det forbavsede mig sådan set ikke. Hvis der var nogen i klassen, vi ikke kunne lide, var det Cecilia. Prinsessen i klassen, hende med det smarteste tøj. Hun fik, hvad hun pegede på, og hvis ikke blev hun ved, til hun gjorde. Hun var så glad for sig selv, at det var til at brække sig over. Jeg kunne simpelthen ikke forstå, hvorfor så mange ville være venner med hende. Kunne de ikke se det? Nej, vi kunne ikke lide Cecilia, og det var det samme omvendt. Jeg forstod ikke, hvorfor hun overhovedet havde spurgt mig. I virkeligheden havde jeg ikke tænkt mig at tage med, men nu havde jeg pludselig sagt det. Jeg skævede over mod Fardin, som var i færd med at teste biografstolene. Han så ikke ud til at have noget imod, at jeg gik til en fest uden ham. »Hvorfor ikke? Jeg synes faktisk ikke, at Cecilia er helt så åndssvag mere. Og I har jo også selv talt om, hvor ærgerligt det er, at der er så mange grupper i klassen. Det bliver bare værre, hvis jeg siger nej.« »Så mange grupper er der nu heller ikke,« sagde Ida. »Der er os, der er Samira og Dunja, og så er der Cecilia, Kamilla, Katja og Sofie.« »Hvorfor har hun kun inviteret dig?« spurgte Jessica. »Kan du ikke spørge, om vi også må komme med?« Ida sendte Jessica et irriteret blik. Hun havde det samme korte, mørke hår som sin mor, og de samme funklende øjne, når hun så streng ud. »Hvad sker der pludselig for jer? Jeg skal i hvert fald ikke med til Cecilias fest.« Vi blev afbrudt af Michael. »Jeg kommer bare for at kigge,« sagde han og kiggede foruroligende grundigt på rækken med biografstolene. Jeg blev en smule bange: De fyldte halvdelen af en kælder. Til hans værelse var de i hvert fald for store. Jeg blev lettet, da han løsrev sig fra dem og begyndte at undersøge mors ski. »Har jeg ikke set dem før?« spurgte han mig og grinede. »De koster 500 kroner,« sagde jeg. »Men det er dameski.« »Er det ikke det samme?« Han vendte og drejede dem, selvom han helt åbenlyst ikke havde forstand på det. »Jeg har tit overvejet, om jeg ikke skal køre ski engang. Jeg tror, at jeg køber dem. På en eller anden tidspunkt skal man jo begynde at planlægge sin orlov.« Han sagde køre ski i stedet for stå på ski, og orlov i stedet for ferie. Jeg grinte. Det var mærkeligt med Michael: Jeg følte mig godt tilpas, når han var i nærheden. For et øjeblik siden havde jeg været sur på Ida – men så snart jeg så Michael, forsvandt irritationen øjeblikkeligt. Han gav mig en 500-kroner-seddel, købte bagefter også de to store højtalere og fik et par inline-skaters gratis med oven i købet. Han bad mig om at give ham besked, inden vi kørte til genbrugsstationen. Så marcherede han tilfreds og belæsset som et pakæsel tilbage til vores hus. »Hold kæft, han ligner en julemand,« stønnede jeg. Jeg forestillede mig, hvad mor ville sige, når de samme ski, hun prøvede at komme af med, igen fyldte op i vores kælder. Nu var det bare Michaels. Ida og Fardin fnisede. »Shit,« sagde jeg, og det var det, og pludselig grinte vi alle fire. # 5. kapitel Det var Jessica, der solgte og snakkede, og Ida, der ordnede de praktiske ting. Hun flyttede tingene frem og tilbage, så de præsenterede sig på den bedst mulige måde, lavede en liste med ting, vi havde solgt, og lavede kaffe og te. Kun sin hund havde hun ikke meget styr på. Den var helt oprevet over de mange fremmede mennesker i deres have, og den både gøede og slikkede folk. Til sidst bandt hun den fast i garagedøren. Jeg fik næsten ondt af den, som den stod der med triste, urolige øjne, åben mund og med tungen hængende ud af halsen som en alt for lang, lyserød karklud. Det påvirkede dog ikke Ida. Hun var den mindste og mest spinkle i vores klasse, men også den mest afslappet coole. Der skulle meget til, før hun lod sig forstyrre af noget. Jeg ønskede tit, at jeg selv kunne være sådan. Det var koldt, og på et tidspunkt foreslog jeg at tænde havegrillen, så vi kunne varme hænderne lidt. Idas mor hentede en pose grillkul fra kælderen, og siden hun ikke havde optændingsblokke, hældte hun spiritus på. Vi sprang hvinende til side, da flammen skød i vejret. »Du skulle hellere have fået idéen med dine trommer om sommeren,« drillede Ida Fardin. »Så skulle vi ikke stå her og fryse nu.« Jeg havde ikke noget imod at stå og fryse, så længe det skete i Fardins nærhed. Vi stod ved siden af hinanden og holdt hænderne over de glødende kul. Mit ansigt brændte. Det var sjældent, vi stod så tæt sammen. Vi var kærester, men for det meste føltes det mere som venner. Fardin havde to gange inviteret mig i biografen. Vi havde begge gange købt en stor pose popcorn, som vi delte, mens vi sad og så filmen. Jeg stak med vilje altid min hånd ned i posen samtidig med hans, så vi kom til at strejfe hinanden. Jeg ved ikke, om Fardin havde lagt mærke til det, han gjorde i hvert fald ikke det samme omvendt. Han tog heller ikke min hånd, som jeg havde placeret på armlænet mellem os. Jeg aner ikke, hvad jeg egentlig havde forestillet mig. I hvert fald lidt mere. Måske at han sagde noget til mig, sådan noget, som man siger, når man er kærester. Jeg havde hørt Cecilia blære sig med, at hun allerede havde kysset en hel del drenge, og der gik rygter om, at hun også havde kysset med Fardin. Jeg vidste ikke, om det passede, jeg turde ikke spørge ham. Jessica havde spurgt, men Fardin havde ikke rigtig svaret. Hvis det passede, hvorfor kyssede han så ikke mig? Mig fulgte han ikke engang helt hjem. Ida lagde fire skiver franskbrød på grillen. Af en eller anden grund var det først nu, jeg studsede over, hvad hun havde sagt lige før. Havde det været Fardins idé at stille trommerne i hendes kælder? Jeg havde troet, at det var Ida, der havde fundet på det. Men hvis det var hans idé at leje et kælderrum, hvorfor havde han så ikke først spurgt mig? Mit hjerte protesterede, jeg kunne mærke det banke hårdt. Jeg undgik at se på Fardin og måtte rømme mig, før jeg kunne spørge. Jeg prøvede at lyde så afslappet som muligt, og måske lykkedes det, for Fardin lo. »Vi kom bare til at snakke om det på vej hjem fra musikskolen. Jeg tror, jeg fortalte noget om, at mine forældre prøvede at finde et sted, hvor jeg kunne øve mig. Og så jokede Ida med, at vi jo kunne leje hendes kælder ...« »Følges i altid hjem fra musikskolen? Det har I slet ikke fortalt.« »Nogle gange.« Fardin så på mig. »Hvorfor?« »Bare sådan.« Jeg skyndte mig at se den anden vej og var glad for, at varmen i forvejen havde farvet mit ansigt rødt. Min nabo Mogens kom mig til undsætning. Han gik forbi i sit langsomme tempo uden at se mig. Jeg kastede mig over ham. »Hej Mogens! Hvordan går det?« Han blev stående og så spørgende i min retning, før hans ansigt lyste op. Han var blevet gammel, siden hans kat var blevet kørt over for et halvt år siden. Eller siden han blev syg kort tid efter. Det var noget med hans hjerte. Han havde været gammel før, men efter operationen var han blevet så langsom og usikker, at det var trist at se på. Før i tiden var han gået i Irma hver dag – nu kom han knap nok udenfor mere. Jeg fik pludselig en god idé. Han ville ikke have en ny kat, men hvad med fisk? Akvariet kunne stå hos ham! Vi kunne gå over og fodre fiskene hver dag, så ville han også få lidt selskab ... Jessica rystede på hovedet, da jeg foreslog hende det. »Så er det jo ikke længere mine fisk,« indvendte hun igen. »Jo! Det er dine, og det er dit akvarium. Det står bare hos ham og ikke hos mig. Så behøver du heller ikke at være bange for, at de bliver mine. Jeg tror faktisk heller ikke, at min mor ville bryde sig om det alligevel. Hun klager i forvejen over, at der er så rodet hos os, siden Michael er flyttet ind ...« »Må de alligevel ikke stå hos dig?« Jessica tøvede. Hun havde valget mellem ikke at have fisk eller at have dem hos Mogens, og hun valgte selvfølgelig det sidste. »Men gider du ikke spørge Cecilia, om jeg også må komme til hendes fest?« »Jeg skal prøve.« Jeg dunkede hende glad på skulderen. Jeg var ikke kun lettet over det med akvariet, men også fordi jeg var sluppet fra min pinlige samtale med Fardin. Hvor dum kunne jeg egentlig være? »Du er en skat, Jessica. Det bliver han helt sikkert glad for. Det bliver verdens flotteste akvarium, og jeg skal nok hjælpe dig!« Det var vanskeligere at få overbevist Mogens om det fantastiske ved idéen. Nogle gange forstod jeg ikke, hvorfor folk havde så svært ved at se, hvad der var godt for dem selv. »Fisk?« mumlede han tvivlende. »Et akvarium er ikke sådan ligetil ...« »Du skal ikke bekymre dig om noget. Vi sørger for det hele. Du kan bare sidde og slappe af og se på fiskene, når du alligevel ikke har noget andet at lave mere!« »Hvem siger, at jeg ikke har andet at lave mere?« Jeg sukkede, og det endte med, at han sagde ja. Vi aftalte, at han ville finde en plads i sin stue til akvariet, mens vi gik i gang med at rense det. Jeg havde fået det bedre: De dumme tanker om Fardin og Ida var væk. Jeg måtte huske det: Så længe jeg var optaget af noget og snakkede med folk, rykkede alt, hvad der var svært, lidt i baggrunden. Alt det med mors og fars skilsmisse – eller lige nu det med Fardin. Han stod stadig og varmede hænderne, men nu stod Ida ved siden af ham og lagde pølser på grillen. »Er det her et garagesalg eller en grillaften?« spurgte jeg. »Skal jeg måske hente ristede løg og en flaske ketchup?« Det var ment som en spøg, men det fattede de ikke. De sagde ja – og de mente det. # 6. kapitel Garagesalget sluttede, da det begyndte at blive mørkt omkring fire. Vi havde solgt halvdelen af tingene, og da vi talte pengene, var der 570 kroner til hver. Ida og jeg ville gemme dem til vores Berlin-rejse, så vi kunne bruge nogle penge på et af de store julemarkeder, der efter sigende skulle være der. Fardin snakkede om at købe en billet til en eller anden landskamp, og Jessica skiftede mening hvert andet øjeblik. Hun kunne have tjent totusind kroner, og det ville alligevel ikke have været nok til alt, hvad hun ønskede sig. Vi slæbte de tiloversblevne ting ud til anhængeren, hvor Preben stod og tog imod dem. Han kom hele tiden med bemærkninger, som skulle være sjove, men ikke var det. Ida og jeg udvekslede blikke, og jeg tænkte, at jeg måtte huske at være glad, så længe mor ikke tog fremmede, underlige mænd med hjem. Michael var der også. Jeg havde ringet ham op og sagt, at vi var blevet færdige, og han havde straks tilbudt at køre med til lossepladsen. Biografstolene var blevet solgt, men han arvede en gammel svensk kælk, som stod på to meget lange metalskinner. »Hvad skal du med dén? Skal du også kælke i din vinterorlov?« drillede jeg ham. »Nej, men den er jo mindst 100 år gammel,« svarede han uanfægtet. »Det er synd at smide den ud.« »Og hvor skal den stå?« Jeg syntes også, at den var flot, jeg blev bare bange for, at mor ville brokke sig, når vores kælder blev endnu værre, end den allerede var. »Den kan sagtens stå på mit værelse. Jeg kan stille potteplanter på den.« »Har du potteplanter?« »Ikke endnu. Men bare rolig: Det kommer.« Han kom faktisk hjem med en potteplante allerede samme aften. »Sig, det er løgn,« stønnede mor. Vi sad ved vinduet i stuen og spiste aftensmad til nyhederne, da Prebens bil standsede udenfor. Vi så Michael tage en kæmpe palme fra anhængeren og slæbe den op ad indkørslen. »Jeg tror, han har fundet den på lossepladsen,« sagde jeg. »Ja,« sukkede mor. »Nogen har smidt den ud, fordi den er blevet for stor.« Den var ikke kun stor, den havde også en del visne blade. »Jeg skal nok feje op!« råbte Michael, endnu før mor opdagede, hvor meget jord han spildte på trappen, mens han slæbte den op til sit værelse. »Det er jo hans problem, hvad han har på sit værelse,« forsvarede jeg ham. »Ja, hvis det kun var på hans eget værelse, han rodede,« sagde mor. »Men han breder sig også i køkkenet og på badeværelset. Måske burde jeg snart foreslå, at vi deles om rengøringen her i huset ...« »Jeg synes, det er fedt, at han nogle gange laver mad til os.« »Jeg siger heller ikke, at han ikke er sød. Men har du ikke lagt mærke til, at køkkenet ligner en svinesti, hver gang han har lavet mad?« »Kan du ikke bare bede ham rydde op efter sig?« »Han er en voksen mand,« sukkede mor. »Han burde gerne se det selv.« Vi sad tavse og spiste, mens de i fjernsynet snakkede om noget med miljø. Det var ikke særlig opmuntrende. I det hele taget var det ikke længere sjovt hjemme hos os, efter far var flyttet. Jeg syntes ikke, at mor var særlig glad mere. På den ene side kunne jeg godt forstå hende, på den anden side syntes jeg, at hun også godt snart kunne tage sig lidt sammen. Jeg kunne ikke lade være med at sammenligne hende med Idas mor, som også var fraskilt, men som alligevel altid var glad. »For resten, Emma ... Din far og jeg har aftalt, at du skal bo hos ham fra næste søndag. Det har vi jo snakket om, du skal, nu hvor han har fået mere plads. Det ville også passe mig godt, da jeg skal på kursus i Jylland fra mandag til søndag.« Skulle jeg bo hos far? Et kort øjeblik blev jeg glad. Det var længe siden, jeg havde overnattet hos ham. Indtil nu havde han boet på et fremlejet værelse, hvor der ikke var plads til mig, men nu havde han købt en lejlighed. Det ville blive godt at få mit eget værelse hos ham. På den anden side: Så havde Ida Fardin endnu mere for sig selv ... Jeg sagde: »Men kun hvis du siger til far, at han ikke må have sin kæreste med hjem, så længe jeg bor hos ham. Jeg har ikke lyst til at se hende.« Mor sukkede og ryddede tallerknerne sammen. Hun blev stram i ansigtet, hver gang vi bare nærmede os emnet FAR. Døren til Michaels værelse gik op, og en bølge høj musik skyllede ned mod os, før han selv kom trampende ned ad trappen: »Nu kommer jeg og gør rent! Må jeg låne støvsugeren?« Jeg grinede imod min vilje. Det var utroligt. Jeg havde aldrig mødt nogen, der var så frisk og glad hele tiden. »For at gøre rent på trapperne? Det går nemmere med en kost,« sagde mor. »Må jeg så låne kosten?« De næste fem minutter rumsterede han højt med kost og fejebakke i gangen. Bagefter forsvandt han ud i køkkenet og tændte også for radioen dér. »Man kan høre, at du er i hopla,« sagde mor til ham, da vi bar tallerknerne ud i køkkenet. Jeg kendte hende godt nok til at vide, at det var ment som kritik. Det gjorde Michael selvfølgelig ikke. »Kan man?« smilede han og lagde nogle bøffer på panden. Den varme olie sprøjtede ud til siderne. »Jeg venter også gæster i aften. Jeg skal lige lave lidt mad.« »Gæster?« spurgte mor. »Ja, dem fra min sprogskole.« »Vil du være sød at rense komfuret bagefter?« »Det skal jeg nok,« lovede Michael og rakte mig en skål med noget, jeg ikke kendte. »Sauerkraut,« sagde han. »I skal prøve. Direkte import fra Tyskland.« Jeg smagte og fortrak ansigtet. »Brrrr, hvor er det surt!« Han lo og hældte det ud i en gryde. »Det skal koges med lidt sukker, hvidvin og laurbær, så smager det helt perfekt.« »Hvis du lavede den slags mad til Elin, kan jeg godt forstå, at hun ikke ville have dig mere,« sagde jeg. »Emma!« Mor puffede mig i siden, men Michael grinede bare. »Det gør ikke noget. Jeg tror, jeg har fundet en anden.« »Er det rigtigt?« røg det ud af mor og mig samtidigt. »Kommer hun også i aften?« Han nikkede glad og vendte bøfferne, mens hans ansigt blev lidt bekymret. »Jeg håber bare, at hun ikke er vegetar.« »Og at hun kan lide store palmer,« sagde mor. »Og gamle svenske kælke,« tilføjede jeg. »Stakkels pige,« sagde mor. Vi lo alle tre, og jeg var lettet over, at mor virkede glad igen. # 7. kapitel Ida skulle til tandlægen mandag morgen for at få sin bøjle justeret. Normalt fulgtes vi i skole, men den dag gik jeg alene. »Hvad var det for noget loppemarked, I holdt i går?« spurgte Cecilia. Hun sad på klatrestativet i skolegården sammen med Katja, Kamilla og Sofie, der hvor Ida, Jessica og jeg plejede at sidde i frikvartererne. »Det var Idas fars gamle ting.« »Min far købte hans discokugle,« sagde Cecilia. »Var der en discokugle?« De så på hinanden og fnisede. »Ved du ikke, hvordan en discokugle ser ud?« Jeg trak på skuldrene. »Jeg er ligeglad,« sagde jeg og gik forbi. Hvis det var den der runde lampe med de mange sølvbrikker på, havde Michael også overvejet at købe den. Bare han havde gjort det. »Har du besluttet dig, om du kommer på lørdag?« spurgte Cecilia og tilføjede: »Ved du, hvem Anders er?« »Hvilken Anders?« »Anders fra 9.y.« Jeg så Sofie og Kamilla hviske til hinanden og grine. Sådan havde de ikke været før. Jeg havde gået på fritidshjem sammen med dem. Dengang var vi veninder, men det skiftede, da Katja kom ind i vores klasse i femte. Jeg var længe om at finde ud af, at hendes mor var russer, og hun var født i Moskva. Hun talte fuldstændig uden accent. Hun blev straks en af de bedste i klassen, derfor forstod jeg ikke, at hun ikke var klog nok til at gennemskue Cecilia. Der gik ikke lang tid, før hun interesserede sig for de samme ting som hende: tasker, tøj og drenge, eller i omvendt rækkefølge: drenge, tøj og tasker. De to blev bedsteveninder, og efter et stykke tid var Sofie og Kamilla næsten kun sammen med dem. »Hvorfor skulle jeg kende ham?« spurgte jeg. Jeg kendte ingen Anders. Jeg kendte i det hele taget ikke så mange fra de ældre klasser. »Han spurgte, om du kom til festen.« »Hvorfor det?« Jeg ærgrede mig over, at mit ansigt begyndte at brænde. Hvem var Anders? Og hvorfor ville han vide, om jeg kom til Cecilias fest? Cecilia smilede overlegent. »Det må du selv spørge ham om.« »Jeg tror ikke, at jeg kan,« sagde jeg. »Jeg skal noget om aftenen.« »Eller tør du ikke?« De grinede. »Måske kommer du kun, hvis vi også inviterer Fardin?« »Jeg er ligeglad med, om Fardin kommer eller ej.« Kamilla og Sofie så forbi mig og fnisede, og jeg vendte mig om: Lige bag mig gik Fardin forbi sammen med Christian og Kim. Jeg fangede Fardins blik. Havde han hørt, hvad jeg lige havde sagt? Jeg fik røde ører. Hvordan ville jeg reagere, hvis han sagde, at han var ligeglad med, om jeg kom? Det ringede ind, og de sprang ned fra klatrestativet. Cecilias hårspænde gik op, da hun landede, og Sofie sprang til for at sætte det fast igen. Kunne hun ikke gøre det selv? Jeg fattede simpelthen ikke, hvad der var så specielt ved Cecilia, at alle absolut skulle behandle hende som en prinsesse. »Du skal give besked senest i morgen,« sagde Cecilia til mig. »Ellers er det for sent.« Vi havde historie i første time, og den var godt i gang, da Jessica dukkede op. Hun kom tit for sent. Torben sendte hende et utålmodigt blik, mens hun gik hen til sin plads. »Godmorgen Jessica. Har du haft en god weekend?« spurgte han, mens hun tog sine bøger op. Cecilia og Sofie fnisede højt to rækker bag mig. »Ja tak, hvad med dig?« svarede Jessica. Nu var det mig, der grinte. Hun var måske ikke den mest begavede i klassen, men hun var underholdende og en god veninde. Hun havde engang brækket sin arm, da hun gav Ahmed bank for at forsvare mig. Før i tiden havde Ida og jeg altid hentet hende på vej til skole, men det var vi holdt op med, siden Jessicas far engang havde skældt os ud. Han lå stadig og sov på det tidspunkt, og han blev sur, når vi ringede så tidligt på døren. Jessica blinkede til mig og gjorde tegn, som jeg ikke forstod. »Hvad er det, du vil fortælle Emma, Jessica?« sagde Torben. »Vil du ikke dele det med os alle sammen?« Han var i gang med sit yndlingstema, Murens fald, og blev lidt muggen, hver gang vi ikke viste den begejstring, som emnet efter hans mening fortjente. Jessica sendte ham et uskyldigt blik. »Jeg ville bare sige til hende, at jeg har ondt i hovedet, fordi jeg fik min menstruation.« Hun grinede med, da klassen brød ud i latter. Torben rullede med øjnene. »Tak, Jessica. Jeg føler med dig. Hvil dig lidt, det gør man så godt i skolen. Når du har det lidt bedre, så er vi på side 20 i bogen.« »Det passer ikke,« sagde Sofie. »Der står noget om vikingerne på side 20, men du snakker om Østberlin.« Torben stønnede og fortsatte, hvor han var blevet afbrudt. Jessica skrev en besked på en seddel. Hun foldede den sammen og kastede den over til mig, da Torben vendte sig mod tavlen. Skal vi tage ind til byen og købe fisk i eftermiddag, Ida, dig og mig? læste jeg. Jeg nikkede og skrev noget på et andet stykke papir. Kender du en Anders fra 9.y? Jessica kendte mange. Jeg sendte beskeden til hende via Samira, og Jessica svarede straks. Han bor i nr. 16. Hans storebror sidder ved kassen i Netto, læste jeg, da sedlen kom tilbage til mig. HVORFOR??? havde hun skrevet til sidst med tre store spørgsmålstegn. Jeg skrev et svar, men nåede ikke at folde det sammen, før Torben pludselig stod bag mig. Han tog sedlen, før jeg nåede at rive den over. »Kender du en Anders fra 9.y?« læste han højt for alle. »Han spurgte, om jeg kommer til Cecilias fest ...« Nogle i klassen begyndte at fnise. Jeg opfangede et vredt blik fra Cecilia, men meget, meget værre var et blik, jeg ikke turde se mig om efter: Jeg ville hellere synke i jorden end at skulle se på Fardin. Nogle enkelte, selvfølgelig med Ahmed i spidsen, begyndte at trampe i takt: »Anders, Anders!« Torben rakte mig sedlen tilbage: »Det ville genere mig mindre, hvis du ikke netop havde brugt det opgaveblad, I skulle aflevere i dag, til at skrive på. Og jeg kan se, at du ikke har udfyldt det. Jeg håber, at I andre har været bedre til at huske lektierne end Emma, som åbenbart kun har drenge i hovedet ...« Hvorfor var der ikke noget musehul? Hvorfor havde jeg ikke ventet til pausen? Endnu en seddel kom flyvende lige så snart, Torben vendte ryggen mod klassen: TAK! stod der med store, vrede bogstaver. Nu ved alle i klassen, at jeg holder fest! Jeg undgik at se på Fardin, da det ringede ud til frikvarter. »Kom, lad os se, hvor Ida bliver af,« foreslog jeg og trak Jessica med hen til skolegårdens udgang. Her var vi mere for os selv. Jeg delte min sandwich med hende, fordi jeg ikke kunne tåle hendes sultne øjne. »Tror du, at han er forelsket i dig?« spurgte hun med munden fuld af skinke og brød. »Hvem?« spurgte jeg og mærkede, at min stemme lød lidt for skarp. »Ham Anders,« sagde Jessica og tilføjede: »Han er ikke min type. Men jeg kan vise ham til dig, hvis du vil.« »Det er lige meget,« skyndte jeg mig at sige, så hun ikke skulle tro, det var vigtigt. »Jeg skal nok gøre det.« Jessicas øjne lyste. »Har du for resten spurgt, om jeg også må komme til festen?« »Jeg tror ikke, at jeg tager med,« sagde jeg og mente det i det øjeblik. Jessica nikkede. »Jeg ville heller ikke tage med, hvis jeg var inviteret. Det bliver meget bedre hos Ida. Vi kan købe slik og popcorn og hygge os, når vi er færdige.« Ja, vi kunne købe slik og hygge os i Idas kælder, men foreløbig vidste jeg ikke engang, hvordan jeg nogensinde kunne se Fardin i øjnene igen. Det nyttede kun lidt at sige til mig selv, at jeg jo ikke havde gjort noget. Jeg havde spurgt, hvem Anders var, en fyr, der gerne ville vide, om jeg kom til Cecilias fest. Var det forbudt? Det var vist meget naturligt, at man var lidt nysgerrig. Og måske var det oven i købet godt, hvis Fardin fik at vide, at der også var andre, der havde lagt mærke til mig ... Jeg så ned ad mig selv og opdagede først nu, at jeg havde spildt rejesalat på min jakke. »Det er typisk mig,« stønnede jeg, mens jeg fjernede det med spyt og nogle blade. Jeg måtte hellere passe lidt på, at folk ikke lagde mærke til mig på grund af de forkerte ting. # 8. kapitel Ida skulle til guitar om eftermiddagen, derfor var det kun mig, der tog med Jessica for at købe fisk til hendes akvarium. Men da vi skulle af sted, var Jessicas cykel væk. »Hvis min far får det at vide, bliver han skidesur,« klynkede hun. »Så siger han, at jeg ikke har låst den, men det har jeg!« Vi gik rundt i området for at lede og var heldige: Cyklen lå mellem affaldscontainerne på den anden side af et af de høje huse. Den var stadig låst, men to eger var knækket, og kæden var hoppet af. Håndbremsen var i stykker, og bagskærmen sad løs. Det var umuligt at cykle på den. »Måske kan vi spørge, om Michael vil reparere den,« sagde jeg, men han var stadig på arbejde. »Skal vi ikke udskyde det med fiskene?« Men Jessica var så opsat på at få indrettet sit akvarium, at jeg lod mig overtale til at gå. Det var en lang tur. »Hvorfor tog vi ikke bussen?«, spurgte jeg, da vi havde gået en halv time. »Jamen vi aner jo ikke, hvilken bus det er.« »Nr. 18 for eksempel,« sagde jeg, fordi den lige var kørt forbi. »Men jeg ved jo ikke, hvor vi skal af.« Dyrehandlen, hun ville hen til, lå ikke i centrum, hvor vi kendte buslinjerne, men et mystisk andet sted, som Jessica ikke helt kunne huske. Hun troede, hun kunne genfinde den, men det kunne hun helt tydeligt ikke. »Jeg tror, det er lige i nærheden,« sagde hun flere gange. »Jeg tror, vi er meget tæt på.« Men hun troede bare. Det havde ikke spillet nogen rolle, hvis vi var på cykel, men efter en halv time begyndte det at gøre ondt i fødderne. »Havde du tænkt dig at bære fiskene hele vejen hjem? De fryser ihjel i den kulde.« Jeg blev irriteret på Jessica, der havde lokket mig med. Fardin havde spurgt, om vi ville med ud at købe maling i aften. Jeg var utrolig glad for, at han ikke var blevet sur over sedlen og det med Anders, og nu blev jeg bange for at komme for sent. Det eneste, der trøstede mig, var, at Jessica led endnu mere end mig: Godt nok jamrede hun ikke, men hun havde taget høje sko på, og det måtte da bare gøre ondt. Da vi langt om længe fandt dyrehandlen, lå den kun 50 meter fra 4'rens stoppested, som også kørte ud til os. »Vi kan tage den tilbage,« tilbød Jessica storsindet. »Har du et klippekort?« Det havde taget en halv eftermiddag at spadsere til Jessicas dyrehandel, og det tog den anden halvdel, før hun havde besluttet sig for nogle fisk. Hun gik frem og tilbage og blev ved med at skifte mening. Det ene øjeblik syntes hun bedst om sværddragerne, det næste var hun fristet til at købe to zebrafisk. Så faldt hun for sugemallen, men kom så i tvivl om, om hun ikke fik mere for pengene, hvis hun tog neonfiskene, som oven i købet var smukke. »Er det meningen, vi skal tage en natbus hjem?« spurgte jeg Jessica. Dyrehandleren kom med mange råd og indvendinger, men han snakkede så hurtigt og fik det hele til at lyde så indviklet, at vi holdt op med at lytte. Til sidst lod Jessica sig overtale til at købe seks guppyer på tilbud. Hun mente, at hvis hun købte seks guppyer, var der gode chancer for, at hun snart havde ti, tyve eller halvtreds fisk og måske ligefrem kunne begynde at sælge dem. Jeg nikkede til alt, hvad hun sagde, så længe hun bare gad at blive færdig. Jeg havde ikke regnet med, at hun også skulle købe planter, og jeg forstod ikke, hvorfor dyrehandleren, der ellers snakkede så hurtigt som et vandfald, var hundrede år om at pakke det hele ind. Planterne i den ene plastikpose, fiskene i en anden, og alt meget langsomt og omhyggeligt ... Jeg var glad for, at han ikke gav hver fisk en plastikpose til sig selv. Til sidst skulle Jessica også have fiskefoder, og da vi kom ud, var det blevet mørkt. Heldigvis kom bussen med det samme, til gengæld var den propfuld. Vi var heldige, at posen med fiskene ikke blev mast, for det blev Jessica og jeg til gengæld. Nogen trådte mig så voldsomt over tæerne, at jeg humpede hele vejen fra busstoppestedet hjem til Ida. Det var hendes mor, der åbnede. Ida og Fardin var taget af sted. Idas mor sagde, at Fardins forældre havde tilbudt at køre til Silvan i bil, og at de ikke havde haft tid til at vente på os. »De er tilbage om en halv time,« trøstede hun mig. »I må gerne komme indenfor og vente.« Ida og Fardin! Så var de sammen igen! »Det er din skyld!« skældte jeg Jessica ud. »Hvorfor var du også så længe om at vælge?« »Hvorfor er du så sur? Vi kan rense akvariet i mellemtiden. Du har lovet at hjælpe mig.« »Jeg ville så gerne have været med i Silvan. Og nu har vi oven i købet glemt sand!« »Sand?« Jessica så bedrøvet på mig. Jeg havde heller ikke tænkt på det før. »Skal man også købe sand?« »Hvad tror du!« sagde jeg. »Og vi kunne have købt det i Silvan!« Jeg ringede til Ida, men det var for sent, de var allerede på vej ud til bilen. Jeg så Jessicas skuldre synke sammen, da jeg sagde det til hende. »Er der langt til Silvan?« spurgte hun. »For langt, hvis man ikke har en cykel, der duer.« Det var ikke pænt sagt, mærkede jeg straks, og havde helst taget det tilbage. Det måtte ikke være nemt at være Jessica. Jeg fik pludselig lidt ondt af hende. # 9. kapitel Vi rensede akvariet med skuresvampe, så gik vi over til Mogens. Han havde tømt det lille runde bord ved siden af sofaen. Hans afdøde kone, som plejede at stå der i en ramme, smilede nu fra fjernsynet. Mogens smilede til gengæld ikke, da det gik op for ham, at vi hverken havde opvarmning, filter eller lys. »Fiskene har brug for lidt ekstra varme,« forklarede han. »Og planterne dør uden lys.« »Kan vi ikke bare stille det i vindueskarmen, så de får sollys?« foreslog jeg og så ud ad vinduet. Der var ikke skyggen af sol udenfor. »Så er det algerne, der vokser, og ikke planterne.« »Og hvad koster det at købe alle de ting?« Jessica skar en ulykkelig grimasse, da Mogens gættede på noget med flere hundrede kroner. »Måske er det derfor, din far ikke ville give dig lov,« prøvede jeg at trøste Jessica, selvom jeg var næsten lige så bedrøvet selv. Hvorfor skulle alt i det her liv være så forbandet kompliceret og dyrt? Lige så snart man havde en eller anden god idé, kom der straks tusind ting i vejen. »Så kan du ikke købe nye bukser,« sagde jeg og kunne godt se, at det ikke ligefrem var en trøst. »Men jeg skal have nye bukser.« Jessica viste mig indersiden af sine cowboybukser, hvor stoffet var slidt igennem, så man næsten kunne se hendes lår. Hun så opgivende på akvariet. Vi havde brugt en time på at skure det rent. »Man gør det egentlig omvendt,« sagde Mogens. Han gik hen til sin bogreol og trak en bog frem. »Først indretter man et akvarium med sand, sten og planter i. Så skal det helst stå i to, tre uger og stabilisere sig, før man sætter fiskene i. – I var måske lidt for hurtige.« »Tre uger!« råbte Jessica. Hun kastede et vemodigt blik på fiskene i plastikposen. De så ikke ud til at have det for godt. »Jeg tror ikke, at jeg har lyst til at bruge så mange penge på alt muligt udstyr. Når akvariet så alligevel ikke må stå hos mig.« Det var typisk Jessica. Hun var hurtigt fyr og flamme, men når de første vanskeligheder opstod, gav hun lige så hurtigt op. »Tror du, vi kan give dem tilbage?« spurgte hun nedtrykt. »Jeg tager ikke med derud igen.« Hun nikkede. »De har også lukket nu.« »Hvad med at give dem til Fardin?« foreslog jeg. »Han har vist ikke noget imod at få nogle flere fisk. Skal jeg ringe og spørge?« »Okay. Han kan også få mine planter.« Jeg lovede Mogens, at jeg ville komme igen for at hente akvariet. Han smilede, men det var et trist smil. Han rakte mig bogen om akvarierne. »Måske har I lyst til at læse lidt om det.« Jeg bladrede i bogen. Den var uden farver og så temmelig kedelig ud. »Nej tak,« sagde jeg og gav den tilbage til ham. »Den er for gammel. Vi kan bare søge på nettet.« Da vi stod udenfor, fortrød jeg straks. Jeg tænkte på Mogens' skuffede blik. Var han blevet trist, fordi han alligevel ikke fik et akvarium, eller var det, fordi jeg ikke havde taget imod hans bog? Jeg gjorde også alting forkert. Jeg kunne jo bare have taget den. Jeg kunne jo bare have sagt ja. # 10. kapitel Fardin havde sagt, at vi bare kunne komme over til ham, for der var Ida og ham allerede. Hvorfor var de det? Han stod allerede og ventede på os i døren til sin lejlighed, da Jessica og jeg kom ud af elevatoren på sjette sal. Bag ham stod Ida i strømpesokker. »Vi skulle lige til at hente malerrullen,« sagde Ida, så snart vi trådte ind ad døren. »Og vi har købt maling og pensler.« »Og vi har købt fisk.« Jessica dinglede uden glæde med plastikposen. »Guppyer.« Fardin tog dem og kiggede. »Må jeg virkelig få dem?« »Du må også få planterne.« Vi tog skoene af og fulgte med ind i lejligheden. Fardins akvarium stod i en stigereol på hans værelse. Det var højst halvt så stort som Idas fars. »Hvor er det flot! Du er heldig!« Jessica så længselsfuldt på fiskene, der svømmede rundt i Fardins lille undervandsjungle af sten, rødder og nogle store muslingeskaller. Planterne så friske og grønne ud i det kunstige neonlys. Fardin begyndte stolt at forklare alt muligt om akvarier, men kun Ida og Jessica lyttede. I hvert fald lod de som om. Jeg satte mig på madrassen under hans køjeseng og bladrede i en af hans Steen og Stoffer-hæfter imens. Han læste dem sjovt nok på engelsk, hvor de hed Calvin og Hobbes. Vi havde læst dem sammen et par gange. Fardin var meget bedre til engelsk end jeg. Han var altid dobbelt så hurtigt færdig med en side, så han blev nødt til at vente på mig. Jeg forstod ikke det hele på engelsk, selvom jeg gjorde mig umage. I dag gjorde jeg ikke engang dét. Jeg lod, som om jeg læste, men i virkeligheden kiggede jeg efter spor på Ida. Jeg havde været her flere gange og kendte værelset godt: fodboldplakaterne på den ene væg, dyreplakaterne på den anden. Hans elskede foldboldsengetøj og fodbolden med Ali Daeis og Mehdi Mahdavikias autografer ... Computeren på hans skrivebord var tændt, og et billede af det iranske landshold gled langsomt hen over skærmen. På madrassen lå der puder i mange farver. Det var her, vi plejede at sidde. Mit blik blev hængende ved to gule puder, der lå ved siden af hinanden op ad væggen. Var de ikke meget sammenpressede, som om to personer havde siddet der lige før? Jeg løftede et sammenkrøllet papirlommetørklæde, som lå imellem dem. Siden hvornår havde Fardin lommetørklæder på sig? Og hvorfor havde Ida egentlig så røde kinder, og hvorfor nikkede hun så ivrigt til hans kedelige akvariefordrag? Der voksede en klump af uro i min mave. Hvor længe havde de egentlig været tilbage fra Silvan, og var det ikke Jessica, der skulle sørge for malerrullen? »Hvorfor valgte du egentlig ikke et saltvandsakvarium?« spurgte Ida. Hun havde aldrig interesseret sig for akvarier før, hvad fik hende til at spørge om dét? Jeg så pludselig på hende med helt nye øjne. Hun gik aldrig i andet end cowboybukser og ensfarvede bluser, og sammen med det korte hår så hun temmelig drenget ud. Sportslig og slank havde jeg indtil nu altid kaldt det, nu tænkte jeg: kedelig. Hun var stadig helt flad foran. Lidt modstræbende indrømmede jeg, at hun var dygtig til mange ting: til idræt, til at spille guitar og i næsten alle fag i skolen. Til gengæld havde hun togskinner. Kunne Fardin virkelig være forelsket i hende? Men hun var jo min bedste veninde! Vi skulle endda til Berlin sammen! Det kunne simpelthen ikke passe, at Ida prøvede at score Fardin, så længe jeg var kæreste med ham. Men nej – jeg tog ikke fejl. Det kunne ikke være tilfældigt, at hendes hænder rørte Fardins, da hun hjalp ham med at løse knuden på plastikposen op. Hvordan kunne det tage så lang tid? Var det bare indbildning, eller fik Fardin røde kinder? Han talte og talte, jeg var fuldstændig luft for ham. Da Jessica lod sine fisk glide ned i vandet, grinede Ida højere, end der var grund til. Jeg så på hendes bøjle. Det kunne ikke være sjovt at kysse nogen med sådan én i munden, hvis det var dét, hun håbede på. Og det gjorde hun, pludselig var jeg helt sikker. Hvor længe havde det kørt bag min ryg? Først nu lagde jeg mærke til metalklipsen i min hånd. Jeg havde leget med den hele tiden uden at lægge mærke til det. Jeg vidste ikke engang, hvor jeg havde samlet den op. Jeg bøjede den ud og stak den ned i en af de gule puder, sådan at spidsen pegede opad, og sådan, at den ikke kunne ses. Bagefter tog jeg mobiltelefonen frem og tastede en besked: Jeg kommer til festen på lørdag. Jeg valgte Cecilias nummer, tøvede et kort øjeblik og trykkede så på Send. # 11. kapitel Ugen gik. Skulle jeg tale med Ida? Eller slå op med Fardin? Jeg tog tilløb flere gange, men udskød det alligevel hele tiden. Jeg var ikke sikker nok. Der var ingen beviser. Og hvad nu, hvis jeg tog fejl? Til gengæld holdt jeg mig mere til Jessica, som selvfølgelig nød denne nye opmærksomhed. »Jeg troede altid, at du og Ida var mere veninder med hinanden end med mig,« betroede hun mig, tydeligt glad for, at det åbenbart ikke længere var sådan. »Jeg har altid følt mig lidt udenfor.« »Pjat. Det er noget, du bilder dig ind,« sagde jeg, selvom jeg vidste, at der var noget om det. Jeg vidste bare ikke, at Jessica havde lagt mærke til det. Det var ikke noget, Ida og jeg gjorde med vilje. Vi to havde bare flere ting til fælles, og ingen kunne benægte, at Jessica indimellem var lidt for meget. Det var også grunden til, at jeg stadig ikke havde spurgt, om Jessica måtte komme med til Cecilias fest. For at dæmpe min dårlige samvittighed, lovede jeg Jessica at tage med ind til byen for at købe nye bukser til hende. Men jeg ville hellere cykle og undgå at bruge penge på bussen. Og jeg ville i hvert fald ikke gå. Tre aftener i træk bankede jeg på hos Michael. Han måtte kunne hjælpe os med at sætte Jessicas cykel i stand, han var trods alt mekaniker. Han var bare aldrig hjemme. Det duede ikke at have en forelsket lejer, det var ikke svært at gætte, hvor han var. Til sidst besluttede jeg at prøve det selv. Vi slæbte Jessicas cykel ned i vores kælder, hvor Michaels værktøj rigtignok stadig lå spredt over gulvet. Det var en fordel nu. Jeg fandt en skruetrækker, en passende skrue og en møtrik blandt hans ting og skruede bagskærmen fast. Så sammenlignede jeg Jessicas cykel med min egen for at se, hvad der var galt med bremsen. Et tyndt metalkabel var gledet ud af en holder, men det lykkedes at sætte det tilbage. Vi vendte cyklen på hovedet, og jeg satte også kæden på. Der var ikke noget at gøre ved de manglende eger. Men så længe det kun var to, var det måske ikke så slemt ... Til sidst sprøjtede vi olie på alle mulige steder. »Hvor er du sej!« sagde Jessica fuld af beundring, da hun lidt efter satte sig op på cyklen. »Det havde jeg aldrig kunnet!« »Det var nemt,« sagde jeg og så på mine sorte hænder. Men i virkeligheden var jeg også ret stolt over, at jeg havde klaret det selv. Hvad ragede Fardin mig! Han var selv ude om det, hvis han foretrak Ida. Hvad betød det at kunne spille guitar? Jeg kunne reparere cykler – var det måske ikke noget værd? Jeg besluttede mig for at blive endnu bedre til det. Når Fardin så havde problemer med sin cykel, kunne han komme til mig. Måske kunne jeg bede Michael om at vise mig nogle tricks. Så havde jeg ganske vist ikke et øverum i min kælder, men til gengæld et cykelværksted. Jeg havde masser af tid, mens Jessica prøvede bukser. Jeg så på bluser imens og tænkte på Cecilias fest. Jeg havde aldrig været til en rigtig fest. Til fødselsdagsfester, ja. Også til klassefest. Men jeg havde en fornemmelse af, at Cecilias fest var noget helt andet. Alene af den grund, at det ikke var nogen fødselsdagsfest. Skulle man tage noget med til sådan noget? En gave? Noget at drikke? Og hvad? Jeg havde hørt, at der skulle komme en del, som jeg ikke kendte, og som jeg vist aldrig havde mødt. Cecilia havde for eksempel inviteret en fætter, der gik på en anden skole, og som tog sine venner med. Der kom også en del fra ottende og niende. Anders? Jeg blev ubehageligt nervøs, når jeg tænkte på ham. Jessica havde vist mig, hvem han var, og hun havde selvfølgelig gjort det på verdens pinligste måde. I stedet for at udpege ham på afstand, så han ikke lagde mærke til os, trak hun mig hen i nærheden af ham, uden jeg anede det. Det var i spisefrikvarteret, hvor alle var udenfor. Jeg opdagede først, hvad hun havde gang i, da det allerede var for sent. »Hey Anders, her er Emma!« råbte hun pludselig, og hele gruppen af drengene vendte sig om. »Er du sindssyg!« hvæsede jeg og skyndte mig væk. Mine ører brændte. »Det var da ikke sådan, du skulle gøre det!« »Det var ham i de sorte cowboybukser!« lo hun. »Lagde du ikke mærke til ham med det halvlange hår?« »Jeg er ligeglad!« hvæsede jeg. »Du er for pinlig! Hvis du er på den måde, vil jeg ikke spørge, om du må komme med til Cecilias fest!« Siden var jeg i hvert fald gået store omveje for ikke at krydse hans vej. Mit hjerte bankede, hver gang der var den mindste mulighed for, at jeg løb ind i ham i skolen, når vi skiftede lokaler og den slags. Jeg vidste bare, at det ikke ville kunne undgås, hvis han kom til Cecilias fest. Jessica prøvede mindst femten bukser i næsten lige så mange butikker, før hun opgav. »De er alle sammen enten for stramme eller for store,« klagede hun. »Jeg ved ikke, hvorfor de ikke kan lave normale størrelser.« Hun gav en vaffelis for de penge, hun havde sparet, men det blev hurtigt for koldt på hænderne, og vi smed halvdelen væk. På hjemvejen røg hendes kæde af igen, og her på gaden var det sværere at sætte den på. Det var dog ikke så meget derfor, Jessica var nede. »Jeg hader at se på mig selv i prøverummene. Synes du også, at jeg er for fed?« »Jeg kan heller ikke lide at prøve tøj. Jeg ser også altid grim ud i deres spejle,« trøstede jeg hende og foreslog forsigtigt: »Kan du ikke prøve at spise lidt mindre?« »Det smager bare altid så godt. Vi burde ikke have købt den is. Nu har jeg allerede spildt 100 kroner af de penge, jeg tjente på garagesalget. På fisk, på planter og på is.« »Og på levende myggelarver.« »Til gengæld har vi sparet masser af penge på cykelhandleren,« trøstede Jessica sig selv. Vi var lige cyklet forbi en pølsevogn, og nu standsede hun og så sig længselsfuldt tilbage. »Skal jeg så ikke købe en pølse?« Jeg tøvede. Det var netop det, hun ikke skulle gøre. »Jo, kom nu,« sagde hun. »Bare én. Du har fortjent det, Emma. Vi kan dele den.« # 12. kapitel Jeg prøvede tøj hele fredag aften, mens mor sad i stuen og så fjernsyn. Michael var i byen. Han havde lånt mig et flot, stort spejl, som han havde fundet dagen før. Det havde en tyk guldramme – sådan et spejl ville jeg også gerne have haft til mig selv. Det gjorde ikke så meget, at glasset var sprunget og havde en revne tværs over. Jeg låste døren til mit værelse, så jeg ikke blev forstyrret, satte musik på og skruede ned for lyset. I halvmørke så man altid bedre ud. Måske skulle de også sørge for mindre lys i omklædningsrummene i tøjbutikkerne, så solgte de nok noget mere. Jeg smilede til mig selv og prøvede at se mig med en anden persons øjne. Jeg var hverken grim eller særlig smuk. Hvorfor havde Anders fået øje på netop mig? Mine øjne så mørke ud i det svage lys, en lille smule som Fardins. Jeg syntes, at de sad for tæt sammen. Til gengæld havde de lange øjenvipper, som nogle misundte mig for. Mit ansigt var smalt, også min næse. Det, jeg ikke kunne lide, var mit hår: Langt, tyndt og kedeligt og uden en eneste krølle. Jeg holdt det op på forskellige måder, hentede et andet spejl fra badeværelset og betragtede mig fra siden. Skulle jeg sætte håret op i morgen? Mit klædeskab bød ikke på det store udvalg. Der var en måned til jul, jeg blev nødt til at ønske mig tøj. Ingen af mine bluser var noget særligt. De fleste var almindelige, halvkedelige bomuldsbluser. Men var det ikke lidt upassende at gå til fest i det samme tøj, som jeg havde på i skole hver dag? Jeg blev småirriteret på mor: Hvorfor købte hun altid mine ting på udsalg? Ja, hun kunne være ligeglad med, hvordan hendes datter så ud! Jeg besluttede at lokke far med ind til byen. Han var ikke så nærig med pengene, og han skyldte mig trods alt en del. At flytte sammen med en kæreste og forlade sin datter, det skulle koste ham dyrt! Alt det tøj, som var udueligt, havnede i akvariet, og det blev mere og mere. Jeg havde hentet akvariet tilbage fra Mogens, og nu fik jeg pludselig den idé, at jeg kunne bruge det som vasketøjskurv. Det ville være noget nyt. Ligesom Michael, som brugte en slæde som en blomsterbænk, eller Idas far, der lavede lysestager af et gammelt trappegelænder. Det var sjovt at bruge tingene til noget andet, end de oprindelig var bestemt til. Lige nu kunne jeg bare ikke se, hvad jeg skulle bruge som festtøj. Sengetæppet? Jeg viklede det rundt om mig selv som en kjole: Det så faktisk bedre ud end mit tøj. Jeg satte mig på sengen og kunne mærke, at jeg blev sur igen. Hvorfor havde jeg ingen, jeg kunne låne lidt tøj af? Var det ikke blandt andet dét, man havde veninder til? Men sagen var jo, at de heller ikke havde den slags tøj, jeg kunne tænke mig, og for det andet var Ida stadig imod, at jeg tog med til Cecilias fest. Vi havde ikke talt mere om det. Jeg kunne bare mærke det på den måde, vi netop ikke talte om det. Ligesom vi på det seneste i det hele taget undgik de emner, der i virkeligheden optog os mest. Fardin. Vores venskab. Turen til Berlin, der nærmede sig. Busbilletten hang på opslagstavlen over min seng. Den havde kostet 249 kroner, mor havde betalt den, og der var to uger til. # 13. kapitel Mit humør var ikke blevet bedre, da jeg vågnede sent næste morgen. Vinden ruskede i taget, mor fór allerede gennem huset med støvsugeren, og tøjet i akvariet mindede mig om aftenen før. Jeg kravlede ud af sengen for at lede efter min mobil, så jeg kunne ringe til Ida og sige, at jeg var syg. Jeg var syg: Jeg havde ondt i maven. Lidt i hvert fald, men for at være ærlig passede det mig udmærket. På den måde slap jeg for at hjælpe med at male Idas kælder. Jeg havde en undskyldning uden at skulle lyve. Jeg lagde mig tilbage i sengen og havde ikke lyst til at stå op. Havde jeg fået mavepine, fordi jeg var bange? Jeg var bange. Bange for at se dem grine og flirte med hinanden, bange for at blive sur på dem, bange for at blive sur på mig selv. Det var mest derfor, jeg ikke gad hjælpe. Jeg var også bange for, hvad Ida ville sige, når jeg gik tidligere, fordi jeg skulle til Cecilias fest. Og så var jeg bange for Jessicas sårede blik, fordi jeg ikke havde spurgt, om hun måtte komme med. Men var det min skyld, at de ikke var blevet inviteret? Skulle jeg droppe festen for deres skyld? Det var trods alt Idas kælder, og det var Fardin, der skulle have sine trommer der. Hvad havde jeg i grunden med det at gøre? Problemet var, at jeg ikke skulle noget andet og hurtigt begyndte at kede mig. Jeg prøvede at læse en bog, men kunne ikke koncentrere mig. Så jeg lå og læste gamle sms'er og blev mere og mere trist og sur. Hvorfor ringede de i det mindste ikke og spurgte, hvordan jeg havde det? De hyggede sig derovre med deres maling og deres popcorn, og ingen tænkte på mig. Måske var Ida oven i købet glad for, at jeg ikke kom og forstyrrede dem. Så havde hun Fardin for sig selv. Men de skulle ikke tro, at jeg var idiot. Sådan lod jeg mig ikke behandle. Ikke af Fardin, som jeg trods alt stadig var kærester med, og slet ikke af Ida, som kaldte sig for min bedste veninde. Jeg kunne ikke slå op med Ida, men jeg kunne slå op med Fardin. Hvorfor er du mere sammen med Ida end med mig? Håber I hygger jer. Jeg slår op! Jeg har fået nok! Du er ligeglad med, hvordan jeg har det. Og jeg er pisse-skide-ligeglad med dig! Jeg syntes nærmest, det var pænt formuleret i forhold til den vrede, der havde tårnet sig op i mig. Alligevel bankede mit hjerte som en hammer, da jeg havde trykket på Send. Shit. Hvad havde jeg nu gjort? Der gik mange lange minutter, uden at der kom noget svar. Til gengæld ringede det pludselig på døren. Jeg hørte mor åbne, jeg hørte Idas stemme, og jeg hørte skridt op ad trapperne. Jeg forsvandt ind under dynen. »Sig mig: Hvad har du gang i?« hvæsede Ida og stillede sig midt på mit værelse. Jeg havde aldrig set hende så vred. »Hvad snakker du om?« »Du er slet ikke syg, du er sur!« Hendes øjne sprøjtede lyn. Var dét Ida? Ida, som var så svær at bringe ud af fatning, som altid tog alting i stiv arm? Jeg måtte have ramt hende på et ømt sted. »Nå, får du allerede lov til at læse Fardins sms'er? Har han sendt dig hen til mig, fordi han ikke tør svare selv?« »Du er gået fra forstanden. Hvad er der i vejen med dig?!« I det samme tikkede der en besked ind på min mobil. Jeg brændte efter at læse den, men ville ikke gøre det nu. »Tror du ikke, jeg har lagt mærke til, at du prøver at score Fardin?« hvæsede jeg tilbage. Mit hjerte rasede, jeg satte mig op. Det er svært at skændes liggende. »En blind kan se, at I helst kun vil være jer to!« »Hvad er det, du siger? Det er da dig, der aldrig vil være med til noget mere!« »Fordi jeg ikke har lyst til at se dig flirte med Fardin. Fnise og pjatte og have det åh så sjovt! Og den måde, du hele tiden griner over det, han siger! Det med kælderen er da kun et billigt trick for at blive kærester med ham! Tror du ikke, jeg har gennemskuet det? Tænk, at jeg har taget så meget fejl af dig! Og du skulle være min bedste veninde!« Døren gik op, og vi holdt inde, men det var bare Jessica. Jeg havde slet ikke hørt hende ringe på. Hun lukkede døren bag sig og blev tavst stående. Hendes overraskede blik vandrede fra Ida til mig. Idas ansigt havde fået den samme røde farve som hendes T-shirt. Jeg så hendes hænder ryste. »Du ved godt, at det ikke passer! Du er jo helt forstyrret oven i hovedet! Desuden skal du ikke bestemme, hvem jeg er sammen med! Tror du, jeg har lyst til at være sammen med dig, din sure mokke?« »Hvad kalder du mig? Mokke?« »Jamen, bare se på dig selv! Du er slet ikke sjov mere, Emma. Den sidste tid har du kun været mopset og småsur, der er slet ikke gang i dig mere! Og hvorfor? Fordi Fardin ikke gør, hvad du ønsker? Hvad har det med mig at gøre?« »Jamen mokke. Du kaldte mig en mokke. Og hvem ville for resten ikke blive mopset og småsur, hvis nogen gjorde, hvad du er i gang med at gøre mod mig?« »Som er hvad?« hvæsede Ida. »Kalde mig en mokke, for eksempel. Lægge an på din bedste venindes kæreste!« »Snakker I om Fardin?« spurgte Jessica. Ida og jeg stirrede ophidsede på hinanden, selvom jeg inderst inde var blevet mere forskrækket end vred. Hvad skete der? Vi havde aldrig, ikke en eneste gang, råbt ad hinanden før. Vi havde altid været enige om, at det kun skete for andre. At det aldrig, aldrig ville kunne ske mellem os. »Jeg vidste ikke, at I var bedsteveninder,« mumlede Jessica skuffet. »Jeg troede, at vi var bedsteveninder alle tre.« »Jeg er i hvert fald ikke bedsteveninder med Emma mere!« sagde Ida. »Jeg er slet ikke veninder med hende mere!« Hun trådte et skridt baglæns mod døren og snublede over akvariet. Da hun faldt, ramte hun glashjørnet med siden af hovedet. Jeg så det først, da hun rejste sig. En blodig skramme trak sig fra øjenbrynet og ned mod øret. Hun holdt hånden på tindingen og så mere forundret end forskrækket ud, da hun så, at der dryppede blod ned. Ikke særlig meget, men trods alt. Jessica hjalp hende op og så på mig. »Har du et lommetørklæde?« Jeg gav hende en næsten fuld pakke. Hun trak et enkelt lommetørklæde ud, pressede det mod Idas pande og sendte mig et usikkert blik, mens hun hjalp hende ud ad døren. Spørgende, som om hun nægtede at tro på, hvad hun lige havde oplevet. At jeg ikke hjalp til, ikke undskyldte, at jeg forblev tavs. Men hvad skulle jeg sige? Jeg smed mig ned i sengen og trak dynen op over mig. Et øjeblik efter rejste jeg mig op, hev busbilletten fra opslagstavlen ned og rev den i småstykker. Der blev ikke nogen Berlintur. Alt mellem os var sagt. # 14. kapitel Jeg var en sur mokke. Mopset, gået fra forstanden, ikke til at holde ud. Var det sådan, Ida havde formuleret? Hun havde i hvert fald sagt, at der ikke var gang i mig mere. Hvad var der ikke i mig mere? Hun skulle få at se! Det tog mig en halv time at samle mine tanker. En halv time at ordne alle hendes ord. Ikke sjov, småsur, ikke med til noget mere. Hvem var det lige, der havde hjulpet hende med at rydde op i deres lortekælder, stået og frosset ved hendes garagesalg? Bildte jeg mig ting ind, var jeg forstyrret oven i hovedet? Hvem var det, der havde lokket Fardin ned i sin kælder, kørt til Silvan i hans bil, siddet på madrassen hjemme hos ham med et lommetørklæde mellem de gule puder? Undskyld, Ida, hvis jeg kun har været mopset. Det var selvfølgelig ikke så godt. Mopsede personer har noget ynkeligt over sig, det ville jeg ikke være. Jeg havde undertrykt min vrede, prøvet at skjule den. Nu var det en lettelse at slippe den fri. Jeg stod op og tog mine sko på. Ingen skulle sige, at der ikke var gang i mig mere. Det havde én fordel, at jeg aftenen forinden var gået igennem alle mine skuffer, mens jeg ledte efter bælter og tøj: Jeg havde fundet noget, jeg godt kunne bruge nu: glimmerstjerner. En hel dåse sølvfarvede glimmerstjerner, som Ida og jeg engang havde brugt til at fremstille julekort. Jeg havde en masse af den slags: Klistermærker, perler, muslingeskaller. Påklædningsdukker af papir. Ting, der var så vigtige dengang. Som ikke betød noget mere, men som var minder om gode tider og derfor for værdifulde til at blive smidt ud. Men nu var det slut med det. Jeg tømte akvariet for tøjet og fejede i stedet hele lortet ned i det: papæsker, fjer, muslingerne, som vi havde samlet ved stranden, farvet kridt, perler af plastik og glas ... De sprang larmende mod ydervæggene, da de landede på den hårde akvariebund. Gamle tegninger, en hjemmelavet billedramme, et foto af Ida med knækkede hjørner ... Jeg ville ikke have det mere. Venskabet var forbi, jeg havde ikke brug for minder om det. Kun dåsen med glimmerstjernerne fik lov til at blive. Jeg gemte den i min jakkelomme. »Hvor skal du hen?« spurgte mor. »Jeg går lige over til Ida.« Hun så på mig. »Har I skændtes? Kan det passe, at jeg hørte jer råbe?« »Det er derfor, jeg skal over til hende nu.« Mor nikkede beroliget. »Husk at tage nøglen med. Jeg skal til julefrokost i aften. Jeg bliver nødt til at tage af sted klokken syv.« »Jeg tror ikke, at jeg bliver længe.« »Held og lykke,« smilede mor. Og ja, jeg var heldig: Spanden med maling stod stadig der, hvor jeg havde set den aftenen før: I deres garage, som oven i købet stod åben. Længere var de altså ikke kommet endnu. Det var heldigt, at jeg havde trukket mig, tænkte jeg skadefro. Hvis de ikke engang var begyndt at male, ville det blive meget sent. Jeg var for ophidset til at være bange for, at nogen skulle opdage mig. Hvad så, jeg havde intet at miste. De ville alligevel finde ud af det. Jeg gik hen til spanden, åbnede låget og hældte glimmerstjernerne i. Så tog jeg pinden, jeg havde taget med til det formål, og rørte det hele rundt. # 15. kapitel Da jeg kom hjem igen, mødte jeg Michael. Han var på vej op ad trappen og jonglerede med en bakke med en kongelig morgenmad på. »Hvad skete der? Hvorfor råbte I så højt? – Kan det være, at du har maling på ærmet?« »Shit.« Jeg så det først nu. »Du skal være glad for, at du ikke er en pige. Må jeg komme ind til dig?« Hvis der var nogen, jeg havde lyst til at fortælle, hvad der var sket, var det Michael. Og selvom jeg var ligeglad med Fardin, havde jeg gerne vist Michael hans sms. Hvad mente en dreng, når han skrev: Det er i orden. Du bestemmer selv.? Betød det, at han var ked af det, eller at han var ligeglad? Men Michael lagde pegefingeren på munden. »Ikke lige nu,« hviskede han. »Jeg har fået damebesøg.« »Pigen, som du er forelsket i?« Han nikkede. »Er du blevet kærester med hende? Hvad hedder hun?« »Hun er sød,« svarede han. »Det er det vigtigste.« »Ved mor, at hun sover her?« »Tror du, at hun har noget imod det?« »Nej,« sagde jeg, selvom jeg ikke var sikker. Bagefter skyllede jeg min trøje i badeværelset, farven gik næsten af. »Hvad laver du?« Mor bankede på døren. »Må jeg komme ind, Emma?« »Ikke lige nu!« Da jeg kom ud, så hun undrende på mig. »Hvorfor er du så hemmelighedsfuld?« »Det er snart jul,« sagde jeg. Hun sendte mig et bekymret blik. »Er alt i orden med Ida igen?« Jeg blev nødt til at fortælle hende, hvad der var sket, ved lejlighed. Også om det med busbilletten. Men jeg orkede ikke lige nu. »De blev bare lidt sure, fordi jeg ikke gad hjælpe. Men jeg har for ondt i maven til at stå og male en kælder.« »Ondt i maven? Har du også ondt i hovedet?« Mor lagde hånden på min pande, og jeg fortrød øjeblikkeligt, hvad jeg havde sagt. Hvordan kunne jeg være så dum? Det, jeg frygtede, kom med det samme: »Der er en virus i omløb, og den smitter voldsomt,« sagde hun. »Du kan ikke gå til den fest, når du er ved at blive syg.« »Pjat, jeg bliver ikke syg,« sagde jeg, men det var mor sikker på. Hun havde åbenbart selv kastet op for et par dage siden, og hun var ked af, at hun nu havde smittet mig. »Lov mig, at du bliver hjemme,« sagde hun alvorligt. »Det er ikke fair at smitte de andre.« Jeg havde tre muligheder, og jeg skulle bestemme mig hurtigt: Jeg kunne starte et skænderi, som var det, jeg egentlig havde mest lyst til. Jeg kunne ynke mig og tigge og sige, at jeg savnede far. Begge strategier havde en uvis udgang, så jeg greb til den nemmeste og samtidig sikreste løsning: Jeg nikkede og holdt mund. Mor skulle til julefrokost i aften. Hun havde sagt, at hun skulle af sted klokken syv. Efter klokken syv var jeg et frit menneske, og selvom det betød, at jeg kom lidt for sent til festen, var det bedre end at tilbringe aftenen hjemme. Nu, hvor jeg havde ofret så meget for den lortefest, skulle jeg bare derhen, koste hvad det ville. Eftermiddagen slæbte sig af sted, mens jeg lå på sofaen og prøvede at bedøve mig med ligegyldige fjernsynsprogrammer. Det hjalp ikke. Jeg følte mig som en levende myretue, sådan vrimlede følelserne i hele min krop. Jeg var vred, fornærmet, ked af det. Bange for festen, for Anders, for at Ida skulle ringe på. Hvorfor kom de ikke og brokkede sig over glimmerstjernerne? Havde de opdaget dem? Min mave gjorde så ondt, at jeg kom i tvivl, om jeg ikke alligevel havde fået den virus. Da mor kom med kamillete, sagde jeg tak. Noget spændende skete der dog trods alt: Mor og jeg blev præsenteret for Michaels nye kæreste. De kom ned i køkkenet sammen og gav sig til at lave frokost – eller hvad man nu skulle kalde et måltid klokken fire. Hun var ikke vegetar, konstaterede jeg med lettelse. Hun var lille og lidt buttet og snakkede et lige så sjovt dansk som Michael. Hendes lange mørke hår var pjusket. Hun havde brune øjne som Fardin og lige så røde kinder, som Ida havde haft i morges – men ikke, fordi hun var vred. Tværtimod, de så begge to så glade ud, at det næsten smittede. Næsten. Mens Michael lavede mad, ryddede hun op efter ham. Jeg kunne fornemme, at mor også syntes, at hun var sød. Hun var nok ikke klar over, at hun havde sovet hos os. At man kunne sove så længe, var ikke noget, mor kunne forestille sig. Selv jeg havde svært ved det. Klokken blev fem, halv seks og seks, og jeg begyndte at blive urolig. Hvorfor skiftede mor ikke tøj? Havde jeg hørt forkert, eller havde hun ombestemt sig? »Skal du ikke af sted?« hviskede jeg og pegede på mit armbåndsur, mens hun sad på gulvet og talte i telefon. Endeløst. Når hun snakkede med sine veninder, grinede hun mere end sammen med mig. Hun nikkede og lagde hånden over telefonrøret. »Jeg tog fejl,« hviskede hun til mig. »Jeg skal først være der klokken otte.« Mit hjerte gled ned i maven. Et øjeblik overvejede jeg at skifte taktik og overtale hende til at lade mig gå. Problemet var bare, at jeg på den måde også risikerede, at hendes nej fik store bogstaver. Hvis hun sagde nej en gang til, blev det endnu sværere at gå hemmeligt. Det tog en evighed, før mor var færdig med at ringe, en evighed, før hun begyndte at gøre sig klar. Så var hun hundrede år om at vaske hår og hundrede år om at prøve bluser og lige så lang tid om at sminke sig. »Skal du score?« spurgte jeg uden at skjule min irritation. Jeg havde ikke tid til at vaske hår mere. Jeg havde ikke engang tid til at gå i bad. Døren var knap nok faldet i, før jeg stormede op ad trappen. Jeg stod i trusser og bh, da døren gik op og mor kom farende ind igen. »Jeg glemte min mobil! Har du ikke set min mobiltelefon, Emma?« Hun vidste ikke, at jeg havde lagt den på vaskemaskinen nede i kælderen, hvor hun ikke ville se efter, og ikke høre den, hvis hun ringede op til sig selv. Det måtte forhindres, at hun ringede hjem til mig i løbet af aftenen for at høre, om jeg havde det godt. Jeg havde bare glemt at tænke på, at det ville forsinke mig endnu mere, for nu begyndte hun at lede. Til sidst opgav hun heldigvis. »Ha' det godt, Emma, jeg kan ikke finde den, men jeg bliver nødt til at gå. Går du allerede i seng? Det gør du klogt i, skat!« Hun lugtede voldsomt af parfume, da hun gav mig et mørkerødt læbestiftskys, og endelig, endelig var hun væk. Jeg kunne glemme alt om at sætte håret op. Jeg spildte heller ikke tid på at sminke mig. Det føltes befriende at være så vred. Hvad ragede det mig, hvad de andre tænkte om mit tøj? Jeg valgte en tilfældig T-shirt, tog støvlerne på og smækkede døren. Jeg var ikke engang særlig nervøs mere. Ikke før jeg gik forbi Idas hus, hvor garagedøren var lukket, og hvor der var lys i kælderen. Ikke før jeg kom til enden af vejen og stod foran Cecilias dør. # 16. kapitel Der kom musik indefra. Dobbeltgaragen var tom. Havde Cecilia sendt sine forældre væk? Tanken slog mig først nu: Hvis Cecilias mor så mig, var det sandsynligt, at hun fortalte det til min mor, mens de lå på deres yogamåtter ... Men den tid den sorg. Jeg tøvede. Gad jeg? Det var nemmere, meget nemmere, at vende om og gå hjem. Jeg hadede mit hjerte, der hamrede ukontrolleret, mens jeg stod og så på messingdørskiltet, hvor navnet Van Hultén stod i sirlig skråskrift. Lige i øjeblikket havde jeg givet alt for at stå og male en hvilken som helst kælder i stedet for at stå her. Hvorfor havde jeg dog ikke spurgt, om jeg måtte tage Jessica med? Men det var for taberagtigt at bakke ud nu. Og havde jeg måske lyst til at sidde alene på sofaen? Jeg talte til tre, tog en dyb indånding og trykkede på klokken. Der gik et øjeblik, før en dør derinde blev åbnet. Musikken blev højere, nogen kom. Det var Cecilia, var det Cecilia? Hun var så voldsomt sminket, at jeg måtte kigge en ekstra gang, før jeg var sikker. Der var glimmer i hendes make-up, sølvglimmer. »Hvor bliver du af? Anders har allerede spurgt efter dig!« Hun mønstrede mig, mens jeg tog jakken af, og hendes ansigt blev venligere. »Wow, Emma, du har bh på! Du ser straks to år ældre ud. Det burde du have gjort for længst!« Selv havde hun en lang, hvid bomuldsskjorte på, som ikke var knappet, og en lysegul top nedenunder. Den lille sølvkæde passede perfekt til. Cecilia vidste altid, hvordan man satte tøj og smykker sammen, så det så godt ud, selvom de enkelte ting tit ikke var noget specielt. Det var jeg ikke i stand til, men sådan en hvid skjorte ville jeg også ønske mig. Jeg følte mig håbløst grim ved siden af hende, og det blev værre, da jeg tog støvlerne af. Her havde jeg stået og prøvet tøj en hel aften, men slet ikke tænkt på sko. Skulle jeg gå i strømpesokker? De var gule med små røde bamsebjørne på. »Vil du låne nogle sandaler?« Cecilia åbnede et højt skab ved siden af indgangsdøren. Jeg havde aldrig set så mange sko på én gang. »De fleste er min mors,« sagde hun, da hun så mit blik. »Hvilken størrelse bruger du?« Hun trak et par grå sandaler frem. »Du bliver nødt til at tage strømperne af.« Jeg så helt forkert ud i de høje damesandaler med de smalle, lysegrå remme. Som om nogen havde byttet mine fødder ud og skruet de forkerte på. Cecilia hylede begejstret op. »Super! Du skulle se dig selv!« Hun lukkede skabsdøren og trak mig med sig. »Du har ikke noget at drikke med, vel?« »Skulle jeg? Jeg vidste ikke ...« »Det er lige meget. Jeg tror, vi har rigeligt.« Hun skubbede mig ind i stuen, som var propfyldt med folk og musik. I loftet hang discokuglen, som Cecilias far havde købt. Cecilia pegede mod et hjørne i stuen, hvor Katja, Kamilla og Sofie sad på nogle puder med en flaske øl i hånden. Der var også nogle piger fra parallelklassen. »Hej Emma! Kom lige herhen!« råbte Sofie og vinkede. »Vi må ikke ryge herinde,« sagde Katja til mig. Hun så allerede lidt søvnig ud, i hvert fald lød hun sådan. »Hvis du vil ryge, skal du ud på terrassen.« Hun nikkede sløvt mod en dobbeltdør. »Jeg ryger ikke.« Katja trak på skuldrene. »Det kunne jo være ... til en fest.« I det samme blev dobbeltdøren skubbet op. Anders kom ind, og et sug jagede gennem min mave. Jeg forstod det ikke. Hvordan kunne jeg reagere sådan, når jeg ikke engang kendte ham? Jeg hadede det! Jeg ville helst være cool ligesom Ida. Jeg så hende igen stå i mit værelse – hvæsende. Hvorfor kunne jeg ikke holde op med at tænke på hende, ikke engang her til en fest? Heldigvis så Anders mig åbenbart ikke. Han styrede hen mod skrivebordet, hvor en håndfuld drenge sad foran en bærbar computer. Katja kneb mig i ærmet. »Det var ham.« »Jeg er ikke blind.« Hun grinede. »Han har allerede spurgt, hvornår du kommer.« Jeg rystede irriteret på hovedet. »Hold op med det. Jeg kender ham slet ikke. Desuden er jeg sammen med Fardin.« Jeg ønskede, at det var sandt. Jeg ønskede, at jeg ikke var her. Jeg fortrød, at jeg havde slået op. »Hvad skal du med Fardin?« sagde Katja. »Han er en lille dreng.« »En fodboldnørd,« sagde Kamilla. »Hvad snakker I egentlig om, når I ikke lige snakker om fodbold?« Jeg trak på skuldrene. Det var fristende at fortælle, at jeg havde gjort det forbi, fordi jeg vidste, at de ville lykønske mig. Jeg kunne godt bruge lidt trøst og støtte, nogen der sagde, at det var rigtigt, det jeg havde gjort. Men jeg var bange for, at de først og fremmest ville være skadefro. Deltagende på overfladen, men glade inderst inde. Heldigvis kom Cecilia mig til undsætning. »Vil du have en øl, Emma?« »Ja tak,« sagde jeg og tog flasken. Jeg kunne ikke lide smagen, men måske var en øl en god trøst. Vreden mod Ida, som jeg havde været så stolt af i eftermiddags, var desværre ved at forsvinde. Lige nu følte jeg mig bare ensom og desperat. »Jeg tror, der er én, der glæder sig over, at du er kommet ...« Cecilia blinkede til mig og nikkede hen mod Anders, der stod i det modsatte hjørne og nu så over mod os. Katja skubbede til mig. »Vil du ikke danse med ham? Han kigger helt forelsket på dig.« »Måske er det dig, han kigger forelsket på,« sagde jeg og tog en slurk af flasken – bare for at gøre noget. Mine hænder rystede lidt, og selvfølgelig fik jeg noget i den gale hals og hostede – det her var heller ikke min dag. Katja slog mig på ryggen. »Jeg er ikke interesseret i ham. Jeg er forelsket i en anden.« »I hvem?« Hun rystede på hovedet og smilede hemmelighedsfuldt. Cecilia gik over til drengene, der styrede musikken fra computeren. Der kom et godt dansenummer, og de skruede højere op. »Nu skal der danses!« råbte Cecilia. Hun gik rundt, klappede i hænderne og trak folk op på dansegulvet. »Op med jer! Kom så, Emma og Sofie!« Som altid gik det efter hendes vilje. Kimmie og Louise fra parallelklassen snuppede sig en dreng fra deres klasse, Kamilla dansede med Sofie. Katja blev spurgt af en, jeg ikke kendte. Hendes blik skjulte ikke, at han var den forkerte, men hun rejste sig alligevel. Jeg havde ikke lyst til at danse, men jeg havde endnu mindre lyst til at sidde alene. Jeg var bange for, at Anders ville komme og spørge mig, så jeg var lettet, da Cecilia kom og trak mig op. Selvfølgelig dansede hun hundrede gange bedre end mig, Cecilia var født til den slags. Jeg tog mig i at efterligne hendes bevægelser og holdt straks op med det. Jeg vidste, at jeg dansede som et bræt på to ben, men ligefrem begynde at efterligne hende, hvad tænkte jeg på? Det værste var nok, at jeg hele tiden følte Anders' blik i nakken, selvom jeg selvfølgelig sørgede for, at jeg stod med ryggen til ham. Midt i nummeret ringede Cecilias mobil. Hun gjorde tegn til, at hun ville komme tilbage, men pludselig stod jeg altså alene midt på dansegulvet med en hel masse, der dansede rundt om mig. Det var sådan omtrent det værste, der kunne ske. Skulle jeg danse videre? Alene? Skulle jeg sætte mig? Jeg bevægede mig desperat hen til Sofie og Kamilla for at prøve at være med hos dem. Men selvom de så mig, fattede de åbenbart ikke, hvilken situation jeg befandt mig i. Eller de ville ikke fatte det. Var det her en plan? Jeg så Katja kigge i en bestemt retning. Hun så overhovedet ikke længere søvnig ud. Hun pressede sin mobil mod øret og grinede. Jeg fulgte hendes blik – i døren stod Cecilia, svarede hende med øjnene og talte også i telefon. # 17. kapitel I det samme var der nogen, der prikkede mig på skulderen. Jeg for forskrækket rundt. »Skal vi danse?« spurgte Anders. Han var tynd, og han så genert ud, det havde jeg ikke lige regnet med. Jeg havde heller ikke regnet med tre røde bumser på hagen. Under næsen voksede der forsøgsvist et skæg: lyse, næsten gennemsigtige dun. Jeg var for overrasket til at sige nej. Han lagde sin ene hånd på min skulder og den anden om på min ryg. Hvorfor var det lige nu, de skiftede til noget langsomt? Kimmie og Louise fra parallelklassen protesterede. Kamilla og Sofie satte sig tilbage i deres hjørne. Katja skar grimasser, men fortsatte, og Cecilia sendte mig et opmuntrende nik. Hun trak en dreng fra 8. klasse efter sig, knugede sig ind til ham og lagde hovedet mod hans bryst. Det var også næsten det eneste, man kunne gøre til den slags musik. Bare ikke med nogen, man aldrig havde vekslet et ord med, og som havde en guldkæde om halsen, for det ikke skulle være løgn ... Jeg havde lyst til at løbe væk. Hvorfor havde ingen sagt til mig, hvad for en nørd han var? Var det derfor, de havde inviteret mig? Var det en fælde – ville de grine ad os? Jeg så på os med deres øjne: to brædder, der prøvede at danse med hinanden, og jeg var ikke engang det mest håbløse af de to. Jeg prøvede i det mindste, han svedte bare. Han havde svedperler i nakken, og selv gennem blusen kunne jeg fornemme, hvor fugtige hans hænder var. Det mest uheldige var dog næsten, at han var et hoved højere end mig. Jeg havde valget mellem at dreje hovedet sådan, at jeg så på svedpletterne under hans arme, eller på hans bryst, hvor skjorten var knappet for langt ned. Det var et kors, der hang på hans kæde, af alle ting netop et kors! Jeg bøjede ansigtet tilbage, men alt, hvad jeg så, var de tynde, blonde dun på hans hage. Og ham havde jeg været nervøs for? Ham havde jeg tænkt på, mens jeg prøvede tøj foran spejlet? Det med, at en dreng var ældre og gik i en højere klasse, var tydeligt overvurderet. Jeg så Kamilla og Sofie sidde og fnise, mens han blev lidt for modig og trak mig længere ind til sig. Jeg mærkede pludselig hans bryst mod mit, hans mave mod min og ... Jeg sprang tilbage. »Jeg skal have en cigaret.« Jeg kunne have sagt, at jeg skulle på toilettet, men det lød for plat, syntes jeg. Enten plat som en dårlig undskyldning eller desperat som tynd mave midt i en dans. Jeg var desperat, om end ikke på grund af pludselig diarré. Jeg famlede mig i retningen af terrassedøren. Desværre fulgte han med. På vejen ud smed jeg de høje sandaler, jeg havde fået nok af det hele. »Har du en cigaret til mig?« spurgte jeg en tilfældig fyr, der netop kom ind fra haven. Han blev stående og trak en pakke Marlboro op. Jeg tog en. »Tak,« sagde jeg. »Og ild.« Jeg havde aldrig holdt en cigaret i hånden før, i hvert fald ikke en, der kun var til mig selv. Men hvad skulle jeg gøre? Nu havde jeg sagt det, det var min egen skyld. Jeg forbandede Anders, der stod bag mig og lod, som om vi hørte sammen, som om vi to var et par. Troede han, at jeg ville fortsætte med at danse med ham, når jeg var færdig med at ryge? Drengen med Marlboropakken så på mig. Hans øjne vandrede ned til mine bare tæer, og han undertrykte et smil. »Det er koldt derude,« advarede han mig. »Det skider jeg på,« sagde jeg. »Hvad har de sagt til dig?« spurgte jeg Anders, da vi stod udenfor. Jeg prøvede ikke at inhalere for dybt. Jeg ville ikke hoste. Lidt cool ville jeg trods alt gerne virke. »Har de sagt, at jeg er forelsket?« Han nikkede. »Det ligner dem.« Jeg vidste det: Jeg var gået i deres fælde. »Det passer desværre ikke.« Han nikkede igen og så nedslået ud. Jeg så ganske kort på ham. De røde bumser var ikke hans skyld. Men nogen burde sige til ham, at det var på tide, at han barberede sig. Og nogen burde sige til mig, at det var tid til at gå. Jeg gjorde det selv. »Jeg skal hjem.« Det var ubehageligt at skodde en cigaret med bare fødder, jeg gjorde det alligevel. Den var kun røget halvfærdigt, men det havde været rigeligt. »Jeg kan ikke lide Marlboro,« sagde jeg, hvilket ikke engang var løgn. Jeg sagde ikke farvel til nogen, men gik ud til døren. Jeg kunne mærke, at jeg havde drukket øl. Eller var det cigaretten? Jeg følte mig pludselig ret svimmel. Jeg havde brug for et toilet og fik øje på en dør med et skilt på. Det var et messingskilt med en dame ligesom på toiletterne i biografen. Men da jeg åbnede, stod der en dreng foran kummen. »Undskyld!« Jeg smækkede hurtigt døren i. Han kom ud et øjeblik efter. Det var ham med Marlboropakken, og det var tydeligt på hans smil, at han genkendte mig. Det var først nu, jeg blev forskrækket over, hvem jeg havde bedt om en cigaret. Han var mindst to eller tre år ældre, og han var begyndt at barbere sig. Og han så godt ud. Jeg måtte virkelig have været panisk: Under normale omstændigheder ville jeg aldrig have turdet spørge én som ham om noget som helst. »Skal du allerede gå?« spurgte han uden nogen tegn på, at han syntes, situationen var pinlig. »Ja!« sagde jeg og forsøgte at få lynlåsen fri, som igen havde sat sig fast. Det var noget lort med den jakke. »Festen er da først lige begyndt.« Han smilede. Inde i stuen spillede de Oops! ... I Did it Again. »Har du ikke lyst til at danse?« »Jeg hader Britney Spears!« røg det ud af mig. Han smilede mere. »Bliver du, hvis jeg sørger for noget andet?« »Jeg kan ikke. Min lynlås sidder fast!« »Vent, jeg hjælper dig!« Han tog fat om lynlåsen og prøvede, og da det ikke lykkedes, stillede han sig om bag mig og prøvede det derfra. Hans hår strejfede min næse og duftede af shampoo. Jeg kunne mærke hans bryst mod min ryg, mens han trak og hev i lynlåsen med armene over mine skuldre. Han havde flotte, store hænder, og han lugtede godt af en blanding af deo og sved. Klik sagde det og lynlåsen kom fri. Klik sagde det også et eller andet sted i mig. »Nu kan du tage din jakke af igen.« Han havde de sødeste smilehuller, jeg nogensinde havde set. Da jeg ikke gjorde noget, tog han min jakke af og lagde hånden på min skulder. »Danser vi?« Der var sølvglimmer i hans øjne. »Det ved jeg ikke,« sagde jeg modstræbende. »Har du overhovedet vasket dine hænder?« Han kastede hovedet tilbage og viste sine smukke hvide tænder, da han lo. »Hvor er du streng!« Han holdt en hånd frem. »Kommer du?« Jeg tøvede. »Kom så!« Jeg tog den, den var tør. Og fast. Og ikke det mindste genert. Han trak mig tilbage i stuen, hvor Anders så overrasket på mig. Jeg trak på skuldrene. Det her var ikke min skyld. Det var bare noget, der skete for mig. # 18. kapitel Hvis blikke kunne dræbe, ville jeg være faldet død om. Jeg vidste pludselig, hvem Katja var forelsket i. Jeg sørgede for at vende hende ryggen, mens smilehulsdrengen lagde en hånd om min talje. Så let, at jeg knap nok kunne mærke berøringen, og alligevel var hånden alt, hvad jeg følte i det øjeblik. Hans næse rørte mit hår, da vi dansede. Jeg kunne ikke undgå at kaste stjålne blikke over mod Katja, som dansede med Cecilia. Hun hviskede noget til hende, hvorefter Cecilia vendte sig om og råbte: »Hey Simon, var det ikke Katja, du lovede næste dans?« Hun stak næsen i mit øre og sagde højt, så han også kunne høre det: »Han er en af min fætters kammerater. Du skal passe på ham. Han har allerede forført en masse uskyldige piger!« Drengen, der altså hed Simon, rystede på hovedet og lo. Så sagde han med munden i mit hår: »Rygter. Dem skal man ikke lytte til.« Han havde også en kæde om halsen, men den var af sølv og han så godt ud med den. Der hang et hundetegn i den, den slags mærke, soldaterne har. Det var noget helt andet at danse med ham, end det havde været med Anders. Det gik helt af sig selv. Med ham kunne jeg pludselig bevæge mig. Det var også nemmere uden de høje sko. Vi dansede det ene nummer efter det andet. Jeg bevægede mig svævende, og Katjas dræberblikke fik mig bare til at give den en tand til. Alle bekymringer var forsvundet. Ida og Fardin var langt væk. Der var en pause i musikken, og Simon fulgte efter mig, da jeg styrede hen mod vinduet, hvor jeg havde efterladt min øl. Men den var væk. »Vent, jeg henter en ny til dig. Bliv her, jeg kommer tilbage!« Han forsvandt ud mod køkkenet, og mens jeg så på hans ryg, tænkte jeg, at han helt sikkert trænede. Ingen dreng i vores klasse havde sådan en krop. Mens jeg stod og så mig omkring, mødte jeg Anders' bedrøvede blik. Han så væk, da jeg prøvede at sende ham et smil. Det var jo rigtigt nok: Jeg havde sagt, at jeg ville gå, og så var jeg tilbage med en anden ... Men jeg havde ikke lyst til at bekymre mig om ham lige nu. Simon kom tilbage, han havde klemt en cigaret bag sit ene øre. Han rakte mig en ny øl, mens han ledte efter noget i sine lommer. Jeg åbnede øldåsen, lige da nogen stødte ind i mig, og spildte halvdelen over min bluse. Over brysterne for at være helt konkret. »Ups!« lo han, »var det med vilje?« Han kiggede interesseret, mens jeg forsøgte at tørre det af. Det var lidt pinligt, men ikke ubehageligt. Jeg var glad for, at jeg havde en bh på. Jeg lo og drak. Det føltes rigtigt og sjovt. Han fandt sin lighter, tog min hånd og trak mig med ud. Hvor var det godt, at jeg var kommet. Hvor var det godt, jeg havde slået op med Fardin! Det var anden gang, jeg gik barfodet ud på terrassen. »Skal du ikke have sko på?« smilede han. »Holder du min øl?« Jeg skyndte mig tilbage til entréen, hvor jeg havde efterladt mine strømper og sko. »Skal du gå?« spurgte Katja, som var fulgt efter mig. »Sagde han noget til dig?« »Hvem?« »Simon!« »Kan du ikke flytte dig lidt? Du står på mine sko.« Katja trådte et skridt til siden, og jeg bøjede mig ned og tog støvlerne på. Jeg skulle egentlig tisse, kunne jeg mærke, men nogen var lige gået ind på toilettet, og jeg ville ikke lade Simon vente. »Du skal holde dig fra ham,« sagde Katja. »Han er reserveret til mig.« »Jeg vidste ikke, at man kan reservere drenge. Måske skulle du sætte en seddel på ham.« Jeg rejste mig og gik tilbage i stuen. »Skulle du ikke gå?« råbte Katja, men jeg lod, som om jeg ikke hørte det. Da jeg kom ud, stod Simon sammen med to andre, jeg ikke kendte. De røg. Han holdt Marlboropakken hen mod mig, men jeg rystede på hovedet. »Jeg ryger egentlig ikke,« indrømmede jeg. »Men var det ikke dig, der spurgte, om jeg havde en cigaret? Var den ikke til dig?« »Jo.« Jeg tøvede, men så fortalte jeg, at det havde været for at flygte fra Anders. Jeg pegede med foden på den halvrøgne cigaret, der lå i sprækken mellem to fliser. »Jeg tror, det var den.« De tre drenge grinede, og Simon rakte hånden ud efter mig for at trække mig ind til sig. »Jeg er glad for, at du ikke flygter fra mig.« Det her var for sindssygt til at være sandt. Hvor længe havde jeg ventet på, at Fardin gjorde eller sagde noget lignende? Og her stod jeg med Simons arm om min skulder og hans varme ånde mod min hals, og det var mig! Det føltes, som om mine fødder ikke rørte jorden, som om jeg svævede lidt. Eller var det alkoholens skyld? Herude i den friske luft kunne jeg pludselig mærke, at jeg havde drukket. Når jeg drejede hovedet, fulgte tingene forsinket efter, som om mine øjne skulle trække dem. På en underlig måde følte jeg mig alligevel mere ædru end derinde. Klarsynet og lysvågen i hovedet. Når en dreng stod så tæt sammen med en pige, som Simon stod sammen med mig, betød det så, at man var kærester? Eller i hvert fald på vej til at blive det? »Du fryser!« Simon lod sin hånd glide op og ned ad min bare arm. Jeg havde aldrig oplevet noget så dejligt. Skulle jeg sige det til ham? De snakkede om deres håndboldklub, som de åbenbart alle tre spillede i, og om en kamp i Berlin. I Berlin? »Jeg skal også til Berlin,« var jeg ved at sige, men det skulle jeg jo ikke mere. Det var egentlig lidt åndssvagt, at jeg havde revet billetten i stykker. Jeg kunne sikkert have byttet den til en anden dag. Måske til en tur sammen med ... Nej, nu måtte jeg tage mig sammen. Jeg rystede mine urealistiske tanker af mig og prøvede at koncentrere mig om deres snak. Det var svært, så længe de talte om håndbold, men så skiftede de emne til fritidsjob. Jeg troede, jeg hørte forkert, da det viste sig, at Simon arbejdede i en dyrehandel tre gange om ugen. »I hvilken?« spurgte jeg. Han sagde en adresse. Det var ikke den, hvor jeg havde været med Jessica, men alligevel ... Jeg havde ikke forstand på håndbold, men nu kunne jeg fortælle om akvariet, og hvordan det var gået med Jessicas fisk. »I burde være kommet til mig,« sagde Simon og skoddede sin anden cigaret. Han så på mig og tilføjede i en anden tone: »Så havde jeg mødt dig lidt før.« Og så bøjede han sig ned til mig og hviskede i mit øre: »Jeg synes, du er meget smuk.« Hvor kigger man hen, når nogen siger den slags? Hvad svarer man, hvad gør man med sig selv? »Jeg skal tisse,« sagde jeg. »Det er rigtigt, der var jo optaget, da du prøvede før!« lo han. Han trak Marlboropakken frem, så, at den var tom, og smed den væk. »Skynd dig, jeg venter på dig.« # 19. kapitel Cecilia var i gang med en klud og en spand, da jeg kom ind. Hun så sur ud og skældte ud. Nogen havde væltet en flaske rødvin på tæppet, der åbenbart var ret dyrt. »I skal passe på, for fanden! Tror I, jeg vil have ballade med mine forældre, når de kommer hjem?« Jeg udskød tisseriet og hjalp hende med at tørre op. Jeg skyndte mig, men da jeg havde skyllet kluden og kom tilbage fra toilettet, var Simon tilbage på dansegulvet. Han dansede med Katja. Det var et langsomt nummer, og de dansede tæt. Simon sendte mig et undskyldende, Katja et triumferende blik. Jeg satte mig hen til Kamilla og Sofie. »Hvad lavede I derude?« Der var overraskelse i deres stemmer, en blanding af anerkendelse og jalousi. »Er han sød?« spurgte Kamilla. Jeg nikkede. »Katja var sur på dig.« Jeg trak på skuldrene. »Det var ham, der spurgte mig.« »Hvad snakkede I om?« »Ikke så meget. Han snakkede mest med de andre.« Jeg så på dem. »Vidste I, at Cecilia inviterede mig for at koble mig sammen med Anders?« De udvekslede blikke. »Det var mest Katjas idé.« »Nå, men så passer det.« »Du skal ikke være sur, Emma! Anders er forelsket i dig, vi ville bare hjælpe ham lidt.« »I ville more jer på min bekostning.« Kamilla rystede på hovedet. »Hold nu op. Det vare bare for sjov.« »Jeg synes ikke, det er sjovt. Og det synes Anders heller ikke.« Hun trak på skuldrene, vendte hovedet væk og tog en slurk af sin flaske. Jeg så Katja smyge sig ind til Simon, og jeg så hans næse i hendes hår. »Jeg synes i hvert fald, det er hyggeligt, at du kom,« sagde Sofie forsonende. Hun stak sin mund hen til mit øre og sagde: »Jeg synes, det ville være fedt, hvis du kom sammen med ham.« »Kom sammen med hvem?« »Med Simon.« »Hvorfor synes du det?« Jeg kunne lugte hendes alkoholånde, nu hvor hun var så tæt på. »Jeg tror, at I passer godt sammen. I så godt ud, da I dansede.« Hun tømte sin flaske. Den væltede, da hun stillede den på gulvet. »Jeg synes, Katja ville have godt af, hvis det var en anden, der fik ham. Hun tror altid, hun kan få det hele.« Jeg ved ikke, hvor længe jeg sad sådan og følte mig ulykkelig. Når man har været højt oppe, kan man falde meget dybt. Simon dansede lige så tæt med Katja, som han havde danset med mig. Nogle gange mødtes vores blikke. Så smilede han og gjorde tegn med øjnene, som om det ikke var hans skyld det hele. Men hvis han ikke ville danse med Katja, hvorfor gjorde han det så? Der blev en pause midt i musikken. Drengene foran computeren var uenige om noget. Nu, tænkte jeg. Nu har han chancen. Simon forsvandt ud på terrassen, og Katja kom hen til os. Hun havde et lykkeligt smil på læberne. »Giv mig lige min jakke!« Hun famlede efter sine cigaretter i jakkelommen. Da hun så, at der kun var én tilbage, spurgte hun Sofie, om hun måtte låne hendes. Sofie rakte hende en halvfuld pakke. »Må jeg beholde dem?« tiggede Katja. »Du får dem tilbage på mandag! Simon har ikke flere smøger, og jeg lovede ham at skaffe nogle.« Sofie nikkede træt, og Katja fulgte efter Simon. Tanken om, at hun stod sammen med ham, gav mig et stik i maven. Røg de bare? Det behøvede ikke betyde noget, forsøgte jeg at berolige mig selv. Men hvorfor havde han ikke ventet på mig, når han havde sagt det? Og hvor blev de af, hvorfor kom de ikke tilbage? Der gik meget længere tid, end det tager at ryge en cigaret ... Jeg hentede en øl, selvom jeg ikke gad drikke mere. Det var kun en undskyldning for at gå forbi terrassedøren og kaste et blik udenfor. Jeg kunne ikke se dem. Hvor var de? Jeg gik rundt i huset og ledte, og da jeg så på uret, var klokken allerede et. Hvis jeg ikke ville risikere, at jeg kom hjem efter mor, måtte jeg hellere gå. Men hvordan kunne jeg gå fra festen uden at se Simon igen? »Hvor er det synd for dig,« sagde Sofie og krammede mig. Hun var fuld, der var ingen tvivl. »Jeg synes, I så pissegodt ud sammen. Han passer meget bedre til dig end til Katja. Jeg ved heller ikke, hvor de er.« Festen var ved at gå i opløsning. De fleste var gået. Også Anders var for længst forsvundet, men det var først nu, jeg lagde mærke til det. Det trak koldt fra døren, som hele tiden blev åbnet, men det var aldrig Simon eller Katja, der kom ind. »Jeg bliver nødt til at gå,« sagde jeg til sidst. I det samme summede min mobil. Displayet viste vores telefonnummer, som betød, at mor var kommet hjem. Jeg trykkede panisk samtalen væk, selvom det var klart, at jeg på den måde bare udskød balladen. Og at den blev ekstra stor. # 20. kapitel På vejen hjem løb jeg. Et øjeblik fór et lille håb gennem mig: Måske havde det bare været Michael? Men hvorfor skulle han ringe mig op midt om natten? Da jeg så nogen komme i min retning, skyndte jeg mig ind i en fremmed have og gemte mig i et cykelskur. Mit hjerte bankede højt, mens jeg så mor haste forbi. Hun ledte efter mig, der var ballade på vej. Hvad kunne jeg gøre? Kunne jeg få far til at sige, at jeg sov hos ham? Eller sige, at jeg var hos Ida? At jeg jo ikke havde kunnet ringe, fordi mor ikke havde sin mobil med? Der var ikke meget tid til at beslutte mig. Mor forsvandt ind i Cecilias have, og jeg skyndte mig hjem og op på mit værelse, hvor cykelnøglen lå. Jeg tog den, styrtede ned ad trappen, låste cyklen op med rystende hænder og forsvandt rundt om hjørnet, netop som mor dukkede op. Jeg var på flugt! På flugt fra min egen mor! Jeg cyklede hen over det store kryds og fortsatte endnu et stykke, og først da jeg følte mig helt sikker, standsede jeg for at sætte cykellygterne på. Mit hjerte bankede, som om det ville ud. Jeg var så bange for, at mor ville ringe igen, at jeg slukkede min mobiltelefon. Der lå en besked, men jeg havde ikke tid til at læse den nu. Jeg havde ikke engang tid til at tænke over, hvem den kunne være fra. Det tog tyve minutter at cykle hjem til far, og klokken var kvart i to, men det føltes rart at cykle, trods alt. Der var noget velkendt og beroligende over at trampe i pedalerne, selvom det var uvant for mig at færdes i byen på dette tidspunkt om natten. Det var en lørdag, en decemberlørdag, og da jeg nåede ind til centrum, var der næsten lige så mange folk på gaderne som midt på dagen. Fulde folk. Jeg forstod pludselig bedre, hvad de voksne mente, når de talte om julefrokostweekender. En mand skilte sig ud fra en gruppe, trådte ud på cykelstien og stillede sig i vejen for mig. Jeg måtte bremse hårdt og vige ud på kørebanen, hvor jeg næsten blev kørt over af en taxa. Den dyttede, da den kørte forbi, som om det havde været min skyld! »Hey, hey, lille frøken, De kører alt for stærkt!« råbte manden efter mig. »Må jeg bede om Deres kørekort!« Da jeg vendte mig om, truede han mig med fingeren, og de andre på fortovet lo. Jeg var mere forsigtig, da jeg cyklede videre. Pludselig kunne jeg ikke længere helt forstå min paniske reaktion. Det måtte have noget med øllerne at gøre – eller med den mærkelige stemning, jeg var kommet i, efter at Simon var forsvundet. Hvad havde jeg egentlig tænkt på? Vidste jeg ikke, at jeg gjorde skaden meget større ved at flygte? Jeg havde trods alt ikke gjort andet end at gå til fest. På vores egen vej oven i købet – og hos en fra min klasse. Men nu var det for sent at vende om, vejen hjem var længere end det sidste stykke til far. Hans nye lejlighed lå midt i centrum. Jeg havde kun været der to gange, og det var, lige før han flyttede ind. Alligevel fandt jeg huset næsten uden problemer. Far var stadig så ny her, at hans navn ved siden af dørklokken stadig stod skrevet i hånden på et lille stykke papir, der var klistret over det gamle. Lyset i trappeopgangen blev tændt næsten med det samme, da jeg ringede på. Far kom ned iført tøj. Han lignede én, der havde ventet på mig, og han så ikke særlig venlig ud. Farvel, idé om at få ham til at lyve over for mor. Det kunne jeg vel egentlig godt have regnet ud. »Sig mig, Emma, hvad er det, du laver?« hilste han. »At cykle gennem byen midt om natten og efterlade mor med en forskrækkelse?« »Du kunne også vælge at være glad for, at jeg kommer og besøger dig!« »Klokken to om natten. Ellers tak!« Han boede øverst oppe. Jeg fulgte ham tavs op ad trapperne, mens jeg forsøgte at tænke på Simon, hans blik og hans hånd på min ryg. Det var det værd, sagde jeg til mig selv. Lige meget, hvad der ville komme: Det her kunne ingen tage fra mig. Far lukkede døren og gjorde plads til min jakke i sin lille entré. »Mor har ringet. Du aner ikke, hvor oprevet hun var!« »Det er derfor, jeg kom til dig.« Han mumlede noget, mens jeg tog skoene af. »Hun sagde, at du er syg.« »Ikke syg. Men du kender mor: Hun gør altid en elefant ud af en myg. Jeg havde bare lidt ondt i maven. Men jeg havde glædet mig til festen hele ugen, og det var urimeligt, at hun ikke ville lade mig gå ...« Far rystede på hovedet. »Og nu har du tænkt dig at sove her?« »Må jeg komme ind i din seng?« tiggede jeg. »Det går ikke.« »Hvorfor?« »Fordi ...« Far tøvede. Han blev pludselig flov, og jeg blev iskold indeni. »Jeg vil hjem,« sagde jeg. »Jeg tager hjem.« »Dit værelse er fuld af flyttekasser, som jeg skulle tømme i morgen, men du kan sove på sofaen,« foreslog far. »Jeg vil ikke sove her. Jeg har ikke lyst til at møde hende.« »Det behøver du heller ikke. Nu reder jeg op til dig på sofaen, og så lægger du dig og sover. Jeg kører dig hjem i morgen.« »Du skal sige til hende, at hun ikke må stå op, før jeg er væk.« »Måske er hun gået, inden du overhovedet vågner.« »Men så skal hun gennem stuen, og dér ligger jeg.« »Du sover vel med lukkede øjne.« Jeg begyndte pludselig at klynke. Det her var for meget på en enkelt dag. »Jeg har ingen tandbørste.« »Jamen, jamen ...« Far var altid hjælpeløs, når jeg begyndte at græde, meget mere hjælpeløs end mor. »Der kommer vel ingen huller, når du en enkelt gang ikke børster tænder.« »Men jeg har en dårlig smag i munden.« »Det har man, når man drikker øl.« Han spredte et lagen ud over sofaen og gav mig et tæppe. »Tror du, det går sådan? Jeg nikkede. Jeg var pludselig så træt, at alting gik. »God nat, far.« Han slukkede lyset og gav mig et kys. »Pyha, sikke du stinker. Du har ikke selv røget cigaretter, vel?« »Du skal love, at du siger til hende der, at jeg ikke vil se hende.« »Ay, Ay, sir.« Far lukkede døren og forsvandt ind på sit soveværelse. »Og heller ikke høre!« råbte jeg efter ham. Dét ville være det værste. # 21. kapitel Jeg var så træt og udkørt, at jeg troede, jeg ville falde i søvn med det samme. Men nu, hvor jeg endelig lå og var alene, væltede der alt for mange billeder og følelser rundt i mig. Det var, som om jeg skulle eksplodere, som om jeg var en selvmordsbomber med sprængstof i min krop. Far med sin kæreste i naborummet, glimmerstjernerne i den hvide maling, cykelturen gennem julefrokostbyen, Anders' dun under næsen, mors rasende skridt, da hun gik hen til Cecilia, Ida med tindingen fuld af blod ... Men specielt billedet af Simon var ikke til at få væk. Simon. Jeg smagte på navnet. Det havde fået en helt ny klang. Jeg så ham stå ved siden af mig, hans elektriske hånd på min skulder, hans interesserede blik ... Hvad var det, han havde sagt til mig, hvad havde jeg svaret, havde jeg sagt noget dumt? Jeg tilgav ham, at han havde danset med Katja. Cecilia havde jo sagt, at han havde lovet hende det. Men hvorfor så længe? Og hvor var de forsvundet hen? Var hun måske blevet dårlig, havde han fulgt hende hjem? Katja boede et stykke væk, han havde måske mødt nogen på vejen tilbage. Jeg havde jo selv set, hvor mange folk der var ude på gaden, han havde helt sikkert mødt en ven. Eller han var kommet tilbage, lige efter jeg var gået. Jeg blev grebet af et sindssygt håb: ... Sms'en på min mobil! Jeg sprang op og rodede i min taske. Han havde ikke mit nummer, men var det ikke muligt, at han havde fået det fra nogen? Der lå ikke kun en besked, så jeg nu, der havde også været to opkaldsforsøg. Min hånd rystede, da jeg trykkede på den lille konvolut. Hvor er du, Emma? Mit hjerte sprang et slag over. Jeg kendte ikke afsenderens nummer, så den kunne kun være fra ham. Fra ham, fra Simon, fra ham! Er hjemme hos min far og ligger i sengen, skrev jeg med skælvende hænder og tilføjede: Og tænker helt vildt på dig. Måtte man skrive det? Eller var det for pinligt? Men han havde spurgt mig, hvor jeg var, med store bogstaver! Jeg så efter, hvornår han have prøvet at ringe: Det var, mens han havde været væk. Skulle jeg? Kunne jeg tillade mig at skrive det? Jeg tænkte på Michaels opslagstavle, hvor der også var et citat af en tysk digter, der hed Goethe. »Im Leben kommt es bloß aufs Tun an, das Genießen und Leiden findet sich von selbst,« havde han skrevet. Pludselig forstod jeg det bedre: Det kommer kun an på, hvad man selv udretter i livet, glæden og lidelserne vil indfinde sig af sig selv. Mon ikke en digter vidste, hvad han talte om? Så jeg gjorde det. Trykkede. Lidt tøvende. På Send. Klokken var ti, da jeg vågnede næste morgen. Min mobil var gledet ind under hovedpuden, som jeg havde krammet, mens jeg havde ligget og ventet på et svar. Der var ikke kommet noget. Nu fortrød jeg, hvad jeg havde gjort. Han syntes helt sikkert, at jeg pressede mig på. Lorte-Goethe! Lorte-forfattere alle sammen, som troede, de var så kloge! Men måske sov han bare længe? Jeg hørte stemmen af en kvinde og sprang op. Men nej – det var mors. Var det mor? Her? I fars nye lejlighed? Jeg skyndte mig i tøjet. Det var bestemt ikke noget, jeg kunne lide. Enten skulle de skilles, eller også skulle de bo sammen. De skulle ikke sidde her og tale om mig! »God morgen! Har I fundet sammen igen?« sagde jeg og trampede ud i køkkenet. Et angreb er det bedste forsvar. Det var ikke noget, jeg havde læst hos Michael, det vidste jeg af mig selv. De sad over for hinanden ved fars lille køkkenbord. Det så ikke ligefrem ud til, at de havde spist morgenmad sammen, men trods alt. Jeg prøvede at skjule, hvor flov jeg i virkeligheden var. »Er der også morgenmad til mig?« »Emma!« sagde mor og legede med en mobil, som jeg ikke kendte. En forfærdelig anelse slog ned i mig. Hvis blikke kunne dræbe, ville jeg være faldet død om. Dræbt af min egen mor. Far så mere hjælpeløs ud. Jeg satte mig på hans side af bordet. Det havde selvfølgelig den ulempe, at det var mor, jeg blev nødt til at se på. »Undskyld,« mumlede jeg. Det var nok bedst at ændre taktik. »Jeg ville have ringet, men du havde jo ikke din mobil med.« Vi så alle tre på mobiltelefonen i mors hånd. Det var en gammel Nokia. Mor sagde noget, men jeg fattede bare én ting: Det var alligevel ikke Simon, der havde skrevet til mig. »Hører du overhovedet efter, Emma!« Mors stemme skar gennem mine tanker. Jeg mærkede far krympe sig ved siden af mig. »Du får ikke lov til at gå til sådan en fest mere! Det er du simpelthen for ung til! Jeg er glad for, at jeg så, hvad der foregik, med mine egne øjne!« »Hvorfor må jeg ikke gå til sådan en fest mere?« »Hvorfor? Jamen der var jo næsten ingen på din alder! De fleste var meget ældre, og mange af dem var fulde!« »Det passer ikke. Der var faktisk rigtig mange fra min klasse og fra parallelklassen. De ser bare ældre ud, når de sminker sig.« »Jeg så i hvert fald ikke Ida. Men når katten er ude, ikke også, Emma? Kvart i to! Du er ikke engang fyldt fjorten« »Hvad har det med min alder at gøre? Det var Cecilia, der holdt festen. Det er jo ikke min skyld, hvis nogle begynder at drikke! Hvad har det med mig at gøre?« »Du gik, selvom jeg havde forbudt det. Og det værste er, at du lod som om, selvom du vidste det hele tiden!« Mor så på far med et blik, der opfordrede ham til også at sige noget. Da han forblev tavs, tilføjede hun: »Jeg håber ikke, at du har drukket alkohol, Emma!« Var det et spørgsmål? Jeg skelede hen til far, som havde slået øjnene ned. Han var sød, meget sødere end mor. Han havde været hende utro med en studerende, men kunne man ikke forstå ham, når man tænkte på, hvor sur hun kunne være? Hun rystede træt på hovedet. »Jeg forstår ikke, hvordan Cecilias forældre overhovedet kan tillade den slags.« »De var ikke hjemme,« sagde jeg.« »Det er endnu værre, det er uansvarligt.« Hun rejste sig. »Emma, du må love mig, nej: Du må love os, at du ikke tager til sådan en fest igen, hvor der bliver røget og drukket.« »I al evighed?« røg det ud af mig. »I hvert fald foreløbig. Ikke før du bliver fjorten. Ikke også, Lars?« Hun så på far, der mumlede et eller andet, som nok allermest var et ja. »Men det er næsten et halv år!« »Næste gang du bliver inviteret, vil jeg først vide, hvem der kommer, og om forældrene er hjemme, før du får lov.« »Det er latterligt!« hvæsede jeg. »Ingen andre i min klasse har forældre, der er så urimelige som dig!« Mor tog en dyb indånding. »Du skrev noget meget mere kærligt til mig i nat, skat,« sagde hun og viftede med den gamle Nokia. »Jeg lånte den af en kollega for at få fat i dig.« Hun rejste sig og så på far. »Hvad gør vi? Emma skulle jo alligevel flytte til dig i dag. Kan du køre os hjem og hente hendes ting allerede nu?« »Det kan jeg godt.« Fars stemme var lidt hæs, han brød sig lige så lidt om skænderier som jeg. Han ruskede mig opmuntrende i håret, hvilket var noget, jeg normalt ikke kunne lide. »Tror du, vi to kan finde ud af det sammen i en uge?« »Ikke, hvis du ødelægger mit hår.« I virkeligheden var jeg glad for det. Det ville være godt at komme væk fra mor i et stykke tid, og væk fra vores gade i det hele taget. Far var fredelig, her havde jeg ro. Ro til at tænke på Simon. # 22. kapitel Jeg havde været uvenner med Ida en gang før, men det var overstået efter to dage. Dengang havde vi heller ikke råbt ad hinanden, og hun havde ikke kaldt mig en mokke. Det var noget andet denne gang. Ida værdigede mig ikke et blik, da jeg kom i skole mandag morgen. Hun sad allerede på sin plads og gjorde alt for at undgå at se min vej. Den blodige skramme i tindingen så heldigvis mindre farlig ud end sidst. Jeg ville gerne have spurgt hende, om det gjorde ondt, men turde ikke. Det var alt for tydeligt, at hun ikke havde lyst til at tale med mig. Fardin, Christian og Ahmed spillede på deres mobiler. Det var umuligt at sige, om det var med vilje, at Fardin ignorerede mig. Til gengæld kom Cecilia hen til mit bord. »Hvad sagde du til stakkels Anders?« hviskede hun og grinte. »Han ser helt ulykkelig ud.« Jeg grinte også, men kun, fordi Ida skulle se, hvor sjovt jeg kunne have det uden hende. Hvis hun troede, at jeg var nedslået, tog hun fejl. Jessica kom som sædvanlig for sent. Torben var i gang med at fortælle om en af sine mange rejser til Tyskland, da døren gik op, og hun kom ind. »God morgen, Jessica. Har du haft en god weekend?« spurgte han. »Ja tak, jeg malede,« svarede Jessica og kastede et kritisk blik på sine negle. Hun gik hen til sin plads og tog sine bøger op. Ikke hurtigt og stille, men langsomt og omstændeligt. Det var ikke engang for at provokere – sådan var Jessica bare. »Er det derfor, du skulle sove lidt længere?« spurgte Torben. Nogle i klassen begyndte at fnise. Jessica så uforstående på ham. »Nej, ikke derfor. Men spurgte du ikke, om jeg havde haft en god weekend?« Nu fnisede næsten alle. Kun jeg prøvede at lade være. Torben rullede med øjnene. »Er der ikke lidt penge i klassekassen, så Jessica kan købe sig et vækkeur?« »Jeg har ikke brug for et vækkeur, jeg har min mobil,« forklarede Jessica. »Vækkeure er gammeldags.« »Men de vækker da i det mindste, hvilket man åbenbart ikke kan sige om din mobiltelefon.« »Den har slumrefunktion,« sagde Jessica. »Det er derfor.« Torben trak vejret dybt. »Vi er i hvert fald på side 190 i lærebogen, Jessica. Når du har slumret nok.« Allerede sidste gang, jeg havde været uvenner med Ida og Jessica, var det værst i frikvartererne. Hvem skulle man stå sammen med? Jeg lod, som om jeg ledte efter noget i tasken, til Ida og Jessica var gået ud. Så gik jeg ned sammen med Samira og Dunja, som tilbød mig noget af deres lækre arabiske mad. De var søde nok begge to, problemet var bare, at de i alle frikvartererne hoppede i elastik sammen med Samiras lillesøster og hendes veninder, og der var altså grænser for, hvor barnlig jeg havde lyst til at være. Overraskende nok blev jeg reddet af Cecilia, Sofie, Katja og Kamilla, der vinkede mig hen til dem, da vi kom ned i skolegården. Jeg tøvede, for jeg havde ikke glemt, at de havde prøvet at gøre grin med mig og Anders. På den anden side brændte jeg efter at høre mere om Simon. Jeg kunne mærke Idas og Jessicas blikke, da jeg gik forbi klatrestativet. Næsten alle i de større klasser havde faste vaner omkring, hvad de lavede i frikvartererne, og hvem de var sammen med. Fardin spillede som sædvanlig fodbold med drengene, og Cecilias klike stod under kastanjetræet. »Er I blevet uvenner?« spurgte Cecilia med blikket rettet mod Ida og Jessica. »De brød sig ikke om, at jeg tog til din fest uden dem.« »Tsss,« sagde Katja. »Er de fornærmede, fordi de ikke blev inviteret?« »Jessica ville gerne være kommet.« »Jeg har da ikke lyst til at invitere pattebørn til min fest,« sagde Cecilia. De andre smilede indforstået. »Det er også for pinligt, sådan som Jessica altid kommer for sent til første time. Jeg er snart træt af den måde, hun svarer Torben, når han siger noget,« sagde Katja. Cecilia nikkede. »Så kan hun være klassens midtpunkt. Hun har jo ikke meget andet, hun kan gøre sig bemærket med.« »Jo, hendes patter,« sagde Katja, og alle lo. Jeg lo kun en lille smule. Det var ikke pænt sagt, men der var noget om det. Ingen kunne være mere stolt end Jessica over, at hun brugte den største bh. Jeg kiggede i smug på Katja: Hun lignede ikke en, der var ulykkeligt forelsket. Jeg forsøgte at se hende med Simons øjne. Alt ved hende var lidt buttet, hvilket gav hende et sødt og naturligt udseende. Ansigtet, øjnene, næsen – alt var en smule rundt. Det klædte hende faktisk, at hun ikke plukkede øjenbryn som de tre andre, og fregnerne på næsen gav hende noget frækt. Mon drengene syntes, at hun så godt ud? Hun vidste i hvert fald, hvordan man skulle tale til dem, også selvom de var ældre. »Lagde I mærke til, at Jessica igen har den samme grønne trøje på, som hun allerede havde på, da vi gik i femte?« spurgte Kamilla. »Hendes forældre har ikke så mange penge,« forsvarede jeg hende halvhjertet. »Så dyrt er tøj da heller ikke,« sagde Cecilia. »Hun kunne i det mindste købe et par nye bukser. Jer er altid bange for, at lynlåsen eksploderer, når hun sætter sig ned.« Hun fik det til at lyde så sjovt, at jeg ikke kunne lade være med at grine, selvom jeg også tog hende i forsvar: »Vi var i byen sammen for at købe bukser, men fandt ikke nogen, hun kunne lide.« »Mener du ikke snarere: passede ned i?« sagde Cecilia. »Hun købte sig sikkert en pølse at trøste sig med,« sagde Sofie. Vi grinede igen, men jeg undlod at sige, at det faktisk var sandt. »Se, der kommer din ven,« hviskede Kamilla og nikkede påfaldende upåfaldende hen mod en gruppe drenge, der kom slentrende hen imod os. »Hey, Anders!« råbte Cecilia og vinkede, idet de gik forbi. Han skyndte sig at se væk og blev så rød i hovedet, at jeg fik ondt af ham. Katja spurgte mig drillende: »Hvordan var det at danse med ham?« »Det var bedre at danse med Simon.« Mine ord faldt som en bombe. Men var det ikke derfor, jeg stod her? Jeg ville finde ud af mere. Der gik lige nogle øjeblikke, før de genvandt fatningen. Så smilte Katjas mund igen. »Hvor blev I pludselig af?« ville jeg vide, og nu var det et sejrsikkert smil, jeg fik tilbage. »Hvorfor spørger du? Vil du vide, hvor Simon blev af?« Sofies øjne var blevet urolige. Hun forsøgte at overspille situationen, idet hun prøvede frisurer med mit hår. »Det her ser godt ud. Sådan skulle du altid have det, Emma.« Hun holdt håret op og henvendte sig til de andre. »Synes I ikke, at det klæder Emma sådan?« De nikkede uinteresseret. Kamilla sagde: »Det er altid svært med tyndt hår.« »Jeg overvejer, om jeg ikke skulle få mit klippet,« sagde Sofie. »Kort?« »Hertil.« Hun pegede på halsen. »Lidt ligesom Katja. Og så måske pandehår.« »Jeg tror, det kunne se godt ud,« sagde jeg. »Det er bare dyrt. Det koster over trehundrede kroner, og min mor vil ikke give mig penge til det.« »Det ville min mor heller ikke gøre,« sagde Kamilla. Cecilia sagde. »Det ville min.« »Hvad med dig, Emma?« spurgte Sofie. »Ville du få penge fra din mor til det?« »Aner det ikke. Måske.« »Prøv at spørge hende. Du ville se godt ud med kort hår.« Cecilia fnisede: »Det er selvfølgelig ikke til at vide, hvad Anders ville synes om det.« De andre lo. »Lagde du mærket til, hvor rød han blev i hovedet? Han er virkelig forelsket i dig.« Katja sukkede. »Det er synd, at der ikke sker noget i weekenden. Er der ikke nogen, der holder fest?« »Ida gør,« sagde Kamilla. »Men kun for nogle udvalgte.« »Hvad gør hun?« røg det ud af mig. Cecilia lo. »Har hun ikke engang inviteret dig?« Kamilla sagde: »De spurgte Samira og Dunja. Og sikkert også drengene.« »Men ikke Ahmed, vel?« sagde Cecilia. »Er det så kun os, der ikke er inviteret?« spurgte Katja. »Det er bare så typisk,« sukkede Sofie. »Ida er ved at indrette et kælderrum, hvor Fardin kan spille trommer,« fortalte jeg. »De vil også bruge det som partykælder.« »Tsss!« Katja rullede med sine brune øjne. »Hvad skal Ida med en partykælder?« »Holde fester blandt andet,« sagde jeg. Jeg blev selv lidt forskrækket over, hvor ond jeg lød, men jeg kunne ikke lade være. Det var med Idas kælder, hele balladen var begyndt. Jeg hadede den. »Jeg kan allerede forestille mig, hvad for en slags fester det bliver. Med mor, der serverer chips,« sagde Cecilia og tilføjede henvendt til mig: »Synes du ikke, at Ida og Jessica er lidt kedelige? Jeg synes, de ville passe bedre i parallelklassen.« De andre nikkede. Kamilla sagde: »Til gengæld burde Kimmie og Louise og Puk komme i vores klasse. Så er de barnlige i den ene klasse, og de andre hos os.« »Hvad med Samira og Dunja?« spurgte Sofie. Kamilla trak på skuldrene. »De må gerne blive. Dem lægger man ikke mærke til.« »Ahmed må for min skyld også gerne skifte til parallelklassen,« fortsætte Cecilia, »Så kan han være sammen med Khaled, og alle ville være tilfredse.« »Nej men helt ærligt,« sukkede Katja. »Jeg ved ikke, hvad jeg skal næste weekend. Er der virkelig ingen, der holder fest?« »Hvad med dig, Emma?« Cecilia så på mig. »Hvornår kommer din mor tilbage?« »Næste søndag.« »Kan vi ikke holde fest hos dig? Fredag, inden hun kommer? Så har du hele weekenden til at rydde op.« »Det tror jeg ikke, jeg kan. Jeg bor hos min far indtil søndag.« »Kan du ikke tage hjem en dag før? Vi kunne også holde festen på lørdag.« Jeg tænkte på mit og mors skænderi i går, på fars køkken og hvad jeg måtte love. Men jeg tænkte også på Simon. Jeg tænkte faktisk ikke på andet mere. Vejen til ham var via Cecilia og Katja. Uden dem mødte jeg ham måske aldrig igen. Jeg blev reddet af skoleklokken. Cecilia skubbede sin arm ind under min. »Det ville være sejt, hvis du gjorde det.« »Jeg vil tænke over det,« sagde jeg. # 23. kapitel Jeg ved ikke, hvorfor Cecilia spurgte, om jeg ville komme hjem til hende efter skole. Til gengæld vidste jeg, hvorfor jeg sagde ja. Chancen for at finde ud af noget mere om Simon var større, hvis jeg besøgte Cecilia, end hvis jeg sad hjemme hos far. »Kommer du, Emma? Hvor blev du af?« De stod utålmodige ved skoleporten efter sidste time og ventede på mig. Jeg havde med vilje givet mig god tid, fordi jeg havde luret på en chance for at være et øjeblik alene med Fardin. Han havde hele dagen opført sig, som om ingenting var sket. I frikvartererne havde han som sædvanlig spillet fodbold til sidste sekund, og da jeg gik op sammen med Cecilia, havde han hugget vores huer sammen med Kim og Ahmed. Vi måtte helt ind på drengetoiletterne for at få dem tilbage, og da vi gav drengene bank, grinede de. Jeg var både lettet og skuffet. Jeg var lettet, fordi jeg ikke havde brug for endnu én, der så stift forbi mig som Ida og Jessica. Og jeg var skuffet, fordi det var så nemt at slå op. Jeg havde altid forestillet mig, at det ville være forbundet med store følelsesudbrud og tårer, men nu var det ingenting. Jeg havde gjort det forbi, og alt var som før. Det var som en tyggegummiboble, der brister uden at knalde, eller en snebold, der rammer ved siden af. Ikke engang Cecilia havde lagt mærke til, at vi ikke var sammen mere. Nu var han i hvert fald gået, og jeg sagde til mig selv, at jeg var ligeglad. Ida skulle da bare kysse ham med sine togskinner – værsgo! Jeg kunne ikke engang længere helt forstå, hvorfor jeg havde været så jaloux. Okay, jeg havde været forelsket i Fardin engang, men det var ingenting sammenlignet med, hvad jeg pludselig følte for Simon. Alene den måde, vi havde danset sammen. Jeg kunne stadig mærke hans hånd på min ryg ... Nej, Fardin var bare en lille dreng, en fodboldnørd, Cecilia og hendes klike havde ret. Alligevel havde jeg ikke lyst til at snakke med dem om det, mens vi gik hjem til Cecilia. På afstand så jeg Ida og Jessica følges den modsatte vej hen mod højhusene. Skulle de over til Jessica? Jeg var glad for, at de ikke havde set mig gå med de andre. Jeg brød mig ikke selv om det, men jeg blev nødt til det. Cecilias mor var arkitekt og arbejdede hjemmefra. Deres grimme lille chihuahua sprang ned fra hendes skød, så snart vi trådte ind ad døren, hoppede op ad vores ben og gøede hysterisk. Jeg havde næsten taget livet af den i sommer, men det var en historie, som jeg helst undgik at tænke på. Nu tiggede den, mens vi lavede toasts i køkkenet, og da vi sad og spiste, ville den hele tiden op. Jeg længtes pludselig voldsomt efter Idas rolige boxer med det bedrøvede ansigtsudtryk. Vi så »Sex and the City« oppe på Cecilias værelse, hvor hun havde sin egen fladskærm. Jeg havde set serien, men ikke alle afsnit. Cecilia havde hele dvd-boksen og kendte replikkerne udenad. »Jeg fik en ny bluse i går,« sagde hun, da vi havde set to afsnit, og åbnede sit klædeskab. Katja lå på hendes seng og bladrede i et reklameblad. »Hvilket mærke?« spurgte hun uden at se op. Cecilia lo. »Du med dine mærker. Som om det ikke er lige meget.« Hun kastede en lyserød skjorte over sengen. »Værsgo, hvis nogen af jer vil have den. Min mor siger, at man lige så godt kan smide det tøj ud, som man ikke har haft på i et år.« Sofie tog sin trøje af og prøvede skjorten. »Den klæder dig,« sagde Cecilia. »Du må gerne beholde den.« Hun så på mig. »Har du lyst til at prøve et par cowboybukser, Emma? – Her, dem skal jeg ikke bruge mere. Jeg har faktisk aldrig haft dem på.« Jeg tog dem på og stillede mig foran spejlet. »Hvorfor vil du ikke have dem mere?« »Jeg synes, at lommerne sidder for højt.« Hun fandt flere ting, hun ikke længere havde brug for, og vi prøvede og byttede og delte dem mellem os. Til sidst var der en jakke og tre trøjer tilbage, som ingen ville have. »Vi kan give dem til Jessica,« foreslog Katja. »Det kan vi godt,« sagde jeg. »Det var en joke!« Katja grinede. Cecilia proppede tøjet ned i en pose. »Bare rolig, Emma, det går ikke til spilde. Min mor smider det i tøjcontaineren. Du behøver ikke se så bekymret ud.« »Jeg tror altså, Jessica ville blive glad for det.« »Men jeg har ikke lyst til at se Jessica i mine trøjer. Og hvor sjovt kan det være for hende at gå rundt i mit aflagte tøj?« De nævnte ikke Simon, ikke med et eneste ord. Jeg gik rundt i Cecilias værelse og blev stående foran de fotografier, hun havde tapetseret døren med. De allerfleste viste hende selv. Cecilia med og uden huer, Cecilia med hestehale og med udslået hår. Cecilia sammen med venner og sin familie, med tøj og i bikini, på hest, i en karrusel, på en båd ... Jeg ledte forgæves efter hendes fætter, som i det mindste havde noget med Simon at gøre, og som derfor var en form for forbindelsesled ... »Vi går ned i kiosken og henter en cola. Vil du med, Emma?« »Jeg bliver her og venter,« sagde jeg og lod, som om jeg var helt fordybet i et blad. I virkeligheden var mit blik faldet på Cecilias iPhone. Den lå på bordet halvvejs gemt af et Se&Hør. Jeg fik mavekrampe, som om det var Simon personlig. Hvis Cecilia havde Simons nummer, var det dér. »Jeg bliver også,« sagde Sofie. Hvorfor var jeg altid så uheldig? Kunne hun ikke bare gå? »Fint, så kan I passe på hunden imens.« Cecilia, Katja og Kamilla gik, og jeg var alene med iPhonen og Sofie. Hun stod foran spejlet og prøvede tøj, som Cecilia ikke gav væk. »Hun har det hele,« sukkede hun, og mens hun skiftede til endnu en bluse, skubbede jeg iPhonen et stykke tættere hen mod mig. Bare Sofie ikke så det. Jeg hadede mobiler, jeg ikke kendte, men jeg blev nødt til det. Hvor var kontakterne? Og hvordan kom jeg ned til S? Sara, fandt jeg, Sandrine ... »Hvad laver du, Emma? Er det Cecilias?« Sofie så på mig i spejlet, og jeg er sikker på, at jeg rødmede. »Ved du, hvordan sådan én fungerer? Jeg har aldrig haft en iPhone i hånden.« Jeg løftede den. »Den er tung.« Hun satte sig ved siden af mig, før jeg nåede at trykke kontakterne væk. Hun så på mig og smilte. »Leder du efter Simons nummer?« Bare man kunne virke normal, når man blev grebet i noget! Jeg rystede alt for voldsomt på hovedet. Og hvorfor sagde jeg: »Jeg ville jo alligevel ikke ringe til ham«? »Jeg kunne også godt tænke mig at have en iPhone,« sagde Sofie og tog den fra mig. Hun var mere øvet end jeg. »Nej, han er der ikke,« sagde hun og lagde den tilbage. »Vil du gerne være kærester med ham?« »Det ved jeg ikke.« »Jeg synes, du skal prøve. Jeg kan ikke holde det ud, at Katja hele tiden bilder sig ind, at alle er vilde med hende.« »Er de det?« »Det tror hun i hvert fald selv.« Jeg så på hende fra siden. Hun sad der i hvide trusser, blusen var halvt knappet op. Jeg kunne se det runde af brysterne i hendes bh. Hvis jeg ønskede mig nogens figur, var det hendes. »Men hvad med Fardin? Du er jo sammen med ham.« »Det er slut.« »Er det rigtigt?« spurgte hun overrasket. »Er det dig, der har gjort det forbi?« Jeg nikkede. »På grund af Simon?« Hun fór op. »Så synes jeg bestemt, du skal prøve at score ham. Du har gode chancer. Man kunne da se, at han var vild med dig!« »Synes du?« Hvorfor sagde hun det? Var hun ikke veninder med Katja? Jeg var usikker på, om jeg kunne stole på hende, men det var fristende at snakke med nogen om ham. »Men hvorfor forsvandt han så? Pludselig var han væk, og det var Katja også.« Sofie satte sig ned igen, tættere på mig end før. »Du må ikke sige til de andre, at jeg fortæller dig det her, ellers bliver de pissesure på mig.« Hun dæmpede stemmen. »Simon gik til en anden fest hos nogen fra sin håndboldklub. Katja tog med, selvom han slet ikke havde spurgt hende.« »Og hvad så?« »Ikke andet end at hun kyssede med en af de andre drenge. Hun er lun på Simon, men hun blev sur på ham, fordi han spurgte hende om dig.« »Gjorde han?« Sofie nikkede. »Det er også derfor, jeg tror, at du har en chance.« »Hvad skal jeg gøre? Jeg ved jo ikke engang, hvad han hedder til efternavn.« Hun trak på skuldrene. »Du skal i hvert fald love, at du ikke siger, at jeg har fortalt dig det.« Der var ikke tid til flere spørgsmål. Døren gik op, og de tre andre kom stormende ind. Cecilia smed en stor pose chips på bordet. »Nå, her ligger den!« Hun tog sin iPhone og tjekkede. »Nej, han har ikke ringet.« »Emma har gjort det forbi med Fardin,« fortalte Sofie. »Er det sandt?« jublede Cecilia og Kamilla. Kun Katja sendte mig et mistroisk blik. »Det var også på tide. Hvor længe har I været kærester? Var det ikke mindst et halvt år?« »Næsten.« Jeg havde stadigvæk ikke lyst til at snakke om det. »Jeg skal hjem,« sagde jeg og rejste mig. »Tak for tøjet.« Cecilia fulgte mig ned til døren, mens hendes chihuahua sprang gøende rundt om vores ben. »Hvis de andre ikke vil være venner med dig mere, kommer du bare til os.« Jeg forstod stadigvæk ikke, hvorfor de pludselig var så venlige mod mig. Havde de kun ventet på en lejlighed? Var de i virkeligheden søde? Alligevel fortrød jeg lidt, at jeg havde været så åben over for Sofie. Det var stensikkert, at de ville snakke om mig, så snart jeg var ude af døren. Men pyt, hvad gjorde det i sidste ende? Simon havde spurgt Katja om mig. Det var det eneste, der talte. # 24. kapitel Far var ikke kommet hjem endnu. Jeg burde have fortalt ham om Idas garagesalg, tænkte jeg, da jeg stod i hans lille entré. Han manglede stadigvæk en masse ting i sin nye lejlighed, for eksempel var der ikke nogen knage til at hænge min jakke på. Jeg smed den på gulvet. Også på det værelse, der skulle blive mit, stod der foreløbig kun kasser og poser. Til gengæld havde han så en adventskrans. Havde det allerede været første advent? Jeg regnede efter: Det var den 5. december i dag. Det var fantastisk: Så havde man to forældre, der boede hver for sig, men i stedet for at få adventsgaver fra dem begge, havde de begge to glemt mig. Jeg gik hen og slog fars bærbare computer op. Havde Simon ikke nævnt, hvad hans håndboldklub hed? Måske ville jeg genkende navnet, hvis jeg ledte efter håndboldklubberne på nettet ... Den startede meget hurtigere op end min egen. Det var bare så typisk, at man som barn altid kun fik forældrenes gamle skrammel, hvis man altså ikke lige hed Cecilia. Men meget værre var det pigeansigt, som pludselig sprang mig i hovedet, da computeren var klar. Jeg klappede forfærdet skærmen ned. Havde jeg ikke sagt tydeligt nok, at jeg aldrig, aldrig ville se hende? Jeg spiste cirka en halv ost fra fars køleskab, før jeg faldt lidt ned. Så lukkede jeg øjnene, så godt jeg kunne, og åbnede computeren igen. Det her ville jeg ikke finde mig i. Desværre kunne jeg ikke helt undgå at se hende: Hun havde langt, lyst hår. Nå, var det den slags, far faldt for? Jeg googlede efter et billede af Britney Spears og gemte det som hans nye baggrundsbillede. Sådan. Det ville han sikkert blive glad for. Håndboldklubber fandt jeg en masse af, men ingen, der sagde mig noget. Og hvad skulle jeg også bruge det til, trøstede jeg mig selv. Cykle derhen og se, om Simon var til træning? Helt så desperat var jeg trods alt ikke. Det var første gang, jeg var alene i fars nye lejlighed, og jeg gik rundt for at se mig om. Far var mere ordentlig end mor, det havde jeg aldrig tænkt over, mens han stadig boede hos os. Opvasken var taget og stod til tørre i et stativ, aviserne på køkkenbordet lå i en ordentlig bunke, blomsterpotterne i vindueskarmen stod på nogle nydelige underkopper, og alting lå på deres plads. Han havde bare overset én ting: Hans kæreste, eller hvad jeg nu skulle kalde hende, havde ganske vist sørget for ikke at være her, men hun havde glemt at fjerne sine ting. Jeg betragtede med væmmelse en dameshampoo, som stod i brusekabinen. Til platinblondt og champagnefarvet hår, stod der. Champagnefarvet! Hvordan skulle dét se ud! Jeg smed flasken i en sort affaldssæk, som jeg fandt i en køkkenskuffe. Hendes mascara og to cremedåser røg samme vej, og en parfume i en æbleflakon fulgte efter. Det var hende eller mig her i lejligheden. Man kan ikke få det hele, var det ikke det, far altid sagde? Også i køkkenskabene fandt jeg ting, jeg vidste, at far ikke spiste. For eksempel rørte han aldrig Nutella, men det gjorde jeg, og derfor fik glasset lov til at blive stående. Det var noget andet med teposerne. Grøn te med kvæde! Far drak kaffe, ikke te. Han brugte heller ikke sødemiddel, men sukker. Og minimælk var noget, han altid havde gjort grin med. Jeg var kommet godt i gang og havde lige tømt klædeskabet, da min mobil ringede. Det var Cecilias nummer. Hvad ville Cecilia mig? »Har du besluttet, om du holder fest? Jeg nævnte det for nogle fra niende, og de spurgte, om de måtte komme.« Jeg tøvede. Bare jeg vidste, om hun også inviterede Simon ... »Jeg har ikke spurgt min far endnu.« »Hvornår gør du det? De skal senest vide det i morgen, for en af dem overvejer faktisk også at holde fest, men kun, hvis der ikke er nogle andre. Jeg synes bare, det ville være fedt, hvis de kom.« Jeg kiggede på den halvfulde affaldssæk. Far ville sikkert ikke være tilbøjelig til at give mig lov til alt muligt sjovt, hvis han kom hjem og så dén. »Vi hjælper dig også med forberedelserne,« lokkede Cecilia. »Jeg kan tage discokuglen med.« »Kan jeg ikke ringe til dig lidt senere?« »Hvornår er senere? De skal faktisk vide det ret snart.« Hvis hun havde fortalt, at det var Simon, der havde spurgt ... Hvis hun i det mindste sagde, at hun ville invitere ham. Så ville jeg ikke være i tvivl. På den anden side: Var der en anden mulighed for at se ham igen? Når først mor var tilbage, ville det blive umuligt. Og far ... Nogle gange måtte man vel tage chancen. »Okay,« sagde jeg. »Hvis I hjælper. Men også med at rydde op.« »Du er en skat, Emma!« jublede Cecilia. »Vi har en aftale. Lørdag aften. Jeg sørger for, at der kommer folk!« »Vent! Kan vi ikke snakke sammen først ...« Men hun havde allerede lagt på. Jeg satte mig en smule træt på affaldssækken og sukkede: Jeg blev vist nødt til at tømme den og lægge tingene tilbage. # 25. kapitel »Far,« tog jeg tilløb, da vi havde spist, og nyhederne var forbi. »Ville det være i orden, hvis jeg sov hos Ida på lørdag?« Han knurrede et eller andet uforståeligt, mens han zappede gennem kanalerne. Ved et naturprogram om Afrika blev han hængende. »Hvorfor?« spurgte han. »Vi skal snakke om vores tur til Berlin.« »Nå ja, du skal jo snart til Berlin ... Var det ikke om halvanden uge?« Jeg nikkede. »I skal bo hos Idas far, ikk'? Og var der ikke noget med, at Jessica ikke fik lov?« Jeg nikkede igen. Måske havde det ikke været særlig klogt at bruge netop turen til Berlin som undskyldning. »Må jeg sove hos Ida eller ej?« Nu slukkede far for fjernsynet. Hvorfor interesserede han sig pludselig så voldsomt for den tur? Jeg hadede at lyve, men hvad skulle jeg gøre? Efter scenen ved køkkenbordet for nylig var det udelukket, at han ville give mig lov til at holde fest. Far gik ud i køkkenet, hældte sig et glas rødvin op og kom tilbage. »Det må være lidt hårdt for hende at skulle blive tilbage, når I to andre tager af sted. Skal jeg ringe til hendes forældre og prøve at snakke med dem?« »Så skal du snakke med faren,« mumlede jeg. »Og han er ikke særlig sød.« »Er det på grund af pengene, at hun ikke må tage med?« spurgte far. Jeg trak på skuldrene. Hvorfor blandede han sig pludselig? Kunne han ikke se, at jeg viklede mig mere og mere ind i en løgn? »Må jeg? Så kan jeg selv gå hjem til mor om søndagen. Jeg tager bare alle mine ting med på lørdag.« Far så på mig fra siden. Jeg kiggede ligeud. »Selvfølgelig må du.« Jeg hoppede indvendigt af glæde. »Jeg kører dig,« sagde far. Jeg havde fået lov. Der skulle være fest hos mig. De næste dage gik med dét. Samtidig spekulerede jeg selvfølgelig helt vildt på, hvordan jeg kunne overtale far til ikke at aflevere mig hos Ida, eller endnu værre: snakke med hendes mor. Far måtte heller ikke komme med ind i vores hus, for dér var jeg godt i gang med forberedelserne. Jeg tog hjem hver dag efter skole for at ordne alt muligt, inden jeg tog videre til far. Jeg gemte mine tøjdyr i en papkasse under sengen, fandt puder og tæpper frem, som folk kunne sidde på, og købte cola, plastikbægere og slik. Jeg brugte næsten alle mine garagesalgspenge og trøstede mig med, at jeg jo ikke længere havde brug for dem i Berlin. Med en blanding af vemod og triumf så jeg stumperne af min busbillet forsvinde mellem æbleskrog, madpakkerester og kopier med danskopgaver, da jeg tømte papirkurven i affaldscontaineren foran huset. Ida havde godt af at sidde alene ved siden af en fremmed i bussen. Forhåbentlig var det nogen, der pruttede under hele turen! Nu manglede jeg bare øl. Ikke meget, så mange penge havde jeg ikke, men lidt skulle der trods alt være. Sofies søster på 17 havde lovet at hjælpe os. Derfor kunne jeg ikke bare vende om, da vi kom til Netto og så en boxer stå bundet udenfor. »Er det ikke Idas?« spurgte Cecilia. »Den ser altid så forfærdelig bedrøvet ud.« Det var rigtigt. Boxeren så på mig med øjne, som om den havde ondt af mig. Det havde jeg pludselig også selv. Jeg havde ikke lyst til at stå i nettokøen foran eller bagved Ida og Jessica. Selvfølgelig var det lige, hvad der skete. Jeg havde ellers sørget for, at der altid var mindst en reolrække mellem os og dem. Ved kassen kom der heldigvis også tre andre kunder med deres indkøbsvogne, inden Ida og Jessica stillede sig i køen. Men så åbnede der en ny kasse, de tre andre indkøbsvogne skiftede lynhurtigt til den nye kø, og så stod Ida og Jessica pludselig bag os. »Er det til jeres fest?« spurgte Cecilia og nikkede mod deres vogn. Den var fyldt med kiks, chips og forskellige slags vingummi, flere flasker cola og sodavand samt en åbnet pose med muffins. Resterne af den første muffin forsvandt netop ind i Jessicas mund. I vores vogn var der tyve flasker øl. Cecilia sagde: »Det er til vores.« »Holder I også fest?« spurgte Jessica overrasket. »Lørdag aften. Hos Emma. Hendes forældre er ikke hjemme.« Ida så på mig, på ølflaskerne og tilbage på mig. »Men det er jo på lørdag, at vi holder fest,« sagde hun. »Hvad er problemet?« spurgte Cecilia venligt. »Så er der bare to fester. To fester på samme vej.« »Men hvad med dem fra vores klasse?« indvendte Jessica. »Så ved de jo ikke, hvilken fest de skal gå til ...« »Jeg tror ikke, det er alle i klassen, der er blevet inviteret. Jeg blev i hvert fald ikke. Heller ikke dig, Emma, eller hvad?« Jeg følte blodet stige op i ansigtet, mens jeg rystede på hovedet. Hvorfor havde jeg rodet mig ud i det her? Cecilia smilede. »Så må vi jo se, hvilken fest de foretrækker at komme til.« Hun fik det til at lyde, som om jeg var ude efter at boykotte deres fest. Jeg så Ida og Jessica veksle blikke. Det hele blev værre og værre. »Det er vores tur,« mumlede jeg. Antallet af ølflaskerne på kassebåndet fordoblede sig under Idas og Jessicas blikke. Jeg måtte skynde, skynde mig ud. # 26. kapitel Heldigvis lykkedes det Michael at få mig på andre tanker. »Er der fest?« spurgte han med et indforstået smil, da vi kom med vores klirrende poser. »Lover du ikke at sige det til mor?« tiggede jeg. Han lo. »På tysk hedder det sturmfreie Bude, når forældrene er ude.« »Det rimer! Du kan allerede digte på dansk,« lo jeg. »Hvad betyder det: sturmfreie Bude?« »Stormfrit hus eller noget i den stil. Frit til at blive stormet.« »Jeg håber ikke, det bliver så slemt.« Lidt urolig var jeg alligevel. Cecilia sagde, at jeg skulle regne med 20 – 30 gæster, både fra vores egen klasse, fra parallelklassen, fra ottende og fra niende. Anders kom ikke, beroligede hun mig, men hun nævnte hverken sin fætter eller Simon. Og jeg ville ikke spørge. Der var én anden mulighed. Jeg kunne ikke huske navnet på hans håndboldklub, men jeg huskede navnet på den dyrehandel, hvor han arbejdede tre gange om ugen. Måske var jeg heldig, hvis jeg cyklede derhen. Hvis jeg fandt den. Hvis jeg turde. Det tog mig en hel dag at tage mod til mig. Mit hjerte bankede uroligt, som om det ville advare mig, mens jeg sad og kiggede på nettet: Jeg vidste nogenlunde, hvor det var. Hvis jeg ikke fandt det, var det skæbnen. Så havde jeg i det mindste prøvet, sagde jeg til mig selv. Jeg plejede at cykle med cykelhjelm på, men dét så for åndssvagt ud. Desværre tog jeg heller ikke en hue på. Det blæste voldsomt, og da jeg var halvvejs, begyndte det oven i købet at regne. Heldigvis havde jeg medvind – jeg gad bare ikke tænke på hjemvejen. Dyrehandlen hed »Poppy«. Navnet stod med røde bogstaver på et hvidt skilt med sorte hundepoteaftryk nedenunder. Mit hjerte sad helt oppe i halsen, mens jeg låste cyklen. Jeg tjekkede mig selv i spejlet på en af de parkerede biler. Det plaskvåde hår klistrede til hovedet, og mine kinder var noget mellem lilla og pink. Sådan skulle Simon i hvert fald ikke se mig. »Grimhed skal straffes,« sagde jeg højt til mit spejlbillede og besluttede at cykle hjem igen. Der var ikke andet at gøre. »Taler du til dig selv?« Nogen lagde en hånd på min skulder. Jeg vendte mig så hurtigt, at jeg snublede, og han måtte gribe mig. »Hvad laver du her?« røg det ud af mig. Simon smilede. »Jeg arbejder her. Hvad med dig?« »Æh ...« Jeg havde indstuderet, hvad jeg ville sige, men begyndelsesreplikken var blevet anderledes, og nu gik det hele galt. »Jeg ville ... Jeg skulle ... Jeg tænkte bare, fordi vi havde snakket om det med vores akvarium. Jeg har jo stadig brug for de der lamper og alt det ...« Han måtte kunne høre, at min stemme rystede. Alt på mig rystede faktisk. Hvad var det for noget pis, jeg sagde? Bortset fra, at jeg slet ikke havde råd til at købe noget: Jeg havde højst tredive kroner. Han smilede, som om han havde gennemskuet mig. »Klart husker jeg det. Og ved du hvad: Du er heldig.« Han åbnede døren til »Poppy« for at lade mig gå ind først, og igen nærmest faldt jeg ind over dørtrinet. »Hovsa! Du lever livet farligt.« »Jeg har vådt hår,« klynkede jeg. »Og næsten ingen penge, fordi jeg har brugt dem alle sammen på min fest.« Så var det sagt, alt for tidligt. Og på et helt forkert sted. Han havde nok ikke engang hørt det. Eller havde han? Jeg kunne i hvert fald umuligt sige det en gang til. Han hilste på sin kollega og forsvandt ind i et baglokale. To grønne papegøjer grinede højlydt ad mig, mens jeg stod mellem fugleburene og akvarierne og følte mig ynkelig, grim og fortabt. Jeg fortrød, at jeg var kommet. Min næse løb, men jeg havde ingen lommetørklæder, og der dryppede vand fra min jakke, som efterlod en pyt under mig. »Du får hjælp, ikke også?« spurgte Simons kollega. »Der er ingen, der kan hjælpe mig,« snøftede jeg. I det samme kom Simon tilbage og lagde alt muligt skrammel på disken. »Du er heldig,« sagde han igen. »Du kan få de fleste ting gratis. De har lige skiftet nogle af akvarierne ud, og det her skal smides væk. Det er ikke nyt, men sikkert godt nok til jeres begynderakvarium.« »Hvem siger, at det er begynder?« Han lo og lagde tingene ned i en pose. »Jeg kan jo se, om du har installeret det rigtigt, når jeg kommer på lørdag.« Til min fest? Glæden, der strømmede igennem mig, var for stor til at skjule, selvom jeg ikke ligefrem havde behøvet at hoppe af den grund. »Kommer du til min fest?!« Han grinede. »Du ser meget overrasket ud.« »Er det Cecilia, der har spurgt dig?« Han trak på skuldrene og sagde hemmelighedsfuldt: »Sådan noget ved man bare ...« Jeg så på ham og vidste ikke, hvad jeg nu skulle gøre. »Jeg skal også have sand,« sagde jeg. »Sand?« »En pose.« »Stor eller lille?« »Stor!« sagde jeg, for mindre kunne i øjeblikket ikke gøre det. Alt i mig føltes pludselig stort. Jeg havde lige nøjagtig penge nok, der blev to kroner tilbage. Hvad jeg til gengæld ikke havde, var plads til den i min cykelkurv. »Kan du få det hele med hjem?« spurgte Simon. »Selvfølgelig kan jeg det!« Han åbnede døren for mig, så jeg kunne komme ud med de to poser under armene. »Jeg glæder mig til at se dit akvarium,« sagde han. »Og pas på dørtrinet.« Det gjorde jeg, men kun lige med nød og næppe. # 27. kapitel Jeg ved ikke, hvordan jeg kom hjem. Posen med sand var så stor, at jeg skulle holde den med den ene hånd og trække cyklen med den anden. Regnen var blevet til slud. Vinden havde udviklet sig til en storm, men jeg lagde næsten ikke mærke til det. Jeg tror, jeg var den eneste, der gik igennem byen den eftermiddag med et kæmpe smil i ansigtet. Stormfrit hus, tænkte jeg hele tiden og grinede. Hvor var det sjovt: stormfrit hus. Jeg holdt op med at smile, da jeg kom hjem. I entréen lå der et brev. Jeg ville egentlig bare lige aflevere akvarieudstyret og så videre hjem til far, men nu måtte jeg sætte mig ned. Emma stod der på konvolutten, og jeg kendte både håndskriften og det lyseblå brevpapir. Jeg flåede konvolutten op og trak en sammenfoldet A-4 side ud, overskrevet med Idas lidt ujævne skrift. Hej Emma, begyndte hun, og jeg lagde mærke til, at der stod hej og ikke kære. Jeg ved ikke, hvor jeg skal starte. Jeg er i hvert fald temmelig skuffet over, at du som min bedste veninde (i hvert fald før i tiden) er blevet så anderledes. Man kan næsten ikke genkende dig mere. Skal du pludselig til at være en af dem, der drikker øl og ryger og kun går op i tøj og den slags? Jeg troede, du hadede sådan nogen! Jeg lagde brevet et øjeblik til side. Og hvem havde hun ellers tænkt sig, jeg skulle være sammen med, når hun ikke gad tale med mig mere? Du sagde til mig, at jeg var ude på at score Fardin, men det er fuldstændig tosset. Vi er venner, ikke mere. Jeg forstår slet ikke, hvor du har fået den idé fra! Men det viser bare, at du er blevet meget anderledes. Jeg tror ikke, vi kan være veninder mere, når du tænker så dårligt om andre (og specielt mig). Ha! Det var nemt at sige! Han ville alligevel ikke være kærester med hende, og nu prøvede hun at vaske sine hænder i uskyld. Nå, men de kunne gøre, hvad de havde lyst til. Jeg var fuldstændig ligeglad. Jeg vil spørge dig om to ting: Skal vi stadigvæk til Berlin sammen? Du har jo købt en busbillet, og det ville være synd at smide den væk. Jeg er ligeglad, jeg vil bare gerne vide det, så jeg kan sige det til min far. Hvis du ikke skal til Berlin, kan du sælge billetten til Jessica. Hun fik alligevel lov. Jeg tabte næsten brevet. Havde Jessica fået lov? Jeg tænkte på billetstumperne i affaldscontaineren. Shit! Hvorfor havde jeg dog tømt min papirkurv? Jeg kunne have klistret dem sammen, det var trods alt mange penge ... Jeg læste resten: Og så synes jeg, at det er åndssvagt, at vi holder fest samtidigt. Undskyld jeg ikke har inviteret dig, men jeg troede ikke, I havde lyst til at komme. Jeg har spurgt min mor, og vi må godt være flere. Så hvis du vil, må I gerne komme til mig. Festen starter klokken 18.00. Venlig hilsen Ida P.S. Tak for glimmerstjernerne i malingen. Det ser faktisk rigtig flot ud! Jeg rejste mig og krøllede brevet sammen, men glattede det igen. Måske skulle jeg vise det til de andre. Eller måske alligevel ikke. »Det burde du have tænkt på lidt før,« sagde jeg højt. »Nu er det desværre for sent.« For nu ville Simon komme. Og det var jo ikke sikkert, han også ville det, hvis vi rykkede det hjem til Ida. Jeg smed brevet i min skrivebordsskuffe. Nej, jeg ville ikke engang svare! # 28. kapitel Jeg havde kun en enkelt eftermiddag til at indrette Idas akvarium. Eller Jessicas. Eller hvem det nu tilhørte. En dag, inden det var lørdag. En dag, inden der var fest. Ærlig talt ved jeg ikke, hvorfor det pludselig blev så meget påliggende for mig, at jeg skulle have et fungerende akvarium lørdag aften. Måske ville jeg bevise over for Simon, at jeg havde installeret hans udstyr rigtigt, og at jeg ikke var helt så håbløs, som jeg nok havde givet indtryk af sidst. Eller at det ikke kun var et påskud for at dukke op i hans dyrehandel, men at jeg virkelig havde brug for de ting. I hvert fald blev det pludselig vigtigt. Det skulle være i orden, når han kom! Jeg kunne bare slet ikke koncentrere mig om det. Min hjerne var fyldt med alle de ting, hvad jeg også skulle nå til dagen efter, og jeg kunne ikke finde rundt i Simons apparater. De elektriske ledninger havde rottet sig sammen imod mig og viklet sig ind i en uløselig knude, og da jeg klippede sandposen op, væltede sandet ikke bare ud over gulvet, men også ned mellem sofapuderne og på vores stereoanlæg. Og hvad skulle man egentlig hælde i først? Sand eller vand? Jeg ved ikke, hvor mange gange jeg efterhånden havde slæbt den tunge glasbeholder frem og tilbage. Fire gange måtte jeg ringe på, før Mogens lukkede op. Hans tynde hvide hår strittede, da han åbnede. Han lignede en, der lige havde fået sig en lur. »Jeg har altså brug for hjælp med det her akvarium!« mumlede jeg ynkeligt. »Nå, driller det igen?« Han gik med slæbende skridt ud i køkkenet. »Kom indenfor, Emma. Jeg var lige ved at lave te.« Jeg fulgte tøvende efter ham, jeg havde ikke meget tid. Bortset fra, at jeg skulle nå at købe akvarieplanter, skulle jeg også finde musik frem og gemme discokuglen, som Cecilia var kommet med. Bare far lod mig gå om formiddagen, så der blev lidt tid til at ordne de sidste ting. Jeg kunne jo dårligt hænge discokuglen op og flytte møblerne i stuen, så længe der var en fare for, at far ville komme med ind! Mogens stillede to krus på bordet i stuen. Jeg satte mig uroligt på kanten af stolen, mens han gik ud efter mælk. Han havde ikke været så længe om alting før i tiden, selvom han altid havde været én, der gjorde tingene meget grundigt. Irriterende grundigt indimellem, men jeg holdt alligevel af ham. Da jeg var lille, havde han nogle gange passet mig, når jeg var syg og måtte blive hjemme fra skole, eller når mor og far skulle noget, hvor jeg ikke ville med. Senere havde Ida og jeg tit besøgt ham efter skole, for han var god til at lave ting. Vi havde bygget redekasser sammen, og to små smykkeskrin til mig og Ida med et konkyliegreb på låget. »Er det ikke honning, du bedst kan lide i teen?« »Det behøves ikke,« sagde jeg hurtigt, for jeg var bange for, at han ville forsvinde igen. Det gjorde han nu alligevel og kom tilbage med en plade mørk chokolade. Chokoladen lå i den nederste køkkenskuffe, vidste jeg, og det var det samme mærke som altid. Mens jeg lod den smelte i munden, tænkte jeg, hvor dejligt det var, at der i hvert fald fandtes ét sted, hvor tingene ikke forandrede sig. Teen duftede lige så godt af mynte, som den altid havde gjort hos Mogens. Den duft fandtes der kun hér. Jeg slappede lidt af. Mogens satte sig ned i sin lænestol ved vinduet og trak omstændeligt Simons akvarieudstyr op af posen. »Så du har fået et filter og en lampe og – lad mig se, hvad er det?« Hans knudrede hænder begyndte at pille ledningerne fra hinanden. Bevægelserne var så langsomme, at det måtte tage ham mindst et år, men det lykkedes ham alligevel hurtigere end mig. »Det her er et varmelegeme til at opvarme vandet med,« sagde han. »Du fastgør det sådan her ...« Han viste mig det. »Og lysstofrøret er nødvendigt, fordi planterne skal have ekstra lys. Det er nok at have det tændt ti timer om dagen, og det gør du her ...« Han forklarede alt muligt andet, i virkeligheden var det nemt. Jeg rejste mig. »Den der bog, du ville give mig for nylig – må jeg låne den alligevel?« »Du mener den om akvarier? Den er jeg bange for, at jeg har smidt ud. Du havde ret, den var gammel ...« Han så pludselig så trist og ensom ud, at jeg satte mig ned igen. Tænk at sidde herinde helt alene dagen lang ... Jeg burde besøge ham oftere. Jeg skammede mig lidt over, at jeg kun kom ligesom nu, når jeg havde brug for hjælp. »Mogens,« sagde jeg. »Synes du, at jeg er blevet anderledes?« »Hvad mener du?« spurgte han. »Det er noget, som Ida har sagt.« »Du er vel blevet større og har fået mere travlt end før.« »Ida siger, at jeg er blevet sur.« »En smule hidsig har du vist altid været.« Han smilede. »Kan du ikke huske, hvor sur du blev, hver gang du tabte, når vi spillede Ludo?« »Til gengæld vandt jeg altid i Memory!« Mogens nikkede. »Det var værst, når du opdagede, at jeg lod dig vinde med vilje.« »Ikke i Memory. I Memory havde du ikke en chance mod mig.« »Engang blev du så gal, at du kastede alle ludobrikkerne ud af vinduet, og skakfigurerne med. Vi gik ud og samlede dem op, men vi fandt ikke den hvide konge. Den er aldrig dukket op siden.« »Jamen hvad så, når du skal spille skak?« »Hvem skulle jeg spille skak med?« »Du kunne måske lære mig det,« foreslog jeg og så på uret. Dyrehandlen lukkede halv seks, men i dag var jeg heldigvis på cykel. Ikke til fods som dengang med Jessica. Hvis det blev sent, kunne jeg sms'e til far. Mogens smilede, som om han kunne se lige igennem mig. »Du kan spille med vores lejer Michael. Han har en kæreste og taler lidt underligt dansk, men ellers er han også alene.« »Du er en dejlig pige,« sagde Mogens. »Se nu at komme af sted.« »Jeg lover, at vi gør det næste gang,« forsikrede jeg og tog akvariet. »Det var hyggeligt, at du kom,« sagde Mogens. Bagefter havde jeg det bedre, selvom det havde kostet tid. Jeg fyldte sandet i akvariet, hældte vand på, fastgjorde lampen, filtret og varmelegemet og tilsluttede dem til stikkontakten. I virkeligheden var det nemt nok, nu skulle jeg bare have planter. Og penge til at købe dem for. Dét var selvfølgelig et problem. Jeg kunne muligvis spørge far. Når jeg afleverede øl- og sodavandsflaskerne, ville jeg få penge retur, og når mor kom tilbage, fik jeg mine lommepenge. Dem havde hun glemt at give mig, men jeg skulle bruge dem nu. Jeg åbnede hængeskabet i køkkenet, hvor mor plejede at gemme lidt penge i en gammel cigaræske. Når hun ringede fra arbejde og bad mig om at købe ind, tog jeg pengene derfra. Da jeg åbnede den gule æske, blev jeg forskrækket. Der lå to 500-kroner-sedler i den, det var meget mere end normalt. Heldigvis var der også 100 kroner i mønter, som måtte være nok til mig. Jeg ville jo bare låne dem og lægge dem tilbage på mandag. Jeg endte med at købe javamos, fordi det var billigt og voksede hurtigt. Det hele gik meget hurtigere, nu hvor jeg gjorde det alene. Fem minutter, så havde jeg betalt. Tyve minutter, så var jeg hjemme igen. Jeg stod med hænderne nede i akvarievandet, da telefonen ringede, og jeg var dum nok til at tage den. For selvfølgelig var det mor. Hun spurgte, hvad vi skulle i weekenden, og om far og jeg ville foretage os noget sammen. Det var forfærdeligt. Jeg brugte samme nødløgn med Ida, men den syntes at vokse, hver gang jeg gentog den. »Hvornår kommer du egentlig tilbage?« Hvad ville der ske, tænkte jeg pludselig forskrækket, hvis planerne havde ændret sig, og hun kom hjem en dag før? Det skete, det var muligt, man havde hørt den slags før. »Men Emma, hører du aldrig efter? Jeg har jo fortalt dig flere gange, at jeg er tilbage senest klokken fire på søndag.« »Og tidligst?« Det var et dumt spørgsmål. Meget dumt. Jeg skiftede hurtigt emne, idet jeg tilføjede: »Du skal for resten ikke være overrasket: Her står et akvarium, når du kommer hjem.« »Et hvad for noget?« »Et akvarium.« »Jamen Emma, er det ikke noget, vi først burde have talt om?« »Det er kun til låns.« »Hvis akvarium er det?« »Jessicas. Men det kan stå hos Mogens, hvis du vil.« Hun sukkede. Hun sukkede altid. Jeg havde en sukke-mor, efter de var gået fra hinanden. Egentlig burde jeg være sur på far, men for det meste var jeg mere sur på mor. Det gik mig på nerverne, at hun var blevet så utilfreds. Som om det hele var min skyld! »Vi ses så, okay?« sagde jeg. »Ha' det godt, skat.« Jeg hørte godt det lille suk, der fulgte, inden jeg fik lagt røret på. Jeg stak den sidste plante ned i gruset, tørrede bordet af og ryddede tingene væk. Jeg havde pludselig ikke engang dårlig samvittighed længere. Noget godt skulle man vel have lov til bare en gang imellem! # 29. kapitel Alt gik også godt et langt stykke hen ad vejen. Det gik overraskende nemt med far, som hverken insisterede på at aflevere mig hos Ida eller komme med ind. Han kørte mig hjem til mor med min bagage, men satte mig af foran huset. Han havde åbenbart travlt med at komme videre til sin kæreste, så det havde åbenbart også sine gode sider. Et kort øjeblik følte jeg mig alligevel fristet til at hælde lidt vand fra min flaske ud over passagersædet, hvis nu han havde tænkt sig at køre en tur med hende. Jeg lod være, al ballade skulle helst undgås. »Farvel, far. Det var hyggeligt hos dig.« Det var rigtigt, det havde det faktisk været. »Ja, og du er sikker på, at jeg ikke skal hente dig i morgen formiddag, så vi kan nå at lave et eller andet, inden mor kommer hjem igen?« »Hvad vil du lave i det vejr?« »Nå, ja.« Far var frilufts- og ikke museumstypen. Heldigvis! Han kørte, og weekenden kunne begynde. Jeg rykkede møblerne ud, så der blev plads til at danse. Jeg befriede discokuglen fra papkassen nede i kælderen, hvor jeg havde gemt den, og hængte den op i stuen. Jeg skiftede tøj. Denne gang var det nemmere på grund af det tøj, jeg havde fået fra Cecilia. Jeg bankede på hos Michael for at spørge, om jeg måtte låne hans højtalere. Der gik et stykke tid, før han svarede, og da han åbnede døren, var han i underbukser. »Du får dem senere, okay,« mumlede han søvnigt. Han stillede sig sådan, at jeg ikke kunne se ind i hans værelse, men det lykkedes mig alligevel at få et glimt af et hoved med sort hår i hans seng. Jeg sagde: »sturmfreie Bude«, og Michael grinede. »Jeg står op om lidt,« sagde han. Jeg havde masser af tid. Jeg gennemgik den musik, jeg havde, og syntes ikke, at der var nok. Jeg ringede til Cecilia og bad hende om at tage cd'er med. Jeg kiggede på akvariet, som ikke så imponerende ud. Planterne, jeg havde købt, virkede håbløst fortabte i den store glasbeholder. Det var ikke noget, jeg glædede mig til at vise frem. Jeg tog sminke på og fjernede den igen. Det lignede ikke mig at gå rundt med sorte vampyrøjne. Og det var kedeligt uden. Der var stadig masser af tid. Jeg besluttede at lave en pizza, fandt en opskrift på computeren, blandede vand, gær, salt og en teskefuld sukker sammen og så, at vi manglede mel. Jeg hældte det hele ud i toilettet og måtte skylle flere gange, før det holdt op med at se ud, som om jeg havde kastet op. Det kunne jo være, at Simon kom som den første. Jeg lagde en ekstra rulle toiletpapir på toilettet. Jeg stillede servietter og plastikbægere på bordet. Jeg hældte chips i diverse skåle. Jeg fordelte lys rundt i huset. Jeg ledte efter tændstikker. Jeg tændte for musikken. Der var stadigvæk tid. Jeg satte mig i vindueskarmen med et spejl og en pincet for at plukke øjenbryn. Det gjorde ondt, jeg havde ikke prøvet det før. Da jeg var færdig med det første, så jeg Fardin cykle forbi. Det regnede, og han havde vådt hår. Han stod af sin sølvgrå cykel, låste den til cykelstativerne ovre foran højhusene og gik op. Hans fodboldtøj var som altid flere numre for stort, og det hvide tital hoppede på hans ryg. Han så ikke ulykkelig ud. Jeg blev pludselig meget ked af, at alting havde udviklet sig sådan. Det havde været dejligt at være kærester med Fardin sidste sommer. Nu havde jeg ikke engang spurgt, om han kom. Jeg troede det faktisk ikke, han ville helt sikkert hellere hjem til Ida. Og måske var det bedst sådan. Jeg havde aftalt med Cecilia, Sofie og Kamilla, at de skulle komme som de første. Katja kunne først senere. Men da det ringede på døren klokken syv, var det to piger, som jeg kun kendte fra skolegården. Jeg vidste ikke engang, hvad de hed. »Er det her, der er fest?« spurgte de. Jeg lod dem komme ind og ringede panisk til Cecilia. »De første er kommet. Hvor bliver du af?« »Jeg skynder mig,« lovede hun. »Jeg er lidt forsinket. Jeg skal lige gøre mig i stand og gå tur med min hund, så kommer jeg.« »I er de første,« sagde jeg til pigerne, som om det var noget, de ikke selv kunne se. Det var forfærdeligt. »Vil I have noget at drikke?« Jeg gav dem to af mine øl, mens de så sig om i vores stue, kiggede på cd'erne, så på uret og ringede til nogen, som de åbenbart ikke kunne forstå hvor blev af. Bare Simon ikke kom for tidligt. Bare han ikke kom nu! Jeg blev helt glad, da Michael dukkede op. »Nå, kommer der gang i det?« spurgte han på vej ud i køkkenet. »Ja, le du bare! Du har lovet at låne mig dine højtalere!« »Kommer, kommer,« smilede han. »Er han din bror?« spurgte de to piger og så skuffede ud, da jeg sagde nej. Jeg ringede til Sofie, men der var optaget. »Må vi ryge herinde?« spurgte en af pigerne, og jeg sagde forfærdet: »Nej!« »Så går jeg lige ud,« sagde hun, og hendes veninde fulgte heldigvis med. Jeg ringede til Sofie igen. »Hvor bliver I af? I lovede, at I ville hjælpe!« »Jeg er på vej!« undskyldte hun. »Kamilla har fået gæster. Hun skal spise, før hun får lov til at gå.« »Vidste hun det ikke før?!« De to piger, hvis navne jeg ikke kendte, kom ind igen. Denne gang var de sammen med to drenge fra ottende. Til min store lettelse så jeg, at drengene havde øl med. De stillede to klirrende poser i indgangen, og de tog endda skoene af. Det havde pigerne ikke gjort, og der var allerede kommet pletter på mors gulv. Jeg ville aldrig have kunnet forestille mig, at jeg engang ville blive glad for at se Ahmed og Khaled. Jeg var ikke klar over, at Cecilia havde inviteret dem, men da de stod foran døren, jublede jeg nærmest. Så var der i det mindste to kendte ansigter! De tog også skoene af, så sig kort omkring, snuppede en skål med chips og forvandt op på mit værelse. »Må vi tænde for din computer?« råbte Ahmed ned til mig. Jeg overvejede ganske kort, om der lå noget på den, som ikke var beregnet til fremmede øjne, men de ville sikkert bare spille. Sofie og Cecilia kom heldigvis kort tid efter. Cecilia havde glemt cd'erne, men lovede, at hun ville gå over og hente dem senere. Lige nu var det også vigtigst for mig, at hun blev. Stemningen blev bedre, da Michael kom med højtalerne. Han tilbød mig noget af sin musik, men det var det samme som med fars: Det var ikke dårlig musik, når man havde hørt det før, men til en fest kunne det ikke bruges. »God fornøjelse,« sagde han. »Vi går i byen.« Han tog sin kæreste under armen og sendte mig et opmuntrende smil, da de gik. Så åbnede jeg en øl til mig selv og skruede op for musikken. # 30. kapitel Simon kom ikke. Alle andre kom, og mange flere. »Sig mig, hvor mange folk har du inviteret?« spurgte jeg Cecilia, da det ikke holdt op med at ringe på døren, og der dukkede flere og flere nye ansigter op. Der kom ikke kun 20 eller 30, der kom mindst 40 eller 50. Jeg kendte kun de færreste af navn. Ud over Cecilia, Kamilla, Sofie og mig var der kun Ahmed fra vores klasse. Der var en del fra parallelklassen, men de fleste gik i ottende eller niende. Jeg var ikke engang sikker på, om de overhovedet vidste, at det var mig, der boede her. »Sådan er det nogle gange,« beroligede Cecilia mig. »Man tager sine venner med, men du behøver ikke være bange: Der er ingen, vi ikke kender.« Det passede ikke helt for mit vedkommende. Jeg syntes, der var uhyggeligt mange, jeg ikke kendte. Jeg kunne ikke lide, at de stod i køkkenet og tog glas ud af skabet, selvom jeg havde købt plastikbægere. De gik også i gang med at mikse drinks, og jeg fandt sugerør frem til dem, men de rodede selv efter isterninger. »Kan du ikke få dem til at danse?« bad jeg Cecilia. »Det er du bedre til end mig.« Hun gik rundt og prøvede, men der kom ikke rigtig gang i den. De fleste sad eller gik rundt og drak og snakkede, og nogle tog hele tiden den cd ud, der lige spillede, og lagde en anden på. Jeg måtte flere gange skrue ned for musikken, fordi jeg blev urolig for, hvad naboerne ville sige. Jeg var ikke bange for Mogens, men dem på den anden side kendte jeg ikke så godt. De havde sikkert for længst opdaget, at der hele tiden stod folk foran døren og røg. Bare de ikke fortalte det til mor bagefter. Jeg så bekymret på gulvet. De fleste havde ganske vist taget deres sko af, men det betød ikke, at de ikke spildte øl og chips. Jeg blev nødt til at vaske gulv i morgen, men pyt, jeg havde god tid. Det var bedre sådan end omvendt. Når Simon dukkede op, var det bedre, at han kom til en fest, hvor der skete noget, end til noget, der lignede en 13-års-fødselsdag. Men hvor blev han af? »Ved du, hvorfor Katja ikke kommer?« spurgte jeg Kamilla, der havde taget sine to kusiner fra Bornholm med, som var på besøg hos dem. »Er hun ikke kommet? Jeg troede, at jeg havde set hende.« Jeg gik rundt og ledte og opdagede til min skræk, at nogle af gæsterne var gået ind på Michaels værelse. De gjorde nar af de tyske fodboldspillere på plakaterne og havde taget hans guitar ned fra væggen. En dreng sad og klimprede på den. To piger lå på hans seng. »Det må I altså ikke!« Jeg kunne selv høre, at min stemme var lige ved at knække over. »Det er vores lejers værelse!« »Er han tysker?« spurgte de. »Ja, men I må ikke være her!« »Vi går om et øjeblik,« lovede ham med guitaren. »Jeg skal lige spille den her sang.« Jeg stod i døren og ventede, men de gjorde ikke mine til at gå. Måske var det heller ikke så slemt, beroligede jeg mig selv. Så længe de ellers ikke ødelagde noget ... »Kan I ikke tage guitaren med ned?« »Er det dig, der bor her?« spurgte en af pigerne på sengen. »Har I ikke en hovedpinepille?« En af drengene lo: »Er du allerede fuld?« Badeværelset, hvor mor gemte Panodilerne, var optaget, og Puk og Miriam fra parallelklassen stod og ventede foran døren. »Har I kun det ene toilet?« spurgte Puk, og Miriam sagde til hende: »Ellers går vi bare ud i haven ...« Jeg snuppede dåsen med Panodilerne, da jeg fik chancen, og gav den til pigen på sengen. »Men du kan altså ikke blive liggende her. Vi har ikke lov til at være herinde.« Til sidst rejste de sig modstræbende og tog guitaren med. Jeg lukkede døren. Hvorfor var der ingen nøgle? Havde mor aldrig tænkt på, at Michael måske kunne få lyst til at låse sin dør? Jeg skyndte mig ind på mit værelse, hvor Ahmed og Khaled ikke så op fra computeren, skrev »Adgang forbudt« på en seddel og hængte den på døren med tape. Der var en forfærdelig larm nede i stuen. Folk var begyndt at blive fulde, og der lå øldåser og ølflasker og kvaste chips overalt. Nogen havde spildt cola på spisebordet, og da jeg gik ud i køkkenet for at hente en karklud, stod der nogle og røg og skoddede deres cigaretter i vasken. »I skal altså gå udenfor, hvis I vil ryge!« råbte jeg fortvivlet. »Vi har åbnet vinduet,« trøstede de mig, andet skete der ikke. Jeg græd næsten, så magtesløs følte jeg mig. »Jeg kan ikke lide det,« sagde jeg til Cecilia. »Der kommer flere og flere, og de hører slet ikke efter, hvad jeg siger.« Hun lo. »Så slemt er det da ikke. Jeg har oplevet meget værre.« Det lød ikke betryggende. »Har du ikke set Katja?« spurgte jeg og tilføjede efter kort tøven. »Og ved du, om Simon kommer?« Hun så på mig med et udtryk, jeg ikke kunne tyde. »De er på vej,« sagde hun. # 31. kapitel Til sidst kom han alligevel. Men han kom sammen med Katja. Pludselig stod de der bare. Lige foran mig. Tæt omslynget. Katja sendte mig et kort, men triumferende blik. »Hej søde,« sagde Simon og gav mig et kys på kinden. »Gik det godt med dit akvarium?« Jeg kunne slet ikke svare, men lod dem gå forbi mig ind i stuen. Jeg fulgte efter på gelében og så Katja kysse Cecilia. Simon kyssede hende også, ligesom han lige havde kysset mig. Han knappede en øl op og lagde oplukkeren ved siden af akvariet uden at værdige det et blik. I mellemtiden var der et par stykker, der dansede. Katja sagde noget til Simon, han smilede og trak hende ud på dansegulvet. Det var ikke ligefrem en langsom sang, men de dansede alligevel tæt. Katja lukkede øjnene, og jeg så hans hånd glide hen over hendes ryg. Det gjorde ondt i mig helt ned til fødderne. Kamilla stod pludselig bag mig. »Der er noget galt med Sofie.« »Hvad er der?« »Hun ligger og græder, men hun vil ikke sige hvorfor.« Jeg havde ikke kræfter til at trøste nogen, men jeg fulgte efter Kamilla som et stykke mekanisk legetøj. »Hvad er der?« Sofie lå hulkende på maven i mors seng. Jeg burde smide hende ud, men orkede det ikke. »Hvad er der, Sofie?« Hun rystede på hovedet. Hendes mascara havde opløst sig og efterladt sorte pletter på mors hvide hovedpude. Puk kom ind. »Har du en spand, Emma? Miriam har kastet op.« »Nede i kælderen.« »Har du også en ny køkkenrulle?« »Jeg ved det ikke. Kan du ikke se efter i det høje skab i køkkenet?« Hun forsvandt, og jeg satte mig ved siden af Sofie. »Hvad er der? Har du ondt?« Jeg kendte svaret: Sådan græd man kun, hvis man havde ondt ét bestemt sted i kroppen. Jeg kunne have lagt mig ved siden af hende, vi kunne have hulket sammen. »Er du forelsket i nogen?« Hun rystede igen på hovedet, men holdt ikke op med at græde. »Jeg kan jo ikke hjælpe dig, hvis du ikke vil sige det.« Der lød en høj klirren nede fra stuen. Noget var gået i stykker. Jeg sprang op. »Jeg kommer tilbage. Jeg skal lige se, hvad det var!« Det var akvariet. Vandet, sandet, planterne, glasset: Det hele flød på gulvet. Også lampen var gået i stykker. »Undskyld, undskyld, undskyld,« jamrede en pige. Det var en af de to, der var kommet som de første. »Det var ikke med vilje. Jeg ville bare åbne vinduet en smule, og så kom jeg til at ...« Hun begyndte at hikke, og hendes veninde slog en latter op. Det hele var så langt ude, at jeg følte mig som i en film. I den forkerte film. Da jeg gik ud efter en spand, så jeg Katja trække Simon med op ad trappen. »Mine bukser er blevet helt gennemblødte af det der skide akvarium,« klynkede hun. »Kan du ikke hjælpe mig?« Simon vendte sig om og sagde trøstende til mig: »Du skal ikke være ked af det. Jeg kan skaffe et nyt.« »Jeg gider ikke have noget akvarium mere!« hvæsede jeg. Simon så helt forskrækket ud, men skyndte sig efter Katja, som kaldte på ham. Jeg have pludselig fået nok. »Festen er slut!« råbte jeg og slukkede for musikken. Folk blev bare stående. »I skal gå hjem, for fanden! Og jeg mener jer alle sammen!« Det havde ikke den store virkning. Nogle så ganske vist medlidende på mig, og enkelte var gået i gang med at rydde akvarieresterne sammen, men flertallet tog sig ikke synderlig meget hverken af mig eller akvariet. »Du var heldig, at der ikke var nogen fisk i,« trøstede Puk mig og begyndte pludselig at fnise. »Hvad skal du egentlig med et akvarium uden fisk?« »Kom nu, Emma, bare tag det roligt!« Cecilia lagde armen om mig, mens nogen tændte for musikken igen. Jeg rystede hende af. »Det var slet ikke aftalen, at der skulle komme så mange, og at de måtte tage deres venner med! Hvilken ballade tror du lige, jeg får, når min mor kommer hjem, og her ser sådan ud!« Jeg nærmest kastede spanden og moppen i hovedet på hende. »Værsgo! I kan selv tørre det op!« Jeg fór op ad trappen og ind på badeværelset, hvor Katja var i gang med at tage sine bukser af, mens Simon stod og så på. »Svin!« råbte jeg, knaldede døren i, styrtede ind på mit eget værelse og kastede mig ned på sengen. Hele huset var fyldt med folk, men her var der kun Ahmed og Khaled. De sad stadigvæk og spillede computer, og på mig virkede de pludselig som de eneste normale her i huset. »Hvad sker der?« spurgte Ahmed. »De er fuldstændig tossede dernede!« »Skal vi smide dem ud?« »Ja tak, det må I meget gerne!« De så på hinanden og rejste sig. »Alle? Skal de gå alle sammen?« »Ja! Festen er slut!« De forsvandt, og et øjeblik efter stoppede musikken. Pludselig kunne jeg høre hoveddøren gå uafbrudt og også mærke, hvordan den kolde vinterluft udefra trak helt herop. Jeg hakkede tænder af kulde og træthed. Klirrende flasker. Det lød virkelig, som om folk begyndte at gå. Cecilia og Kamilla kom op, kiggede forsigtigt ind til mig og spurgte: »Er du sur, Emma?« »Ja!« »Vi går nu, er det i orden?« »Ja, skrid bare!« »Skal vi komme i morgen og hjælpe dig med at rydde op?« »Nej, det behøver I ikke!« »Nå, så går vi.« »Ja!« »Sofie vil gerne blive lidt endnu. Hun har det ikke så godt.« Jeg svarede ikke, og de stod og ventede ubeslutsomt, før de trak døren i. Ahmed og Khaled kom tilbage. »Så er den klaret,« sagde de og så helt stolte ud. »Tak.« »Der ser temmelig vildt ud dernede.« »Det ved jeg godt.« »Hvis jeg gjorde sådan noget hjemme hos os, ville min far slå mig ihjel.« »Det vil min mor også.« »Måske skulle vi rydde op,« sagde Khaled. Jeg rejste mig. Allerhelst ville jeg bare have været lidt alene for at græde, men man kunne jo ikke få fred. »Kender I én, der hedder Simon?« spurgte jeg. »Ham må I gerne give bank.« # 32. kapitel Det havde set slemt nok ud, mens gæsterne var der, men det så endnu værre ud, da de var væk. Jeg gik ind på mors værelse: Sofie var faldet i søvn. Tårerne og mascaraen havde efterladt lysegrå spor i hendes ansigt. Jeg rystede hende forsigtigt: »Skal du ikke hjem, Sofie?« »Jeg har ringet og spurgt, om jeg må sove hos dig.« »Og det måtte du godt?« Hun nikkede og mumlede »tak«, da jeg lagde et tæppe over hende. Det var blevet koldt i huset, og der stank af cigaretter, så jeg blev nødt til at åbne flere vinduer. Jeg fandt en stor grydeske og begyndte at skovle det våde akvariesand i en pose. Gulvet i stuen lignede en sandkasse i regnvejr. »Har du affaldsposer?« spurgte Ahmed. De gik i gang med at samle flaskerne og øldåserne sammen. »Må vi få dem? Må vi aflevere dem?« Jeg tænkte på pengene, som jeg skulle lægge tilbage i cigaræsken, men sagde alligevel ja. Da de var gået, lagde jeg mig på sofaen og prøvede at græde, men ikke engang dét lykkedes. Til gengæld hakkede cd'en. Jeg lyttede mindst hundrede gange til de samme linjer: I´m a survivor, I'm gonna make it ... før jeg fik rejst mig og slukkede. Nej, jeg var ikke nogen overlever, jeg var ikke nogen, tingene lykkedes for. Ikke efter alt det her ... Men jeg begyndte ikke at hulke, før mine øjne faldt på Michaels guitar. Godt nok drejede det sig blot om to knækkede strenge, men det var alligevel dråben. Pludselig væltede tårerne ud af mine øjne. Hvor jeg savnede nogen til at trøste mig! Hvor jeg savnede Ida og Jessica, eller en mor, der var sød og sagde, at det ikke gjorde noget. Eller en far, der hjalp med at rydde op. Jeg tror ikke, jeg græd på grund af guitaren eller kaosset rundt omkring mig, måske ikke engang på grund af Simon. Det kom bare oveni. Jeg græd, fordi jeg følte mig forladt af alle, uden venner, uden nogen som helst, der holdt bare en smule af mig. »For helvede, Emma? Hvordan ser her ud?« Jeg fór op. Michael stod bøjet over mig, jeg måtte være faldet i søvn. »Hvad er klokken?« »Kvart over to.« »Jeg tror, jeg vil gå i seng.« Mine tænder klaprede af kulde. Hans kæreste lukkede vinduerne. »Her lugter af hash,« sagde Michael. »Af hvad for noget?« »Af hash. Kan du ikke lugte det?« »Jeg ved ikke, hvordan hash lugter.« Han tog sin guitar og sagde ikke noget. »Jeg er så ked af det, Michael. Jeg kunne ikke stoppe dem. Jeg køber nye strenge.« »Hvornår kommer din mor tilbage?« »I eftermiddag. Senest klokken fire.« »Og tidligst?« »Det ved jeg ikke.« »Vi må hellere rydde op.« »Nu?« Michael så på sin kæreste. Hun nikkede og sagde: »Jeg laver en kande kaffe.« Michael tog cd'en ud af afspilleren og hentede noget af sin egen musik. Det var noget stille, noget beroligende. Nogen sang på tysk med en hæs og ikke særlig smuk stemme. »Det er Udo Lindenberg,« forklarede han. »Han betyder det samme for mig som Kim Larsen for dine forældre. Hør, måske kan du forstå noget. Han synger: Jeg har stadigvæk en kuffert i Berlin.« Michaels kæreste hentede nyt vand, mens Michael stablede stolene og satte dem på sofabordet. Han holdt inde, da omkvædet gik i gang. »Hør lige!« Han skruede højere op, og hans øjne lyste, da han oversatte for os: »Alle lyksaligheder fra min fortid er gemt i denne lille kuffert. Derfor skal jeg snart derned igen, for jeg har stadigvæk en kuffert i Berlin ... Er det ikke fantastisk?« Jeg nikkede. Ikke så meget, fordi jeg syntes, at sangen var så fantastisk, men fordi det var fantastisk, at han gad hjælpe mig. Jeg tror ikke engang, at han selv var klar over, hvor god han var til at trøste – bare ved at hjælpe uden at spørge til noget eller skælde mig ud. Huset var næsten perfekt igen, da vi var færdige halvanden time efter. Michaels kæreste havde skuret gulvet, så det faktisk så renere ud end før. Hun lo, da jeg sagde det til hende. »Det er jeg blevet god til, siden jeg kom til Danmark. Jeg har et rengøringsjob.« Møblerne var tilbage på deres oprindelige plads, discokuglen pakket væk, og jeg havde fjernet tæpper og puder. Akvariet var ikke noget, mor ville savne. Jeg tømte opvaskemaskinen og fyldte den en sidste gang. »Jeg tror, vi skal smide affaldet i en container på den anden side af gaden,« sagde Michael. »Ellers ser din mor med det samme, hvad der er foregået her.« Han stillede de to sorte affaldssække ud foran døren. »Lover du virkelig, at du ikke siger det til mor?« spurgte jeg. »Hvis du lover at lære tysk, så du kan høre Udo Lindenberg,« grinede han. »Jeg kan allerede: Guten Tag og Gute Nacht,« sagde jeg. »Og Danke. Danke, fordi I hjalp mig.« »Bitte sehr,« smilede han. »Og nu siger jeg: Gute Nacht.« De forsvandt op på hans værelse. Jeg hørte Michael prøve at spille på sin tre-strengede guitar, mens jeg gik ind til Sofie. Jeg trak hovedpuden væk under hende, tog betrækket af og puttede det i vaskemaskinen sammen med nogle snavsede håndklæder og viskestykker. Så tog jeg mit nattøj på og krøb ind under samme tæppe som Sofie. # 33. kapitel Der lå sne på vindueskarmen næste morgen. Sofie havde vendt ryggen til mig og sov. Jeg rejste mig forsigtigt, gik hen til vinduet og kiggede ud. Alt så nyt og rent ud. Sneen havde fjernet ethvert spor fra i nat. Gennem de nøgne træer kunne jeg se lidt af Idas hus, hvor der var lige så stille. Nå nej, lige i det øjeblik gik døren op, og Ida kom ud med sin hund. Hunden snusede til sneen. Den løb hen til havelågen, ventede på Ida og løb i forvejen, da hun drejede mod højre. Jeg gemte mig bag gardinet. Var hun på vej herhen? Jeg fik dårlig samvittighed, fordi jeg ikke havde svaret på hendes brev. Hun havde en jakke på, som jeg ikke kendte. Da hun gik forbi, blev jeg både skuffet og lettet. Hun så ligeud, som om vores hus ikke fandtes. Som om jeg ikke fandtes, som om hun for længst havde glemt mig. Det lignede Ida: Hun havde ikke brug for nogen. Hun var lidt ligesom Fardin: Ligeglad med, hvad andre mener og tænker. Hun ville aldrig gøre eller have noget, bare fordi alle andre gjorde eller havde det. Det var egentlig det, jeg bedst kunne lide ved hende. Jeg havde bare ikke regnet med, at hun også kunne være ligeglad med mig. Et øjeblik var jeg fristet til at åbne vinduet og råbe efter hende. Men jeg tøvede for længe, jeg var bange for hendes reaktion. I stedet gik jeg ned i kælderen, hvor vaskemaskinen var færdig. Jeg hængte tøjet op og stillede tørrestativet hen til radiatoren. Det skulle helst være tørt, inden mor kom hjem. Jeg kontrollerede, om cd'erne sad i de rigtige lommer. Hvis der var noget galt i vores hus, var det, at det næsten var for perfekt. Jeg var sulten. Siden i går eftermiddags havde jeg ikke spist andet end chips. Jeg lavede te og morgenmad og vækkede Sofie. Hun så temmelig ynkelig ud, mens hun stavrede ud på badeværelset. »Jeg har ondt i hovedet,« jamrede hun. »Hvordan kunne du nå at rydde så grundigt op?« Panodilerne stod inde hos Michael. Man kunne ikke være forsigtig nok: Der var åbenbart stadig ting, jeg havde overset eller glemt at sætte på plads. »Var du fuld i går?« spurgte jeg Sofie. »Jeg drak måske lidt for meget.« »Hvorfor græd du?« Hun sendte mig et undersøgende blik. »Lover du ikke at sige det til nogen?« »Ja.« »Og du må ikke blive sur.« »Jeg ved jo ikke, hvad det er.« »Du er ikke den eneste, som Simon har prøvet at score,« sagde hun. »Han har ikke prøvet at score mig.« »Nej, men han har været så sød mod dig, at du troede, at han gjorde. Jeg synes, det er endnu værre.« »Hvad mener du?« »Han gjorde det samme med mig,« sagde hun. »Til en anden fest for nogle uger siden. Jeg troede også, at vi ville blive kærester. Han gjorde det samme som med dig.« »Han gjorde ikke noget forkert.« »Jo! Han gjorde dig forelsket, eller tror du måske, jeg er blind?« »Ikke med vilje. Det er jo min egen skyld, hvis jeg falder for ham.« »Du kan tro, han gjorde det med vilje!« »Nu fik Katja ham.« »Ja!« sagde hun dystert. »Jeg havde hellere set, at det var dig.« Hun skar en bolle over i to halvdele og skar sig i hånden. Jeg stod op for at hente et plaster. »Men bare vent og se: Om to uger har han også droppet hende,« sagde Sofie. »Tror du?« »Jeg håber det!« »Jeg troede, I var veninder: Cecilia, Kamilla, Katja og dig.« Sofie trak på skuldrene. »Så vild er jeg altså ikke med dem mere.« Vi spiste i tavshed, og bagefter gik hun. Jeg tog også mit tøj på, fulgte med hende ud på gaden og smed affaldssækkene ned i en container foran højhusene på den anden side af vejen. Nu var de sidste spor af natten fjernet. Eller var de? Jeg lagde jeg mig på sofaen, tændte for fjernsynet og ventede uroligt på mor. # 34. kapitel Men ingenting skete. Det begyndte i hvert fald med, at ingenting skete. Mor kom hjem og var i godt humør, hun roste mig endda, fordi der så så ordentligt ud. Hun var også glad for, at Michael tilsyneladende havde samlet sin motorcykel, og at der var orden i kælderen. Det havde været et godt kursus, og hun var glad. Jeg foreslog, at jeg kunne lave pasta til aftensmad, og sagde, at vi manglede mel. Hun var ganske vist lidt forbavset over, at der ikke var køkkenruller tilbage, og hun lagde mærke til, at jeg havde flyttet rundt på blomsterpotterne i vindueskarmen, men det var, fordi jeg havde tørret støv af, sagde jeg. Vi spiste aftensmad sammen og så en film bagefter, og jeg tænkte, hvor utroligt det var, at nogle ting gik så nemt. Specielt de ting, man var mest urolig for. »Var det hyggeligt hos Ida?« spurgte mor, da filmen var færdig. »Om en lille uge skal I til Berlin.« »Mor ...« Jeg kunne ikke udskyde det længere. »Der er sket noget med min billet.« »Hvad er der sket?« spurgte hun. »Jeg kom til at smide den i skraldespanden.« »I skraldespanden?!« »Vi kom op at skændes, Ida og jeg.« »Ja, men det var da allerede sidste uge. Har I skændtes igen?« Det var, hvad jeg havde frygtet: Jeg var knap nok begyndt, før jeg allerede stod med ryggen mod væggen. Hvis jeg fortalte sandheden, ville hun spørge, hvorfor jeg havde sovet hos Ida, når vi var uvenner. »Det var allerede sidste uge, jeg smed billetten væk. Fordi jeg var vred på Ida.« »Og den ligger ikke i papirkurven?« »Jeg kom til at rive den i stykker.« »Har du revet den i stykker?« Mor lo. »Ej Emma, du er en værre hidsigprop.« »Jeg er bange for, at jeg ikke kan tage med til Berlin.« »Jo da! Det var en elektronisk billet. Jeg printer den bare ud igen.« »Kan man det?« »Jeg kan gøre det med det samme, hvis det beroliger dig.« »Det behøver du ikke.« »Du ser ikke ligefrem lettet ud!« »Jo, jeg gør.« »Så er det, fordi du er træt,« smilede mor. »Gad vide, hvor længe I var oppe i nat.« »Det var jo lørdag.« Hun nikkede. »Så må du nok hellere gå i seng.« Jeg gav hende et godnatkys og gik op. Jeg kunne ikke. Det var umuligt at fortælle det hele. Det ville ødelægge hendes gode humør, og ikke kun dét: Det ville ødelægge min nødløgn. Ida og jeg kunne ikke være uvenner lige nu. Jeg måtte vente to dage. Så ville jeg fortælle mor, at vi havde skændtes igen, og jeg ville trøste hende med, at vi kunne sælge billetten til Jessica. Jeg måtte bare skynde mig at sige til dem, at de skulle lade være med at købe en billet til. Jeg trak skrivebordsskuffen ud for at læse Idas brev igen, fordi jeg ville skrive et svar. Men brevet var der ikke. Jeg hylede op. »Hvad er der?« råbte mor nedefra. »Ingenting!« råbte jeg tilbage. Ahmed og Khaled, det var bare så typisk! De lod, som om de var hjælpsomme, og til gengæld tog de mit brev! Jeg måtte ringe til Fardin for at få deres nummer. Da Fardin spurgte mig hvorfor, sagde jeg, fordi jeg ville slå dem ihjel. Ahmed, din forpulede løgner! Hvad har I gjort med Idas brev, der lå i min skuffe?? Jeg vil have det tilbage NU!!! Selv forpulet løgner, lød svaret. Vi har ikke taget noget brev! Jeg skrev endnu en besked: Jo, I har! Hvor er det ellers?? Det var kun jer, der var på mit værelse hele tiden i går! Svaret kom få øjeblikke efter: Hvis du mener et stykke sammenkrøllet papir, så har Cecilia det! Cecilia? Havde hun taget Idas brev? Mit hjerte begyndte at banke. I morgen var der skole igen. Hvis Ida fandt ud af, at Cecilia havde hendes brev ... Hvis jeg var i Idas sted, ville jeg også tro, at jeg havde givet hende det. Jeg ringede til Ahmed. »Undskyld,« sagde jeg. »Jeg troede, det var jer. Har I set, at det var Cecilia?« »Hun ledte efter en saks i dit skrivebord, og så kom hun til at læse noget og tog det med,« svarede Ahmed. »Hvorfor er lortebrevet så vigtigt?« »Hvorfor sagde I ikke noget?« »Hvad har vi med det at gøre?« Jeg lagde på og skælvede af raseri. Hvis der skulle være den mindste smule håb for, at Ida og jeg kunne blive veninder igen, måtte jeg have brevet nu! Så længe det var i Cecilias hænder, kunne det kun gå galt. Jeg ringede til hende. »Hvorfor har du taget mit brev?« »Hvilket brev?« sagde hun skinhelligt og skiftede emne. »Hvordan gik det med at rydde op? Jeg er ked af, at det blev lidt ustyrligt til sidst.« Nå, nu indrømmede hun det! »Der lå et brev i min skuffe, og Ahmed siger, at du tog det!« »Siden hvornår tror du på, hvad Ahmed siger?« »Og siden hvornår skal jeg tro på, hvad du siger!« hvæsede jeg. »Jeg har ikke noget brev,« insisterede hun. Jeg kom i tvivl og blev en smule venligere. »Men ved du så ikke, hvem det var? Brevet er væk, så nogen har jo taget det.« »Der var så mange,« sagde hun. »Ikke på mit værelse. Og Ahmed så faktisk, at det var dig!« »Hør nu her,« sagde hun. »Det er ikke ligefrem rart, hvad hun skriver om os, vel? Det slipper hun ikke af sted med!« »Du gør ikke noget med det brev!« råbte jeg. »Hvis du gør noget med det, så ...« Jeg vidste slet ikke, hvad så. Cecilia lo. Åh, hvor jeg hadede hende. Hvordan havde jeg nogensinde kunnet indlade mig med hende? »Tag det nu roligt,« sagde hun. »Du skal nok få det tilbage.« »Som det første i morgen!« Jeg trykkede samtalen væk. Den næste, jeg skulle ringe til, var Ida. Eller nej, jeg nøjedes med at sende en sms. »Hej Ida. Undskyld fordi jeg ikke har svaret. Jessica må godt købe min billet. Cecilia har taget dit brev. Det var ikke mig, der gav hende det!!!« Jeg var meget i tvivl, hvordan jeg skulle slutte. Kærlig hilsen var for kærlig, kh betød i grunden det samme, kun Emma eller venlig hilsen lød for surt. Selvom venlig betød venlig, det var noget mærkeligt rod. Jeg endte med at sende beskeden helt uden hilsen, og dét var nok heller ikke særlig godt. Jeg lå i hvert fald og ventede længe – uden at der kom noget svar. # 35. kapitel Næste morgen inden første time kom Ida hen til mig og sagde, at de gerne ville have min billet. »Fint,« sagde jeg. »Så tager jeg den med i morgen.« Det var første gang, at vi talte sammen siden skænderiet, og jeg bildte mig ind, at hun så lidt bedrøvet ud. Var det rigtigt? Var hun alligevel ikke helt så cool, som jeg troede? Hun sagde, at hendes mor ville betale for Jessicas tur, og at hun ville ringe til min mor i aften for at ordne det økonomiske. »Kan jeg ikke bare tage billetten med, og du giver mig pengene i morgen?« bad jeg, men det turde hun ikke love. Altså måtte det allerede være i dag, at jeg fortalte mor, at vi var blevet uvenner igen. Jeg fik det værre og værre. Jessica kom som altid for sent til første time. Ikke meget for sent, men trods alt. »Må vi høre en god historie, Jessica?« spurgte Torben. »Det er ikke min skyld!« protesterede hun. »Jeg mødte Emmas mor på vej hertil.« Jeg mærkede, at mine ører begyndte at brænde. Det kunne godt passe, hvad hun sagde, for mor havde taget en fridag. Hvad havde Jessica fortalt hende? »Okay, du mødte Emmas mor,« gentog Torben. »Og videre?« »Hun snakkede med mig.« »Og hvad snakkede I om, hvis jeg må spørge? Mens det ringer ind, og timen begynder ...« Jessica sendte mig et blik. »Om vores tur til Berlin.« »Skal I til Berlin?« Torbens øjne lyste op. »Hvad skal I der?« »Vi skal besøge min far,« mumlede Ida. »I skal i hvert fald se Brandenburger Tor,« sagde Torben. »Og Stasifængslet. Det må I love mig. Og hvis I har tid, prøv at gå i zoologisk have. Ikke den i Vestberlin, men den i Lichtenberg, den er meget bedre og større.« »De skal vel også have lidt tid til at shoppe,« sagde Cecilia. Kamilla lo, og Torben kiggede surt. »Kan I ikke købe en Hertha BSC trøje til mig?« råbte Kim. »Jeg skal i hvert fald købe nye bukser,« sagde Jessica og satte sig. »Og jeg vil også på julemarkedet.« Jeg skrev en seddel til hende: »Hvad har du sagt til min mor?« Hun så på mig og rystede på hovedet. Det kunne betyde alt muligt. At hun ikke gad svare, gættede jeg. Nu i det store frikvarter, hvor vi skulle være ude i gården, havde jeg ikke engang Cecilia og hendes klike til at stå sammen med mere. Cecilia havde givet mig Idas brev tilbage efter første time, og siden havde vi undgået hinanden. Jeg måtte vist bide i det sure æble og hoppe i elastik sammen med Samira og Dunja, men de stod mærkelig nok sammen med Ida og Jessica i dag. Sofie så et øjeblik ud til at være i tvivl, om hun skulle vente på mig eller ej, men hun valgte den sikre side, og det var Cecilia & co. Jeg endte med at gå hen til drengene. »Jeg vil også spille fodbold,« sagde jeg. »Dig? Du er en pige.« »Og hvad så?« »Piger må ikke være med!« råbte Kim. »Det er diskriminering.« »Jo, hun må,« sagde Fardin. »Hun kan være med på vores hold.« »Æv, så taber vi,« klynkede Ahmed, men når Fardin sagde noget, var der ingen, der for alvor modsatte sig. Det var slet ikke så tosset. Jeg løb og svedte og lo. Det var meget bedre end at stå og sladre om andre. Hvorfor var jeg ikke født som dreng? Det var, da vi gik op igen, at mor ringede. I skoletiden. Det kunne ikke betyde noget godt. »Emma,« sagde hun. »Har du taget de tusind kroner, der lå i cigaræsken i køkkenet?« »Nej!« sagde jeg så forskrækket, at hun ikke kunne være i tvivl. »Mangler der tusind kroner?« »Jeg er sikker på, at de lå der.« »Jeg lånte hundrede,« indrømmede jeg. »Jeg ville lægge dem tilbage i dag, når du har givet mig lommepenge.« Det ringede ind til time. Vi skulle have billedkunst. Jeg stod ude på gangen med telefonen presset mod øret. Tine, som var vores billedkunstlærer, stod utålmodigt i døren og ventede på, at jeg kom ind. »Kom nu, Emma, slut med at tale!« »Jeg tror, her har været en fest,« sagde mor i røret. »Jeg fandt nogle ølkapsler, og der er alle mulige ting, der står anderledes end før. Glassene for eksempel. Du har ikke lagt mærke til noget? Nå nej, det kunne du jo ikke, når du har været hos Ida og far ...« »Mor, det har ringet ind ...« »Så var det nok Michael.« »Han har helt sikkert bare lånt dem. Han lægger dem nok tilbage.« »Jeg snakker med ham,« sagde mor. Jeg var vildt urolig, men der var to timer, der lige skulle overstås. I billedkunst måtte vi selv vælge pladser, da skoleåret begyndte. Derfor var det det eneste fag, hvor jeg sad ved siden af Fardin. Han havde sit blomstrede forklæde på, som hans farmor havde syet til ham. Han var den eneste dreng i klassen med et forklæde i billedkunst, og oven i købet med blomster på. Alligevel var det kun mig, der havde drillet ham lidt med det. Han åbnede vandfarverne og rejste sig for at hente vand. Da han kom tilbage, havde han også taget et bæger med til mig. Jeg havde lyst til at spørge ham, hvordan det gik med Idas kælder, og hvordan hendes fest havde været. Men jeg bed mig i læben. »Hvad skal du male?« spurgte jeg ham. Da han svarede, kunne jeg ikke lade være med at grine: Selvfølgelig skulle Fardin male sin elskede fodboldbane. »Men det skal være noget med natur, siger Tine!« »Der er masser af natur på en fodboldplads.« Vi skulle male et og samme stykke landskab i alle fire årstider. I Fardins tilfælde blev det så fire gange fodboldbanen: om vinteren, om foråret, om sommeren og om efteråret. Tine blev ikke særlig begejstret, da hun hørte om Fardins plan. Hun havde forestillet sig noget med træer og marker, der skifter farve, sagde hun, og det gjorde græsplanen på en fodboldbane kun i et meget begrænset omfang. Fardin måtte love, at der også kom til at stå nogle buske rundt omkring fodboldbanen, før Tine lod ham gå videre med idéen. Ida havde sat sig det ambitiøse mål at male en sø, kunne jeg høre. Hun diskuterede med Tine, hvordan man bedst maler vand, men i første omgang nøjedes hun med at lade søen være dækket af is og sne. Jessica var gået i gang med et undervandslandskab og protesterede, da hun ikke fik lov til at fortsætte. »Men Jessica,« sagde Tine og lød en smule desperat. »Under vandet er alle årstider ens, og det giver ingen mening, at du maler fire gange det samme. Forstår du ikke, hvad opgaven går ud på?« Det troede jeg nok, Jessica gjorde, men Jessica var doven af natur. Eller effektiv, hvis man ville. I hvert fald var der flere, der grinte, og jeg kunne heller ikke lade være. Ahmed og Christian ville male kastanjetræet ude foran vinduet og fik ros for idéen af Tine. Dunja og Samira overvejede at male et blomsterbed. Cecilia, Katja, Kamilla og Sofie var gået i gang med hver deres have, og jeg malede en mørkegrå sky. Det var sådan, jeg følte, mens jeg tænkte på mit liv i øjeblikket, og på alt, hvad der endnu kunne ske. »Du vil ikke nøjes med at male himlen, vel?« spurgte Tine næsten panisk, da hun kom hen til min plads. »Er det ikke natur?« spurgte jeg. »Hvad er det for en klasse!« råbte hun fortvivlet. »Det har jeg aldrig oplevet før!« »Jeg kunne tilføje en fodbold, der flyver op i skyerne,« hviskede jeg til Fardin. »Med Ali Daeis autograf på.« »Fed idé.« Fardin nikkede og grinte. Jeg var så glad for, at han ikke var sur på mig mere, eller måske aldrig havde været det. Det var næsten – men kun næsten – som før. # 36. kapitel På vej hjem efter skole havde jeg ondt i maven. Hvorfor var det altid lige præcis i maven, at angsten satte sig? Ude foran Mogens' hus blev jeg stående. Skulle jeg udskyde mødet med mor? Hvis jeg i det mindste vidste, hvad Jessica havde fortalt hende, så jeg kunne være forberedt ... Jeg gik det svære sidste stykke til vores hus, låste døren op og gik forsigtigt ind. Der var stemmer. Jeg kunne høre mor. »Jeg siger ikke, at det var dig, der tog pengene,« sagde hun med skarp stemme. »Men så var det en af dine venner. Jeg må ærlig talt indrømme, at jeg ikke bryder mig om, at der kommer alle mulige fremmede i mit hus.« Der var en lille pause, før hun fortsatte: »Nej, det har intet at gøre med, at de er udlændinge. Men du må vel indrømme, at det ikke er særligt betryggende, at man ikke ved, hvem der går ind og ud af ens hus, så snart man er bortrejst i et par dage?« Angsten, der havde luret diffus og formløs i min mave, blev til en stor, tung sten. »Jeg er ked af det, Michael,« sagde mor. »Men du bliver nødt til at finde dig et andet sted at bo.« Mit hjerte hamrede i protest, mine hænder rystede, men min mund forblev tavs, da hun kom ned. »Jeg har lige sagt Michael op,« sagde hun træt. »Det kan næsten kun være ham, der har taget pengene!« »Det har han da ikke!« råbte jeg. »Det ville han aldrig gøre!« »Så var det en af hans venner. Eller hans kæreste, hvad ved jeg. Kender du hende måske? Man ved alligevel aldrig rigtig med de her udlændinge.« »Hans kæreste er sød!« hvæsede jeg. »Og du er racist!« Hun så hårdt på mig. »Sådan taler du ikke til mig.« »Jo jeg gør. Du er racist! Du er racist! Du er racist!« Hun tog mig i armene og rystede mig. »Emma!« Jeg rev mig fri og løb ud. »Du er uretfærdig! Du kan slet ikke bevise det! Michael er den eneste søde her i huset! Du er altid, altid kun sur!« Jeg hamrede døren i og løb ud på gaden. Til far? Han var på arbejde. Til Ida? Hun talte ikke med mig. Det samme med Jessica. Jeg løb hen til Mogens og ringede på. Flere gange. Hvor var han? »Mogens?« Jeg løb om på bagsiden, for jeg hørte mor råbe mit navn. Men jeg gad ikke. Køkkenvinduet stod på klem. Jeg vendte Mogens' trillebør om, stillede mig op på den og skubbede vinduet længere op. Noget væltede. »Mogens!« Måske kunne jeg endda spørge ham, om Michael kunne bo her. Havde han ikke alt for meget plads? Var han ikke ensom? De kunne spille skak sammen! Jeg satte en træstub på trillebøren for at nå højere op. »Mogens?« Døren mellem køkkenet og stuen stod åben, og jeg kunne se ham sidde i lænestolen. Sov han? Hans hoved var sunket ned på brystet. Der var noget galt ved det. En kold følelse af angst ramte mig. Jeg trak mig længere op, tog fat i vindueskarmen og hev mig med besvær ind i hans hus. »Mogens!« hviskede jeg. Hans øjnene var lukkede, men hans mund stod åben. Armene hang slapt ned langs siderne. Jeg rørte hans hånd, den var kold. Et øjeblik stod jeg bomstille. Den eneste lyd kom fra uret. »Nej,« sagde jeg tonløst. »Ikke det.« Så skreg jeg og styrtede ud. # 37. kapitel Jeg tilkaldte mor, men ville ikke med ind igen. Og jeg ville ikke være alene. Der var kun én, jeg kunne være sammen med nu. Jeg ringede på hos Ida. »Mogens er død,« hulkede jeg allerede i døren. Hun lod mig komme forbi, og jeg løb op på hendes værelse og kastede mig på hendes seng. »Det var mig, der fandt ham.« Boxeren rejste sig fra sin pude for at slikke mit ansigt, og selvom jeg hadede hundespyt, lod jeg være med at skubbe den væk. Det var bedre end ingen trøst. Dens øjne var passende triste. Ida stod tavst og så på mig, mens jeg lå og hulkede ned i hendes pude. Der kom trommelyde nede fra kælderen. Så hørte jeg nogen komme ind og sætte en tallerken på bordet. Det var Jessica. »Hvad er der?« »Mogens er død. Hun fandt ham.« »I hans hus?« »Det tror jeg.« »Hvordan så han ud?« spurgte Jessica interesseret. »Jeg har aldrig set nogen, der er død.« »Hvad er det for et spørgsmål, Jessica? Som om det ikke er lige meget.« »Hans arme var helt slappe,« hulkede jeg. »Kan Fardin ikke dæmpe sig lidt?« Jeg hørte Ida gå ned og råbe noget, og trommelarmen holdt op. »Han kan jo ikke vide det,« forsvarede jeg ham gennem tårerne. »Mogens var da også ret gammel,« trøstede Ida mig. »Men han var sød. Jeg havde lige lovet at spille skak med ham, og nu er han død, og jeg har ikke gjort det endnu.« Jeg hørte Fardin komme. De var tavse, og jeg kunne mærke, at de alle tre så på mig. Det var også for åndssvagt, at jeg lå her og græd på grund af en gammel mand. »Kan du huske, hvordan vi byggede to smykkeskrin sammen med ham?« spurgte Ida. »Jeg har mit endnu,« hulkede jeg. »Det har jeg også, og jeg vil aldrig smide det ud.« Ida satte sig på sengekanten og strøg mig ganske let hen over ryggen. »Har du lyst til at se kælderen?« »Ja,« sagde jeg. »Men senere.« »Hvem skal nu bo i hans hus?« spurgte Jessica. »Måske kan jeg flytte ind.« »Jessica!« skældte Ida hende ud. »Det skal du da ikke snakke om nu!« »Men det kunne da være hyggeligt, hvis vi alle tre boede på samme vej.« »Det gør vi allerede nu.« »Men jeg bor på den anden side.« Jeg vendte mig om på ryggen, selvom jeg ikke kunne være noget smukt syn. »Undskyld, fordi jeg var så sur.« »Det er ikke din skyld,« sagde Ida. »Jeg var også sur, da mine forældre blev skilt.« »Men nu er det et halvt år siden.« Hun trak på skuldrene. »Det er ingenting.« »Min mor er også stadigvæk temmelig sur det meste af tiden,« sagde jeg. »Det smitter,« sagde Fardin. Jeg rejste mig og gik ud på badeværelset, hvor jeg klaskede koldt vand i ansigtet. Jeg så ganske rigtig helt forfærdelig ud. Da jeg kom tilbage, sprøjtede jeg en håndfuld i Fardins nakke. Han sprang baglæns. »Emma for fanden, du ved godt, at jeg hader koldt vand!« »Det er, fordi du ikke reagerede, da jeg slog op.« »Hvad skulle jeg have gjort? Hvis du ikke vil være kærester mere, så kan jeg jo ikke gøre noget.« »Du kunne have spurgt hvorfor. Du kunne i det mindste have set lidt trist ud.« »Sådan som dig lige nu?« »Ja, mindst lige sådan! Eller helst endnu værre!« »Det kan man ikke. Det er umuligt.« Jeg boksede ham i maven, og Ida og Jessica grinede. »Hvorfor fortalte du ikke min mor, at der var fest hos mig?« spurgte jeg Jessica. »Vidste hun det ikke?« »Nej, det var hemmeligt.« »Og hun har ikke opdaget det?« »Hun tror, det var Michael.« »Du er heldig,« sagde Jessica. »Jeg vil også gerne have en lejer, som får skylden, når jeg har gjort noget.« »Men nu har han fået skylden for noget, som jeg ikke har gjort. Jeg aner ikke, hvem det var!« De stirrede vantro på mig, mens jeg berettede om festen og om de forsvundne tusind kroner. Jeg havde regnet med, at de ville være skadefro, men de så bare helt rystede ud. »Du burde have ringet til os,« sagde Jessica. »Jeg ville være kommet for at smide dem ud!« »Når der var så mange, som du siger, finder du aldrig ud af, hvem der har taget dem,« sagde Ida. Jeg nikkede nedtrykt. »Det tror jeg heller ikke.« »Vi kan spare op. Jeg har stadig pengene fra garagesalget.« »Det har jeg også,« sagde Fardin. »Hvis vi lægger sammen ...« Jeg var helt rørt, men det skulle de ikke. »Det er ikke engang så meget det med pengene. Det værste er, at min mor har sagt Michael op, fordi hun tror, det var ham. Han skal finde et nyt sted at bo.« »Du bliver nødt til at sige det,« sagde Fardin efter en lille pause. Jeg nikkede. Jeg vidste det også godt selv. # 38. kapitel Der findes ikke noget værre end at gå til sine forældre og indrømme, at man har løjet. Jo, én ting var værre: Det var at se Michael. Jeg mødte ham i køkkenet, og det var første gang, jeg nogensinde havde set ham se nedtrykt ud. Han havde ikke lavet et stort måltid, som han plejede, men kun et stykke brød og en kande te. »Jeg vil ikke have, at du flytter.« »Det skal nok gå,« sagde han. »Jeg vidste ikke, at pengene var forsvundet.« »Jeg har lige hentet tusind kroner i banken. Jeg ved bare ikke, hvorhen jeg skal lægge dem.« »Det skal du ikke, når det ikke var dig!« »Jeg vil ikke så gerne blive kaldt for et tyv.« »Hvorfor sagde du ikke, at det var mig, der holdt fest?« »Fordi jeg kan ikke lide at sladre. Det har jeg jo lovet dig.« »Jeg siger det til mor nu. Så kan du sikkert blive boende. Så er det kun mig, hun smider ud.« Han rystede smilende på hovedet. »Det er nok bedst sådan. Din mor var aldrig særlig glad for, at der boede nogen her.« Jeg havde egentlig håbet, at han ikke havde lagt mærke til det. Men det havde han åbenbart. »Jeg var ved at spørge Mogens, om du ikke kunne bo hos ham. Men nu er det for sent, han er død.« »Er han død?« Michael satte bakken med tekanden ned igen. »Det er jeg ked af at høre.« Jeg nikkede. Tårerne pressede sig frem igen. »Vil du med op til mig?« spurgte Michael. »Senere. Tak. Det vil jeg gerne. Men først skal jeg finde mor.« Hun var hjemme hos Mogens, mor, og snakkede med en læge. Ude på vejen stod en ambulance. Det var sikkert dér, han lå nu. »Han har en søn,« sagde mor til lægen. »Han bor i Amerika. Men jeg har ikke hans nummer.« »Det står i hans journal.« Lægen pakkede sammen. »Det tager vi os af. Mange tak.« Han gav mor hånden og gik ud til bilen. Så kørte de Mogens væk. Mor lagde armen om mig, mens vi stod ved vinduet og så ud. Ambulancen forsvandt i samme retning, som Mogens altid var gået, når han skulle handle ind. »Er du meget ked af det?« Jeg nikkede og tog en dyb indånding. »Jeg bliver nødt til at fortælle dig noget. Det var mig, der holdt fest hjemme hos os.« Der findes ikke noget værre end at gå til sin mor og indrømme, at man har løjet. Og der findes ikke noget bedre end at få det overstået. Jeg fortalte, hvad der var sket, mens vi stod i Mogens stue, og selvom det ikke var planlagt, var det måske godt, at jeg gjorde det netop dér. Man råber ikke i et hus, hvor ejeren lige er død. Mor lyttede uden at afbryde mig med andet end korte spørgsmål. Nogle ting udelod jeg, for eksempel alt det med Simon. Og måske fortalte jeg ikke helt, hvor forfærdelig festen havde været. Det overraskende var, at det ikke blev nær så slemt, som jeg havde regnet med. »Kan du nu forstå, at det ikke kun er for at være irriterende, når vi forbyder noget?« »Jeg gør det ikke igen,« sagde jeg, og denne gang mente jeg det. »Du bliver også nødt til at fortælle far det. Det er jo egentlig ham, du har bundet den største løgn på ærmet.« Hun sagde kun far, lagde jeg mærke til. Ikke din far, som lød så ondt. Mærkelig nok var hun mest ked af, hvad der var sket med Ida. Og hun var rystet over, at hun have anklaget Michael for noget, han slet ikke havde gjort. »Kan du ikke give ham lov til at blive boende?« tiggede jeg. »Jeg må tænke over det,« sagde mor. Den aften satte hun sig på min sengekant. »Synes du virkelig, at jeg altid er så sur?« »Ja, tit, siden far er flyttet.« Hun sukkede. »Det er heller ikke så nemt.« »Men nu er det et halvt år siden.« »Du har ret,« sagde mor. »Jeg ved det godt.« »Har Idas mor ringet?« Hun nikkede. »Er du sikker på, at du ikke vil med til Berlin?« »Ja,« sagde jeg. »Det tror jeg.« # 39. kapitel For hvor sjovt er det at rejse uden penge? Desuden plagede Ida ikke nok. Når hun nævnte Berlin, var det til Jessica. I skolen sad vi igen sammen på klatrestativet, og Dunja og Samira var med. Drengene spillede fodbold. Vi snakkede om døden. »Hos os skal de døde vaskes, straks efter de er døde,« fortalte Dunja. »Det er kvinderne i familien, der vasker de døde kvinder, og mændene, når det er mænd.« Jessica gøs. »Det ville jeg aldrig kunne gøre!« »Og så bliver de viklet ind i et stykke hvidt stof, som de også har på, når de bliver begravet,« tilføjede Samira. Hverken jeg, Ida eller Jessica vidste, om man også vaskede de døde hos os. Vi havde ikke hørt om det. Jeg havde til gengæld hørt om en dreng, der havde sin fodboldtrøje på, da han blev begravet. »Jeg synes, det er endnu mere trist, når et barn dør,« sagde jeg. »Hvad sker der egentlig med Mogens' ting?« spurgte Ida. »Vi kan holde et garagesalg,« foreslog Jessica. »Det gider jeg ikke være med til.« »Hvorfor ikke? Det gik da meget godt sidste gang.« »Det ville føles som at sælge ham,« sagde jeg. »Sådan stykke for stykke.« Ida nikkede. »Det synes jeg også.« Jeg var glad for, at hun sagde det. Jeg skulle ikke med til Berlin, men jeg ville i hvert fald gerne vinke. Og en smule trist var jeg selvfølgelig trods alt. Det var en dejlig fredag eftermiddag. Ingen sne, men til gengæld solskin – og rimfrost overalt. Selv affaldscontainerne og cykelstativerne foran højhusene så smukke ud i det vejr. »Er der plads i jeres bil?« spurgte jeg. Idas mor ville køre Ida og Jessica til Hovedbanegården, hvorfra bussen til Berlin afgik. De var i gang med at stille taskerne ud. Boxeren strøg fra den ene til den anden og prøvede at forstå, hvad der foregik. »Skal jeg lufte den, mens Ida er væk?« spurgte jeg. »Det må du gerne.« Idas mor smilede. Hun så altid så venlig ud. »Vi har masser af tid,« råbte hun til Ida. »I behøver ikke at skynde jer alt for meget.« Sofie gik forbi sammen med sin storesøster, og da hun så os, standsede hun. »Passer det, at I skal til Berlin?« »Ja, hvorfor ikke?« spurgte Jessica. »Jeg troede, at du måske kun sagde det for at drille Torben,« indrømmede hun. »Og hvor er din kuffert?« spurgte hun mig. »Jeg skal ikke med.« »Hvorfor ikke?« »Jeg har ikke nogen penge,« svarede jeg. Sofie råbte til sin storesøster: »Jeg bliver lidt, fortsæt du bare.« Jessica og Ida åbnede garagedøren, mens jeg og Sofie stod på fortovet sammen. En sort Mercedes kørte langsomt forbi os og holdt et stykke længere fremme. Næsten foran vores hus. »Er det jeres?« spurgte Sofie. Jeg rystede på hovedet. »Vi har ikke vundet i lotto.« Men jeg kendte bilen fra dengang, vi skulle sælge vores hus. Lige før Michael flyttede ind og betalte husleje, så mor og jeg alligevel kunne blive boende. Jeg havde hældt rødt neglelak på dens kølerhjelm. Jeg kendte også manden, der steg ud. »Det er ejendomsmægleren.« Mit hjerte slog et par hurtige slag. Var det vores hus, der skulle sættes til salg igen? »Vent lige.« Jeg slentrede i retning af bilen. Ejendomsmægleren så på uret, mig tog han sig ikke af. Så standsede der en motorcykel, og Michael kom til syne under en sort motorcykelhjelm. Hans kæreste sprang ned fra bagsædet og så lidt fortumlet ud. Michael gav ejendomsmægleren hånden, så blinkede han til mig. »Hvad skal du?« spurgte jeg, mens ejendomsmægleren gik hen og låste en dør op. »Jeg skal lige se på et hus.« »Men det er Mogens' hus!« hviskede jeg. Michael nikkede undskyldende. »Han kommer jo ikke tilbage. Du skal ikke være ked af det.« »Har du så mange penge?« Han trak på skuldrene. »Hvis vi er to om det ... Og lejer et værelse ud ...« Han sendte mig et indforstået smil og tilføjede lavmælt: »Jeg skal prøve at handle lidt.« »Cool,« sagde jeg. »Skal du bo sammen med ...« »Elisabeth,« sagde han. »Skal du det?« »Jeg ved godt, det går meget hurtigt. Men nogle gange kan man bare mærke, når det er det helt rigtige.« »Ja, ligesom med hende Elin.« »Hvor er du uromantisk, Emma,« sagde han hovedrystende og fulgte efter ejendomsmægleren. # 40. kapitel »Kommer du, Emma? Vi kører nu!« De andre sad allerede i bilen, og jeg skyndte mig tilbage til dem. Sofie havde åbenbart også besluttet sig for at tage med, så vi var tre og en hund, der måtte presse sig sammen på bagsædet. Jessica havde fået lov til at sidde foran. »Det kan også være en fordel at være lidt tyk nogle gange,« grinede hun. Idas mor startede motoren. »Hvad så, piger, har I det hele?« »Åh nej,« sagde Jessica pludselig. »Jeg tror, jeg har glemt mine bind.« »Hvad for nogen bind?« »Jeg fik min menstruation i morges. Det sker hver gang, jeg skal noget godt.« »Det sker også hver onsdag, når vi har gymnastik,« sagde Sofie. Vi grinede alle tre på bagsædet, og i bakspejlet fangede jeg et smil af Idas mor. »Hvor bliver det irriterende at skulle gå rundt i Berlin og have menstruation,« jamrede Jessica. »Hvad med at bytte,« foreslog jeg. »Du bliver her og lufter Idas boxer, og jeg tager med i dit sted.« »Ha, ha, Emma. Du er så morsom.« »Jeg er ikke morsom, jeg mener det.« Vi var ankommet til Hovedbanegården. Mens Idas mor parkerede bilen, gik vi over til busholdepladsen. Der var stadig en halv time, til bussen skulle køre, men den stod der allerede. »Mente du, at du alligevel gerne vil med?« spurgte Ida. Jeg trak på skuldrene. »Ja.« »Hvorfor gør du det så ikke?« »Fordi ...« Der var jo hundrede grunde. Skulle jeg opremse dem? »Jeg troede ikke, at du ville have mig med. Eller at der var plads til mere end to.« »En af os kan da bare ligge på gulvet. Jeg troede, at du ikke ville med.« »Det er lige meget. Nu er det alligevel for sent.« »Hvorfor?« spurgte Ida. »Hvorfor?! Jamen bussen kører om lidt.« »Om lidt? Der er 28 minutter. Det kan du sagtens nå.« Ida vinkede til sin mor. »Mor, skynd dig lige! Kan du ikke spørge buschaufføren, om der er en ledig plads til Emma?« »Skal du alligevel med?« spurgte Idas mor forvirret. Hvad skulle jeg sige? »Jeg skal også først spørge min mor.« »Sig, at du godt må låne noget af mit tøj,« sagde Jessica. »Du passer alligevel bedre i mine bukser end mig.« Ida nikkede. »Jeg har også for meget tøj med. Og det er trods alt kun to dage.« »Men mit pas. Og skal man ikke have en eller anden seddel med fra forældrene, hvor der står, at man må rejse alene?« »Nå ja.« Begejstringen fik en dæmper, men det var ikke noget nyt. Der var altid, altid et eller andet i vejen. »Jeg kan prøve at ringe til min far,« sagde jeg tøvende. »Hvis han er hjemme ... Han har en bil.« Far var ikke hjemme, men han sad i sin bil. »Far?« begyndte jeg forsigtigt. Jeg anede ikke, om mor allerede havde fortalt ham om festen. Men sådan lød det ikke, han var i hvert fald ikke sur. »Far ... Skal du noget den næste halve time?« »Det kommer an på. Det lyder næsten, som om jeg skal noget med dig.« »Måske.« »Og hvad er det?« »Har du stadig nøglen til vores hus?« »Ja, hvorfor?« »Ved du, hvor mit pas ligger?« »Det tror jeg. Medmindre I har lavet en masse om ...« »Tror du også, at du kan køre det ind til Hovedbanen?« »Har du glemt dit pas?« råbte far. »Bussen kører om 24 minutter.« Jessica råbte: »Spørg ham, om han ikke kan tage en pakke hygiejnebind med!« »Jeg prøver,« stønnede far. Så var han væk. Det blev nogle lange 24 minutter. Eller skulle man kalde dem for korte? Minutviseren på uret sprang uhyggeligt hurtigt frem, uden at fars blå Fiat dukkede op. Fem minutter ud af de 24 gik med at snakke med mor. I princippet havde hun ikke noget imod det, hun syntes bare, at det var lidt for pludseligt. Det måtte jeg jo give hende ret i. Hun ville tale med Idas mor. Idas mor tog min mobiltelefon, og vi fulgte hende med bange øjne, mens hun prøvede at berolige min mor: »Buschaufføren siger, at der er én ledig plads. Man kan godt betale hos ham. Jeg vil gerne lægge ud for Emma. – Ja, selvfølgelig også for hjemturen.« Jeg fik telefonen tilbage. »Tak, mor, du er en skat!« »Ja,« sagde hun. »Husk det!« »Jeg prøver,« lovede jeg. Der var femten minutter tilbage, så tretten. Minutviseren rasede hen over uret, snart var det tolv, så ti. Bussen var efterhånden godt fyldt op med rejsende. Buschaufføren satte Idas og Jessicas tasker ind i bagagerummet nederst i bussen, og de steg på for at reservere et sæde. Så var der otte minutter. Sofie sagde: »Jeg tror ikke, at du kommer med.« »Jeg tror heller ikke, at han kan nå det,« sagde jeg bange. »Der er fredagstrafik i byen.« Også Idas mor var i tvivl. Pludselig kom Ida og Jessica styrtende ud af bussen og så hysteriske ud. »Se, hvem der kommer!« skreg Jessica. Man peger ikke på folk, men det gjorde hun. Det var Torben. Han havde en rygsæk på. »Hold da op,« sagde han, da han så os. »Skal vi med samme bus?« »Skal du også til Berlin?« råbte Jessica. »Det bliver hyggeligt,« sagde han. Han skubbede sin rygsæk ind i bussens bagagerum, så kom han hen til os. »Hvad så, Jessica. Skal vi to ikke sidde sammen? Jeg holder så meget af dine historier ...« Vi så Jessica blegne. Jeg overdriver ikke: Hun blev pludselig hvid som et stykke tavlekridt. Hun så rådvild, nej, skrækslagen på os. »Men jeg sidder allerede ved siden af Ida,« mumlede hun. Torben brød ud i latter. »Bare rolig! Det var kun for sjov! Jeg skal også helst hvile mig lidt, jeg har haft en hård uge med jer.« Nu, da faren var forbi, åndede Jessica lettet op. »Vi kommer meget sent tilbage søndag aften. Du skal ikke være overrasket, hvis jeg kommer lidt for sent til første time.« »Overrasket? Mig?« Torben lo. »Skal I ikke med ind?« spurgte han. Han viste chaufføren sin billet og forsvandt ind i bussen. Nu var der tre minutter. Chaufføren satte sig bag rattet og startede motoren. Idas mor så bedrøvet på mig. »Det var nok alligevel lidt for sent.« Sofie skubbede sin arm ind under min. »Vi vinker,« trøstede hun mig. »Han kommer,« sagde jeg. »Der er han.« En lille blå Fiat standsede direkte ved siden af bussen, hvor den sikkert slet ikke måtte holde. Far rev døren op og sprang ud. Han var helt rød og forsvedt i ansigtet. »Fredagstrafik!« stønnede han. Idas mor gik op til buschaufføren, pegede på mig og trak sin pung frem. Jeg så chaufføren nikke. Jeg krammede far. »Tusind tak!« Han rakte mig passet. Så gik døren på den anden side af bilen pludselig op, og en pige med hestehale steg ud. Var den champagnefarvet? Jeg stirrede vantro på hende, mens hun kom gående rundt om bilen. Jeg havde set hendes ansigt før, hun var fars gamle baggrundsskærm. Måske var det alligevel ikke kun fredagstrafikken, der var skyld i fars røde ansigt. Hun gav mig hånden. »Jeg hedder Jessica.« »Jessica?« råbte jeg. Hun så spørgende på far, men jeg afbrød: »Kan du ikke hurtigt skrive noget om, at jeg må rejse alene?« Jeg havde hverken papir eller kuglepen, men pigen fandt noget i sin taske. »Mange, mange tak, far, men nu skal jeg også løbe,« sagde jeg, da han var færdig. »Ellers kører de uden mig, og I ville være kommet forgæves.« I sagde jeg. Hvor pinligt. Det var det første skridt i den forkerte retning. Jeg havde brudt et løfte med mig selv. »Jeg havde lovet, at jeg aldrig vil se hende!« jamrede jeg, mens jeg bøjede mig hen over Ida og Jessica for at vinke farvel gennem vinduet. Far vinkede. Og baggrundsskærmpigen vinkede. »Hun hedder Jessica!« stønnede jeg. En hånd slog mig hårdt i nakken. »Og hvad er der galt med det?« Busdørene gik hissende i. Bussen satte sig langsomt i bevægelse, og de vinkede stadigvæk. Sofie stod ved siden af boxeren og Idas mor. Det havde været så hektisk til sidst, at jeg helt havde glemt at sige farvel til hende. Jeg var ked af det, jeg måtte sende hende en sms. Ida sagde: »Vi burde have spurgt Sofie, om hun også vil med. Hun ser en lille smule trist ud.« »Jamen, der var jo kun en enkelt plads tilbage,« sagde jeg og så mig om efter den. Også Ida rejste sig for at kigge, og så Jessica, og de så det samme som mig: Den eneste ledige plads var ved siden af Torben. »Vi rykker sammen,« sagde Jessica uden tøven. »Jeg gør mig så tynd, som jeg kan.« »Tror du, det går?« Det gjorde det. Vi sad som sild i en tønde, Jessica, Ida og mig, og var glade. Udenfor havde solen nået horisonten og forsvandt som en glødende bold. Rimfrosten herude på markerne så endnu flottere ud end i byen. »Vil I have noget?« Jessica havde købt slik til et helt fodboldhold. Jeg tog mobilen op for at sende en sms til Sofie. Der lå en besked: God rejse. Den var fra Fardin. Til mig. Drenge, rod og røde ører © Annette Herzog og Høst & Søn/ROSINANTE&CO, København 2010 1. eBog-udgave, 2010 Omslag: Alette Bertelsen, Imperiet Produktion: Christensen Grafisk ISBN 978-87-638-1747-9 Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med forlag og forfatter. Høst & Søn er et forlag i ROSINANTE&CO Købmagergade 62, 4. \| Postboks 2252 \| 1019 København K www.rosinante-co.dk	tomekkorbak/pile-curse-small	Books3
The relationship between Joaquin “El Chapo” Guzman and his right-hand man blossomed based on their mutual interest in raping minor girls, prosecutors claim in newly unsealed court documents. The statement was made in a motion filed by federal prosecutors last October to preclude Guzman’s defense team from asking the kingpin’s right-hand man, Alex Cifuentes, about the young girls the duo allegedly had delivered to them for sex. Guzman, 61, was convicted last month on various drug trafficking charges, following marathon testimony from cooperating witnesses such as Cifuentes. Defense attorneys wanted to ask Cifuentes about the child sex abuse during his testimony, but also keep out previously reported allegations that Guzman had his assistant drug girls as young as 13 — whom he called his vitamins — so the drug lord could rape them. “The defendant seeks to limit testimony about his own involvement in this sexual activity that purportedly formed the basis of their relationship.” the papers read. Guzman’s alleged interest in young girls was first revealed on the eve of jury deliberations, as the initial batch of sealed court documents were made public following arguments by lawyers for the New York Times and VICE News. A single juror has since admitted to VICE News that the panel saw articles about the child rape — which was kept out of trial testimony — and lied about it to Judge Brian Cogan. Guzman, through his attorneys, emphatically denied having ever drugged or raped minors. The documents also address Cifuentes’ “extracurricular interests in the Illuminati, Freemasonry, other planets, other galaxies, UFOs and the idea that there was an impending apocalypse in 2012.” “The defendant claims that the Court should also permit him to cross-examine CW1 about CW1’s interest in astrology and witch doctors. The defendant makes what amounts to a highly subjective argument — that is, CW1 is ‘mentally instable’ because he has an interest in these purportedly unorthodox or non-mainstream theories,” the papers read, referencing Cifuentes. “Simply being intrigued by documentaries on the Discovery Channel does not rise to the level of ‘mental instability,'” the motion says. “While it is perhaps not surprising that a member of one of the world’s largest drug conspiracies would also have a fascination with other secret societies like the Illuminati, it is not an indicator of mental illness.” Ultimately, Cogan denied defense requests to question Cifuentes on any of these topics. The documents also touch on an immunity deal that Vicente Zambada, the son of Guzman’s partner, Ismael “El Mayo” Zambada, claims to have had with the DEA. Prosecutors write that it would be unfair to question Zambada about the alleged deal with US law enforcement, as he failed to provide “any sufficient factual evidence in support of his argument.” The documents also reference “acts of violence, including kidnapping, torture and murder,” by Chapo, though the actual details of those acts remain redacted. Guzman faces life behind bars at sentencing, which is currently scheduled for June.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
I spent a good part of last year muddling through classes with a pretty nasty break in my ankle that took so fucking long to heal,I kept training anyway,& yeah,if someone was a lower rank,I had no problem at all asking them not to sweep my lead leg if they caught a kick. I made it quite clear that I was more than happy for them to bang in an overhand right & knock me out,just don't sweep unless you're really fucking good at it as it was a shitty sweep attempt that broke it in the first place. I don't see why people who don't want to spar are supposed to be stigmatized in your classes. I made up excuses for not doing homework. If I don't want to spar, I'm not going to spar. I don't owe you an 'excuse' for something I'm not obligated to do. "That was the only way you could destroy me. Neither do I quail at death nor act in deference to any god. So drop your talk, I come resolved to die. But first, there are these gifts I bring for you." At once he hurled a javelin at his enemy, then sent another and another still straight to the mark. - Virgil's The Aeneid	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Black populism Following the collapse of Reconstruction, African Americans created a broad-based independent political movement in the South: Black Populism. Beginnings Between 1886 and 1898 Black farmers, sharecroppers, and agrarian laborers organized their communities to combat the rising tide of Jim Crow laws. As Black Populism asserted itself and grew into a regional force, it met fierce resistance from the white planter and business elite that, through the Democratic Party and its affiliated network of courts, militias, sheriffs, and newspapers, maintained tight control of the region. Violence against Black Populism was organized through the Ku Klux Klan, among other white terrorist organizations designed to halt or reverse the advance of black civil and political rights. Goals Despite opposition, Black Populists carried out a wide range of activities: Establishing farming exchanges Raising money for schools Publishing newspapers Lobbying for better legislation Mounting boycotts against agricultural trusts Carrying out strikes for better wages Protesting the convict-lease system and lynching Demanding Black jurors in cases involving black defendants Promoting local political reforms and federal supervision of elections Running independent and fusion campaigns. Black Populism found early expression in various agrarian organizations, including the Colored Agricultural Wheels, the southern Knights of Labor, the Cooperative Workers of America, and the Colored Farmers' Alliance. However, facing the limitations in attempting to implement their reforms absent of engaging the electoral process, Black Populists helped to launch the People’s Party and used the then left-of-centre Republican Party in fusion campaigns. (Today though, after the Republican Party moved to the right, and the Democratic Party in the South was abandoned by the White Populist Dixiecrats who had opposed integration in the 1960s, most African Americans who vote cast ballots for Democratic Party candidates). Resistance and failure By the late 1890s, under relentless attack – propaganda campaigns warning of a “second Reconstruction” and “Negro rule,” physical intimidation, violence, and assassinations of leaders and foot soldiers – the movement was crushed. A key figure in the attack on Black Populism was Ben Tillman, the leader of South Carolina's white farmers' movement. As realistic politicians, the Southern Populist knew that they had only two possible alternatives in the fight against the ruling Bourbon Democrats. They must choose between trying to win the Negro votes or working to eliminate it entirely. The Tillman group in South Carolina sought the latter method. They were completely reactionary on the Negro question and stood with the Bourbons in disregarding the principles of the Fifteenth Amendment. Elsewhere the populists sought to win Negro votes, either through fusion with the Republican minority or through the raising of issues with a broad appeal to the Negro farmers. It was no accident that in the South the third-party movement was strongest in those states where it sought not only black votes but active black support. The notion that African Americans had somehow betrayed populism would haunt the Georgia People's Party from the very beginning. Populists had realized the political importance of blacks. Of the state's forty thousand Republicans voters, a considerable majority were former bondsmen. If the white votes were to split, they might decide the outcome of any state election. But therein lay a predicament. How were Populists to court the black votes without losing the whites? How were they to keep whites from supporting the "negro party"? An attempt had to be made to win over blacks. It was a risky scheme, but it contained a degree of precedent in state politics. In the 1870s and 1880s, democrats and independents had sometimes used the same device when the white votes splits. In those days many whites were willing to allow African American men the ballot, especially when it could be sometimes bought for so little. Black populism was destroyed, marking the end of organized political resistance to the return of white supremacy in the South in the late 19th century. Nevertheless, black populism stood as the largest independent political uprising in the South until the modern Civil Rights Movement. References Sources . . or 978-0-8214-1807-9. . . , Ph.D. dissertation, UMI Number 3104783. Du Bois, W. E. B. [1935] 1992. Black Reconstruction in America, 1860–1880. New York: Atheneum. () Gaither, Gerald H. 1977. Blacks and the Populist Revolt: Ballots and Bigotry in the 'New South'''. University, Alabama: University of Alabama Press. () Goodwyn, Lawrence 1976. Democratic Promise: The Populist Movement in America. New York: Oxford University Press. Hahn, Steven. 2003. A Nation Under Our Feet: Black Political Struggles in the Rural South from Slavery to the Great Migration. Cambridge: Harvard University Press. ( or ) Kantrowitz, Stephen. 2000. Ben Tillman & the Reconstruction of White Supremacy. Chapel Hill: University of North Carolina. ( and ) Trelease, Allen. W. 1995. White Terror: The Ku Klux Klan Conspiracy and Southern Reconstruction. Baton Rouge: Louisiana State University Press. () Wood, Forest G. 1970. Black Scare: The Racist Response to Emancipation and Reconstruction.'' Berkeley: University of California Press. Category:Political theories Category:African-American history between emancipation and the Civil Rights Movement Category:Populism	tomekkorbak/pile-curse-small	Wikipedia (en)
Glioblastomas (GBMs) are one of the most aggressive and deadly forms of human cancer. GBM treatment usually consists of surgical resection followed by radiotherapy combined with the alkylating agent temozolomide (TMZ)[@b1]. Although this therapeutic approach slightly improves the survival rate of GBM patients, a large fraction of these patients suffer from tumour recurrence[@b1]. Accumulating evidence suggests that tumour relapse may be driven by a component of heterogeneous tumour cells that retain stem cell-like properties, called "cancer stem cells" (CSCs). The potent tumourigenic capacity of glioma CSCs (GSCs), coupled with evidence of radio- and chemo-resistance, suggests that a stem cell-orientated therapy may represent an innovative strategy to reduce tumour recurrence and improve GBM prognosis[@b2]. Two main strategies are currently exploited to eradicate the heterogeneous population of GBM and GSCs: (a) chemotherapeutic regimens that specifically drive GSCs into cell death, and (b) driving GSCs into differentiation, thereby depleting the tumour reservoir. The latter strategy appears the most promising, considering that differentiated cells are in general more sensitive to chemotherapeutic agents with respect to CSCs[@b3]. Studies on human GBM samples have uncovered that the deregulation of signal transduction pathways is one of the most prominent[@b4][@b5]. The disruption of signal transduction in GBM occurs through over-expression or a gain-of-function mutation of tyrosine-kinase receptors[@b6][@b7], thus leading, among other events, to constitutive activation of Ras/extracellular signal-regulated kinase (ERK), AKT/mammalian target of rapamycin (mTOR). As a result, AKT is elevated in the majority of examined GBMs[@b8][@b9] with the subsequent amplification of pro-survival signals and blockage of oncosuppressor controls. The inactivation of the oncosuppressor protein p53 is certainly one of the main phenomena that allow GBM cells to escape cell cycle checkpoints. In particular, the intracellular levels of p53 are maintained low due to an excessive stimulation (mediated by AKT constitutive activation[@b10]) of the ubiquitin-ligase murine double minute 2 homologue (MDM2), the predominant natural endogenous inhibitor of the protein p53[@b11][@b12]. In addition to accelerating p53 degradation, MDM2 prevents p53 binding to DNA, blocking its transcriptional activity. As GBM cells typically express p53 with a wild-type amino acid sequence, the re-activation of p53 functionality can be restored through the inhibition of the oncogenic block exerted by the AKT/mTOR pathway, which causes an excessive stimulation of MDM2. In this respect, while agents inhibiting either the AKT/mTOR pathway[@b13][@b14][@b15] or the MDM2/p53 interaction[@b16][@b17][@b18] have provided some survival benefit in GBM, the effects of a co-therapy have not been deeply investigated to date, either in GBMs or in their stem cells. In acute myeloid leukaemia, the PI3K/mTOR inhibitor PI-103 acts synergistically with the MDM2 inhibitor nutlin-3 to induce apoptosis in a wild-type p53-dependent fashion[@b19], supporting the aforementioned mechanistic rationale. In our previous work, a series of 2-oxindole derivatives (OXIDs) have been described[@b20] and demonstrated to act as inhibitors of the AKT/mTOR pathway. Herein, we identified FC85 as a new ligand, useful in establishing the preclinical proof of concept for the AKT/mTOR pathway, and whose activity could be amplified by co-treatment with an MDM2 inhibitor. The mechanism of action of FC85 was examined alone or in combination with an already characterized inhibitor of MDM2, ISA27[@b18], both in GBM cells and in their derived GSCs. In parallel experiments, the oral mTOR inhibitor everolimus[@b21][@b22] and the MDM2 inhibitor nutlin-3[@b17][@b18]were also used as reference compounds. Globally, our findings demonstrated that AKT/mTOR inhibitors actively enhance downstream p53 signalling and that a combination strategy aimed at inhibiting the PI3K/AKT/mTOR pathway and activating p53 signalling is potentially effective in GBMs and in GSCs ([Fig. 1a](#f1){ref-type="fig"}). Results ======= Design and Synthesis -------------------- Over recent years, new compounds with an indole/oxindole core have been widely investigated as agents able to target the activity of the serine/threonine kinases PDK1 and/or AKT[@b23]. Recently, we synthesized new OXIDs compounds by the combination of a tetrahydroisoquinoline nucleus with the 2-oxindole nucleus throughout a methylenamido moiety, and anchoring the 3-position of oxindole core to different heterocycles ([Fig. 1b and c](#f1){ref-type="fig"}). The new OXIDs[@b24] induced cell cycle arrest and inhibited AKT phosphorylation in non-small cell lung cancer cells (which overexpress the PI3K/AKT/mTOR pathway and show resistance to EGFR inhibitors), suggesting that the OXID nucleus can be used as central core to develop inhibitors of the PI3K/AKT/mTOR pathway. Specifically, we afforded the replacement of the amido moiety of OXIDs ([Fig. 1b and c](#f1){ref-type="fig"}) with its bioisosteric amidosulfonyl group. Sulfonamide is a well-known pharmacofore notorious as key element to confer anticancer properties, among others[@b25][@b26]. FC85 was obtained as depicted in [Figure 1b](#f1){ref-type="fig"}. Briefly, the 5-amino-2-oxindole 1 reacted with p-toluenesulfonyl chloride to give 4-methyl-N-(2-oxoindolin-5-yl)benzenesulfonamide 2. The subsequent Knoevenagel condensation of 2 with the 1H-imidazole-5-carboxaldehyde afforded the target compound as a Z-isomer. In co-treatment experiments, we used the small-molecule MDM2 inhibitor with a spirooxoindolepyrrolidine core structure, ISA27, which was synthesized as previously described[@b27]. Effects of FC85 on the AKT/mTOR signalling pathway in U87MG cells ----------------------------------------------------------------- As a representative GBM cell line, we used U87MG cells, which is an appropriate model to study the interaction between the AKT/mTOR and MDM2-p53 pathways because of the following characteristics: i) U87MG cells maintain a wild type status of p53, and ii) U87MG cells are deficient for the tumour suppressor phosphatase and tensin homologue (PTEN), a negative regulator of the PI3K/AKT pathway; moreover, PTEN deficiency leads to MDM2 nuclear accumulation, thus inhibiting p53 functions[@b28]. To assess whether FC85 could effectively inhibit the mTOR/AKT pathway in U87MG cells, the effects of the new compound on AKT and mTOR activity were examined. FC85, tested at 100 nM, 1 µM and 10 µM, significantly inhibited AKT phosphorylation at Ser473 ([Suppl. Fig. 1a](#s1){ref-type="supplementary-material"}), as reported for the already published OXIDs[@b24]. The new compound reduced also mTOR constitutive phosphorylation at Ser2448 ([Suppl. Fig. 1b](#s1){ref-type="supplementary-material"}). These findings demonstrated that FC85 was able to target the AKT/mTOR signalling pathway in U87MG cells. Effects of FC85 on U87MG cell viability --------------------------------------- To examine the effects of FC85 on GBM cell growth/survival, U87MG cells were incubated with different concentrations of the compound for 24 h this new compound showed a dose-dependent inhibitory effect on the growth/survival of U87MG cells, with an IC~50~ value of 468.9±48.9 nM ([Fig. 2a](#f2){ref-type="fig"}). Trypan blue exclusion experiments confirmed a concentration-dependent decrease of live cells and an increase of dead cells ([Fig. 2b](#f2){ref-type="fig"}). To assess whether U87MG cells could resume proliferation, cells were treated for 96 h with the compound at 10 µM. At the end of the treatment period, the culture medium was replaced with fresh medium not containing the drug. As depicted in [Figure 2c](#f2){ref-type="fig"}, the number of viable cells did not significantly increase at either 1 or 3 days of wash-out with respect to control samples, suggesting the inability of cells to recover normal growth. To determine compound toxicity in non-tumour cells, we examined the effects of FC85 on the viability of normal Human Umbilical Vein Endothelial Cells (HUVECs). As shown in [Figure 2d](#f2){ref-type="fig"}, the viability of HUVECs was significantly decreased after a 48 h incubation with FC85 used at 1 µM and 10 µM. However, the effects on cell viability were not strictly concentration dependent, and the percentages of cell viability reduction were significantly lower with respect to those observed in U87MG cells, suggesting that the anti-proliferative effect elicited by FC85 was directed preferentially towards tumour cells. Effect of a combined therapy with an inhibitor of MDM2/p53 complex on U87MG cell viability ------------------------------------------------------------------------------------------ Because the inhibition of PI3K/AKT/mTOR signalling can augment p53-mediated apoptosis[@b29], AKT/mTOR may synergize with inhibitors of the MDM2/p53 complex to promote anti-tumoural activity in GBM cells that retain p53 function. To this end, we investigated the effects on U87MG cell viability of combining doses of FC85 with the already characterized MDM2 inhibitor, ISA27[@b18]. The theoretical additive IC~50,add~ values for the two drugs were calculated for two fixed ratios (1:2, 1:5), and the experimental IC~50,mix~values were determined for the same fixed-ratio combinations in the viability assay ([Fig. 3a](#f3){ref-type="fig"}). Statistical analysis of the data from isobolographic analysis revealed synergistic interactions between FC85 and ISA27 for the two examined fixed-ratio combinations ([Suppl. Table S1](#s1){ref-type="supplementary-material"}; [Fig. 3a](#f3){ref-type="fig"}). Similar experiments were performed using the oral mTOR inhibitor everolimus, currently in clinical use for several type of solid tumours[@b21][@b22], including GBMs (NCT00823459, NCT00831324, NCT00613132, NCT00553150, NCT00387400, NCT00085566, NCT00805961) and the MDM2 inhibitor nutlin-3, whose oral formulation has completed the first early phase clinical trials for both solid cancers and haematological malignancies[@b30][@b31]. Everolimus and nutlin-3 alone inhibited U87MG cell proliferation, yielding an IC~50~ of 50.0±2.8 nM and 10.3±1.1 µM, respectively ([Suppl. Fig. 2a](#s1){ref-type="supplementary-material"}). When combined, the two reference agents showed a synergic reduction of U87MG cell viability for both the examined fixed-ratio combinations ([Suppl. Table S2](#s1){ref-type="supplementary-material"}; [Suppl. Fig. 2b](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Globally, these results confirmed that a combined therapy with an inhibitor of MDM2/p53 complex and an inhibitor of the AKT/mTOR pathway could be a useful anti-proliferative strategy in GBM cells. We then examined the effects of cell treatment with FC85, alone or in combination with ISA27, on the reactivation of p53 pathway, assessing accumulation of p53 protein and transcription induction of p53 target genes. The incubation of GBM cells with FC85 alone for 6 h led to a slight but significant increase in p53 protein levels ([Fig. 3b and c](#f3){ref-type="fig"}). As expected, challenging cells with ISA27 caused a higher accumulation of p53. When cells were treated with FC85 and ISA27, a significant enhancement of p53 protein accumulation with respect to cells treated with FC85 or ISA27 alone was observed ([Fig. 3b and c](#f3){ref-type="fig"}). In line with these data, short-term (6 h) treatment of U87MG cells with FC85 or ISA27 led to a significant increase in the mRNA levels of certain p53 target genes ([Fig. 3d](#f3){ref-type="fig"}): p21, a cell cycle inhibitor; PUMA, a gene product required for p53-controlled intrinsic apoptosis pathway; and MDM2, physiological inhibitor of p53, and its main transcriptional target. These results suggested that p53 stabilization in FC85-treated GBM cells led to an increase in MDM2, PUMA and p21 mRNA levels in a manner that was consistent with the activation of the p53 pathway. Moreover, a significant enhancement of the transcription of p53 target genes was observed in FC85-ISA27 co-treated cells with respect to single agent-treated cells ([Fig. 3d](#f3){ref-type="fig"}). In parallel experiments, neither nutlin-3 (10 µM) nor everolimus (50 nM) alone induced a significant accumulation of p53 protein in short-term (6 h) treatment ([Suppl. Fig. 3a and b](#s1){ref-type="supplementary-material"}). These data are consistent with those previously reported for nutlin-3[@b18]. When combined, the reference agents produced a significant p53 accumulation after 6 h of treatment ([Suppl. Fig. 3a and b](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Real time RT-PCR experiments showed that nutlin-3 did not induce any significant increase in p53 target gene products after 6 h of treatment ([Suppl. Fig. 3c](#s1){ref-type="supplementary-material"}), according to published data[@b18]. Similar results were obtained with everolimus ([Suppl. Fig. 3c](#s1){ref-type="supplementary-material"}). When the two drugs were used together, a significant increase in MDM2 mRNA was noticed ([Suppl. Fig. 3c](#s1){ref-type="supplementary-material"}). These data are consistent with those obtained in western blotting analysis and suggest that the combined therapy could reactivate p53 function with increased efficacy compared with single therapy. To examine whether the p53 function was effectively reactivated after a prolonged exposure time, U87MG cells were incubated with everolimus and/or nutlin-3 for 24 h. Both agents caused a significant induction of MDM2 and p21 mRNA levels ([Suppl. Fig. 3d](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Moreover, a synergistic and significant induction of PUMA mRNA level was noticed when the two drugs were combined ([Suppl. Fig. 3d](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Globally, these results demonstrate that nutlin-3 and everolimus caused a slower re-activation kinetics of p53 function with respect to FC85 and ISA27. Effect of FC85, ISA27 and of their combined treatment on the induction of apoptosis and cell cycle block -------------------------------------------------------------------------------------------------------- Challenging U87MG cells with FC85 (500 nM) induced a significant phosphatidylserine externalization, both in the absence (early apoptosis) or presence of 7-amino-actinomysin binding to DNA (late apoptosis/death; [Fig. 4a and b](#f4){ref-type="fig"}). These data are consistent with the observed increase of PUMA mRNA level ([Fig. 3d](#f3){ref-type="fig"}). Similar results were observed with the MDM2 inhibitor ISA27 ([Fig. 4a and b](#f4){ref-type="fig"}). When the two drugs were combined together, a significant enhancement in the percentage of cells in late apoptosis/death was detected, with respect to cells treated with ISA27 or FC85 alone ([Fig. 4a and b](#f4){ref-type="fig"}). These findings suggest that the combined therapy may accelerate apoptosis induction in U87MG cells. In contrast, everolimus or nutlin-3 did not induced a significant level of apoptosis in U87MG cells within 24 h of treatment ([Suppl. Fig. 4](#s1){ref-type="supplementary-material"}), consistent with previously published data[@b17][@b18][@b32][@b33]. However, the co-treatment induced a slight but significant induction of apoptosis ([Suppl. Fig. 4](#s1){ref-type="supplementary-material"}), suggesting that everolimus could accelerate the induction of apoptosis elicited by nutlin-3 in more prolonged treatment[@b17][@b18]. These data are consistent with those observed in real-time RT-PCR experiments: after 24 h of incubation, the levels of PUMA mRNA, a p53-target gene product mainly involved in cellular apoptosis, were indeed significantly higher only when nutlin-3 and everolimus were used in combination. Cell cycle analysis demonstrated that challenging U87MG cells with FC85, as well as with ISA27, for 24 h arrested cell-cycle progression in the G0/G1-phase ([Fig. 4c and d](#f4){ref-type="fig"}). U87MG incubation with both FC85 and ISA27 was able to induce a significantly higher blockage in the G0-G1 phase compared with single-compound treated cells ([Fig. 4c and d](#f4){ref-type="fig"}). These results suggest that cell cycle arrest may have been a contributing factor in the observed increased sensitivity of GBM cells to the combined therapy. Effects of FC85, ISA27 and of their combined treatment on GSC viability ----------------------------------------------------------------------- A hyper activation of the AKT/mTOR pathway has been reported to play a pivotal role in GBM proliferation as well as in the self-renewal and propagation of GSCs. On this basis, we evaluated the effects of FC85 on GSCs, isolated from U87MG cells as previously reported[@b34]. As depicted in [Figure 5a](#f5){ref-type="fig"}, when GSCs were incubated with this new compound (1 µM or 10 µM), a significant inhibition of cell proliferation occurred starting from four days of treatment. Similar results were obtained using ISA27 ([Fig. 5b](#f5){ref-type="fig"}). A dose-response curve of FC85 and ISA27 was then performed after seven days of treatment: the two compounds were able to induce a concentration-dependent inhibition of GSC proliferation, with IC~50~ values of 104±12 nM and 540±68 nM, respectively ([Fig. 5c](#f5){ref-type="fig"}). In parallel experiments, nutlin-3 reduced GSC proliferation starting from four days of incubation, yielding an IC~50~ value of 18.5±2.1 µM after seven days of incubation ([Suppl. Fig. 5b and c](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Everolimus exhibited a high ability in reducing GCS proliferation starting from 24 h of cell treatment and showing an IC~50~ value of 15.0±1.2 nM ([Suppl. Fig. 5a and c](#s1){ref-type="supplementary-material"}). The effects of a combined administration of FC85 and ISA27 were then investigated in GSCs. Isobolographic analysis revealed a marked synergic effect on the reduction of GSC proliferation, when the two compounds were used together ([Suppl. Table S3](#s1){ref-type="supplementary-material"}; [Fig. 5d](#f5){ref-type="fig"}), suggesting that a combined therapy with an inhibitor of the MDM2/p53 complex and an inhibitor of the AKT/mTOR pathway can be useful in GSC-orientated therapy. Similar synergistic interactions were confirmed also using everolimus and nutlin-3 ([Suppl. Fig. 5d](#s1){ref-type="supplementary-material"}; [Suppl. Table S4](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Next, we assessed whether FC85 and/or ISA27-treated cells could resume proliferation after drug removal. After GSC challenging with FC85 or ISA27, and a wash-out period of seven and fourteen days, the percentages of proliferating/viable cells did not significantly increase, suggesting an overall inability to recover normal growth ([Fig. 5e](#f5){ref-type="fig"}). These effects were particularly evident when the two compounds were used simultaneously ([Fig. 5e](#f5){ref-type="fig"}). Effects of FC85, ISA27 and of their combined treatment on the induction of GSC apoptosis ---------------------------------------------------------------------------------------- We then investigated whether the reduction of GSC proliferation elicited by the two compounds was associated with apoptosis. After seven days of GSC treatment, both FC85 and ISA27 induced a significant phosphatidylserine externalization, both in the absence (early apoptosis) or in the presence of 7-amino-actinomysin 11 binding to DNA (late apoptosis/death; [Fig. 6a and b](#f6){ref-type="fig"}). The simultaneous incubation of GSCs with the two compounds induced both early and late apoptosis; the percentage of late apoptosis-death was significantly higher with respect to those observed with the two compounds alone ([Fig. 6a and b](#f6){ref-type="fig"}). Of note, whereas nutlin-3 alone did not show any significant effects on GSC apoptosis, everolimus induced slight but significant early apoptosis after seven days of treatment ([Suppl. Fig. 6](#s1){ref-type="supplementary-material"}). When used together, the two reference drugs caused a strong induction of early apoptosis, with significantly higher effects with respect to those obtained in single agent-treated GSCs ([Suppl. Fig. 6](#s1){ref-type="supplementary-material"}). These results confirmed that the chosen combined therapy could accelerate the induction of GSC apoptosis. Effects of FC85, ISA27 and of their combined treatment on GSC morphology and differentiation -------------------------------------------------------------------------------------------- The effects of FC85 and ISA27 on GSC morphology were evaluated by quantifying the area occupied by the cells in culture plates as well as the outgrowth of cellular processes. When GSCs were incubated with FC85 for seven days, an almost complete reduction in the area occupied by the floating spheres was noticed, and the cells showed prominent outgrowth of processes ([Fig. 7a-c](#f7){ref-type="fig"}), as previously reported as a response to other AKT/mTOR inhibitors[@b35][@b36]. Similar results were obtained with the MDM2/p53 inhibitor ([Fig. 7a-c](#f7){ref-type="fig"}), suggesting that the reactivation of the p53 pathway could also induce GSC differentiation. In both cases, the morphology of differentiated cells appeared to be heterogeneous, suggesting that FC85 and ISA27 could promote cell differentiation towards more than one phenotype. When FC85 and ISA27 were combined, a marked reduction in the size of neurospheres was evidenced, with few cells presenting small cellular processes ([Fig. 7a-c](#f7){ref-type="fig"}). To investigate the mechanisms through which FC85 and ISA27 affect GSC morphology, we then assessed the levels of stem and differentiation markers upon stimulation with the two compounds. In FC85-treated GSCs, a significant decrease in the stemness markers, CD133 and Nestin, was noticed ([Fig. 6c](#f6){ref-type="fig"}) accompanied by a significant increase of MAP and GFAP content, demonstrating that FC85 was able to promote GSC differentiation towards a neuronal and a glial phenotype. Similar results were obtained with ISA27 ([Fig. 6c](#f6){ref-type="fig"}). Surprisingly, despite the fact that no significant cellular processes had been noticed in the morphological analysis, when cells were treated with the two drugs, a significant decrease in the stemness markers was evidenced, together with a marked increase in the MAP, GFAP and Olig2 content ([Fig. 6c](#f6){ref-type="fig"}). Moreover, the enhancement of the neuronal and of the astrocyte markers were significantly higher in FC85+ISA27-treated cells with respect to that observed in single agent-treated cells ([Fig. 6c](#f6){ref-type="fig"}). Comparing the morphological/apoptosis analysis and RT-PCR data indicated that combined ISA27 and FC85 not only induced the apoptosis of GSCs but also promoted the differentiation of these cells. Effects of FC85, ISA27 and of their combined treatment on the kinetics of AKT and ERK1/2 phosphorylation -------------------------------------------------------------------------------------------------------- The putative intracellular signalling pathways underlying the effects elicited by the MDM2/p53 and the AKT/mTOR inhibitors were then investigated. Different signalling pathways have been demonstrated to play a pivotal role in GSC proliferation and differentiation[@b37]; among these, several evidence suggested that a crosstalk between the PI3K/AKT/mTOR and MEK/ERK pathways in the maintenance of self-renewal and tumourigenicity of GSCs[@b38]. To study in depth the mechanism underlying the observed effects, the kinetics of AKT and ERK1/2 inhibition were investigated. GSC incubation with FC85 and/or ISA27 did not alter total ERK or AKT levels ([Suppl. Fig. 7](#s1){ref-type="supplementary-material"}). Both FC85 and ISA27 induced a fast and significant inhibition of AKT phosphorylation, which persisted up to 60 min ([Fig. 8a](#f8){ref-type="fig"}). Challenging cells with both compounds prolonged p-AKT inhibition up to 120 min, with significantly higher percentages of inhibition with respect to single agent-treated cells ([Fig. 8a](#f8){ref-type="fig"}). Both ligands also affected p-ERK1/2, although showing a transient blockage (up to 30 min of GSC incubation, [Fig. 8b](#f8){ref-type="fig"}). In contrast, FC85+ISA27 produced a significant and sustained inhibition of ERK1/2 activity (up to 120 min); as in the case of p-AKT, the percentages of inhibition were significantly higher with respect to single agent-treated cells at 60 and 120 min of GSC treatment ([Fig. 8b](#f8){ref-type="fig"}). These results are in line with the additive/synergic effect on GSC differentiation elicited by the co-treatment FC85+ISA27, and support the previous demonstration that the dual and sustained inhibition of PI3K/AKT/mTOR and MEK/ERK signalling induced differentiation and inhibited the tumourigenicity of GSCs[@b38]. Discussion ========== In this study, we report the interactions of PI3K/AKT/mTOR and MDM2/p53 pathways in GBM cells, following the simultaneous inhibition of AKT/mTOR signalling and re-activation of the p53 pathway. First, we showed that a combined therapy utilizing the novel mTOR/AKT inhibitor FC85 and the MDM2/p53 inhibitor ISA27 produced a synergistic effect on the inhibition of GBM cell viability as well as on the reactivation of p53 pathway. Most importantly, similar synergistic effects were shown in GBM-derived CSCs, where the simultaneous use of the two compounds induced a strong differentiation of GSCs, as well as apoptosis. A synergistic inhibition of cell viability of both GBM and its derived CSCs was evidenced also using the mTOR inhibitor everolimus and the MDM2 inhibitor nutlin-3 as reference compounds. These findings suggest that a combination strategy aimed at inhibiting AKT/mTOR signalling and re-activating p53 signalling may be potentially effective in GBMs and GSCs. The multi-targeted strategy has assumed great importance in GBM therapy, based on the evidence that single-agent therapy is often not sufficient to control this tumour[@b39][@b40][@b41]. Because the hyper-activation of the PI3K/AKT/mTOR pathway and the inactivation of wild-type p53 by MDM2 over-expression are frequent molecular events in highly proliferative tumours, and the aforementioned pathways are directly related[@b29], a combined therapy with an inhibitor of AKT/mTOR pathway and a compound able to inhibit the MDM2/p53 interaction may represent a valuable approach in GBM. In this respect, a cell-based screen has demonstrated the efficacy of such combined therapy in several cancer cells[@b42], thus providing a framework for the rational design of new clinical trials. We found that FC85 inhibited mTOR and AKT constitutive activity in U87MG cells; as a result, the new compound decreased cell viability, induced cell cycle block, and triggered apoptosis. Moreover, the inhibition of cell viability was long-lasting and directed preferentially towards tumour cells, as demonstrated by the significantly lower effects observed in HUVECs. Real time RT-PCR and western blotting analyses demonstrated that FC85 alone led to the accumulation of p53 protein levels and to an increase of the mRNA levels of p53-target genes, demonstrating a reactivation of the p53 pathway. Challenging cells with FC85 and the MDM2/p53 inhibitor ISA27 caused an amplification response on the reactivation of the p53 signalling pathway. As a result, such combined therapy produced synergistic effects on the inhibition of cell viability and enhanced the induction of p53-mediated apoptosis and cell cycle block with respect to those elicited by the use of a single agent. A synergistic inhibition of GBM cell viability was confirmed using the mTOR inhibitor everolimus and the MDM2 inhibitor nutlin-3. However, slight differences were noted. When used alone, everolimus and nutlin-3 caused slower reactivation kinetics of p53 function compared with FC85 and ISA27, displaying a significant induction of p53 target genes only after 24 h of cell treatment, accordingly to data previously reported for the MDM2 inhibitor[@b18]. Moreover, neither everolimus nor nutlin-3 alone induced apoptosis of U87MG cells within 24 h of treatment, in line with literature findings, reporting a non-apoptotic mechanism for everolimus[@b32][@b33] and a tardive induction of apoptosis for nutlin-3[@b17][@b18][@b41]. Interestingly, the co-treatment induced a slight but significant induction of apoptosis, suggesting that everolimus could accelerate the induction of apoptosis elicited by nutlin-3 in prolonged treatment[@b17][@b18]. The different reactivation kinetics of p53 function and induction of apoptosis elicited by the two MDM2 inhibitors could be attributed to the more rapid accumulation of p53 protein levels caused by ISA27 with respect to nutlin-3[@b18]. With regard to everolimus and FC85, it is important to mention the intricacy of the AKT/mTOR pathway. mTOR protein kinase interacts with multiple proteins via its two distinct multiprotein complexes, mTORC1 and mTORC2[@b43][@b44], which have been shown to have distinct signalling in GBM[@b45]. Rapamycin and rapalogs, including everolimus, suppress mTOR activity via an allosteric mechanism and have been found to be incomplete inhibitors of mTORC1[@b46][@b47]. On this basis, and considering the lack of information on the detailed mechanism of AKT/mTOR inhibition elicited by FC85, further investigations are needed to obtain insight into the signalling pathways that are the basis of such differences. We next characterized our compounds, alone or in combination, in GSCs isolated from U87MG cells. First, we demonstrated that both FC85 and ISA27 induced a time- and concentration-dependent inhibition of GSC proliferation and triggered apoptosis. In addition, in GSCs, the combined therapy produced synergisticc effects, accelerating the induction of apoptosis and enhancing the inhibition of GSC viability. Such synergistic interactions were shown also using the reference compounds nutlin-3 and everolimus, thus confirming that a combined therapy with an inhibitor of MDM2/p53 complex and an inhibitor of the AKT/mTOR pathway is useful in anti-proliferative strategy in GSCs. To investigate the mechanism underlying these effects, the morphology and stemness/differentiation of GSCs upon treatment with the compounds were evaluated. Morphological and RT-PCR analyses demonstrated that FC85 and ISA27 alone significantly decreased the stemness of GBM-derived cells, and promoted their differentiation toward a neuronal-glial phenotype. Globally, these effects elicited by FC85 and ISA27 are in line with the differentiating/pro-apoptotic properties previously reported for AKT/mTOR inhibitors in GSCs[@b36][@b48], as well as with the abilities of p53 to induce differentiation and to suppress self-renewal in human embryonic stem cells[@b49]and in breast CSCs[@b50], respectively. When cells were concomitantly treated with the two drugs, a significant decrease in the stemness markers was evidenced, together with a marked increase in neuronal and glial markers, demonstrating that combining ISA27 and FC85 not only induced apoptosis of GSCs but also induced the differentiation of these cells. Then, the signalling pathways most likely implicated in the aforementioned effects were investigated. It has been demonstrated that the AKT/mTOR signaling pathway is critical for the maintenance of the properties of glioma CSCs[@b36][@b48]; on the other hand, in the same cells the MEK-ERK signalling is required for MDM2 expression, which prevents p53 activation and subsequent suppression of O(6)-methyl-guanine DNA methyltransferase expression, thus contributing to TMZ resistance[@b51]. In this study, we showed that FC85 and ISA27 alone inhibited AKT and ERK1/2 phosphorylation up to 30 or 60 min, respectively. Challenging cells with both compounds prolonged such inhibitions up to 120 min, with significant higher percentages of inhibition with respect to single agent-treated cells. These results are in line with the additive/synergic effect on GSC differentiation elicited by the co-treatment FC85+ISA27, and support the previous demonstrations that the dual inhibition of PI3K/AKT/mTOR and MEK/ERK signalling induced the differentiation of and inhibited the tumourigenic potential of GSCs[@b38]. Globally, our findings suggest that FC85 actively enhances downstream p53 signalling and that a combination strategy aimed at inhibiting PI3K/AKT/mTOR signalling and activating p53 signalling is potentially effective in GBM and in its CSC subpopulation, where TP53 mutations are rare, and the downstream p53 signalling is intact. The promising anti-tumour effects, confirmed by the combined use of everolimus and nutlin-3, sustain the strength of the present pharmacological approach, and encourage the extension of preclinical investigations that, above all, focus on molecular mechanisms at the basis of such cellular responses. Methods ======= Chemical synthesis ------------------ Melting points were determined on a Kofler apparatus and are uncorrected. Chemical shift (δ) is reported as part per million downfield from tetramethylsilane and referenced from solvent references.^1^H NMR and ^13^C NMR spectra of all compounds were obtained with a Varian Gemini 200 spectrometer (Labexchange, Burladingen, Germany) operating at 200 MHz, in a \~2% solution of DMSO-d~6~. The \>95% purity of tested compounds was confirmed by combustion analysis. Analytical TLC was performed on Merck 0.2-mm precoated silica gel aluminium (60 F~254~) sheets t hat were visualized under a UV lamp. Evaporation was performed in vacuo (rotating evaporator). Sodium sulfate was used as the drying agent. Commercially available chemicals were purchased from Sigma-Aldrich. The 5-amino-1,3-dihydro-2H-indol-2-one (1) was prepared according to reported procedures[@b20]. 4-methyl-N-(2-oxoindolin-5-yl)benzenesulfonamide (2) ------------------------------------------------------ To a stirred solution of 5-amino-2-oxindole 1 (148 mg, 1 mmol) in water (10 mL was added TsCl (228.8 mg, 1.2 mmol) at room temperature, and stirring was continued until the reaction was complete. Then, the solution was evaporated to dryness. The crude residue was diluted with MeOH, and the solid product was filtered off from the mixture. The collected solid was washed with diethyl ether and air-dried. (109 mg, 0.36 mmol, 36% yield): mp 210--212°C.[@b1]H NMR: δ 2.37 (s, 3H, Me); 3.44 (s, 2H, CH~2~); 6.65 (d, 1H, J = 8.2 Hz, Ar); 6.84 (d, 1H, J = 8.2 Hz, Ar); 6.95 (s, 1H, Ar); 7.32 (d, 1H, J = 8.1 Hz, Ar); 7.58 (d, 1H, J = 8.1 Hz, Ar); 9.89 (br s, 1H); 10.30 (br s, 1H) ppm. ^13^C NMR: δ 170.06, 141.81, 137.46, 135.73, 133.61, 128.85, 128.11, 127.25, 121.99, 117.19, 110.54, 36.42, 21.87 ppm. Anal. Calcd. for C~15~H~14~N~2~O~3~S: C, 59.59; H, 4.67; N, 9.27. Found: C, 59.38; H, 4.46; N, 9.03. (3Z)-N-(3-((1H-imidazol-5yl)-methylene)-2-oxoindolin-5-yl)-4-methylbenzenesulfonamide (FC85) ---------------------------------------------------------------------------------------------- To a solution of 4-methyl-N-(2-oxoindolin-5-yl)benzenesulfonamide (2) (118 mg, 0.39 mmol) in ethanol (7 mL) was added the 1H-imidazole-5-carboxaldehyde (41.32 mg, 0.43 mmol) and a catalytic amount of piperidine. The resulting solution was stirred and refluxed for 12 h; then, the solution was evaporated to dryness. The crude residue was purified by crystallization from EtOH, affording FC85 as Z-isomer (79 mg, 0.21 mmol, 53% yield): mp 219--217°C. ^1^H NMR: δ 2.31 (s, 3H, Me); 6.70--6.82 (m, 2H, Ar); 7.32 (d, 1H, J = 8.1 Hz, Ar); 7.40 (s, 1H, Ar); 7.59 (d, 1H, J = 8.1 Hz, Ar); 7.73 (s, 1H, Ar); 7.77 (s, 1H, Ar); 8.02 (s, 1H, H-vinyl); 9.94 (br s, 1H); 10.95 (br s, 1H) ppm. ^13^C NMR: δ 168.90, 139.05, 136.74, 135.45, 134.95, 131.88, 131.40, 130.72, 128.46, 127.59, 127.44, 126.68, 121.33, 117.95, 111.01, 110.12, 21.30 ppm. Anal. Calcd. for C~19~H~16~N~4~O~3~S: C, 59.99; H, 4.24; N, 14.73. Found: C, 60.12; H, 4.46; N, 14.87. GBM cell culture and GSC isolation ---------------------------------- The U87MG cell line was obtained from the National Institute for Cancer Research of Genoa (Italy) and cultured as described[@b18]. To isolate GSCs, approximately 2.0 × 10^6^ cells were suspended in 1 mL of a defined serum-free Neural Stem Cell (NSC) medium[@b34]. After 3--4 days of culture, the neurospheres were collected, suspended in NSC medium, dissociated into single cells, and plated for the assays. For the long-term treatment of cells, NSC or complete medium containing drugs was replaced every two to three days. Cell proliferation/viability assays of GBM cells and CSCs --------------------------------------------------------- The human U87MG cells or GSCs were seeded at a density of 3 × 10^3^ cells/well. After 24 h, the cells were treated for one to 7 days with fresh growth medium containing different concentrations of FC85, ISA27, everolimus or nutlin-3. Following the treatment period, cell viability was determined using the MTS assay according to manufacturer\'s instruction. The absorbance of formazan at 490 nM was measured in a colorimetric assay with an automated plate reader (Victor Wallac 2, Perkin Elmer). For wash-out experiments, U87MG cells or GSCs were treated with FC85 and/or ISA27 for 96 h (U87MG cells) or seven days (GSCs). At the end of treatments, medium containing drugs was replaced by fresh medium, and cells were allowed to grow for the indicated days (one or three days in the case of U87MG, seven or fourteen days in the case of GSCs). At the end of treatments, cell viability was measured by the MTS assay. The results were calculated by subtracting the mean background from the values obtained from each evaluation and were expressed as the percentage of the control (untreated cells). Sigmoid dose-response curve was generated, from which the IC~50~ values were derived. The effects of compound treatment on U87MG cell viability were also evaluated using the trypan blue exclusion assay. Cells were treated with different concentrations (100 nM, 1 µM or 10 µM) of FC85. Following the treatment period, cells were collected and centrifuged at 300 × g for 5 minutes. The harvested cells were mixed with an equal volume of 0.4% trypan blue dye, and the blue (dead cells) and white (living cells) cells in each well were manually counted. The number of live cells for each condition was reported as the percentage of living cells relative to that in the control sample. Isobolar analysis ----------------- A graphical assessment of synergy with regard to growth inhibition was performed using isobolographic analysis[@b52]. In the present study, the dose of ISA27 or nutlin-3 required to give a 50% effect[@b18] was plotted on the abscissa, and the iso-effective dose of FC85 or everolimus was plotted on the ordinate. The theoretical additive effect of the two drugs is represented by the straight line connecting the two points. If the experimentally determined data points and their confidence interval fall on this line, the drug effects are additive (no interaction). If the points lie below this line, there is superadditivity (synergy), and if the points lie above this line, there is subadditivity (antagonism). To determine whether the interaction between the two drugs was synergistic, additive or antagonistic, the theoretical additive IC~50,add~was estimated from the dose-response curves of each drug administered individually. The interaction index, denoted by γ, is an assessment of the degree of synergism or antagonism. The index is defined by the isobolar relationship as follows[@b53][@b54]: γ = a/A + b/B where A and B are the doses of drug A (alone) and B (alone) that give the specified effect, and (a,b) are the combination doses that produce the same effect. p53 stabilization analysis in U87MG cells ----------------------------------------- The western blot analysis for the evaluation of p53 protein levels was performed as previously described[@b18]. In brief, U87MG cells were treated with DMSO (control) or with 500 nM FC85 and 2.5 µM ISA27, alone or in combination. Alternatively, cells were incubated with 50 nM everolimus and/or 10 µM nutlin-3, alone or in combination. Cells were then lysed for 60 min at 4°C, and equal amount of the cell extracts (40 μg of proteins) were diluted in Laemmli solution and resolved by SDS-PAGE[@b41]. RNA extraction and Real Time PCR analysis in U87MG cells and in CSCs -------------------------------------------------------------------- U87MG cells or GSCs were treated with DMSO (control), 500 nM FC85 and/or 2.5 µM ISA27 for 6 h or seven days, respectively. In some experiments, U87MG cells were incubated with 50 nM everolimus and/or 10 µM nutlin-3 for 6 h or 24 h. At the end of treatment, the cells were collected, and total RNA was extracted using RNeasy® Mini Kit (Qiagen, Hilden, Germany) according to the manufacturer\'s instructions. cDNA synthesis was performed with 500 ng of RNA using the i-Script cDNA synthesis kit (BioRad, Hercules, USA) following the manufacturer\'s instructions. RT-PCR reactions consisted of 25 µL of Fluocycle® II SYBR® (Euroclone, Milan, Italy), 1.5 µL of both 10 µM forward and reverse primers, 3 µL of cDNA, and 19 µL of H~2~O. All reactions were performed for 40 cycles using the following temperature profiles: 98 °C for 30 seconds (initial denaturation); T °C (see [Suppl. Table S5](#s1){ref-type="supplementary-material"}) for 30 seconds (annealing); and 72°C for 3 seconds (extension)[@b34]. Cell cycle analysis in U87MG cells ---------------------------------- The measurement of the percentage of cells in the different cell phases was performed using the Muse™ Cell Analyser, Merck KGaA, Darmstadt, Germany). Briefly, U87MG cells were treated for 24 h with DMSO or 500 nM FC85 and 2.5 µM ISA27, alone or in combination. Adherent cells were collected and centrifuged at 300 × g for 5 minutes. The pellet was washed with PBS and suspended in 100 µl of PBS; finally, the cells were slowly added to 1 ml of ice cold 70% ethanol and maintained o/n at −20°C. Then, a cell suspension aliquot (containing at least 2 × 10^5^ cells) was centrifuged at 300 × g for 5 minutes, washed once with PBS and suspended in the fluorescent reagent (Muse™ Cell Cycle reagent)[@b41]. Annexin V and 7-AAD staining in U87MG cells and in GSCs ------------------------------------------------------- Dual staining with Annexin V conjugated to fluorescein-isothiocyanate (FITC) and 7-amino-actinomysin (7-AAD) was performed using the commercially available kit (Muse Annexin V and Dead Cell Kit; Merck KGaA, Darmstadt, Germany). U87MG cells or GSCs were treated with DMSO (control), FC85 and/or ISA27 for 6 h or seven days, respectively. In some experiments, U87MG cells were incubated with 50 nM everolimus and/or 10 µM nutlin-3 for 24 h. At the end of the treatment periods, the percentages of living, apoptotic and dead cells were acquired and analysed by Muse™ Cell Analyser, as previously described[@b41]. Quantification of the occupied area and the cellular processes of neurospheres ------------------------------------------------------------------------------ GSCs were plated in complete growth medium (day 0) and treated for seven or fourteen days with 500 nM FC85 and/or 2.5 µM ISA27. At the end of the treatment period, the drug-containing media were replaced with fresh NSC medium, and the GSCs were allowed to grow for another 7 or 14 days. Images of the neurospheres were captured at days 0, 7, 14 and 21. Three different wells were analysed for each condition, and 15 images of each well were captured[@b34][@b55]. The response of the cultures to the various treatments was quantified by measuring the area occupied by neurospheres that had formed, using the ImageJ program (version 1.41; Bethesda, MD, USA). The cellular processes extending from the six to eight differentiating neurospheres per condition in three independent experiments were evaluated. ERK and AKT phosphorylation assays ---------------------------------- U87MG cells were cultured in 96-well microplates (5.000 cells/well) and treated for 2 hours with different FC85 concentrations (100 nM, 1 µM and 10 µM). In kinetic experiments, GSCs were treated for different times with 500 nM FC85 and/or 2.5 µM ISA27. At the end of the treatment period, the GSCs were centrifuged at 500 × g for 3 minutes; cells were washed twice using fresh saline and rapidly fixed with 4% (for adherent U87MG cells) or 8% (for suspension GSCs) formaldehyde to preserve the activation of specific protein modification. The levels of total and phosphorylated AKT and ERK1/2 were determined using specific primary antibodies. The subsequent incubation with a secondary HRP-conjugated antibody and the developing solution allowed for the colorimetric quantification of the levels of total and phosphorylated proteins. The relative number of cells in each well was then determined using the crystal violet assay. The results were calculated by subtracting the mean background value from the values obtained under each test condition: values were normalized to the number of cells in each well and are expressed as the percentages of the control (untreated cells) values. Statistical analyses -------------------- The nonlinear multipurpose curve-fitting program Graph-Pad Prism (GraphPad Software Inc., San Diego, CA) was used for data analysis and graphic presentations. All data are presented as the mean ± SEM. Statistical analysis was performed by one-way analysis of variance (ANOVA) with Bonferroni\'s corrected t-test for post-hoc pair-wise comparisons. P\<0.05 was considered statistically significant. Author Contributions ==================== S.D., E.Z. and E.D.P. performed most of the biological work. S.S., G.N. and P.C. synthesized the compounds. B.C. and S.R. conceived the idea and conducted the design. C.M. coordinated the project. S.D., B.C. and S.R. wrote the main manuscript text. L.M. and E.N. provided important help in the significance of the results and in writing article discussion section. All authors reviewed the manuscript. Supplementary Material {#s1} ====================== ###### Supplementary Information Supplementary Information This work was supported by the FIRB, Bando Futuro in Ricerca 2010 (Grant RBFR10ZJQT). ![(a) Diagram of AKT/mTOR and MDM2/p53 signalling crosstalk in GBM and in GSCs.\ AKT/mTOR deactivation decreases MDM2 and p53 phosphorylation and increases stable p53, which triggers its downstream targets. Simultaneously, p53 may increase PTEN to suppress AKT activation further. FC85 inhibited both AKT (Ser473) and mTOR (Ser2448) phosphorylation. ISA27 dissociated the MDM2-p53 complex, thus re-activating p53. The combined therapy with FC85+ISA27 more efficiently re-activated the p53 pathway, producing a synergic effect on the inhibition of GBM cell viability; most importantly, the simultaneous inhibition of AKT/mTOR and of the MDM2-p53 complex led to a synergic effect in triggering cellular differentiation/apoptosis of GSC subpopulation. (b) The design of FC85 starting from the general structure of OXIDs. (c) The synthetic procedure for the preparation of FC85.](srep09956-f1){#f1} ![Effect of FC85 on U87MG and HUVEC cell viability.\ (a) U87MG cells were treated in complete medium with the indicated FC85 concentrations for 24 h. At the end of treatment, cell viability was measured using the MTS assay. The data are expressed as a percentage with respect to that of untreated cells (control), which was set to 100%, and are the mean values ± SEM of three independent experiments, each performed in duplicate. (b) U87MG cells were treated as in (a); live and dead cells were then estimated using the trypan blue exclusion test. The data are expressed as the cell number per well and are the mean values ± SEM of two independent experiments, each performed in triplicate. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \\\* p\<0.001 vs. control live cells; \#\#p\<0.01, \#\#\# p\<0.001 vs. control dead cells. (c) U87MG cells were treated with 10 µM FC85 for 24 h or 96 h, and then, the medium was replaced with drug-free fresh medium for another 24 h or 72 h. At the end of the treatment period, cell viability was measured using the MTS assay. The data are expressed as a percentage with respect to that of untreated cells (control), which was set to 100%, and are the mean values ± SEM of three independent experiments, each performed in duplicate. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \\\* p\<0.001 vs. control. (d) U87MG (black bars) or HUVEC (white bars) cells were treated with different FC85 concentrations for 48 h. Cell viability was measured using the MTS assay. The data are expressed as a percentage with respect to that of untreated cells (control), which was set to 100%, and are the mean values ± SEM of three independent experiments, each performed in duplicate. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \* p\<0.05, \\\* p\<0.001 vs. respective control; \#p\<0.05, \#\#p\<0.01 vs. U87MG cells.](srep09956-f2){#f2} ![Synergistic effect of FC85 and ISA27 on the survival/growth of U87MG cells and on the reactivation of p53 pathway.\ (a) Isobologram 2-D showing the interactions between FC85 and ISA27 in MTS viability tests performed in U87MG cells treated for 24 h with FC85 and/or ISA27. The IC~50~values for FC85 and ISA27 are shown on the X- and Y-axis, respectively. The open points (○) on the additivity line depict the theoretical IC~50,add~values for total dose expressed as the proportion of FC85 and ISA27 that produced a 50% effect. The solid points (●) depict the experimental IC~50,mix~values for total dose expressed as the proportion of FC85 and ISA27 that produced a 50% effect. (b) U87MG cells were treated for 6 h with DMSO (control), 500 nM FC85 or 2.5 µM ISA27, alone or in combination. Lysates were subjected to western blot analysis using an antibody to p53. One representative Western blot is presented (b) for each cell treatment. β-actin was used as the loading control. The bar graph (c) shows the quantitative analysis of the Western blots, performed using ImageJ. The data are expressed as the percentage of optical density of the immunoreactive band relative to that of the control, set to 100%, and are the mean values ± SEM of three different experiments. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \p0.05, \\\p\<0.001 vs. control; \#\# p\<0.01 vs. FC85 alone; §§ p\<0.01 vs. ISA27 alone. Full-length blots are presented in the [Supplementary Information](#s1){ref-type="supplementary-material"} section titled ''Full-length blots relative to the cropped images showed in the main Figures". (d) U87MG cells were treated as in b. The relative mRNA quantification of p53 target genes (PUMA, p21 and MDM2) was performed by real-time RT-PCR as describe in the Methods section. The data are the mean values ± SEM of three different experiments, each performed in duplicate. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \\\* p\<0.001 vs. control; \#\# p\<0.01, \#\#\# p\<0.001 vs. FC85 alone; §§ p\<0.01, §§§ p\<0.001 vs. ISA27 alone.](srep09956-f3){#f3} ![The effect of FC85 and/or ISA27 on U87MG cell apoptosis and cell cycle.\ (a, b) U87MG cells were treated for 24 h with DMSO (control), or 500 nM FC85 or 2.5 µM ISA27, alone or in combination. At the end of the treatment period, the cells were collected, and the level of phosphatidylserine externalisation was evaluated using the Annexin V-staining protocol, as described in the Methods section. b) The data are expressed as the percentage of apoptotic cells (the data for the early-stage apoptotic cells shown in white, and the data for the late-stage apoptotic/necrotic cells shown in grey) versus the total number of cells. The data shown represent the mean ± SEM of three different experiments. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \\\* p\<0.001 vs. control; \#\#\# p\<0.001 vs. FC85 alone; §§§ p\<0.001 vs. ISA27 alone. (c, d) U87MG cells were treated as in a. At the end of the treatment periods, the cell cycle was analysed as described in the Methods section. Representative cell cycle histograms of untreated and treated cells are shown (c). The data are expressed as the percentage of cells in the different phases (G0/G1, G2 or S) versus the total cell number and are the mean values ± SEM of three different experiments. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \* p\<0.05, \\ p\<0.01 vs. control in the respective cellular phase; \# p\<0.05, \#\# p\<0.01 vs. FC85 alone; § p\<0.05, §§ p\<0.01 vs. ISA27 alone.](srep09956-f4){#f4} ![Effect of FC85 and/or ISA27 on GSC proliferation/viability.\ U87MG-derived GSCs were incubated with the indicated concentrations of FC85 (a) or ISA27 (b) for 24 h, four days or seven days. At the end of the treatment periods, cell viability was measured using the MTS assay. (c) U87MG-derived GSCs were incubated for 7 days with increasing concentrations of FC85 or ISA27, and cell viability was measured using the MTS assay. The data are expressed as a percentage with respect to that of untreated cells (control), which was set to 100%, and are the mean values ± SEM of three independent experiments, each performed in duplicate. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \* p\<0.05, \\ p\<0.01, \\\* p\<0.001 vs. control. (d) Isobologram 2-D showing the interactions between FC85 and ISA27 in MTS viability tests performed in U87MG-derived CSCs treated for seven days with FC85 and/or ISA27. The IC~50~ values for FC85 and ISA27 are shown on the X- and Y-axis, respectively. The open points (○) on the additivity line depict the theoretical IC~50,add~values for total dose expressed as the proportion of FC85 and ISA27 that produced a 50% effect. The solid points (●) depict the experimental IC~50,mix~ values for total dose expressed as the proportion of FC85 and ISA27 that produced a 50% effect. (e) U87MG-derived GSCs were incubated with FC85 and/or ISA27 for seven days; then, the medium was replaced with drug-free fresh medium for other seven or fourteen days. At the end of the treatment period, cell viability was measured using the MTS assay. The data are expressed as a percentage with respect to that of untreated cells (control), which was set to 100%, and are the mean values ± SEM of three independent experiments, each performed in duplicate. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \\p\<0.01, \\\* p\<0.001 vs. control.](srep09956-f5){#f5} ![The effect of FC85 and/or ISA27 on GSC apoptosis/differentiation.\ (a, b) GSCs were treated for 7 days with NSC medium containing DMSO (control), or 500 nM FC85 or 2.5 µM ISA27, alone or in combination. At the end of treatments, the cells were collected and the degree of phosphatidylserine externalisation was evaluated using the Annexin V protocol, as described in the Method section. b) The data were expressed as the percentage of apoptotic cells (early-apoptotic in white, late-apoptotic/necrotic in grey) relative to the total number of cells. The data are the mean values ± SEM of three different experiments. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \\\* p\<0.001 vs. control; \#\#\# p\<0.001 vs. FC85 alone; §§§ p\<0.001 vs. ISA27 alone. (c) GSCs were treated as in a; total RNA was extracted, and the relative mRNA quantification of the stem cell markers CD133 and nestin, the neuronal marker MAP, the astrocyte marker GFAP, and of the oligodendrocyte marker Olig2 was performed by RT-PCR. The data are expressed as the fold change vs. the levels of the control and are the mean values ± SEM of three different experiments. The significance of the differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \* p\<0.05, \\ p \<0.01, \\\* p\<0.001 vs. control; \#\#\# p\<0.001 vs. FC85 alone; §§ p\<0.01, §§§ p\<0.001 vs. ISA27 alone.](srep09956-f6){#f6} ![Effect of FC85 and/or ISA27 on sphere-derived cell morphology.\ GSCs were treated for seven or fourteen days with complete NSC medium containing DMSO (control), or 500 nM FC85, or 2.5 µM ISA27, alone or in combination. (a) Representative cell micrographs after seven and fourteen days of treatment are shown. The area of the culture plates occupied by the spheres (b) and the length of cellular processes (c) were scored after seven and fourteen days of treatment. The counts represent the mean values ± SEM of two independent experiments. The significance of differences was determined with a one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \* p\<0.05, \\\* p\<0.001 vs. control; \# p\<0.05 vs. FC85 alone; § p\<0.05 vs. ISA27 alone.](srep09956-f7){#f7} ![Kinetics of FC85 and/or ISA27 inhibition of AKT and ERK1/2 phosphorylation.\ U87MG-derived CSCs were treated for the indicated times (0--120 min) with NSC medium containing DMSO (control), or 500 nM FC85, or 2.5 µM ISA27, alone or in combination. At the end of the treatment periods, the levels of AKT (a) and ERK 1/2 (b) phosphorylation were evaluated using ELISA kits, as described in the Methods section. The data are expressed as the percentage of phosphorylated AKT or ERK1/2 relative to those of untreated cells (control), which were set at 100%, and are the mean values ± SEM of three independent experiments performed in triplicate. The significance of differences was performed using one-way ANOVA with Bonferroni post-test: \* p\< 0.05, \\ p\< 0.01, \\\* p\<0.001 vs. control; \# p\<0.05, \#\#p\< 0.01 vs. FC85 alone; § p\<0.05, §§ p\<0.01, §§§ p\<0.001 vs. ISA27 alone.](srep09956-f8){#f8}	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Central
Omnipresence and the Location of the Immaterial* Ross D. Inman Saint Louis University Abstract I first offer a broad taxonomy of models of divine omnipresence in the Christian tradition, both past and present. I then examine the recent model proposed by Hud Hudson (2009, 2014) and Alexander Pruss (2013)-ubiquitous entension-and flag a worry with their account that stems from predominant analyses of the concept of 'material object'. I then attempt to show that ubiquitous entension has a rich Latin medieval precedent in the work of Augusine and Anselm. I argue that the model of omnipresence explicated by Augustine and Anselm has the resources to avoid the noted worry by offering an alternative account of the divide between the immaterial and the material. I conclude by considering a few alternative analyses of 'material object' that make conceptual room for a contemporary Christian theist to follow suite in thinking that at least some immaterial entities are literally spatially located when relating to the denizens of spacetime. At the heart of many a theistic metaphysic is the view that an exhaustive inventory of reality consists of both material and immaterial entities, and that these two domains interact in some way or other. There is, however, surprisingly little discussion at the intersection of contemporary metaphysics and philosophical theology concerning the precise nature and relationship between the material and the immaterial and its bearing on Christian theology. This was not always the case. Medieval philosophical reflection was replete with discussion on the nature of the relationship between God, angels, and the human soul and the material domain. In fact, according to Robert Pasnau (2011a), the medieval scholastics were largely in agreement that immaterial entities, though lacking in material content are, strictly speaking, spatially located or present in some sense or other when relating to material reality. The question that preoccupied medieval philosophical theologians, then, was not whether such entities were spatially located or present in their dealings with material beings, but rather, how they were located as such. This, of course, assumes an understanding of the material-immaterial divide that is largely foreign to the contemporary context. Yet it is one that is both philosophically interesting, theologically fruitful, and by my lights worthy of serious consideration once again. For a representative writing sample please consult the introduction, §2, and §4. 1 Omnipresence and the Location of the Immaterial 2 In this paper I want to explore the prospects of following on the heels of the medievals in thinking of immaterial beings, God and the human soul in particular, as being spatially located or present in some sense to the material domain. I begin by offering a brief taxonomy of various models of omnipresence that have been offered both in the history of Christian philosophical theology as well as the contemporary literature. I then turn to examine a recent account of omnipresence in terms of ubiquitous spatial occupation or location as well as the underlying metaphysics it employs. After highlighting a point of tension for such a view with standard analyses of the concept of a 'material object', I offer a historical sampling of Latin medieval views regarding the nature of the relationship between God and the human soul to space. I conclude by noting how such views help carve out a range of alternative analyses of 'material object' that leave conceptual room for a contemporary theist to follow suite in thinking that at least some immaterial entities are spatially located or present to the physical domain. 1 Omnipresence: A Taxonomy To say that God is omnipresent is to say that God is present or located at each and every place (where 'place' in what follows will serve as a generic place-holder for either an existing entity-a region of space-or simply a material object together with the spatiotemporal or distance relations it stands in to other material objects). But what exactly does it mean to say that God, an immaterial being, is present or located at a particular place? Here it appears that we are already in very deep waters indeed. In the most general terms, models of omnipresence can be classified according to whether God is taken to be located or present at a place in either a fundamental or a derivative sense. Roughly, for an entity to be located at some place fundamentally is for it to be located at that place in its own right; or in other words: the locative facts about where the entity is located obtain in virtue of facts about the entity itself, together with the places and the primitive 'is located at' relation that ties them to those places. On the other hand, an entity's being located at some place derivatively amounts to the claim that it is located in virtue of standing in some particular relation or relations to a distinct entity, where the latter is itself located at the place in the fundamental sense; or, the locative facts concerning where the entity is located obtain in virtue of the locative facts about where some distinct entity is located fundamentally, together with the various relations it bears to the entity in question. Taking "is located at" as our primitive we can state these two varieties of location as follows (where 'p' stands for some place): Fundamental Location: x is located at p fundamentally =df x is located at p in its own right, i.e. not in virtue of standing in a relation(s), R(s), to some distinct y that is located at p in its own right. Omnipresence and the Location of the Immaterial 3 Derivative Location: x is located at p derivatively =df x is located at p in virtue of standing in some relation(s), R(s), to some distinct entity, y, where y is located at p fundamentally. Material objects, for example, are constituents of reality that are located at a place in the fundamental sense; trees, tables, and tigers are spatially located at a place in their own right in that they themselves bear the "located at" relation to the place in question. Before applying the above framework to divine omnipresence, it may be helpful to consider the following non-theological example illustrating the distinction between Fundamental Location and Derivative Location. Those who defend an ontology of immanent universals maintain that such entities exist 'in' their instances in that they are located where the particulars that instantiate them are located. Consider, for example, the universal charge -1 that is shared by all electrons. As an immanent universal, the property charge -1 is (wholly) multiply located where each and every individual electron is located. Now consider an individual electron that is located at some place p. For the proponent of immanent universals, the location of charge -1 at p can be construed in one of two ways: either (i) charge -1 is located at p only in the sense that it is instantiated by an electron that is itself located at p, or (ii) charge -1 is located at p in the sense that it is located at p in its own right, i.e. not in virtue of bearing a relation to something that is located at p in its own right. Many friends of immanent universals are inclined to think that such properties are spatially located in the fundamental rather than the derivative sense.1 Note further the reductive nature of Derivative Location: an entity's being located at a particular place is nothing more than its standing in some relation or relations to a distinct entity that is itself located at that place in the fundamental sense. To endorse Fundamental Location, then, amounts to the claim that x's standing in R to some distinct entity that is located at a place in the fundamental sense is neither necessary, sufficient, or neither necessary nor sufficient for its being located at that place. As stated, Fundamental Location and Derivative Location are mutually exclusive: an object cannot be both fundamentally and derivatively located at the same place at the same time. With the above notions of Fundamental Location and Derivative Location in hand, we can broadly divide models of divine omnipresence along the following lines. Let "Ld" stand for Derivative Location, "Lf" for Fundamental Location, and read "L(God, p)" as "God is located at p": (FO) Fundamental Omnipresence: (∀p)(p is a place → Lf (God, p)) (DO) Derivative Omnipresence: (∀p)(p is a place → Ld(God, p)) As was the case with Non-Derivative Location and Derivative Location, FO and DO are mutually exclusive models of divine omnipresence. An informal test for distinguishing DO and FO models would be if the model entails that God, considered apart 1See O'Leary-Hawthorne and Cover (1998) as well as Gilmore (2003). Omnipresence and the Location of the Immaterial 4 from his standing in some relation or relations to objects that are themselves located at p fundamentally, could nevertheless be located at p. If so, then you have an FO model; if not, then a DO model. A list of thinkers who are commonly thought to endorse an account of omnipresence along the lines of DO include Anselm, Aquinas, Descartes, Leibniz, and Jonathan Edwards in his later writings (to name just a few). DO models differ as to how they construe the particular relation or relations (R or Rs) in which God stands to entities that are located at a place in the fundamental sense.2 One common interpretation of Anselm, for instance, characterizes R exclusively in epistemic terms, namely, God's immediate knowledge or awareness of the goings on at every place.3 Along similar lines, a standard reading of Aquinas on omnipresence is that he closely adheres to a common medieval formula originating with Peter Lombard in terms of (i) God's immediate causal activity at every place, (ii) God's immediate knowledge or awareness of every place, and (iii) God's essence or substance existing at every place. Many interpreters read Aquinas as reducing clause (iii) to clause (i), namely God's directly causally sustaining in existence each and every creature in a place.4 The overwhelming majority of work on divine omnipresence in contemporary philosophical theology consists of variants of DO.5 The likes of Swinburne (1993), Hoffman and Rosenkrantz (2002), Taliaferro (1994), Wierenga (2010), and Craig and Moreland (2003) all broadly follow Aquinas in unpacking Rs in terms of God's standing in immediate (basic) causal relations as well as his immediate knowledge of the ongoings at every place. The recent work of Eleonore Stump (2010, 2013) aims to defend a DO model which includes the notion of shared or joint attention as a more fine-grained epistemic condition on divine omnipresence, in addition to God's immediate causal activity and cognitive awareness of every place and its occupants.6 2See Anselm (1998, ch. 20-22), Aquinas (1974: III, q. 68), Descartes (1985: 372-373), Leibniz (1989: 683, 690) and Jonathan Edwards (1955: 183-184). 3See Blount (1997), Wierenga (1988), and Hudson (2009). Although see Conn (2011), Leftow (1989), Pasnau (2011a), and Zagzebski (2013) for an alternative reading of Anselm on omnipresence. 4See Cross (2003), Swinburne (1993), and Wierenga (2010), and Wainwright (2009) for this reading of Aquinas. 5Contemporary philosophers of religion who endorse a DO model of omnipresence include Richard Swinburne, Peter van Inwagen, Joshua Hoffman and Gary S. Rosenkrantz, William Wainwright, Edward Wierenga, Charles Taliaferro, Eleonore Stump, Norman Kretzmann, William Lane Craig, and J.P. Moreland. 6See Stump (2010: 117), "God's having direct and unmediated cognitive and causal contact with everything in creation is still insufficient for divine omnipresence. In order for God to be omnipresent, that is, in order for God to be always and everywhere present, it also needs to be the case that God is always and everywhere in a position to share attention with any creature able and willing to share attention with God." However, Stump is clear both that shared attention is an epistemic state between persons (which would suggest that God fails to be present in places where there are no (non-divine) persons, and whether or not God is omnipresent in the sense she defines is partly determined by the state or condition of the creature (p. 117). Omnipresence and the Location of the Immaterial 5 One interesting thing to note in passing here is that it is difficult to see how on a DO model omnipresence is a distinct attribute over and above divine omnipotence, omniscience, omnibenevolence, or a combination of these divine attributes. For this reason, the proponent of a DO model might consider omnipresence to be reducible to or "nothing over and above" one of the above attributes or conjunction thereof.7 FO models of omnipresence, on the other hand, are often thought to be few and far between in the history of Christian philosophical theology. Yet FO models were particularly common in the later medieval and early modern period, most notably in the thought of Nicole Oresme, Isaac Newton, and the Cambridge Platonist Henry More.8 More (1995), for instance, grounded God's attribute of omnipresence in God's being identical to space, where he understood space to be uncreated, necessary, omnipresent, and existing a se. Without going so far as to identify God with space, Newton (1934: 545) was of the opinion that (absolute) space was inextricably bound up with the existence of God that while "he is not duration or space, but he endures and is present. He endures forever, and is everywhere present; and by existing always and everywhere, he constitutes duration and space. Since every particle of space is always...certainly the Maker and Lord of all things cannot be never and nowhere." Since God's existence alone accounts for both the existence of absolute space as well as God's being present to each point of absolute space, his existing of necessity demands that God be omnipresent to absolute space from all eternity.9 7Along these lines, consider the following remark by Robert Adams (1994:124) concerning Leibniz's DO account of omnipresence in terms of God's exercising immediate causal action at a place: "In his later years, Leibniz understands God's immensity as omnipresence and seems favorably disposed to the Scholastic reduction of God's presence in a place to 'immediate operation' on things that are in that place. This suggests the view that immensity is not a divine perfection distinct from omnipotence." 8As I hope to show in much more detail elsewhere, I consider FO models to be much more prominent in the Christian tradition than is commonly thought. There is a case to be made that even the likes of early modern philosophers Nicolas Malebranche and John Locke as well as theologians John Wesley and the early Jonathan Edwards endorsed FO models of omnipresence. The first three thinkers rely on the principle that an agent, whether created or uncreated, had to first be present at a place for it to be able to act or perceive at that place. In responding to an account of omnipresence characterized solely in terms of God's causal operation at each place, Malebranche (1997) (speaking through the character Theodore in his Dialogues on Metaphysics and Religion), states "What kind of reality is God's operation as distinguished and separated from his substance?...Now, if the act by which God produces or conserves this chair is here, surely God is here himself; and if he is here, he must be here completely and thus in all the other respects in which he operates" (133, dialogue 8, sec. 5); Locke (1975): "Spirits, as well as Bodies, cannot operate, but where they are" (Essays, bk. 2, ch. 23, sec. 19); Wesley (1991): "And these sufficiently prove his omnipresence; which may be farther proved from this consideration: God acts everywhere, and, therefore, is everywhere; for it is an utter impossibility that any being, created or uncreated, should work where it is not..." (Sermon 111 "On the Omnipresence of God"). The early Edwards (1955), most likely reflecting the influence of Henry More, claims that "space is necessary, eternal, infinite, and omnipresent. But I had as good speak plain, I have already said as much as that space is God." (Of Being, 19) 9Strangely enough, Newton thinks that "no being exists or can exist which is not related to space in some way. God is everywhere, created minds are somewhere, and body is in the space it occupies; and whatever is neither everywhere nor anywhere does not exist" (1962: 103). Yet God's being everywhere Omnipresence and the Location of the Immaterial 6 Those who defend a model of omnipresence along the lines of FO are a rare breed in contemporary analytic philosophical theology. There is one rather obvious reason why this may be the case. To maintain that God is located at every place in the fundamental sense is to claim that God is located everywhere, but not in virtue of his direct causal or cognitive contact with creatures that are themselves located in the fundamental sense. But what other sense of location or presence could possibly characterize an immaterial being other than the derivative variety in terms of basic causal or epistemic relations? It seems that a more robust and immediate form of location or presence along the lines required by FO models threatens to undermine both the immateriality and the transcendence of God. On first pass, then, it appears that the only way for immaterial beings in general to be located is for them to be located in the derivative sense. Be that as it may, there are several contemporary philosophers and theologians who defend a variant of an FO model of omnipresence including Hud Hudson (2009, 2014), Alexander Pruss (2013), Robert Oakes (2006), and Luco J. Van Den Brom (1993). As we will see in much more detail below, Hudson and Pruss construe God's omnipresence as his being wholly spatially located at each region of spacetime in a particular kind of way (entension). Oakes, on the other hand, adopts the quasi-Newtonian line that God is everywhere present precisely because his existence constitutes the existence of space itself, that God is "maximally immanent in space–and, indeed, necessarily so: [since] space is an essential aspect of God" (175). Van Den Brom, in what looks to be the only book-length treatment on omnipresence in the last fifty years, defends the view that God is present at each place in our three-dimensional space in virtue of being spatially extended in his own higher-dimensional space, a hyperspace in which our own threedimensional space is embedded. What unifies the above FO models is that each affirm that God is located at every place in his own right, and not in virtue of his standing in some immediate causal or epistemic relation to objects that are located in their own right. In other words, the locative facts about where God is located obtain in virtue of facts about God himself, together with the places and the primitive 'is located at' relation that relates God to those places. On FO models, omnipresence is independent of any further causal or epistemic (or any other) relations God might stand in to the denizens of spacetime, who are themselves located in the fundamental sense. Consequently, for those who defend a variant of FO, omnipresence is a distinct and non-derivative attribute of God and thereby irreducible to omnipotence, omniscience, omnibenevolence or the like. There are two important things to note in passing regarding the above general models of omnipresence at play in the contemporary literature. First, there is an overarching consensus in contemporary work on divine omnipresence that what I am calling Derivative Location corresponds exclusively to non-spatial location, and that Fundapresent in such a way, for Newton, is no mere function of his causal operation at every place: "He is omnipresent not only virtually but also substantially; for action requires substance...It is agreed that the supreme God necessarily exists, and by the same necessity he is always and everywhere" (1999: 941-942). Omnipresence and the Location of the Immaterial 7 mental Location corresponds exclusively to spatial location. For the vast majority of contemporary philosophers and theologians who defend a DO model of omnipresence, while God is genuinely located at each and every place in virtue of either his immediate causal activity or knowledge or a combination of the two, this variety of location or presence is best understood in a non-literal sense; God is literally nowhere when present to the material occupants of spacetime. Hoffman and Rosenkrantz (2002: 41) state this view nicely: "We conclude that since God is not spatially located, there is no literal sense in which he could be omnipresent." There are, however, a handful of medieval and early modern scholars who reject the above claim that Derivative Location and Fundamental Location neatly map on to the distinction between non-spatial and spatial location (respectively) when it comes to the development of omnipresence in the Christian tradition.10 It is argued that a plausible historical case can be made that even many of the DO models of omnipresence purportedly advanced by medieval and early modern philosophers are best thought of along the lines of God's being literally spatially located at or present to every place. As Jeffrey Brower (2014: 224-226) has recently noted, even Aquinas denies that "the mere possession of spatial location is sufficient for being a material object, since he thinks even God and the angels can be said to have spatial location" (225). While God is everywhere present in virtue of his direct causal and epistemic contact with each object that is located at a place fundamentally, it may be argued that even this variety of location was widely thought to be a genuine form of spatial location.11 Second, while FO and DO models are strictly incompatible models of omnipresence, it is entirely consistent for FO models to incorporate the notion that God stands in both direct causal and epistemic relations to creatures that are themselves fundamentally located at a place, and even that these types of relations (however coarse or fine-grained) factor into an exhaustive account of God's interaction with material reality. Part of what is at stake between FO and DO models of omnipresence is whether or not the attribute of omnipresence in particular is reducible to God's standing in such relations to material beings; proponents of FO models answer in the negative, those of DO models in the affirmative. While the FO proponent may question the reducibility of divine omnipresence to such relations, they are nevertheless free to help themselves to these or any other relations in order to provide a comprehensive and theologically adequate account of divine action and presence in the world (e.g., conservation, concurrence, 10See Pasnau (2011a, 2011b), Reid (2008), Brower (2014:224-226), Grant (1981), Goris (2009), Adams (2006), Muller (2003). Muller (2003: 343), for example, sums up theological reflection on divine omnipresence in Reformed Orthodoxy from the period between ca. 1565-1725 as follows: "God's immensity and omnipresence do not indicate a physical transcendence of physical space, but a categorical transcendence of spatiality" and "the divine immensity and omnipresence place God extra mundum ["outside the world"] in the sense of being beyond all physical limitation, not in the sense of being physically distanced from the world order." 11Even more, however, is the fact that some of these same scholars call into question standard characterizations of the Christian tradition as largely favoring an DO as opposed to an FO model of divine omnipresence. Omnipresence and the Location of the Immaterial 8 Eucharistic presence, indwelling of the Holy Spirit, etc.). 2 Omnipresence as Ubiquitous Entension With the above taxonomy in hand, I now want to turn to examine an FO model of omnipresence recently advanced by both Hud Hudson (2009, 2014) and Alexander Pruss (2013), what Hudson refers to as "ubiquitous entension." I'll begin by unpacking some of the requisite metaphysics undergirding their view and then flag an untoward theological implication of their account stemming from predominant analyses of the concept of 'material object.' Within the past few years, analytic metaphysics has seen a resurgence of interest in the variety of location or occupation relations that tie material objects to the places where they are located. On its surface, talk of 'places' smacks of a substantivalist view of space, the view that places exist independently of their contents and are in no way reducible to or derivative upon distance relations between material objects, as the relationalist maintains. While some are of the opinion that substantivalism has achieved something of a consensus among philosophers of physics for good reason, others are hopeful that talk of 'places' or 'locations' can be adequately paraphrased into a suitable relationalist framework. Though I myself lean more towards a substantival view of space, I intend to remain as neutral as possible as to how much ontological weight one ought to assign to talk of 'places' or 'locations' in what follows. Informally, we may begin by saying that an object o is located or present at a place p if p is not completely free of o. So, for instance, I am located in my office (where I use 'office' here to denote a particular place for illustrative purposes) in that my office is not completely free of me when I sit at my office desk, when I reach my arm out into the hallway to get the attention of my colleague, or when I reach my arm into my office window from the outside. Now say that I am entirely located in my office just in case I am in my office and I am nowhere outside of my office; I am exclusively in my office such that every place outside my office is completely free of me. The above example of my reaching my arm into my office window from the outside is a case of my being partly located in my office, one of my proper parts is entirely located in my office. Lastly, I am wholly located in my office just in case all of me is located in my office, there is no proper part of me that is not located in my office. Following Hudson (2005: 99), we can define the following location relations (once again taking "is located at" as primitive): x is entirely located at p=df x is located at p and there is no place disjoint from p at which x is located. x is partly located at p =df x has a proper part entirely located at p. x is wholly located at p =df x is located at p and there is no proper part of x not located at p. Omnipresence and the Location of the Immaterial 9 Here I need to say a bit about the difference between an object's being entirely located and its being wholly located at a place, as the two are often conflated.12 In so far as it denotes exclusivity of location, my being entirely located in my office excludes my being located at any place that is disjoint from my office; if I am entirely in my office, I am nowhere else. On the other hand, my being wholly located in my office in no way excludes the possibility of my also being wholly located at a distinct, non-overlapping place in space; that is, it allows for the possibility of multi-location. On the assumption that places can stand in part-whole relations to one another (places can have other places as proper parts, i.e. proper subplaces), we can define the notion of an object's entending and pertending a place in space: x pertends p =df x is an object that is entirely located at an extended (nonpoint sized) place p, and for each proper subplace of p, p, x has a proper part entirely located at p. x entends p=df x is an object that is wholly and entirely located at an extended (non-point sized) place p, and for each proper subplace of p, p, x is wholly located at p. For an object to pertend in space is for it to be exclusively located at an extended place and for each of its proper parts to be 'spread out' or distributed across each of the proper subplaces of that place. My body, for instance, is entirely located at an extended place (right here and not on a beach in Bermuda), yet it is distributed across space in that it is partly located where my right arm is, and partly located where my head is, etc. Now consider an object's entending a place in space. Roughly, for an object to entend is for all of it (without remainder) to be exclusively located at an extended place, and for all of it (without remainder) to be located at each of the proper subplaces of that place. Entending objects are not 'spread out' or distributed across space such that they are partly located or present at distinct, non-overlapping places; rather, for each of the places where they are located, they are wholly located at both the places themselves as well as at each of the proper parts of those places.13 Both Hud Hudson (2009, 2014) and Alexander Pruss (2013) have found in the relation of entension renewed prospects for shedding light on the divine attribute of om12Helm (1980), for instance, makes the following claim: "A second thing that it seems to mean is that God cannot be wholly present at two or more separated places at once. It seems to be a conceptual truth about any individual in space that it cannot be wholly present in two places at once." Here Helm collapses the distinction between an object's being entirely located at a region (there and nowhere else) and its being wholly located at a region (every proper part of the object is there, without remainder). If the denial of multi-location is a conceptual truth as Helm suspects, then entension (which entails but is not entailed by multi-location) is ruled out from the start. 13Note that while entension entails multi-location-an item cannot entend in space without being multi-located in space-the converse does not seem to hold in so far as an object that is multi-located at two distinct places, p1 and p2, need not be wholly located at each of the subplaces of p1 and p2. Omnipresence and the Location of the Immaterial 10 nipresence.14 They both suggest that divine omnipresence is plausibly construed in terms of ubiquitous entension: that God is wholly and entirely located at the maximally inclusive place, presumably the whole of spacetime itself, and is wholly located at each of that places proper subplaces (every proper subplace of spacetime). Recall the two-fold definition of entension above. Given that the whole of spacetime itself encompasses every place whatsoever, it is clear that there is no place disjoint from it at which God is located. Moreover, the second clause of the definition is automatically satisfied if one takes God to be devoid of proper parts. On this view, in so far as God has no proper parts at all, he fails to have distinct parts spread out over the various subplaces of space. If one takes God to have proper parts, then God would be wholly located at every subplace of space in so far as every one of His proper parts would be located at every subplace of space. In response to what he calls the problem of incorporeality, the question as to how something can occupy a place in space and fail to be material, Hudson argues that an untoward consequence of the ubiquitous entension model is that God turns out to be a material object, embodied in the whole of spacetime. The untoward implication turns on Hudson's occupation analysis of the concept of 'material object' stated as follows: Occupation: x is a material object =df x occupies a place in space.15 Hudson prefers to bite the bullet of God's being a material object rather than part with his preferred analysis of 'material object.' He notes: My own view of the matter is that anything that occupies a region is a material object, and that the occupier inherits the shape, size, dimensionality, topology, and boundaries of the region in which it is entirely located. Anyone similarly attracted to the simple occupancy analysis of 'material object' and these related theses has a bullet to bite if he wants to endorse an entension-based reading of omnipresence...to be fair, however, the simple occupancy analysis of 'material object' is certainly controversial (and negotiable for the theist) (2009: 211). I'll argue below that theists who are sympathetic to a non-reductive model of omnipresence in terms of ubiquitous entension have ample historical motivation to be open to 14Here I ignore the minor variations between the accounts offered by Hudson (2009, 2014) and Pruss (2013). One notable difference hinges on whether or not ubiquitous entension is compatible with divine timelessness. Hudson answers in the negative, Pruss in the affirmative. Pruss employs David Lewis' distinction between external and personal time, roughly the difference between objective time and inner time, respectively. To illustrate, consider the following remark by the backwards time-traveler: "In five minutes (internal time) I'll be in the Mesozoic era (external time)." Pruss defines omnipresence in terms of God's being wholly located at every place of space at every external time. He takes God's atemporality to be a matter of his being internally or personally atemporal, that is, God's inner life has no internal time. 15As Hudson endorses a substantivalist theory of spacetime, he glosses Occupation in terms of regions of spacetime as opposed to the more neutral 'place.' Omnipresence and the Location of the Immaterial 11 negotiate as to whether Occupation correctly demarcates the material from the immaterial. But note here that the threat of divine materiality is in no way limited to one's endorsement of Occupation. Rather, an entension-based reading of omnipresence gives rise to the above untoward theological commitment on similar analyses of 'material object,' ones that have received much wider support in both historical and contemporary settings: Extension: x is a material object =df x is spatially extended. Location: x is a material object =df x has a spatial location. An object is spatially extended, according to some, if it occupies or is located at a non point-sized region of space.16 According to Extension, materiality consists in being 'spread out' or distributed across space, and not merely occupying or being located at a region of space per se. It is standard to trace the roots of Extension to Hobbes and Descartes, though some have recently pointed out that Descartes was sympathetic with the notion that even immaterial entities can be extended in space in a particular sense.17 Some philosophers have argued that Extension ought to be rejected in so far as it rules out, a priori, the existence of point-sized material objects. If to be material is to be extended in space, then seemingly unextended objects-perhaps quarks, photons or other subatomic particles-are rendered immaterial on this view. And some might find it rather odd that, according to Extension, material objects like trees and bicycles are composed of a vast number of immaterial entities. Others are not as perturbed by the implication that subatomic particles turn out immaterial on Extension. In so far as one is inclined to think that an object's being extended in space suggests that it is composed of parts and perhaps has a spatial surface or boundary, one might follow van Inwagen (1990: 19) in thinking that, "talk about the surfaces of submicroscopic objects, or about the stuffs they are made of, tends to verge on nonsense." By my lights, Location is the widely assumed yet rarely argued for analysis of 'material object' underlying debates in contemporary metaphysics and philosophy of mind.18 Ned Markosian (2000) is a notable exception here in that he has explicitly argued in favor of Location and has offered a number of reasons to prefer his view over rival accounts. Not all are fond of Location, however. Hudson (2005: 2-3) rejects the view on the grounds that it misclassifies regions of substantival space as material. While Hudson 16See Carroll and Markosian (2010: 189-190). 17Pasnau (2011b: 334). See Descartes (1985), Letters to More V: 269. 18Two quick examples. Hoffman and Rosencrantz (2002: 40) claim as "unquestionably true" the following premise in what they call the classic argument against dualistic interactionism in the philosophy of mind: "Necessarily, a body, but not a soul, has spatial location" and "...we regard not being spatially located as a logically necessary condition of being a soul." Moreover, in addressing the rejoinder to his classic pairing problem for (interactionist) substance dualism that takes the soul to be spatially located, Kim (2005: 90) asks "why aren't souls just material objects, albeit of a very special and strange kind.' Omnipresence and the Location of the Immaterial 12 fails to elaborate on this point, his worry appears to turn on the fact that in contemporary philosophy of physics substantival spacetime, in particular the manifold M of general relativity, is widely thought to be an immaterial or, at the very least, a dematerialized substratum that supports fields, geometrical and topological properties, as well as the structures that define absolute motion.19 Presumably, Hudson takes the 'is locatedat' relation to be reflexive such that every region of space is located at itself, which misconstrues regions of space as material on the view in question. The point remains that if one follows Hudson and Pruss in explicating God's omnipresence in terms of ubiquitous entension, then God is both wholly located at (or 'occupies') the maximally inclusive non-point-sized place, and is wholly located at (or 'occupies') every proper subregion of that place, both of which render God a material object by the lights of Location, Occupation, and Extension. Here I recommend that the orthodox theist not bite any bullets regarding the materiality of God in explicating omnipresence in particular as well as God's relationship to spacetime in general. Instead, I want to offer some friendly advice to those who are attracted to the ubiquitous entension model of omnipresence to explore alternative analyses of 'material object' than those currently on offer in the contemporary literature. I hope to show in what follows that the theist has solid historical precedent in the history of Christian philosophical theology for entertaining the view that immaterial beings in general can be spatially located at various non-point sized places in space, and thereby reexamine whether Occupation, Extension, and Location suffice to demarcate the material from the immaterial. 3 Latin Medievals on the Location of the Immaterial In contrast to the contemporary metaphysical landscape that tends to assume an inseparable link between having a spatial location or extension and being material, some have recently pointed out, quite independent of recent work in contemporary metaphysics, that Latin medieval thinkers were in broad agreement that immaterial entities such as God and human souls were spatially located in some sense or other in their interactions with material beings.20 19See Wayne (2008). Earman (1989: 155) notes: "When relativity theory banished the ether, the spacetime manifold M began to function as a kind of dematerialized ether needed to support the fields. . . . [I]n post-relativity theory it seems that the electromagnetic field, and indeed all physical fields, must be construed as states of M. In a modern, pure fieldtheoretic physics, M functions as the basic substance, that is, the basic object of predication." 20In addition, William of Ockham (1991) offers the following concise statement of the location of angels: "As for the second article, I claim that 'to be in a place' is taken in two ways [viz.,] circumscriptively and definitively. What is circumscriptively in a place is a thing which is such that (i) a part of it is in a part of the place and (ii) the whole of it is in the whole of the place. On the other hand, a thing is definitively in a place when (i) the whole of it is in the whole place and not outside the place and (ii) the whole of it is in each part of the place...I claim that an angel is not through his substance in a place in the first Omnipresence and the Location of the Immaterial 13 Consider the following remarks by Robert Pasnau (2011a:19) on medieval conceptions of divine omnipresence in particular: Although it is now commonly supposed that God exists outside of space, this was not the standard conception among earlier theologians. Medieval Christian authors, despite being generally misread on this point, are in complete agreement that God is literally present, spatially, throughout the universe. One simply does not find anyone wanting to remove God from space, all the way through to the end of the seventeenth century. Of course, no one wanted to say that God has spatial, integral parts. So the universally accepted view was that God exists holenmerically throughout space, wholly existing at each place in the universe...God can be said to exist everywhere, and at every time, and to exist wholly wherever and whenever he exists. In the place of 'entension' Pasnau adopts the more traditional terminology of 'holenmerism' to characterize the unique way the Latin medievals thought of God's presence to material creation. My aim in this section is to offer a small sampling of the aforementioned Latin consensus regarding the truth of the conjunction of the following three theses: Extended Location: God and human souls have non point-sized spatial locations.21 Immateriality: God and human souls are immaterial. Simplicity: God and human souls are mereologically simple.22 To the contemporary analytic philosopher the above three theses appear to be in deep tension with one another. We have already noted the tension between Extended Location and Immateriality. Common analyses of 'material object' on offer-Occupation, Location and Extension-preclude an immaterial object's being located at or extended in any place in space whatsoever. To be related to space in such a manner just is what way. For an angel does not have parts and, consequently, is not circumscribed by a place...However, through his substance an angel is in a place in the second way, i.e. definitively. For his whole substance is in the whole of that place, and his whole substance is in each part of the place-not just in the sense that the angel's substance is present to the place (for God is present to the place in that sense), but also because the angel is in some way surrounded by and contained by the place, so that he is in that place and is not outside the place in which he is...And so just as the located body is in a place, so too an angel who is present to that body and to all its parts is in a place-though the body is in the place circumscriptively and the angel definitively." (Quod. I, q. 4, a. 3, emphasis mine). 21More specifically, subsequent to the the creation of the physical universe, God is located at various non point-sized places in space; and at least throughout its ante-mortem career, the human soul has a non pointsized spatial location. 22This, of course, is only one part of the doctrine of divine simplicity. Here I confine my discussion to the mereological implications of the doctrine and not those involving the denial of monadic and polyadic properties (both intrinsic and extrinsic) to God. Omnipresence and the Location of the Immaterial 14 it is to be material. Moreover, the conjunction of Extended Location and Simplicity is in tension with the principle, which arguably underlies much of the resistance to the possibility of extended material simples: that necessarily, if x is entirely located at a non-point sized region p and p is mereologically complex, then x is mereologically complex. If, as some are inclined to think, the mereological structure of an object must mirror the mereological structure of the place where it is located, then no simple object can be located at a non-simple place. With the above tension noted, let's begin by turning to Extended Location, Immateriality, and Simplicity in the work of Augustine. 3.1 Augustine Both early and later medieval discussion concerning the nature and location of immaterial entities was in large part shaped by the work of Augustine (354-430), particularly his discussion of the soul and the various relations in which it stands to the body. Concerning the immateriality of the soul, Augustine remarks that "the soul is immaterial is a fact of which I avow myself to be fully persuaded" (Letter 166, 2.4). He does not, however, infer from the immateriality of the soul that it therefore lacks spatial location. As Goetz and Taliaferro (2011:43) point out, "Given that the soul isn't corporeal in nature, one would expect Augustine to maintain that the soul is not in space. Nevertheless, he affirms that the soul is in space, but not in the same way in which something corporeal is in space." For Augustine, matter is located in space in such a way that "[e]ach mass that occupies space is not in its entirety in each of its single parts, but only in all taken together. Hence, one part is in one place; another part in another" (Immortality of the Soul, 16.25); elsewhere he makes the same point that matter is located in space by "every part of it [being] less than the whole" (Letter 166,4). The soul, by contrast, is "in any body...whole in the whole and whole also in any part of the body" (On the Trinity 6.2.8). More specifically, For [the soul] pervades the whole body which it animates, not by a local distribution of parts, but by a certain vital influence, being at the same moment present in its entirety in all parts of the body and not less in smaller parts and greater in larger parts, but here with more energy and there with less energy, it is in its entirety present in the whole body and in every part of it. (Letter 166, 2.4) The capacity for a distinct type of spatial location is partly what sets the soul apart as immaterial for Augustine. In fact, he goes so far as to say that it would be impossible for the soul to be wholly located in every part of the body were it material. He notes: Now, this presence of the mind in all parts of the body at the same moment would be impossible if it were distributed over these parts in the same way as we Omnipresence and the Location of the Immaterial 15 see matter distributed in space, occupying less space with a smaller portion of itself and a greater space with a greater portion. For all things composed of matter are larger in larger places or smaller in smaller places, and no one of them is in its entirety present as any part of itself, but the dimensions of material substances are according to the dimensions of the space occupied. (Letter 166, 2.4, emphasis mine) When discussing the way in which the soul is located in the body in particular, Augustine is at pains to first distinguish the various ways in which the material and the immaterial are related to space in general. He states: If matter be used to designate nothing but that which, whether at rest or in motion, has some length, breadth, and height, so that with a greater part of itself it occupies a greater part of space, and with a smaller part a smaller space, and is in every part of it less than the whole, then the soul is not material. (Letter 166, 4) For Augustine, then, one of the marks of the material is being located in space in a particular kind of way, namely by being partly located at distinct places such that "every part of it [is] less than the whole." With respect to the mereological simplicity of the soul and its mode of spatial location with respect to the body, Augustine says, "When we come to a spiritual creature such as the soul, it is certainly found to be simple in comparison with the body...The reason it is simpler than the body is that it has no mass spread out in space, but in any body it is whole in the whole and whole also in any part of the body." (On the Trinity 6.2.8) In sum, Augustine situates the distinct ways in which the soul and body are located in space within a more comprehensive view of the material-immaterial divide, one that is characterized at least in part by the capacity for distinct ways of being located in space. Like all material objects, the body is located at a place by being partly located at every part of that place; in the parlance of contemporary metaphysics, the body pertends in space. Being immaterial, the human soul is located at a place by being, "whole in the whole and whole also in any part of the body" (On the Trinity, 6.2.8); in contrast to material beings, the soul entends in space. Turning now to Augustine's view of divine omnipresence, he famously records in his Confessions his adolescent struggle to conceive of the divine nature as being anything other than extended throughout space "as a great being with dimensions extending everywhere, throughout infinite space, permeating the whole mass of the world..." (1961:134). He writes, "I could not free myself from the thought that you were some kind of bodily substance extended in space, either permeating the world or diffused in infinity beyond it" (1961:133). He later goes on to acknowledge the error of his adolescent and Manichean ways by saying: "This was the theory to which I held, because I could imagine you in no other way. But it was a false theory." Once again, one might think that Augustine's more developed and mature view of God's omnipresence was one that removed God from space entirely. As was the case Omnipresence and the Location of the Immaterial 16 with the soul above, this would be much too quick. In Letter 187 titled "On The Presence of God" where Augustine explicitly addresses the question of how God is everywhere present, he is, as with his remarks on the soul above, at pains to situate God's unique presence in the world within a larger framework concerning the material-immaterial divide: And yet, when we say that God is everywhere, we must resist carnal thinking and withdraw the mind from the senses of the body so that we do not suppose that God is spread out through all things as if by spatial magnitude in the same way that the earth, or a liquid, or air, or this light is spread out. For every magnitude of this sort is smaller in a part than in its whole. (Letter 187, 4.11) The divine nature, for Augustine, is not related to space as material objects are related, namely by having distinct parts that are extended or distributed across space. Along the same lines: Yet he is not spread out in space like a mass such that in half of the body of the world there is half of him and half of him in the other half, being in that way whole in the whole. Rather, he is whole in the heavens alone and whole on the earth alone and whole in the heavens and in the earth, contained in no place, but whole everywhere in himself. (Ibid.) Perhaps the clearest statement of Augustine's positive view of divine omnipresence is found in Letter 187 as follows: On this account is He said to be everywhere, because He is absent to no part; on this account is He said to be whole, because He presents not one part of Himself to a part of things, and another part of Himself to another part of things, equal part to equal parts of things, a less to lesser parts, greater to a greater part; but He is equally present as a whole not only to the whole of the universe, but also to each part of it. (Letter 187, 17 emphasis mine) In Sermon 277 Augustine vividly illustrates this view of omnipresence by comparing the way that human beings are located at a place-namely, by being wholly located at a single place at a particular time-with the way in which God is wholly located at every place at the same time: You too, I mean, are the whole of you in your house and the whole of you here in church; but when you're in church you are not in your house; when you're in your house, you are not in church. So it's not the same with him...the whole of him is everywhere simultaneously. After all, he isn't poured out like water, or divided and carted around in bulk like earth. When he is all on earth, he doesn't abandon heaven; again, when he fills heaven, he doesn't withdraw from earth. (Sermon 277, 13) Omnipresence and the Location of the Immaterial 17 As before in the case of the soul and the body, the point of contrast here is between the distinct ways in which God and material objects are each located in space, not between lacking a spatial location and having a spatial location. Augustine routinely characterizes God's ubiquitous presence not in terms of his being removed from space altogether but, rather, as a particular way of being located in the totality of space that preserves God's absolute mereological simplicity and thus in direct contrast to the mode of location exhibited by material beings. While the soul is exclusively located where the body is and is wholly located at each of the parts of the body, God alone is "equally present as a whole not only to the whole of the universe, but also to each part of it." While it is equally true that Augustine adamantly rejects the notion that God is strictly speaking "in a place", it is important to be clear on what exactly he means by this locution. For an object to be "in a place," for Augustine, is for it to be "contained" in a place such that the object could not exist without being located at a place. Material objects are "contained" in a place in that their existence depends on their being somewhere.23 In his own words: "take from bodies their places and they will be nowhere, and because they will be nowhere they will not exist." By contrast, God "is not contained by those things to which he is present, as if he could not exist without them" (Letter 187, 6.18).24 Augustine seems to think that it is precisely because bodies are contained in space in this particular way (i.e. they must be in some place or other) that they are material: Have no doubts at all about this: that God is not a body. It is proper to bodies to be spread out through space, to be contained in place, to have parts, halves, thirds, quarters, wholes. Nothing like that with God, because God is whole everywhere, not half of him in one place, with the other half somewhere else; but all of him is in heaven, all of him on earth. (Sermon 277, emphasis mine) Again, for Augustine the contrast here is between (a) material objects that are (i) mereologically complex, (ii) wholly located at a single place (i.e. not strongly multi-located), (iii) cannot exist without being located at some place or other, and (iv) are partly located at distinct places; and (b) God as an immaterial entity that (i) is mereologically simple, (ii) is wholly located at every place, (iii) can exist without being located at a place (say, 23Where the notion of dependence here, I take it, is most charitably read as generic dependence. While the existence of a material object necessitates the existence of some place or other, it need not necessitate the existence of the place it presently occupies (or else it couldn't change location without thereby ceasing to exist). 24See further Letter 277: "Only don't let us strive to reduce God to a place, don't let us strive to shut God up in a place, don't let us strive to spread God out in any kind of bulk through extended space; let us not have the nerve to do that, let's not even think of it. Let the substance of divinity remain in its own proper dignity. Let us, certainly, as far as we can, change for the better; let us not change God for the worse." Again, the primary issue for Augustine here is not being located in space per se but to safeguard God's ontological independence from space as well as the absolute simplicity of the divine nature. Omnipresence and the Location of the Immaterial 18 prior to creation), and (iv) is partly located at no place. Consequently, the reason why God is not "in a place" on Augustine's use of the phrase is that God (unlike material objects) is neither confined to a single place nor metaphysically dependent on space for his existence. Consequently, Augustine appears to be committed to the conjunction of Extended Location, Immateriality, and Simplicity. Immaterial objects such as God and the human soul can be wholly located at a non-point sized place (for God: the maximally inclusive place where the universe is entirely located; for the human soul: the place where the body is entirely located), and wholly located at each part of that place (for God: each subplace of the maximally inclusive place where the universe is entirely located; for the human soul: each subplace of the place where the body is entirely located). 3.2 Anselm Let us turn now to Saint Anselm of Canterbury (1033-1109), the premier philosophertheologian of the eleventh century. With his usual precision and clarity, Anselm devotes chapters 20-24 of his Monologion to a systematic discussion of God's unique relationship to place and time. He constructs a disjunctive syllogism whose major premise consists of the following three disjuncts. God is either: (i) "everywhere and always (i.e. in every place and time)." (ii) "only somewhere and sometime (i.e. limited to some place and some time)", or (iii) "nowhere and never (i.e. in no place or time)" (1998: 33-34). Anselm quickly dismisses options (ii) and (iii) based on considerations of God's absolute simplicity as well as God's universally sustaining creatures in existence. Starting with (iii), Anselm rejects the notion that God exists "nowhere and never (i.e. in no place or time)" on the grounds that absolutely nothing exists without God's immediate sustaining causal activity (cf. Monologion 13), conjoined with the more general principle that "Absolutely no essence exists where and when he does not exist, since without him nothing exists" (2007: 28). As Brian Leftow (1991: 187) has pointed out, here Anselm relies on the more general tenet that an immediate cause is present to or located where its effect is located, where and when the effect exists/occurs (assuming, of course, that the effect has a location in space and time).25 Anselm goes so far as to say, "...since nothing at all exists without him, if he exists nowhere and never, then every good thing exists nowhere and never, and absolutely everything exists nowhere and never. Just how false that is, there is no need to say" (2007: 28). In rejecting (ii), the thesis that God is "only somewhere and sometime (i.e. limited to some place and some time)", Anselm relies once again on God's direct sustaining of 25See Leftow (1991: 187). Omnipresence and the Location of the Immaterial 19 material beings, yet in such a way that does not assume the principle that an immediate cause must be where its effect is located. According to Anselm, God is absolutely simple and thereby devoid of distinct parts and properties. Being absolutely simple, God is identical to his causal activity or power. And since God's sustaining power extends to every place, upholding all things in existence, it therefore follows from divine simplicity that God cannot be present only somewhere and sometime but must himself be present in his entirety to every place and time. In fact, Anselm emphatically rejects the notion that God is capable of being located at every place and time solely in virtue of his immediate causal power, while himself being (non-causally) located at a single place and time. In his own words, "And if it is said that through himself he exists determinately at a certain time and place, but through his power he exists wherever and whenever anything exists, that is not true. For since it is evident that his power is nothing other than himself, his power in no way exists apart from him" (2007: 28). Consequently, Anselm highlights two lines of reasoning in favor of the view that God is "everywhere and always (i.e. in every place and time)" as stated in (i), namely God's immediate sustaining activity in creation and God's absolute simplicity. In chapter 21, Anselm argues that God must be "everywhere and always (in every place and time)" in one of two ways, either: (a) existing "as a whole only in the sum of all places and times, and existing in its parts in each individual place and time," or (b) existing "as a whole in the sum of all places and times and existing as a whole in each individual place and time." (1998: 34-35, my emphasis) Note first the striking similarity between Anselm's (a) and (b) and the aforementioned relations of pertension and entension, respectively. Anselm rejects (a) outright on the grounds of God's absolute mereological simplicity: what lacks parts entirely cannot be partly located in any sense. This leaves (b). The nub of Anselm's objection to (b) turns on the seeming impossibility of an entity's being wholly located at more than one place at the same time: he says, "One whole, therefore, cannot be simultaneously in several places as a whole" (35). If such a strong form of multi-location is impossible, it follows that contrary to (b), "There is no way for the supreme essence to exist as a whole in every place and time." Anselm thus faces paradox: God is both located at every place and time (conclusion of chapter 20) and located at no place and time (the conclusion of chapter 21). At this point Hudson (2009: 201), following Wierenga (1997), claims that Anselm resolves the paradox in chapter 22 by positing two mutually exclusive location relations which correspond to the way in which material and immaterial objects are located at a place. As Wierenga puts it: "Anselm then attempted to reconcile this 'contradictory language– but ineluctable logic' by distinguishing between two senses of 'being wholly in a place,' Omnipresence and the Location of the Immaterial 20 namely, being contained in a place and being present in a place" (258). Since being literally located at a place in the way that material objects are located amounts to being 'contained in' that place, God is literally nowhere on this reading of Anselm. Yet God can be said to be located at each place in a non-literal sense in virtue of being 'present at' every place, where being present to every material creature in this way need not compromise the absolute simplicity nor the transcendence of God. Paradox is avoided in chapter 22, then, precisely because the sense in which God is present at every place and time is distinct from the sense in which he is contained in no place and time. I believe this reading of Anselm's resolution to the paradox in chapter 22 is mistaken. I'm inclined to think instead that Anselm's way out of the paradox turns, at bottom, on his general views concerning the material-immaterial divide. At the start of chapter 22 of Monologion, Anselm returns to (b) and asks, "perhaps [God] can exist as a whole in individual places and times." His reason for reconsidering (b) as a minimal condition on omnipresence hinges on a wider, overarching view as to what it means for an entity to be material, that is, an entity confined to or "bound by the law of place and time" (1998: 39). Anselm identifies two principles that govern what he calls "temporal and spatial natures," which are "under the rules and regulations of time and place:" This, then, is what time and space stipulate: that (and only that) which is enclosed in their limits, neither escapes the logic of (spatial and temporal) parts and wholes, nor exists as a whole in more than one place and time simultaneously. (1998: 38) It seems that for Anselm, then, an object x is material just in case (i) x is composite, and (ii) x is incapable of being wholly multiply located at one and the same time. In true Augustinian fashion (cf. Letter 166, 2.4 above), Anselm holds that it is strictly impossible for material objects in particular to be wholly multi-located, that is, wholly located at distinct places at the same time. By contrast, for God qua immaterial being, "the long arm of space and time does not encircle: [and] is neither condemned to the multiplicity of having parts, nor prohibited from being present as a whole in more than one place and time simultaneously" (1998: 38). On this reading of Anselm, the solution to the above paradox resides primarily in the immaterial nature of the supreme substance. Being immaterial, God is not localized or confined to a particular place like material objects, and hence can exhibit the strong form of multi-location required by (b) above. Being absolutely unlimited, God is capable of being wholly located at every place whatsoever without being 'bound to' or 'contained in' a single part of space or the whole of space in its entirety. In chapter 22 of the Monologion, Anselm is unequivocal that while God and material objects are both related to place in some sense, only the latter are 'contained' in the places where they are located (1998: 39); God in no way depends on place for His existence. In a way that bears a striking resemblance to Augustine's own remarks above, Anselm reasons that for an object "which does not commit its existence to a place and Omnipresence and the Location of the Immaterial 21 time is neither forbidden nor obliged, by the law of space and time, to be, or not to be, in some place and time" (1998: 39). Though God is wholly located or present at every place and time by his own volition, his existence in no way depends on being related to place and time as such. Anselm concludes the above discussion with the following remarks in support (b) as a necessary condition on God's omnipresence: Since, as I say, this is what time and space stipulate, I do not doubt that the supreme substance is exempt. No time or place, after all, contains it. Now, ineluctable necessity demands that the supreme essence be absent from no place or time. And, further, no space and time legality prohibits it from being present at every place and time simultaneously. I conclude, therefore, that it is necessary that it be present as a whole simultaneously to all places and times, and to each individual place and time. (1998:38, my emphasis) While Anselm's full account of divine presence in the world no doubt includes more than what is captured in (b) above-namely, God's being directly cognitively aware of and sustaining in existence every material creature-there are good interpretive grounds for thinking that it is certainly nothing less than God's being wholly spatially located in the whole of space, and wholly spatially located in each part of space as well. With Brian Leftow (1989: 354) we can affirm that, for Anselm, God "is literally in space, but not as a material thing is."26 It is interesting to note that in Proslogion 13 Anselm makes a similar appeal to the material-immaterial divide concerning the mode of location of the body and the soul, contrasting the two precisely in terms of their ability or inability to be wholly located at more than one place at the same time. Anselm remarks: Certainly that is absolutely limited which, when it is wholly in one place, cannot at the same time be somewhere else. This is seen in the case of bodies alone...That, however, is limited and unlimited at the same time which, while wholly in one place, can at the same time be wholly somewhere else but not everywhere; and this is true of created spirits. For if the soul were not wholly in each of the parts of its body it would not sense wholly in each of them. (1998: 95)27 26For an interesting discussion concerning Anselm's fully developed account of omnipresence see the dialogue between Wierenga (1988) and Leftow (1989). Also, see Pasnau (2011a) for an interpretation of Anselm's view of divine eternity that coheres with the interpretation of Anselm's view of omnipresence offered here. 27Note here the explanatory ordering: the soul's being wholly located at every part of the body explains its ability to sense at each part of the body, and not vice versa. This suggests that the notion of "being located at" or "present to" some place is distinct from an object's have immediate knowledge or sensation at that place. This further suggests, contrary to Hudson and Wierenga, that Anselm does not consider the deepest account of God's omnipresence to be captured in terms of God's immediate sensation or knowledge of the goings on at every point in space. Omnipresence and the Location of the Immaterial 22 Again, there is no suggestion here that material objects (bodies) have a spatial location and immaterial objects (created spirits) lack a spatial location, and that each bear distinct location relations to place in general. Rather Anselm contrasts the two kinds of objects in terms of the possibility or impossibility of being wholly multi-located. As noted above, for Anselm, the inability of a body to be wholly multi-located at distinct places is constitutive of its materiality, while the ability of the human soul to be wholly multi-located at each place in the body is constitutive of its immateriality. As was the case with Augustine above, Anselm's view of omnipresence and the location of the soul in the body commits him to the conjunction of Extended Location, Immateriality, and Simplicity. In neither of these Latin medieval thinkers do we find an account of the interaction between the immaterial and the material domain that is explicated in non-spatial terms. Rather, in sharp contrast to the way in which material beings are located in space, both God and human souls are located in space in such a way that preserves both their mereological simplicity as well as their ability to be wholly located at distinct places at the same time. In claiming that Anselm endorses the conjunction of Extended Location, Immateriality, and Simplicity regarding the divine nature in particular, I take issue with the interpretation of his account of omnipresence offered by Hudson (2009, 2014) and Wierenga (1997). Hudson claims that both Anselm and Aquinas "develop accounts of omnipresence and its characteristic 'being present at' relation that are parasitic on our understanding of the straightforward, non-mysterious occupation relation with which we are all familiar" (202). For Anselm in particular, Hudson and Wierenga claim that God is not located at every place in a literal, spatial sense but, rather, is located at every place only in the sense of having direct cognitive awareness of every material object that is itself located in a literal, spatial sense. In short, Hudson and Wierenga construe Anselm as a proponent of what I am calling a DO model of omnipresence. As was noted above, I think the overarching location relation employed by Anselm in his account of God's relationship to space in Monologion 20-22 is the straightforward, ordinary variety of spatial location. Where God and material objects differ in their relationship to space pertains to the distinct ways in which they are spatially located, namely by either entending or pertending the places where they are entirely located. While Anselm relies heavily on the relations of entension and pertension (or something very similar) as distinct modes of spatial location exhibited by immaterial and material entities respectively, I take him to be working with a single, basic location relation-namely 'present at'-in which entension and pertension are characterized in terms of. In contemporary parlance, my claim here is that Anselm endorsed something along the lines of what we might call locational monism, the view that there is a single, basic (i.e. irreducible) location relation that relates objects to places.28 And for Anselm the basic 28One can adopt a monistic or pluralistic stance with respect to a number of relations, whether parthood, causation, identity, etc. As far as I am aware, the terms were first introduced by McDaniel (2004) in the context of compositional monism and compositional pluralism. See also his (2009). Omnipresence and the Location of the Immaterial 23 location relation that ties material and immaterial objects to space is the 'present at' relation. Entities that stand in the 'present at' relation to some place are, quite literally, spatially located at that place, irrespective of whether they are material or immaterial. Of course locational monism is consistent with there being multiple, non-basic location relations that are defined in terms of the single basic notion; and on the reading of Anselm I am offering here, the non-basic location relations of entension and pertension are defined terms of the single basic 'present at' relation. While Hudson and Wierenga also attribute to Anselm a version of what I am calling locational monism, they nevertheless offer the relation of containment as the basic relation at work in Anselm's account. On their reading of Anselm, he defines the derivative 'present at' relation in terms of bearing a relation to an object that is itself 'contained in' a place. On this view, only material objects stand in the basic containment relation to places and, as a result, are the only objects that can be properly said to have a spatial location; God and other immaterial beings, by contrast, exclusively stand in the nonbasic 'present at' relation to their respective places, and thus fail to be located in space in the above straightforward or literal sense. I'll conclude this section by offering one final consideration in favor of interpreting Anselm along the lines of a locational monism that takes the 'present at' relation as the single basic relation that ties both material and immaterial objects to places. In Monologion 22 Anselm makes the point that material objects are both 'present at' times and places as well as 'contained by' times and places. In addressing the sense in which both God and material objects, i.e. "localized or temporal natures," are 'present at' times and places, Anselm remarks: For if that supreme essence is said to exist in a place or a time, even though the very same expression is used both of him and of localized or temporal natures because of our customary way of speaking, there is a different meaning because of the dissimilarity of the things themselves. When it comes to localized or temporal natures, this one expression signifies two things: that they are present at the times and places in which they are said to exist, and that they are contained by those times and places. But in the case of the supreme essence, only one of these meanings applies, namely, that he is present, not that he is contained by them. (2007: 33, emphasis in original) If Anselm was of the opinion that being 'present at' and 'contained in' a place denoted two mutually exclusive relations as claimed by Hudson and Wierenga-which they would need to be to avoid the contradiction addressed in ch. 22 of Monologion-then it is puzzling that Anselm would affirm that material objects stand in both relations to places and times. Far from thinking that the 'present at' relation exclusively relates immaterial beings to space, Anselm is unequivocal that both God and material objects are 'present at' the places where they are located; this alone ought to call into question the above reading of Anselm proposed by Hudson and Wierenga. Omnipresence and the Location of the Immaterial 24 It seems more likely that God's failing to be 'contained by' place amounts to the claim that God, in contrast to material beings, is neither metaphysically dependent on place nor delimited by the dimensions of the places where God is located. We need not interpret Anselm as taking the notion of containment as a distinct, mutually exclusive location relation in contrast to the 'present at' relation. God is not contained by any place only in the sense that his nature in no way constrains his ability to be wholly multilocated at distinct places at the same time, or to be located at no place at all. Consequently, what is doing the heavy-lifting in Anselm's account of omnipresence is, at bottom, the notion that God is wholly located at the sum of all places in space, and wholly located at each individual place in space, i.e. (b) above. In contemporary parlance, Anselm is of the view that God's omnipresence amounts to God's entending the totality of space, where the location relation at work in ubiquitous divine entension is the same basic relation that relates material objects to places.29 While it is certainly true that Anselm is of the opinion that God stands in immediate causal and cognitive relations with material beings (see Monologion 13 & 14), it is another thing entirely to hold that Anselm thought that God's standing in these relations is constitutive of divine omnipresence per se. In his recent book tracing the history of late medieval and early modern metaphysics, Robert Pasnau (2011b: 337) makes the following statement: "Holenmerism [what I am calling 'entension'] is the standard view regarding immaterial entities- God, angels, and rational souls-from Plotinus, Augustine, and Anselm all the way through the scholastic era. Nearly all the leading scholastic authors embrace this position, including Bonaventure, Aquinas, Scotus, Ockham, and Buridan." Likewise, medieval historian and philosopher of science Edward Grant (1981: 355, n.33) makes the same general point that what I am calling 'entension' was: [T]he fundamental medieval concept that God is wholly in the whole of a space and wholly in every part of that space, a concept that was also applied to other spiritual substances, such as souls and angels. It was the common medieval manner of explaining how a spiritual substance could occupy a body or place and yet remain indivisible despite the divisibility of the body or place. My aim in this section has been to substantiate, at least to some degree, the above claims of Pasnau and Grant regarding Extended Location, Immateriality, and Simplicity in Augustine and Anselm in particular. 29As a result, I'm inclined to think that Anselm's own view of omnipresence is the same as or highly similar to the one defended by Hudson (2009, 2014) and Pruss (2013), namely ubiquitous entension. Omnipresence and the Location of the Immaterial 25 4 The Material-Immaterial Divide Revisited On the overarching theistic metaphysic endorsed by Augustine and Anselm, an entity's being located at an extended or non-point sized place per se is not sufficient to mark it out as material. As was noted above, this sets them in contrast to widely endorsed analyses of the nature of the material in the contemporary literature.30 But suppose the theist is attracted to the above line of thinking that allows for immaterial objects to entend the non-point sized places where they are spatially located. How might the theist resist the unorthodox view that God is a material object, given that standard analyses of 'material object' preclude God's being situated in space in this manner? What alternative account might the theist offer in the place of Occupation, Location, and Extension? I conclude by exploring several alternative analyses of 'material object' that are broadly inspired by the views of Augustine and Anselm above. In what follows I aim to satisfy what I consider to be historically entrenched theological desiderata concerning the material-immaterial divide. At the very least, I consider the theological desiderata for an analysis of 'material object' to rightly classify paradigmatic instances of immaterial beings in the Christian tradition, namely, God, angels, and human souls.31 In so doing I aim to carve out space for the relation of entension and its application to immaterial beings as a viable, orthodox option in contemporary Christian philosophical theology.32 As a first pass, we might consider modally strengthening Location above to the following: Modal Location: x is a material object =df it is part of the nature of x to have a spatial location.33 30Though there are dissenters. William Lycan (2009), for instance, suggests that dualists opt for the view that minds are literally located in space (partly to solve the interaction problem); this would, by his lights, in no way undermine the mind's being immaterial. He then asks, " It may be wondered wherein minds are immaterial, if they are spatially located?", he then proceeds to answer, "In at least two ways: they do not have other physical properties such as mass or charge; and unlike brain matter, they are not made of atoms or subatomic particles." (558-559). 31As to the epistemic grounds for thinking that angels and human souls exist and are immaterial is beyond the scope of my concern here. 32The application of the relation of entension to Christian doctrine in particular is far-reaching, even if not employed in an analysis of divine omnipresence. Here I'm thinking of the application of entension to the incarnation, Eucharistic presence, and the indwelling of the Holy Spirit. 33Here one could modalize Occupation in the same sense, although I limit my discussion here to Location. Swinburne (1994: 9) offers a modal view of 'material object' that is in the same general neighborhood as Modal Location, although he is silent as to the various relations an object might stand in to regions of space. He states, "Those substances whose essential properties are such that they must occupy space (i.e. be spatially extended) I shall call material objects. The substance that is my desk could not be a desk unless it occupied space...If there is a substance which does occupy space but need not, it does not count as a material object on my definition" (9). Omnipresence and the Location of the Immaterial 26 On Modal Location, it is metaphysically impossible for material objects to exist without having a spatial location. Modal Location allows for immaterial entities to be spatially located, on the assumption that it is no part of their nature to be located as such. But here those attracted to an account of the nature of human persons that involves an essential relation of some kind between body and soul-whether composite, emergent, or hylomorphic varieties of dualism-will register their discontent with Modal Location. On a hylomorphic conception of human persons, for example, the immaterial human soul, as the constituent that makes the organic body a human body in particular, is essentially such that it is integrally united to matter and thus spatially located at some time or other, even though the soul may be capable of existing disembodied in the intermediate state.34 The same would apply to any account of human persons that takes an immaterial soul or self to be, by nature, generated in some sense from the material domain, perhaps the brain in particular. If so, then Modal Location will be too rigid for certain views regarding the nature and composition of human persons. Moreover, Modal Location lacks the resources to accommodate the traditional theological tenet that Christ ascended with, and presently has a physical human body, on the admittedly speculative assumption that Christ's resurrected body is no longer spatiotemporally located.35 It is a consequence of Modal Location, together with this speculative assumption, that the resurrected body of Christ is no longer a physical human body.36 Yet another potential worry is that on certain historically prominent FO models of omnipresence in the Christian tradition, Modal Location entails that God is a material object in so far as there are no possible worlds in which God exists without being spatially located on these models.37 Recall from §1 that FO models of omnipresence are those that hold that God is located at or present to each place fundamentally, i.e. in his own right, and not in virtue of standing in some relation to entities that are themselves present in the fundamental sense. Yet according to the FO models of omnipresence espoused by the likes of Henry More, Isaac Newton, and more recently Robert Oakes, it is metaphysically impossible that God not be related to space in some sense or other. For More, it is part of the nature of God to be related to space in so far as he is identical to space itself; for Newton, though God is not identical to space, it is necessarily the case that God's existence necessitates the existence of absolute space: every world in which God exists is a world in which 34See Aquinas (1975) 4.79.10, "The [human] soul is, by nature, united to a body. For it belongs to its essence to be the form of a body. It is, therefore, contrary to the nature of the soul to be absent from the body." 35For historical reference to this theological idea, see Crisp (2007: 133, n. 28) where he cites The Heidelberg Catechism in Schaff (1877: 322-335) and The Formula of Concord, art. 7, pp. 568-591 in Tappert (1959). 36But see Hudson (2005: 204), Swinburne (1994: 235-237), and Van Den Brom (1993: 309 ff) for an interesting denial of this speculative assumption, one that tentatively appeals to Christ's body being spatially located or present in a higher-dimensional space. 37Thanks to R.T. Mullins for this point. Omnipresence and the Location of the Immaterial 27 he is everywhere present throughout absolute space; for Oaks, it is part of the nature of God to be related to space in so far as God is "maximally immanent in space-and, indeed, necessarily so: [since] space is an essential aspect of God." Among the above FO model's of omnipresence, it appears that all but Newton's entail that God is a material object on Modal Location. For it is open to the contemporary proponent of the Newtonian model of omnipresence to argue, following a move made by Fine (1994) in the area of modal metaphysics, that essence is not reducible to modality; that something's being F , say being spatially located, in every possible world in which it exists is not equivalent to saying that being F is part of its nature or essence. The existence of Socrates modally necessitates the existence of his singleton set {Socrates}, yet it is arguably not the case that being a member {Socrates} is part of the essence of Socrates. In the same way, the defender of the neo-Newtonian account of omnipresence might argue that while God's existing in every possible world modally necessitates the existence of absolute space in every possible world, it does not follow that God is essentially related to space. Hence, adopting a more fine-grained, non-modal account of essence can allow the defender of a neo-Newtonian account of omnipresence to endorse Modal Location while sidestepping the worry that God is a material object. For an alternative analysis of 'material object', one might consider following the general spirit of Augustine and Anselm's above remarks: to be 'material' is not to be essentially located in space per se, but to be essentially located in space in a particular kind of way, namely, by being partly located at distinct places via pertension. Let's call this view Modal Pertension and define it as follows: Modal Pertension: x is a material object =df it is part of the nature of x to be located in space via pertension. Modal Pertension rightly construes God and angelic beings as being immaterial in so far as they are, at least by the lights of most theists, in no way essentially related to space; God and angels are essentially immaterial and contingently related to space and its occupants. The human soul also counts as immaterial on Modal Pertension in that while it may (on some views) be essentially located in space at some time or other, it entends rather than pertends when it is, in fact, spatially located. When the above immaterial entities are located at various places in space, they are wholly located at those places as well as wholly located at every subplace of the places in question. Modal Pertension does, however, preclude material objects from entending in space. This may seem much too strong for both theological and non-theological reasons alike. As pointed out by Marilyn Adams (2006), the likes of Aquinas, Scotus, and Ockham thought that in the Eucharist the physical body of Christ is literally wholly located at every place where the Eucharistic elements are located.38 Concerning thirteenth and fourteenth century Eucharistic theology in particular, Adams notes: 38For a contemporary defense see Pruss (2013). Omnipresence and the Location of the Immaterial 28 These positions shared the philosophically innovative thesis that bodies (like angels and souls) can be literally located in a place without being extended in it...Taking their cue from Augustine, scholastic philosophers reasoned that angels and intellectual souls cannot be extended in a place because they are simple and so lack parts that could be positioned at a distance from one another. But a human being's intellectual soul is located in his/her body throughout his/her ante-mortem career. Hence, the intellectual soul must be whole in the whole body, and whole in each part of the body (which Scotus and Ockham call being definitively in place). By contrast, material things do have parts, and their natural way of existing is to be extended in place, with some parts at a distance from others. Confronted with the problem of eucharistic presence...Aquinas, Scotus, and Ockham all reasoned that just because material things have parts and so can be and normally are in a place by being extended in it, it doesn't follow that it is metaphysically impossible for material things to be located in a place without being extended in it. Why would it be impossible for Divine power to make a material thing to exist in place definitively, so that the whole thing was in the whole of the place, and the whole thing was in each part of the place as well? (2006: 299-300)39 Hence one might argue that while material objects are disposed to pertend in space, it is much too strong to say that their nature demands that they must be located in such a way at each moment of their existence.40 While perhaps nothing other than divine power can make it the case that a material object be located in space via entension, one might suppose that such a state of affairs is at least metaphysically possible. In addition to the above theological consideration, if one is a friend of the possibility of extended material simples in particular, then Modal Pertension appears to be ruled out in so far as such objects are commonly thought to entend rather than pertend the places where they are located.41 It's not clear to me whether the defender of Modal Pertension should be moved by this worry. For one, many philosophers are inclined to think that extended material simples are metaphysically impossible, partly on the grounds that the natures or properties of extended material objects in particular (e.g. their being identical to spacetime 39A succinct statement of this view is given by Ockham (1991): "On the other hand, a thing is definitively in a place when (i) the whole of it is in the whole place and not outside the place and (ii) the whole of it is in each part of the place-in the way that the body of Christ is definitively in a place in the Eucharist. For the whole of his body exists together with the whole of the place of the consecrated species, and the whole of his body exists together with each part of that place. (Quod. I, q. 4, a. 2). 40For a brief but helpful discussion of the various location relations employed by the medievals concerning the metaphysics of the Eucharist, see Adams (2006: 299-300). For an exhaustive treatment on these matters see Adams (2010), especially part two. 41For a discussion of the possibility of extended material simples see Parsons (2000), McDaniel (2007), and Simons (2004). Omnipresence and the Location of the Immaterial 29 regions, i.e. supersubstantivalism, or their exemplifying geometrical and topological properties) arguably preclude their being mereologically simple.42 If one has independent grounds for thinking that extended material simples in particular are metaphysically impossible, then the worry that Modal Pertension precludes the possibility of such material objects loses its force. Further, one might be hesitant to lay the bulk of the argument against Modal Pertension on the metaphysical possibility of extended material simples. The debate over whether or not such exotic material objects are possible is a relatively recent one in contemporary metaphysics and one that even the most speculative of metaphysicians is inclined to approach rather tentatively. Even so, the defender of Modal Pertension who is a friend of the possibility of extended material simples has a straightforward reply: deny that entension is the only way for such exotic material objects to be located in space. Hudson (2005: 101), for instance, has suggested that extended material simples might also span their respective places, where he defines spanning as follows: x spans p =df x is an object that is wholly and entirely located at exactly one non-point-sized place, p, and there is no proper subplace of p, p, such that any part of x is located at p*. If an extended material simple spans some non point-sized place p, it fails to be wholly located at every subplace of p (as it would if it entended p). The relevant difference between objects that span and objects that entend in space is that the latter are wholly multi-located at every subplace where they are located, while the former are not.43 Modal Pertension would, of course, need to be revised so as to include either pertension or spanning as the modes of location uniquely definitive of material objects. As long as it is open for extended material simples to span instead of entend their respective places, Modal Pertension so revised need not preclude the possibility of material objects of this kind. If one is persuaded by the above theological and non-theological considerations against Modal Pertension, we might finally consider revising Modal Pertension to the following: Dispositional Pertension: x is a material object =df it is part of the nature of x to be disposed to be located in space via pertension. As is well known, dispositions or powers can exist unmanifested; the manifestation of a power is liable to preventers, masks, finks, etc., such that an object's having the power 42See Hudson (2005), especially chapter 4, for a host of objections to the possibility of extended simples. Also, see Gilmore (2014) for a nice general summary of the current state of the debate. 43One potential problem with requiring extended material simples to span their respective places in the above sense is that it would seem to exclude the possibility of time-traveling scenarios involving enduring extended material simples. Such entities would be wholly multi-located at distinct places at the same time and thereby fail to span any one place in particular (though they would not entend those places in so far as they would fail to be wholly located at each of the proper subplaces of the places where they are located). Omnipresence and the Location of the Immaterial 30 in question does not necessitate the power's manifestation.44 The glass may be fragile without currently manifesting its disposition to break. In the same way, one might say that material objects are disposed by nature to either pertend (or span) the places where they are located, but nevertheless fail to manifest this disposition and instead entend their respective places. As with Modal Pertension, Dispositional Pertension rightly construes God and angels as immaterial. Moreover, Dispositional Pertension can uphold the above theological account of Christ's real presence in the Eucharist: that Christ's body entends each place where the Eucharistic elements are located. The proponent of Dispositional Pertension might argue that while material bodies are disposed by nature to either pertend or span in space, the unique presence of Christ's body in the Eucharistic elements is secured directly by divine power; perhaps the special activity of God serves to both mask or prevent the manifestation of the powers that are part of the nature of Christ's body, as well as supply the additional power to entend each place where the elements are located. Furthermore, Dispositional Pertension is also commendable on the grounds that it can accommodate a wide-range of views concerning the nature and composition of human persons, particularly those that claim that the immaterial soul is, in some sense or other, essentially related to the body. While one might think that the human soul is naturally disposed to be located in space at some time or other (which perhaps explains why disembodiment is a radically unnatural state), the soul fails to be material on Dispositional Pertension precisely because it has a disposition to entend rather than to pertend or span. Dispositional Pertension is also well-positioned to maintain the traditional theological tenet that Christ presently has a physical human body, even though, as was hinted at above, Christ may fail to currently have a spatiotemporal location. Since bodies qua material objects in general (and Christ's body in particular) are by nature merely disposed to be located in space, their failure to manifest this disposition in no way entails that they lack this disposition and are thereby no longer material. Finally, one might think that a theist-friendly account of the material-immaterial divide ought to be able to say something about why materiality is limiting, and thus why an unlimited or perfect being is necessarily immaterial.45 Call this the limiting constraint for materiality.46 Modal Location, Modal Pertension and Dispositional Pertension each go some way towards satisfying the limiting constraint.47 On Modal Location, since it is part of 44See Molnar (2003). 45Thanks to Alex Pruss for this suggestion. 46The limiting constraint for materiality raises obvious complications for physicalist accounts of the incarnation which maintain that God the Son was transformed into a material object, a living human body. 47It needs to be pointed out here that there have been a variety of different ways of satisfying the limiting constraint for materiality in the Christian tradition. Perhaps the most prominent historical grounds Omnipresence and the Location of the Immaterial 31 the nature of material objects that they have a spatial location (if they exist), it would appear that they metaphysically depend on space for their nature and existence. Since it is part of the nature of a perfect being that it exist a se and thus metaphysically ungrounded, a perfect being must be immaterial on Modal Location. A similar line of reasoning can be applied to both Modal Pertension and Dispositional Pertension in so far as materiality is defined in terms of being essentially related to space in a particular manner. But note that Modal Pertension and Dispositional Pertension have additional resources to ground the limiting constraint for materiality. Here I turn once again to Anselm's remarks in Proslogion 13 where he characterizes that which is 'absolutely limited' as that "when it is wholly in one place, cannot at the same time be somewhere else" (1998: 95). As I highlighted above, only material objects are absolutely limited in this sense for Anselm. By contrast, "That, however, is limited and unlimited at the same time which, while wholly in one place, can at the same time be wholly somewhere else but not everywhere; and this is true of created spirits" (1998: 95). Created immaterial beings, for Anselm, are 'unlimited' in that they are capable of being wholly multilocated at distinct places at one and the same time (they are 'limited' only in the sense that they are not located everywhere, as is God). Following Anselm, then, we might say that an object's inability to be wholly multilocated is a genuine limitation, perhaps due to the fact that the scope of the object's immediate causal activity is necessarily restricted to a single place at any given time. Such a restriction is, of course, unfitting for an unlimited or perfect being. Since Modal Pertension and Dispositional Pertension construe materiality both in terms of essential dependence on space as well as location relations that are limiting in the above sense, they are doubly-suited to ground the limiting constraint for materiality. Whether the orthodox theist opts for Modal Location, Modal Pertension, or Dispositional Pertension will, of course, depend on one's wider theological and philosophical commitments. The point remains that each furnish the theist with an account of the material-immaterial divide that allows for immaterial objects to entend the non-pointsized places where they are located, and thus be spatially located in a strict and literal sense.48 for thinking that materiality is limiting, and thus why an unlimited being is necessarily immaterial, turns on an Aristotelian characterization of matter in terms of potentiality. For Thomas Aquinas and medieval Aristotelians in general, it is impossible that God be material in any sense since God is pure act and matter is in potentiality. 48I'd like to thank William Lane Craig, Hud Hudson, Sam Lebens, R.T. Mullins, Robert Pasnau, Alexander Pruss, Josh Rasmussen, Michael Rea, and Philip Swenson in particular for their helpful comments and discussion. I owe a debt of appreciation and gratitude to The John Templeton Foundation as this project was completed during my time as a Templeton Postdoctoral Fellow at the University of Notre Dame, Center for Philosophy of Religion. A warm thanks to the Fellows, directors, and staff of the Center for helping make the 2013-2014 academic year productive and immensely rewarding, both personally and professionally. Omnipresence and the Location of the Immaterial 32 References [1] Adams, Robert Merrihew. 1994. Leibniz: Determinist, Theist, Idealist. New York: Oxford University Press. [2] Adams, Marilyn McCord. 2006. Christ and Horrors: The Coherence of Christology. New York: Cambridge University Press. [3] Adams, Marilyn McCord. 2010. Some Later Medieval Theories of the Eucharist: Thomas Aquinas, Gilles of Rome, Duns Scotus, and William Ockham. Oxford: Oxford University Press. [4] Anselm of Canterbury. 1998. Saint Anselm of Canterbury: The Major Works. Edited with an Introduction by Brian Davies and G.R. Evans. New York: Oxford University Press. [5] Anselm of Canterbury. 2007. Anselm: Basic Writings. Edited and Translated by Thomas Williams. Indianapolis: Hackett Publishing Company. [6] Thomas Aquinas. 1975. Summa Contra Gentiles. Trans. and ed. A. C. Pegis. Notre Dame: University of Notre Dame Press. [7] Augustine. 1947. The Immortality of the Soul. Translated by Ludwig Schopp. New York: CIMA Publishing Company. [8] Augustine. 1961. Confessions. Translated with an introduction by R.S. Pine -Coffin. Penguin Books. [9] Augustine. 1991. On The Trinity. Vol. I/5. Introduction, translation and notes by Edmund Hill, O.P. Series edited by John E. Rotelle, O.S.A. Brooklyn, New York: New City Press. [10] Augustine. 1994. Sermons, (273-305A) on the Saints. Vol. III/8. Translation and notes by Edmund Hill, O.P. Series edited by John E. Rotelle, O.S.A. Hyde Park, New York: New City Press. [11] Augustine. 2004. Letters 156-210. Vol. II/3. Translation and notes by Roland Teske, edited by Boniface Ramsey. Hyde Park, New York: New City Press. [12] Blount, Douglas Keith. 1997. "An Essay on Divine Presence." Ph.D. diss, University of Notre Dame. [13] Brower, Jeffrey. 2014. Aquinas's Ontology of the Material World: Change, Hylomorphism, and Material Objects. Oxford University Press. [14] Carroll, John W. and Ned Markosian. 2010. An Introduction to Metaphysics. New York: Cambridge University Press. Omnipresence and the Location of the Immaterial 33 [15] Conn, Christopher H.. "Anselmian Spacetime: Omnipresence and the Created Order." The Heythrop Journal, LII, pp. 260-270. [16] Craig, William Lane, J.P. Moreland. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. Downers Grove, IL: InterVarsity Press. [17] Crisp, Oliver. 2007. Divinity and Humanity. New York: Cambridge University Press. [18] Cross, Richard. 2003. "Incarnation, Omnipresence, and Action at a Distance." Neue Zeitschrift fu?r Systematische Theologie und Religionsphilosophie, 45: 293-312. [19] Descartes, Ren. 1985. The Philosophical Writings of Descartes, vol. iii, trans. John Cottingham, Robert Stoothoff, Dugald Murdoch, and Anthony Kenny. Cambridge: Cambridge University Press. [20] Earman, John. 1989. World Enough and Spacetime. Cambridge: MIT Press. [21] Edwards, Jonathan. 1955. The Philosophy of Jonathan Edwards From His Private Notebooks. Edited by Harvey G. Townsend. Eugene, Oregon: The University Press. [22] Fine, Kit. 1994. "Essence and Modality." Philosophical Perspectives, Vol. 8, Logic and Language, pp. 1-16. [23] Gilmore, Cody. 2003. "In Defense of Spatially Related Universals." Australasian Journal of Philosophy, Vol. 81, No. 3, pp. 420-428. [24] Gilmore, Cody. 2014 "Location and Mereology", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2014 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/spr2014/entries/location-mereology/> [25] Goetz, Stewart and Taliaferro, Charles. 2011. A Brief History of the Soul, WileyBlackwell. [26] Goris, H.J.M.J. 2009. "Divine Omnipresence in Thomas Aquinas." In Divine Transcendence and Immanence in the Work of Thomas Aquinas, Leuven : Peeters, Publications of the Thomas Instituut te Utrecht, 2009, nr. 13, pp. 37-58. [27] Grant, Edward. 1981. Much Ado About Nothing: Theories of Space and Vaccum from the Middle Ages to the Scientific Revolution, Cambridge: Cambridge University Press. [28] Helm, Paul. 1980. "God and Spacelessness." Philosophy 55. [29] Hoffman, Joshua, Gary S. Rosenkrantz. 2002. The Divine Attributes. Malden, MA: Blackwell Publishing. Omnipresence and the Location of the Immaterial 34 [30] Hudson, Hud. 2005. The Metaphysics of Hyperspace. New York: Oxford University Press. [31] Hudson, Hud. 2009. "Omnipresence". In The Oxford Handbook of Philosophical Theology, edited by Thomas P. Flint, and Michael Rea. Oxford University Press. [32] Hudson, Hud. 2014. The Fall and Hypertime. Oxford: Oxford University Press. [33] Leftow, Brian. 1989. "Anselm on Omnipresence." The New Scholasticism 63 (3), pp. 326-357. [34] Leibniz, Gottfried Wilhelm. 1989. Philosophical Papers and Letters. A Selection Translated and Edited, with an Introduction by Leroy E. Loemker. Netherlands: Kluwer Academic Publishers. [35] Locke, John. 1975. Essay Concerning Human Understanding. Ed. and Trans. Peter H. Nidditch. Oxford: Clarendon. [36] Lycan, William. 2009. "Giving Dualism its Due." Australasian Journal of Philosophy. Vol. 87, No. 4, pp. 551-563. [37] Malebranche, Nicolas. 1997. Dialogues on Metaphysics and on Religion. N. Jolley and D. Scott, Trans. Cambridge: Cambridge University Press. [38] Markosian, Ned. 2000. "What are Physical Objects?" Philosophy and Phenomenological Research, Vol. 61, No. 2 (Sep., 2000), pp. 375-395. [39] McDaniel, Kris. 2004. "Modal Realism with Overlap." Australasian Journal of Philosophy 82.1, pp. 137-152. [40] McDaniel, Kris. 2007. "Extended Simples." Philosophical Studies, 133: 131-141. [41] McDaniel, Kris. 2009. "Structure-Making." Australasian Journal of Philosophy 87.2: 251-274. [42] Molnar, George. 2003. Powers: A Study in Metaphysics. New York: Oxford University Press. [43] More, Henry. 1995. Manual of Metaphysics [Manual], trans. Alexander Jacob Hildesheim: Georg Olms. [44] Muller, Richard A.. 2003. Post-Reformation Reformed Dogmatics: The Divine Essence and Attributes, Volume 3. Grand Rapids, MI: Baker Academic. [45] Newton, Isaac. 1934. Mathematical Principles of Natural Philosophy, Andrew Motte and Florian Cajori, trans. Berkeley: University of California Press. Omnipresence and the Location of the Immaterial 35 [46] Newton, Isaac. 1962. Unpublished Scientific Papers of Isaac Newton. Cambridge: Cambridge University Press. [47] Newton, Isaac. 1999. The Principia. Transalted by I. Bernard Cohen and Anne Whitman. Berkeley: University of California Press. [48] Oakes, Robert. 2006. "Divine Omnipresence and Maximal Immanence: Supernaturalism versus Pantheism." American Philosophical Quarterly, Vol. 43, No. 2, pp. 171179 [49] Ockham, William. 1991. Quodlibetal Questions. Translated by Alfred J. Freddoso and Francis E. Kelly. New York: Yale University Press. [50] O'Leary-Hawthorne, John and Jan Cover. 1998. "A World of Universals." Philosophical Studies 91: 205-219. [51] Parsons, Josh. 2000. "Must a Four-Dimensionalist Believe in Temporal Parts?" The Monist, 83: 399-418. [52] Parsons, Josh. 2007. "Theories of Location." Oxford Studies in Metaphysics, vol. 3., pp. 201-232. [53] Parsons, Josh. "Entension." Unpublished manuscript. [54] Pasnau, Robert. 2011a. "On Existing All at Once." In C. Tapp and E. Runggaldier (eds.) God, Eternity, and Time. Burlington: Ashgate, 11-29 [55] Pasnau, Robert. 2011b. Metaphysical Themes 1274-1671. Oxford: Clarendon Press. [56] Pruss, Alexander. 2013. "Omnipresence, Multilocation, the Real Presence and Time Travel." Journal of Analytic Theology, Vol. 1, No. 1, May 2013. [57] Reid, Jasper William. 2008. "The Spatial Presence of Spirits among the Cartesians." Journal of the History of Philosophy, Volume 46, Number 1, January 2008, pp. 91-117. [58] Schaff, Philip (ed.) . 1877. Creeds of Christendom, 4th edn. New York: Harper and Bros. [59] Simons, Peter. 2004. "Extended Simples: A Third Way Between Atoms and Gunk." The Monist, 87: 371-84. [60] Stump, Eleonore. 2010. Wandering in Darkness. New York: Oxford University Press. [61] Stump, Eleonore. 2013. "Omnipresence, Indwelling, and the Second Personal." European Journal for Philosophy of Religion, Volume 4, Number 4, pp. 29-53. [62] Swinburne, Richard. 1993. The Coherence of Theism. New York: Oxford University Press. Omnipresence and the Location of the Immaterial 36 [63] Swinburne, Richard. 1994. The Christian God. Oxford: Clarendon Press. [64] Taliaferro, Charles. 1994. Consciousness and the Mind of God. Cambridge: Cambridge University Press. [65] Tappert, Theodore G. (trans. and ed.). 1959. The Book of Concord: The Confessions of the Evangelical Lutheran Church. Philadelphia: Fortress Press. [66] Turretin, Francis. 1992. Institutes of Elenctic Theology, ii, trans. George Musgrave Giger, ed. James T. Dennison Jr. Phillipsburg: P&R Publishing Co. [67] Van Den Brom, Luco J. 1993. Divine Presence in the World: A Critical Analysis of the Notion of Divine Omnipresence. Kampen, Netherlands: Kok Pharos Publishing House. [68] van Inwagen, Peter. 1990. Material Beings. Ithica: Cornell University Press. [69] Wainwright, William J.. 2009. "Omnipotence, Omniscience, and Omnipresence." The Cambridge Companion to Christian Philosophical Theology. 1st ed. Cambridge: Cambridge University Press, pp. 46-65. [70] Wayne, Andrew. 2008. "A Trope-Bundle Ontology for Field Theory." The Ontology of Spacetime. Volume 2. The Netherlands: Elsevier. [71] Wesley, John. 1991. John Wesley's Sermons: An Anthology. Edited by Albert C. Outler. Nashville: Abingdon Press. [72] Wierenga, Edward. 1988. "Anselm on Omnipresence." The New Scholasticism. 62 (1), pp. 30-41. [73] Wierenga, Edward. 2010. "Omnipresence." In A Companion to Philosophy of Religion. Edited by Charles Taliaferro, Paul Draper, and Philip L. Quinn. Malden, MA: Blackwell Publishing. [74] Williams, Thomas. 2007. Anselm: Basic Writings. Translated and Edited by Thomas Williams. Indianapolis: Hackett Publishing Company. [75] Zagzebski, Linda. 2013. Omnisubjectivity: A Defense of a Divine Attribute. Milwaukee: Marquette University Press.	tomekkorbak/pile-curse-small	PhilPapers
### ### Om boken HOPPA ÖVER INTROTEXT Ett hemligt nätverk i Stockholm har i decennier utnyttjat unga flickor, var och en som kommer det på spåren gör det med fara för livet. I den tredje boken om det omaka paret Teddy och Emelie, kåkfararen och advokaten, börjar snaran dras åt. Polisen har tillsatt en specialgrupp för att ta reda på vilka som ingår i sammanslutningen men ändå kommer de inte åt våldet. Och vem är det som med alla medel försöker tysta Teddy och Emelie? _TOP DOGG_ är den mäktiga upplösningen på det drama som utvecklades i succéromanerna _VIP-rummet_ och _STHLM DELETE_. ## Svensk Damtidning ## Fint mingel när Buchards bjöd in till vernissage Det var ju långt ifrån bara prins Carl Philip och formgivarvännen Joakim Andersson som minglade när CoolArt och Buchards bjöd in till vernissage för sin unika konst. Här samlades Stockholms societet tillsammans med konstvärldens höjdare. Svensk Damtidning uppmärksammade bland andra en uppstickare på Stockholms konstsamlarscen, den unge finansmannen Hugo Pederson med sin vackra hustru Louise. Båda är oerhört konstintresserade och trots att de bara samlat i två år, har de redan enligt Svensk Damtidnings källor lyckats bygga upp en ansenlig samling samtidskonst. »Jag har alltid älskat det sköra och det svåra«, säger Hugo glatt till vår reporter. Hugo Pederson är aktiv på investmentbolaget Fortem, och har under kort tid blivit en stor mecenat för ett antal konstnärer. »Om man har haft turen att tjäna lite pengar, måste man också ge tillbaka«, säger Hugo Pederson och fortsätter mingla runt på Buchards med sin lika engagerade hustru. Johan W Lindvall, 2007 # Prolog Adan släpade aluminiumstegen till baksidan av huset och tittade upp mot balkongen. Nystadsgatan: lägenheten låg på nedersta våningen – det borde inte vara någon svår sak att fälla upp stegen, luta den mot balkongräcket och klättra upp. Ändå: fuck – han kände att han höll på att skita på sig. På riktigt. Han kunde nästan se det framför sig: han själv alltför högt upp på stegjäveln med en brun fläck nerför brallan. Han hade egentligen slutat med sådant här. Han var nitton bast och för gammal för intjack: det var sådant de sysslat med i slutet på högstadiet. Plus: det var under hans värdighet nu för tiden. Men vad skulle han göra? Hade Surri sagt en sak så hade han. De hade känt varandra sedan dagis, bott på samma gård, spelat i samma lag – deras farsor hade till och med bott grannar i det gamla landet. »I Bakool var vi som vilka som helst, vi brydde oss inte mer om varandra än vi behövde«, brukade Adans farsa säga. »Men här tycker alla att vi är som en familj, som att vi är en och samma person.« Pappa hade både rätt och fel: Surri _var_ en bror. Ändå betedde han sig som ett svin. Adan kände kylan från balkongens räcke genom nabbhandskarna. Handskar: så mycket rutin hade han kvar från förr i tiden – hans fingeravtryck fanns garanterat i gamla register. Han tog spjärn, det var mycket kropp som skulle häva sig över: han vägde säkert hundratio pannor. Ändå var skruvmejseln lätt i handen och greppet kändes bekvämt – som om hans fingrar faktiskt längtat efter att använda den, trots att han levde ett vanligt liv nu för tiden: körde budbil för sin farsas chef, käkade popcorn och kollade _Luke Cage_ och _Fauda_ på kvällarna med sin tjej. Fast för två veckor sedan hade han fått en fråga om han ville tjäna lite extra flos. Inget olagligt, bara en dags jobb för gammal vänskaps skull. Man var dum om man tackade nej till sådant. Allt var tyskfittornas fel. För det Surri hade frågat om var om Adan kunde åka ner till Hamburg och plocka upp en BMW från nya 7-serien. En given vinstaffär: en 730d gick att få för under hundra tusen euro där, och såldes lätt för en och en halv mille här. Enda grejen: man fick inte registrera sig på för många bilar per år, då vaknade Skatteverket till liv. Och det var här Adan kom in. Han hade tagit tåget ner till Rødby, enkelbiljetten kostade femhundranittiofyra spänn och han satt hela resan och lyssnade på Spotify i sina nya Beatshörlurar, höll hårt i magväskan som han fått av Surri och kollade ut genom fönstret. En miljon kronor i eurosedlar vägde ingenting. Han hade aldrig suttit så här länge på ett tåg förut, men det var rätt najs. Han tröttnade inte på att spana naturen utanför. Landskapet svischade fram: frostiga åkrar, granområden och småbyar där folk verkade samla på rostiga bilvrak och gamla plankor. Han undrade vad de levde på där. Det var inte några problem att hitta bilstället, skriva under köpehandlingarna och komma överens med säljgubben som till och med snackade lite arabiska – det var inte Adans språk, men han kunde tillräckligt mycket för att kunna säga några trevliga fraser. Det var assoft att sätta sig i det svarta lädersätet, starta motorn och burna tillbaka mot färjan till Sverige. Han körde olika pickuper varje dag, men aldrig BMW. Den här bilen såg inte bara ut som klass – kvaliteten kändes i detaljerna också. Lukten av läder, känslan mot fingrarna när han drog över instrumentpanelen, tyngden i bildörren, det dova trygga ljudet när den slog igen. Han tänkte på Surri, han gjorde allt med stil – till och med hans luvtröjor var av stekiga franska designermärken. En dag kanske Adan skulle ha råd med en sådan här bil. Men nu tänkte han köra hela kvällen och natten, han ville få hem BMW:n utan att behöva ta in på något motell. Det var på motorvägen före Jönköping han först hörde det: ett ihåligt skrapande ljud som absolut inte lät bra. Han stannade bilen tre kilometer senare. Klev ur, inspekterade överallt, men såg ingenting. Ljudet kom tillbaka så fort han rullade igen. Efter ytterligare några mil hade en varningslampa börjat lysa. Bromsfel. Vad betydde det? Skit också – han visste inte ens om han kunde köra vidare. Han drog ner på farten, det bildades en kö bakom honom, han låg i sjuttio på hundratjugovägen. Det lät av bara helvete om bilen. Ytterligare några mil senare svängde han in på en mack och frågade snällt om biträdet kunde komma ut och kolla på hans bil. Snubben hade galet mycket finnar och såg typ fem år yngre ut än Adan, men han började direkt lysa mot fälgarna med sin ficklampa. »Jag tycker det ser ut som att dina bromsskivor typ inte finns längre«, sa mackbiträdet. »Du kan inte köra en centimeter till med den där bilen. Synd på en så schysst kärra, förresten.« Det var slutet på uppsidan: Adan hade fått betala en bärgningsbil att ta bilen till närmaste verkstad. Det tog fem veckor att fixa till den och kostade fyrtio lax. Men det fanns också risk att den var ramsned, sa de. Adan ringde och skrek på säljaren i Tyskland men gubben låtsades att han inte ens fattade engelska. I slutändan fixade Surri en värdering av bilhelvetet: han skulle inte ens få sexhundra tusen för den. »Hur kunde du vara så jävla puckad att du inte undersökte bilen innan du skrev på?« Balkongdörrens lås gav vika med ett knäppande ljud. Adan sköt upp den. Surri hade varit tydlig. »Snuten har häktat vår kille som hyrde den där lägenheten, men de har inte hittat skiten där. Så om du tar dig in i lyan och letar upp det som är mitt kan vi stryka halva din skuld. Du vet hur mycket jag torskade på den där bilen.« Adan skruvade på sig. »Bor det nån i lägenheten då?« »Det ska du skita i. Det kommer i vart fall inte vara nån hemma i morgon kväll.« Adan tänkte på en gång när de varit små på gården. Surri hade trillat från klätterställningen, fallit som en liten vante och slagit upp knäet. Det kom en flod av blod tyckte de och massor av grus hade fastnat. Polaren slutade inte gråta. »Jag hjälper dig. Kom så går vi hem till mig, jag tror pappa är där«, sa Adan med så snäll röst han kunde. De var sex år gamla och Adan visste att hans pappa kunde laga Surris knä. Och så blev det – pappa gjorde rent såret och satte på det största plåstret de någonsin sett. När de efteråt drack O'boy, åt Mariekex och kollade _Toy Story_ på dvd sa Surri: »Din pappa är bättre än min pappa på att ta hand om små krigare.« Lägenheten var en trea med kök. Adan tände lampan i det som måste vara vardagsrummet. Där inne stod en soffa i grönt tyg, ett soffbord med glasskiva och en bokhylla. Där fanns också något som såg ut som en projektor av något slag. I båda sovrummen stod smala obäddade sängar. Några bodde här – varför skulle det annars ligga tidningar på soffbordet och hänga en T-shirt över ena matstolen? Ändå var det knappt möblerat, kanske var det bara någon som övernattade här då och då. Han lyfte upp papperskorgen i köket, tittade ner på ett tomt mjölkpaket och kände en doft som han definitivt luktat förut: fimpat gräs. Han tittade igenom köksskåpen och kylen. Den eller de som bodde här hade massor av chipspåsar och gräddfil men ingen vanlig mat.Han tittade i ugnen och i diskmaskinen, han lade sig ner på golvet och lyste med sin ficklampa in under vasken och bakom kylen. Det var dammigt. Folk kunde vara uppfinningsrika ibland. Ändå hittade han ingenting. Han lyfte bort kuddarna i soffan, kände med handen under lakanen och madrassen i sängarna. På golvet i ett av sovrummen stod en bag. Han vevade runt i den – ytterligare några T-shirtar, fyra par kalsonger och strumpor skymtade förbi. Han ställde sig på soffbordet och lyste in i luftventilen i väggen. Ingenting. Han hittade ingenting. Vardagsrummet igen. Adan lade sig på alla fyra och tittade in under soffan, lyste in bakom bokhyllan. Han som hyrt lägenheten måste ha blåst Surri – för här fanns inte ett skit, eller så hade snuten visst hittat grejerna. Egentligen var det inte Adans problem längre. Fast så skulle nog inte Surri se på saken. Då hörde han något. Ett ljud från hallen. Nej, det var ljud från farstun, utanför dörren. Han hörde röster där utifrån. Innan Adan han tänka rasslade det i låset. KUK också – någon var på väg in i lägenheten. Han släckte lampan i vardagsrummet. Nu hörde han några som snackade i hallen. En tjejröst och en killröst. Kanske borde han bara kliva ut och klubba ihjäl dem, vilka de nu var. Men ändå inte – han var inte som Surri. Han var ingen _tung_ snubbe. Han kröp ihop bakom soffan. Rösterna blev tydligare. Tjejen snackade om någon som hette Billie. Killen mumlade om någon fest. »Snart blir det party.« Adan låg alldeles stilla, försökte hålla sig tyst och lugn. Han borde åka tillbaka till Hamburg och slakta den där BMW-försäljaren med sina egna händer – allt det här var hans fel. Sedan hörde han en dörr slå igen, avståndet lät som om det var toalettdörren. Kanske var det hans chans. Nu hörde han bara tjejrösten, hon nynnade på någon låt. Snubben var antagligen på toaletten. Det lät som att tjejen kom in i vardagsrummet. Sedan blev det tyst. Adan andades inte ens, försökte bara lyssna. Tassande steg. Pustande ljud. Sedan steg igen, ut, bort mot ett av sovrummen. Nu. Han reste sig upp: vardagsrummet var tomt. Han tog två långa kliv mot balkongdörren. Han tänkte inte längre, funderade inte. Bara handlade. Slet upp dörren. Tittade inte bakåt. Klev ut på balkongen. Stängde dörren bakom sig. Sög in den fräscha luften. Han hoppade över räcket. Han kastade sig ner. Nej, han föll. Som Surri från klätterställningen. Mörkret kändes tryggt, men det var alldeles för kallt ute. Nabbhandskarna var tunna som papper. Adan lutade sig mot trädet. Han försökte att inte stödja på sin högra fot. Han hade gjort sig ordentligt illa i fallet – kanske var fotjäveln bruten. Ändå ville han inte gå härifrån. Stegen låg framför honom på marken: han hade slitit med sig den och haltat iväg bort över snön. Surri skulle bli galen när han fick höra att Adan inte hittat något. Samtidigt: det måste ju vara Surris egen kille som blåst honom. Adan _hade_ letat ordentligt. Han hade stått så här i fyra timmar nu. Bara väntat. Hoppats att värken i foten skulle lägga sig. Lägenheten var ljus. Konstiga färger lyste upp väggarna och musik dunkade ut från balkongdörren som öppnades då och då. Det var massor av folk där inne – de syntes genom fönstren som suddiga bakdansare i någon tevesänd talangjakt. Någon gång under kvällen borde väl idioterna som festade där inne dra därifrån, eller i alla fall gå och lägga sig. Någon gång måste chipsen och dippen ta slut. Då skulle han ställa upp stegen och ta sig in igen. Leta igenom _plejset_ en extra gång. Han skulle inte kunna stå här hela natten – foten gjorde för ont – men ett tag till. Han var ingen krigare egentligen. Men han kunde vänta. * Nitton personer minglade i det lilla vardagsrummet men de hade bjudit minst lika många till. Roksana ville verkligen att det skulle bli trångt i kväll – på hennes och Z:s inflyttningskalas. Hon hoppades att folk skulle tycka att det här var ett bra tillfälle att festa. De skulle väl komma hit? Young Thug-rytmer pumpade ur högtalarsystemet som hon fått låna av Billie – och som Z direktkopplat till SoundCloud i sin telefon. Thuggy levererade – hans loja jämrande röst i melodiös riddim-rap. Samtidigt var det en helkroppsupplevelse, en nerdykning i ett varmt skruvat gnistrande hav av stilar och ljud. Roksana kollade runt igen: Gillade folk soundet? Hade de kul? Var det skön stämning? Folk hade tagit med egen dricka. Flaskor med mousserande vin stod uppställda på soffbordet. Roksana hade uttryckligen bett om det i messengerinbjudan: _Bring bubbles! Roksana & Z bjuder på musik, fest och tilltugg. _Hon hoppades att hon inte låtit för hurtig liksom. Tilltugget bestod mest av jordnötter och chips, men Roksana hade droppat tryffelolja i gräddfilen – och alla sa att det var det godaste chipstillbehöret de någonsin smakat. Men plockmaten var inte huvudsaken – fokus låg på festen och festen drevs av musiken. Högtalarna, valet av låtar, mixen. Z hade till och med fixat en rökmaskin och en minilasershow. De hade inte hunnit få upp några tavlor eller planscher så det var perfekt, en vit väggs bästa användningsområde. Och den ironiska röken låg runt soffan som ett molntäcke. Roksana tyckte att det kändes som om hon var på klubb fast i extra utvalt format. Enda skillnaden var att här saknades dj-bås och att de som kom så här dags fick vada genom hallen i avtagna Roshe Runs och retroinspirerade Vans. Det var Z som propsat på skoavtagningstvånget. »Om vi ska klara det här tillsammans, måste vi begränsa städinsatsen efteråt. För jag suger på att städa. Har jag sagt det?« Roksana visste inte vad Z sagt och inte sagt – de hade inte direkt planerat att flytta ihop. Men det borde funka ändå mellan dem. Z var en bra människa. Roksana kollade Insta och Snapchat om någon lagt upp något från festen: men nej, än så länge höll sig den här tillställningen utanför det territoriet. Snälla gäster, tänkte hon, ni tycker väl om det här partyt? Kan ni inte dansa, lite bara, i alla fall några av er? Och ta några bilder. Lägenheten var rätt stor, 52 kvadratmeter, men den låg på Nystadsgatan i Akalla, långt bort både från city och Södertörns högskola där hon pluggade. Men Roksana hade inte haft något val. Hon hade hyrt ett rum hos Billie på Verkstadsgatan vid Hornstull, men sedan blev Billie polyamorös och ville ha tre av sina partners boende hos sig samtidigt. Z föreslog att de skulle döpa om stadsdelen till Hornsknull. Men för Roksana var det inte ett skämt, hon fick helt enkelt inte plats – plus hon pallade inte med att en av snubbarna spelade Danny Saucedo på Billies högtalarsystem hela dagarna – utan att ens vara ironisk. Samma vecka hade Z blivit vräkt från sitt andrahandskontrakt. Z hade sovit på soffan hos sin mormor i tre dagar då och var en nanomillimeter från ett seriöst nervsammanbrott. Roksana stod mitt emellan Z och Billie. Runtomkring minglade gästerna. Några smågungade faktiskt i takt till musiken. Roksana ville inte spana in dem alltför öppet, det skulle vara för uppenbart. Hon kollade Insta och Snapchat igen. Kanske tyckte någon att hon var trist som bara stod med sina bästisar, kanske tyckte hennes bästisar att hon var beige som bara stod med dem. Kvällen till ära hade hon håret uppsatt och hade på sig sina nya silverfärgade Birkenstock. I övrigt bar hon ett par vanliga blåjeans och en vit T-shirt som hon hittat hemma hos mamma och pappa. Billie gnällde ibland, men Roksana stod för sin standardstil, hennes förebilder var George Costanza och typ alla från _Beverly Hills, 90210_. Hela grejen var ett knytnävsslag mot trender och flyktiga modeideal. Billie var på bra humör – det var ett gott tecken. Hon hade Adidasbyxor, stor långärmad T-shirt, ett chokerhalsband och en mjuk Gucci-keps på toppen av sitt rosafärgade hår. Hon hade färgat armhåren rosa också – »För att fira er«, som hon sa. Det var svårt att tänka sig att hon skulle börja juristlinjen på universitetet om några dagar. Roksana var glad att Billie lämnat alla sina pojk- och flickvänner hemma – hon blev mer avslappnad då. Hon var Roksanas äldsta och antagligen bästa polare, men efter den senaste tidens turbulens visste hon inte riktigt var de hade varandra. Billie tog upp ett cigarettpaket. »Hur ska ni göra med sånt här? Måste jag gå ut på balkongen eller är det okej om jag röker inne?« Z lyfte på huvudet igen. » _Helvete heller_. Cigarettrök sätter sig i gardinerna och sängkläderna. Roksy och jag har snackat om det där.« Billie himlade med ögonen. »Men ni har ju inga gardiner.« Z var sträng. »Det spelar ingen roll. Det är ofräscht att röka inomhus.« »Ska det här bli nåt renlevnadsställe alltså?« Roksana garvade. »Typ, vi ska i varje fall bara ha _plant-based_ ekologisk mat, forks-over-knives du vet, och ingen plast kommer innanför vår dörr.« Z plockade upp en påse och ett paket OCB Slim. »Nån som vill ha en egen gås? Jag har hur mycket som helst.« Han höll fram påsen. »Det är ju så här att det finns en helig skiljeregel för marijuana. Sära på sativa och indica. Båda är underarter till cannabis men plantorna ser olika ut, olika tjocka blad och så där, men _who cares_. Grejen är effekten: som natt och dag. Indica är soffsittarvarianten, liksom ruset för er som vill ha spela-PlayStation-och-chilla-feeling. Men det här är en 24-månaders sativa, det är rökats uppåt-Châteauneuf-du-Pape, det blir inte bättre än så här.« Z fördelade med varsamma rörelser gräset i papperet. »Man röker det här och blir hög. Sen röker man mer och blir ännu högre. Det finns inget tak. Jag lovar.« Allt det där var nybörjarbullshit. Skillnaden mellan sativa och indica var inte alltid uppenbar, men Z älskade att sätta ord på saker, att snacka på. Han var sådan: han kunde inte bara gå i takt med världen – han ville kunna beteckna vad som skedde också, ringa in det, förstå det i termer av kategorier och strukturer. Ibland blev det som en tävling. Roksana tog jointen som Z räckte henne och drog ett djupt bloss. »Har du _killgissat_ klart nu?« De fnittrade, Z också. »Ni vet hur jag är«, sa han. Z var fin på så sätt: han såg patriarkala strukturer lika tydligt som han såg weedprinciper, han fattade inte bara samhällets mönster utan såg även sin egen plats i maktordningen. En man som förklarade saker för kvinnor. En man som alltid visste hur det var. En man som inledde nittio procent av sina utläggningar med »det är ju så här att«. Timmarna tickade på. Erik Lundin snyggt mixad med Lil B i en mjuk övergång till Rihanna – lite oväntat, men shiiit hon var bra – och sedan något som var helt annorlunda och bara Z hade koll på: tydligen hette de Hubbabubbaklubb. Folk studsade på golvet, free-spirit-dansade i hörnen, guppade i takt till musiken. Z:s lilla laserspel visade geometriska symboler på väggen. Tomma plastglas och chipssmulor låg över bordet. Rizlapapper och vinflaskor strösslade på alla andra ytor. Kanske såg hon till och med ett snortrör – folk var för uppenbara ibland, det var inte snyggt. Nu måste de väl ha kul? Roksana kollade sin telefon för tvåhundrade gången. Det enda som var upplagt var en skärmdump av Z på spellistan han rullade i kväll med en ciggemoji och texten _smoke w everyday._ Roksana hade varnat grannarna, så det borde vara okej, hon och Z tänkte inte ha sådana här fester varje helg. Och på något sätt fick hon känslan att snubben de hyrde den här läggan av i andra hand, David, inte var alltför nogräknad. Fick han sina pengar var han nöjd, fast lukten av weed som antagligen låg tjock i trapphuset kunde väcka frågor. En av grannarna hade berättat att någon som bott i den här lägenheten tidigare hade dragit till sig polisens intresse. De hade tydligen gripit honom och gjort husrannsakan här för några veckor sedan, men sedan lämnat tillbaka lägenheten till David. Roksana brydde sig inte. David sa att de kunde bo här hur länge de ville. Hon sket i vem som använt den här lägenheten innan och till vad. Det viktiga nu var att folk skulle tycka att hon och Z gjorde saker rätt. Att det blev en bra start på hennes minikollektiv med honom. En bra start på den här terminen. Polarna hade dragit. För tidigt kändes det som. Roksana försökte stoppa tankarna i huvudet: Hade hon varit för klyschig när hon berättat att hon funderade på att plugga någon kurs i Berlin? Hade hon inte varit tillräckligt skön? Det såg ut som en krigszon i vardagsrummet. Trasmattan i köket var blöt. Det låg marijuanablad på fönsterkarmen. Hon undrade hur Z skulle klara av städningen efteråt. Billie sa: »Shit, vad alla bara försvann, inklusive mitt ragg. Men många ville väl se Ida Engberg.« Z satt i soffan. »Ida Engberg, hon är ju helt makalös. Ska vi inte också åka dit?« Z var så hög på sin så kallade 24-månaders sativa att han antagligen faktiskt inte kunde stå upp ordentligt. »Fast vi måste röja och vädra här nu. Men dra du om du vill. Det är lugnt med mig«, sa Roksana. Billies pupiller var stora som kosmos. »Jag kan hjälpa dig städa undan det värsta.« »Hur hade du tänkte komma hem sen då? Taxi?« »Nej.« »Första tunnelbanan mot stan?« »Nej.« »Paddla kajak?« Billie skrattade. Roksana öppnade balkongdörren på vid gavel. Hon kände sig inte berusad längre och bara lite hög, men den friska kalla luften kom ändå som en överraskning – som att hennes huvud sköljdes ur med mineralvatten. Hon tittade ut mot de skugglika träden: lägenheten låg på nedersta våningen – det var inte särskilt långt till marken. Ett tunt snötäcke syntes där nere, men just under balkongen såg det ut som om någon rivit upp jord och hon såg fotsteg i snön bort mot mörkret. Billie fick ta sig hem som hon ville, det var inte Roksanas sak. »Jag såg att det stod en hopfällbar säng i klädkammaren. Kan jag sova här?« sa Billie. Roksana vände sig om. Rummet var verkligen i kaos, någon hade vällt en vattenpipa så det var blött under soffbordet i glas – ändå kände hon hur hjärtat hoppade till: Billie ville sova över. »Men ska du inte hem till Fia, Pia, Cia, Olle och allt vad de heter?« »Nu låter du heteronormativ tycker jag, och fascistisk.« »Jag menar inte så. Men du slängde faktiskt ut mig ur din lägenhet. Och nu vill du sova här.« »Man måste ifrågasätta rådande normer och det gäller även hur man pratar. Orden är auktoritära instrument i könsmaktsordningens...« Billie flinade åt sig själv. Hennes mun var sned, det hade den alltid varit. »Men jag är så sömnig. Och det var längesen vi åt frukost ihop.« De öppnade klädkammardörren. Småunken luft stötte emot Roksana. Det fanns ingen lampa där inne, men Z tände sin mobiltelefon och lät ljusstrålen spela över en kofta och jeansjacka som Roksana hade hängt in där. Han var också okej med att Billie sov över. Det var något med den där klädkammaren. Roksana visste inte vad, men den gav henne en dålig vibb. »Får jag låna din telefon?« Roksana lyste på väggen. Klädkammaren var nästan tom, så när som på sängen, hennes två klädesplagg och några gamla övergivna galgar som dinglade på stången. Det luktade egentligen inte unket, snarare gammalt trä och instängd luft. Med ens förstod hon varför hon fått en skum känsla av det här utrymmet – det var inte drickat eller gräset hon petat i sig. Nej, det stämde inte. På andra sidan måste badrummet ligga, men i så fall borde klädkammaren vara större. Vinklarna var fel. Arkitekten måste ha varit packad. Något var konstigt byggt här. Sedan började hon knacka. Till och med nu förstod hon att hon inte skulle gjort det om hon inte tidigare gått på sin mix-cocktail. Hon knackade på den inre väggen. Överallt knackade hon, där nere, i mitten, högre upp – som om hon letade efter en gömd skatt någonstans. Roksana ställde sig på tå och kände med handen högst upp på plywoodskivan bakom garderobsstången. Hon fick in fingertopparna ovanför. Den knakade. »Z, hjälp mig här. Jag tror den här väggen sitter löst.« Z drullade in i klädkammaren. Billie stod utanför och stirrade. Z: pårökt men också lång. »Ta i lite«, sa Roksana. Z slet tag i skivan. Det brakade till. Hela väggen lossnade och föll ner på dem. Roksana hann få upp händerna, hon hade på något sätt tänkt att precis det här skulle hända. Skivan var lätt och tunn, några millimeter tjock bara. »Men hallå«, stönade Z som fått den i huvudet. De tittade på utrymmet som öppnats upp framför dem: långsmalt, totalt ungefär en halv kvadratmeter. Det stod två kartonger där inne. Nu kände Roksana sig nykter, fokuserad: den friska luften från den öppna balkongdörren kändes ända här inne. Sval. Klargörande. Vad var det här för hemligt utrymme? Hon böjde sig ner och lyfte upp den närmaste kartongen, som var ungefär tre gånger tre decimeter bred. Z var på fötter nu. »Är det här nåt Shurgardförråd eller?« Hon ställde ner kartongen på golvet i vardagsrummet. Här var det lättare att se. Pappkartongen var inte igentejpad. Z lutade sig framåt. Billie sneglade hon också. Roksana böjde sig ner och öppnade flikarna. De stirrade alla ner på innehållet. _What the fuck_? # DEL I ##### Januari ## 1 Det enda trevliga med det här mötet var att det var samma handläggare som hjälpt Teddy när han just muckat. Hon hette Isa och såg likadan ut som första gången de träffats. Fortfarande runt fyrtio, fortfarande klädd som en blandning av bohemisk Södermalmskvinna och blingig Östermalmslady. Fortfarande sjalar och skumma vristvärmare i starka färger kombinerat med små briljantörhängen som egentligen inte alls var särskilt små. »Hej, Teddy, det var ett tag sen«, sa Isa. Hon fick små gropar i kinderna när hon log. Av någon anledning tyckte Teddy om henne, fast hennes enda uppgift var att sätta honom i arbete. »Ja, tiden går«, sa han och försökte se trevlig ut tillbaka. Det här var egentligen bara pinsamt. När han muckat hade han inte tänkt att han skulle behöva sitta här, och verkligen inte flera år senare. Han trodde att han skulle ha nått ett annat Sverige, kommit till en annan nivå. Han hade varit motiverad, beredd på att arbeta hårt och offra tid. Han hade förändrats på riktigt: han var redo att vandra den smala vägen, att lämna skiten bakom sig. Men att vara redo var en sak – att genomföra förändring en annan. Verkligheten sprang snabbt ikapp honom. Han hade haft ett åtta år långt svart hål i sitt cv, och efterhand hade han nästan vant sig vid människors misstänksamhet. Fast bara _nästan_. »Vi kan väl gå igenom hur de senaste åren sett ut, ur ett jobbperspektiv så att säga«, tyckte Isa. »Var vill du börja?« »Jag vet att du fick ett jobb på en advokatbyrå, eller hur?« Teddy ville hålla det här kort. »Ja, jag tog några uppdrag som specialutredare för en byrå som heter Leijon.« »Specialutredare, vad menas med det då?« »Det är lite svårt att förklara. Men han som var ansvarig delägare, Magnus Hassel, kallade mig _fixare_.« Teddy tänkte på hur flera av jobben lett till våldsamheter, och hur han riskerat att bli den Teddy han inte längre ville vara. Han hade slutat på byrån för mer än ett år sedan, efter historien med Mats Emanuelsson. Isa ställde några frågor om lön, arbetsvana och om han genomgått några utbildningsåtgärder. »Och efter byrån?« undrade hon. »Vad gjorde du då?« »Sen har det varit svårt. Men jag har gått KRAMI:s kurser.« Isa tittade i sina papper. Han visste att hon inte bara skulle se att han genomgått KRAMI:s alla vägledningskurser och gruppaktiviteter utan också att han fått praktiktjänster minst fem gånger, men att ingen av dem hade lett till någon anställning. KRAMI liksom: en wok av Arbetsförmedlingen och Kriminalvården med målet att snubbar som han – personer med en så kallad kriminell bakgrund – skulle hitta och framför allt få _behålla_ ett jobb. Han visste inte varför det aldrig funkade för honom. Isa pratade på om vägledningskurser och arbetsplaner. Hennes skrivbord var i ljust trä. Golvet var i linoleum, väggarna täcktes av vit strukturtapet och stolarna kändes plastiga. Bakom henne fanns en glasruta genom vilken Teddy skymtade arbetande arbetsförmedlare och sin egen vaga spegelbild. Han var lång och tyckte alltid att hans hår framstod som osynligt på något sätt: cendréfärgat, halvkort eller kanske mellanlångt. Allt i det här rummet förutom Isas örhängen påminde om fängelset. Det här var inget personligt rum, inte Isas eget rum, det var en mötescell, en plats med insyn in till Arbetsförmedlingen men utan fönster ut mot verkligheten. Fast kanske visste Teddy vad hans problem var. Efter åren på anstalt och åren i frihet kände han fortfarande inga andra människor än dem han träffat inne och dem han redan varit vän med när han åkte in, de som tillhörde hans gamla liv. Han kunde räkna sin krets på sin ena hand: hans syster Linda och hennes son Nikola. Dejan från förr. Tagg och Loke från korridoren på Hall. Det var dem han kände sig bekväm med. Det var i deras närvaro han kunde vara sig själv. Och så Emelie så klart, men henne ville han inte tänka på just nu. Hur som helst kunde ingen av dem erbjuda honom något arbete, förutom Dejan möjligen. Men de jobben skulle knappast ge några skatteintäkter till svenska staten. Risken var nog snarare hög att de skulle leda till ökade kostnader för Sverige – i form av större belastning på de rättsvårdande myndigheterna som måste utreda det Dejan pysslade med. Kanske borde han bara bejaka sin belägenhet: inse att han inte passade in. Teddy skulle aldrig bli en del av det Sverige han längtat till när han suttit inne, för evigt en outsider. Men det var inte samma sak som att säga att han ville bli kriminell igen. »Lyssnar du, Teddy? Du måste lyssna på mig, annars kan jag inte hjälpa dig.« Teddy sträckte ut benen under bordet, de hade nästan stelnat av att sitta still så länge. »Förlåt. Jag satt bara och tänkte på en kompis till mig som kanske kan hjälpa till att ordna jobb.« Det var en chansning. Men vad skulle han göra? Inga av alla kurser, praktikplatser och gruppseminarier hade lett till något. Dejan kunde säkert hjälpa honom för gammal vänskaps skull. Isa knappade på datorn när Teddy berättade om kompisens byggfirma. Sedan lade hon huvudet på sned och såg allvarlig ut. »Tyvärr, Teddy, jag tror det blir svårt med din vän. Jag vill inte vara dömande, men hans firma har en mycket blygsam omsättning och han har inte deklarerat någon inkomst de senaste tio åren. Jag tror inte han kan erbjuda dig jobb på riktigt. Inte jobb som jag kan godkänna i alla fall.« Isa hade rätt. Men hon hade också fel. ## 2 Klockan var sex på morgonen och det sjuka var att Nikola inte kände sig grinig för det. George Samuel, hans chef, hade ett eget sätt att smajla som gjorde att hela ansiktet skrynklade ihop sig kring ögonen. Nikola undrade om George över huvud taget kunde se när han log. »Godmorgon Nicko, vet du vad vi ska göra i dag?« sa han när Nikola kom in på det trånga kontoret. Nikola hängde på sig verktygsbältet. »Yepp. I dag ska vi påbörja vårt största jobb nånsin. Du har inte pratat om annat på en vecka nu.« De gick ner till skåpbilen: _George Samuels Elservice_ stod det med snirkliga bokstäver på sidan. Verktygsbältet skramlade. Nikola hade ingen egen kärra, det var därför han alltid mötte upp hos sin chef och åkte tillsammans med honom till jobben. Dessutom brukade de få en najs pratstund. Det var mamma Linda som ordnat praktikplatsen här. Och nu jobbade Nikola som vilken banan som helst: fem dagar i veckan. Uppe med morgonradions första sändningar, lunch vid halvelvarycket och tillbaka hem innan det ens blivit mörkt på vintern. Ibland sov han en timme före middagen, bara för att palla vara uppe till senare än nio. Ett ofärdigt shoppingcenter reste sig från ingenting i Flemingsberg mellan pendeltågsspåren och tingsrätten – som om någon begravt ett cementägg där som nu börjat kläckas. Det var verkligen ett jättejobb. George Samuel var inte den enda elektrikern som anlitats, men för honom plus hans lärling innebar det ändå heltid i över tio månader. En garanterat trygg kund i nästan ett år, det var ovärderligt, det visste Nikola. De stod bredvid varandra: jobbade som ett team. Enfas, trefas och kopplingsdosor. Kablar, säkringar och ampere. Nikolas ordförråd hade svällt inom elsegmentet så att han snart kunde fler strömförande ord än slangspråk för knark. Ibland kändes det som att jobbet betydde mer än resten av livet. Men det var okej – han gillade det, förutom när de bilade i golvet längre bort: ljudet påminde honom om _händelsen_. För ett och ett halvt år sedan hade han varit på väg hem till Teddy. När han tog tag i sin morbrors dörr för att öppna hade en bombladdning exploderat och tryckt Nikola mot väggen. Han hade ådragit sig skador i buken, på bröstet och händerna, som han genom en ren reflex hade skyddat sitt ansikte med. Det blev en vecka på sjukhusets intensivvårdsavdelning och en månad på vårdavdelningen. Hans mamma och Teddy hade varit där varje dag och hälsat på. Men tjejen han dejtade, Paulina, hade dumpat honom. Det var lika bra det – hon var uppenbarligen inget att ha. George hade som vanligt ställt upp en dammig gammal radio på golvet. De lyssnade på Mix Megapol: Bebe Rexhas kaxiga röst sprakade samma refräng om och om igen. Det var som att jobba i en särskild rytm. George drog ner volymen. »Du vet väl att nästa vecka kommer du ha klarat av dina sextonhundra timmar.« »Är det sant?« »Ja, faktiskt. Du har jobbat på väldigt bra, Nicko. Så då kommer jag att hjälpa till att utfärda ECY-certifikatet. Lärlingstiden är slut, Elbranschens Centrala Yrkesnämnd kommer godkänna dig direkt. Du blir färdig elektriker. Vad säger du om det?« George Samuel skrockade – hans ögon blev så där smala igen, och Nikola kunde inte hjälpa det: han måste också garva. Ja, han måste jätteskratta. George Samuel blind av skratt – Nikola: snart elektriker. Det hängde ihop. Han skulle få ett riktigt jobb. En riktig lön. Vem hade trott det för ett och ett halvt år sedan? När han legat på intensiven efter explosionen, när Linda oroat ihjäl sig över att han verkat vara på väg åt fel håll. Vem hade trott att livet skulle vara fint? Vem hade trott att det faktiskt skulle vara _riktigt_ fint? Alla var stolta över honom. Teddy, som fixat hans lägenhet, klappade honom på axeln varje gång de sågs: »Nicko, bra att du inte går i mina fotspår.« Morfar försökte fortfarande få med honom till kyrkan, men log bara när Nikola vägrade. »Du är ändå på rätt väg, _moje malo zlato_. Mormor skulle ha gråtit av lycka.« Till och med chefen på Spillersboda ungdomshem hade ringt för att gratulera till bytet av livsstil: som om Nikola skrapat fram tre likadana enmiljonare på en Trisslott. Men gladast av alla var mamma Linda. »Vet du vad jag tycker är så fint«, hade hon sagt en dag i våras när han fortfarande gått på Komvux och läst upp sina betyg. De tog en promenad längs kanalen och Nikola tittade bort mot Södertälje centrum. Fåglarna kvittrade som galningar och på grusgången låg hundskit. »Att jag brutit med mitt gamla liv?« försökte han. »Nej, egentligen inte. Det finaste är att förändring är möjlig. Du ska veta att jag oroade mig när du satt på Spillersboda och ännu värre när du blev häktad och efter explosionen. Men nu är det bevisat. Människor kan förändra sig.« Linda var solariebrun och hade Ray-Bans som dolde halva hennes ansikte. Men Nikola kunde höra på hennes darrande röst: kanske fällde hon en tår där bakom solglasögonen. »Vet du, Nicko, du behöver aldrig mer tro att du måste bli nån, att du måste sträva efter status och sånt«, sa mamma och gjorde en konstpaus. »För du är redan nån.« De stannade till vid en parkbänk. Nikola vände sig mot henne. Hon hade en Houdinifleece och några slags vandringsbyxor: de passade inte ihop med solbrännan och brillorna. Kroppen: frilufts-svennebanan. Huvudet: MILF-varning på stan. Ähh, stryk det sista – så tänkte man inte om sin morsa. Marken nedanför bänken var täckt av fröskal. _Albuzur_ – solrosfrön. Nikola var själv ett stort fan. Här hade någon suttit länge före dem och filosoferat. Nikola slog sig ner. »På torsdag nästa vecka har jag provet i svenska, och ska lämna in en uppsats.« »Spännande. Vad handlar uppsatsen om?« » _Greven av Monte Cristo_. Har du läst den?« »Nej.« »Det är en av morfars favoriter, du vet.« »Det kan jag tänka mig. Han är ju storläsare. Men det kommer gå bra, det vet jag.« Nikola tänkte på morfar igen. Värsta bokmannen: läsgeniet från Belgrad som lärt Nikola litterär bokstavsmagi när han var sex år, suttit vid hans säng och plöjt gamla sköna grejer. _Skattkammarön_ , _En världsomsegling under havet_ , _Den hemlighetsfulla ön_. Samtidigt hade morfar uppfostrat morbror Teddy – en av södra Stockholms legender på sin tid. Nikola fick inte ihop bilden. Chamons Audi A7:a stod parkerad mitt bland byggmaskinerna utanför det halvfärdiga köpcentrumet. Som alltid: kompisens samling böteslappar var tjockare än Escobars sedelbuntar. Men Chamon sket i det – bilen stod inte skriven på honom. Så gjorde man aldrig. _Vorsprung durch Technik_ – eller som Chamon brukade säga: »Försprång genom Babso« – så hette snubben som stod på fler än fyrahundra bilar i Södertälje. Det var torsdag, men Nikola skulle inte jobba i morgon. Med andra ord: nu var det helg. George Samuel hade gått med på att släppa Nikola redan klockan halv tre. På måndag skulle de ses som vanligt. Chamon startade motorn. »Har du hört att Audi släpper en ny värstingmodell, Q8?« »Yes, jag har läst om den. Kommer komma med V8-motor. Men du har inte funderat på att skaffa nya Lexusen då, LS?« Chamon stirrade på honom. »Skämtar du nu? Jag är från Södertälje. Jag kör bara tyskt.« Det gick bra för Chamon – uppenbarligen – och bilen var alltid det tyngsta beviset. Sedan kom klockan, sedan kom övriga smycken, sedan kom var man semestrade. Hur man bodde sket folk i. De pratade aldrig om varifrån Chamon fick sina stålar – även om Nikola visste att han sålde preparat till kritvita innerstadsungar på deras överdrivet vilda rejvklubbar. Inte ens med sin bäste vän snackade man om sådant – och verkligen inte om man inte själv var en del av Livet. Nikola kunde längta tillbaka till det där ibland: tillbaka till det han haft. Tillbaka till det fria. Det okontrollerade. De åkte hem till honom, kollade några avsnitt av _Narcos_ för andra gången: älskade när Escobar inspekterade kokainfabrikerna i Medellín. De gick ner och köpte varsin kebab. Chamon plockade fram några gram weed som de rökte i Nikolas shisha – Nikola behövde de här chilla stunderna: sedan han skadades i explosionen hade något hänt i honom, även om han inte kunde sätta ord på vad det var. Han och Chamon fnittrade. Lyssnade på musik. Lutade sig tillbaka i soffan och bara snackade. Efter några timmar tittade Chamon upp. »Nicko, tror du på Gud?« »Nä, egentligen inte.« Det här var äkta Chamon-flum-snack. »Jag tror på ödet. Och min _dachri_.« Chamon garvade inte. »Tror du på Gud eller inte?« »Shit alltså, bror, jag vet inte.« Chamon drog ett bloss på pipan, sedan kysste han sitt feta guldkors som hängde i den ännu fetare länken runt hans hals. »Jag tror.« »Varför då?« Polarns ögon var glansiga. »För det måste finnas nåt annat än det här.« »Än vad då?« »Brush, jag sover inte en blund på nätterna. Jag kliver upp en gång i kvarten och kollar ut bakom gardinen. Hör jag ett ljud bakom mig på gatan, kastar jag mig ner på marken. Så fort jag ser en okänd bil på parkeringen får jag ont i magen. Jag håller fan på att få magsår.« »Men du är fri. Du behöver inte gå upp klockan fem varje dag som jag.« »Jag vete fan, du kanske inte har det så dåligt. Det är svårt att förklara, men ibland tänker jag att jag inte pallar mer, att jag tröttnat på skiten, inte har nån _power_. Vet du hur många som dödats här de senaste åren? Vet du hur många brorsor som försvunnit? Och de som bestämmer bara skiter i det. Alla är såna horor, du vet. Jag skulle vilja göra nåt annat nån gång. Typ resa. Eller testa nån musik eller så. Förstår du vad jag menar?« »Musik?« Nikola kände inte igen sin polare: _Skulle vilja göra nåt annat nån gång_ – det lät mer som mammas tjat än Chamon. »Alltså jag skulle vilja lära mig spela nåt instrument. Jag höll på med fotbollen ett tag, men min morsa sa alltid att jag egentligen hade hjärna för musik, att hörde jag en melodi en gång kunde jag sjunga den helt perfekt sen. Hon sa att jag var musikalistisk, eller vad fan det heter. Men _dachri_ , nu för tiden pippar civvarna och alla golbögar mitt huvud så jag hör ingenting där inne. Det finns snart inget kvar av mig. Inte ens _najsa tunes_.« Nikola försökte fatta hur seriöst det här snacket var. Han tänkte på George Samuel och att det jobbigaste han själv gjort i dag var att pilla in fyra FK-kablar i ett VP-rör. Och Nikola visste: han hade valt rätt. Snart elektriker. _Livet_ var inget för honom. ## 3 Emelie reste på sig, strök ut vecken på sina kostymbyxor, och gick ut för att ta emot Marcus. Hennes och de andra advokaternas sekreterare, Anneli, hade redan tryckt in honom genom gallergrinden där nere. Om Marcus valde trapporna borde han ringa på dörren om ungefär sju sekunder. Om han däremot tog hissen skulle det ta ytterligare några sekunder. Det var ett litet lackmustest, Marcus första. Emelies egen princip var att alltid ta trapporna, oavsett tyngden på akterna hon hade i sin portfölj. Fast det spelade egentligen ingen roll, hon hade redan erbjudit honom provanställning som advokat hos henne. Det var onekligen ett stort steg. Emelie hade kört sin egen verksamhet i mindre än ett och ett halvt år, men måltillströmningen hade gått över förväntan. Hon hann inte hantera alla ärenden, vilket var en lyx. Ändå var det en jätterisk – från och med i dag skulle hon inte bara ansvara för sin egen inkomst. Från och med nu måste Advokatfirman Emelie Jansson AB dra in tillräckligt med pengar varje månad för att täcka ytterligare en lön, en lön som gick före hennes egen. Småföretagarens förbannelse, tänkte hon. Om Marcus blev sjuk, inte klarade jobbet eller helt enkelt inte fixade att fakturera ordentligt, skulle firman drabbas, och kanske inte klara sig. Den här drömmen skulle gå i kras. Men hon behövde någon som avlastade henne: på så sätt var det ett måste – hon hade för mycket att göra. Marcus var lång och stor, hade tunt välansat skägg och Emelie kände att han luktade gott när de skakade hand. Han hade antagligen tagit trapporna upp. En kort sekund tänkte hon att han förväntade sig en kram av henne, men hon var hans chef och arbetsgivare nu även om det bara skilde två år mellan dem. Dessutom var hon inte den kramiga typen. »Välkommen. Vad bra att du kunde börja redan i dag.« Marcus bar en mörkblå kostym vars byxor såg för korta ut, men det var så modet var nu. Skjortans översta knapp var uppknäppt och han saknade slips, det var okej, han skulle inte gå i rätten i dag. Den närmaste tiden skulle han bara sätta sig in i allt. Hon tänkte att hans sätt att röra sig påminde om Teddys: lugnt och målmedvetet. »Vi kan väl gå in till mig«, sa Emelie. »Vill du ha nåt att dricka?« Hon hade bett Anneli se till så att det fanns nybryggt kaffe i kaffeapparaten och några flaskor Ramlösa i kylen. »Tack, har ni möjligen koffeinfritt te?« undrade Marcus. Koffeinfritt te liksom, tänkte Emelie, det var lite o-advokatigt – fast kanske var det något som var på modet, det också. Hon vände sig till Anneli och passade frågan vidare. »Nja, just koffeinfritt är det tyvärr ont om i dag«, konstaterade sekreteraren med ett snett leende. Det enda Emelie och de andra advokaterna här drack var kaffe, kaffe och kaffe. De satte sig inne hos henne. På väggen hängde en inramad Mark Rothko-målning. Det var en plansch så klart, ett dovt rött färgfält övergick i ett brunt färgfält som övergick i något gulaktigt. Emelie tyckte om den, den gav ett lugn till rummet, även om det faktum att det bara var en affisch påminde henne om hennes förra arbetsplats, Leijon advokatbyrå. Den som varit hennes ansvariga delägare där, Magnus Hassel, samlade på internationell konst och på hans rum hade både Warhol och Karin Mamma Andersson-tavlor hängt ram i ram med verk av Giacometti och Bror Hjort. Men det var historia nu. Hon hade sagt upp sig från Leijon eftersom de inte gått med på att hon åtagit sig ett mål som försvarare. Sedan tog hon vad som fick anses vara ett jättekliv i advokatvärlden: från att jobba på en av Europas finaste affärsbyråer till att hyra ett rum och en fjärdedels sekreterartjänst i kontorsgemenskap med tre humanjuridiska gubbadvokater. De före detta kollegorna på Leijon höjde högt på ögonbrynen. Ett nerköp, ett desperat fall från a-eliten till d-laget. Hon hade väl åtminstone kunnat söka anställning hos någon välrenommerad brottmålsbyrå, eller börjat på domstolen eller hos Åklagarmyndigheten, om hon nu ville jobba med sådan där människojuridik? Det var bara det att det inte passade Emelie – hon ville rå sig själv, det kändes viktigt, hon hade fått nog av chefer som lade sig i. Och hon visste att hon kunde bli en av de bästa. Marcus ställde ner sin väska på golvet, den var i mörkgrön kanvas och såg ganska flott ut. Hon visste egentligen ingenting om vilka förhållanden han kom ifrån, mer än att han gått gymnasiet i Kärrtorp och nu bodde på Södermalm. Lönen hon erbjöd honom var en tusenlapp lägre än den han haft på den lilla familjerättsbyrån där han jobbat tidigare – att han gått med på den var i sig ett bevis på hans commitment. Och om han var så bra som hon hoppades skulle han snart gå över till provision. »Så«, sa hon och sköt fram en laptop till honom. »Det här är din dator, du måste välja ett password och så där. Du kommer att sitta i rummet bredvid mig, jag har beställt skrivbord och kontorsstol till dig, men de levereras först nästa vecka. Jag är ledsen för det, men i dag får du sitta här inne hos mig och jobba. Hoppas det är okej.« »Absolut, men skulle det funka om vi släckte lampan?« Emelie lyfte på huvudet. Nu förstod hon inte riktigt. »Alltså, jag är elallergiker. Jag tål inte elektricitet. Jag jobbar helst i skenet av ett stearinljus eller en fotogenlampa och gärna med penna och papper i stället för med datorer.« Emelie stirrade på den unge advokaten som satt framför henne. Hon hade bestämt sig direkt efter intervjun med Marcus Engvall. Han hade högsta betyg från sin tingstjänstgöring, fina vitsord från sin förra arbetsgivare och brann för humanjuridik. Dessutom verkade han ha humor, ett trevligt sätt och känsla för mod – de förstnämnda personlighetsdragen var viktiga för klienterna, det sistnämnda var essentiellt för hela yrket. Mod: inte så många pratade om det, men det var försvarsadvokatens viktigaste egenskap. Och så nu: redan vid koffeinfritt te borde hon ha anat oråd. Vad var det frågan om? Elallergiker – det fanns ju bara inte. Marcus smajlade, blinkade med ena ögat. »Jag skojar. Jag sitter gärna här i ditt rum. Med lamporna tända.« Han lade upp sin mobiltelefon på bordet. Skärmen var sprucken. »Och jag har inget emot elektriska saker, tvärtom, jag är lite av ett gadgetfreak.« Emelie skrattade. Marcus garvade också. Han hade nog humor ändå. Det var faktiskt från Magnus Hassel hon hade fått Marcus namn för några månader sedan. Emelie satt på Pocket City och väntade på Josephine, som jobbade kvar på Leijon, när hon hörde någon säga hennes namn. Hon vände sig om och förstod att två av hennes gamla chefer satt vid bordet bredvid. Magnus Hassel och Anders Henriksson. Hur hade hon kunnat missa dem? När hon varit på Leijon var det just de två som haft de årliga utvecklingssamtalen med henne, något hon inte direkt saknade. Hon mindes dem väl. Anders Henriksson var en femtioårig meganörd som gift om sig med en tjugosjuårig sekreterare, låtsades att han var trettio, men ändå trodde att Zara Larsson var ett spanskt billighetsklädmärke. Samtidigt var han en av Sveriges absolut ledande experter på Mergers and Acquisitions. I Legal 500 – rankinglistan som man på Leijon brydde sig mer om än utgången i riksdagsvalet – var han nämnd som en Leading Individual och citatet löd _A brilliant analyst – creative and authoritative_. Emelie hade brukat tänka att han säkert var briljant rent IQ-mässigt, men när det kom till så kallad EQ kunde man nog tala om ett exceptionellt utmanande tillstånd. Magnus Hassel å andra sidan hade aldrig behövt någon närmare presentation. Alla i den affärsjuridiska världen kände till honom. Citaten om Magnus hade varit konstanta i flera år. _The clearest shining M &A star in Sweden_ och _Incredibly impressive_ var omdömen som blivit lika solida som delägarens ekonomi den senaste tiden. Enligt Dagens Industri drog Magnus Hassel in tjugofem miljoner i utdelning bara förra året. Men allt det där tillhörde hennes gamla liv. Emelie hade äntrat en ny arena. Långt borta från flashiga kontor, miljardärsklienter och exotiska jurisdiktioner. Och med halverad lön. Det var Magnus som tvingat henne att säga upp sig. Det var Magnus som till och med dykt upp på rättegången mot Benjamin Emanuelsson som hon försvarat, och suttit på åhörarplats en hel dag och lyssnat. Hon borde hata honom. Ändå visste hon att han höll henne högt, och att han verkligen försökt få henne att tänka om, att stanna på Leijon advokatbyrå. Emelie kunde inte tycka illa om Magnus Hassel till hundra procent. Bara till nittioåtta. »Jag trodde inte du höll till på de här breddgraderna längre«, hade Magnus sagt. Han var ledigt klädd: en grön tweedkavaj, jeans och rosa skjorta. Jeans – Emelie kunde inte påminna sig att hon under sina tre år på Leijon någonsin sett honom i något så sportigt. »Jag trodde såna som du bara höll till på Kungsholmen och ute i satelliterna.« Han hade i och för sig rätt. De flesta brottmålsbyråer i Stockholm låg på Kungsholmen. Närheten till Stockholms tingsrätt, polishuset och Kronobergshäktet gjorde den till den naturliga stadsdelen för alla som tyckte om att kunna promenera till sina besök, förhör och förhandlingar. Den övriga tiden satt hon ofta ute i Södertörns tingsrätt och Huddingehäktet eller Attunda tingsrätt och Sollentunahäktet. »Satelliterna« som Magnus tydligen tyckte att närförorterna skulle kallas, fick Emelie att tänka på forna Östeuropa. Satellitländerna, Sovjetunionens lydstater. »Jag ska träffa Jossan«, sa Emelie. »Och hon rör sig ogärna från det här reservatet.« Magnus skrattade till. Anders Henriksson däremot rörde inte en min. Emelie tänkte på hans högröda ansikte när han och Magnus första gången konfronterat henne med att hon åtagit sig att försvara Emanuelsson. »Jag hör att det går bra för dig«, sa Magnus och höjde sitt vinglas som för att utbringa en skål. »Ja, jag har faktiskt för mycket att göra. Jag borde anställa en bitris.« »Då ska du vara glad. Men du är väl fortfarande inte uppe i samma lön som du hade hos oss?« Emelie undrade om han bara retades vänskapligt eller försökte provocera henne på riktigt. Hon höjde sitt ännu tomma glas mot honom. »Det kostar att ligga på topp.« Anders Henrikssons ansiktsfärg steg av hennes sista kommentar. Men Magnus bara fortsatte fnissa. »Du«, sa han och lutade sig framåt. »Jag tror faktiskt att jag har en kille som skulle passa dig utmärkt. Han sökte jobb hos oss förra veckan, han är nybliven advokat, har suttit ting, och verkar smart, hårt arbetande, som du.« »Varför tog inte ni honom då, ni gillar ju arbetsnarkomaner?« Magnus böjde sig ännu längre fram, hans mun snuddade nästan vid Emelies öra. »Han pratade om att arbeta för individernas rättigheter och försvara ett system som ska ge stöd till alla. Faktiskt lät han oroväckande lik dig. Och så är han vegan också, och människor som inte vill äta döda saker ska man aldrig lita på.« Emelie drog bak huvudet och granskade Magnus. Hans ögon glittrade. Emelie sa: »Säg till honom att skicka en ansökan till mig.« Tillbaka på kontoret. Anneli ringde. »Jag har en kvinna på tråden till dig som låter helt desperat«, sa hon och kopplade fram samtalet. »Är det Emelie Jansson?« undrade en ljus röst på andra sidan. »Ja, det är mig du talar med.« »Bra, jättebra. Jag heter Katja och skulle behöva träffa dig. I dag.« Emelie lutade sig bakåt i sin fåtölj. Marcus satt tyst mitt emot henne och grejade med sin dator. Alla tyckte alltid att just deras ärende var extra brådskande. Kanske var det inte så underligt – blev du misstänkt eller utsatt för brott upplevdes det nästan utan undantag som traumatiskt, något du ville ta tag i direkt. »Jag är upptagen i dag, min nya advokat har just börjat. Skulle du ha tid att ses nästa vecka?« »Nej, nej. Vi måste ses direkt. Det finns inte tid att vänta.« »Får jag fråga vad det handlar om?« Det var tyst i luren. Emelie upprepade sin fråga. »Vad gäller ärendet?« Hon hörde hur Katja drog ett djupt andetag. När hon pratade igen lät det som att hon darrade på rösten. »Det är ingenting jag kan prata om på telefon. När kan du då?« Det var något med nyansen i kvinnas röst som Emelie tog till sig, inte innehållet i det hon sa. »Kan vi ta det på måndag? Jag brukar inte ta möten på lördagar och söndagar.« »Jag vet inte. Du får absolut inte säga till nån att du har pratat med mig.« »Här råder fullständig tystnadsplikt.« Emelie undrade vad det här handlade om. Den unga kvinnan hade knappt sagt någonting – ändå skrek hennes röst om uppenbar stress. »Jag skulle väldigt gärna vilja träffas så fort som möjligt, går det tidigare än måndag?« sa Katja. Emelie visste att man måste hålla på sina principer i förhållande till klienter, annars riskerade de att äta upp en. Ändå var det något som kändes extra brådskande här. Hon sa: »Okej. Vi ses i morgon.« ## 4 Lördagsmiddag hemma hos mamma och pappa i radhuset i Kista. Pappa var deprimerad igen sa mamma och Roksana ville komma på något sätt att hjälpa honom, men först måste han gå med på att han behövde andra, att han inte var sig själv nog i det här. Hon satt i ena soffan och Caspar satt i den mitt emot, samma lädersoffor som de brottats i som små. På den tjocka persiska mattan stod glasbordet som Roksana trillat på en gång när hon var sju, åtta år, och pappa fick ett anfall för att han trodde att det gått sönder. Roksana tänkte på det ibland: hade _baba_ inte varit rädd att _Roksana_ skulle gå sönder? På glasbordet stod mässingsbrickan med teglasen, samma rutin som alltid – mamma hade ställt in tebrickan det första hon gjorde, innan Roksana ens hunnit ta av sig jackan ute i hallen. Vissa saker ändrades aldrig. En fotbollsmatch rullade på teven. Gardinerna var till hälften fördragna och kuddarna i soffan uppuffade i färgordning: de röda i ena hörnet, de gröna i det andra hörnet. Vitrinskåpet i trä var fyllt med guldkaraffer, mässingsbrickor och vaser, Roksana skulle ha kunnat blunda och ändå berätta exakt hur de var uppställda. Det som mamma skattade högst var ljusstakarna från morfar. » _Dokhtaram_ , de här är de mest värdefulla föremålen jag har«, brukade hon säga. »Inte för att vi kanske skulle få så mycket för dem på auktion, men det var mormors familjs hemgift till morfar. Det är det enda minnet jag har av min mammas släkt.« Caspar tog inte ögonen från teven. Han bodde hemma fast han var äldre än Roksana – men just det faktumet var odiskuterbart mellan dem. Det fick inte nämnas – då skulle Caspar känna sig förnedrad. _Baba_ kom in och Roksana kramade om honom. »Jag är glad att du är här«, sa han i hennes öra. Han luktade Aramis som vanligt. »Det är alla parfymers parfym, det är originalet, alla herrparfymers fader«, hade han sagt när Roksana undrade varför han använde en »gubbparfym«, fast hon uttryckte sig inte så till honom, hon använde inte just det ordet. Pappa var klädd i vit kortärmad skjorta som var instoppad i ett par blåjeans. De var rätt snygga faktiskt, riktigt _norm core_ som Z skulle ha uttryckt det, men sådant var ju inget som pappa förstod sig på. När han satte sig i soffan utstötte han bara ett ord: »Caspar...« Både Caspar och Roksana visste vad det betydde – att _baba_ ville byta kanal. »Men det är ju Man U som spelar. Zlatan för guds skull«, fräste Caspar. Pappa tog upp fjärrkontrollen och stängde av. »Fotboll är något fint när Team Melli spelar. Kommer ni ihåg matchen?« Roksana visste vad han menade – när Iran spelat landskamp mot Sverige 2014 på Friends Arena hade de varit där, tillsammans med fyrtio tusen andra svensk-iranier. Det var ett minne för livet, en folkfest, och enda gången hon sett pappa i den sinnesstämningen – för Iran hade förlorat med 1–3, och pappa hade storbölat. Ändå hade Roksana sett på honom att det inte bara var tårar av sorg – det fanns något annat där också. Och faktum var att Roksana också gråtit, den där matchen hade väckt något i henne som hon själv inte fattade – en stolthet, samtidigt en saknad efter något som hon trodde att bara mamma tjatade om, en feeling av att hon tillhörde något som hon och alla de fyrtio tusen andra delade. Sedan tänkte hon på fyndet de gjort i lägenheten. Hon, Z och Billie hade glott ner på innehållet i en av kartongerna som de hittat bakom den fejkade väggen i klädkammaren. Ett utrymme antagligen konstruerat för ett enda ändamål. Kartongen var full med stora påsar. Genom den genomskinliga plasten syntes innehållet. I de större påsarna låg mindre påsar fyllda med vitt pulver. De satte sig i soffan. Z var proffsig, han klippte ett litet hål i ena hörnet av en av påsarna och hällde ut pyttelite på ett glasfat. Billie sa: »Jag tycker vi ska dra ner persiennerna. Jag ska ju ändå bli jurist och allt.« Hon hade rätt, även om de haft världens fest för mindre än en timme sedan så var det skillnad på lite gräsrökande och de här påsarna som de just hittat. Det kunde röra sig om mer än tio kilo av pulvret. De böjde sig fram. Z slickade på sitt lillfinger och doppade det i den kritvita pulverhögen. Han höll upp det någon decimeter framför ansiktet. »Det ser ganska kristalligt ut.« Roksana såg det nu också. Pulvret påminde egentligen mer om flingsalt än om kokain eller bakpulver. En vit duk på bordet – ingenting gick upp mot mammas och pappas mat. De blommiga krusidulliga tallrikarna som de tagit med sig från Teheran var omsorgsfullt uppdukade, med sked och gaffel – men utan kniv – hemma hos mamma och pappa använde de inte kniv, Roksana brukade lägga ut knivar till svenska kompisar som varit på middag när hon var barn. Maten tornade upp sig: Ghorme sabzi och Roksanas specialtallrik med vegetarisk ghorme sabzi, ris med saffran i, sallad och gröna ärtor. När mamma ställde fram fatet med tahdig kastade sig både Roksana och Caspar fram. Tahdig: när Roksana var liten ville hon alltid vara med och lägga potatisen i botten på kastrullen, innan riset östes över, och sedan göra hålen så att ångan skulle kunna pysa ut lättare. Men det var alltid mamma som välte upp alltihop så att potatisarna i botten kom överst: en crunchig riskaka, kanske den godaste mat Roksana visste. »Hur går det med studierna då, Roksana _joonam_ «, frågade pappa på sin åttiotalspersiska. Roksana hade inte tänkt på det förrän förra sommaren när hennes kusiner varit här från Teheran och skrattat åt pappas gammaldags sätt att prata. Roksana visste ungefär vad som skulle komma nu, och hon svarade alltid sin pappa på svenska. »Det går bra.« Pappa tog en klunk av vinet, mamma hade bara hällt upp till pappa och sig själv. Caspar och Roksana förväntades fortfarande dricka Coca-Cola fast de var en bra bit över tjugo båda två. »Beteendevetare, heter utbildningen. Eller hur?« »Ja.« »Och det är som en enklare version av psykologprogrammet?« »Det vet jag inte om man kan säga, men jag kommer kunna jobba med många liknande saker. Det känns bra.« »Men du kunde ha blivit psykolog.« »Jag hade inte betygen, _baba_ , och det vet du. Psykologprogrammet på Stockholms universitet är nog den svåraste utbildningen i hela Sverige att komma in på. Det krävs typ 22,3 poäng, eller minst 1,9 på högskoleprovet.« Pappa ställde ner vinglaset med en smäll. »Du hade kunnat få 22,3 poäng, om du ansträngt dig och inte sprungit på massa fester hela tiden. Du är intelligent, Roksana, du är duktig. Mamma och jag har uppfostrat dig väl. Se på din bror, han ska bli tandläkare. Det är ett yrke som ger bra jobb, han kommer bli doktor. Du hade också...« »Men jag ville inte bli tandläkare. Jag är inte intresserad av folks munhålor, de är ointressanta och de luktar illa.« »Så ja...«, sa mamma. »Nu ska vi inte bråka. Men kommer du kunna kallas doktor, det undrar jag?« »Nej, mamma. Jag blir inte doktor. Jag blir beteendevetare.« »Men du vet hur vi ser på saken, _azzizam_. Vi flyttade hit för _er_ skull. Vi har jobbat hårt för _er_ skull. Vi har slitit för att _ni_ skulle kunna välja de bästa jobben och leva det bästa livet. Vi vill inte att ni slösar bort era talanger. Har du anmält dig till högskoleprovet? Du har kapaciteten att komma in på psykologprogrammet, det vet både pappa och jag.« Caspar hällde upp mer Cola till sig själv, bubblorna skummade i glaset och var nära att rinna över. »Snälla, sluta guilttrippa Roksana nu. Hon är inte som ni, det får ni respektera.« Mamma öppnade munnen som för att säga något men stängde den igen. Pappa plockade några ärtor med sin gaffel. Roksana petade på riset. Hon _hade_ anmält sig till högskoleprovet för att se om hon kunde förbättra sitt resultat – men det tänkte hon inte berätta för dem. Efter en stund hällde mamma upp mer vin. »Vet ni, det här är ett shirazvin och jag hörde att det heter så för att den druvan egentligen kommer från Shiraz, morfars hemstad.« Roksana sa ingenting, alla kring bordet hade hört shirazteorin minst hundrafemtio gånger förut. »Kolla vad jag har«, hade Z sagt och lett ett lyxmäklar-Fredrik-Eklund-smajl. Han höll upp en liten kartong, stor som en pocketbok. »Du har tur som flyttat ihop med experternas expert. Vi kan kolla vad det här pulvret är.« På kartongens ovansida stod det: EZ-Test. »Det här kittet köpte jag på nätet förra året, och det låg längst ner i min resväska som jag inte packat upp än. Så bra att ha när man vill veta vad man stoppar i sig.« Z öppnade förpackningen samtidigt som han i vanlig ordning förklarade hur allt låg till. »Det här mäter innehållet av olika substanser med stor precision, kostade bara sextionio kronor per set. Billigare går inte att få tag på.« Han höll upp en liten ampull som var genomskinlig längst ner, i vilken det syntes en vätska. »Man ska ta en bit stor som en _pin head_ «, läste han på det minimala instruktionsbladet, och krafsade upp en mängd pulver stor som en nagel på en tesked. Roksana tittade på förpackningens beskrivning. »Det där är för mycket. Det där är ingen _pin head_.« Z vred på huvudet. »Är det du eller jag som kan sånt här? Det här är ungefär ett spikhuvud i mängd.« »Jo, men _pin head_ betyder knappnålshuvud på engelska. Fast du kanske trodde instruktionerna var på azerbajdzjanska? För på azerbajdzjanska betyder det ollon.« Z mumlade något samtidigt som han googlade ordet _pin head_ på sin telefon. »Okej, du har rätt«, fick han ur sig, och hällde av en del av pulvret. Sedan vippade han i det som låg kvar på skeden i ampullen och skruvade på locket. Han skakade om. Roksana tänkte på sin kemilärare i högstadiet, Ray. Han hade haft gula mustascher och läderväst och fått våldsamma vredesutbrott på några av killarna i klassen typ varje lektion. Men han hade alltid lugnat sig fort och fortsatt lektionen med oförtruten energi – och älskat Roksanas nyfikenhet. »Nu har det gått två minuter. Då ska reaktionen vara klar och vi kan jämföra med färgkartan.« Z höll upp ampullen mot ljuset och instruktionshäftet precis bredvid. Roksana såg de olika färgfälten. Rött: Ketamin. Gröngult: Amfetamin. Blått: Kokain. Lila: MDMA. Gult: Ritalin. Vinrött: PMA. Färgen på vätskan i ampullen var tydlig – den var röd. »Det är ketamin«, sa Roksana. »Det har jag alltid velat testa«, sa Billie. »De säger att det ska vara bättre än dxm«, sa Z. » _De_ brukar ha rätt«, sa Billie. »Vilka är _de_?« frågade Roksana. »Ingen aning«, sa Billie. »Men skit i det. Vi provar.« * Polismyndigheten i Stockholms län Ärende: dnr 0104-K3941 TJÄNSTEANTECKNING Nedan följer utskrifter av ett urval telefonsamtal och sms-meddelanden mellan misstänkt Hugo Pederson och ett antal andra personer. De avlyssnade telefonerna har abonnemangsnummer: 0733–47 57 34 och 0704–34 32 22. Samtalen spelades in under åren 2005–2006. TELEFONSAMTAL 1 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 23 september 2005 Tid: 21.34 LOUISE: »Var är du?« HUGO: »På jobbet.« LOUISE: »Är du hemma innan jag har somnat, tror du?« HUGO: »Musis, det beror på när du somnar. För om du slocknar framför Sex and the City som vanligt, så kommer du sova som en liten gris när jag kommer hem, för jag har mycket att göra här.« LOUISE: »Jaha, _as usual_ då. Du förresten, jag pratade med Isabelle i dag och jag blir så provocerad. Vet du vad de ska göra?« HUGO: »Nej.« LOUISE: »De ska använda Stacek för att renovera.« HUGO: »Det är väl bra, vi ska ju också ha honom.« LOUISE: »Precis, men de ska ha honom före oss, har de tänkt sig. Och de ska blåsa ut hela våningen och göra om allt, tutti banutti, Isabelle höll låda i en halvtimme om Dornbrachtkranarna, Kvänumköket, Gaggenauspisarna, kalkstenen i hallen och de infrästa spotlightsen i taket.« HUGO: » _Good for them_ , bara det inte inkräktar på när vi har tänkt sätta igång med vår grej.« LOUISE: »Vår grej, vår grej. Hugo, vår grej är inte ens en grej i jämförelse med vad de ska göra. Vi ska ju bara byta kök och måla om i sovrummet. Vår grej är en fattig budgetvariant, ett billighetsskämt. Jag tycker vi borde göra om badrummet också och åtminstone dra om elen. Det blir ju pinsamt annars. Alla andra gör om allt, och vi petar lite på köksbänken bara.« HUGO: »Alla andra gör inte om allt.« LOUISE: »Men Isabelle och Anders ska göra allt, och du vet att Ebba och Pierre totalrenoverade villan förra året och till och med byggde till, och Anna och Carl-Johan har fixat hela sin våning i London. Så jo, alla gör allt. Utom vi.« HUGO: »Men vårt badrum är ju perfekt. Varför ska vi göra om det för? De förra ägarna renoverade det för två år sen. De bytte allting, varenda kakelplatta.« LOUISE: »Du hör ju, det är redan två år gammalt. Det är tjugohundrafem nu och jag hatar det där terrakottafärgade kaklet. Och fristående toalettstol. Ingen har fristående toalettstol längre, den måste vara väggfast, annars kan man ju lika gärna ha mulltoa.« HUGO: »Men jag tycker vi ska vänta, våningen var dyr som den var.« LOUISE: »Hugo...« HUGO: »Ja?« LOUISE: »Jag skäms för vårt hem.« HUGO: »Musis, kom igen nu...« LOUISE: »Nä. Jag tycker det är pinsamt. Jag vill knappt ta hem folk när det ser ut som i nån Ikea-katalog hemma. God natt.« TELEFONSAMTAL 2 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 23 september 2005 Tid: 22.42 HUGO: »Tjena, gubben, det är jag.« CARL: »Ser det. Vad gör du?« HUGO: »Grejar.« CARL: »Mmm.« HUGO: »För mig blir det nattjobb.« CARL: »Du älskar ju nattjobb. Jag är hemma.« HUGO: »Jag tänker inte bara sitta still och vänta på affärerna, då måste man slita. Men du körde halvdag i dag?« CARL: »Ha ha, kul hörru. Fredrika är ute och käkar på Teatergrillen med sitt jobb så hon har det väl livat, men jag...« HUGO: »Du gör det du är bäst på då, antar jag. Skaver handflatan.« CARL: »Ärligt alltså, har du sett Porn Hub, vilken sajt alltså, bara att klicka sig fram till vad som helst.« HUGO: »Vad hette den sa du?« CARL: »Porn Hub.« HUGO: »Ska jag testa.« CARL: »Nu på jobbet?« HUGO: »Nä, jag är inte som du.« CARL: »Vi har lagt ett bud på en våning förresten.« HUGO: »Har du? Var då?« CARL: »Kommendörsgatan. Hundrasjuttio kvadrat.« HUGO: »Vad ska de ha för den då?« CARL: »Sextiofem tusen kvadraten. Det är sjukt i den här stan.« HUGO: »Måste ni göra nåt med den?« CARL: »Ja, det är klart. Fredrika vill blåsa ut allt, öppen planlösning, carrara i badrummen, det ska vara ljust och fräscht, och så vidare. Det är rätt kul faktiskt.« HUGO: »Jaha.« CARL: »Men vi vet ju inte om vi får den.« HUGO: »Nä. Så ni ska jätterenovera?« CARL: »Så klart, jag sa ju det. Det måste man. Man vill ju skapa sitt eget hem, eller hur? Man vill liksom inte bara flytta in i nån annans värld. Så jag förstår Fredrika fullt ut. Det är liksom pinsamt att inte renovera nu för tiden, tycker jag. Man bor ju inte i hyresrätt.« HUGO: »Nä, det är klart.« CARL: »Precis.« HUGO: »Du jag måste köra vidare lite nu. Vi hörs, gubben. Vi hörs.« CARL: »Ciao.« ## 5 Det satt en skylt ovanför garaget: _Carwash, Rekonditionering_ – _City & Söderort_. På vimplarna som vajade bredvid stod det: _Oslagbara priser och tillgång till lånebil_. Teddy satt i passagerarsätet bredvid Dejan, och i baksätet satt Dejans dogg, The Mauler. De var varken här för den kvalitativa biltvättens skull eller för de oslagbara priserna, även om Dejan hade en ny kärra: en Tesla Model X. När Dejan berättat att han beställt Teslan hade Teddy inte trott honom. »Har du gått och blivit ekologisk på gamla dar?« Dejan svarade med döda blicken. »Vänta tills du får provköra.« Vissa saker skojade man inte om med Dejan: hans hund var ett sådant ämne, hans bilar var ett annat. Och kompisen hade rätt om bilen, även om den såg ut som en förvuxen Peugeot. Teslan kändes så high tech inuti att den mer påminde om en surfplatta än en bil. Falkvingarna – eller bakdörrarna som de hette på vanlig svenska – öppnades rakt uppåt, som på en Merca SLR, men med den skillnaden att det här var en fyrhjulsdriven jättebil som inte drog en droppe bensin. Men det galnaste av allt var inställningen på pekskärmen: _Ludicrous Speed_. Monstret gjorde noll till hundra på tre sekunder blankt – utan växlingar. Det sinnessjukaste i upplevelsen var tystnaden – det var som att kasta sig ut för ett stup, bara vindens ljud i öronen. Teddys hand drogs instinktivt mot handtaget ovanför passagerardörren, han ville hålla i sig i någonting, begränsa fallhöjden, och hans mage var en millimeter från att vändas hundraåttio grader upp och ner. Dejan å andra sidan skrek högt. »Whooah!« När de bromsade in vid Flemingsberg förklarade kompisen: »De säger att det blir mer än en g, den här lilla älsklingen accar alltså snabbare än om vi hade fallit ut från ett flygplan.« Teddy nickade, svalde – det förklarade hans nära-kräk-döden-upplevelse. »Jag kanske också ska bli miljövän«, sa han och lutade huvudet mot nackstödet. »När jag får råd.« Han hoppades att Dejan skulle ta det lite lugnare på vägen tillbaka. Det skulle inte ens ha gått att få Dejans bil genom den trånga garageporten, men han var här för annan business. Och Teddy var med av det enkla skälet att sådana affärer som Dejan tänkte göra, ville man inte göra ensam, inte ens Dejan. Teddy var kompisens backup. Hans livförsäkring. Hans fallskärm. Det var just den här typen av Dejan-jobb som Isa på Arbetsförmedlingen inte tyckte att Teddy skulle ta. Han förstod henne. Men vad skulle han göra? De ringde på metalldörren i garageporten. Det hade precis blivit mörkt ute fast klockan bara var tre. Bzzz-ljudet lät högt: klicket i dörrlåset hörde de knappt – men uppenbarligen satt en övervakningskamera någonstans ovanför dem. Dejan drog upp dörren och de klev ner för rampen på insidan. Betonggolv, Ditecskyltar på väggarna, reklam för underhållsprodukter, bilvårdspaket, utrustning, polermedel och vax. Garaget var halvmörkt och luktade avgaser. Fem bilar stod parkerade längs ena långväggen: slitna skräpvagnar av oglassiga märken. Dejans rymdbil skulle känt sig obekväm här, som en hermelin bland katterna, eller hur man nu sa. Längs ena kortväggen fanns en innervägg som avskärmade ett inbyggt rum, förmodligen ett slags kontorsutrymme. I övrigt: en hydraulhiss på golvet och massa utrustning – antagligen det mesta som behövdes för den här businessen. Fast det var ju en annan business som Dejan kommit hit för. Teddy svängde på huvudet, scannade lokalen. Han såg inga rörelser. Men de hörde en röst från kontorsutrymmet. »Dejan, den lille serben, välkommen hit.« En man i trimmat skägg, luvtröja och mjukisbyxor kom ut från kontorsutrymmet. Teddy kände sig som en dvärg i jämförelse, och Teddy var ändå nästan två meter lång. Han hade sett många stora killar i sina dagar, i gymrummet på Hall, i kretsen kring _Kum_ , bland insatssnutarna som mosat honom när han gripits. Snubbar som sket på sig varje dag under bänkpressen eller hängde i chinsstången bara för att få nackar som såg ut som spaghetti i jämförelse med biffen som stod framför dem nu. Dejan och jätten skakade hand. Mumlade till varandra. »Var är Abdel Kadir då?« Mannen ledde dem mot kontorsutrymmet. Dejan vickade huvudet mot snubben och väste till Teddy på serbiska: » _Hajduk_.« De klev in i kontorsutrymmet. Vid skrivbordet där inne satt en annan man, också han klädd i sportiga mjuka kläder. Hans skägg var däremot inte tunt och fixat utan ett jultomteburr i Alexander Bard-klass. På huvudet hade han en vit virkad mössa. Det var han som var Abdel Kadir – skäggmannen. Rummet var större än det sett ut från utsidan, och bakom skrivbordet satt något slags draperi uppsatt. På väggarna hängde bilder på olika bilar och texter på arabiska. Dejan slog sig ner mitt emot Abdel Kadir. »Det var länge sen sist.« Ingen stol för Teddy och jätten, de fick stå i bakgrunden. »Fyra år sen. Jag torskade hundra lax den kvällen, visste du det?« Abdel Kadirs röst var mjuk, men hans ögon var döda. »Men jag spelar inte längre. Dricker inte heller.« Jätten klev fram till draperiet och drog det åt sidan. Abdel Kadir slog ut med handen. »Det här är fabriken.« »Okej, mindre än jag trodde«, sa Dejan. »Det krävs inte mer än så.« Abdel Kadir visade tänderna – antagligen log han bakom skägget. »Det här är själva skrivaren«, fortsatte han och pekade på en av kopiatorerna. »Det svåra är inte att printa körkorten, det som kräver rutin och teknik är att få till papperskvaliteten.« Han gestikulerade mot nästa apparat, som var något mindre. »Det här är hologramprintern. Där kommer ni aldrig ha problem, den sköter sig själv, och det är ändå ingen som dubbelkontrollerar hologrammen på id-kort nu för tiden.« Nästa apparat var den största. »Med den här laminerar vi. Inga problem heller.« Han pekade på den sista grejen, som såg ut som en vanlig dator. »Om jag säger så här, de andra grejerna kan ni köpa på nätet för två k styck. Men det vi har i burken här, det har tagit tre år att bygga upp. Det är programvaran och databasen. Det är det du betalar för.« Dejan drog med fingret över skrivarens gråa lock. »Men det är en paketdeal. Inte bara grejerna här, utan det andra vi pratade om också. Det var vi överens om.« »Självklart. Jag har lovat dig allt, då kommer du få allt. Inte bara maskinerna och databasen. Du kommer få ta över betalningssystemet, flera manualer, alla våra kontakter, till och med chatten.« »Hur funkar betalningssystemet?« »Vi använder _hawala_. Det är säkrast.« » _Hawala_? Vad snackar du om? Då har ni CIA och FRA upp i röven för minsta lukt av fis. Varför kör ni inte bara på Forex, Swish eller vad som helst?« »Kunderna sätter in pengarna här och _hawala_ -killen i Dubai sätter in på konton i våra banker Abu Dhabi Commercial Bank eller Emirates Islamic Bank. Cashen lämnar inte ens Sverige, det är det som är poängen. _Hawala_ bygger på förtroende, det kan inte bli säkrare. Förstår du?« »Vad tar de?« »Fem procent totalt, tre procent till mottagaren här och två procent till moderorganisationen i Dubai.« »Så jag måste öppna konton i Dubai?« »Det är inget problem, Norwegian flyger dit för fyra tusen spänn tur och retur. Du behöver inte ens stanna över natten.« Dejan mumlade något som Teddy inte hörde. Vibben kändes inte fin längre. Dejan var irriterad över något. Gorillan sänkte ögonbrynen. Abdel Kadir däremot verkade missa att stämningen svängt – han visade massa papper och snackade på om _hawala_ -systemets fördelar. Om affären gick hem skulle Skägget snart få en komma två miljoner skäl att vara glad. Teddy kunde inte låta bli att tänka på Nikola. Det mesta verkade gå bra för hans systerson nu. Snart skulle han vara elektriker och kanske kunna fortsätta höja sina betyg vid sidan om. I framtiden skulle han till och med kunna söka till någon högskola. Men ibland var det som att Nicko inte kunde glädjas åt att hans liv var på rätt bana. Kanske var det explosionen som skadat honom – han var annorlunda på något sätt, som att han fått en hård kärna inuti sig själv. Och Emelie? Hon var också hård inuti. Det enda Teddy visste var att hon numera drev en egen advokatfirma. Efter Emanuelssonrättegången hade han försökt ringa henne flera gånger. En gång skrev han till och med ett vanligt pappersbrev och postade. Hon svarade aldrig. Han fattade inte varför. Det var inte så att de behövde gifta sig och leva resten av livet tillsammans. Men de hade väl kunnat ta några dejter, hänga lite över sommaren bara? Nu var det som om de gått in i något som aldrig avslutades. Dejan snurrade på stolen och vände sig mot Abdel Kadir. »Varför säljer du då, om allt är så jävla bra?« Skäggmannen stannade upp. »Jag har gjort gott med stålar på det här. Nu är det dags att gå vidare. Jag ska utomlands.« »Vart då?« »Det spelar ingen roll. Men jag är inte samma kille som för fyra år sen. Jag har hittat mitt sanna jag.« » _Zakat_ , vad är det?« Abdel Kadir blåste ut luft genom näsan så att mustaschhåren svajade. »Vad spelar det för roll?« »Jag tittar på ett kvitto här från Dubai. Tre procent plus två procent som du sa, sen står det två komma fem procent _zakat_. Fan är det?« Nu hajade Skägget också: atmosfären var kass. Hans mungipor vek neråt. Gorillans ögon flackade fram och tillbaka mellan Dejan och Teddy som om han följde en tennismatch i aggressivitet. Abdel Kadir reste på sig. »Du ställer för mycket skitfrågor, kompis.« Dejan ställde sig också upp. »Du sa till mig att man pyntar två procent till förmedlaren här i Sverige och tre procent till dem nere i öknen. Sen ser jag två komma fem procent till.« »Låt mig förklara då i stället för att du börjar gapa.« »Jag gapar inte.« Dejan klev närmare Abdel Kadir, båda andades genom näsborrarna nu. » _Zakat_ betyder allmosa.« »Och vad är allmosa för nåt?« »En donation, en gåva. Det är en muslimsk grej, inget ni kommer behöva betala.« »Vad har den donationen gått till då?« »Religiösa organisationer, men det gäller inte dig, _kafir_. Så oroa dig inte.« Dejans näsvingar fladdrade. Hans väsande andning lät som om någon stekte kött. Abdel Kadir blängde. Det var nära att balla ur på riktigt nu. Teddy klev fram, närmare. Gorillan följde honom med blicken. Steg också fram. Teddy spände kroppen. Han fingrade efter fjäderbatongen som Dejan gett honom i bilen innan de klev in. Det var _precis_ den här typen av jobb som Isa INTE ville att han skulle ta. Varenda rörelse nu: han uppfattade allt. Gorillan som också fingrade innanför sin träningsoverall. Dejan som rörde sig ryckigt. Abdel Kadir som placerade fötterna bredare isär. Skit också. »Abdel, jag gillade dig bättre när du söp, spelade och knarkade. Jag tänker inte fråga vilka organisationer dina pengar har finansierat. Men om jag säger så här: jag är inte intresserad av att göra affärer med skäggiga fittor.« Dejan vände på klacken och började gå. Teddy följde efter. Han andades inte ut förrän de stod på gatan igen. »Du får lugna dig«, sa Teddy till Dejan när de satt i bilen igen. »Varför ska jag lugna mig?« »För det där kunde ha slutat riktigt risigt.« »Lyssna, Teddy. Jag har varit tjuv hela mitt liv. Jag har bränt ner restauranger och tänt på bilar. Jag har importerat allt du kan tänka dig. Jag har kidnappat folk och slagit folk sönder och samman. Men det betyder inte att jag inte har heder. Inte som de där skäggkillarna, de vet inte vad rätt och fel är. För en sak ska gudarna veta: alla jag fuckat upp i mina dar har förtjänat det.« »Mats Emanuelsson också? Som du och jag kidnappade.« Dejans händer hängde avslappnat i ratten. »Det var över tio år sen och Emanuelsson var en pengatvättare och kriminell. Om man är med i gejmet så vet man reglerna. Sen är jag ledsen att du fick sitta åtta år för det.« De körde förbi flera enorma reklamskyltar för nybyggda bostadsområden. _Dalénum, Unum, Lyceum – modern design, hög takhöjd och snickeribyggda kök. Ett unikt boende_. Men om alla lyxbostadsrätterna var unika, varför hette de då ungefär samma sak? Själv bodde Teddy i sin etta i Alby, det var dit han var på väg nu. Hem. Hans telefon ringde. Han sneglade på telefonens display: Emelie. De hade inte pratat på över ett år. Han tvekade om han skulle svara. Men hon gav sig inte – displayen blinkade: _Emelie mobil_. Det slet i hans blick, hans öron och fingrar. Dejan vände sig om. »Ska du inte svara?« Han ville verkligen svara. Ändå tryckte han bort samtalet. »Nej, det var inget viktigt.« ## 6 Helg med häng: Nikola och Chamon åt lunch på Steakhouse Bar. Nikola åt en burgare. Chamon skar sin grillade New York striploin i tre lika stora delar. »Ska du med till gymmet sen?« Nikola tuggade ur munnen innan han svarade på Chamons eget språk. »Bror, du kommer inte palla. För det du gör kallas inte för att äta. Du får bara ditt kött att försvinna från tallriken genom att öppna munnen typ tre gånger. Du kan inte träna på minst fem timmar efter det där.« Chamon garvade. »Biblosh, i så fall kan vi bara softa där lite.« Brorsorna kallade ibland Nikola för Bibelmannen, eller egenpåhittade Biblosh – de tyckte att han pratade en syrianska som lät som i de gamla böckerna. Alla var ändå imponerade: Nikola var den ende icke-syrianske snubben de visste som kunde deras språk. Men var det så skumt egentligen? Hans morfar Bojan hade lärt honom att ta seden dit man kommer. »Så fort jag flyttade hit såg jag till att lära mig svenska.« I Nikolas kvarter hade alla snackat arabiska och syrianska. Han hade växt upp med grabbarna. Deras snack var hans snack. De klev ur Chamons bil utanför gymmet. Nikola kände något han inte ville känna. Först kom det som små Spidermantinglingar i pallet: huvudvärken. Han tog sig för pannan. Chamon kände igen gesten. »Gör det ont?« »Det är okej. Har varit värre.« Det var najs att Chamon frågade. Huvudvärken var en av efterverkningarna av _händelsen_ : explosionen. Skiten attackerade. Allt hade läkt sa doktorerna – förutom just det här som kom tillbaka med jämna mellanrum. Som ibland bankade i honom som om ett dödsmetallband flyttat in i hans hjärna och bestämt sig för att spränga hans skalle inifrån. Polisen hade lagt ner bombärendet efter några månader. _Utredningen har inte lett till något resultat. Brott kan ej styrkas_ , __ stod det i brevet de skickade hem till Nikola, som om inget kriminellt hade hänt. Chamon hade fnyst när han fick höra det. »Oväntat, kompis. Grisarna har väl aldrig ansträngt sig när det gäller dig, annat än förr, när de ville sätta dig bakom galler?« Kanske hade han rätt. Men någonstans hoppades Nikola att de skulle ha sett annorlunda på honom om det hade hänt i dag. När de gick mot gymmets port var det som att tinglingarna i huvudet blev till små blixtar. Det var som om en liten röst försökte säga något till honom, men att han inte kunde fatta vad. Han öppnade den tunga dörren. Hörde de bekanta ljuden av stön, skrik och fötter mot mattan. All Training MMA. Källargym. Våldstempel. Fighting-Meckat med stort M. Golvet var mjukt. Betongväggarna var vitmålade. Boxningssäckar och boxbollar satt i taket. Mitsar, fightinghandskar och hopprep hängde vid ingången. Mixed Martial Arts var nästan lika stort som fotboll här: en folksport. Tonårskillar grapplade på golvet. En tränare i mjukisbyxor och luvtröja som såg ut som Snoop Doggy Dogg gled omkring och gav instruktioner. Principen var enkel: Använd fysikens lagar och kroppens konstitution för att skada din motståndare så mycket som möjligt. Svett, adrenalin och blod. En sociolog med intresse och gott luktsinne hade kunnat skriva en hel avhandling om dofterna och grabbarna i trakten – tvungna att slå sig fram. Chamon och Nikola satte sig mot väggen längst in i lokalen. En miniversion av oktagonen var uppställd med galler, reklam för olika fightingmärken och allt. Men den var tom – killarna flåsade på golvet nedanför i dag. »Jag tror Yusuf kommer hit«, sa Chamon. »Najs, honom har jag inte träffat på flera månader.« »Yes, och du vet, han är som en livvakt för bossen numera. Och Isaks brorson tränar här. Så kanske Mr Ett kommer också.« Nikola försökte se cool ut. Yusuf, som brukade ge Chamon uppdrag, träffade han ibland – men Isak. Myten. Legenden. Ikonen. Isak: förebilden för alla som visste att Tony Montana levde och frodades i Sverige. Han hade bara ett annat namn: ISAK. Då kom blixtarna tillbaka. De svetsade bländande smärta i Nikolas pall. Och den lilla rösten skrek något igen. Vad fan var grejen? Pipet. Det vita skenet. Som om den var rädd. Det lät som att den längtade ut till friska luften, bort härifrån. Efter en och en halv timme dök de upp, antagligen fett försenade. Chamon gnällde inte. Yusuf hälsade som vanligt, kramdunkar och garv. Isak nickade knappt synbart med huvudet och blinkade med ena ögat. Han hade Adidasbyxor och en North Face-täckjacka – såg ut som vilken shunne som helst. Fighterskillarna glodde ändå på Mr Ett som om Gud nerstigit i svettens tempel. »Nicko, _Biblosh_.« Yusuf snackade med sin vanliga släpiga och otydliga röst. »Har du blivit elektriker nu eller?« Nikola sneglade på Mr Ett. Kanske tyckte han att Nikola svikit som slutat jobba för Yusuf och indirekt honom. Att han lämnat familjen. »Nej, inte än. Men snart, nästa vecka kanske, och jag har pluggat upp mina betyg också.« Isak tog ett steg närmare. Hans röst var hes. »Betyg? Du ska skaffa ett riktigt jobb sen, eller?« »Jag vet inte. Elektriker är kul.« Isak höjde rösten något. »Nej, det är det fan inte. Jag vill se dig bli advokat eller professor eller doktor eller nåt sånt. Tro mig, vännen, lämna den här skiten om du kan. Det är lika bra.« »Men elektriker är ett bra jobb och det är inte lätt...« »Ingenting är lätt. Men du har väl alltid gillat att läsa? Det gjorde din morbror i alla fall. Hur är det med Björne nu, förresten?« Isak och Teddy: vänner från _waaay back_ – Nikola visste ingen annan som kallade honom för Björne. Han visste inte om de hade träffats under de senaste tio åren, varken under tiden Teddy satt inne eller därefter. Men ändå. »Han mår bra, tror jag«, sa Nikola. »Men jag tror han behöver en kvinna.« Isak öppnade munnen, sedan exploderade han av skratt. Han vek sig tredubbel, han sprutade saliv, han garvade så att han höll på att kvävas. »Hälsa honom från mig i så fall«, flåsade bossen mellan skrattattackerna. »Och vill han ha en kvinna så får han följa med till Las Vegas nästa gång. Fnasken är som från en annan planet där.« Efter en stund gick Isak, Yusuf och Chamon in på något slags kontor. Nikola satt kvar och kollade på snubbarna. Några var duktiga. Men den kassa vibben i honom hängde kvar – blixthuvudvärken fortsatte jiddra. Han fattade inte varför det tog så lång tid där inne för Mr Ett och hans grabbar. En stund senare kom tre snubbar ner för trappan. Chamon var fortfarande inne på kontoret med Yusuf och Isak. Nikola undrade vad de gjorde där inne. Killarna hade inga bagar eller ryggsäckar med sig, så antagligen var de inte här för att träna. De hade luvorna uppdragna över huvudena och _stiff_ stil i steget. En av dem öppnade käften. »Ey horungar, var är de?« Killarna på golvet stannade upp. De var fighters – inte direkt vana att bli tilltalade så. Då såg Nikola: de tre snubbarna var avslappnade i armarna. Alla tre bar vapen i händerna. D A C H R I. Killarna på mattan fattade ingenting. »Vilka menar ni?« Men snubbarna var inte intresserade av att snacka mer. De gick direkt mot dörren till det lilla kontoret – rummet där Chamon, Isak och Yusuf hade möte. Nikola skrek så högt han kunde. »Vad håller ni på med?« Dörren öppnades, Chamon stack ut huvudet – ögonen spärrades upp. Han såg snubbarna. Fem meter bort. Det var för sent. Chamon tog ett steg fram. Snubbarna stannade upp. Chamon helt orädd: »Tjockis, vilka är ni? Och vad tror ni att ni håller på med?« Nikola såg nu, hans kompis höll också något i handen. Det var en Glock. Killarna på mattan hade rest på sig, bara tittade. Svetten blänkte i deras ansikten. Några backade undan. De var kanske hårda i oktagonen – men nu vågade de göra _nada_. Precis som Nikola. Chamon riktade puffran. Nikola visste inte att han brukade vara beväpnad. Snubben längst fram gjorde en grimas. Han hade fortfarande sin pistol längs med benet. Antagligen förvånad över att Chamon fått upp sin gann så snabbt. Chamon blängde. Det fanns inte en chans i världen att det här kunde sluta bra. Snubben längst fram backade inte: hans ögon var mörka som ett fucking soprum utan belysning. Chamon tog ett steg till. Nikola såg hur en av de andra snubbarna ryckte till. Fel _move_ av Chamon. Nikola skrek: »Akta dig.« Men det var Chamon som tryckte av. Skottet smällde som en atombomb i gymmet. Snubben som försökt höja sitt vapen slängde sig åt sidan. Nikola kastade sig framåt, försökte puncha snubben längst fram i magen. Det var som att träffa ett träd – han måste ha en skyddsväst under luvtröjan. Killarna på mattan började springa nu. Var fanns Yusuf? Var fanns Isak? Satt de bara och gömde sig inne på kontoret? Det smällde som fan – Chamon avfyrade Glocken igen. Men snubben längst fram hade också fått upp sitt vapen nu. BAM. Chamon skrek inte. Han vrålade ingenting. Han bara föll, inåt kontorsrummet. Som i slow motion. Som i en c-ratad actionfilm. Alla andra gapade som vilda småapor. Yusuf och Isak kom utrusande nu. Yusuf viftade med en pistol. Vrålade åt inkräktarna att sticka därifrån, att de skulle dö, att han skulle knulla deras morsor. Snubbarna backade uppför trappan. Nikola böjde sig framåt, såg nu: Chamon låg på golvet. Hans käke. Den fanns inte längre. Nedre delen av kompisens ansikte var bortskjuten. Nikola satte sig på huk. Alla skrek i bakgrunden. Han vågade inte lyfta Chamon. Han bara tog hans hand i sin. Försökte hålla fast hans blick. Kom igen, lämna mig inte nu, kompis. _Jag skulle vilja göra nåt annat nån gång._ Chamons egna ord. _Jag skulle vilja göra nåt annat nån gång._ Bror. Dö inte från mig. Snälla. ## 7 Emelie fattade inte varför han inte svarade. Hon hade ringt Teddy minst femton gånger de senaste timmarna och han hade tryckt bort henne varje gång. Hon måste prata med honom – det handlade om mötet hon just haft med den unga kvinnan, Katja. Allt hade gått så fort. Hon tänkte på hur porttelefonen hade ringt och en tunn röst hade meddelat att hon ville komma in. Det slog Emelie att hon inte hade frågat efter Katjas efternamn. Hon borde ha tagit hela namnet, om inte annat för att kunna göra en jävskontroll. Katja kunde till exempel vara motpart till någon befintlig klient eller på annat sätt redan förekomma i något ärende. Marcus var inne och helgjobbade – en flitig jurist – han satt med ett åtal om bedrägeri där åklagaren bland annat åberopade vad han kallade generell bevisning till styrkande av att deras klient tidigare sysslat med id-kapningar. »Det borde gå att få den här bevisningen avvisad«, hade Emelie sagt till honom. »Den har ingenting med gärningspåståendet att göra. Det är inte okej, tycker jag. Ta fram allt du hittar, all praxis och all doktrin om bestämmelsen i RB 35. Sen vill jag ha dina egna synpunkter och rekommendationer också.« Emelie hörde att dörren öppnades ute i receptionen och Marcus hälsade någon välkommen. Nästan direkt ringde det på Emelies telefon: »De är här nu.« »'De'?« »Ja, hon och en medföljande, och de vill inte ens ta av sig ytterkläderna och sitta ner och vänta. Riktiga juveler, om du frågar mig.« Den unga kvinnan bar en kort läderjacka som såg ut att höra hemma i ett annat decennium. Mannen bredvid henne hade en luggsliten jeansjacka som verkade ha haft ett antal dekaler fastsydda tidigare – denimtyget var mörkare i rutor över ryggen och ärmarna. Han tittade sig hela tiden omkring som om han väntade sig att de skulle utsättas för ett bakhåll av något slag. Kanske var han flickans pappa, han såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. Flickan stirrade mest ner i golvet, uppenbart osäker. Emelie sträckte fram handen mot henne. »Hej, det är du som är Katja antar jag.« Den unga kvinnan tittade upp. Hennes hud var så blek och tunn att Emelie tyckte sig kunna skönja blodådrorna under den. Mannen klev emellan och sträckte fram sin hand. »Ja, det här är Katja. Och jag heter Adam. Pojkvän, sambo, trolovad. Kärt barn har många namn, om man säger som så. Fint att du kunde ses så snart.« Emelie tänkte att han hade extremt små tänder, Adam, som en liten gnagare – en råtta. De stuvade in sig i Emelies rum. Hon på sin sida om skrivbordet, Katja och Adam mitt emot och Marcus vid kortsidan. »Det här är min biträdande advokat Marcus Engvall, jag tänkte att han skulle vara med också.« Katja tittade mot Adam, och när hon öppnade munnen insåg Emelie att det var första gången hon sa något sedan de kommit hit. »Allt är så känsligt. Jag vill helst inte ha några utomstående med.« Emelie harklade sig. »Marcus är absolut inte utomstående. Han jobbar för mig och omfattas av samma regler om tystnadsplikt som jag. Men om ni känner er obekväma så är det inget problem.« Adam lade en hand på Katjas arm. »Nä, vi vill inte strula till det. Han kan vara kvar.« Emelie vände sig mot Katja. »Det är _du_ som bestämmer.« Den unga kvinnan talade nästan ljudlöst. »Det går bra för mig med.« »Då så. Vad gäller saken?« Samma tystnad som när de talat på telefon. Katja tittade på Adam. Ingen av dem sa något men Emelie iakttog hennes kroppshållning: axlarna nästan uppe vid öronen, fingrarna trummande mot bordsskivan, andningen oregelbunden. »Eller vill du hellre att jag ska ställa frågor?« Katja slöt ögonen några sekunder. »Nej, det är lugnt. Jag vill klara det här själv.« Hon lade händerna i sitt knä. »Polisen vill förhöra mig. Men jag vill inte bli förhörd.« Hon tystnade igen. Adam tog upp Katjas hand och lade den i sin egen, han slöt sina långa fingrar runt hennes lilla näve. »Du måste berätta från början, förstår du väl.« Det verkade nästan som om hon kippade efter andan. »Det är inte lätt, det är det inte. Jag är inte van att prata om det.« »Det är lugnt. Ta det i din egen takt«, sa Emelie. »Och hur du vill.« Katja såg ut som att hon helst ville lägga sig på golvet och krypa ihop i fosterställning. Ändå började hon berätta. »Alltså, det var för drygt tio år sen, jag var tretton och jag var jobbig, hade massa problem, blev omhändertagen och flyttades till ett HVB-hem. Sen fick jag genom... en person som jag... som jag... litade på, kontakt med en man som kom med ett förslag till mig. Vi skulle ses och jag skulle få pengar.« Katja stannade upp. Det såg ut som att Adam klämde åt lite runt hennes hand. Hon fortsatte: »Mannen var trevlig och ganska försiktig när vi träffades och han fick göra det han ville. Efteråt fick jag femhundra spänn. Det var mycket pengar för mig då, och jag tänkte inte så mycket på vad som hade hänt, en del av de andra tjejerna på hemmet gjorde liknande grejer faktiskt, vissa pratade om det hela tiden, nästan skröt. Sen hörde han av sig till mig igen efter några veckor, och vi sågs igen. Jag träffade honom flera gånger efter det, och en gång undrade han om det skulle vara okej att en kompis till honom var med. Jag sa ja till det, för jag trodde att jag skulle få mer betalt.« Katja pausade och tittade på Adam igen. »Jag var så ung, men det fanns ingen som förstod. Det är svårt att förklara.« »Du behöver inte förklara«, sa Emelie. »Det var som om de tog bort mig från mig. Och jag har aldrig hittat mig själv igen.« Katja stirrade mot fönstret bakom Emelie. Adam sa: »Men berätta nu. Advokaten har säkert inte hela dagen på sig.« Katja drog efter andan. »Efter den gången sa jag att jag inte ville vara med längre, de hade gått för långt, men då sa han att han skulle berätta för min mamma, för personalen på hemmet och för pappa. Jag sket i personalen på hemmet, kanske struntade jag i mamma också, och pappa levde inte. Men jag ville absolut inte att min mormor och morfar som levde då skulle få reda på nåt. Det skulle jag aldrig ha klarat av – så jag höll tyst. Berättade inget för nån. Under det året träffade jag mannen och hans vänner massor av gånger. Jag kan inte berätta vad de gjorde med mig, jag har inga ord för det. Jag levde som i en dimma, började röka hasch och använda rökheroin, jag försökte ta mitt liv, rymde från hemmet fyra gånger. Ändå fortsatte allt. I slutet på året bröt jag ihop en gång, jag minns att jag bara låg på ett badrumsgolv och skrek. Mannen verkade bli orolig att jag skulle berätta för nån, att jag inte skulle klara att hålla tyst om vad de gjort med mig. Han berättade att de filmat flera av gångerna och sen visade han mig en filmsnutt på mig själv. 'Om du inte slutar skrika lägger vi ut det här på nätet, så att alla kan se vilken liten slyna du är', sa han. Till slut blev jag flyttad till ett annat hem, uppe i Norrland. Jag tror det var en ren slump, eller så såg personalen på boendet att Stockholm inte var bra för mig. Hur som helst var det min stora tur. Eller tur och tur, kanske hade det varit bättre om jag avslutat mitt liv då.« Katja mötte Emelies blick för första gången. Hennes ögon såg också nästan genomskinliga ut. »Sen lämnade nån in en hårddisk med en massa filmer till polisen. Och polisen försökte ta reda på vilka som är med på de där vidriga filmerna, och på nåt sätt har de lyckats känna igen mig, trots att jag bara var tretton år, och nu vill de prata med mig om allt det där. Och det enda jag gjort de senaste tio åren är att kämpa för att glömma.« Emelie kände hur hon frös till, hon hoppades att varken Katja, Adam eller Marcus såg det på henne. En hårddisk med filmade övergrepp. Hon kände igen det alldeles för väl. Det var i Benjamin Emanuelsson-målet som hårddisken kommit upp till ytan och i slutändan lämnats till polisen av Benjamins pappa Mats. Hon och Teddy hade grävt i hela den där skiten så gott de kunnat. Men utan att komma fram till vilka som egentligen låg bakom, utan att få fram namn. De hade aldrig lyckats förstå vilka som ingick i gruppen av män som utnyttjat flickorna och tvingat Mats Emanuelsson till ett liv på flykt. Men nu hade polisen uppenbarligen fått ett genombrott. Sedan tänkte hon på att hon inte hört av Teddy på över ett år. Efter de där händelserna hade de en gång försökt dejta. När de varit klara på restaurangen och det var som upplagt för att gå hem till henne hade hon ställt frågan som fortfarande ekade i huvudet: »Teddy, kommer du skaffa ett vanligt jobb nu efter Leijon?« »Jag vet inte.« Ändå fortsatte hon pressa. »Kommer du ändra dig nu?« Han torkade sig om munnen med tygservetten. Han talade med knappt hörbar röst men innebörden i det han sa var tydlig för henne. »Förklara vad du menar.« »Jag menar, kommer du bli civiliserad?« »Tro mig, Emelie. Jag har kämpat ända sen jag muckade för att komma in i det här samhället. Men nej, jag kommer aldrig att _ändra_ den jag är.« Emelie hade också torkat sig om munnen. Sedan hade hon begärt in notan. Det var senaste gången de setts. Hon vände sig till Katja. »Jag känner faktiskt till lite om det där ärendet.« »Jag vet.« »Hur kommer det sig att du ringde just mig?« Katja stönade plågat. »För när jag sa till polisen att jag inte ville komma och prata med dem, sa de att jag kunde få en advokat som hjälpte mig, ett målsägandebiträde. Och det var dig de rekommenderade.« Emelie försökte le. »Men så bra då, det förklarar saken. Polisen vet så klart att jag redan är relativt insatt i det här. Och Katja, jag förstår att det är jobbigt att riva upp massa minnen, men det kanske skulle kännas bra för dig ändå att berätta för polisen, hjälpa dem att söka efter dem som gjort dig all skada, de svinen.« Emelie ångrade direkt att hon använt det sista ordet – hon hade aldrig varit bra på att förställa sig. Adam harklade sig. »Nej, vi tycker inte att Katja ska vittna. Hon har lidit tillräckligt av vad de gjorde mot henne.« Emelie lutade sig framåt. »Nu är det så att vi har vittnesplikt i Sverige, så man bestämmer inte helt och hållet själv. Men jag har full förståelse för din situation, Katja. Vi ska titta på den, se om det finns nåt sätt att göra det här enklare för dig.« Hon sneglade på Marcus, som nickade. Adam reste på sig. Katja ställde sig också upp. »Jag tror det är bäst att vi går nu, så advokaten får jobba ifred. Och polisen vill prata med Katja snart, kanske redan på måndag, så det är bråttom att komma på hur hon ska hantera det här, om man säger som så.« Adam böjde sig fram och lade ett visitkort på skrivbordet. De skakade hand. Det hela kändes abrupt. Emelie hann inte ens följa dem ut. Hon vände sig mot Marcus som räckte över Adams visitkort till henne. Hon granskade det. _Adam Tagrin_ _K Tagrin Import AB_ _0733–56 89 00_ _– Vi gör det sköna enkelt –_ Innan Emelie hann göra något, höll Marcus upp skärmen på sin telefon. Sprickan låg som en skugga rakt över texten, men hon såg ändå tydligt vad som stod på hemsidan Marcus hittat. _K Tagrin Import AB_ _Vuxenfilmer och erotiska events_ »Porr«, sa Marcus. »Den där gubbjäveln äger ett bolag som sysslar med porr.« Och det var då som Emelie hörde ett namn eka i huvudet. Namnet på den person hon behövde prata med nu. Teddy. ## 8 Efter maten hjälpte Roksana till att duka undan. Caspar satt framför teven igen. Pappa satt kvar vid bordet utan att hjälpa till. Om han mådde som mamma sagt så var han ursäktad. Mamma ställde fram skålen med frukterna som var lika omsorgsfullt utplacerade som alltid: apelsinerna längst ner, sedan äpplena och högst upp vindruvorna. »Är det ekologisk frukt?« »Det vet jag inte, men det är kishmishdruvor, från Iran.« »Jag tycker ni ska ha bättre koll på vad ni köper.« Pappa harklade sig. »Så vad heter kursen du läser nu?« Roksana orkade inte med en omgång till, men hon sa som det var. »Den heter Kön, makt och etnicitet.« »Jaha, och vad får man för jobb efter den kursen då?« Roksana svarade inte. Hon kunde inte bråka med honom. Han var femtioåtta år. Det var för tidigt att sluta jobba, att sitta hemma hela dagarna och göra ingenting. Lojaliteten med hans jobb på kommunen hade varit hans stolthet, ända sedan mamma och pappa kom hit 1985, Roksana visste det. Jobbet först. Alltid. »Jag kunde ha blivit ingenjör här«, sa pappa som om han ville påbörja ett nytt samtalsämne. »Det hade varit bättre för ryggen.« Roksana visste det också, _baba_ hade studerat till civilingenjör på universitetet i Teheran men hade tvingats avbryta studierna när de flydde. När shahen föll hade de trott på ett bättre samhälle. Men fundamentalisterna segrade – det blev aldrig någon examen för pappa. Roksana gick fram till köksbänken och började pilla på hans kassettband. Etiketterna var utsuddade, men hon visste ändå vad som fanns på dem: Googoosh, Dariush, Vigen. Alla var gamla tanter och gubbar, men Roksana gillade dem, hon med. »Du vet väl att allt det här finns på Spotify? Vi kan slänga de här kassettbanden.« Pappa blängde. Han reste sig och grep tag i en av kassetterna: inte ens BASF-logotypen på sidan var synbar längre, så slitna var de. »Är du galen? De här är heliga. Du rör inte mina kassettband.« De hjälptes åt att fylla diskmaskinen. Mamma serverade mer te. Roksana gick och ställde ut en skål med pistagenötter framför Casper. »Roksy, de har rätt.« »Vadå?« »Du skulle klara av att komma in på psykologprogrammet om du ansträngde dig.« Roksana satte sig bredvid honom utan att svara. Tankarna flöt tillbaka igen, till för några dagar sedan. Trettio milligram kanske, inte mer än så. Z hade surfat runt på Flashback och Magiska Molekyler i tio minuter innan han visste vad som var rätt mängd. De lade upp varsin prick och drog in i näsan – som superpotent koks. Så skulle man göra enligt internet om man inte ville ta det oralt eller intravenöst. Roksana hade testat e och speed några gånger tidigare. Hon hade blivit pirrig och känt sig kreativ, men det fanns andra grejer hon hellre tog. Klockan var halv fem på morgonen. Efter några minuter kom de första effekterna. Först precis samma känsla som e, fast liksom mjukare och mysigare, Roksanas kropp domnade bort och soffan började kännas ändlöst mjuk som om hon sjönk och sjönk ner i kuddarna utan stopp och med ens verkade det som om Billie och Z satt flera meter bort från henne och sedan tiotals meter bort och rummet sträcktes ut och kroppen kändes som gelé som skön mjuk och varm slime och en kort stund var hon orolig att hon skulle drabbas av panik men sedan visste hon inte om hon tittade eller blundade och allt kändes rörligt väggen köksingången och balkongdörren flöt ihop till en enda bild en virvel ett blinkande ljus som dunkade i takt med hennes hjärta i rytm med hela henne och med Billie och Z och med kosmos som ett ljus som blev starkare och starkare och till slut fyllde hela synfältet hon såg inget annat än det vita skenet och hon ville dit hon ville simma i luften genom tunneln av ljus och hon var på väg genom livets slut och kanske höll hon på att dö men samtidigt visste hon att hon rörde sig _with the flow_ och sedan såg hon Billie igen där borta uppochner negativ i svartvit och sedan var hon inte i lägenheten längre hon var utanför nedanför balkongen på det frusna gräset men det var inget fel med det kylan var skön och varm på samma gång och hon smälte ihop med marken hon blev en del av jorden och rötterna och Z började fnittra och sa att Roksana såg ut som en älg fast han själv såg ut som ett äpple ett grönt och blankt och hon bara skrattade och Z skrattade och Billie skrattade och det var så skönt att alla bara garvade utan att hon behövde känna att hon måste passa in och utan att massa regler måste följas och Roksana rullade runt på soffan och sa »kan vi inte rita nåt« och Billie föreslog att de skulle rita robotar för de var ju robotar och sedan förstod Roksana varför _baba_ aldrig slängt upp henne i luften på samma sätt som hon sett andra pappor göra när hon var barn, och sedan var peaken över och Roksana satte sig upp i soffan och alla fnittrade och hon försökte ställa sig men vinglade för mycket så hon satte sig igen. Tio minuter senare var de helt normala igen. Z satt med sin telefon i handen, googlade, forskade. »Jag hade just årets tripp«, sa han. Billie ställde sig upp. Hon svajade inte en millimeter. »Det där var det bästa jag varit med om. _Ever_.« Z kollade på en dokumentär på sin dator om Lance Armstrongs uppgång och fall när Roksana kom hem från mamma och pappa. Z var sådan – han älskade kuriosa, att besitta fruktansvärt mycket specialkunskap i ett smalt ämne. Folk uppskattade det som en skön grej. Ett ironiskt nörderi. »Har du ätit? För jag har med mig lite mat från mamma och pappa om du vill ha.« »Lägg av, vad schysst. Är det lammgryta eller vegetariskt?« »Ghorme sabzi, inte min vegetariska, mammas original.« »Godaste maten i världen. Det vill jag gärna ha.« Roksana satte sig bredvid honom i soffan. Hon tänkte igen på fyndet de gjort härom dagen. De hade satt tillbaka lönnväggen i klädkammaren och gömt påsarna med ketamin där inne igen – men medvetet inte slagit i spikarna särskilt hårt. Efter en stund bytte hon och Z till en annan dokumentär som egentligen bara var en lång intervju med Susan Sontag. »What pornography is really about, ultimately, isn't sex but death«, sa Sontag och såg egentligen ganska persisk ut fast hon antagligen var judisk. »Jag skulle vilja gå på Dusky«, sa Z. Roksana kände till svartklubben: den var stor och hade kört flera gånger ute i Ulvsunda industriområde. »Atmosfäriskt och alltid nyskapande«, hade Billie sagt. Ofta feta huvudakt-dj:s. Exklusiva inbjudningslistor – det var Ora Flesh-kollektivet som låg bakom. Ora Flesh: 22-åriga modellen som var gift med fotografen med helskägg och adhd, som hyllat Bagarmossen i sitt senaste konstprojekt – som var så rätt som det gick att bli. »Det gör jag gärna också«, sa Roksana. »Men jag är inte bjuden.« »Inte jag heller. Men kanske Billie kan hjälpa oss? Kan inte du ringa henne? Säg att vi tar med det där roliga pulvret som hon kan få pröva igen.« » _The really important thing is not to reject anything_ «, sa Susan Sontag på skärmen. Roksana tog upp sin telefon. Hon måste fundera på hur hon skulle formulera sig till Billie. Hur hon skulle få förödmjukelsen i att behöva böna och be att framstå som något annat än den egentligen var. ## 9 Kväll nu, på väg från ett jobb med Dejan. Teddy satt i sin egen bil. »Ja, hallå«, svarade han medvetet avvaktande på rösten. Det var kanske tjugonde gången i dag som Emelie ringde honom. Men han tryckte inte bort henne nu – han måste stilla sin nyfikenhet även om han var besviken på henne. »Hej, det är jag.« »Ja, jag ser och hör det, jag har konstigt nog fortfarande ditt nummer inlagt. Varför ofredar du mig?« Han pressade ner gaspedalen hårdare. Vindrutan var smutsig fast han nyss spolat och låtit vindrutetorkarna svepa av den. Av någon anledning skvättes den konstant ner med smutsiga droppar trots att det inte ens regnade och närmaste bil låg minst femtio meter framför honom. Det var ett mysterium, som om gatuslasket ville åt just honom men slog i glaset på vägen dit. »Teddy, det har hänt en grej.« Teddy släppte trycket på gasen. Han ville inte torska körkortet som han nyss tagit om – i tio år hade han varit körkortslös, han var glad att Dejan ställt upp och varit hans körkortshandledare. »Vad har hänt?« Emelie sa: »Vi måste träffas.« Han var nära att stampa på bromsen. »Varför?« »Jag vill inte ta det på telefonen. Kan vi ses? Det handlar om vårt gamla ärende.« Teddy hade bestämt sig för att inte rota mer i familjen Emanuelssons historia. Han och Emelie hade gjort vad de kunnat och mer än så. Alla hade trott att Mats – mannen som Teddy och Dejan kidnappat tio år tidigare – tagit livet av sig, men när en massakrerad kropp hittats ute i ett hus på Värmdö för ett och ett halvt år sedan hade Mats Emanuelssons son, Benjamin, misstänkts för mordet. Teddy och Emelie hade till slut upptäckt att Mats egentligen levde, men tvingats gå under jorden på grund av det han visste om de organiserade övergreppen på unga flickor. De hade förstått att även poliser var inblandade i att förhindra sanningen från att komma ut. Till slut hade Mats fått ge sig till känna för att rädda sin son från att dömas, och det var då han lämnat in hårddisken med de filmade övergreppen till polisen. I slutändan hittade aldrig Emelie och han någon av de som egentligen var ansvariga. Spåren tog slut vid en person som kallade sig Peder Hult. Med andra ord: männen fanns kvar. Kanske höll de fortfarande på. Ändå hade Teddy formulerat en princip kring det här: Allt har sin tid – och jag tänker inte titta tillbaka. Det fick räcka så. Ändå hörde han sin egen röst svara Emelie, som om den kom från någon annan än honom själv: »Jag kommer. Nu på direkten.« En halvtimme senare stod han utanför ekdörren på andra våningen i ett sekelskifteshus på Hantverkargatan. Fyra plaketter fanns uppsatta: Martin Koor Advokatbyrå, Advokatfirman Kjell Ahlblom, Sami Guiterrez Advokatbyrå och så Advokatfirman Emelie Jansson. Teddy undrade varför de inte hade ett gemensamt namn, som _en_ byrå. Emelie öppnade direkt när han ringde på, som om hon stått och väntat på honom innanför dörren. Det var nästan mörkt inne på hennes kontor. Ändå kunde han inte undgå att slås av hur attraktivt hon rörde sig. Hur hon strök håret bakom örat genom att använda lång- och ringfingret. Hur hon skiftade vikten från fot till fot så att det såg ut som om hon vaggade sig själv till en inre rytm. De kramades inte. Bara skrivbordslampan var tänd i hennes rum, och det stod en halväten sushikartong på ena ändan av skrivbordet. På den andra stod en datorskärm och ett tangentbord. I övrigt var det rensat, så när som på ett kollegieblock och några pennor som låg utspridda. »Så det här är ditt nya kontor? Varför har du inte fler konstverk på väggarna?« försökte han skämta samtidigt som han satte sig ner. Han ville egentligen fråga hur hon mådde, hur jobbet som egen advokat fungerade. Om hon träffat någon som passade bättre in i hennes liv än han. Emelie vände huvudet åt sidan, hon tittade inte på honom när hon pratade. »Det är inte läge, Teddy. Jag kommer att bli förordnad för en kvinna som har varit utsatt för _dem_.« Emelie berättade om Katja. »Så jag undrar om du kan hjälpa mig. För jag har på känn att hon kommer behöva stöd på många sätt.« Det var tyst i kontorsrummet. Ljudet av en buss som stretade upp för Hantverkargatan letade sig in genom fönstret. »Emelie, är det inte bättre att låta polisen göra sitt jobb?« »De har knappast lyckats särskilt bra hittills, de har haft de där filmerna i mer än ett år nu. Dessutom var det ju antagligen Peder Hult-männen som försökte spränga dig och din lägenhet för ett och ett halvt år sen när Nikola höll på att stryka med.« Mats Emanuelsson-caset, tänkte Teddy, det jagade honom genom livet. Katja var alltså en av flickorna som utnyttjats av rovdjuren. Emelie hade något stelt i ögonen. »Du måste hjälpa mig, Teddy. Hjälp mig att ta upp tråden där vi slutade.« »Varför just jag?« »Du känner folk som jag inte kan nå, du kan saker som inte jag kan. Jag vet att du vill gå vidare i livet, jag har respekt för det. Men vi hittade aldrig de som verkligen var skyldiga till allt. Och som skadade din systerson. Vi gav upp halvvägs.« Teddy visste nu vad fastheten i Emelies blick betydde. Hon tänkte inte vika sig. Och han? Tänkte han vika sig? ## 10 Överallt behållare med handsprit i små metallställ. Ett mecka för alkisar: dra till sjukhuset, ta med en tom flaska och pumpa. Sup dig full på desinfektionsvätskan. Gratis är gott. Nikola letade sig fram. De automatiska svängdörrarna snurrade oavbrutet. Det var kö till informationsdisken. Färgkoderna längs väggarna var svårare att fatta än om de varit skrivna på amarinja. När han och Yusuf kommit in med Chamon för tre dagar sedan hade han sett hur de rullat iväg med polaren och stängt dörrarna. »Utomstående får inte vara med tyvärr.« Ingen visste hur det skulle gå – bilden av Chamons trasiga ansikte på _rewind_. Ljudet av hans gurglande ljud på _repeat_. Men nu var Nikola här igen. Hissens automatiska kvinnoröst deklarerade att han nått våning tre. Nikola kollade på skyltarna. Avdelning 345. Det här var rätt ställe, Chamons pappa hade berättat för Nikola var Chamon låg – annars hade han aldrig vetat. Dörren till avdelningen gled upp med ett surrande ljud. Chamon var flyttad från intensivavdelningen till en vårdavdelning och här var det bara att kliva in. Nikola undrade vad polisen och sjukhuset visste om hur Chamon egentligen fått sina skador – han hade i vart fall inte sagt ett skit, och han hade svårt att tro att någon annan på gymmet hört av sig till snuten heller. En helig regel: prata inte med grisar. I korridoren stod läkarapparater på rullstativ. Klasar av sköterskor och doktorer i Birkenstocktofflor och gröna sjukhusbyxor såg mest ut som om de chillade. Det blåaktiga plastgolvet var blankpolerat och reflekterade nästan allt som skedde i korridoren. Längre in satt en skylt med en överstruken mobiltelefon. Nikola steg in. Han visste inte exakt i vilket rum Chamon låg, men det var väl bara att titta runt, tänkte han. Dessutom borde någon av Isaks killar sitta utanför och vakta, fast kanske satt han i själva rummet. Det luktade kokt potatis. En äldre man med bandage över munnen hasade sig fram i korridoren ochs såg riktigt _scary_ ut – som om en mumie vaknat till liv i någon av operationssalarna. Samtidigt påminde gubben på något sätt om Bojan, Nikolas morfar. På sista tiden hade han också börjat släpa fötterna efter sig, som om han inte orkade anstränga sig att gå längre. Det uppstod liksom ett annorlunda ljud när han rörde på sig, ett kasande ospänstigt läte, en lunkande stil som inte passade. Morfar var en kraftman – så hade i alla fall Nikola alltid tänkt på honom. En sköterska trippade fram. Det blinkade en röd lampa över en av dörrarna längre bort. Antagligen: jag behöver hjälp att skita, jag behöver hjälp att vända mig i sängen, jag behöver någon som ger mig en avrunkning – för jag klarar det inte själv. »Du, förlåt, jag letar efter Chamon Hanna«, sa Nikola. Sköterskan förklarade. »Ta till vänster där framme, sen är det andra rummet till höger. Men jag tror att han sover.« Dörren till rummet hade ett extra stort handtag, kändes det som. Nikola klev in: blixtarna började störa i huvudet. Han var tvungen att stanna till, kanske måste han sätta sig. Flashbacks från rummet där han själv legat efter explosionen. De blågrå gardinerna för fönstren, bordet vid sängen med ett glas med saft. Mammas oroade blickar från fåtöljen i hörnet. Han måste lägga handen för ögonen. Komma bort från minnena: blixtarna. Sedan tittade han upp, fokuserade på det _här_ rummet. På Chamon. Kompisens fejs var bandagerat, kompresser täckte käken – antagligen såren efter operationerna, och han hade blåmärken runt näsan och över kindbenen. Han hade inte sin guldkedja med guldkorset runt halsen – Nikola undrade vad som hänt med den. Sängens hjul var låsta och vid den stod en ställning med dropp: slangen ledde in i Chamons arm. Kompisen kunde antagligen inte få i sig mat själv. Nikola satte sig ner på rummets enda stol. Chamon såg ut att sova. Gymmet redux: skriken från svinen som attackerat, ljuden av pistolskotten. Chamons käke i slamsor, hyperventileringen. Blodet på väggen bakom. Nikolas eget hjärtslag i hundraåttio. Käkfragmenten som smetat sig fast i hans tröja. Sedan slog det ner i Nikola som en bomb. _Wtf –_ det var ju ingen här. Ingen vaktade på avdelningen. Ingen satt varken utanför eller inne i rummet. Vem som helst kunde knalla in, precis som han själv just gjort. Kompisen skulle inte ens vakna innan någon hann göra något. Sköterskan utanför skulle inte ens hinna fatta att något hänt. Nikola tog upp sin telefon och ringde Yusuf. Han fick inget svar. Han skickade ett sms: _Jag är hos C nu. Varför är ingen här och håller ett öga på honom? Skicka nån. Bello till exempel, eller vem som helst. /N_ Bello var en bra snubbe. Han, Nikola och Chamon hade brukat köra tjålade fyrhjulingar nere vid Igelstaviken i högstadiet. Nikola visste inte vad han hette på riktigt, alla kallade honom bara för Bello – ingen verkade komma ihåg varför. Han väntade några minuter. Chamon var tyst, Nikola böjde sig närmare. Andades kompisen? Han hörde inget. Han lutade sig längre ner, försökte lyssna. Titta. Känna. Han såg att Chamons bröstkorg rörde på sig. Upp långsamt. Ner långsamt. Skönt. Det pep till i hans telefon. Ett svar från Yusuf: _Jag var där förut i dag. Men jag tror det är lugnt._ Nikola skrev: _Nån borde vara här ändå._ Några sekunder senare kom svaret. _De var antagligen ute efter Mr 1. Inte C._ Nikola fattade poängen: ingen var ute efter Chamon, det verkade logiskt. Men ändå. Han tog upp telefonen igen. Messade några polare. Efter tio minuter hade han snokat reda på Isaks privata telefonnummer. Han ringde upp – det var första gången någonsin han kontaktade Mr Ett direkt. Signalerna lät som om de kom utomlands ifrån. »Det är kungen«, svarade bossen till slut. »Isak«, Nikola pratade syrianska. »Jag är på Karolinska hos min polare.« »Hur mår han?« »Jag vet inte. Men han lever, de har opererat honom.« »Jag hörde det, tacka Gud för det. Han har en present som väntar på honom hemma.« Nikola hade hört om den. Isak hade låtit buda hem en curved 78 tums Samsung till Chamon – fetaste teven på marknaden just nu – men vad fan skulle kompisen med den till när han låg här? »Men Isak, det är en grej som inte känns okej.« »Vad?« Nikola gick fram till fönstret. Hur skulle han säga det här till Mr Ett, utan att det blev fel? Utan att han brast i respekt. Nedanför såg han Karolinskas huvudingång. Det myllrade av människor. Det här var antagligen Stockholms största sjukhus: pensionärer, invandrarfamiljer, slitna trasiga människor som kanske egentligen inte behövde vara här. De han såg kändes ändå inte som ett tvärsnitt av Sverige – det här var de som morfar kallade för _radnička klasa_ , arbetarnas klass. Var fanns de andra? Var fanns innerstadsfolket och stekarna? Kanske hade de sina egna sjukhus nu för tiden, eller så var de bara inte sjuka lika ofta. Nikola sa det han tänkte. »Isak, det är ingen här och håller koll. Vem som helst kan ta sig in.« »Å fan, det är inte bra. Då ska jag skicka nån.« Det lät som om Isak åt på någonting – smaskandet var nästan öronbedövande. Nikola försökte förklara. Mr Ett fortsatte tugga. »Jag kan inte vara här hela dagen, så det är bra om nån kommer ganska snart«, sa Nikola. »Jag fattar. Hur länge kan du vara kvar där då?« Det gick nästan inte att höra vad Isak sa. Vad åt bossen? Gröt eller? »Max två timmar. Jag ska jobba sen. Jag har lovat min chef, och jag måste ha mina timmar för att få mitt elektrikercertifikat.« »Jag kommer få dit nån till dess.« Nikola vände sig om och tittade på Chamon. En av Isaks trogna. Som alltid backat upp. Aldrig bangat ur. Som inte dragit sig ur som Nikola gjort. En blodsbroder. En soldat. »Chabibi.« En svag skrovlig röst. Nikola vände sig om. Chamons ögon var öppna. Nikola satte sig ner. »Kan du snacka?« Det som syntes av Chamons ansikte skrynklade ihop sig av smärta när han försökte röra på munnen. Nikola såg på honom att han undrade vem han snackat med. »Det där var ingenting«, sa han. »Lite jidder bara.« Chamon sträckte sig efter ett skrivblock som låg på bordet. Han tog upp en penna och skrev med långsam och tunn handstil. _Jag skriver i stället. Gör så jävla ont att snacka._ »Okej, jag fattar.« _Grisarna försökte förhöra mig i går. Jag låtsades att jag var för groggy för att fatta vad de sa._ »Okej.« _Yusuf var här nyss._ »Men han är inte här nu.« _Jag vet inte var han är. Vet ni vilka det var som sköt?_ »Jag har ingen aning. Men vad sa snuten då?« _Inte ett skit. Bara att de ville veta om jag visste vem som skjutit mig. Och så ville de veta vilka som var med. De vill förhöra er allihop._ _»_ Sa du?« _Nej. Vi pratar ju inte så med dem._ »Nej, jag vet. Så de har ingen aning själva?« _Tror inte det._ »De kommer försöka förhöra dig igen.« _Jag vet. Många skulle ha pratat mer än jag gjorde._ Nikola fattade inte det sista. »Vad menar du?« Chamon lade ner handen på täcket igen. Pennan rullade ner på golvet. Nikola böjde sig ner och plockade upp den till honom. Kompisen var uppenbarligen astrött, ändå höll Chamon pennan stadigare när han skrev nya rader i blocket. _Det går inte att lita på nån. Jag vill lägga av._ Nikola tittade ner på den senaste meningen. Chamons ögonlock flimrade. Sedan vände han bort ansiktet och verkade somna. Drygt två timmar senare. Ingen hade kommit än för att byta av Nikola. Chamon sov fortfarande. Nikola hade dragit fram stolen till fönstret och tittade ner på huvudentréns flöde av människor. Han hade köpt några burkar Red Bull i automaten ute vid hissarna och försökte att inte slumra in han också. Han sket i George Samuel i dag, Chamon var viktigare – men han fattade inte varför inte ersättaren dök upp. Då såg han det han inte ville se. Tre våningar ner. Två snubbar i solglasögon fast det var mulet ute, två snubbar som gick lite fortare än alla andra. Det var något med sättet de rörde sig: den stela stilen. Även om Nikola inte såg ansiktena var han säker – _de_ var här, samma killar som kommit till gymmet. De var här för att avsluta jobbet med Chamon – det fanns inga tvivel. HELVETES HELVETE. Han öppnade dörren till korridoren, två kvinnor i vita sjukhuskläder stod och pratade med varandra, kanske var den ena doktor och den andra sköterska. »Kan ni hjälpa mig?« Den äldre av kvinnorna vände sig mot honom: plastglasögon och namnbricka – hon hette tydligen Britt Fuentes. »Ni måste hjälpa mig att få ut min kompis härifrån«, sa Nikola. »Hur menar du då?« »Britt, snälla. Min vän kan inte ligga på den här avdelningen längre. Vi måste rulla iväg honom till nåt annat ställe.« Britt Fuentes skrynkliga panna såg ut som hopknycklat papper. »Nej, nej. Det går absolut inte. Vi flyttar inte patienter på det sättet.« Snubbarna borde inte veta på vilken avdelning de skulle hitta Chamon – men hastigheten i deras steg talade för motsatsen. »Det spelar ingen roll hur ni brukar göra. Ni måste hjälpa mig. Annars tar jag med honom själv.« Han klev in i rummet igen, trampade upp bromsen på sängen, började rulla ut den. Britt och den andra kvinnan ställde sig i dörröppningen. Ojade sig, försökte snacka honom tillrätta. De fattade ingenting. Han tog sats, tryckte till sängen ordentligt. Körde in i kärringarna: »Nämen, vad gör du?« Han rullade vidare ut i korridoren. Då brakade det till bakom honom – droppstativet välte. Han backade, ställde upp det på golvet igen. Sköt Chamon vidare mot utgången av korridoren. Han tittade ner på sin vän. Kompisen sov fortfarande. En manlig sköterska kom småspringande mot dem. Log spänt. »Vad är det som händer här då?« Nikola ryckte droppslangen ur Chamons arm – han skulle överleva utan näring i några minuter. »Min vän ska bort från den här avdelningen.« Han sköt sängen vidare. »Nej, nej, så kan vi inte göra«, protesterade sköterskan och ställde sig också i vägen. Det fick räcka. »Det är två snubbar på väg hit för att döda honom. Så lägg av nu.« Nikola skrek. Britt och de andra greppade efter sängen. Gapade efter honom. Nikola fäktade med armarna. Lysrören i taket såg ut som de vita strecken på en motorväg. Dörrarna öppnades i korridorens slut och Nikola såg dem: snubbarna klev in. Han visste vad de ville göra nu – han visste _inte_ hur han skulle stoppa det. Allt hände som i ultrarapid, som att någon visade alla upprörda människor bildruta för bildruta. Argrynkor i pannor. Röda upphettade kinder. Förbryllade, irriterade ögon. Snubbarna hade fortfarande solglasögonen på sig. De svängde på armarna, vände på huvudena som T-rex-dinosaurier på jakt. Nikola skrek. »Nej, nej.« De klev närmare, klev mot sängen där Chamon låg. Sköterskorna eller vad de nu var för några fattade ingenting. De fortsatte slita i sängen. De var nästan framme nu. Nikola såg tydligt gannen i den ena snubbens hand. Tre meter bort. Då skrek Britt Fuentes till, nu först fattade hon. Nikola reagerade instinktivt: tryckte till rullsängen så hårt han kunde, skjutsade iväg den så långt han kunde mot dörrarna, förbi de båda inkräktarna. Snubben med gannen fräste något, men Nikola hörde inte vad. Sedan vände snubben sig om, höjde pistolen och gick efter sängen. Nikola kastade sig mot honom, en sista ansträngning. Folk skrek. Kanske skulle det smälla nu: en kula i huvudet. Det spelade ingen roll. Nikola greppade efter vapnet. Slog vilt omkring sig. Han nuddade något hårt – gannen flög ur snubbens hand. »Fitta«, skrek killen och såg ut som att han vaknat upp ur en dröm – kanske fattade han att utan vapen skulle allt skita sig. Han började kliva därifrån. Den andre snubben gjorde likadant, knuffade en av kvinnorna för att komma fram, brottade nästan ner Britt Fuentes. Men han gick långsammare, i höjd med Chamons säng stannade han till. Britt Fuentes drog i honom som ett dagisbarn drar i sin mamma. Något small till. De tumlade runt några sekunder innan snubben lyckades skaka henne av sig. Sedan försvann han ut genom dörrarna. Nikola drog efter andan. Var det över nu? Sköterskorna fortsatte skrika. Alla rusade omkring som aspackade höns. Britt var helt röd i ansiktet. Det såg ut som om Chamon rörde på sig i sängen. En läkare kom springande och började rulla iväg honom. Någon som såg ut som en vaktmästare plockade upp pistolen från golvet. Nikola klev ifatt sängen. Tittade ner på Chamon. Han hade slutat röra sig. Läkaren höll sina händer över hans mage. Sedan såg Nikola: täcket runtomkring var rött och kladdigt. Vad hade hänt? Samtidigt fattade han vad som hade hänt. Han såg läkaren försöka stoppa blodflödet – det låg redan som en sjö i sängen runt Chamon. Snubben som brottats med Britt måste ha gjort det – skjutit honom i magen. Nikola såg sin väns stilla ansikte. Han skrek på honom. »Hör du mig?« Chamon låg stilla. Chamon andades inte. Chamon. ## 11 Riche: classy, stylish, mäktig _people-watching_. Stockholms mesta lunchrestaurang i generationer, och på kvällstid – den tidlösa baren _numero uno_ i den här stan. Inte ens när hon jobbade i kvarteret hade Emelie känt sig riktigt bekväm här. Men Jossan älskade Riche, så Emelie tog snällt bussen ner hit när det var dags för dem att äta lunch ihop. Det var okej – som att åka på utflykt till någon djurpark man ofta besökt som barn. Emelie tänkte på när hon träffat Magnus Hassel och Anders Henriksson på en restaurang i närheten och Magnus hade rekommenderat henne att anställa Marcus. Glas hängde i cirklar över bardisken – lovade succé i den så kallade skilsmässobaren – och ovanför borden hängde uppochnervända liljor. En kontrast: efter den här lunchen skulle hon följa med Katja på hennes andra polisförhör. Härom dagen hade Emelie varit med på det första förhöret. Då hade de träffats vid huvudingången på Polhemsgatan, Adam var också med. Entrétaket sköt ut som en lång bro över de höga glasportarna och där inne skymtade väktarbåset och spärrdörrarna som hindrade obehöriga från att ta sig vidare in i huset. Sanningen att säga hade Emelie aldrig gått in den här vägen. Hon var mest förordnad i brottmål av lägre dignitet, och då förhördes de misstänkta ute på de lokala polisstationerna, på Kungsholmsgatan 39 eller i häktena. Men nu var hon målsägandebiträde, inte försvarare, och poliskvinnan de skulle träffa jobbade på NOA, Nationella Operativa Avdelningen, det som förut hette Rikskrim. »Hon vill inte«, var det första Adam sa efter att de skakat hand. Emelie lade sin hand på Katjas axel, den kändes skör och benig. Hennes läderjacka såg alldeles för tunn ut i dag. »Jag har tittat på det. Och om du undanhåller dig förhör, Katja, kan de till slut efterlysa dig. Men jag tycker inte du ska gå med på det här utan att ställa vissa motkrav. Och jag kommer vara med hela tiden och bevaka så att du känner att allt är okej.« »Hon vill ändå inte«, sa Adam. »Adam«, sa Emelie med högre röst. »Du kommer inte att få vara med under polisförhöret, har du förstått det? Så det är bättre om Katja pratar själv. Vad säger du, Katja?« Katja tittade ner på trottoaren. »Det är okej.« Det lät inte som att hon kände sig ens i närheten av okej. Kriminalkommissarie Nina Ley presenterade sig artigt. Hennes korta mörka hår, breda ansikte och smala ögon passade på något sätt inte ihop med varandra, det var som om något saknades för att få ihop helheten, till exempel ett par glasögon. Hon ledde dem genom korridorer och passager som om någon iakttog varje steg hon tog, som om hon trodde att hon var med i ett fotoreportage där posen var viktigare än att komma framåt. Hennes sätt att gå påminde om flera av Emelies klienters. Vissa delar av polishuset såg relativt moderna ut med glaspartier från golv till tak, andra var gamla, med väggpaneler och mörka trädetaljer. De mötte enorma killar i uniform som passade väl in på sinnebilden av insatsstyrkans råbarkade muskelmaskiner, äldre herrar i cardigans med läsglasögon hängande runt halsen, medelålders kvinnor med pagefrisyrer och träningsklockor på armen. Alla var antagligen poliser. Till slut visade Nina dem ner för några trappor i vars ände hon slog in en kod vid en metalldörr. De hamnade i ett mindre rum med något slags receptionsdisk. »Det här är en så pass speciell utredning att jag skulle vilja be er att lämna in mobiltelefoner, datorer och eventuella smartklockor här.« Nina pekade på två zippåsar. Emelie skruvade på sig. »Men Katja är ju målsäganden, inte misstänkt.« »Absolut, men som jag sa, vi är en specialenhet inom NOA som jobbar med det här ärendet och vi har våra principer.« Nina öppnade den ena zippåsen och höll fram den. Hon var inte särskilt medgörlig, den här polisen. Förhörsrummet hade inga synliga fönster, bara draperier. Det stod en karaff med vatten och en kaffetermos på bordet. Längs en av väggarna satt en stor spegel – antagligen kunde man iaktta dem från andra sidan. »Slå er ner så länge«, sa Nina. »Jag ska bara hämta inspelningsutrustningen.« Katja trummade med fingrarna mot bordet. »Känns det okej?« undrade Emelie. »Du säger bara till så fort du vill ha en paus, det vet du.« Katja fortsatte trumma. Ljudet lät dämpat, som om det här rummet var byggt för att skrik inte skulle höras ut. Emelie tänkte på Teddy, han hade suttit bakom höga murar och gallerförsedda fönster. Och även om han försökte leva samhällstillvänt var han påverkad av den han varit – i varje fall av hur världen såg på _honom_. Nina kom tillbaka. Hon hällde upp vatten till Katja och kaffe till Emelie. »Katja, jag är så glad att du kunde komma. Du är viktig för oss.« Emelie sa: »Innan vi sätter igång vill jag försäkra mig om vissa saker.« Nina såg gravallvarlig ut. Emelie fortsatte: »Vi har förstått att det är en specialenhet som hanterar de här ärendena, men mot bakgrund av vad som har hänt tidigare i andra anknutna fall, och jag tänker då främst på Benjamin Emanuelsson där vi vet att minst en polisman, Joakim Sundén, var inblandad, vill jag veta hur ni håller sekretessen inom polisen i det här ärendet.« Nina Ley såg inte det minsta förvånad ut över Emelies fråga. »Det är en relevant synpunkt. Jag kan informera om att den här utredningen inleddes av CU, det vill säga Stockholmspolisens internutredningsavdelning, men när hårddisken ingavs med de aktuella filmerna så flyttades ärendet över hit till NOA. Det vi kallar de kinesiska murarna, det vill säga internsekretessen, är till och med ännu striktare här än om CU skulle ha handlagt ärendet. Det betyder att allt material hanteras på separata enheter vilka kräver särskilda lösenord och verifieringar från Polismyndighetens vanliga datasystem. Ingen annan polis här kan söka på vår utredning, vi håller till och med till i separata lokaler som ni märker, och det är kanske överflödigt att säga, men Katja är sekretessmarkerad, så hennes namn förekommer inte i nåt material.« Nina fortsatte förklara de interna rutinerna och varför Katja kunde lita på henne. Emelie kunde inte göra annat än att hålla med – det här var verkligen en specialenhet: en myndighet i myndigheten. »Kan vi börja då?« undrade Nina när hon var klar. Katja hade inte slutat trumma med sina fingrar mot bordet. »Nej, jag har en synpunkt till«, sa Emelie. »Ni förstår säkert att allt det här riskerar att riva upp enorma sår och minnen hos min klient. Jag vill att vi är överens, innan vi sätter igång, om att så fort min klient vill ta en paus eller avbryta förhöret så gör vi det.« Nina hällde upp mer vatten. Hennes ögon hade olika färg, det ena var blått och det andra grönt. »Det accepterar jag. Men Katja måste också förstå att det är viktigt att jag får ställa mina frågor. Vi sitter här för att utreda synnerligen grov brottslighet. Och jag kan säga som så här, det är inte bara Katja som har utsatts. Inom ramen för den här utredningen har jag identifierat mer än trettiotvå flickor som har utsatts för olika män, ibland uppemot åtta stycken på samma gång. Totalt sett verkar det röra sig om ett femtontal män, vi benämner dem 'nätverket'. Filmerna är daterade vid olika tidpunkter men sträcker sig i vart fall över ett år, fast min uppfattning är att detta pågick längre än så.« Nina tystnade. Ventilationen surrade i rummet. »Och jag befarar faktiskt att det fortfarande pågår. Att nätverket fortfarande är aktivt.« Emelie lade armarna i kors. »Det gör ju inte direkt situationen mindre känslig för min klient.« Förhöret tog nästan tre timmar. Nina inledde med att förklara att de analyserat personerna på filmerna på hårddisken med hjälp av olika ansiktsigenkänningsprogram. »Männens huvuden syns tyvärr sällan och när de gör det är ansiktena blurrade. Så vi har inte identifierat en enda av dem. Men vi arbetar vidare på vissa andra spår också, men mer än så kan jag inte säga om det just nu.« Katja fick berätta själv. Hon upprepade samma sak som hon sagt till Emelie på hennes kontor, men med fler detaljer. Vilket hem hon bott på, hur hon träffat mannen första gången, på vilket hotell vid Centralen i Stockholm de setts – hon mindes i och för sig inte namnet men kom ihåg att det hade en reception som var upplyst av blått ljus underifrån. Hon berättade hur han bjudit henne på Coca-Cola med whisky och frågat om hon var oskuld och sedan berättat en lång historia om när han själv haft sex första gången, hur nervös han hade varit men väldigt lycklig efteråt, och hur han sedan förde henne till sängen samtidigt som han upprepade hur söt och sexig hon var. När hon låg ovanpå överkastet frågade han henne om han fick massera hennes bröst, och hon kände sig lätt snurrig av whiskyn men innan hon hunnit svara hade gubben sina händer under hennes tröja vilket hon i och för sig inte tyckte var så farligt då för han verkade försiktig och ganska mesig, men senare, efter att hon tagit fler klunkar av drinken, och gubben tjatat om hennes bröst och intygat hur tuff hon var och lagt fram femhundringen som hon skulle få på nattygsbordet, så frågade han om han fick ha sex med henne. »Så fort du känner att det känns obekvämt, säger du bara till«, sa han med ljus, nästan barnslig röst, och han använde kondom och allt gick ganska fort och när hon efter en stund bad honom att sluta så gjorde han det. Men sedan, när de var klara, tittade han inte ens på henne. Han klädde på sig snabbt och lämnade rummet före henne. Femhundringen låg kvar och väntade. Efteråt hade hon köpt kläder på H&M för varenda krona. »Sa han vad han hette?« »Han kallade sig för Henrik, men han sa aldrig nåt efternamn.« »Använde han nåt annat namn nån annan gång?« »Nej, jag hörde bara Henrik.« »Sa du till honom hur gammal du var?« »Nej, men jag sa att jag gick i sjuan.« »När sa du det?« »Jag vet inte, det kan ha varit senare, när det andra började.« Ninas frågor var raka och förde inte in ledande information i onödan. Hon lirkade inte, bara bad Katja att berätta vidare. Ett förhörsproffs. »Träffade du honom nån mer gång?« »Vad hände då?« »Hur kom ni överens om var ni skulle ses?« »Minns du vilket telefonnummer du hade då?« »Minns du vilket nummer _han_ hade då?« Ibland tog Nina kortare pauser mellan frågorna, men sedan satte hon igång igen. »Har du kvar ditt konto hos Nordea?« »Har du berättat om den här händelsen för nån?« »Var det nån som tjänade pengar på det?« »Vet du om de filmade?« Vid flera tillfällen stannade Katja upp och tittade ner i bordet. Emelie trodde att hon ville avbryta, hon till och med frågade henne. Men Katja lyfte på huvudet, stadigare på rösten nu. »Nu när jag ändå är här kan jag lika gärna berätta.« Frågan var om det spelade någon roll. Vissa av händelserna hade blivit till vaga minnesbilder och andra till ännu vagare fragment av minnen. Ofta talade hon osammanhängande, blandade ihop händelser och personer. Det var antagligen en fullt normal psykologisk försvarsmekanism – om hon skulle minnas allt hon blivit utsatt för skulle hon ha blivit galen. Men Emelie visste hur det skulle se ut i förundersökningsprotokollet. Hon kunde däremot inte förstå hur Nina och hennes team inte kunde ha lyckats identifiera en enda av männen på över ett år – vad var de för klåpare egentligen? Det Katja blivit utsatt för hade inte tagit slut. Det hade eskalerat. Drivit henne ner i avgrunden, till helvetet. Hon berättade hur hon körts ut till någon herrgård, klätts upp i bunnyunderkläder och tillsammans med några andra flickor förväntats gulla runt med en grupp gubbar. Senare hade hon och några andra flickor letts ner till något slags undervåning och Katja hade förts in i ett kalt rum med en ensam säng mitt i. Bredvid sängen på golvet låg olika föremål: läderremmar, piskor, dildos, handklovar. Emelie kände igen detta: en herrgård med gubbar. Mats Emanuelsson hade berättat om samma sak, fast från ett annat perspektiv. Katja fortsatte. »Alltså, jag förstod ju att nån skulle komma och ha sex med mig, men jag... jag...« Emelie var förvånad över att Katja utan avbrott berättat så pass mycket som hon redan gjort. Men nu var det som om orden inte ville samarbeta längre. »De band fast mig i sängen, armarna utspända... de var så många...« Hon fortsatte prata, osammanhängande, okontrollerat. Emelie uppfattade ändå tillräckligt. »Urin... avföring... jag skrek nej, nej, sluta... dildon in i min rumpa, de gjorde mig så illa, jag ville dö...« Emelie lade ner sin penna. »Även om du inte har sagt det, Katja, så tror jag att vi ska ta en paus.« Allt tystnade. Ninas ansikte var grått som draperierna längs väggen. Katja började skaka, hon satte händerna för ansiktet. Emelie höll henne om axlarna. Nina sa: »Jag tror att tillfället du berättar om är det som syns på en av filmerna. Och tyvärr måste vi spela upp den. Du kanske kan identifiera nån av gärningsmännen. Vad du än kan komma ihåg är av värde för oss. Till exempel ett namn på nån av de andra flickorna eller nån annan information om dem.« Josephine svassade in i lokalen. Emelies tankar bröts, precis som förhöret med Katja. Det hade inte blivit några fler frågor, men de skulle alltså fortsätta i dag. På vägen fram till Emelies bord hann Jossan kindpussas med minst fem personer. Det här var inte bara en lunch med en väninna för henne, det här var livsviktig net-working, face-time, cluster-building. På lång sikt byggde hon klientunderlag. Ackvisition. Igen: kontrasten – ena stunden Katjas berättelse. Nästa stund det här. »Pippa, hur mås det?« Jossan kallade alltid Emelie för Pippa, eftersom hon var av den uppfattningen att hon var exceptionellt lik Pippa Middleton. De kramades som vanligt folk – för Emelie var kindpussandet främmande, i alla fall med en nära vän. »Jag hörde att du anställt en biträdande jurist som är advokat. Du börjar växa i din bransch nu, det låter ju fantastiskt«, sa Josephine. »Yes, jag fick faktiskt tag i honom genom Magnus Hassel. Jag stötte på honom och Anders Henriksson på krogen för några månader sen.« »Den där Anders alltså, han är så skum. Han är ju en sån nörd.« »Jag vet, men varför är han skum?« Jossan satte sig ner. »Jag har alltid trott att töntar döljer nån exceptionell talang, liksom att nördgrejen bara är en fasad, att de kompenserar sin töntighet med att till exempel vara extremt smarta eller snälla, bara att ingen vet om det eftersom de aldrig får några kompisar. Men Anders Henriksson alltså, han är varken eller. Han är _bara_ töntig, det finns inget mer där bakom.« »Han har ändå blivit delägare.« »Det kan alla bli som är beredda att jobba åttiotimmarsveckor och dö tjugo år för tidigt.« De fick in sin mat. Pankofriterad sejfilé med soja- och ingefärscreme för Emelie och halstrad gösfilé med löjroms-beurre blanc till Jossan, men utan mandelpotatispurén som egentligen ingick. Emelie började släppa tankarna på förhöret med Katja. Jossan plockade upp en liten metallburk ur sin märkesväska och ställde upp på bordet. »Jag äter inte mat med stärkelse i«, konstaterade hon och öppnade burken. Det låg något grönt där i som såg ut som blöta salladsblad. Jossan lade upp några blad på tallriken med gaffeln. »Och så har jag börjat med en ny tilläggsdiet.« »Spännande, vad är det?« »Alger. Alger måste man få i sig. Proppfulla av mineraler, vitaminer och antioxidanter. Håret blir finare, och så boostar de immunförsvaret. Jag har inte haft huvudvärk på två veckor. Och kolla min hy, den är babylik.« Emelie tog en tugga av sejfilén, den var fantastiskt god fast hon inte strösslat den med havsväxande grönsaker. Hon kunde inte låta bli att tycka om Josephine trots att hon var självupptagen och pratade ungefär sju gånger mer om sin Tinderdejting och sina Little Liffner-väskor än om viktiga saker. Hon fick alltid Emelie att skratta. En stund senare kände Emelie hur det darrade till i hennes kavajinnerficka – hon tog upp telefonen och såg ett okänt nummer. Det var Katja. Emelie hörde direkt på hennes röst att något inte stämde. »Jag vet inte om jag tänker fortsätta«, sa Katja. »Du menar att du inte vill gå på polisförhöret i dag?« »Jag vet inte om jag vågar.« »Har det hänt nåt?« »Ja.« »Vadå?« »Jag kan inte ta det på telefon.« »Vill du prata om det?« Det lät som att Katja kved. »Ja, det skulle vara skönt.« »Kan du komma till mitt kontor?« »Helst inte, jag vill bara vara hemma. Kan inte du komma hem till oss? Vi kanske kan åka tillsammans till förhöret efteråt? Om jag nu går dit.« Katja och Adam bodde i Axelsberg på Gösta Ekmans väg. De bruna husen såg ut som enorma legoklossar. Platta tak, nittiogradiga vinklar, ingenting som stack ut i onödan. Jossan hade höjt på ögonbrynen när Emelie berättat vad hon skulle göra. Det var inte direkt kutym att en advokat åkte hem till sin klient på det här sättet, men å andra sidan var det inte förbjudet. Och om klienten ville det så varför inte? Josephine hade stått för notan för lunchen, och de bestämde att försöka ses snart igen. Filmsnutten som Emelie och Katja tvingats att titta på hos polisen gnagde i Emelies huvud – det var det värsta hon sett i hela sitt liv. Det var något annat med den också som hon inte kunde sätta fingret på – som om hon kände igen flickorna som blev utsatta. Fast kanske var det bara att de alla såg så vanliga ut, under sminket, de bisarra underkläderna och de plågade ansiktena. Det skulle ha kunnat vara hon själv eller vem som helst av hennes kompisar för femton år sedan. Hissen hade dubbla dörrar, enligt något slags nytt regelverk – först en vanlig, sedan två automatiska skjutdörrar som fullständigt förslöt plåtburken. Enda tecknet på att man färdades uppåt var bergochdalbanekänslan i magen. På brevlådan stod Adams efternamn: Tagrin. Emelie undrade hur många år äldre än Katja han egentligen var, hon borde be Marcus kolla upp det. Ringklockan var av den klassiska typen, en liten svart blupp i dörren. Hon plingade på. Ingen öppnade. Emelie lyssnade mot dörren: det verkade vara helt tyst där inne. Av någon anledning tog hon tag i dörren. Den var öppen. Hon fick en extremt dålig feeling av det här. »Hallå, Katja?« Hon fick inget svar. Hallen var stökig. Det låg en sladdrig trasmatta på golvet och det stod skor på en skohylla, flera av dem var antagligen Katjas. »Adam?« försökte hon. Inget svar. Hallampan såg gammaldags ut, i mässing och glas. Den var tänd. Emelie höjde rösten. »Hallå, är det nån hemma?« Hon struntade i att ta av sig skorna. Det var något som inte stämde här, det kände hon i hela kroppen. På väggen satt en plansch föreställandes en gammaldags karta. _Bacon's Standard Europe_ , stod det högst upp och Emelie hann se att Yugoslavia fortfarande var ett enda stort land. Till vänster låg ett sovrum, men något i Emelie drog åt höger. Ett vardagsrum. En brun soffa, ett soffbord som det låg tidningar och fjärrkontroller på, två sittkuddar och torra krukväxter i fönstret. På golvet låg en människokropp. Emelie förstod först inte vad det var för ljud hon hörde – sedan insåg hon att det var hon själv som skrek. Det var Katja som låg där. Det var blod överallt. Hon behövde inte böja sig ner för att förstå. Någon hade tagit livet av Katja. Huggit henne till döds. Sedan tittade Emelie upp på väggen. Stora bokstäver, skrivna i blod. Det stod: HORA. * TELEFONSAMTAL 3 Till: Hugo Pederson Från: Göran Blixt (chef) Datum: 12 oktober 2005 Tid: 10.10 Göran: »Kan du komma in till mig en halvtimme före lunch?« HUGO: »Absolut.« Göran: »Bra. Jag är på väg från golfbanan nu men är tillbaka till då. Vi ska gå igenom analysen. Mycket intressanta grejer där, Hugo. Vi ska nog kunna slakta den där lilla dansken. Men det måste göras rätt och riktigt. Just i dag ligger kursen kring hundratjugofyra.« HUGO: »Jag vet. Men den ska ner, tro mig, den ska ner. Det är en tajmingfråga.« Göran: »Som alltid. Men vi tar det när du kommer in till mig. Sen ska du få skriva på ett nytt policydokument som Michaela och jag har tagit fram. Alla anställda ska godkänna de här reglerna.« HUGO: »Okej, inga problem. Räckte inte det gamla avtalet eller?« Göran: »Jo, men det här är tydligare och bättre, fast innehållet är i princip detsamma. Inga jävsituationer, ingen privat handel och så vidare.« HUGO: »Jag skulle bra gärna själv gå in i dansken om den kommer ner en tre fyra prossar.« Göran: »Det förstår jag, men du vet reglerna. Ingen egen handel, vi kan inte ha det så. Er tid ska läggas på att analysera vad vi i Fortem Capital ska göra, inget annat. Jag äger din hjärna, Hugo, har du inte förstått det?« HUGO: »He, he, jodå, det förstod min hjärna i varje fall för länge sen.« Göran: »Bra, så ska det låta. Vi ses snart då. Hej.« TELEFONSAMTAL 4 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 12 oktober 2005 Tid: 13.10 HUGO: »Lilla Pille, lilla Pille, pillade på sin pille.« PIERRE: »Kul hörru.« HUGO: »Nu händer det grejer förstår du, lilla Pille.« PIERRE: »Vad då?« HUGO: »Det gäller dansken.« PIERRE: »Okej, men då kanske vi ska ringa på fillen?« HUGO: »Okej, jag ringer. Tja.« TELEFONSAMTAL 5 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 12 oktober 2005 Tid: 13.11 HUGO: »Lilla Pierre, lilla Pierre, pillade på sin håriga pung...« PIERRE: »Du är jätterolig, det vet alla. Verkligen. Sjunger som Céline Dion.« HUGO: »Bra med de här Telia Refillurarna...« PIERRE: » _Better safe than sorry_ , eller hur. Man vet aldrig, så vi kör fillen för säkerhets skull. Så vad händer?« HUGO: »Jag har suttit i två veckor och analyserat Danfoss. Du vet de har hållit riktigt många år och är långt ifrån på topp. Danskarna är Nordens araber. Men om man rumsterar om lite i ledningen, verksamheten effektiviseras och kapitalstrukturen ses över så kan stora värden delas ut till aktieägarna. Vi har kollat över tio fabriker och gått igenom alla deras leverantörsavtal. Jag kan det där bolaget som min egen kuk alltså. Och nu kommer vi till det roliga.« PIERRE: »Vad säger Göran?« HUGO: »Precis. Jag drog caset för honom vid lunch och han säger: 'Vi går in.' Så Fortem kommer gå in som ny ägare. Vi kommer börja ta positioner från och med i morgon, minst tio procent ska Fortem ha på totalen. Så kursen kommer...« PIERRE: »Dansken kommer flyga. Fy fitta vad najs. Hur gör vi nu då?« HUGO: »Du får göra som du vill, bara du sköter det snyggt. Inga stora synliga positioner, försöka få så många block utanför som möjligt, utanför börsens handelssystem. Och du använder väl din kille i Schweiz?« PIERRE: »Ja, ja.« HUGO: »Bra då, vi hörs sen.« PIERRE: »Ja, och du...« HUGO: »Vad?« PIERRE: » _Greed is good_.« HUGO: »Precis. Ciao.« TELEFONSAMTAL 6 Till: Jesper Ringblad (aktiemäklare Nordea) Från: Hugo Pederson Datum: 12 oktober 2005 Tid: 13.17 HUGO: »Tjena, Jeppe. Det är Hugo P.« JESPER: »Nämen herr Pederson, vad trevligt att du ringer.« HUGO: »Ja, vi får hoppas det.« JESPER: »Ha, ha.« HUGO: »Jag vill köpa Danfoss A/S B-aktien.« JESPER: »De danska värmepumparna?« HUGO: »Yes indeed. Jag vill ha 100 000 av den.« JESPER: »Okej, vänta lite här... japp, Danfoss B... den handlas på Köpenhamnsbörsen och på Dow Jones« HUGO: »Jag vet.« JESPER: »Och du vill köpa på vilken kurs?« HUGO: »Vad står den i nu? I USA?« JESPER: »De har inte öppnat än.« HUGO: »Så klart. I Köpenhamn då?« JESPER: »Ungefär 123,70, 123,80 svenska kronor räknat.« HUGO: »Alltså, ta 200 000 förresten. Jag har fått feeling för den där alltså. Nåt är på gång där.« JESPER: »Verkligen, 200 000?« HUGO: »Ja, och det måste ske pronto pronto, förstår du?« JESPER: »Ja, jag ska försöka så fort som möjligt. Vad har du för limit då?« HUGO: »124.« JESPER: »Okej. Då kör jag igång då.« HUGO: »Nej, vänta. Det är en grej till, du får bara köpa i block, ingenting på börsens elektroniska system. Bara direkt av dina kontakter. Det är viktigt.« JESPER: »Då kan det kanske bli lite knivigt att få ihop så många.« HUGO: »Jo, jo, men du får ju bra betalt för det. Det är ditt jobb, gubben, eller hur?« JESPER: »Jo, visst. Jag ska försöka.« HUGO: »Finfint. Jag ringer sen.« TELEFONSAMTAL 7 Till: Jesper Ringblad (aktiemäklare Nordea) Från: Hugo Pederson Datum: 12 oktober 2005 Tid: 14.08 HUGO: »Hur går det?« JESPER: »Jag har fått ihop 100 000.« HUGO: »Men du får ta och öka lite nu, alltså. Och du, jag vill ha 100 000 till.« JESPER: »Är du verkligen säker, 300 000 Danfoss B allt som allt?« HUGO: »Jag har aldrig varit säkrare.« JESPER: »Du har inte de pengarna på din depå.« HUGO: »Du vet vad Mahatma Gandhi alltid sa, va?« JESPER: »Nej...« HUGO: » _Greed is good._ Jag belånar mig.« JESPER: »Mahatma Gan...?« HUGO: »Eller vem fan det nu var. Det ska du skita i. Det enda du behöver göra är att hysta in 300 000 danskjävlar. Och om stålarna på kontot inte räcker så belåna.« TELEFONSAMTAL 8 Till: Hugo Pederson Från: Jesper Ringblad (aktiemäklare Nordea) Datum: 12 oktober 2005 Tid: 16.40 JESPER: »Hej, det är Jesper.« HUGO: »Hej, hej.« JESPER: »Det är gjort nu. Alla aktierna finns på din depå. 300 000 stycken.« HUGO: »Var allt i block?« JESPER: »Ja, allt.« HUGO: »Tack, du har gjort ett grymt jobb.« JESPER: »Jag är glad att du är glad, det är det viktigaste.« HUGO: » _Hell no_ , det viktigaste är att jag tjänar pengar på det här.« TELEFONSAMTAL 9 Till: Louise Pederson (hustru) Från: Hugo Pederson Datum: 12 oktober 2005 Tid: 18.40 HUGO: »Hej, älskling.« LOUISE: »Hej.« HUGO: »Vad gör du?« LOUISE: »Jag har varit och tränat, tänkte gå förbi Hallen och plocka med mig nån middag nu.« HUGO: »Ska vi inte gå ut och äta då, du och jag?« LOUISE: »Kan du det?« HUGO: »Ja, så klart. Vart vill du gå? Ska jag försöka boka ett bord på Sturecompagniet till sju?« LOUISE: »Gärna.« HUGO: »Och du Musis, en grej till. Vi gör badrummen, och det där andra. Vi gör rubbet.« LOUISE: »Men vi har ju inte råd, säger du?« HUGO: »Det kommer lösa sig.« LOUISE: »Du är underbar. Vet du det? Puss, puss.« ## 12 Roksana och Z satt i taxin på väg till Dusky. En Heetch så klart, något annat skulle de inte ha haft råd med – poängen var att man samåkte och sedan donerade man på något sätt pengar till chauffören. »Om du tar med lite av det där jag fick pröva hos er«, hade Billie fnittrat i telefonen när Roksana så subtilt hon kunde frågat om eventet. Adressen hade kommit på ett sms några timmar senare. Hela grejen klassades som en privatfest, men Roksana visste att det krävdes mer än att betala inträde för att bli insläppt. Ora Flesh-kollektivet var restriktiva: alla som kom var extra utvalda. Utanför industribyggnaden stod en foodtruck parkerad. Den hade inte öppnat än, klockan var bara halv ett, men om några timmar skulle garanterat folk börja bli hungriga. Ovanför ingången satt en liten banderoll med bilder på emojis. Det hördes ljud från byggnaden. _Untz-untz-untz-untz_ liksom, en kraftig bas, en rytm som ekade ut till entrén. Shit, vad härligt det här skulle bli. Roksana och Z gick genom en lång korridor, betongväggar, folk som stod och hängde i drivor – kanske blev de inte insläppta. Det var varmare här. Ljudet ökade. Efter någon minut såg de några figurer framför en metalldörr. Ljuden slog mot trumhinnorna nu. Två tjejer med fuskpälsar stod med varsin Ipad och checkade av mot en gästlista. Roksana hoppades att inget skulle strula. Men den ena tjejen bara log när Roksana sa sitt namn. »Du är Billies kompis, va?« »Jag tror det är en gammal maskinhall«, sa Z, knappt hörbart genom musiken. Det gick stötvågor genom kroppen på Roksana. Bredvid tornen med högtalare skymtade stora värmefläktar. Lasrar bildade ljusformationer i luften: hjärtan, geometriska former, färgexplosioner. UV-lysande psykedeliska utsmyckningar hängde på en av väggarna. På den största syntes emojisarna igen. »De har riktigt najs stil här«, ropade Z, vilket betydde att nivån på ironin var perfekt. SHIT, vad det här var najs. »Ser du vem det är som spelar?« Roksana tittade bort mot dj-båset. Hon var ingen connoisseur, men hon kände igen Ora Flesh i egen hög person: modellen som var gift med fotografen. Det hetaste paret i stan. Det kunde inte bli bättre. Tre, fyrahundra personer i maskinhallen. De allra flesta var i Roksanas ålder, free spirit-hippies stod längs ena kortsidan och fladdrade runt med sina långa hår som om det var shamanfestival på gång. Men mestadels trängdes vanligt folk på dansgolvet. Hon kände igen några: Billies bekanta, Billies bekantas bekanta, och till och med två tjejer som varit hemma hos henne och Z på inflyttningsfesten. Hon försökte vinka åt dem: de verkade inte känna igen henne. Där fanns också en del äldre, till och med en del gubbar med fåror i ansiktet: Keith Richards-kopior liksom. Hon antog att de var gamla fotografer, stylister, art directors och sådant. Musiken rullade _seamless_ , mixar mixades in i andra mixar. Roksana rullade ihop sin North Face-dunjacka till en liten boll och stoppade ner den i gympapåsen som hon hade på ryggen. Hon hade köpt jackan på Humana Second Hand på Timmermansgatan. Z gick till baren och köpte två ballonger och varsin lager. De tog några klunkar och drog i sig lustgasen från ballongerna. Det pirrade i huvudet och Roksana fnittrade som en galning när Z började köra extrem _liquid and digits_ -dans. Hela hans kropp blev som ett enda rörligt flöde av energi. Hon skulle aldrig ha kunnat gå hit utan honom. Längre bort på dansgolvet såg hon Billie och de där tjejerna igen. Roksana sneglade på Z: borde de inte gå dit? Men Z verkade helt uppe i sig själv nu. Roksana dansade hon också. Armarna som elektriska sladdar i luften. Hon svettades. Hon andades. Hon kollade på klockan: de hade varit här en timme nu. Hon såg Billie hångla med en snubbe som såg ut som Elijah Wood. Laserstrålarna ritade konstverk på väggarna. Undergroundkänslan var massiv fast arrangörerna var några av de mest välkända profilerna i Stockholm. Hon önskade att hon skulle haft råd att köpa ett par nya sneakers – hennes fötter var genomblöta och hon började få ont i fotsulorna. Hon önskade ännu mer att någon av dem som var på inflyttningsfesten skulle komma fram och säga att den varit grym. »Ska vi gå till den andra baren?« ropade Z. »Den där sofforna står.« Baren i rummet där sofforna stod var märkligt tyst. »Det är ny högtalarteknologi, jag såg en dokumentär om den«, började Z och var på väg in i en föreläsning som Roksana stoppade. »Jag vet«, sa hon. Bredvid de gamla sofforna stod solstolar uppställda. På väggarna hängde textilier. Det låg sand på golvet och stod rökelse på baren som spred kryddlukt och positiva vibbar. »De heter _Satya Sai Baba Nag Champa_ «, tyckte Z och var på gång igen. »Skönt, riktigt skönt«, sa Roksana. »Särskilt sanden.« Billie satt redan med sitt gäng där inne. »Heeej Roksy. Kom och sätt er.« De småpratade en stund. »Är det nån som har nåt gott?« undrade en tjej efter ett tag. En söt snubbe garvade till. »Jag har, men jag har betalat tvåhundra kronor tabletten så det måste jag i så fall ta av er också.« Roksana tog av sig gymnastikbagen och kände på plastpåsen som låg i den. Billie vände sig mot henne. » _Ey bish_ , har inte du och Z grejer med er?« Billie ville alltid låta som att hon kom från orten fast hon var uppväxt vid Mariatorget. Roksana sa som det var: »Jo.« Billie plutade med läpparna. » _Gäri_ , jag älskar dig. På riktigt. Får man ta en nyckel?« En halvtimme senare kom de tillbaka från trippen. Musiken från dansgolvet dunkade dovt i väggarna. Billie skrek högt av glädje. »Till och med bättre än förra gången.« Hennes partners skrattade som vansinniga. De hade krälat runt i sanden under ruset och trott att de var dvärghamstrar. Den söta snubben som velat sälja e hade ett leende som var så brett att det riskerade kapa halva hans huvud på mitten. Han blinkade mot Roksana. »Vilka grejer du har. Alltså det var helt otroligt. Vad heter du?« »Jag kallas för Roksy.« »Aha, var det du som hade inflyttningsfest förra veckan?« »Ja.« »Hade ni kul?« Roksana undrade varför han frågade så. Vad hade han hört? »Ja, vi hade kul.« Söta snubben drog undan luggen från ögonen, i dunklet här inne såg han nästan ut som William i _Skam_. » _Kul_ bara? För jag hörde att det var helt _extremt_ , helt fantastiskt galet kul.« Söta snubben blinkade med sina stora ögon igen. Sedan harklade han sig och ropade högt i chillrummet: »Hallå alla! Roksy här är min nya drottning. Hon är bara bäst.« En bubblande känsla i kroppen. Det var inte ketaminet. Roksana visste att det var något annat – det var pirret av att vara på väg upp. ## 13 Teddy var på väg för att träffa Emelie och Jan vid lägenheten där hon hittat Katjas kropp. Emelie hade ringt och berättat för honom direkt efter händelsen. Hon lät kontrollerad på rösten, trots att hon fortfarande borde vara mer eller mindre i chock. Axelsberg, Gösta Ekmans väg. Teddys pappa bodde i närheten. Det här området hade förändrats under tiden Teddy suttit inne. Förr var det de normalarbetande svennarnas och arbetskraftsinvandrarnas territorium. Numera: Axelsberg, Örnsberg, Aspudden – små wannabeversioner av Södermalm. Samma trendiga uppvikta svarta mössor, samma bruna snörade kängor. Samma ungar som hette Harriet och Folke. Teddy var tidig. Han granskade sig själv i backspegeln. Hans hår var kortklippt, de första åren efter muck hade han knappt velat klippa det alls, men nu höll han det tajt. Näsan var trubbig, ögonen stora, i backspegeln såg de ännu större ut, som mörka punkter där spegeleffekten försvann. Han visste inte vad de hoppades på att hitta här, men det var värt ett besök. Kanske skulle Emelie, Jan eller han själv se något som polisen inte sett. Härom dagen hade han träffat Nikola på en Espresso House vid Södertälje station. Det var halvtomt med folk, mitt på dagen. Nikola tog en Monster. Teddy beställde en kaffe med mjölk. Kassörskan tittade på honom med en utforskande blick. »Vilken sorts kaffe menar du då?« »En vanlig kaffe, tack.« Kassörskan satte händerna i sidorna. »Vi har flat white, macchiato eller cappuccino, vi har caffe latte, fudge latte, frapino, och bryggkaffe single estate från Lubanda, Monte Alegre, Monte de Dios och Sidamo. Sen har vi våra _special brews_ också.« Teddy försökte sortera informationen. »Du får bestämma«, sa han till slut. »Bara jag får mjölk i.« »Absolut. Vill du ha laktosfri, mandelmjölk eller ekologisk havre?« Teddy visste inte om han skulle garva eller tjura. »Har ni vanlig mjölk? Vit, rinnande. Från en ko.« De satte sig i ett avskilt hörn, läderfåtöljerna hade låtsaspatina men var sköna. Teddy noterade en oljig hinna på kaffet. Nikola rörde sig långsamt, som om han hade ont i kroppen. Teddy hade precis fått höra av Linda att Chamon skjutits till döds två dagar tidigare. »Nicko, jag är så ledsen.« Nikola tog en klunk av sin energidryck. »Hur mår du?« Hans systerson hade en långt nerdragen Stone Island-keps på sig. »Det är lugnt.« Men Teddy såg på honom att det var långt ifrån lugnt. Hans axlar var spända, hans ansikte var blekt, hans naglar dåligt skötta. Det var en av grejerna som pappa, Nikolas morfar, alltid sagt: du kan alltid bedöma en man efter hans naglar. »Det är okej att vara knäckt. Han var din vän«, sa Teddy. »Jag har sörjt färdigt.« »Så fort går det inte.« »Vad vet du om det?« För första gången lade han märke till Nikolas ögon under kepsens brätte. De var inte bara fulla av smärta, det fanns något annat där också. Hans ögon brann, åskade. Blicken som Nikola gav honom dödade allt – det flammade av raseri där inne. »Jag vet vad Chamon betydde för dig, tro mig. Men gör inget dumt, Nicko. Lova mig det. Gör inget dumt.« Nikola tog upp sin telefon och stängde av den. Sedan sköt han sin fåtölj närmare Teddys. »Teddy, _ujak_ , hur kan man döda en hjälplös människa på ett sjukhus? Vad hände med hedern?« Teddy försökte komma på något att svara. »Samma sak, är jag rädd«, sa han och tänkte att det kanske lät för lättsamt, »som hände med mp3-spelaren. Den ersattes av nåt mer effektivt, nåt enklare, nåt som är lättare för människor att hantera. Men om världen är uppochner, så betyder inte det att du behöver vara det«. »Men jag kan inte leva så. Kan du hjälpa mig? Att hitta de där asen.« »Jag tror inte det är nån bra idé. Snälla Nicko, håll tillbaka. Sätt inte igång nåt. Gör inget som du kommer att få ångra.« Nikolas röst var hård nu. »Men jag behöver få tillbaka nåt.« »Det är för sent.« »Du tänker inte hjälpa mig?« »Inte att hämnas, nej.« Nikolas ögon flammade inte ens längre när han tittade upp – de var bara fyllda av mörker. »Teddy, du var min hjälte. Det var du som lärde mig om heder.« Nikola knycklade ihop den uppdruckna energidrycksburken utan att ens verka medveten om det själv. »Minns du vad du brukade säga när jag var liten och hälsade på dig på anstalten?« Teddy skakade på huvudet. »Du sa att ibland måste man gå ensam genom elden för att komma ut ren på andra sidan. Men du är inte den du var, _ujak_. Du är inte den jag trodde på.« Det knackade på bilrutan. Utanför stod Emelie och Jan från Redwood Security – exsnuten omskolad till privat säkerhetskonsult som hjälpt dem med utredningsarbeten tidigare. Jan var klädd i något slags glansig rock, som antagligen skulle se proper ut samtidigt som den klarade regn och snö. Han hade varit till enorm nytta i Emanuelssonfallet, han såg saker som andra missade. Teddy kramade om honom. »Janne _The Man_.« Sedan närmade han sig Emelie. »Hur är det med dig?« Hon borde få en kram efter det som hänt. Men hon tog ett steg bakåt, markerade. »Det är inte okej. Men nu måste vi jobba.« Hon hade mörka ringar under ögonen. Teddy kliade sig i pannan och med fingertopparna kände han rynkor där, de verkade ha ökat exponentiellt sedan han fått reda på att Emelie hade hittat Katja mördad. »Hur kommer vi in i lägenheten?« undrade han. Jan ryckte på axlarna. »Vad gör man inte i det här jobbet?« Han höll upp något som såg ut som ett litet skruvmejselset. Det var dyrkar. »Bodde Katja här ensam då?« »Nej, hon delade lägenhet med sin sambo, Adam, och ibland hans son.« »Och var är Adam?« »Det är han som är misstänkt. Men de har inte fått tag på honom, han är efterlyst.« »Och sonen. Var är han?« »Han bor hos fosterföräldrar«, sa Emelie och klev ut genom hissdörrarna som öppnades med ett olycksbådande gnisslande ljud. Det syntes inte att polisen antagligen gått igenom lägenheten med lupp, eller att ett brutalt mord skett här för bara några dagar sedan. Emelies siluett var stel. »Är det lugnt?« försökte Teddy fråga henne igen, men hon försvann in i vardagsrummet som om hon inte hört honom. »Här inne«, sa hon med hög röst. »Här låg hon.« Den bruna soffan, soffbordet, den ensamma spretiga krukväxten i fönstret. Vid närmare eftertanke var det nog rensat här ändå, Teddy såg knappt några prylar. Jan började med sitt arbete, Teddy hade sett honom _in action_ förut. Han lyste med en liten ficklampa fast det var ljust i lägenheten. Han petade på vissa ytor med sina små topsar, han kröp omkring på golvet som värsta Sherlock Holmes med ett förstoringsglas. Teddy visste att han inte fick peta på något i onödan och inte störa Jan med dumma frågor. Han gick bara omkring i de olika rummen och tittade. Hallen. Köket med två odiskade kaffekoppar. Ett sovrum med en obäddad dubbelsäng och fördragna gardiner. En tonårings rum med en egen teve och en PS4 bredvid. Ett badrum med ett sprucket handfat och ett smutsigt badkar. Teddy tittade ut genom fönstren. Gråa himlar. Minus tre grader ute. Huset på andra sidan gården såg exakt likadant ut som det de befann sig i. Han undrade hur många lägenheter som kunde rymmas i dem, säkert minst hundra. De konforma rektanglarna, de platta taken, de monotona färgerna – människornas liv skulle inrymmas i likartade former. Nedanför höll en bil på att försöka fickparkera framför Teddys Volvo. Allt var stilla här. Men något rörde sig där borta. Något flaxade omkring, störde lugnet. Teddy tittade bort mot det andra huset igen. Fåglar. Det var för många fåglar på taket. »Jag går ut en stund«, sa han. Det andra huset hade samma kod som den till Katjas port, han åkte högst upp med hissen. På översta våningen fanns ytterligare en trappa som slutade i en taklucka. Den var låst med ett hänglås. Teddy gick ner till sin bil. Någon ordentlig verktygslåda körde han inte omkring med, men han hade alltid lite grejer i bilen ändå, en arbetskniv till exempel. Låsanordningen var inte av någon kraftigare modell. Han körde in kniven och tryckte till. Hänglåset höll, men det gjorde inte fästet i luckan. Teddy klättrade upp för en metallstege till taket. Han såg direkt ansamlingen av fåglar längre bort. Taket var täckt av snö och isrester men samtidigt var det helt platt så det var bara att kliva på. Här och var stack ventilationsrör upp. Skator och kråkor: de fåglar som inte hade vett att lämna Sverige om vintern. Teddy tyckte sig känna luftdraget från deras vingar när de frenetiskt flaxade därifrån. Han var nära kanten nu, det var här fåglarna samlats som han sett från Katjas och Adams lägenhet. Det låg något där. Han gick närmare. Det var en ryggsäck. Den var trasig i ena kanten, ett stort hål gapade. Något djur hade antagligen slitit eller bitit upp den. Runtomkring låg smulor av någonting. Teddy böjde sig fram. Han drog upp den tröga dragkedjan och plockade ut innehållet. Powerbarspapper och en termos. Han grävde med handen. Något hårt och svart. Han höll upp föremålet. Det var en kikare. Vindrutetorkarna gnisslade. Emelie satt bredvid Teddy i passagerarsätet. Kupén var fortfarande kall. Det hade börjat snöa. »Så den som låg där uppe hade med sig energibars och kaffe«, sa han. Teddy hade ringt efter Emelie och Jan, de hade kommit upp och sett samma sak som han uppe på taket. Sedan hade Emelie ringt till en polis som tydligen hette Nina Ley. »Kaffet i termosen är iskallt«, hade Jan förklarat. »Råttor eller fåglar har antagligen bitit hål på ryggsäcken. Nån har varit uppe på taket och spanat med kikare. Från det där taket ser man rakt in i Katjas och Adams vardagsrum och kök. Och jag tror att den som legat där uppe själv har satt på hänglåset på takluckan, det ser inte ut som ett sånt som brukar hänga på såna luckor.« Bilen var het nu. Värmen sprutade ur luftkonditionering. Klockan var sex, de hade väntat på det forensiska teamet som nu var där uppe på taket och undersökte allt. Jan hade åkt därifrån. »Vad ska du göra nu?« undrade Teddy. »Gå hem och göra samma sak som de senaste dagarna.« »Försöka sova, drömma mardrömmar?« »Typ.« »Du vill inte äta middag med mig då?« Vindrutetorkarnas rytmiska gnidljud var nästan hypnotiskt. »Jag antar att din ekonomi inte är urstark, men bjuder du?« »Jag trodde din business gick bra?« »Det var innan nån började mörda mina klienter.« Emelie log – det var första gången på hela eftermiddagen. Det gick en värmevåg genom Teddy. De satte sig på Raw Sushi & Grill. Teddy hade hittat en parkeringsplats precis utanför Emelie. »De är utrotningshotade. Lika ovanliga som pandabjörnar«, sa Emelie. Hon tyckte sushi passade perfekt. Teddy var glad att de hade niku: olika sorters grillspett. Tallrikarna var fyrkantiga och borden svarta. Han beställde en öl. Emelie tog en halv flaska vitt. Han ville fråga henne hur hon mådde, prata mer om Katjas lägenhet och mordplatsen, men gästerna vid bordet bredvid satt för nära, det kändes som om de hörde vartenda kommatecken. Han sa: »Så hur går firman din egentligen?« »Jag klarar mig. Jag har faktiskt anställt en advokat. Han är otroligt ambitiös, sitter ofta kvar längre än jag på kvällarna och jobbar.« »Har ni en relation?« »Lägg av.« Han tog en klunk av ölen. Emelie lyfte upp en maki med sina pinnar och höll den stilla i luften. »Och du då, vad gör du nu för tiden?« »Jag hjälper Dejan, min gamle polare, med lite olika saker.« »Du har nämnt honom förut. Är inte han...?« Teddy ställde ner ölglaset. »Jag vet vad du tänker säga nu, så där låter min handläggare på Arbetsförmedlingen också. Ni tycker att Dejan är kriminell, och med det menar ni att han inte är rumsren.« »Jag vet inte vad jag menar.« »Han har gjort många dåliga saker, det kan jag lova dig. Precis som jag gjorde. Och han är inte helt laglig i dag heller, på den ekonomiska sidan. Men på nåt sätt kan jag inte tycka att han är den stora tjuven längre, inte när jag läser i tidningen att Ikeaägaren och tusentals andra svinrika svenskar inte betalar någon skatt alls. De som har mest betalar minst, är inte det märkligt?« Emelie fyllde på sitt glas. »Och såna brukade du hjälpa, när du var på Leijon«, fortsatte Teddy. »Om du ska sitta och hetsa så kanske vi ska ta in notan nu direkt.« Teddy ville inte skälla på Emelie. Det var bara det att han känt det här förut: hon såg honom som opassande. Han var någon som hon aldrig skulle vilja visa upp för sina vänner. Två timmar senare reste de på sig. Emelie hade druckit två glas vin till och Teddy tre öl. Han kände sig inte packad, men definitivt lätt i huvudet. »Nu kan du inte köra hem«, sa hon och hängde sin handväska i armvecket. »Kan du ta pendeln? Karlbergs station ligger ganska nära.« »Nej, det går ingen pendel till Alby. Och taxi är svindyrt härifrån.« »Jaha ja.« Han öppnade dörren för henne. Kylan var bistrare nu. Kanske vinglade hon en aning. »Du ska inte komma upp till mig då? På en kopp te, som man brukar säga.« Teddy kunde föreställa sig hennes stilla upplysta sovrum och förnimma hennes doft. Han såg Emelies kropp framför sig, utan kläder. »Nej«, sa han. »Jag tror inte på oss två på det viset. Eller snarare, _du_ tror inte på oss.« ## 14 Begravningen: det var över tusen, kanske till och med två tusen personer där. Nikola visste inte. Det enda han visste var att S:t Afrems syrisk-ortodoxa kyrka var rymlig och att familjen Hanna hade en stor släkt och många vänner. Folk trängdes i bänkraderna – kvinnorna på ena sidan, männen på den andra. Vissa stod längs väggarna. Några fick inte ens plats, Nikola visste att människor väntade utanför. Det var första gången han var på en begravning, och första gången han var i en syriansk kyrka. Han hade varit med morfar i S:t Sava-kyrkan i Enskede några gånger, men den var serbisk-ortodox, och liten som en husvagn i jämförelse med den här. Körsång och rökelse. Män i svarta kostymer och svarta slipsar, äldre kvinnor med sjaletter som täckte huvudena. Nikola satt på tredje raden. Han var inte familj och inte släkt. Men ändå – Chamon hade varit hans bäste vän. Han var glad att mamma också var här, även om hon satt på andra sidan mittgången. Kistan stod längst fram, omgiven av ett berg av röda och vita rosor. Ett inramat fotografi av Chamon med ett svart silkesband draperat över ena kanten stod på en stol. Höga stearinljus på varsin sida. Uppe på podiet stod flera personer i caper och små mössor. Gubben i mitten hade jätteskägg och höll i en guldspira. Nikola antog att de var biskopar och präster allihop. De mässade, ibland sjöng alla med, ibland talade någon med stämningsfull röst. En yngre präst översatte vissa grejer till svenska. Två killar spelade fiol och piano. Kvinnorna grät. Männen kramade om varandra. Det var så _sickt_. Han kunde inte fatta: Chamon. Borta. Nikola hade släppts från arresten två dagar efter mordet – de hade av någon anledning först trott att han var inblandad. Så var det ju alltid: kom man från Ronna blev man misstänkt av bara farten. Cellen de satt honom i hade gett honom flashbacks från när han suttit häktad för Ica Maxi-grejen. Så fort Nikola nuddade väggarna kändes det som om kroppen skulle krackelera. Han låg hopkrupen i fosterställning på den gröna galoninklädda madrassen: golvet var det kallaste av allt. Hästens lyxigaste sängmodell i inverterad form: det plastklädda madrasshelvetet var fem centimeter tunt. Statens generositet var begränsad: någon kudde hade han inte fått den här gången heller, inte ens några tofflor. Cementväggarna var sönderklottrade och betonggolvet luktade piss. Ingen toalett, ingen teve, ingen telefon, ingenting att läsa förutom ristningarna på väggarna. Bara han och paniken. Knäcktheten. Ångesten. Han hade misslyckats med att rädda sin bäste vän, och plitarna vägrade att ens öppna luckan och svara på om någon av mördarna hade gripits. De satte på honom handklovar och ledde honom till förhörsrummet morgonen efter. Han visste fortfarande inte varför han var frihetsberövad: han var ju ett vittne, ingen gärningsman. Läkarna och sjuksköterskorna: alla kunde väl berätta att han inte haft att göra med dödspatrullen som attackerat Chamon? Han hasade ut i korridoren med vakten bakom sig. Förhörsrummet såg exakt likadant ut som han mindes det från förra gången. Samma smutsiga plastgolv. Samma enkla bord fastskruvat i golvet. Samma tomma gråvita väggar. Dörren öppnades och Simon Murray kom in: snuten som gripit honom på sjukhuset, civilaren som legat på Nikola och grabbarna sedan de var små. Som stoppat deras bilar, trakasserat deras flickvänner och hälsat på hos deras föräldrar när de bodde hemma. Han var en del av projekt Hipogrif – Samverkan i Söderort för en tryggare stad – som de kallade sitt påhitt. Murrays hår var kortklippt och blont. Svarta kängor och en pulsklocka i gummi på armen. Han såg ut som han alltid gjort: en snut från födseln. Det måste vara något i hans porer, i hans dna. Nikola fattade inte hur snubben kunde jobba som civilgris när det var så uppenbart för alla vad han var. »Tjena, Nicko«, sa Murray och gjorde en gest som att han ville omfamna Nikola. Nikola satte sig. Han var inte »Nicko« med den här snuten. Fattade Murray inte att han var i sorg? »Jag är ledsen. De kunde inte rädda Chamon, han avled omedelbart.« Nikola tittade ut genom fönstret, mot murarna. Himlen och betongen hade samma färg. Han visste redan att Chamon hade dött. Nikola hade sett kompisens mage på nära håll. »Jag förstår att det här är extremt jobbigt för dig. Jag vet hur nära du var Chamon«, sa Murray. »Men jag måste förhöra dig. Jag är säker på att du är den som vet mest om varför det blev så här.« Nikola orkade inte röra på sig. Han frös fortfarande fast det var varmare här inne än i cellen. Ändå ville han tillbaka dit. Bort från det här. »Kom igen nu, Nikola, ge mig nånting. Berätta i alla fall vilka som var med när han sköts första gången.« Nikola drog upp benen framför sig och svepte in dem i filten. Han huttrade. Han och Yusuf hade kört Chamon till sjukhuset från gymmet och kommit överens om att bara lämna över kompisen – inte säga något till någon om vad som hade hänt. Murray sa: »Kommer du ihåg när jag grep dig och Chamon första gången? Ni var elva år gamla bara, och vi var tvungna att köra hem er till era föräldrar. Ni hade stulit basebollkepsar på Intersport i Södertälje, som ni sen sålde i skolan. Minns du vad din mamma sa när jag överlämnade dig?« Nikola svarade inte. Murray fortsatte: »Hon sa att 'Nikola är inte sån'. Det var vad hon sa, 'min son är inte sån'. Kommer du ihåg det?« Nikola mindes. Linda hade blivit besviken på honom många gånger. Men på något sätt hade hon ändå alltid fortsatt att tro på honom. Bilder flög genom pallet. Alla gånger hon lagat middag till honom och Chamon, alla gånger han och kompisen kickat boll på innergården på Robert Anbergs väg och Chamon hittat på egna små låtar som handlade om deras töntiga lärare. Nikola kände att han var på väg att börja skaka. Han öppnade munnen. Murray klockade situationen direkt, tystnade – väntade på att Nikola skulle säga något. Han övervägde att skita i allt, berätta storyn för grisarna. Överge hedern. Spilla det lilla han visste – att första skiten skett nere på gymmet, att Yusuf, Isak och massa MMA-killar sett svinen som skjutit. Samtidigt: hur jobbade snuten egentligen? Varför skulle han vägleda dem? »Kom igen nu, Nikola. Säg nåt. Du är ju svenne för fan, inte syrian. Var inte som de. Ge mig nåt bara.« Nikola fick hålla i sig, en millimeter från att flyga på Murray: rasisten. Snuten som ville ha allt, men inte ge något. Han harklade sig. Drog in spott – försvarade heliga principer. Loskade rakt i Simon fittan Murrays ansikte. »Jag blir aldrig svenne på det sättet du menar. Och jag snackar inte med grisar.« Guldornament runt pelarna och ikonbilder på väggarna. Gigantiska taklampor stora som Smartbilar dinglade över besökarna. Marmorgolvet blänkte. Han såg Chamons pappa Emanuel, Chamons mamma och hans syskon, han såg Yusuf och Isak. Han såg Bello och resten av grabbarna sitta utspridda bredvid sina pappor. Han såg folk som han bara vagt kände igen. Prästerna höll händerna framför sig, handflatorna uppåt. Guld- och silverkors runt halsen. Melodierna lät uråldriga. Det var Linda som köpt Nikolas kostym åt honom. Det blev dags att defilera runt kistan. Några män ställde sig upp vid ena sidan av den och några kvinnor vid den andra: familjen Hannas närmaste. Nikola såg hur de flesta lade sin högra hand över hjärtat, han gjorde likadant. Han såg också att ingen stannade och pratade med någon ur Chamons familj, man gled förbi, nickade, försökte möta tårarna i föräldrarnas ögon. Han närmade sig. Processionen gick långsamt. Tre personer var före honom i kön till Chamons pappa. Han försökte se hur Emanuel reagerade på alla människorna som passerade förbi. Handen på hjärtat. Nikola stod ansikte mot ansikte nu med Chamons pappa. Han tänkte på valnötsbaklavan som Emanuel alltid bjudit på när de varit små. »Nikola«, viskade pappan och tog tag i honom. Det var inte en hård kram, men det kändes som att hela kyrkan höll på att rasa ner över Nikolas huvud. »Jag vet att du gjorde vad du kunde för att rädda honom«, fortsatte Emanuel och släppte taget. Det blev tyst en sekund. Sedan vrålade han. Chamons pappas skrik fyllde kyrkan – och allt bara stannade. Hela skiten frös – tiden frös i en evig avgrund och skulle spricka och aldrig kunna repareras igen. På botten. Från slutet på livet. Och Nikola tänkte: Jag kommer aldrig ur det här. Jag kommer aldrig röra mig igen. Under begravningslunchen i festlokalen vid kyrkan kom Yusuf fram till Nikola. Han luktade minttuggummi och hade en guldlänk med ett kors runt halsen. De kramades. »Isak vill prata med oss sen«, sa Yusuf. »Om vad?« »Det får vi veta då.« »Din länk, är det Chamons?« Nikola pekade på korset. Yusuf kysste det. »Ja, han gav den till mig på sjukhuset, precis innan du kom dit. Han ville att jag skulle ha den.« En timme senare samlades de i det bakre rummet på Steakhouse Bar. Isak satt på en stol: det såg ut som om han inte orkade stå. Yusuf, Bello och de andra grabbarna hängde runtomkring. _Men in black_ – alla var fortfarande klädda i kostym. De var tio, tolv stycken, klockan var fyra på eftermiddagen. Det var första gången Nikola såg Isak, eller någon av de andra för den delen, i något annat än mjukisbrallor. Dämpat småsnack grabbarna emellan. En av Mr Etts snubbar, Jacub, berättade för Nikola att det var honom som Isak beordrat att komma till sjukhuset för att ta över efter honom och bevaka Chamon, men att han hade fastnat i trafikkaos och blivit försenad. Nikola visste inte vad han skulle svara på det. Alla väntade på Isaks signal, att han skulle hyscha dem eller bara börja snacka. Men inget kom. Yusuf skiftade fot. Bello sneglade mot Mr Ett. Till slut fattade de – han väntade på att de skulle tystna av sig själva. Det enda som hördes var slamret från köket – de förberedde inför kvällen där inne. Isak krävde värdighet, respekt för situationen. »Horungar«, sa Isak. Någons telefon pep till, snubben plockade snabbt upp den och stängde av luren. »Vi kan inte låta några små horungar skrämma oss. Vilka tror de att de är? Vi ska knulla deras morsor i ögat. Vi ska köra deras syrror i röven. De ska få veta vad de gjort.« Tystare än tyst nu, inte ens kökspersonalen hördes. »Jag är så knäckt. Chamon var som en lillebror för mig. Och en finare bror går inte att hitta. Förstår ni?« Alla nickade långsamt. »Men om de tror att de kan bryta ner oss genom att ta dem vi älskar, så tror de fel. Jag har jobbat för att bygga upp det vi har. Tårar och blod. Ingenting kommer gratis, det har tagit mer än tio år. Förstår ni? Men hela vägen har allt handlat om principer. Om att när nån slår mot oss, måste vi slå tillbaka tio gånger hårdare. Men då måste alla vara med. Alla.« Grabbarna nickade. Alla såg gravallvarliga ut. Nikola undrade om Isak visste vilka mördarna var. Bossens ögon blixtrade mot honom. »Så nu undrar jag: Vilka av er anmäler sig? Vilka av er hjälper mig att ta reda på vilka de där asen är?« Nikola såg Emanuel Hannas blanka ögon framför sig igen. Hörde fortfarande hans avgrundsvrål i öronen. Huvudvärken från explosionsskadan började dunka bakom pannbenet, småblixtar slog ner i medvetandet. Han tänkte på George Samuel och elektrikercertifikatet som han hade inom räckhåll, som var så nära, hur stolta Linda och Teddy var över honom. Han kände Isaks blick bränna. Bossen sänkte hakan och liksom stirrade rakt igenom honom. Nikola visste knappt själv vad han gjorde. Det var som om Isaks ögon drog i hans kropp. Han höjde armen. Det blixtrade fullt ut i pallet nu. »Jag tar det.« Isak blåste ut luft genom näsan. Nickade långsamt. Nikola sa: »Chamons blod var mitt blod. Jag kommer hitta den som låg bakom det här. Jag svär.« # DEL II ##### Mars–april ## 15 De hade inte kunnat hålla sig ifrån varandra ens i hissen. De hade dråsat in i hallen, vält pallen som stod där, slitit ner Emelies kappor av bara farten och stapplat vidare in i sovrummet. De hade fått av sig kläderna innan de ens landat på sängen. När Teddy trängde in i henne bet hon honom i läppen så hårt att det började blöda. Det hela var över på ett par minuter. Det var över en månad sedan: och det hade varit som om något exploderade. Trots Teddys »Nej, jag tror inte på oss två« hade de greppat tag i varandra så fort porten varit på väg att slå igen. Emelie visste fortfarande inte vad som fått honom att ändra sig. Efter en halvtimme gjorde de om det. Men den här gången tog de sig tid, lät fingrar och läppar utforska varandras kroppar – hon kände hur Teddy följde hennes andning, flämtningar, rytm. De kysstes, nafsade, undersökte sig fram som om det var första gången för dem båda. Eller kanske handlade det om en känsla som pyrt ända sedan den där natten för länge sedan i det lilla hotellrummet i Palma. Hon visste inte, just nu brydde hon sig inte. Teddy smekte hennes rygg, ner mot svanken och över skinkorna. Hans händer omfamnade henne, hela hans kropp omslöt henne. Han rörde vid hennes hår, lät sin tunga nudda hennes bröst. Hon klängde sig fast vid honom, kände hur blöt hon var. Han var under henne nu, hans stora kropp som en senig bädd av muskler. »Kom«, viskade hon och tog om hans kuk. Det var något med hur han betraktade henne, som om han verkligen såg henne, såg in i henne. Det var som om han ville vara en del av henne, utan att hålla något tillbaka. Och kanske skrämde det henne redan när de låg där – att hon inte kunde se ett liv med Teddy. Det var omöjligt att föreställa sig honom hemma hos henne en vanlig fredagskväll, med matlagning i köket och någon väninna på besök. Hon kunde inte ens fantisera om att han skulle hälsa på hos mamma och pappa i Jönköping. Han var för långt ifrån hennes målbild. Han var för långt ifrån hennes värld. Men inte nu – hon stötte bort tankarna, tittade på honom i stället. Ökade takten. Kände honom i sig. Hon glödde. Hon såg in i Teddys ögon. Hon var på kontoret i dag. Tankarna slutade inte jaga henne. Hennes natt med Teddy var en ljuspunkt. Men de obehagliga bilderna svämmade över. Katjas livlösa kropp med den söndertrasade tröjan. Blodet på golvet. Ordet på väggen. De dök upp i huvudet när hon åt och när hon försökte jobba. Bilderna fanns där när hon skulle sova, och senare i mardrömmarna. De fanns till och med där när hon testat att titta på Netflix för någon vecka sedan. Emelies aptit hade varit sämre än den där vandrande pinnens som hon haft en sommar som barn. Hennes menstruation var oregelbunden. Hon snittade på mindre än fyra timmars sömn per natt, trots att hon knaprade melatonin som om det vore plockgodis. Hon visste att hon kunde få ut tyngre grejer, hon hade fått det förr, inte bara insomningstabletter utan riktigt sömnmedel, men hon ville inte trilla dit den här gången. Hon måste stå emot. Polisen hade förhört henne: en gång på plats i Katjas och Adams lägenhet och två gånger på polisstationen. »Hörde du nåt i trapphuset?« »Såg du nån människa på gatan utanför?« »Var Katja vid liv när du kom in?« »Vet du vad det var som fick Katja att inte vilja gå på polisförhöret?« Emelie svarade nekande på allt, tyvärr. Hon önskade att hon hade kunnat tillföra något, men hon visste för lite. »Varför misstänker ni hennes sambo egentligen?« Polismannen som förhörde henne tittade på henne som om hon frågat om han varit otrogen. »Det är förundersökningssekretess på det här, det känner du väl till. Så jag kan inte berätta nånting för dig.« Kommissarie Nina Ley hade ringt henne och gråtit – faktiskt, en polis som grät. Emelie visste inte hur hon skulle ta det. När samtalet var avslutat satt hon kvar vid sitt skrivbord i två timmar utan att röra sig ur fläcken. Hade hon kunnat stoppa det här? Var det hon som pushat Katja att gå till polisen för att vittna? Några dagar senare ringde Anneli in till henne: »Det är samtal till dig.« »Vem är det? »Jag har ingen aning, han vill inte säga vad han heter.« Emelie satte luren mot örat. Först hörde hon någon som skrek. Sedan skrapande ljud. Sedan upprörda röster. »Hallå, vem är det? Jag hör inte.« Sedan en röst, en man, i bruset. »Det är jag. Du måste hjälpa mig.« »Vem är du?« Samma röst, hetsig: »Det är Adam, Katjas kille. Och de tänker gripa mig.« Han flåsade. Det brusade i bakgrunden. »Snutarna. De har jagat mig ända sen det där med Katja hände. Jag behöver dig, Emelie. Du måste snacka med dem.« Emelie visste inte vad hon skulle svara. »De kommer ta mig. Förr eller senare«, fortsatte han. »Varför har du inte ringt dem tidigare eller gått till dem frivilligt?« »Jag säger ju det. De kommer gripa mig, de kommer försöka få mig fälld för det här. Jag är helt förstörd. Katja är ju mördad, för i helvete. Jag har inte sovit sen det hände.« »Har du nåt med det att göra?« Nu lät Adam nästan lugn på rösten. »Jag älskade Katja, men kärlek leder till konstiga saker ibland. Du måste hjälpa mig, Emelie. Du är den enda advokat jag litar på, för Katja litade på dig. Du måste rädda mig.« »Det går inte«, sa hon. »Jag kan inte bli din advokat. Jag är ledsen. Det kan uppstå intressekonflikter, jag var Katjas målsägandebiträde och nu är du misstänkt. Det är inte tillåtet.« Det knastrade i luren. »Är det för att jag jobbar i erotikbranschen?« »Nej, jag sa just varför. Jag har vissa advokatetiska regler att förhålla mig till. Jag måste följa dem.« Emelie hörde andra röster i bakgrunden. Sedan bröts samtalet. Det var första gången på en månad som hon tränade. Hon hoppades att bilderna i huvudet skulle försvinna. Höger-vänster. Krok-uppercut-armbåge. Hennes slag smällde mot mitsarna som Jossan höll upp. Bam-bam-bam. Det var makalöst att hon ens fått hit Josephine. Hon som jämt tjatade om de senaste träningsformerna: barre, streamade fitnessprogram, pt-träning på Takkei, kripaluyoga, hotyoga, airyoga, darkyoga, hittepåyoga. Fast kanske var det just det: kampsport var hett just nu. Eller som Jossan uttryckt det: »Kayla Itsines säger att det är en del av HIT-trenden, det räcker för mig.« Hon höll mitsarna i huvudhöjd, rörde sig runt på det blåa gummigolvet. Emelie följde efter – hakan mot bröstet. Blicken mot mitsarna. Andningen i näsan. Bakre benet flyttade först i varje steg. När hon och Josephine byttes av skakade hennes armar av trötthet. Svettdropparna skymde sikten. Hon andades högt. »Du kanske inte har tränat på länge, men du har en punch som Manny Pacquiao, vet du det?« sa Jossan medan hon tog på sig boxhandskarna. De satte igång igen. Jossan såg ut som en kattunge som viftade mot en boll i ett snöre. Det här var vila för Emelie – men det tog inte bort bilderna: Katjas öppna ögon, som om de iakttog någonting i taket. HORA – på väggen. Förskäraren på golvet. »Vänta«, flåsade hon. Jossans armar hängde trötta. »Jag måste sluta«, sa Emelie. »Det känns inte rätt.« Jossan var röd i ansiktet. Hon nickade bara. Kompisens styrkor var kanske inte slagkraften i hennes punch eller storleken på hennes kulturella kapital, men hon fattade alltid på något sätt. Emelie frös när hon väntade på bussen. Hon hade trott att polisen skulle komma någonvart efter att hon, Janne och Teddy upptäckt ryggsäcken uppe på taket mitt emot Katjas och Adams lägenhet. Men från Nina Ley och hennes team hade det varit tyst sedan de förhört henne – Emelie antog att de ännu inte gripit Adam Tagrin. Hon hade också trott att hon och Teddy skulle fortsätta träffas efter den där natten hemma hos henne. Hans doft hade hängt kvar i lägenheten hela helgen, på hennes kropp och i hennes sängkläder. Men han hörde inte av sig, och det gjorde inte hon heller. Att spela spelet kändes avlägset med Teddy, de kände varandra för väl. Fast kanske var det just därför hon inte ringde honom – det var för stort, för allvarligt, för omöjligt. Det plingade till i hennes telefon och hon ögnade igenom mejlet som trillat in. _Leijon 40 år_ _Bästa alumni,_ _Advokatfirman Leijon firar 40 år med pompa och ståt. Härmed inbjuds Du som alumnimedlem till detta jubileum på självaste midsommarafton. Det blir mingel, lunch och midsommartraditioner._ _Väl mött_ _Josephine Söderlund, för Alumniföreningen_ Så, tänkte Emelie, Jossan avancerade även i gamla byråns sociala miljö. Nu ansvarade hon tydligen för Alumniföreningen, det kunde vara viktigt. Många av byråns forna medarbetare hade gått vidare som bolagsjurister, i flera fall chefsjurister, vilket betydde att de blev viktiga kunder för byrån – köpare av Leijons expertis. Och även om Emelie aldrig skulle bli någon särskilt stor köpare av juridisk rådgivning kring företagsöverlåtelser och konsten att sätta upp extremkomplexa bolagsstrukturer för att undvika skatt, så var hon också en alumni. Men att ha festen på midsommarafton? De var fan inte kloka, de där affärsbyråmänniskorna. Även om hon kanske borde gå dit för att göra Jossan glad så var det inte värt det. Emelie skulle tacka nej. Det störde henne verkligen att polisen inte hörde av sig – Emelie hade ändå varit målsägandebiträde för Katja. Hon ville få veta mer om vad som hände med utredningen av mordet. Hon tog upp telefonen och ringde till Nina Ley. Kriminalkommissarien svarade överraskande. »Kom till huvudentrén på Polhemsgatan i morgon före lunch så kan vi prata lite. Vänta på mig utanför.« Motorcyklarna trängdes vid trottoaren utanför – det var ett välkänt faktum: snutar var lagda åt det tvåhjulsburna hållet. Motormän, män som kände sig som män, som spelade rollen av män. Emelie betvivlade att särskilt många av de kvinnliga poliserna hon kände till hade åkt hit på en Triumph Thunderbird modell XL. Hon undrade vad Nina menat med att be henne vänta vid huvudentrén. När hon varit här med Katja hade Emelie anmält sig inne i receptionen. Kylan trängde sig på i dag igen. Hon såg sig själv reflekteras i de stora glaspartierna som utgjorde huvudentrén. Hon borde klippa sig, hennes frisyr var ogreppbar, ett försök till sidbena som mer såg ut som om hon försökte dölja ansiktet bakom sitt långa hår. Nina Ley rörde sig ryckigt när hon öppnade en av de höga glasdörrarna och kom ut. Inte alls den lugna, i varje fall upplevt balanserade, sinnesstämningen som hon uppvisat inför förhöret med Katja. »Jag tänkte att vi skulle ta ett snack«, sa kommissarien och pekade upp mot Kronobergsparken. Emelies tår och fingrar var kalla som Picardmat. »Inte på ditt rum eller så då?« Det ryckte i Ninas ena ögonlock. »Nej, vi trodde att vi hade hög säkerhet på det här ärendet, ingen borde ha känt till att Katja skulle höras, men så hände det som hände. Jag kan inte utesluta läckor, vilket betyder att jag inte riktigt kan lita på min egen personal. Jag vill ta det här utanför huset.« De gick upp för grusvägen mellan de kala träden och buskarna. »Du vill veta varför Adam Tagrin är misstänkt, och vad vi gör åt saken?« sa Nina när de kommit in en bit i parken. »Jag var målsägandebiträde för Katja, jag anser att jag har en viss rätt att få veta, ja.« Nina skrattade till, väldigt skarpt. »Jag är en dålig och illojal polis.« »Säg inte så.« »Under mina femton år inom kåren har jag aldrig varit med om nåt liknande. Och jag är inte säker på att jag gör rätt som blandar in dig mer, men på nåt sätt måste jag ju försöka. Och du och din pojkvän har visat er vara kompetenta tidigare.« »Teddy är inte min pojkvän.« »Så här ligger det till. Adam Tagrin har hållit sig undan i över en månad nu, han vill tydligen absolut inte bli förhörd av oss, så vi betraktar honom som misstänkt.« »Men finns det nåt som talar för det, förutom att han inte vill komma in frivilligt?« Ninas näsa var röd av kylan. »Det brukar ju vara ett rätt gott skäl att misstänka nån i sig, håller du inte med?« »Människor kan ha andra skäl att hålla sig undan.« »Vet du nåt skäl då? Nåt han sagt till dig?« Emelie undrade plötsligt om Nina kände till att Adam ringt henne efter mordet, men det var ju omöjligt, hon måste mena ifall Adam sagt något före händelsen. »Nej«, sa hon och försökte rekapitulera för sig själv vad Adam egentligen sagt i deras korta telefonsamtal. »Men varför misstänker ni honom egentligen? Nåt har ni väl?« »Ja, vi har ju det. Katja dödades med två knivhugg. Ett penetrerade hennes lunga, det andra hugget skadade magsäcken. Hon avled efter några minuter på golvet där du hittade henne. Mordvapnet var förskäraren som du såg ligga bredvid, hennes blod fanns på kniven och vi har jämfört sårbredd och stickdjup så vi är nittionio procent säkra. Huggen är djupa, och det betyder att de har utdelats med kraft, och kökskniven hade inget skydd för handen, alltså ingen parerskena som det kallas, så gärningsmannens egen hand kan mycket väl ha glidit fram i och med stötarna. Det är vanligt att det blir så.« Emelie började ana vart Nina var på väg. »Vi har ett vittne som hade Adam sovande hos sig de första nätterna«, fortsatte kommissarien. »Och det vittnet har rapporterat till oss att Adam hade sår i handflatorna, som gjorda av en kniv. Men han vill alltså inte låta oss kontrollera de där såren. Räcker det som grund för skälig misstanke, tycker du?« De fortsatte upp till parkens högsta punkt. Längre ner på andra sidan låg parklekens tömda plaskdamm. »Jag antar det«, sa Emelie. »Men kunde du inte ha berättat det för mig på telefon?« »Kanske, fast jag begick just tjänstefel som delgav dig hemlig information. Men om du får reda på nåt om Adam, eller om han hör av sig till dig, måste du låta mig veta.« »Jag har ingen sån skyldighet.« »Du har väl moral?« Emelie svarade inte. »Det är en sak till.« »Vad?« »Du och din vän får gärna fortsätta fundera på varför Katja mördades.« »Vill Polismyndigheten anlita oss som privatspanare, är det vad du säger?« »Nej.« Nina stoppade händerna i jackfickan. »Polismyndigheten har inte med det jag säger nu att göra. Och ni har inga befogenheter utöver de vanliga. Det är jag, Nina Ley, som talar. Och du gör vad du vill med det jag just sa.« »Du tvivlar på att Adam är rätt person?« »Egentligen inte, men det finns annat i det här också, det finns en bakgrund, en historia, det vet du.« Emelie frös inte längre. Hon kände sig märkligt varm. Nina sa: »Hjälp mig, Emelie. Snälla. Hjälp mig.« ## 16 De var höga som cumulusmoln båda två, bredvid varandra i soffan. Datorn stod uppslagen på soffbordet, de hade just kollat två dokumentärer på SVT Dox. _McFusk & Co_ och _O.J. Simpson – rättegången_ , fast Z hade mest pillat med sin nya telefon. Det var den första kvällen på länge som de bara softade och stannade hemma. Det hade faktiskt gått mer än fyra veckor, fast på ett sätt kändes det som om allt hänt på en och samma gång. Dagen efter att de bjussat Billie och hennes gäng på ketamin på klubb Dusky hade kompisen hört av sig till Roksana. »Shit vad kul vi hade i går. Kan inte du och Z följa med på Kaboom i kväll? Snääälla?« Det kändes ovant: Billie hade aldrig förut bönat och bett Roksana att följa med till någon klubb – det brukade vara tvärtom. Efter en timme på Kaboom verkade alla veta vad de hade för grejer. Folk tjatade på dem, samlades kring dem, hängde runt dem som beliebers, eller som om de var Beyoncé Knowles och »hennes egen lilla Z-snubbe« utan skyddsvakter, som Z skämtade. Ryktet hade spridit sig fortare än Roksana trodde möjligt. Folk ville bjudas, prova, köpa – de ville införskaffa _mycket_ , inta k-höjderna direkt. Roksana och Z festade som om de var på typ Gagnef och Coachella på samma gång – samtidigt drog de in tjugo tusen spänn. Det var otroligt. Dagarna efter trillade det in sju olika inbjudningar till olika svartklubbar i Roksanas telefon – Billie ringde _henne_ och frågade om _hon_ kunde få haka på Roksana till någon av dem. På onsdagen ringde kompisar och kompisars kompisar och Billies kompisars kompisars kompisar och frågade vilka klubbar _Roksana_ tänkte gå på i helgen: det var uppochnervända världen. Hon och Z tjänade sjuttio tusen kronor på mindre än fyra timmar. Och då var klockan bara halv tre på fredagsnatten. De hade lång tid kvar att festa. Veckan därpå kom dubbelt så många inbjudningar plus en brevlådeinbjudan i tjockt papper till ett konstevent: _The Substance of the Void_. Roksana hade aldrig hört talas om dem men tydligen var det ett konstnärskollektiv med målsättningen att _tear down all the power structures_. Hon fattade inte varför de skrev på engelska när alla konstnärerna hade svenssonnamn, men hon frågade ändå Z om han ville hänga på. De levde som kungar – vilket Z i och för sig menade var ett könsmaktsstyrt uttryck – det borde heta att de levde som presidenter eller något annat neutralt, men ändå: de levde verkligen som _konungar_. De åkte till Paradiset vid Bysistorget och handlade ekologisk raw food för tre tusen kronor. Roksana köpte tre par lackerade veganska Martens i olika färger, hon skaffade en ryggsäck från Prada i nylon, köpte en ny MacBook Air och betalade ett förskott på trettiotusen spänn till en tjej som lovade skriva högskoleprovet i hennes namn och få minst ett komma nio i poäng – om tjejen lyckades skulle hon få ytterligare trettio. Z gjorde nya tatueringar som föreställde My Little Pony-hästar och drog till Berlin och gick in på Berghain och kom ut så sent på förmiddagen att han missade planet hem. Roksanas Instagramkonto svällde från 234 följare till 12k på sex dagar, och vilket inlägg hon än gjorde tickade gillamarkeringar in som en klocka. Z kom tillbaka från Berlin med varsin Fairphone till dem: »Det kan ju vara så att Polismyndigheten av nån anledning lyssnar på nån av alla som ringer oss.« Han såg finurlig ut. »De här telefonerna innehåller dessutom inga mineraler från konfliktzoner i världen och arbetarna sugs inte ut.« Det var första gången tanken for genom Roksanas huvud: vad skulle egentligen hända om polisen fick reda på att de sålde? Hur allvarligt brott var det egentligen? Samtidigt: hur skulle de få reda på det? Risken var minimal. _Party on_. Tredje veckan i februari hörde den söte killen från Duskyklubben av sig. Han ville verkligen träffa henne sa han – men Roksana hade inte tid. Hon var bjuden på riktig vip-fest: födelsedagskalas för DJ Ora Flesh. Billie bara gapade när Roksana berättade. »Har Ora Flesh bjudit dig på sitt tjugotreårskalas? Är _du_ kompis med _henne_? Privat?« Roksana fnissade. »Nej, men jag tror hon köpte av mig en gång.« Sista veckan i februari kom inbjudningar till över tjugo grejer. Roksana hann gå på fyra, två per kväll, fredag, lördag, där hon och Z sålde k som om det var plockgodis, sedan donerade de nästan alla pengar till Rädda Barnen, UNHCR och Feministiskt initiativ, gick på konstvernissage, köpte varsin näsring med äkta briljanter i och tog sig några egna k-trippar. Roksana älskade verkligen ruset så som ett tjockt barn älskar kakor: det var okomplicerat och enkelt. Hon glömde bort att ringa pappa på hans födelsedag. I början av mars hade de tillsammans dragit in över sexhundra tusen kronor, men i och för sig bränt mer än två tredjedelar. Det hade varit värt det. Lätt. Och nu satt de i soffan och tog det lugnt. Allt hade varit fantastiskt. De hade bara ett enda problem i hela världen, och det var stort. Alldeles för stort. De hade inget mer att sälja. Ketaminet var slut. Det var finito – påsarna var tomma. »Jag kan tycka att det är oschysst mot alla kompisar att vi inte har mer. De förväntar sig det av oss«, sa Z. Det var första gången de diskuterade saken utan att för en gångs skull befinna sig på ett dansgolv eller ha överfullt med gäster hemma. Roksana kunde inte göra annat än hålla med. »Men ändå«, sa hon. »Vi får vara tacksamma för hela grejen. Det har varit skitkul.« Z skrynklade läpparna – körde missnöjda looken. »Men vad ska vi göra nu då?« Roksana vecklade upp en påse med grönt. »Återgå till det vi gjorde innan. Jag har typ missat en miljon föreläsningar på Södertörn och har tenta om en vecka, tror jag.« De halvkollade vidare på en ny dokumentärfilm, sa ingenting till varandra, bara fortsatte slappna av. Roksanas telefon plingade till typ en gång varannan minut: Sms, Facebook, Insta, Snapchat, med mera. Folk ville veta vilken fest hon skulle på nästa helg, om hon ville följa med till Burning Man, på konstutställningar, om hon kunde svänga förbi dem med lite godsaker, bara en snabbis, snälla. Roksana sa: »Jag tror vi kommer fortsätta få en fet termin.« Z sa ingenting, han tittade inte ens på filmen längre. Efter en stund reste han på sig och gick ut i hallen. »Jag går och handlar lite frukost. Vill du ha nåt speciellt i morgon? Gröt kanske? Vi ska ju återgå till helylleliv.« Roksana satt kvar i soffan och fnittrade för sig själv. Hon tyckte att filmen på datorn visades i dubbel version. Hon tänkte på förrförra helgen – när de fortfarande varit igång som allra bäst. Klockan sju på morgonen hade hon ställt sig ute på Råsundavägen för att vänta på en bulle. Hon kunde egentligen ta bussen därifrån, den hade börjat gå igen så dags, men skitsamma liksom – hon och Z hade dragit in rekordsummor. Morgonen var fortfarande mörkgrå och hon såg någon komma gående mot henne. En pusher? Hon skymtade killens mörka ögon, fast kanske var de inte så mörka egentligen. Han hade också en dunjacka på sig men av helt annat snitt än hennes – superfet, svart, ny – och han utstrålade något. Osade en feeling som ingen av hennes andra polare ens kom i närheten av. »Ey brüden«, sa han. »Vad vill du?« svarade hon, och hörde hur hennes röst lät underligt gäll. »Är du ny här, eller?« »Vad menar du?« »Brukar du vara här?« »Nej, inte så ofta.« »Vad heter du då?« »Roksana.« Hon tog ett steg bakåt. »Men jag vill inte köpa nåt.« »Har jag frågat om du vill köpa då?« Killen tog ett kliv mot henne. »Jag är ingen säljare. Men de säger att _du_ säljer.« Roksana kände hans närvaro, han var alldeles för nära hennes privata zon. Hon ville gå därifrån, men lyckades inte röra på sig. »Vem säger det?« var allt hon fick ur sig. Killen struntade i att svara. I stället kom han ännu närmare, som om han ville viska något i hennes öra. »Pushar du för Chamon?« Roksana skakade på huvudet. »Jag vet inte vem det är.« Killen verkade inte ens märka att hon svarat. »För om du har jobbat för Chamon, så kan jag berätta att han har slutat. Vi har tagit över. Om du behöver påfyllning nån gång, eller hjälp med nåt, så ring. Och framför allt, om du hör nåt snack om Chamon så vill jag att du hör av dig direkt. Han var som en _barádar_ för mig, förstår du?« »Pratar du persiska?« »Nej, men jag tror att du gör.« »Hur kan du veta det?« Killen iakttog henne. »Jag har språköra, _walla_ «, sa han. »Och du har en nästan omärklig avvikelse i dina vokalljud.« Roksana stirrade på honom – var den här killen _for real_ eller? Snubben sträckte fram en lapp. »Jag betalar bra för allt du vet eller får höra om min bror, min _barádar_. Så ring mig när du hör nåt.« Roksana tog emot lappen. Hon kisade ner på den i morgonljuset. Det stod ett telefonnummer och ett namn _: Nikola_. Det ringde på dörren. Hade Z gått utan nycklar? Men då borde ju dörren fortfarande vara öppen, för Roksana hade inte låst efter honom. Det plingade igen. Z jävlades säkert bara, kanske var det här hans sätt att skämta, att säga att om han fixade frukost fick hon i alla fall öppna dörren. Samtidigt fick hon en dålig känsla: Z brukade inte hålla på så här. Hon reste på sig, gick ut i hallen och låste upp dörren. Z stod där. Men bredvid honom stod en annan snubbe. Ingen hon kände, han såg ut att vara av somaliskt ursprung, hade en luva uppdragen över huvudet och ett par Beatshörlurar utanpå den, runt halsen. Han var nästan lika bred som dörröppningen. »Hej?« sa Roksana. Mannen slet med sig Z in i hallen och drog igen dörren efter dem. Han såg ut att halta på höger ben. »Var har ni grejerna?« Den dåliga känslan i Roksana blev till en riktigt usel _feeling_. Hon tog ett steg bakåt, irriterad över att han bara klivit in – samtidigt insåg hon något annat: de hade aldrig diskuterat just det här, hon och Z– vems ketamin var det egentligen de hade hittat? »Jag vet inte vad du pratar om«, sa hon. Hon var oändligt glad att de slängt kartongerna och påsarna som de hittat allt i. »Ta det lugnt nu«, försökte Z säga. Men killen var redan på väg in i vardagsrummet. Datorn stod fortfarande uppslagen på soffbordet. Inkräktaren talade övertydligt. »Ni vet vad jag snackar om. Det bodde en snubbe här innan er som snuten tog. Men de där töntarna hittade inte grejerna så flera kilo blev kvar här, gömda. Och sen hyrdes lägenheten ut till er. Jag var här en gång och letade efter skiten, men hittade inget. Och min fot var så uppfuckad att jag var tvungen att dra. Sen trodde min ledare att han som snuten tog blåst honom, att han sålt grejerna till nån annan. Men det hade han inte, allt fanns kvar här. Och i stället är det ni som blåst honom.« Roksana kände sig kall. »Så antingen tar ni fram hans grejer nu«, fortsatte killen. »Eller så kommer ni få riktiga problem, förstår ni?« »Men jag vet inte vad du menar för grejer. Du får gärna kolla runt här, det finns ingenting här.« Z nickade instämmande. Killen lade huvudet på sned, en blodådra pulserade i hans panna. »Ser jag ut som nån knarkhund eller?« »Nej, nej, men vi vet inte vad du pratar om för grejer«, sa Roksana och hörde hur hennes röst inte lät särskilt övertygande. »Du verkar ha svårt att fatta. Vi _vet_ att ni har sålt av våra grejer. Men jag gillar inte att göra tjejer illa, din kille däremot...« Z hann inte reagera eller dra sig undan innan killen greppade tag om hans hand. »Släpp mig«, gnällde han. Roksana försökte ta tag i inkräktarens arm. »Lägg av, snälla du.« Killen böjde till Z:s fingrar. Roksana fattade för sent vad som hände, trots att hon såg det som om det varit en stillbild. Z:s vänstra pekfinger och långfinger böjdes bakåt, onaturligt, oböjligt. Tills ett klickande ljud hördes och Z vrålade rakt ut. Killen släppte hans hand. Han blundade – typ som om han inte själv pallat att titta på vad han just gjort. Z kved, skrek, grät. Två av hans fingrar dinglade som Buttericksmonsterleksaker. De var knäckta. »Du skriker som en hora«, sa killen. »Men ni har försökt blåsa fel snubbe.« * TELEFONSAMTAL 10 Till: Hugo Pederson Från: Göran Blixt (chef) Datum: 6 november 2005 Tid: 13.46 Göran: »Hugo, är du på kontoret?« HUGO: »Nej, jag är ute och tar lunch.« Göran: »Tror du att det här är nån statlig myndighet eller?« HUGO: »He, he, jag tänkte inte _äta_ ute, jag ska bara plocka med mig nåt som jag käkar på rummet snart.« Göran: »Det låter bättre. Men då kan jag säga så här. Vi avbryter Danfossaffären. Jag kommer ge samma instruktioner till alla nu.« HUGO: »Men varför?« Göran: »KKR vill inte ha in oss som storägare, så de har köpt på sig A-aktier som idioter. Vi skulle kunna ta striden, så som vi gjorde i Scania, men den här gången bedömer jag att det inte är värt det. Kursen har redan gått upp fyra procent, så vi gör ingen dålig affär, men långt ifrån så bra som vi tänkt oss.« HUGO: »Jag undrar om det är rätt, vi borde vänta några dagar i alla fall.« Göran: »När man väl bestämt sig finns ingen anledning att vänta, men självklart kommer vi smyga ut aktierna så att kursen inte dumpas.« HUGO: »Men tajmingen är bättre om en vecka, jag är rätt säker på att Fed kommer sänka räntan, då får börsen fart igen.« Göran: »Nej, vi kan inte vänta på makroåtgärder. Vi börjar sälja av i dag. Vi ses på kontoret.« HUGO: »Okej.« Göran: »Och du, Hugo, köp med dig lunch till mig också. Men var tillbaka här om tio minuter.« TELEFONSAMTAL 11 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 6 november 2005 Tid: 13.48 HUGO: »Tja, ring mig på fillen.« PIERRE: »Vad har hänt?« HUGO: »Vi tar det på fillen.« TELEFONSAMTAL 12 Till: Hugo Pederson Från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Datum: 6 november 2005 Tid: 13.49 PIERRE: »Så, vad har hänt?« HUGO: »Vi avbryter danskaffären.« PIERRE: »Vad säger du nu? Varför?« HUGO: »Göran ville inte vara med längre, jag vet inte varför men tror det är att KKR inte vill ha oss inne. Men jag måste rusa nu.« PIERRE: »Vänta nu här. Nu får du ta och styra upp det här. Du har handlat själv i de där papperen, och om du springer och paniksäljer nu så är risken jävligt stor att nån reagerar. Så jag vill att du tar det lugnt.« HUGO: »Men vi måste sälja nu, annars blir det tokförlust.« PIERRE: »Jag skiter i vilket. Är man med i leken får man ta den i bajshålet ibland. Nu tar du det lugnt, förstår du?« HUGO: »Jag ska försöka. Vi kanske kan blanka den samtidigt? Men jag måste sluta nu. Ciao.« TELEFONSAMTAL 13 Till: Jesper Ringblad (aktiemäklare Nordea) Från: Hugo Pederson Datum: 6 november 2005 Tid: 13.50 HUGO: »Tjena Jeppe, jag vill sälja Danfoss.« JESPER: »Redan? De ligger i 118. Du har tappat nästan fem prossar. Jag tror de kan återhämta sig i veckan.« HUGO: »Ja, men jag säger att du ska sälja. Allihopa. Men i block. Jävligt viktigt att det sker i block, ännu viktigare än förra gången.« JESPER: » _You're the boss_. Vilken limit?« HUGO: »Får du iväg dem på 117 är jag happy. Men jag kan gå ner till 116 också. Allt måste väck.« JESPER: »Okej... vänta... jag tror jag kan få ut dem här och nu, vänta lite... (ohörbart).« _(Anmärkning:_ _det hörs hur Jesper Ringblad samtalar med någon i bakgrunden angående Danfoss B-aktien.)_ JESPER: »Jag är tillbaka nu. Lite tur i dag, jag fick allihopa sålda nu på ett bräde. Men det blir en förlust på närmare två miljoner kronor.« HUGO: »Du är en stjärna, gubben. En stjärna.« JESPER: »Du låter nästan glad?« HUGO: »Jag är så glad att jag skulle kunna suga av dig nu.« TELEFONSAMTAL 14 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 6 november 2005 Tid: 20.35 LOUISE: »Hej, hur sent ska du jobba i kväll, tror du?« HUGO: »Hej, lilla Musis, jag har ingen aning, det är rätt mycket nu.« LOUISE: »Det var så najs när vi var ute och åt för ett par veckor sen. Kan vi inte försöka göra om det snart? Typ på torsdag eller fredag?« HUGO: »Nä, det går inte.« LOUISE: »Varför inte då?« HUGO: »Det är så mycket nu.« LOUISE: »Men du kan väl slinka ifrån två timmar bara, jag kan boka bord och så där, nånstans nära dig. Du behöver inte ens dricka vin, jag kan dricka ditt vin...« HUGO: »Jag måste sluta nu.« LOUISE: »Nej, vänta. Jag har pratat med Premiform.« HUGO: »Vilka då?« LOUISE: »Inredningsarkitekterna, du vet.« HUGO: »Nej, ska vi ha inredningsarkitekter?« LOUISE: »Jaaa, självklart. Det måste man ha. Hur som helst, de har lagt alla beställningar nu, men jag bytte ut kalkstenen mot kolmårdsmarmor till lilla badrummet, tror det kan bli väldigt läckert, jag såg att Oberlands har det så hemma.« HUGO: »Vad kostar det extra då?« LOUISE: »Jag vet inte riktigt, men vad jag ville säga var att jag också bestämt att vi ska göra om golven. Jag vill ha bort elementen, det är fult med element. Så nu håller Premiform på att rita in golvvärme i alla rum.« HUGO: »Musis, alltså...« LOUISE: »Det blir fantastiskt.« HUGO: »Alltså...« LOUISE: »Vadå?« HUGO: »Ähh, det var inget. Om du är vaken ses vi, annars ses vi i morgon. Puss.« TELEFONSAMTAL 15 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 6 november 2005 Tid: 21.58 HUGO: »Tjena, gubben.« CARL: »Tjenatjena, läget?« HUGO: »Så där.« CARL: »Vadå så där? Vad är det för gnäll?« HUGO: »Äh, men du vet, ibland känner man sig lite hängig bara.« CARL: »Jag har en tennistid i morgon på lunchen, ska du med och spela?« HUGO: »Jag har inte tid.« CARL: »Nänä, men gnälla det har du tid med?« HUGO: »Nä, men du vet hur det är.« CARL: »Men ska du med ut på lördag då?« HUGO: »Vi får se. Kan du aldrig känna att energin går ur dig ibland?« CARL: »Va?« HUGO: »Ja, att du inte pallar. Att du funderar på att bara lämna allt och sticka nånstans?« CARL: »Strippklubb i London eller?« HUGO: »Jag menar inte så. På sistone har jag jobbat sjukt mycket, och jag vet ju att jag är på ett av det här landets bästa ställen, men det räcker liksom inte. Alla bara vill ha mer, ingen respekterar att jag behöver få vara mig själv lite också. Värst är det med Louise, hon tror att jag ska leverera mer och mer varje månad, men ibland kanske det kommer en svacka, eller hur? Ibland kanske man måste ta en paus och konsolidera allt, ekonomin, relationen. Allt måste inte vara så intensivt hela tiden. Jag får bränningar i huvudet, ibland känns det som om jag ska koka över, eller explodera på nåt sätt.« CARL: »Ehh?« HUGO: »Förstår du vad jag menar? Kan du aldrig känna den där instängdheten?« CARL: »Inte riktigt.« HUGO: »Och så har jag svårt att somna på kvällarna.« CARL: »Du är väl uppe i varv, så som du håller på. Du tänker väl på dina affärer.« HUGO: » _You bet_.« CARL: »Du kanske tänker för mycket på dem?« HUGO: »Det kan man aldrig göra. Det enda jag vill är att bli riktigt rik.« CARL: »Det vill väl alla.« HUGO: »Säkert, men jag vill det liksom ännu mer. Det är egentligen inte ens för att kunna köpa massa skit, konsumera och så. Jag bara vill bli rik. Jag vill äga mycket. Punkt slut.« CARL: »Mmm. Du ska inte med i morgon då? Jag och Gustaf. Om ni två kör dubbel så blir det nog en match.« HUGO: »Jag tror inte jag har tid, sorry.« CARL: »Okej, men du, jag måste sluta nu. Vi hörs.« HUGO: »Ja, det gör vi.« ## 17 »Jag gillar när brudar fejkar att de kommer«, sa Dejan. De satt i hans bil på väg att träffa en gångare. »De vill liksom att jag ska få känna mig som en man, oavsett hur de själva känner. Förstår du?« »Nä.« »Får du nåt själv nu för tiden?« För en gångs skull hade Teddy kunnat svara ja på Dejans fråga som vännen upprepade ungefär en gång i veckan. Men han höll tyst. Han kunde inte själv svara på varför han följt med Emelie upp för ungefär en och en halv månad sedan, eller ännu mindre varför de inte hörts sedan dess. Samtidigt var bilden av henne ovanpå honom som tatuerad på insidan av hans ögonlock. Det hade varit något med henne där i hennes säng, som om hon under någon minut sänkt garden och släppt in honom, som om hon under en kort stund varit beredd att möta honom. Ändå hade han inte pallat att höra av sig – och dessutom kändes det som om Emelies förfrågan, om att de skulle samarbeta, hade fallit ihop till ingenting efter att Katja mördats. De klev ur Dejans bil. Nackar vreds, huvuden vändes. Södermalm – här stack en Model X ut mer än en Formel 1-bil skulle ha gjort på en cykelbana. Tjugo meter längre ner på gatan låg växlingskontoret. Dejans olika byggfirmor betydde att han hade horder av snickare, cementgubbar, prefabfolk, elektriker och vvs-killar som ville ha betalt. Snurran han använde var traditionell: Dejans firmor fakturerades av bolag som tvättarna satt upp, på papperet oftast bemanningsbolag, och de betalade snällt fakturorna och fick på så sätt avdragsgilla kostnader, dessutom ingående moms. Tvättarnas bolag slussade sedan pengarna ut i världen – det var ingen konst att ta ut och sätta in stora kontantsummor i till exempel Turkiet eller Hong Kong – kontrollerna där borta var obefintliga. Stålarna skickades tillbaka till växlingskontoren som låg utspridda i Stockholm och betalades i kuvert till hantverkarna. Alla inblandade tjänade på systemet. Teddy var med i dag igen av samma skäl som på bilverkstan: för att Dejan inte skulle verka ensam. Alla behövde visa upp att de kunde sätta tryck bakom sina ord, att de hade uppbackning. Han tänkte på hur Isa på Arbetsförmedlingen skulle ha uttryckt sig om hon fått skriva hans arbetsansökan. _Teddy har tidigare mycket framgångsrikt jobbat inom gorillabranschen._ Snubben som kom gående från växlingskontoret hade antagligen redan fördelat cashen i två kuvert, ett som skulle till Dejan och ett som skulle till hans folk – och hans folk fanns också med i bakgrunden. Teddys motsvarighet satt i en parkerad X6:a rakt över gatan, det var han rätt säker på. Han tänkte på den senaste tiden. Han låg vaken på nätterna och såg syner. Kidnappningen av Mats Emanuelsson redux – hur han själv gripits, dömts till fängelse. Han tyckte sig ligga i cellen på anstalten Håga igen, där den ruttne polismannen Sundén, som gått nätverkets ärenden, hållit honom fången förra året. Ett suddigt ansikte: Sundéns medhjälpare som de aldrig fått tag på: en demon i Teddys huvud. Han hörde ljud, smällar om och om igen: skottet som ekat ute i mörkret utanför anstalten när någon skjutit Sundén. Skiten hade börjat på nytt. Mordet på Katja rev upp allt igen. Kanske hade Emelie lagt ner när hennes klient dödats, kanske ville hon inte fullfölja. Men Teddy tänkte inte ge upp – han hade ägnat den senaste månaden åt att försöka få fram så mycket som han kunde om Adam Tagrin: det måste gå att hitta den där snubben. Efter någon vecka hade han träffat Loke Odensson över en mjöd, som Loke kallade ölen de drack. De snackade gamla minnen från kåken och Lokes familjeliv. Loke hade skrivit ihop en sammanfattning som han lämnade över. »Stort tack för att du tog dig tid med ett pm«, sa Teddy. Loke virade fingrarna i sitt flätade skägg. » _En_ , lilla plutteliplutt, det heter _en_ pm. För pm är egentligen en förkortning av promemoria, och det heter _en_ promemoria, inte ett.« Adam Tagrin var född för fyrtiotvå år sedan i Vitryssland och kom till Sverige med sin mamma på åttiotalet. Han hade vuxit upp i Skogås utanför Stockholm. I början på nittiotalet hade ett flertal ärenden hos socialtjänsten och polisen lagts upp. Misstankar om alkoholmissbruk, vanvård, misshandel. Vid ett tillfälle hade den femtonårige Adam tvingats tillbringa natten i en sjugradig farstu eftersom hans styvfar slängt ut honom. En annan gång inkom en anmälan om att styvfadern skulle ha försökt få den sextonårige Adam att tillsammans med en klasskamrat agera i en pornografisk film. Adam själv var ostraffad så när som på några trafikförseelser och ett fall av våldsamt motstånd när han hamnat i trubbel med några väktare på en tunnelbanestation. Han tycktes inte lida av några psykiska åkommor. För tretton år sedan blev han far till Oliver, men hade aldrig levt ihop med mamman. Numera ägnade han sig alltså själv åt att redigera porrfilmer, driva hemsidor och då och då ordna så kallade shower – exakt vad som innefattades i det sistnämnda hade inte Loke kunnat redogöra för. Teddy bevakade lägenheten på Gösta Ekmans väg i flera dygn för att se om Adam återvände, men ingen satte sin fot där, inte ens polisen. Han försökte få tag på snubbens mamma och styvfar, men de hade tydligen flyttat till Thailand för tio år sedan. Han snackade med Adams gamla vänner från Skogås, men ingen hade en aning om var han höll hus nu för tiden. Sedan tänkte han på Adams bolag: K Tagrin Import AB hade ett kontor i Farsta Strand. Han åkte dit. En snubbe i grått glansigt hår och med ett piercat ögonbryn öppnade lägenhetsdörren och granskade nyfiket Teddy. Han hade en Houdinifleece på sig och något som såg ut som vandrarbyxor, med sidfickor och förstärkta knäpartier. Teddy undrade om han kommit till en sammankomst för Friluftsfrämjandet. »Vad vill herrn?« Snubbens fjällstil bröts vid fötterna: han hade Crocs med tubsockor på sig. »Jag skulle vilja få tag på Adam Tagrin«, sa Teddy. Det fanns ingen anledning att inte säga som det var. »Han är inte här tyvärr«, sa mannen, och började stänga dörren. Teddy satte sin fot i glipan. »Jag vill honom inget illa. Jag vet att polisen misstänker honom för det där som hände, för jag är själv inblandad i det.« Snubben såg ännu nyfiknare ut. » _Ach soo_. Vad heter du sa du?« Han läspade. »Teddy. Och du?« »Egentligen Jesús, men de flesta tycker inte det namnet passar till vad vi sysslar med så jag kallas för John. Men kom in du, så kan vi prata.« Lägenheten var liten, luktade damm och gammalt kaffe. I rummet stod två skrivbord med datorer och datorskärmar. Gardinerna var fördragna. John satte sig vid ett av skrivborden, rullade bak stolen och snöt sig, han verkade vara extremt förkyld. »Vill du ha lunch? Jag skulle precis beställa pizza.« Teddy tittade på den ena datorskärmen framför Jesús alias John: två män och en kvinna hade sex samtidigt, hon hade båda deras lemmar i sig. John följde hans blick. »Vi klipper filmer här, förstår du. Man kan inte ha för mycket snack, det måste vara pang på rödbetan men alla måste följa manus.« »Jag hoppar lunch, men har du tid att bara prata lite?« sa Teddy. »Okej, medan jag väntar på lunchen.« Teddy satte sig ner. »Hur länge har du och Adam jobbat ihop?« »Tre år ungefär. Jag höll på med instruktionsvideor förut, du vet för montering av olika luftvärmepumpar och så där.« »Kände du Adam innan dess?« »Nej.« »Har du träffat Katja?« »Alltså, det är så sjukt det där som hände. Katja var en riktigt go' tjej.« »Har hon varit med här, på kontoret?« »Faktiskt, hon träffade Adam här ibland.« »Visste hon vad Adam sysslade med?« »Vad menar du?« »Att ni redigerar och lägger ut såna här filmer?« »Ja, det är klart att hon visste. Adam är ingen hemlighetsfull person, om man säger så. Han berättade till exempel för mig att de skulle ut och resa. Han hade till och med en resväska som stod färdigpackad här ett tag.« Teddy försökte förstå. Om Adam varit ur balans på sistone, om han varit arg på Katja för något. Om han berättat något för John som lät annorlunda. Om han missbrukade. »Har Adam haft nån kontakt med dig sen händelsen?« sa Teddy till slut. »Man är väl inte dum i huvudet heller? Jag vet att polisen söker efter honom. Jag vill inte blandas in i det där. Jag vill bara att Adam ska jobba och dra in så att vi kan betala våra räkningar här. Jag hörde att han sovit hos en polare några nätter, men den kompisen har redan förhörts av polisen.« John snurrade på stolen och snöt sig igen. »Och jag tror inte att han har gjort det där med Katja.« Hans ögonbrynsring glimmade svagt i skenet från bordslampan. »Han kunde vara lite hård mot henne ibland, det kunde han, men det var för att han älskade henne.« Teddy väntade på någon ytterligare förklaring, men John verkade nästan frånvarande, blicken ofokuserad. Det ringde på dörren. John reste sig och Teddy hörde hur han pratade med någon ute i hallen, sedan kom han in med pizzakartongen. Han skar upp pizzan i sex lika stora bitar. »Nä, nu får du nog gå. Jag behöver matro«, sa han. »En sista fråga bara. På vilket sätt brukade Adam vara hård mot Katja?« John öste på pizzasallad på en slice och tryckte in alltihop i munnen. »Du vet«, sa han. »Vissa kvinnor gör så med en. De tar fram det värsta i dig.« ## 18 Ibland kändes det som om det gått ett år, ibland som om det som hänt med Chamon var i går. Tidningarna hade skrivit om händelsen två dagar efteråt, sedan inträffade ett trippelmord i Malmö och då tog den skiten över rubrikerna. Nikola sov som en _dachri_. Käkade insomningstabletter eller drog en spliff för att ens få tillräckligt med ro att lägga sig i sängen. Solen gick aldrig upp: han levde i en vredens skymning. Han pallade inte träna. När han gick för att handla käk vände han sig om en gång i minuten, kollade bakom sin rygg – såg bilderna på snubbarna på sjukhuset framför sig. Han lyssnade på gammal musik som han fått av Linda för längesedan: REM – _Everybody hurts_ , Eric Clapton – _Tears in Heaven_. Hon hade ringt Samuels Elservice och sjukanmält honom redan före begravningen. Jag hör inte heller hemma i himlen, tänkte han. Inte än i alla fall. En väg genom natten. Han måste hitta en väg. Och han tänkte inte vandra den ensam. Yusuf och Bello ringde honom då och då och kollade läget. Framför allt hjälpte de honom med det som måste ske. Ett enda ord dunkade i hans huvud: hämnd. Dagen efter att Isak bestämt att de skulle sätta igång hade han och Yusuf åkt direkt till Karolinska sjukhuset. De gick samma väg som asen måste ha gått, med skillnaden att de spanade uppåt hela tiden. De såg direkt kamerorna i entrén och längs korridorerna – tacka Gud för övervakningssamhället. Nikola och Yusuf gled fram till informationsdisken i bottenplanet. Försökte snacka med väktarkvinnan. Hon hade snaggat hår, ring i näsan och en tatuering på halsen som föreställde Lilla My – men hon vägrade att ens diskutera med dem. Enligt Yusuf: väktarbruden måste vara jätte-lezbo. Nikola bad att hon skulle hämta sin chef. Efter en stund kom en smal väktarboss trippande genom korridoren: uniform, långt hår och sneda tänder. Enligt Yusuf: hårväktaren måste vara jätte-bög. Hårväktaren skakade på huvudet och såg ledsen ut när de ställde samma fråga till honom: de begärde att få se övervakningsfilmerna från dagen då Chamon mördats. Fjollan såg så bedrövad ut att Nicko trodde han skulle börja tjura – det var ett skämt, den här _kahbon_ hade aldrig ens träffat Chamon, vad var han ledsen för? »Tyvärr, det är emot våra regler. Och polisen utreder allt«, sa väktaren och lade till: »Inte ni.« De väntade utanför sjukhuset en hel dag, klockade stjärtisens vanor: när han tog lunch, vilken tid han slutade, vilken parkering han gick till. Sedan gick de efter honom ner till parkeringen och såg vilken bil han körde – en rutten Fiat med rostiga fälgar. Nästa dag gjorde de intjack i biljäveln och Yusuf lade sig i baksätet med en kolfiberkniv. Nikola ställde sig tjugo meter bort och försökte se in i bilen. När hårväktaren senare satte sig bakom ratten såg han hur Yusuf reste sig från baksätet som någon motherfucking zombie, drog ner balaklavan, satte kniven mot snubbens hals och förklarade att de skulle förfölja honom forever om han inte hjälpte till. Trettio minuter senare hade hårväktaren släppt fjorton filmer på en Dropbox som Nikola just registrerat. Fjorton kameror. Fjorton vinklar. Fjorton olika bildsviter på mördarna i solbrillor. Nikola, Yusuf och Bello valde ut de tydligaste delarna av filmerna. De kom från kameran vid hissen. I ungefär sju sekunder stod de två snubbarna stilla och väntade, kamerans öga stirrade på dem från sidan, kanske två meter bort. Bäst syntes det ena aset som hade en tatuering på halsen, kanske var det en skorpion, även om bilden inte var perfekt – när de försökte zooma blev det pixligt. Ändå: det fick räcka. På kvällarna de närmaste veckorna hade Nikola, Yusuf och Bello åkt till Gravediggers, O'Learys, Croc's, Telgias och alla andra ställen i Södertälje. Visat upp filmsnutten för dörrvakterna, entrévärdarna, snubbarna i baren och utvalda gäster. »Känner du igen nån av de här killarna?« De flesta fattade vad det handlade om. Mordet på Chamon var inte okänt i Sö'tälje. De snackade med folk de kände, snackade med folk som kände folk de kände. De visade filmen. Pausade precis när mördarasen klev in i hissen, när tatueringskillen syntes som tydligast. Repeterade frågan om och om igen. Alla ville hjälpa till. Alla hoppades på gentjänster från Mr Ett. Det gick inte att lita på någon, eftersom de bara ville vara snälla. Ändå kände ingen igen mördarna. För en vecka sedan hade det varit dags att avrapportera. Yusuf snackade om att han måste hålla sig under radarn ett tag. När han klivit ner på gatan från sin lägenhet i går hade en risig Toyota kört förbi med nervevade rutor och automatvapen i de utstickande händerna. _Drive-by_ mitt på ljusa dagen liksom: det nya Sverige. Yusuf kastade sig in i porten igen – men ändå: Söderort höll verkligen på att förvandlas till vilda västern. Och Murray och hans snutkompisar gjorde _nada_. Eller snarare: samhället gjorde noll – brorsorna var galna, men de var galna av en anledning. Lunchtid. Isak hade feta svarta hörlurar på sig. Mr Ett käkade fläsknoisette. Mr Ett käkade med hörlurar på – det enda som hördes var det svaga ljudet av musiken. Bello fipplade med sina fingrar som en nervös skolunge inför rektorn. Isak: rakad skalle, en mage som snuddade vid bordskanten fastän han skjutit bak stolen en bra bit. Den syrianska örnen tatuerad på sin ena underarm. Fast det var egentligen inte en örn, det hade Chamon berättat för Nikola en gång, det var en fackla, eller en sol, med vingar. »Den ska vara röd, det handlar om allt blod som har flutit. Vi har blivit förföljda i århundraden.« Chamons röst hade varit seriös. Men allt var bara skit, tänkte Nikola. Chamons familj hade flytt från förtrycket på ett ställe för att hamna i våldet på ett annat ställe. Det var uppfuckat i grunden. Bossen torkade sig kring munnen och tog upp glaset med Cola. Han hade inte rört det under måltiden. Nu svepte han innehållet i en enda lång klunk. Han rapade. Han pillade sig mellan tänderna. »Så«, sa han. »Vad händer?« Nikola sammanfattade det lilla de fått reda på. Bello nickade då och då. Nikola sa: »Men vi fattar inte hur de kunde veta att Chamon skulle träffa dig och Yusuf just på gymmet, hur de kunde veta var ni skulle ses och inte heller hur de kunde veta vilken avdelning han låg på.« »Jag har ingen aning«, sa Isak och sköt bak stolen ännu mer. »Men jag tror de var ute efter mig först.« »Men varför kom de till sjukhuset då?« »Det är en jävligt bra fråga, de kanske ville skicka nån fittig signal till mig. Men de kan glömma att jag viker ner mig.« »Vi har till och med varit flera gånger i Västerort och visat kamerabilder på asen. Men ingen där vet heller vilka de är.« »Jag blir så ledsen, alltså. Jag tänker på Chamon varje dag. Och så blir jag deprimerad den här tiden på året, allt är så grått. Och det är ju den här tiden på året nästan jämt i Sverige.« Isak var coolare i dag än när han haft sitt snack efter begravningen. Kanske var det veckorna som gått, eller så var det vad som krävdes för att bli det han var – att du behöll lugnet fast de försökte meja ner dig och lyckats klippa en av dina egna. Kanske var det så du måste bete dig – om du ville bli top dogg. Isak sa: »Fortsätt kolla med Chamons kranar som han levererat grejer till på alla svartklubbar och sånt där. Allt kanske har att göra med nån där.« Nikola hade redan gått till de där jätteklubbarna för att snacka runt, försöka ta reda på om någon visste något om mordet. Han tänkte på en av pushermänniskorna han snackat med för ett tag sedan på en sådan där industrifest. Han hade direkt uppfattat på hennes sätt att prata hur hon sög på vokalerna, så som morfar brukade prata om. Hon talade perfekt svenska – men han hörde att någon måste ha uppfostrat henne på persiska också. Roksana hette hon – och av någon anledning kom han ihåg henne extra väl. I nuet. Boxershorts. Sunkig smak i munnen. Ont under fötterna – han fattade inte varför. Någon ringde på dörren. Nikola satte på sig en T-shirt och gick för att öppna. Innan han låste upp kollade han i titthålet – han hade gjort det till en vana redan före Chamonhändelsen – det var ännu en av efterverkningarna av explosionen. Men personen i farstun var inte farlig. Det var mamma som stod där med två matkassar i händerna. »Vad det luktar här, Nicko. Jag kan städa«, var det första hon sa. Nikola orkade inte. Han vände sig om och började gå tillbaka mot sängen. Klockan på mikron visade halv elva. Mamma tog av sig skorna – egentligen helt i onödan för golvet var definitivt skitigare än gatan utanför. »Du får sluta ha telefonen avstängd, Nicko, jag vill kunna ringa dig, höra hur du mår.« Nikola satte sig på sängen och hängde med huvudet. »Jag förstår att det inte är lätt, gubben, men jag tycker ändå att du borde börja jobba igen.« Nikola slog på sin telefon. Han hade ett missat samtal från Bello. »Kom du hit för att gnälla«, sa han. »Eller var det nåt du ville?« »Jag kom hit för att gnälla«, sa mamma och drog på munnen. Hon gick ut i köket. Nikola hörde hur hon öppnade kylskåpsdörren och började ställa in mat. Han visste att det inte fanns något där förutom några flaskor Coca-Cola och ett paket smör som antagligen kunde krypa av sig självt vid det här laget. Hon började göra frukost. »Ligger du bara här hemma hela dagarna och gör ingenting?« Hon hade ingen aning, och det var bäst så. I går hade Nikola varit på ytterligare två olika rejv och tre klubbar och försökt få tag på folk som kranat åt Chamon, som kanske visste något. Han ville få tag på den där bruden också, Roksana, men hon verkade ha kört en _Sthlm delete_ på sig själv. »Hallå, Nicko? Är du här?« Nikola lade ner frallan, han hade inte ens ätit av den. »Sorry. Jag är trött bara. Jag sover dåligt.« »Det förstår jag. Men kan vi inte säga så här då: om jag lovar att städa här och laga massa god mat som du kan frysa in, så lovar du att åtminstone ringa George Samuel och fråga om du kan jobba deltid igen?« Nikola visste inte vad han skulle svara. Han hade inte tid med något arbete. Det enda jobbet han kunde göra nu var att försöka hitta horungarna. Nästa dag stod han utanför Södertälje polisstation. En dörr i ett grått hus. En halv trappa ner. Betongväggar, plastgolv och besökssoffor i ljust blankslitet trä. Simon Murray hade kallat honom på nytt förhör. I receptionen var det fullt med folk som vanligt: de flesta skulle säkert fixa pass, men andra var där för att anmäla bilstölder och inbrott och annan skit. Efter fem minuter kom fittan Murray ut med en kollega i släptåg. Samma svarta kängor, samma sportiga klocka i gummi på armen, men grinigare uppsyn. Han hälsade inte. »I dag tar du det lugnt.« Nikola förstod varför han inte kom ensam: Murray tänkte inte ta att han salivförnedrade honom en gång till. I stället för ett förhörsrum ledde Murray upp honom till snutkorridoren. Det stod poliser och snackade lite överallt. På väggarna hängde gamla polisaffischer som såg ut att komma från åttiotalet. Utanför deras små kontorsrum hade vissa hängt upp lappar. _Keep calm and stoppa buset._ _Jag älskar mitt arbete... på lunchen och fikapausen._ De försökte vara roliga. Inne på Murrays rum såg det ut som att någon pundade. Längs ena väggen stod en bokhylla med böcker, tidningar och framför allt pärmar. Bredvid bokhyllan låg proppfulla aktmappar i högar. Resten av golvet täcktes av papper med och utan plastfickor, antagligen var det olika förundersökningsprotokoll. Mitt i kaoset stod en inramad bild på en unge, en pojke med blont lockigt hår som såg ut att vara i fyraårsåldern. Nikola hade aldrig tänkt på att fittan Murray kanske hade barn. »Sätt dig«, sa Murray. »Var då?« Murray tog bort en bunt papper och en stol uppenbarade sig. Hans kollega lutade sig mot väggen med armarna i kors. Murray började ställa sina frågor, ungefär samma som förra gången. Var hade första skjutningen skett någonstans? Hur hade gärningsmännen på sjukhuset sett ut? Vilka kläder hade de haft? Vilka vapen såg du? Nikola svarade fåordigt, mest att han inte mindes eller visste. Och det var sant, han hade bilderna från övervakningskamerorna på sjukhuset, men i sin egen hjärna såg han inga ansikten, hörde inget snack. Samtidigt: Nikola kanske kunde få ut något av det här. _Han_ tänkte förhöra snuten lika mycket som de tänkte förhöra honom. »Har er tekniska undersökning gett nåt? Dna, fingeravtryck, tygfibrer?« »Har ni knackat dörr hos de som bor runt gymmet?« »Har ni gjort några mastkontroller?« »Har ni fått reda på i vilken bil de kom?« »Vilket är ert huvudspår?« Murray skakade på huvudet. »Jag kan inte uttala mig om det där.« »Men ni har väl en skyldighet att informera allmänheten?« Stämningen var så långt ifrån schysst det gick att komma – kanske var det inte så konstigt, Nikola ångrade nästan att han spottat i rasistfittans feja. » _Allmänheten_ – du låter ju nästan utbildad«, sa Murray. »Det är inte så ofta man stöter på sånt hos folk i ditt gebit.« Nikolas svar kom snabbt som en uppercut i fejan. »Inte i ditt heller.« Murray log, men det fanns inte en millimeter kärlek i hans smajl. »Jag tror vi avbryter här. Vi kommer inte längre. Du beter dig likadant som förra gången. Men det är en sak till bara som du bör känna till.« Han ställde sig upp. »Vi har gripit en bekant till dig. Han kommer begäras häktad i morgon.« »Vem?« »Han heter Isak, och det brukar räcka att man säger hans förnamn.« Nikola hittade inte ut. Han följde efter Murray som en _kelb_ i koppel. De sa inget till varandra. Receptionen där nere var fortfarande full med folk. Pallet snurrade: Mr Ett gripen. Misstänkt för vad? Hade det med mordet att göra? Murray och hans fittkollega hade vägrat berätta. Han öppnade dörren och gick ut på gatan. Himlen var lika grå som betongen. »Nikola.« Han vände sig om. Det var Emanuel Hanna, Chamons pappa. Han såg tio år äldre ut än när Nikola sett honom på begravningen. De omfamnade varandra. Samtidigt: Nikola pallade inte möta hans ögon. »Hur är det?« »Ingen ska behöva vara med om det som jag och Ranya genomlider.« »Jag vet.« Han såg nästan kutryggig ut. »Men vad gör du här?« frågade Nikola. Emanuel höll upp en papperspåse. »Jag har varit och hämtat ut Chamons grejer där inne på polisstationen. Hans plånbok, klocka, mobiltelefoner.« Nikola tänkte på frågorna han ställt till Murray, frågorna som grisen vägrat svara på: teknisk undersökning, dörrknackning, master. Master hade med mobiltelefoner att göra. »Emanuel, det kanske låter konstigt«, sa Nikola. »Men skulle inte jag kunna få låna Chamons mobiltelefoner? Bara några dagar.« Emanuel höll fram kassen. »Nikola, det finns ingenting jag nånsin kommer neka dig.« ## 19 Emelie funderade på att lägga sig ner på kontorsgolvet och ta en lur. Hon hade sovit som skit i natt igen, vilket kanske inte var så konstigt. Nina hade ringt och berättat att de äntligen gripit Adam Tagrin. Nu väntade Emelie på Teddy – hon hade bestämt sig för att bryta det märkliga dödläget dem emellan. De måste prata nu när Tagrin var i polisens händer. Den skumma känslan i kroppen från natten hängde sig kvar. Hon hade lagt sig längst ut på sängkanten och andats – hon ville inte ha halva ansiktet nertryckt i någon kudde, hon behövde _space_ och fria luftvägar. När hon behövde tänka däremot var det andra lägen som fungerade bättre – en märklig sanning: hur hon låg i sängen påverkade hur hon tänkte. Marcus jobbade på som vanligt inne på sitt rum, dörren var öppen. Emelie hörde ljudet av hur han knappade på tangentbordet. I köket satt två av gubbsen – som Emelie och Marcus i hemlighet börjat kalla de andra advokaterna här – och drack kaffe. Hon hade verkligen inget emot dem – de var alla habila advokater som gjorde sitt jobb, men alla visste att de inte var essen, de var inte _top of the line_. »Hur vet du egentligen det?« hade Marcus frågat när han och Emelie diskuterat saken under en lunch. »Det finns ju inga rankinglistor, som för affärsadvokaterna.« Men Emelie visste, det hade inte att göra med deras skarpsinnighet, utan med bristen på energi. Snart skulle Teddy vara här. I går hade hon träffat Oliver, Adams son och Katjas styvson. Det var han själv som ringt och velat ses. Pojken bodde i Bredäng hos en fosterfamilj men ville träffas på torget. Hon såg honom redan på avstånd. Stegen var bestämda, men kroppsspråket i övrigt osäkert. Då och då slängde han blickar omkring sig, som om han var rädd att bli upptäckt av någon, och det såg ut som om han tryckte sig mot byggnadernas väggar när han kom gående. Han kunde inte vara mer än tolv, tretton år gammal, men det var tydligt vems son han var – hans tänder var små, det såg nästan ut som om han inte tappat alla sin mjölktänder än. Till skillnad från Emelie var han ordentligt klädd för vädret, med dunjacka, mössa och handskar. Varför lär jag mig aldrig, tänkte Emelie. Själv huttrade hon i kylan. Hon sträckte fram handen. »Oliver?« Pojken tittade ner i marken och tog av sig handsken. »Vill du att vi sätter oss på något café eller så? Eller vill du prata här?« Pojken suckade. »Vi kan prata här.« Människor strömmade ut från tunnelbanestationen. Ett tåg norrifrån måste ha anlänt där uppe. »Vet dina föräldrar om att du träffar mig?« »De är inte mina föräldrar, jag bara bor där. Och jag har sagt till dem att jag ville träffa dig. De tycker inte att jag borde hålla på med det här. De tycker att det räcker att polisen har pratat med mig om pappa.« »Jag förstår. Så varför ville du träffa mig?« »För du skulle hjälpa Katja, så jag tänkte att du kan hjälpa pappa också nu när polisen tagit honom.« »På vilket sätt?« »Han har inte gjort det där som de säger. Han har inte dödat Katja. Jag vet det. De får inte döma honom.« »Men han har väl fått en advokat, han har nån som hjälper honom.« »Jo, men är det nån bra? Kan du svara på det? Har han en bra advokat? Kommer han att bli fri?« Olivers mungipor och ögon skiftade, som om han glömt bort vilka ansiktsuttryck som passade vilka ord. Emelie kände till advokaten som förordnats för Adam Tagrin, hon var en av de bästa. Emelie förklarade. »Jag kan tyvärr inte hjälpa din pappa. Det finns vissa regler och enligt dem får jag inte bli hans advokat, så är det bara, tyvärr. Jag är ledsen.« Oliver såg oförstående ut. Emelie försökte förklara igen. »Alltså, jag var ju advokat för Katja, och nu är din pappa misstänkt för att ha gjort det där mot henne. Då kan inte jag vara advokat för honom, det blir som att jag spelar för olika lag samtidigt.« Hon visste inte hur bra förklaring det var, men pojken verkade till slut förstå. Han drog upp jackans luva över mössan och vände sig snabbt om och började gå därifrån. »Ring om du har några frågor«, sa Emelie efter honom. Hon pratade till hans nacke. Teddy klev in på hennes rum. Hon tog ett steg fram. Han tog ett steg fram. Han såg trött ut – det kunde han ha – hon var tröttare. De stod mitt emot varandra. De skakade hand. Som människor som inte känner varandra, som skyr varandras beröring. »Hur mår du?« »Okej«, ljög Emelie. »Själv?« »Det är okej.« De satte sig ner. Teddy tittade sig omkring som om han aldrig varit här förut. »Du ville ses«, sa Teddy. »Du med«, sa Emelie, hon hade förstått när de bestämde det här mötet att han hade saker att berätta. »Men du ville mest«, sa han. Emelie kunde inte låta bli att le. Hon fingrade på pennan som låg framför henne på bordet. »Ja, kanske«, sa hon. »De har gripit Adam. Så möjligen är det hela över.« Hon berättade kort vad hon fått reda på om risporna i Adams händer. Teddy sa: »Jag hör vad du säger. Jag har gjort allt jag kunnat de senaste veckorna för att ta reda på vem Adam Tagrin är och var han höll hus. Inget av det jag fått fram motsäger att Adam tog livet av Katja. Men inget förklarar väskan på taket. Den var väl inte Adams?« »Det tror inte jag heller.« »Minns du vad du sa till mig när jag var här senast? När Katja precis mördats.« »Inte riktigt.« »Du sa att vi aldrig hittade de som verkligen var skyldiga till allt det här. Vi gav upp halvvägs. Och det finns nåt mer här. Så om vi ska ta de där svinen måste vi gå framåt. Vi kan inte stanna nu.« »Men det här med Katja kanske inte har med nätverket att göra.« »Det har allt att göra med det.« Emelie visste att han hade rätt. »Så vad vill du att vi gör?« Teddy harklade sig: »Det finns bara en person som kan hjälpa oss.« Nina Ley spottade ut sin prilla på marken, den såg ut som en rådjursspillning – Emelie mindes hur hon ibland gått upp tidigt på morgnarna som barn och sett de små kluttarna på gräsmattan. En gång hade hon tagit på sig sina vintervantar och samlat ihop dem och lagt i en hink. Mamma blev arg. Pappa bara skrattade: »Vi kanske ska anlita dig som bajsletare?« »Du ville träffas«, sa Nina när de kommit upp till Kronobergsparkens högsta punkt – samma plats där de pratat förra gången. »Vad säger Adam Tagrin?« »Han förnekar brott. I övrigt kan jag inte delge dig så mycket, det vet du.« »Har ni analyserat väskan som vi hittade på taket?« »Nej, inte än, det är kötider hos NFC. Hur så?« »Jag bara undrar. Den passar inte in.« »Var det bara för att fråga om det som du ville ses?« »Nej.« Emelie tänkte på Mats Emanuelsson som antagligen bodde i något annat nordeuropeiskt land med nytt namn, nytt personnummer och kanske till och med nytt utseende. Hans barn, Benjamin och Lillan, fanns inte heller i Sverige längre och Teddy hade tydligen försökt prata med hans ex Cecilia, men hon sa att hon inte visste var han fanns och även om hon vetat skulle hon inte ha berättat. Hon sa: »Nu när ni har Adam Tagrin undrar jag om du fortfarande vill ha min och Teddys hjälp.« Nina petade in en ny prilla under läppen. »Det vill jag.« »I så fall behöver vi få träffa Mats Emanuelsson.« Nina såg på Emelie och rättade samtidigt till prillan med tungan. »Det går tyvärr inte. Han har skyddad identitet och omfattas av polisens vittnesskyddsprogram.« »Nina, du vill lösa det här lika gärna som jag, och det gäller inte bara mordet på Katja, utan alltihop som ni har undersökt det senaste året. Men ni verkar inte ha haft nån enorm framgång hittills, om jag ska vara ärlig.« »Det stämmer. Men vi går långsamt framåt.« »Då finns det bara ett sätt. Vi har bara ett enda krav för att hjälpa till.« »Vad är det?« »Jag har redan sagt det. Att du ser till att vi får träffa Mats Emanuelsson.« ## 20 Det kunde ha varit en najs kväll. UB höll på att övergå till TG, det vill säga: inomhusklubben ömsade skinn till utomhusplejset. Under Bron låg i en gammal villa under Skanstullsbron, ett hus som kanske varit ett av stans finaste tills någon tvärt bestämt att Stockholms största bro skulle byggas rakt ovanför. UB öppnade i september varje år och stängde på våren då Trädgården tog över. Men just nu fick gästerna flyta mellan ställena, inomhus och utomhus, som olja på vatten. Fokus låg på dansmusik med _resident dj:s_ och internationella gäster. Det kunde ha varit en as-social kväll. Billie med entourage var där, söta killen och massor av annat folk som älskat Roksana de senaste veckorna var där. Z var där – och han verkade må bra fast två av hans fingrar var gipsade i ett slags ställning. Billie fattade ingenting av vad som hänt. Hon snackade på om ett nytt konstprojekt hon startat som gick ut på att smyga runt på nätterna och spreja vaginor på olika publika skulpturer och statyer. »Jag kallar det för gerillasnippföring. Könsorganet på såna som oss, som av samhället definieras som kvinnor, måste bli en del i det offentliga rummet.« Z garvade som en galning och bjöd Billie på en nyckel – den allra sista. Han måste ha haft kvar en liten påse i jackfickan. Roksana fattade inte hur Z tänkte, på honom verkade det som att allt var _business as usual_ – trots brutna fingrar, hot och kaos. Efter att de varit på sjukhuset med Z:s hand hade de gått för att äta lunch på fiket i Akalla: ett kallt flyktigt regn låg över centrumet, mer som en blöt dimma än droppar. Till och med när Roksana gick tätt inpå husväggarna och under de utskjutande taken nådde det henne. Vissa saker kom åt dig, hur du än försökte fly. Det hängde en ikonbild bakom kassadisken. Roksana beställde kardemummabullar och cappuccino med vanlig mjölk till dem båda. Om Billie skulle se henne nu skulle hon ringa ambulans – Roksana måste avgiftas: vitt mjöl, socker och laktos, farligare än smutsigt heroin. »Den här bullen är så god att den smakar bajs direkt i mun«, sa Z, och tycktes redan ha glömt att han nyss varit på sjukhus. »Men Z, vad ska vi göra?« Z mumsade flera tuggor till. »Vi får försöka ta ett snack med dem. Resonera lite. Förstå vad de egentligen vill ha av oss.« Så de hade försökt med det. Galningarna gick med på att ses på Hotell Star Inn i Haninge. Z och Roksana kom till hotellrummet först. Tre våningar upp. Persiennerna var redan nerdragna. Hon undrade om hotellreceptionen brukade förbereda för den här typen av möten. Efter en stund öppnades dörren och killen som varit hemma hos dem klev in tillsammans med en annan man. Den förste: samma kläder som sist. Luvtröja och likadana Adidasmjukisbyxor som Billie brukade ha. Den andre såg ungefär lika ung ut och var också klädd i sportbyxor och luvtröja, med den skillnaden att tröjan såg ut att vara i läder och det stod Gucci med små guldbokstäver över bröstet. Smak verkade inte vara de här gangstrarnas starkaste gren. Ändå: han rörde sig lugnare. Det var tydligt vem som bestämde. Ledaren skakade deras händer, sköt sedan ut skrivbordsstolen och satte sig ner. Den store killen stod framför dörren med armarna i kors. Roksana tänkte på hur han själv inte klarat av att titta när han knäckt Z:s fingrar. Rummet var klaustrofobiskt litet insåg hon sedan, den enda flyktvägen hade just blockerats. Ingen sa något. Z stod tryckt mot fönstret – stel som en Piggelin, handen med de brutna fingrarna hängde längs benet. Roksana satt kvar på sängen. Rummets luftkonditionering var högljudd. Sängen var oskön, alldeles för mjuk. Det kändes som att hon höll på att sjunka ner till golvet. Hon väntade på att Z skulle säga något. Ledarmannen nickade mot honom. »Hur är det med din hand? »Det kommer ta några veckor«, sa Z och höll upp den framför dem. »Det är bra att ni vill dialoga«, sa mannen, som om de inte hade med Z:s brutna fingrar att göra. Roksana tänkte: dialog är ett substantiv, inte ett verb, ditt fetto. Fast kanske var det ett verb, slog det henne sedan – precis som bryta, misshandla. Knäcka. »Det hade varit bra om vi kunnat prata innan ni knäckte min väns fingrar«, sa hon. Ledarfettot lutade sig framåt i stolen. »Vi kan alltid tänka oss att prata. Men vi är inga pajasar. Och nu sitter vi här. Vi har kommit, för att du ville _dialoga_. Så berätta för mig: vad är det ni vill prata om?« Det lät som om Z pep något. Sedan hörde Roksana att han försökte prata. »Vi kan tänka oss att betala er en summa, men vi har inga stora pengar, så hoppas inte på nåt jättebelopp.« Ledaren lutade sig tillbaka. Munnen stängd, ändå rörde han på käken – kanske masserade han ett tuggummi eller en snus där inne. »Först trodde jag att snubben som hyrde där före er sålt mina grejer till nån annan, för min vän här hittade inte ett skit hemma hos er. Tro mig, jag var ett fitthår från att betala vem som helst på häktet för att hugga ner den horan. Men jag hade fel. Det var ni som sålde mina grejer. Och för det vill jag ha en miljon.« Roksanas hjärna imploderade, hon kunde knappt andas. En miljon – de skulle aldrig kunna få ihop ett sådant belopp. Hon ville resa sig direkt och gå därifrån, men det var ju omöjligt. »Men det vi hittade skulle aldrig ha dragit in så mycket, det var bara några hekto«, försökte Z. Ledaren sa ingenting. Bara väntade. Z pratade vidare, försökte förklara hur han och Roksana såg på saken, hur de bara prövat några milligram och bjudit några polare. Hur mängderna inte varit särskilt stora – tyckte de. Ledarens mun rörde sig igen utan att något ljud kom ut, han tuggade eller sög på vad det nu var han hade där inne. »Jag tror ni förstår«, sa han utan att över huvud taget kommentera ett enda av Z:s alla halvsanna argument, »att jag måste få mina pengar. En miljon. Och börja inte snacka igen om mängder. Jag vet hur mycket killen som bodde i lägenheten före er hade där. Men det är ändå skit samma: ni är bötfällda för att ni blåst mig«. Roksana försökte svälja. Det kändes som om någon tryckte ner tio kardemummabullar samtidigt i hennes hals. Z satt också på sängen nu, huvudet hängde. »Men det är omöjligt för oss«, fick hon ur sig till slut. Ledaren reste på sig. »Ni får fixa det bara, så enkelt är det. Ni kan ju alltid sälja på bara som ni gjort hittills, så får ni ihop vad som behövs till slut. Men försök inte fucka mig en gång till. Då blir jag riktigt irriterad. Och jag är mycket mer hettlevrad än min brorsa här.« Det heter fan inte hettlevrad, fetto – tänkte Roksana. Förtvivlat. Klockan var bara halv två när Roksana klev på nattbussen hemåt. Det var slut på taxiresorna nu. Folk hade approcherat henne och Z minst en gång i kvarten och undrat om de hade att sälja, till slut blev det för mycket. Men Z var kvar ute. Och Billie klockade inte att något var fel. » _Gäri_ , kan du säga mig en sak«, hade hon sagt. »Varför är det alltid så vått på unisextoaletters golv? Jag är _all for_ att inte könsbestämma toaletter, men det har blivit äckligare sen cismännen började tränga sig på. Och då undrar jag: är det blött för att männen inte kan tvätta händerna utan att skvätta på golvet, för att toaletterna går sönder och läcker, eller för att de inte kan sikta när de pissar?« Roksana försökte verkligen le. I bakgrunden hördes någon gammal Patti Smith-låt som Roksana bara kände igen för att just Billie brukade spela den. »Jag har alltid handskar med mig nu för tiden, toaletterna på universitetet är också äckliga fast jurister är så städade människor«, fortsatte Billie och visade upp en liten påse med plasthandskar. »För att slippa röra vid nåt.« Det var varmt längst bak i bussen. Roksana fattade inte hur Z kunde ta allt så lätt. De behövde stöd av någon, men det verkade bara vara hon som brydde sig. Hon tog upp telefonen och en papperslapp med ett telefonnummer. Ringde den enda hon kunde komma på som kanske kunde hjälpa dem ur den här skiten. »Yes.« »Är det Nikola?« »Ja, vem snackar jag med?« »Hej, Nikola, det är jag, Roksana.« »Vem?« »Roksana, vi träffades utanför den där klubben för några veckor sen. Kommer du ihåg? Du frågade om en vän.« »Ja, jag minns dig. Vad vill du?« »Kan du prata på den här telefonen?« »Ja.« »Det är några som utpressar mig på pengar.« »Jaha.« »Jag behöver råd från dig.« »Vet du vilka de är?« sa Nikola. »Nej, egentligen inte. Jag har inga namn.« »Du måste ha bättre koll.« »Vad pratar du om?« »Lyssna, jag kan inte hjälpa dig. Jag har mina egna grejer att ta hand om, förstår du?« »Snälla, du kan väl i alla fall träffa mig och prata?« Det lät som att han suckade. »Det finns regler i den här världen, känner du till dem?« »Vilken värld?« »Världen som du klivit in i. Det finns enkla regler. Och en är att alla får ta hand om sin skit. Jag tror nog att du förstår. Plus jag känner inte ens dig.« Roksana lutade sig framåt, det kändes som att någon drog henne ner mot golvet. »Nej, vi känner inte varandra«, försökte hon en sista gång. »Men det finns andra enkla regler också.« »Vad snackar du om?« »Man hjälper en vän som hamnat i skiten.« Nästa dag såg Roksana på när han klev ur en bil som såg dyr och extremt miljöovänlig ut. Men det var inte han som körde den. Han hade samma gångstil – överkroppen svängde fram och tillbaka för varje steg – som utanför rejvet. Han blinkade med ena ögat när han satte sig framför henne. Bilen rivstartade därifrån. »Tja«, sa han. Restaurangen hette Palm Village Thai Wok och låg i närheten av Kista. Roksana hade cyklat hit. Stället låg i en gul trävilla, men hon hade satt sig på en av bänkarna utanför. Hon hade aldrig varit där förut, men tänkte att Nikola inte skulle vilja prata inne bland andra gästers stora öron. Han verkade vara sådan. »Hur mår du?« frågade hon. Hon ville försöka skapa så normal stämning som möjligt, trots att det här var en skum situation – hon var faktiskt riktigt förvånad att han gått med på att ses. De var _inte_ vänner, de hade träffats en gång i fem minuter i väntan på en taxi. Bilarna brusade ute på Sollentunavägen. De två björkarna som tornade upp sig vid infarten till restaurangen skuggade platsen där de satt, trots att de inte fått många blad än. Roksana trodde nästan att han skulle resa sig och gå när hon frågade: »Vill du ha nåt att äta?« Till hennes förvåning nickade han. De gick in. Det fanns faktiskt inte många sittplatser där inne – villaområdets eget lilla lågpris-take-away – man beställde, betalade och fick maten på samma gång vid en förlängd kassadisk bakom köket som låg helt synligt. Den asiatiska damen som tog emot deras beställning hade hela tiden öppen mun så att tandköttet syntes och hon såg helt uttryckslös ut, som om de inte ens var där. Roksana frågade: »Har ni något vegetariskt alternativ?« »Du kan få allt«, sa damen på knagglig svenska. Roksana fattade inte. »Du kan få alla rätter, ett till femtiosju, utan _meat_ eller _fish_.« Roksana beställde samma som Nikola, fast utan kycklingen. Det verkade enklast så. Nikola åt med kniv och gaffel. Roksana använde pinnarna. Det var fascinerande: han skar varje kycklingbit i tre delar, sedan tog han ris med gaffeln och spetsade försiktigt kycklingen längst ut, men utan att ett enda riskorn trillade av. »Så vad händer?« Roksana lade ner pinnarna. »Jo, det är så här att jag och en kompis har många kamrater som tycker om att festa och så, och du frågade ju mig om jag sålde för din kompis Chamon, men det gjorde jag inte.« »Nähä.« »Och du vet, folk vill bara vara glada och dansa men ibland vill de ta grejer också, men det vet ju du, du har ju varit inne på såna där klubbar och rejv.« »Nej.« »Har du aldrig varit inne?« »Nej.« »Men du kom ju fram till mig utanför ett?« »Jag går inte på rejv. Vem tror du att jag är? Jag ville bara snacka med folk som hängde där.« »Du borde prova.« »Det var inte det här du ville prata om. Det var nån som pressade dig, sa du.« Roksana mötte hans blick. Hans ögon var runda och ljusbruna, samtidigt var de nattsvarta. Som att han bara såg mörker. Hon måste förklara: hur de av en slump hittat k-specialen, hur de börjat sälja bland sina kamrater och på fester och rejv, hur knarket tagit slut och Z misshandlats, vad som sagts på hotellrummet, hur de varit idioter som i princip inte sparat en enda krona. »Är han din kille?« undrade Nikola när hon var klar. »Nej, men vi bor ihop.« »Ni bor ihop, men han är inte din kille?« »Precis.« Nikola höjde på ögonbrynet. Roksana bestämde sig direkt för att inte bemöta det sista, hon behövde den här idiotens hjälp. »Ni har ju kontakterna«, sa han sedan. »Så varför kör ni inte bara på, och försöker tjäna ihop de där pengarna?« »Men vi har inget att sälja.« »Ni kan tillverka eget.« »Hur då?« »Köp ketamin på apoteket och torka skiten.« »Men vi har inga recept. Det är narkotikaklassat, vi kommer inte få ut nånting.« »Okej, testa nätapoteken eller nåt då, vad fan vet jag. Hur som helst måste ni tänka annorlunda. Du kan inte bara gå runt och gnälla. Ni har faktiskt blåst de där snubbarna på deras varor, det får du ge dem. Tänk brett.« Nikola petade upp det sista riskornet på sin gaffel och förde det till munnen. »Jag måste dra nu. Jag har annat att hålla på med.« Roksana ringde Z när hon cyklade hemåt. Pedalerna kändes overkligt tunga, men Z lät glad. »Har du träffat den där gangstern du pratade om nu?« »Ja, men han skiter i att hjälpa till.« Hon berättade kort vad Nikola sagt. Z:s röst studsade i handsfreelurarna. »Men det är ju en fantastisk idé«, sa han. »Vi försöker få tag på ingredienserna och så torkar vi fram nytt pulver.« »Hur då?« stönade Roksana. »Vänta, jag ska kolla.« I några sekunder hörde hon bara klickljudet från tangenterna på Z:s dator, sedan kom hans röst tillbaka. » _Ketaminol vet_ «, sa han. »Det är ett narkosmedel för djur ur vilket det går att utvinna ketamin. Det är ju suveränt.« ## 21 Teddy och Emelie promenerade bredvid varandra genom Gardermoens ankomsthall, skosulorna gnisslade mot golvet – de hade inte suttit bredvid varandra på planet. Emelies ansiktsfärg påminde mer om skrivarpapper än hud. Nina Ley hade ordnat det hela snabbare än de trott. I dag skulle de få träffa Mats Emanuelsson. »Hur är det med dig?« frågade Teddy när de passerade spärrarna till Flytoget. »Vill du verkligen veta?« »Ja.« »För du har ju inte varit särskilt vetgirig de senaste veckorna«, sa hon. »Inte du heller. Men nu undrar jag hur du mår. Du behöver inte svara.« De klev ner på perrongen. Emelie hade fått en adress av Nina, ett område i Oslo som kallades för Tjuvholmen, och där ett hotell som fått det ooriginella namnet The Thief. Efter några minuter kom tåget in. Emelie hade fortfarande inte svarat på hans fråga. En automatisk röst basunerade ut något om vilka stationer de skulle stanna på, men Teddy hann inte uppfatta orden – norska i kombination med kvarvarande lock för öronen hade aldrig varit hans starka sida. De slog sig ner i första vagnen. Emelie satt upprätt i sätet. »Jag försöker bedriva en advokatverksamhet, men så händer det massa skit som gräver sig in i mig«, sa hon. Hennes uppdragna axlar och spända hals, hennes ena hand som hela tiden omedvetet trummade mot sätets tyg. »Jag förstår vad du menar«, suckade han. »Varför är folk såna as?« »Det är du som har valt att jobba med brottmål.« »Ja, du har kanske rätt. Jag borde inte ha att göra med människor som aldrig ändrar sig«, sa hon. »Jag borde söka mig till såna som passar mig själv.« Flytoget rullade in mot Oslo Sentralstasjon. Husen såg råmoderna ut, höga, smala, täckta av reflekterande glas. Ett hade helt oregelbunden vit fasad där varje fönster var format som en skärva i en krossad spegel. Det var ingen tvekan om budskapet, varje utländsk människa som anlände hit skulle fatta: det går bra för Norge – i alla fall _gick_ det bra när de där husen byggdes. De klev av. Sentralstasjonen var stor. Norrmännen hade s-tema, tänkte Teddy: salladsställen, Starbucks, sushibarer, Seven Eleven. Och så en liten snutstation. De steg in i en taxi och gav adressen till chauffören. Till vänster ute i vattnet låg en enorm byggnad med en gångbro som förband den med kajen. »Det där är Operan«, sa Emelie och pekade. Byggnaden såg ut som om en gigantisk vit Formel 1-bil körts ner i sjön och bara överdelen stack upp ovanför ytan. Men Operan verkade vara en populär plats. Teddy såg folk strosa omkring på taket som bestod av olika ramper. Tjuvholmen utgjordes av nybyggda bostadshus på en udde mitt i Oslo. » _Dyrere bolig er ikke i Norge_ «, sa taxichauffören på bruten norska. Tjuvholmen: supermodernt, ultrapåkostat. Metallräcken, träpaneler, feta balkonger ut mot havet. På gatorna stod Teslabilarna på rad och i kanalen låg Anytecbåtarna skrov i skrov med Axoparerna, trots det kyliga vädret. Emelie meddelade deras ankomst i receptionen, de visste inte vad som skulle hända från och med nu. Receptionisten bad dem vänta. Teddy såg att Emelie betraktade en tavla bakom disken som såg ut som om någon lagt ut en rund passepartout och oplanerat splashat ut så mycket färg som möjligt på den. »Det där är en Damien Hirst«, sa Emelie. »Vad?« »Tavlan där borta. En av världens mest kända samtidskonstnärer. Den är inte billig, den där.« »Och hur vet du det? Har du blivit ritintresserad på sistone?« »Nej, men Magnus Hassel hade tavlor av Hirst. Du vet ju hur det såg ut på Leijon.« Teddy undrade hur Mats Emanuelsson hade det nu för tiden. Om han kunde träffa sina barn något, hur han levde sitt liv. Han hade suttit åtta år för det han gjort mot Mats, men Mats själv hade också blivit tvungen att leva i ett slags fängelse som en följd av alltihop. Sju år – så länge hade han hållit sig under jorden, först själv, sedan med polisens hjälp. Teddy undrade hur länge detta skulle pågå. Receptionisten vinkade till dem. »Nu har jag fått besked. Tydligen ska ni ner i garaget.« Mats såg annorlunda ut. Möjligen hade han gjort någon plastikförändring, näsan kanske, eller kring ögonen. Framför allt hade han rakat av sig skägget, sparat till långt hår som han satt upp i en tofs och lagt på sig – han var mullig, det syntes mest under hakan. Teddy och Emelie fick kliva in på varsin sida och sätta sig med Mats i mitten i passagerarsätet på en Passat. Ingen av dem hade sett honom på ungefär ett och ett halvt år. På ett sätt såg Mats också yngre ut, mer som när Teddy sett honom första gången för drygt tio år sedan. Kanske var det avsaknaden av skägg, eller att huden blev slätare av fetman som spände ut rynkorna. Eller så var det något annat, kanske plastikoperationerna. Sedan slog det Teddy att Mats antagligen var sminkad – kanske var det så hans liv var nu för tiden: varje dag måste han förändra sitt utseende, bli någon annan än sig själv. De kramades. »Vad kul att se er«, sa Mats med glad röst. Chauffören, som visiterat dem innan de klev in i bilen, startade Passaten och de rullade ut från hotellets garage. »Kunde vi inte ha setts på hotellet? Det verkade ju väldigt trivsamt, det där stället.« Mats skrattade till. »Pengen från svenska staten räcker inte till sånt, och om jag inte hade haft lite egna pengar undanstoppade skulle jag antagligen inte ens ha kunnat träffa er här. Men tro mig, hotell är som vaniljmjukglass, jag har bott på så många i mina dagar: de ser inbjudande och lockande ut, men efter några slick tröttnar man.« Mats ansikte förändrades, han blev allvarlig. »Skämt åsido så bedömde vi att hotellet inte var säkert.« Emelie och Teddy nickade. Hon sa: »Men vi är glada att du och polisen gick med på att vi kunde ses, hotellrum eller inte hotellrum. Hur är det med dig?« »Tillbaka till det vanliga, antar jag. Jag levde ju så här under några år på eget bevåg, fast då var det enklare, för då trodde de att jag var död. Nu vet de att jag lever.« Mats skrockade till igen. »Om det här nu kan kallas att leva.« »Hur är det med Benjamin?« undrade Emelie. Benjamin Emanuelsson: hennes gamla klient i mordrättegången. »Han mår okej, efter omständigheterna«, sa Mats. »Han pluggar grafik och design på ett universitet utomlands.« »Skönt att höra, träffas ni nåt?« »Ja då, jag bor i samma land. Och Lillan, hon är arton nu, så hon är på väg att flytta ner hon också, om mitt ex inte blir för ledsen av det. Men jag undrade just när nån skulle komma med fler frågor till mig.« »Har inte polisen förhört dig?« »Jodå, en kriminalkommissarie Ley, men de verkar ju inte komma nån vart.« Teddy och Emelie började ställa sina frågor. Om Mats någonsin hört talas om en flicka som hette Katja. Vad han visste om en Peder Hult – mannen som bjudit in Mats till eventet på en herrgård för drygt tio år sedan där han hittat datorn med övergreppsfilmerna. Vad han visste om de andra männen på eventet. Mats talade långsamt när han försökte svara på deras frågor. Han nämnde de namn han kunde minnas: Peder Hult igen, Fredrik O Johansson, Gunnar Svensson, några till. »Men«, sa han. »Jag har jobbat mer än tio år på att förtränga gnistan som tände helveteselden.« Mycket av det han berättade var inte mer än fragment, skärvor av minnesbilder. Något borde det ändå ge. »Adam Tagrin då«, sa Teddy. »Är det ett namn som låter bekant?« »Tagrin?« Teddy böjde sig ner för att leta i sin väska efter en bild på Adam. Då smällde det. Det var glas som splittrades. Emelie skrek. Bilen girade. Det låg glassplitter över dem. Sidorutan var trasig. Sedan såg Teddy chauffören: hans huvud lollade. Blod rann från insidan av passagerarplatsens fönster. Något hade träffat honom. Teddy kastade sig fram samtidigt som han tittade ut: en svart Golf fem meter bort med nervevade sidofönster. Teddy låg över chauffören, greppade efter ratten. Bilen krängde. Han försökte fösa undan chaufförens kropp samtidigt som han höll kvar ratten och försökte få ner sina ben till pedalerna. Han måste hålla bilen på rak kurs. Samtidigt hålla sig undan. Emelie vrålade igen. »Ner, Teddy.« Det smattrade. Teddy såg mynningseld från Golfens nervevade fönster. Mörkklädda gestalter där inne. Ljudet av en mini-Uzi: han var nästan säker. Bilar runtomkring tutade. Han visste inte hur han skulle köra här. Han såg femvåningshus i tegel. Fotgängare, ljusgröna bussar. Vattnet låg till höger. Han tryckte gasen i botten. Det kändes som om bilen skulle stegra sig. Chaufförens livlösa kropp stötte mot honom. Golfen låg fortfarande bredvid dem, de körde mot trafiken. Det tjöt. Skrapande ljud av metall mot metall – bilkroppar som stötte i varandra. Golfhelvetet försökte preja dem av vägen, de skulle tvingas rakt ner i sjön om han inte gjorde något. Som en tunnel: han såg gatan som i en lång gång, ett ljus längre fram. Han kunde inte tänka på något annat nu, fick inte. Bara styra. Han vred ratten åt vänster. Dunkade in i bilen bredvid. Han hörde polissirener. Han hörde motorn varva. Han hörde paniken brusa i sitt huvud. Han såg Operahusets vita siluett längre fram. Golfen låg före nu och den girade mot honom. Spärrade av alla vägar. Det fanns ingenstans att ta vägen, bara vatten. Och Operahuset på sin konstgjorda ö. Mannen i passagerarsätet på Golfen höll i sitt vapen igen. Teddy satsade allt. Vred ratten tvärt åt höger ändå. Körde rakt upp på gångbron mot Operan. Som någon _Fast and Furious_ -galning. Han bromsade inte. Mellan kajen och Operan. Han tutade. Folk såg honom komma, hörde honom signalera – de slängde sig åt sidorna. Bron var tillräckligt bred för en bil att passera. Ändå: som en vansinnig människa. Som en man som låtit paniken ta över. Samtidigt fortsatte han. En blick i backspegeln: han skrek nästan högt. Golfjäveln stannade inte. Den hade också kört upp på gångbron. Han pressade ner gasen. Emelie skrek: »Vad gör du, Teddy?« Upp på den sluttande rampen som var Operahusets tak. Det skumpade: en körbana upp till himlen. Högst upp: tio meter – då bromsade han, lade i backen, svängde på en femöring. Gasade igen: upp på nästa ramp, den som var själva glasdelens tak. Förbi den uppskjutande sista takkroppen. Det var sjukt. Han såg bara himmel och hav framåt nu. De stod tjugo meter upp. Emelie vrålade. Teddy skrek. Han såg Golfen komma upp för takrampen också. Männen med sina vapen. Han pressade ner gasen – körde över kanten. Som en fågel. Tre sekunder i luften: ett ögonblick av stillhet. Lugn. Bara vindens sus genom de trasiga fönstren. Sedan smällde de i den sluttande byggnaden längre ner, och fortsatte mot vattnet. Bra fjädring på den här kärran, hann han tänka, sedan utlöstes krockkudden, och bilen stannade. Han tittade bak. »Emelie?« Hon satt som ett klistermärke mot baksätet. »Du är galen«, sa hon. Sedan tittade han på Mats. Hans säkerhetsbälte hade hållit fast även honom. Teddy tittade närmare. Mats huvud vilade i en onaturlig vinkel. Han hade ett hål i sin panna. På insidan av fönstret bakom honom: blod. * TELEFONSAMTAL 16 Till: Hugo Pederson Från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Datum: 1 december 2005 Tid: 09.03 PIERRE: »Nurå surru, nu händer det grejer. Nu blir det åka av.« HUGO: »Vad?« PIERRE: »Ring mig på fillen.« HUGO: »Jag får ståfralla när du snackar så där.« PIERRE: _»Good for you_. Du är snart en burgen man. Ring mig.« TELEFONSAMTAL 17 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 1 december 2005 Tid: 09.05 HUGO: »Berätta och Berätta Om satt i en båt, då trillade Berätta i. Vem satt kvar?« PIERRE: »Kul.« HUGO: »Men berätta nu då.« PIERRE: »Okej, så här. Det här är så enkelt det kan bli. Rakt och fint, ingenting i princip som kan gå snett. Husbocken kommer vinstvarna. De kommer skriva ner värdet på sin anläggning i Kina med mer än tvåhundra mill, på grund av förlorade myndighetstillstånd och föroreningar där lite bybor kring fabriken har dött och sånt där, dessutom kommer de varna för sämre omsättning i sin Nordamerikadivision nästa år, och därför får de försämrat rörelseresultat. Den lilla Husbocken kommer rasa minst sju procent.« HUGO: »Låter som den kommer rasa, men du kan inte veta med hur mycket.« PIERRE: »Jag tänker i varje fall blanka Huskuken. Men det räcker inte, lyssna på det här. Icahn förbereder också att gå kort, han kanske vet samma sak som vi, och när det blir känt kommer den skita ner sig några procent bara på den negativa nyheten.« HUGO: »Å sjutton, när kommer pressmeddelandet då?« PIERRE: »Om två timmar, när Dow Jones öppnar.« HUGO: »Helvete, då är det bråttom. Varför ringde du inte tidigare?« PIERRE: »Fick precis veta det. Men jag tänker så här, en tvåstegsraket. Först blanka nu, sen kommer pressmeddelandet, sen hämtar den sig något inför rapporten, då blankar vi igen. Sen när den störtar för andra gången, då jävlar.« HUGO: »Jag har inte tid att snacka mer med dig, känner jag. Måste ringa min bitch nu.« TELEFONSAMTAL 18 Till: Jesper Ringblad (aktiemäklare Nordea) Från: Hugo Pederson Datum: 1 december 2005 Tid: 10.04 HUGO: »Hej, lilla du. Det är jag.« JESPER: »Maestro Pederson?« HUGO: »Exakt. Och nu ska du höra på jävligt noga. Vi ska blanka Husqvarna B.« JESPER: »Blanka?« HUGO: »Precis.« JESPER: »Det har vi inte gjort tidigare.« HUGO: » _So what_?« JESPER: »Jag är skyldig att informera dig om riskerna med bankningsinstrumentet. Det innebär att du säljer aktier som du inte äger. Du lånar alltså aktier i Husqvarna B och säljer på marknaden. Sen måste du köpa tillbaka aktierna vid en senare tidpunkt. Om aktien gått ner i värde så är allt frid och fröjd, men om aktien stigit så...« HUGO: »Ja, ja, jag vet så klart vad blankning är. Vi har inte tid att snacka en massa. Du måste jobba. Jag vill ha ett kilo.« JESPER: »Du vill låna en miljon Husqvarna B och sälja direkt? Hugo, är du verkligen säker? Du förstår att det finns ingen ände på förlusten om det inte går som du vill? Aktien kan stiga hur mycket som helst, och då är din risk så att säga oändlig.« HUGO: »Sluta föreläsa. Jobba i stället. _Make me_ smutsigt rik.« JESPER: »Absolut. Men jag är skyldig att informera dig och ställa vissa kontrollfrågor. Hur kan du vara så säker på Husqvarna?« HUGO: »Jag har kollat in svängningarna i den där aktien, och den har gått upp för mycket. Det är därför jag tror den kommer falla. Du känner väl mig? Jag är ett telepatiskt aktiegeni. Jag brukar ha rätt.« JESPER: »Jag vet, he he. Okej då. Jag börjar jaga block, som vi brukar väl?« HUGO: »Precis, men en sak till.« JESPER: »Vad?« HUGO: »Du har en timme och femtiofem minuter på dig. Klockan tolv måste allt vara klart.« TELEFONSAMTAL 19–25 (sammanfattning) Till/från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) samt ett antal mäklare och bankmän i Sverige, Schweiz och England (namngivna i särskild bilaga) Från/till: Hugo Pederson Datum: 1–7 december 2005 Sammanfattning: Hugo Pederson ringer ett antal mäklare och bankanställda i Sverige och övriga Europa och instruerar dem att för hans räkning köpa blankningsinstrument i den svenska aktien Husqvarna B. Totalt utför de blankningar i 3,4 miljoner aktier i Husqvarna B. Vidare framgår att Icahn Enterprises kl. 12.00 samma dag släppte ett pressmeddelande över New York Stock Exchange angående sin syn på Husqvarna AB. Aktiekursen i Husqvarna AB föll med 8 procent. Hugo Pederson realiserar därefter inom de två följande timmarna vinster på sina blankningsinstrument uppgående till nio miljoner kronor. TELEFONSAMTAL 26 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 12 december 2005 Tid: 16.45 LOUISE: »Hej, älskling, var är du?« HUGO: »Just passerat bron. Den är mäktig, det är den.« LOUISE: »Har du sagt till hotellet att du kommer checka in sent?« HUGO: »Nej, de får acceptera det bara. Le Royal, bästa hotellet i stan enligt Calle, ska de inte kunna klara av en sen gäst?« LOUISE: »Jodå, det gör de. Mysigt för dig. Var ska du äta middag då?« HUGO: »Tar nog room service. Jag kommer vara trött i benen, suttit i bilen hela dagen.« LOUISE: »Det är klart. Och så kommer du hem i morgon kväll?« HUGO: »Så ser det ut, Musis. In och ut bara.« LOUISE: »Och då har du med dig tre miljoner kronor?« HUGO: »Ja, älskling. Då har jag med mig tre kilo, som vi brukar säga i min värld. Men de kommer gå åt, det vet du. Stacek ska ha sitt för renoveringen. Och jag har beställt en ny bil.« LOUISE: »Jag vet. Och så borde vi betala köplats till Magnussons.« HUGO: »Vad pratar du om?« LOUISE: »Det vet du. Jag har ju sagt det till dig. Jag åt lunch med Isabelle i förra veckan, och det enda hon pratade om var att man måste ställa barnen i kö till Magnussons redan nu om de ska ha en chans att komma in.« HUGO: »Men vi har ju inga barn.« LOUISE: »Jag vill ha minst fyra.« HUGO: »Jaså?« LOUISE: »Det är klass på fyra barn.« HUGO: »Jo, men vad kostar skolkön då?« LOUISE: »För bibehållen plats vill de ha hundra tusen kronor.« HUGO: »Hundra tusen? De är sjuka i huvudet. Hundra lappar för en plats till ett barn som inte ens finns. Jag trodde vi bodde i ett socialdemokratiskt land där skolgången ska vara gratis. Det här är väl inte USA?« LOUISE: »Men våra barn ska väl inte behöva gå i nån kommunal skola heller, det kan du inte tycka?« HUGO: »Nej, men staten ger väl Magnussons skolpeng? De lever väl inte på privata pengar bara?« LOUISE: »Det tror jag inte, men nu handlar det om köplatsen.« HUGO: »Ja, ja. Gör det då. _Signa_ upp för det där.« LOUISE: »Underbart. Men du, älskling?« HUGO: »Ja?« LOUISE: »Finns det nån risk att nån stoppar dig nånstans, jag menar när du är på väg tillbaka med alla pengarna?« HUGO: »Nej, nej. Allt är coolt. EU-medborgare får inga problem, Schengen och allt vad det heter. Jag kommer åka ner hit om några veckor igen, och hämta mer pengar. Oroa dig inte, Musis. Oroa dig inte.« LOUISE: »Okej, vad bra. Men du, det var en sak till.« HUGO: »Vadå?« LOUISE: »Nu när vi fått det fint hemma skulle jag vilja ha lite konst på väggarna. Jag menar riktig konst, inte såna där tråkiga litografier som min mamma köper i Skåne. Jag var med Fredrika på Bukowskis Christmas Contemporary i går och de har så mycket läckra verk.« HUGO: »Contemporary, det är sån där modern skit, va?« LOUISE: »Hugo, du vet inte vad du pratar om. Jag menar fotokonst. Så schyssta grejer. Jag la faktiskt ett bud på ett underbart foto av en naturfotograf som heter Nick Brandt, ett mäktigt lejon i dammet på savannen. Svartvitt, två gånger en och en halv meter. Jättestort, tror det skulle bli så snyggt ovanför soffan.« HUGO: »Hur högt var det budet då?« LOUISE: »Du bryr dig bara om pengar. Jag trodde du skulle bli glad att jag tar hand om vårt hem.« HUGO: »Det är jättefint, Musis, verkligen, jag uppskattar det, men jag undrar bara lite vad det där fotografiet kan tänkas kosta.« LOUISE: »Vi är inte vana vid konstpriserna tror jag, det sa Fredrika i alla fall. Hon sa att vill man ha fina verk så kommer det kosta lite, så är det bara.« HUGO: »Så?« LOUISE: »Det är en investering också, kanske. Den kan ju gå upp i pris.« HUGO: »Vad vill de ha för den?« LOUISE: »Inte mer än för nya bilen.« HUGO: »Men det säger inte så mycket.« LOUISE: »Sluta nu. Den passar verkligen vårt vardagsrum. Vi pratar om det när du kommit hem.« TELEFONSAMTAL 27 Till: Okänd Från: Hugo Pederson Datum: 14 december 2005 Tid: 16.48 HUGO: »Hej, Hugo heter jag och undrar över ett verk som ni säljer på er samtida julspecialauktion.« OKÄND: »Javisst, vilket verk är det ni söker?« HUGO: »Jag vet inte vad det heter, men det är ett naturfotografi, ganska stort, av en Nick Brandt.« OKÄND: »Aha. Då vet jag. Det heter 'Lioness Against Rock'.« HUGO: »Precis, det måste det vara. Vad är utropspriset?« OKÄND: »Vänta lite... nu hittar jag det... det ligger på femtio tusen euro eller fyrahundrasjuttio tusen kronor.« HUGO: »Aha, de är inte billiga, de där fotografierna.« OKÄND: »Det kan man tycka olika om, men om du frågar mig så tycker jag att verket är fantastiskt, oerhört suggestivt, och samtidigt med en klarhet och detaljrikedom som är nästan omöjlig när det gäller vilda djur.« HUGO: »Men då undrar jag om man kan betala kontant?« OKÄND: »Kontant?« HUGO: »Precis.« OKÄND: »Nja, vanligtvis tar vi betalt via banköverföring.« HUGO: »Men jag vill betala kontant. Och vi är intresserade av fler verk också. Så jag tror vi kommer att klassas som vip-kunder.« OKÄND: »Jag förstår, men då tror jag det bästa är om du kommer in, jag är säker på att vi kan lösa era behov.« TELEFONSAMTAL 28–48 (sammanfattning) Till/från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) samt ett antal mäklare och bankmän i Sverige, Schweiz och England (namngivna i särskild bilaga) Från/till: Hugo Pederson Datum: 13–18 januari 2006 Sammanfattning: Hugo Pederson har ett antal samtal med medmisstänkte Pierre Danielsson samt ett antal personer enligt ovan. Kurspåverkande händelser inträffar beträffande ett antal positioner som Pederson tagit i svenska aktier varvid aktieaffärerna innebär realisationsvinster för Pederson om sammanlagt ca 24 000 000 kronor. I affärerna låter Pederson emellertid belåna sin aktieportfölj och även sin bostadsrätt. På så sätt uppnår han en kraftig så kallad hävstångseffekt. TELEFONSAMTAL 49 Till: Hugo Pederson Från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Datum: 21 januari 2006 Tid: 11.36 PIERRE: »Tjena tjena.« HUGO: »Hur mår du?« PIERRE: »Jag mår som en kung i ett medelstort europeiskt land, nej förresten, jag mår som kungen i typ Bahrain eller nåt. Oinskränkt lycka och makt.« HUGO: »Har du nåt på gång?« PIERRE: »Inget direkt, men jag har fått kontakt med en person som gärna handlar med oss.« HUGO: »Hur då handlar? Vad har han att sälja och vad vill han köpa?« PIERRE: »Information. Han sitter i flera styrelser, även i noterade bolag, dessutom ingår han i flera viktiga sfärer.« HUGO: »Så vad har han att tjäna på att hjälpa oss?« PIERRE: »Ja, om du tittar på det både du och jag gjort de senaste månaderna så tror jag det talar sitt tydliga språk. Han tycker vi verkar hungriga, och han behöver sprida sina ägg, om du förstår.« HUGO: »Ditt pucko, har du berättat detaljer för honom?« PIERRE: »Nej, nej, så klart inte. Men han ringde mig och vi träffades på Prinsen på lunch i går, och han verkar ha fattat det mesta själv. Det var läskigt alltså, jag menar, om han kan förstå kan andra också fatta.« HUGO: »Det låter sjukt, men jag tror inte vi behöver oroa oss. Vi pratar bara på den här fillen och jag sprider i varje fall köp- och försäljningsuppdragen på så många olika mäklare att ingen enskild handel borde se uppseendeväckande ut.« PIERRE: »Jag vet inte, men i alla fall, han ville träffa dig också. Har du lust?« HUGO: »Det kan inte skada. Vad heter han?« PIERRE: »Vi tar det när vi ses.« HUGO: »Okej. Fråga om han kan på måndag. Samma ställe som ni sågs.« PIERRE: »Okej. Hej.« ## 22 Nikola hade fått Chamons telefoner av hans stackars farsa – tyvärr var de värdelösa utan koder. Varken Bello eller Yusuf hade en aning om vad kompisen använt för sifferkombinationer. Hela skiten höll på att självdö. Den som ansvarade för mordet på hans bästa vän skulle gå fri. Dagarna gick. De hade fått reda på nu vad Mr Ett var misstänkt för: det var mest ekogrejer. Ändå: utan Isaks ledning kände Nikola sig svag. George Samuel ringde och beklagade sorgen för andra gången. »Men du var så nära, Nikola, ska du inte komma tillbaka och jobba lite igen? Så blir du färdig elektriker och allt.« Egentligen kanske gubben hade rätt – Nikola borde släppa det här med Chamon nu. Återgå till sitt vanliga lugna liv. Göra något som kunde skingra tankarna. Men ändå inte: Chamon förtjänade inte det. Emanuel Hanna förtjänade inte det. Nikola måste i stället jobba hårdare, tänka bättre. Hitta den som var skyldig. Han måste komma in i Chamons lurar på något sätt. Så jobbade alltid grisarna, så tänkte proffsen – de analyserade telefoner. Å andra sidan: snuten hade uppenbarligen inte lyckats komma in, då skulle de aldrig ha lämnat tillbaka mobiltelefonerna så fort. Nikola försökte med alla sifferkombinationer han kunde tänka. Chamons födelsedatum, hans föräldrars födelsedatum, portkoden till kompisens dörr. Inget funkade. Sedan kom han på en person som kanske kunde hjälpa honom – Teddys gamle kåkpolare, Loke Odensson. Loke – när Nikola sett honom första gången för några år sedan var bedömningen klar på en sekund: en halv-skum, hel-nördig lajv-tönt. En medelålders lasse som antagligen lyssnade på hårdrock och gejmade League of Legends hela nätterna. Men nu visste Nikola annorlunda. Loke Odensson hade hjälpt honom förut: han var inte bara dödsmetallare. Han var också en mobiltelefonknäckare av rang. Loke gick med på att ses på Kungsholmen. Dragon's Lair stod det med krulliga bokstäver ovanför ingången på stället som han föreslagit. Det var något slags butik eller spelställe: men inte tevespel, poker eller Jack Vegas, utan typ _Sagan om ringen_ -grejer – som Monopol fast med fantasyfigurer. Överallt stod små målade tennfigurer i minilandskap i glasmontrar. Fem centimeter höga riddare attackerade en röd drake med utspända vingar. Asmånga orch-liknande krigare i smutsiga rustningar stod uppställda mitt emot lika många långhåriga figurer med spetsiga öron och pilbågar som bara ett barn kunde ha målat: ingen med normala fingrar skulle kunna komma åt att färglägga pilarnas fjädrar så snyggt. Nikola hade Chamons två telefoner i fickan. Det fanns inte en enda brud där inne, ändå tänkte Nikola på Roksana som han käkat lunch med härom dagen. Han kunde inte förklara det för sig själv, men han hade lite dåligt samvete för att han inte hjälpte henne med de där töntarna som försökte pressa henne på cash. Samtidigt: han måste fokusera på sina egna grejer nu, så var det bara. På undervåningen pågick massor av krig. Överallt: småfeta killar i bakåtvända kepsar och svarta T-shirtar med samma sorts texter på. Alla var chilla. Alla var vita som Extra-tuggummi. Stora bord stod uppställda med samma låtsasmiljöer som Nikola sett där uppe, fast större. Snubbarna hade placerat ut ännu fler målade tennsoldater. Det luktade sprejfärg och svett. Han sket i vad de höll på med, det var så _hillbilly_ att han inte ens pallade kolla. Loke stod böjd över det innersta bordet. Hans skägg var flätat och han hade minst sju örhängen i varje öra. I ena handen höll han fem vita tärningar och i den andra en tumstock. Han reagerade inte när Nikola ställde sig två decimeter ifrån honom. »Vad behöver du slå?« Loke tittade upp. Smajlade. »Hej på dig, lilla plutten, kul att se dig här. Jag behöver sexor. De här Deathwatchsoldaterna ska skjuta ditåt, ser du?« Nikola såg inte. Men han visste hur Loke var, han hade till och med hört honom kalla Teddy för _lilla älskling_. »Låt mig försöka«, sa han. Han slängde ut de fem tärningarna på bordet. De visade alla på sexor. »Lilla gullet, jag älskar dig nästan mer än din morbror«, utropade Loke. Några dagar senare hade Loke ringt upp. »Hej, pluttiplutt.« »Hej, Loke.« »De har börjat försvåra för oss.« »Vilka då?« »Telefontillverkarna. De har börjat med sexsiffriga koder. Jag förstår att polisen misslyckades. De är i princip omöjliga att knäcka.« Nikola bet på en nagel. Loke fortsatte: »Om man inte heter Loke Odensson så klart. Då är allt möjligt.« »Så du fick upp dem?« »Yes, båda två. Men det fanns inte mycket intressant i dem, de var i princip oanvända båda två.« »Jag kan tänka mig det. Chamon bytte lurar ofta.« »Som ni gör, ni.« »Inte jag.« »Nä, kanske inte du, gullet. Men dina kompisar.« »Kan jag få telefonerna?« »Självklart.« En timme senare stannade en taxi nere på Nikolas gata och chauffören räckte över en påse. Nikola satte sig vid sitt matbord och öppnade den första telefonen. En gammal Iphone 4 – så ofta som Chamon bytte lur ville han antagligen inte ha några dyra nya modeller. Ingen kod behövdes längre: den hade tydligen Loke tagit bort. Nikola bläddrade i luren: inga namn eller telefonnummer var inlagda. Inga appar förutom de ordinarie. Han såg några meningslösa sms som verkade vara till Chamons pappa och mamma och ett antal samtal till nummer som han inte kände igen, antagligen kontantabonnemang de också. Nikola öppnade den andra luren. Samma sak: sparsamt med funktioner och appar, nästan inga samtal och inga sms. Däremot fanns Hitta min Iphone-appen installerad. Det var olikt Chamon. Nikola fick en oskön känsla. Han öppnade appen. Den onajsa feelingen ökade. Ett annat telefonnummer fanns noterat i Hitta-appen. Ett nummer som uppenbarligen hade kunnat följa var Chamons telefon befann sig någonstans. Nikola fick tinglingar i bakhuvudet. Han fattade något utan att fatta vad han fattade. Han rekapitulerade för sig själv: Chamon hade legat på en av många vårdavdelningar på sjukhuset. Ändå hade mördarna hittat honom sjukt snabbt. Chamon var noggrann som en skolrektor med sina lurar. Han lämnade aldrig spår efter sig eller tillät att någon annan fattade var han befann sig. Ändå hade någon annan kunnat följa honom i Hitta-appen i hans telefon. Kunde det vara möjligt? Kunde mördarna på något sätt ha kopplat upp sig mot den där appen? Trackat på vilken avdelning Chamon befunnit sig? Nikola kollade på telefonnumret som var kopplat. Han kände inte igen det. Ändå lyfte han sin egen telefon, slog av visningen av sitt eget nummer, och ringde upp. Ringsignalerna tutade som om de var förstärkta. »Ah, hallå?« sa någon på andra sidan. Nikola andades in. Han visste vem den rösten tillhörde. Den loja tonen. Trögheten. Blixtarna kom helt utan förvarning – hans pall höll på att gå i bitar. Han ramlade nästan omkull. Han kom inte på någonting att säga. Han klickade bort samtalet. Den rösten. ## 23 Morgon i Norge. Emelie kände sig spyfärdig när hon vaknade. De hade fört med sig henne och Teddy så fort ambulansmännen konstaterat att de inte var skadade. Först protesterade hon högljutt, de var väl inte misstänkta för något, det var de som hade utsatts för brott: mord och mordförsök. De var vittnen och målsägande: bedömningen kunde inte vara annorlunda i Norge än i Sverige. Den kvinnliga inspektören frågade ändå artigt och gulligt – för Emelie tyckte allt lät lite gulligt på norska – om hon hade något emot att stanna några dagar. »Ja, jag vill hem till Sverige så fort som möjligt«, sa hon. »Men då må vi _dessverre_ hålla dig kvar ändå, vi har rätt att hålla _vitnet_ upp till tolv timmar. Och som du säkert förstår har vi en del frågor att ställa.« Emelie blev placerad i en cell på Sentralarresten. Allt var så likt Sverige, ändå olikt. Cellen var exakt samma storlek, men färgen på epoxiväggarna var ljusare. Bänken som varit hennes säng i natt var av betong. I Sverige var den i ljust trä, men madrassen i galon var likadan. Den enda egentliga skillnaden var att i stället för ett vanligt fönster satt här ett takfönster två och en halv meter upp – det fanns ingenting att se ut på förutom vit himmel. Poliskvinnan hade sett hur Emelie tittade när hon skulle låsa in henne. »Det där fönstret har _Europarådets torturkommisjon_ bestämt, _slik_ hade vi inte förr.« Det var inte som alla sa att Norge var fem år efter Sverige. De låg _tio år_ bakom. På natten hade hon faktiskt mest legat och tänkt på Teddy och sin pappa, gjort konstiga jämförelser. Teddy hade räddat hennes liv genom sin bilkörning. Ändå var han precis som hennes far. En man som inte ändrade sig, som drogs till ett dåligt liv. Eller kanske var det ett dåligt liv som drogs till honom. Pappa hade alltid brytt sig om henne, skött henne när hon var liten, ändå hade han supit bort så många dagar och tillfällen till lycka. Vad betydde det egentligen? Hur kunde en och samma människa innehålla så motstridiga sidor? Det pep och klickade i celldörren. Här i Norge var allt elektroniskt. Dörren öppnades – hon antog att det var dags för förhör, de norska poliserna hade inte alls frågat ut henne så detaljerat som hon förväntat sig. Emelie låg kvar på britsen. »Det är dags att åka hem nu«, sa en röst hon kände igen. Hon tittade upp. Det var Nina Ley. Hon hade en fotbollströja på sig som det stod _Fly Emirates_ på och hon tuggade tuggummi. I handen höll hon Emelies handväska. Nina såg sorgsnare ut än någonsin. »Vad gör du här?« sa Emelie. »Jag tänkte frakta hem dig på ett säkert sätt«, sa Nina. »Hur mår du, förresten? Det måste ha varit helt fruktansvärt.« Emelie ställde sig upp. »Jag mår okej, men hur mår Mats och chauffören?« »Båda lever, men det är kritiskt för dem, de har opererat Mats hela natten, nu ligger han i respirator på Ullevål universitetssjukhus. Kulan penetrerade hans pannben snett framifrån och for ut tre centimeter över örat.« Ett hopp tändes ändå i Emelie. Nina sa: »Du ska vara glad att du tog med dig Teddy. Vilken jäkla Ayrton Senna han är.« »Var är han?« »Han åkte hem med en kollega till mig för några timmar sen.« På väg till flygplatsen pratade de mer. Emelie kände irritationen stiga. »Tyvärr har våra norska kollegor inte lyckats gripa nån än, men vi jobbar nära dem för att komma framåt.« »En sak borde i alla fall stå klar för er nu«, sa Emelie. »Det här handlar inte bara om Adam Tagrin. Det finns fler runtomkring.« Nina skrattade till, snabbt och skarpt. »Det vet du att jag vet. Varför skulle jag annars låtit er träffa Mats över huvud taget, tror du? Men mitt problem – och det vet jag att _du_ vet – är att jag inte verkar kunna lita på min egen jävla organisation.« »Kan du inte låta mig gå igenom ditt material?« Nina fortsatte tugga på sitt tuggummi. »Så långt kan jag inte gå, tyvärr.« Emelie kände hur det hettade i hennes kinder. Hon höjde rösten. »Vad håller du på med egentligen? Du har suttit med Mats filmkopior på de där övergreppen i över ett år, utan att komma längre än till att identifiera Katja. Du är ju fullständigt inkompetent.« Ninas mun såg ut som ett o. Kanske hade hon svalt tuggummit. Emelie slog igen sin dörr tre och en halv timme senare. Hon funderade på att ringa Teddy, de behövde prata om vad som hänt i Oslo. Hon satte sig i köket. Solen blänkte i fönstren på andra sidan gården, klockan var halv fyra. På köksväggen hade hon hängt upp ett inramat fotografi: mamma och pappa på en strand på Mykonos. Det var taget för mer än trettio år sedan, de hade nyss träffats och bestämt sig efter bara några veckor för att åka till Grekland tillsammans. Pappa var brunbränd och klädd i ett linne. Axlarna hängde avslappnat, ena foten hade han grävt ner lite i sanden, han höll armen runt mammas midja. Mamma såg inte bara ung ut, hon såg lycklig ut också: blicken glimrade rakt in i kameran som om hon var stolt inför den som tog fotografiet. Sedan tittade Emelie på mammas ögon igen: fanns det något där som förebådade vad som skulle komma? Kanske hade pappa visat ett osunt intresse för öl och drinkar redan där på ön? Jag kommer aldrig kunna älska som mamma verkar älska pappa, tänkte Emelie. Hon kunde känna ömhet, medkänsla och hon kunde bli kåt – men att älska någon: hon var inte säker på att hon visste vad det var för något. Hon undrade om hon hade den förmågan i sig. Hon borde åka till sina föräldrar – hon hade inte träffat dem på flera månader. Hon tog upp sin telefon och ringde Marcus. »Vad hände i Norge egentligen, du vet att du hade ett polisförhör och en kvarstadsförhandling som du borde ha gått på i morse?« sa han. »Du ska vara så glad att du har mig.« Emelie förklarade så översiktligt hon kunde vad som hänt. »Och jag mår inte helt okej, faktiskt. Det hela är obehagligt.« Hon tittade på det upphängda fotografiet medan hon pratade. »Så jag tänkte åka ner till mina föräldrar i två, tre dagar. Kan du hålla ställningarna på byrån? Kolla min kalender, avboka alla möten, besök och förhör.« »Hålla ställningarna är det enda jag gör om dagarna«, sa Marcus. En timme senare stod Emelie med en packad kabinväska i hyrbilsgaraget. Ibland var det komplicerat att ta sig till Jönköping med tåg, just nu behövdes ett byte i Nässjö på grund av spåromläggning. Dessutom var biljetterna för dagens sista avgång slutsålda. Så hon hade hyrt en bil i stället, det skulle ta längre tid, men då fick hon i alla fall vara för sig själv, och hon skulle komma ner redan i dag. Det var viktigt: det enda hon ville just nu var att komma bort från allt så fort som möjligt. Hon tryckte på nyckeln som hon just hämtat ut uppe hos Europcar. Trettio meter bort blinkade en bil till: den var alltså hennes, en Seat Ibiza, liten och gullig. Hon var ensam i garaget och stod stilla en stund och samlade sig. Minst tre och halv timmes bilresa låg framför henne, men hon kände för att trycka gasen i botten och klara av sträckan på halva den tiden. Hon hörde ett ljud. Det lät som om någon kom gående. Emelie klev mot sin bil, men av någon anledning stannade hon upp en bit ifrån den. Då tystnade stegen bakom henne. Vad var det som hände? Hon tänkte på garaget under hotellet i Oslo, där de fått sätta sig i bilen tillsammans med Mats. Hon gick några steg till, tyckte sig höra ljudet bakom sig igen, men så fort hon stannade tystnade det. Var det någon i garaget som bara rörde sig när hon rörde sig? Någon som inte ville höras? Hon hörde sin egen andning och det slog henne att de som attackerat dem i Oslo inte skulle nöja sig med bara Mats. Hon borde ha pratat med Nina om det, försökt förstå hotbilden bättre. Hon vände sig om, men det var tomt bakom henne, hon såg bara rader av bilar. Hennes hjärta bultade. Hon var ensam här nere, helt oskyddad. Kanske höll hon på att bli paranoid, hon borde ha lagt ner för länge sedan. Hon ångrade att hon ens åtagit sig Katjacaset och ännu mer att de träffat Mats. Hon tog upp telefonen och ringde Nina, men fick inget svar. Ett ljud bakom henne igen – det var ingen fantasi, det var hon säker på nu. Hon snurrade runt, men kunde fortfarande inte se något annat än bilar. Hon tittade ner på telefonen som hon fortfarande höll i handen. Hon ringde Teddy. Han svarade utan att det ens hann gå fram en signal. »Teddy, jag tror att nån förföljer mig«, sa hon tyst. »Var är du?« Hon förklarade. »Gå upp igen till biluthyrningens reception«, sa han. »Jag kommer så fort jag kan. Och lägg inte på. Jag vill höra att du är där.« Hon tryckte telefonen mot örat, vände sig om och gick tillbaka mot hissarna. Hon hörde inga steg längre. Ändå dunkade hjärtat som om hon kört tre träningspass på rad. Ett klickande ljud: lamporna i garaget släcktes. Hon hörde hur hon själv sög in luft genom näsborrarna. »Vad hände?« »Nu blev det mörkt här inne«, viskade hon. »Vet du var utgången ligger?« »Jag tror det.« Det var inte helt svart, längre bort såg hon en nödutgångsskylt som lyste. Hon gick mot den. Hon kände sig illamående. Stegen, hörde hon stegen bakom sig? Hon visste inte. Hon ville bara ut härifrån. Bort från mörkret. Hon snabbade på. Nödutgången – den var precis vad hon behövde nu, på mer än ett sätt. Nu småsprang hon. Snabbare. Då: _PANG_. Något slog i hennes huvud. Hon skrek till. Hon såg stjärnor. Hon tappade telefonen. Kanske föll hon. Rummet var ljust. Papperet på britsen var skrynkligt. Det satt en affisch på väggen med ett människohuvud i genomskärning. Svalget, halsen, näsan. Munhålan, ryggradens nackparti, hjärnan. Allt såg ut som labyrinter av olika slag. Emelie låg ner. Bredvid henne satt Teddy. »Bra, du är vaken.« Huvudvärken slog som en bastrumma i huvudet. Hon försökte sätta sig upp. En medelålders kvinna i vit doktorsrock lade en hand på hennes axel. »Ligg kvar.« »Vad har hänt?« Teddy sa: »Jag hittade dig på golvet i garaget. Tror du råkade springa in i en pelare.« Kvinnan sträckte fram handen. »Jag heter Fatima Eriksson, jourläkare. Du har varit svår att få kontakt med. Men inte helt medvetslös, det tror jag inte. Minns du nåt sen du föll?« Emelie skakade på huvudet. Läkaren höll upp en spegel. Emelie såg sitt eget ansikte: det stripiga håret – hon hade inte duschat sedan Oslo – påsarna under ögonen, de torra läpparna, och vit tejp i pannan. »Eller så blev jag nerslagen. Nån släckte ju lamporna.« Teddy såg onödigt glad ut. »Nej, det blev elavbrott i hela den delen av stan. Ingen som släckte just där. Och jag är rätt säker på att det var pelaren du stötte i, för i höjd med din panna såg jag en blodfläck.« Fatima såg också provocerande nöjd ut. »Bra i alla fall att du är dig själv igen. Det är inget stort sår, det kommer att läka fint, jag behövde inte ens sy. Jag tror mest att det var en stressreaktion. Och allt har gått bra med det andra också.« Emelie satte sig upp. »Det andra?« »Babyn i din mage har klarat sig fint«, sa doktorn. »Jag får passa på att gratulera dig.« ## 24 Nu stod de här. Månen lekte kurragömma mellan molnen och framför dem höjde sig ett två meter högt stängsel. » _Ketaminol vet_ «, viskade Z och blinkade med ena ögat. Deras cyklar stod lutade mot några träd ungefär hundra meter bort. De fnittrade – det var första gången Roksana kände sig förhoppningsfull sedan galningarna brutit Z:s fingrar. Bakom stängslet låg varuingången till AniCura Veterinärklinik där Billies ena flickvän hade varit praktikant för ett halvår sedan. Flickvännen var en snäll tjej som egentligen bara tog en jansson vid festligare tillfällen, men Z hade stoppat cannabis i kladdkakan de ätit till efterrätt när hon varit över och hängt en kväll – och hans kladdkakor var helt perfekta: smetiga som kola i mitten. Efter några bitar hade tjejen börjat prata hejvilt om hur mycket hon älskade golden retrievers, skimlar och om alla djurmediciner som fanns. Efter ytterligare en bit hade hon berättat vilken kod det var till kliniken. _Ketaminol vet was the shit_. Roksana tittade ner på sina skor – hennes nya Eytyssneakers doldes av fladdriga blåa skoskydd som Z bestämt att de skulle ha. »Eller så får du slänga dina skor efteråt och det vill du väl inte? Jag vill inte att de ska kunna spåra några skospår eller hitta smuts på dem som kan leda till oss.« Igen: frågetecken flashade i huvudet. Hon undrade vad de höll på med egentligen – om de greps. Stängslet var enkelt att klättra över. Varuingången var mindre än Roksana väntat sig, ingen lastkaj, inga dubbeldörrar. Z tog på sig ett par arbetshandskar och knappade in koden. Dörren var tung. De stod i en korridor som luktade betong och hästbajs. De öppnade den bortre dörren, och lamporna tändes automatiskt när de klev in. De gick framåt: en korridor, ett kök, en personalmatsal, två kontorsrum. Planscher med reklam för sterila sårkompresser för hästar, avmaskning för hundar och djurtandkräm. Roksana undrade hur den smakade. Förrådet lystes upp av sig självt så fort de kom in. Det var litet: vita hyllor från golv till tak med olika förpackningar. De stängde dörren och Roksana höll andan, av någon anledning fick hon en känsla att de måste vara tysta. Som om någon var på väg i korridoren utanför fast det var mitt i natten. Hon ställde sig med örat mot dörren. »Vad gör du?« viskade Z. »Lyssnar så att ingen är utanför.« »Men det är stängt. Ingen är här.« Det var tyst på andra sidan dörren. Roksana vände sig mot Z. »Men varför viskar du då?« De flinade åt varandra och började studera innehållet på hyllorna. Osphos, Eryseng Parvo, och så vidare. Skumma namn på skumma mediciner. Hon förstod inte ordningen, men kanske låg preparaten sorterade efter djur eller efter vilka sjukdomar de botade. »Men kom igen nu«, fräste Z efter fem minuters letande. »Det ska ju finnas här, det sa hon ju, kladdkakeätaren.« Då såg Roksana skåpet. På kortsidan, vitlackerad plåt och inte större än en låg frys. Kladdkakeätaren hade nämnt något om att narkotikaklassade preparat ibland var inlåsta. Tio minuter senare var Z blank i pannan och förbannad. Roksana hade aldrig sett honom så här förut. Han försökte bryta upp skåpet med bultsaxen de hade med sig, först genom att knipsa på låset, men det var omöjligt att få grepp, bultsaxen liksom halkade av så fort han försökte knipa ihop den, sedan genom att peta in den i springan mellan skåpdörren och skåpet och bryta, som om det var en kofot. T-shirttyget under hans armhålor var mörkt. »Låt mig försöka«, sa hon. »Jag tror inte du orkar bända upp det«, sa Z. »Jag menar, om inte jag orkar så.« Roksana tog bultsaxen och öppnade den en aning – sedan körde hon in den så hårt hon kunde i skåpets sida. Det blev ett litet hål i plåten. Hon gjorde om manövern. Det gjorde ont i axlarna, men hålet blev större. Nu kunde hon få in bultsaxen tillräckligt mycket för att börja klippa. Fem minuter senare låg tjugotvå förpackningar _Ketaminol vet, 100 mg_ , i ryggsäcken. Då hörde Roksana något. Ingen hallucination. Inga fantasier. Det var på riktigt. Ett ljud. Hon lyssnade mot dörren igen. Tydligt nu: någon nynnade där ute. En sång utan ord. Hon kände till och med igen melodin. Det var Lalehs _Live Tomorrow_. »Vad ska vi göra?« viskade Z. Hans ögon var stora som vinylskivor. Roksana lade sig platt på golvet – det var i princip helt rent, hon såg inte ett enda dammkorn. Hon kikade under dörrglipan, ut mot korridoren. Nynnandet hördes tydligt där ute nu, det hade kommit närmare. Det var en mansröst. Hon böjde nacken för att komma parallellt med golvet. Då såg hon: ett par skosulor och några slags hjul. Och efter ett par sekunder: den nedre delen på en skurborste som rörde sig fram och tillbaka över golvet. Städaren – det måste vara städaren. Och han kom närmare förrådet för varje sekund. Z kröp ner bredvid henne och försökte också kika ut. »Fan, fan, fan« hörde Roksana honom viska för varje andetag – det verkade inte ens som om han tänkte på det själv. De väntade. Hon såg flera versioner av städarens skor. Hon tänkte på lappen som en optiker tyckt att hon skulle ha över ena ögat som barn för att hon inte skulle se dubbelt. »Det kanske kommer klia lite i början, men du vänjer dig«, hade de sagt. Men redan på väg hem hade hon känt att den kliade mer än myggbetten hon fått på fotbollsskolan, mer än eksemet hon fick i knävecken ibland och som mamma påstod hade med tvättmedlet att göra, till och med mer än den stickade tröjan hon fått på posten från faster Etty. Men mamma sa att hon absolut inte fick ta bort lappen. Nästa dag i skolan tittade alla på henne som om hon var en rymdvarelse. Flickan med ett öga. Hennes bänkkamrat vände sig bort från henne. Tjejerna hon brukade hoppa twist med gick till en annan plats på skolgården. Till och med hennes bästis undrade om hon måste ha den där läskiga hudbiten över ögat. På eftermiddagen rev hon bort lappen och stoppade den i fickan, och med ens blev allt som vanligt igen. Livet återvände. Hennes bänkkamrat viskade hemlisar så fort deras fröken vände sig bort, tjejerna ville prompt ha henne med vid twistbanden. Vid fyratiden stod Roksana i fritids fönster och spejade. Hon måste se mamma innan mamma såg henne – och när hon upptäckte henne borta vid grindarna gjorde hon det. Hon tog upp ögonlappen ur fickan, vek upp den och tryckte ett limstift mot den fyra gånger. Sedan klistrade hon tillbaka lappen över ögat, som om den suttit där hela dagen. Roksana gjorde samma sak nästa dag. Gick till skolan med ögat täckt av lappen, tog av den så fort hon kom in i klassrummet, klistrade tillbaka den före hemgång. Det blev som en lek att hinna få på den varje eftermiddag före hämtning. Men klistret gjorde hennes hud narig, hårstråna i hennes ögonbryn lossnade och skinnet blev rött. Men mamma upptäckte aldrig någonting. Sex veckor senare var det dags att gå tillbaka till ögonsjukhuset. De testade Roksanas syn igen, och när doktorn skulle ge sin analys fick hon något finurligt i blicken. »Ingen förbättring alls, ingenting faktiskt.« Roksana sneglade på mamma. Doktorn sa: »Den här lappen tycks inte hjälpa, så jag tror vi får börja med glasögon i stället.« Ljuset i förrådet slocknade. Hon kände hur Z ryckte till bredvid henne. »Vad händer?« viskade han. Men Roksana förstod och det borde han också göra. De hade legat stilla för länge, rörelsesensorn som styrde lamporna trodde inte att de var där längre. Nu låg mörkret som en varm filt runt dem. Z:s nästan ohörbara flämtningar lät som om de kom från en främmande person. Hon tänkte på tjejen som lovat att skriva högskoleprovet åt henne: tänk om hon skvallrade för någon? Och hur skulle det kännas sedan, om den där tjejen klarade provet, och Roksana använde resultatet för att komma in på psykologprogrammet? Städaren där ute syntes inte längre, kanske var det andra rum som svabbades nu. Roksana reste på sig. Lamporna tändes igen. Hon tog på sig ryggsäcken. »Vi springer«, viskade hon, och öppnade dörren innan Z hann protestera. De rusade ut. Genom korridoren. När de kommit halvvägs hörde de någon ropa. Städaren hade upptäckt dem. Han kom ut i korridoren bakom dem. Skrek efter dem. De sprang fortare. Ryggsäcken dunkade mot Roksanas rumpa. Städaren vrålade igen. Roksana kunde nästan höra sin pappas röst. Z var snabbare än hon. Han öppnade dörren mot varuintaget. Städarens foppatofflor klapprade mot golvet bakom dem. Shiiit. De sprang genom nästa korridor. Ut på baksidan. Städaren var fem meter bakom dem. Roksana flåsade. De rusade mot stängslet. Kastade sig upp, klättrade över. Hon rusade, sprintade, trampade asfalten som Usain Bolt. Husen runtomkring henne blev till mörkgråa suddiga kroppar. Hon tittade inte bakåt. Hon sprang som i en tunnel. Till slut stannade hon upp. Z var några meter framför henne. Nu tittade hon bakåt. Städaren skrek något ohörbart femtio meter bakom dem. Hon kände blodsmak i munnen. Gryningsljuset kröp upp på himlen bakom kliniken. De hoppade upp på cyklarna. »Tog du nåt där inne i förrådet? Roksana fattade inte. Hon orkade knappt ens trampa, än mindre prata. »Bara det jag har i ryggsäcken.« »Men tog du nåt? Alltså åt du nåt?« »Nä.« »För du sprang som en dopad fucking häst.« Z skrattade. Roksana sög in nattluften, tog några tramptag: hon hade kvar skoskydden. Hon skrattade högt. »Hästar med blåa skoskydd springer alltid fort.« Hon vände ansiktet mot himlen: flabbade rakt upp. Länge. Hon garvade som hon aldrig garvat förut. När de kom hem rullade de in cyklarna i lägenheten, den låg ändå på nedersta våningen. Alla visste att det gick snabbare att bli av med en cykel på gatan i Stockholm än vad det tog att säga ordet försäkringsbolag. Båda deras hojar var dessutom nyköpta – ketaminpengar. Roksana tog av sig sina nya sneakers och ryggsäcken och hörde hur det plingade till i hennes ena telefon. Ett mejl i inlådan: _Provresultat Universitets- och Högskolerådet_. Shit, svaren på högskoleprovet hade kommit. Hon öppnade mejlet: _Ditt provresultat finns under länken._ Hon klickade på länken, skrev in sitt personnummer och password och loggade in sig på resultatsidan. 1,9. Hon läste igen. Ett komma fucking nio. Det var fantastiskt – det hade funkat. I alla fall var hon nittio procent säker: det fanns faktiskt en minimal risk att det skulle vara 2,0 för att komma in på psykologlinjen. Ändå: det här gav henne en ordentlig chans. Samtidigt kände hon för sin inre näsa en svag lukt av mögel – det var fusk alltihop. Z lutade sin cykel mot väggen. Roksana slängde sig runt halsen på honom. »Jag har fått ett komma nio på högskoleprovet.« »Jag visste inte ens att du skrivit det. Då har vi två saker att fira nu. Grattis.« Roksana funderade på att berätta hur det egentligen låg till. Men kanske var det bäst att hålla sådant för sig själv. Senare: de var klädda som riktigt bisarra lirare. Förkläden, solglasögon, munskydd. Z hade googlat som en galning efter instruktioner på hur man skulle gå tillväga. De drog ner persiennerna och började öppna förpackningarna: flaskor med djurnarkosmedlet som de fått med sig. Varje flaska: de skruvade av locket, rev bort skyddsplasten och hällde över vätskan i en glaskaraff – allt för att inte riskera att spilla någonting. De skulle utvinna keta. De fnittrade hysteriskt mest hela tiden – ändå var de fokuserade. De kokade upp vatten i två kastruller på spisen och tog fram en långpanna och ställde direkt ovanpå kastrullerna. De väntade tills ångan hettat upp den. Z tog en pipett som han köpt på apoteket och sprutade två droppar vatten på plåten: de förångades direkt, med ett fräsande ljud. »Då så«, sa han och vred ner värmen. »Nu är plåten tillräckligt varm.« Roksana började sakta hälla från karaffen tills plåten precis täckts av vätska. Z höll hela tiden händerna på värmevreden, finjusterade – Roksana tänkte att han inte hade en aning om vad han pysslade med, men de visste båda två att vätskan inte fick börja koka. Efter en stund började små rökpelare stiga upp från plåten, som levande andar som sträckte sig mot köksfläkten. De sa ingenting, bara fnissade och glodde på hästmedicinen som sakta förångades, dunstade. Efter tjugo minuter låg en tunn kristallig massa kvar på plåten. De hackade sönder degmassan. Roksana använde en gaffel. Det luktade skumt. Kristallerna var sköra. Ett entonigt skrapande ljud fyllde köket. Det gnisslade. Samma rörelse med handleden om och om igen. Hon tittade på Z. Han hade tagit av sig munskyddet. »Vad gör du?« »Hur det här än slutar så tänker jag experimentera med mitt eget psyke under tiden. Z versus k-molnet.« Roksana skrattade så hon höll på att dö i en hostattack. Efter totalt tre timmars arbete satt de med sju påsar: ett gram pulver i vardera. Det hade fungerat. Ändå var det den fetaste besvikelsen på den här sidan amerikanska presidentvalet. Roksana drog av sig munskyddet. »Det här är inte mer än fem tusen spänn.« Z fick rynkor som hon aldrig sett att han haft, han som alltid var optimist. »Fan«, sa han. »Vi behöver så mycket mer än det här.« De måste få ihop niohundranittiofemtusen till galningarna. ## 25 Efter beskedet från läkaren om Emelies graviditet hade han och Emelie inte sagt någonting till varandra på flera minuter. De bara satt i taxin, på väg tillbaka hem till Emelie, tysta som om ingen av dem kunde prata. Antagligen behövde de båda sortera alltför många tankar. Det var i varje fall vad Teddy försökte göra utan att lyckas. När bilen svängde in på Rörstrandsgatan där Emelie bodde, hade hon vänt sig till honom. Tejpen över hennes panna såg ut att lysa. »Barnet är ditt«, sa hon. Teddy tyckte sig se hur taxichauffören ryckte till. Vad var det för samtal som pågick i hans taxi egentligen? Teddy försökte tala med lägre röst. »Är du säker?« Emelie nickade, sedan tittade hon bort, ut genom fönstret. »Vi måste prata«, sa Teddy. »Ja«, sa Emelie. »Men inte i dag. Jag behöver vila. Och tänka.« Världen: overklig. Livet på ända. Han skulle bli pappa. Tanken kunde inte sluta snurra runt. Emelie var med barn, ett barn som enligt henne var hans. _De_ skulle få _barn_. Han var trettiosex år gammal och det hade aldrig ens föresvävat honom att det skulle kunna hända. Det hände andra, Dejan skämtade ibland om alla okända kids han måste ha på stan, Loke hade fått en unge. Men han – Teddy Maksumic, som suttit hälften av sitt vuxna liv i fängelse – det fanns inte på kartan. Barn. Det var en motsägelse i sig självt. Ändå, det enda han kunde tänka på nu var detta: hans barn fick inte födas till en värld där rovdjuren härskade. Det gick dagar. Han ringde Emelie flera gånger varje dag. Nio gånger av tio tryckte hon bort hans samtal. »Men du har ett barn i magen som är mitt. Och vi ligger i krig med _dem_ «, sa Teddy när hon väl svarade. »Du kanske ligger i krig. Jag har fortfarande inte bestämt mig om fostret.« »Men får du hjälp? Känner du dig säker efter allt som hänt?« »Det har jag ordnat så gott det går.« Innan Teddy hann säga något lade hon på. Han kanske borde fortsätta forska på Adam Tagrin, samtidigt: Adam fick bli polisens sak nu när han var gripen. Det fanns så mycket annat att ta tag i: Teddys projekt blev att försöka få fatt på de personer som Mats hunnit nämna i Oslo: tolv namn – det var vad Teddy hade att gå på: Peder Hult, Fredrik O Johansson, Gunnar Svensson, med flera. Mats hade säkert kunna lämna fler detaljer om männen, men han låg fortfarande i koma på ett norskt sjukhus. Teddy åkte runt i stan, han ville hålla sig i rörelse – upplevde Stockholm med nya ögon. Filtrerad syn: barnglasögon. Han såg parker, barnvagnar, morsor med magar. Han såg sandlådor, gungor, rabatterbjudanden på bilbarnstolar. Han bodde inte hemma längre – attacken i Oslo var tydlig nog. Han roterade, sov som skit. Tuggade tuggummi och tryckte i sig snus. Han försökte fatta vad som hade hänt när de träffat Mats – men enligt norska tidningar gjorde polisen inga framsteg i den utredningen. Men det var tydligt att snuten måste ha läckor och att nätverkets räckvidd var större än han någonsin fattat. Han hoppades att Emelie var försiktig. Han måste göra något, och han hade tolv namn på sin lista – tolv namn som Mats nämnt. Efter några dagars research och hjälp från Loke insåg han att fem av männen var döda. En i hjärtinfarkt. En hade omkommit i en båtolycka. En i cancer. En blev ihjälslagen av en rånare i Brasilien. Och en hade kört in i en bergvägg i Falkenberg. En var utflyttad till Schweiz. En var bara försvunnen. Någon Peder Hult som verkade stämma på Mats beskrivning hittade han inte alls. Men de andra fem levde och fanns skrivna på adresser i Stockholmsområdet. Han ringde deras sekreterare och receptionister. Ingen av männen hade egna offentliga telefonnummer. Kvinnorna undrade vad saken gällde, Teddy svarade undvikande, de svarade i sin tur att männen kanske skulle återkomma. Kanske. Han ringde deras fruar och anställda. Det enda han ville ha var deras privata telefonnummer. Vissa var hjälpsamma – gav numret till växeln där de jobbade, nummer som han redan prövat tio gånger. Teddy bad Loke om hjälp igen: »Jag behöver bara några telefonnummer, det kan inte vara så svårt.« Loke sa: »Gullplutt, jag hjälper din systerson med en grej just nu som jag inte kan prata om, men ett telefonnummer borde jag väl kunna ordna.« Teddy ville inte vänta för länge. Han fortsatte sin research på egen hand. Han drack Red Bull och tog Ritalin för att hålla igång. Han tittade på stan med nya ögon igen. Röntgensyn. Krimglasögon. Han såg hororna som hängde på Malmskillnadsgatan och utanför lägenhetsbordellerna. Han noterade haschaffärerna som gjordes upp mer eller mindre öppet i Husby. Han såg fickorna på jackorna på horderna av unga snubbar som drog fram på Alby torg: de tyngdes ner av knivar, knogjärn och skjutvapen. Tidningarna rapporterade om morden och våldet och alla spelade upprörda. Men om det hade varit vita innerstadskids som sköt varandra till döds hade statsministern kallat det nationell kris och skickat in försvarsmakten. Det var skillnad på folk och folk. Han körde förbi sin gamla skola: Lina grundskola. Träden var ännu kala och skolgården såg mest ut som en grushög. De hade inte sopat undan efter vintern ännu. Samma byggnad som då han gått där, men de hade målat om den, i en mörkare nyans. Eller så var det bara hans minne som spelade honom ett spratt. Kanske framstod den som ljusare när han var barn för att han såg på världen i ett annat sken då. Allt som kommit därefter verkade utgöra hans mörka botgöring. Och han som trott att han sonat sitt brott när han precis nymuckad fritagit en annan kidnappad person. Teddy hade anlitats av Leijon advokatbyrå för att hjälpa till med det ärendet, och det var där han träffat Emelie första gången. Leijon advokatbyrå, tänkte han igen – de kanske kan hjälpa till. Teddy stod i receptionen och tjatade. Receptionisten kände igen honom. En gång när han fortfarande jobbat på byrån, hade hon frågat om han ville gå ut och ta ett glas vin någon kväll. Teddy hade artigt tackat nej, men i dag hade han tur att det var just hon som stod där. »Magnus tar egentligen inte emot besök, men eftersom det är du kanske han gör ett undantag«, sa hon och smajlade. »Men det kan ta en stund.« Teddy satte sig ner i den obekväma designerstolen och väntade. Han tänkte på första gången han suttit här, då Emelie kommit och hämtat honom. På de små runda borden låg ointressanta magasin som hette saker som Dagens Industri, Veckans Affärer och Forbes. Men till skillnad från när han varit där första gången låg nu också några Ipads bredvid tidningarna. Vem som helst kunde ha plockat dem med sig, men Teddy kände till kalibern på den här byråns klienter – för dem var värdet på en Ipad mindre än vad de tjänade per minut. En timme senare satt han uppe hos Magnus Hassel. »Teddy, jag vet inte vad du vill, men du har tio minuter på dig. Sen måste jag rusa«, sa delägaren som en gång rekryterat honom. På väggarna hängde lika galna tavlor som vanligt och på de låga bokhyllorna stod samma kryptiska konstverk som förr: ett människokranium med splashad oljefärg på, ett fågelskelett med en gul tennisboll bredvid sig i en glaskupa, något som antagligen föreställde en grönmelerad vagina i plast och marmor. Dessutom stod där tre små fotografier, alla såg ut att vara tagna för hundra år sedan, föreställande unga pojkar. Var och en, en grabb i tioårsåldern, med mörkt hår och ett osäkert leende. Teddy kisade, han såg vad det stod under porträtten. Stalin. Bin Laden. Hitler. Magnus såg honom fundera. »Vad tror du om mitt senaste fynd?« Teddy trodde att han hade bråttom, ändå pekade Magnus på fotografierna. »Tre vedervärdiga män som barn. Och jag tycker det är en intressant fråga när ondska uppstår. För inga barn är väl onda? Men nån gång övergår barnets oskuldsfullhet i den uppsåtliga ondskan.« Teddys stol knarrade. »Hur som helst«, sa Magnus. »Jag gör dig en tjänst som ens träffar dig, det hoppas jag att du förstår. Du vet vad jag tyckte om det där som du och Emelie höll på med. Men jag gillar dig fortfarande, Teddy, på nåt sätt gör jag det, du gjorde ett bra jobb när du var här. Så säg nu vad det är du vill.« Teddys stol gnisslade ännu mer när han böjde sig framåt. »Jag är här för att jag söker kontakt med ett antal personer, och jag känner ingen som kan nå såna som dem. Förutom du.« »Jaha, och varför behöver du hitta dem då, om jag får fråga?« Teddy svarade inte. I stället sa han: »Jag har deras namn och vet vilka de är, men jag behöver en ingång. Jag behöver få en ordentlig pratstund med var och en.« Han räknade upp de fem namnen. »Har det här med Mats Emanuelsson att göra?« suckade Magnus. Teddy lutade sig tillbaka. Av någon anledning lät stolen ingenting den här gången. Hur kunde Magnus veta det? Magnus ställde sig upp och tog på sig kavajen. Han drog omsorgsfullt ner vardera manschetten så att den stack ut någon centimeter under kavajens ärm. »Du vet att jag har tystnadsplikt. Så även om jag kände de där personerna, skulle jag inte kunna hjälpa dig. Så är det i min värld. Seså, jag måste rusa nu.« Teddy ställde sig också upp. Magnus gestikulerade med handen att han skulle gå ut. Teddy sa: »Försök inte snacka bort mig. Jag vet att du kan hjälpa mig.« »Jag måste gå, sa jag.« Teddy ställde sig framför dörren. »Jag har jobbat för dig. Du vet att jag vet saker om hur du bedriver din verksamhet, eller hur? Förstår du hur jag menar?« Magnus manschettknappar glimmade i ljuset från fönstren. »Jag tror att jag förstår«, sa han. »Låt oss diskutera.« ## 26 Mr Ett hade häktats för mer än en månad sedan på sannolika skäl misstänkt för massa skit: skattebrott, grovt bokföringsbrott och normalgraden av narkotikabrott – det var en klassiker. Om de inte kunde ta dig för de egentliga grejerna gick de efter pengarna. Isak fick inte prata med eller träffa någon förutom nära släktingar. Det svenska systemet var inte så öppet som vissa trodde – men det var ändå naivt. För så här var det: Nikola stod just nu framför metalldörren utanför Huddingehäktet och tryckte på en knapp som det stod _Centralvakten_ ovanför. En burkig röst svarade och Nikola såg övervakningskamerans runda svarta lins stirra på honom. »Ja, hallå.« Han visste inte vad han skulle säga. Han hade suttit där inne själv, men aldrig besökt någon. Förväntades han presentera sig med namn och säga vem han skulle besöka? Eller visste de redan att han bokat tid? »Jag heter Rimon Nimrod och ska besöka min farbror.« »Och vem är det då?« »Han heter Isak...« »Jaha, då vet jag. Vänta lite.« Det hördes ett klick i metalldörren och Nikola tog tag med båda händerna och drog. Den var fett tung. Hissens dörrar var också i borstad metall. Han tryckte på uppåtknappen och väntade. Ur en högtalare ropade den burkiga rösten: »Rör ingenting. Vi styr hissen härifrån.« Som sagt: naivt. Isaks advokat hade ringt till Nikola för en vecka sedan och bett honom ansöka om att få besöka Isak. Advokaten hade en idé om hur det skulle gå till, enligt honom hade de inte jordens koll inom Kriminalvården. Så Isak fyllde i besöksblanketten och angav sin brorson, Rimon Nimrod. Nikola signerade blanketten, skickade tillbaka den och lånade Rimons id-kort. Killen var fyra år yngre än honom, men om Nikola kammade till samma frisyr som grabben så var de rätt lika. Om några minuter skulle han kunna sitta ner med Isak och gå igenom vad han hittat i Chamons telefon. Och vem som svarat när han ringt. Men han var inte inne än. Centralvakten låg på våning fyra. Han tänkte på Kerim Celalî – snubben som han blivit vän med genom gallret eftersom de rastats samma timme på dagen. Kerim måste ha haft en trollkarl till advokat för tydligen fick han bara tre år. Eftersom han suttit häktad så länge, och det nu gått ett och ett halvt år, borde han vara ute. Kanske borde Nikola höra av sig – Kerim var en skön boss. En liten lucka sköts ut, vakten på andra sidan blängde och bad om Nikolas legitimation. Prövningens stund: hur noggrann var Kriminalvården egentligen? Det var här allt ställdes på sin spets. Nikola kunde inte riktigt se personen bakom plexiglaset, det var för reflekterande. Hans egen spegelbild stirrade tillbaka på honom: han såg inte normal ut i sin nya Rimonfrilla. Men mest var det något annat som gjorde att han inte såg ut som sig själv, mörka skuggor under ögonen – djupa som Chamons grav. Det sprakade i högtalaren. Han väntade. Nu granskade de antagligen id-kortet. Ett minne. De hade varit sexton år gamla men Chamon hade redan en skäggväxt som kunde mäta sig med värsta IS-krigaren. Han lät det gro i två veckor och sedan lånade de hans kusins barnvagn. »Kommer folk tro att jag är homo nu? För det är väl bara svennebananer och bögar som håller på med sån här pappaledighet?« På väg till Systembolaget stannade de en farbror och testade: »Hur gammal tror du att jag är?« De hade stoppat om ordentligt nere i barnvagnen och tittade man snabbt såg det ut som att en unge mycket väl kunde ligga nerbäddad där någonstans. Gubben verkade inte ha något emot gissningsleken, han scannade av Chamon uppifrån och ner. Skägget, barnvagnen, chinosen – Nikola hade aldrig sett Chamon i något annat än mjukisbxor förut – det välkammade håret, och det proffsigaste av allt: nappflaskan. De hade fyllt en nappflaska med saft och satt den i barnvagnens hållare. Det enda som fattades var en unge – men Chamons kusin hade vägrat låna ut sin fyramånaders baby, hur mycket Chamon än tjatat. Nikola väntade utanför Bolaget. Klockan var bara tio på dagen – en trolig tid för en pappaledig farsa som ville fylla på öllagret inför helgens familjemiddag. Han försökte spana in genom fönstren. Han såg Chamon glida omkring där inne med barnvagnen och en korg i handen, helt ostressad. Det var bara polarn och några A-lagare som hängt på låset när stället öppnat. Var man farsa-bögledig fanns väl ingen anledning att stressa? Till slut ställde sig Chamon i kassan och hivade upp några sexpack på bandet. Nikola såg ganska tydligt, utgången låg närmast fönstren. Kassören, som själv inte såg ut att ha fått hår på kuken än, sa något till Chamon. Nikola hade sett de små informationsskyltarna som satt vid kassorna där inne. _Om du är under 25 vill vi att du visar legitimation_. Chamon verkade svara något. Nikola försökte förstå vad som hände. Chamon skakade på huvudet. Kassören gestikulerade. Sedan plockade Chamon bort burkarna från bandet. Fan också. Fitta alltså. Det hade inte funkat. De hade velat se hans leg. Chamon rullade vagnen långsamt. Hjulen gnisslade. »Jag såg genom fönstret«, sa Nikola när de möttes femtio meter bort från Bolaget. Chamons ansikte var sammanbitet. »Vi skulle haft en riktig baby, det var ju det jag sa.« »Pallar du att försöka på Systemet inne i Lunagallerian? Vi kanske har bättre röta där?« »Det räcker inte med bara barnvagn om man ska få köpa fyra sexpack bira.« Chamon visade tänderna. Han böjde sig ner och rotade i vagnens underrede. Sedan plockade han upp två flaskor Absolut Vodka. »Fast det räcker om man ska baxa sprit.« Om Nikola böjde sig fram och skuggade plexiglaset med båda händerna skulle han nog kunna se in – men det skulle verka fett skumt att hålla på så. Kanske kollade de bara upp i sin dator om det fanns något ledigt besöksrum. Kanske ringde de just nu polisen och bad dem komma och gripa honom för missbruk av legitimation, eller vad det brottet nu hette. »Dåså«, sa vaktpliten genom högtalaren. »Du får inte ha med dig mobiltelefon eller annan elektronisk utrustning upp. Så du kan låsa in allt sånt i skåpen där borta. Sen är det bara att öppna den gråa dörren här. Jag klickar in dig.« Dörren öppnades och Isak leddes in i besöksrummet. Mr Ett i KV:s plasttofflor och gröna mjukiskläder såg ut som en uteliggare. »Rimon«, sa Isak med hög röst. Nikola såg att bossen försökte dölja ett smajl. När dörren stängdes garvade han tyst i säkert en minut. »Nikola, är du säker på att din pappa är din pappa?« »Det enda jag vet om min pappa är att han var en fitta.« »Som så många pappor. Men du bara måste ha lite Mëdyad i dig, det ser jag ju på dig nu. Du inte bara snackar vårt språk, du är en riktig brorsa.« De satte sig på varsin sida bordet. Nikola tänkte fråga hur allt var, hur chefen pallade tristessen, maten och att bara få gå ut en timme per dag. Men bossen ville inte kallprata. »Vi har en timme på oss«, sa han. »Och vi har mycket att gå igenom.« Isak började rabbla fakta. Nikola hade tagit med sig papper och en blyertspenna. Han hade trott att de skulle prata om jakten på Chamons mördare – han visste ju nu vem som kunnat följa Chamons rörelser via den där appen. Men Isak ville bara snacka om en massa annat. Nikola skrev så fort han kunde: _Iztvan skyldig tre tusen kronor i månaden, Homan skyldig fem tusen i månaden_ , och så vidare. Han behövde inte veta exakt vad det gällde, sa Isak. Yusuf, Bello och de andra skulle ta hand om allt. _Solariet i Ronna måste få en ny styrelseledamot, bolaget som drev restaurangen på Badhusgatan behövde sättas i konkurs_ , med mera. Varför ringde Isak inte bara sin advokat eller Yusuf direkt och drog allt det här? Nikola hade _aldrig_ sagt att han skulle in i Livet igen, bara för att han ville hämnas sin vän. Isak läste hans tankar. »Det här är för heta grejer för min advokat, även om man kan lita på han. Jag kan inte ta det på telefon heller, grisarna lyssnar av alla mina samtal härifrån, det är jag rätt säker på. Och det är dumt om Yusuf syns för mycket nära mig. Så det var fett bra att du kunde komma hit. Verkligen.« Ändå: Nikola måste få gå igenom sin grej. Han visste ju något. De hade redan suttit här i trettio minuter. Mr Ett fortsatte. En fastighet i Norsborg skulle köpas, en av hans bilar måste till service – fast den var leasad och stod skriven på Babso så klart – några avtal om konsulttjänster borde dateras om. Sedan fanns det ännu viktigare grejer. Någon måste tutta eld på Mazdan med registreringsnummer MFR490 som ofta stod parkerad på Lammholmsbacken i Skärholmen. »Den tillhör en plit som jävlas med mig här.« Och sedan det viktigaste av allt: någon måste flytta på lådorna med explosivt material som stod i källaren på Sjöbergsgatan. De hade fem minuter kvar på besökstiden. »Hur har det gått att hitta asen då?« sa Isak äntligen. »Jag har fått reda på att en person har kunnat följa Chamons rörelser genom en Hitta-app i en av hans lurar. Den var kopplad till ett annat nummer.« »Å fan. Vem?« Det brann i Nikola. »Yusuf«, sa han. Isak tystnade. Nikola undrade vad han tänkte. Yusuf hade varit bossens närmaste man i säkert åtta år. De hade växt upp tillsammans, Mr Ett var några år äldre. Om Nikola och Chamon var som bröder, så var Isak och Yusuf som tvillingar. »Jag ville inte tro det«, sa Isak. »Misstänkte du att Yusuf var inblandad?« »Jag ville inte säga nåt till dig. Men ja.« »Varför?« »För att precis innan asen kom till MMA-klubben och började skjuta var Yusuf riktigt skitnödig, nervös som en gröngöling, och sa massa konstiga saker. Jag tänkte inte på det så mycket då, men nu fattar jag. Han visste att de skulle komma.« »Men varför?« »Jag har ingen aning.« Dörren öppnades och en plit tittade in. »Tiden är ute.« Isak ställde sig upp och gick mot dörren. När han var jämsides med Nikola böjde han sig fram mot hans öra, en snabb rörelse. En tyst viskning som pliten inte kunde höra. »Gör slut på honom. Den horungen.« ## 27 Om Emelies beräkningar stämde var hon ungefär i vecka nio, och hon visste att man inte brukade berätta förrän efter vecka tolv. Men det gällde väl när man berättade för utomstående personer? Kanske hade mamma och pappa rätt att få veta. Kanske var det hennes skyldighet att berätta. Problemet var att hon inte ens visste om hon skulle behålla barnet, och även om hon gjorde det var inte mamma och pappa några att hålla i handen just nu, de hade oftast fullt upp med sig själva. Hon hade ställt in sitt planerade besök hos dem. Dessutom levde hon inte ett stabilt liv just nu. Hon hade ringt Nina som lovade att hjälpa till. Det kom hem några hantverkare till Emelie. »Vi är från personskyddet«, sa de men de såg mest ut som Arga snickaren. De monterade upp en gallergrind, installerade ett larm och gav henne ett personlarm – en liten dosa med inbyggd gps och en knapp hon kunde trycka på om något hände. Den sände en signal direkt till polisen. Emelie kände sig ändå inte trygg – Nina hade ju själv medgett problem i sin organisation. Några dagar efter att hon varit på sjukhuset åkte hon till mödravårdscentralen. Telefonisten hon först pratat med hade inte tyckt att det var någon brådska. »Du kan komma om några veckor.« Men Emelie ville träffa en barnmorska asap. Hon tog en taxi direkt och hoppades på att någon annan skulle avboka sin tid. Mottagningen låg i Gamla stan, och så fort Emelie klivit in genom den låga dörren kände hon att stämningen skiftade. Det var inte så att det rådde någon hets utanför, gränden var smal, mörk och lugn, som så många andra av de skuggiga och trånga gatorna i Stockholms äldsta delar. Men inne på mottagningen rörde sig alla ännu långsammare, mer målmedvetet – det var som om ingen ville besvära någon annan, som om någon viktig men också högtidlig föreläsning pågick i något av rummen som ingen ville störa. Barnmorskan hette Inga och frågade hur Emelie mådde. Hon talade stilla och tyst, till och med när hon skrev på datorn var tangenttrycken ljudlösa. »Har du eller babyns pappa några sjukdomar eller tar nån medicin?« Emelie kände väl till sig själv – _numera_ tog hon inte någon medicin. Men Teddy? »Vad gäller mig så är svaret nej, men jag måste be att få återkomma om pappan.« Inga fortsatte berätta om riskerna med rökning och alkohol, att Emelie kanske inte kunde jobba lika hårt som hon var van vid, att illamåendet hon hade känt med största sannolikhet skulle gå över nu i mittenfasen av graviditeten. Emelie insåg att hon borde ha tagit med sig Teddy hit, om inte annat så för barnets skull, så att Inga kunde göra en fullständig kontroll. Samtidigt: han hade inte med den här saken att göra. Det var i Emelies mage barnet låg, det var hon som bar hela ansvaret just nu. Det var hon som måste fatta ett beslut. Inga tog blodtryck och bad om urinprov. Sedan fick Emelie väga sig och de tog blodprov i armen. »Din blodgrupp och om du är Rh-positiv eller -negativ«, sa Inga. »Det visar också om du är immun mot röda hund och om du har syfilis, klamydia eller hiv.« Emelie hade först inte förstått hur det hade kunnat hända. Hennes menstruation hade varit oregelbunden i flera år, av någon anledning lät hon därför bli att äta p-piller eller begära kondom. Så de hade haft oskyddat sex. Klamydia kunde hon leva med, men andra grejer? Hon visste ingenting om Teddys sexvanor eller hälsotillstånd. »Hur fort kommer resultatet på blodprovet?« »Det tar bara några dagar.« Efter fyrtio minuter var de klara. Emelie kände att hennes händer skakade. »Jamen, tack då«, sa hon och försökte låta lugn. Inga stod kvar i dörröppningen. »Det nåt fantastiskt som händer i din kropp, du får ringa när du vill om det är nåt du vill fråga.« Emelie nickade. »Och om pappan vill komma hit och diskutera nåt, så går det också bra.« »Jag tror inte det«, sa Emelie. »Har du kontakt med honom?« »Det kanske låter konstigt«, sa Emelie och tog sin handväska från golvet. »Men jag vet faktiskt inte.« Nu satt hon på kontoret och försökte jobba. Klockan var åtta på kvällen. Hon kände sig tryggare här än hemma. Teddy hade försökt ringa henne flera gånger i dag men hon ignorerade hans samtal. Hon måste på något sätt låtsas att allt var som vanligt. Hon hade en huvudförhandling i slutet på veckan i ett misshandelsmål. Klienten var en nittonårig kille som enligt åklagaren deltagit i en grov misshandel av en annan pojke i samma ålder på perrongen vid Hallunda tunnelbanestation. Bilderna från övervakningskamerorna var suddiga, men en person i röd luvtröja syntes tydligt i närheten av målsäganden i början av misshandeln. Det såg ut som att personen slet ner offret på marken. Sedan var det ännu otydligare – minst fem olika gestalter rörde sig runt målsäganden, men det gick inte att se vad just den röda luvtröjan gjorde. Femton minuter senare hade polisen gripit fem grabbar vid thaikiosken utanför stationen. En av dem var Emelies klient, och han var klädd i klarröd luvtröja. De hade hållit tre polisförhör med honom, men det enda han upprepat var: »Jag är inte samma person som den som syns på övervakningskameran. Jag var inte på perrongen. Jag träffade mina kompisar senare, när de skulle käka nudlar.« Målsäganden fick genomgå en konfrontation, och han pekade med nittio procents säkerhet ut Emelies klient. Problemet var att klienten och en annan figurant var de enda som var från ett icke-nordiskt land. Emelie visste vad hon tyckte om sådan bevisning – den hörde hemma i papperskorgen. Ändå tänkte hon mest på skjutningen i Oslo och Katja. Då ringde Nina Ley. »Jag har tänkt om«, sa hon. »Du kan få titta på vad vi fått ihop mot Adam hittills. _Off the record_.« »Har misstankarna stärkts?« »Du får väl läsa själv, om du kommer hit får du ta del av förundersökningen«, sa Nina. »Men jag kan inte säga att de försvagats.« Emelie läste vad som fanns. Brottsplatsundersökningen, tömning och analys av Katjas telefon, rättsmedicinskt yttrande angående skadebilden på hennes kropp och troliga dödsorsaker. Två stick med vasst föremål mot buken, och så vidare. Fotografier och ett kort utlåtande angående såret i Adams hand. Analysprotokoll beträffande blodet på plats. Analyser beträffande förskäraren. Analyser beträffande ryggsäcken på taket. Den utgjorde fortfarande det enda frågetecknet: de hade varken hittat fingeravtryck eller dna-spår. Vem hade legat på taket mitt emot? Kanske hade ryggsäcken faktiskt ingenting med mordet att göra. Emelie tittade på datorns klocka, den visade på kvart i tio. Det var något hon missade här. Eller något som polisen missat som hon borde se. Det måste finnas något mönster. Eller kanske övervärderade hon sig själv, som i deckare och thrillers där hjälten alltid kom på något som ingen annan såg, där intuitionen blev avgörande och känslor fick leda. Men Emelie visste hur det förhöll sig i verkligheten: intuition kom bara av hårt arbete. Av att man behärskade materialet. Hon slog igen datorn. Lade sina händer på magen. Det syntes ingenting än. Men hon kände att det var skillnad. Hon skulle bli mamma. Förälder. Eller skulle hon? Då kom hon på det: man hade inte hört någon av Katjas föräldrar i utredningen. Hon gick igenom allt igen. Katjas pappa var död. Men hon hade en mamma. I morgon tänkte Emelie försöka få tag på henne. Haninge centrum såg ut som alla sådana här gallerior gjort de senaste femton åren. Samma ljusa golv, samma vita väggar, samma upplysta gångar med butiker och öppna inomhustorg med caféer, juicebarer och stånd för mobiltelefonförsäljning. Det var märkligt: i en tid av valfrihet var allting likadant. När hon kollade in folket som satt på Wayne's Coffee såg hon direkt vem som måste vara Gunnel – en ensam kvinna i femtioårsåldern med så stukad kroppshållning att det var svårt att förstå hur hon ens orkat ta sig hit. Emelie undrade varför Katjas mor inte hellre velat ses hemma hos sig eller på Emelies kontor, men kanske var det hennes ensak. Framför Gunnel stod en kopp te. Hon lutade sig över den som om hon var på väg att falla, inte en enda gång tittade hon upp. Hennes långa blonda hår såg otvättat och stripigt ut, men hon hade försökt hålla tillbaka det med två rosa hårspännen – färgen kändes nästan pervers. Människor satt nära vid borden runtomkring, men alla verkade upptagna med sitt och de flesta talade andra språk – Emelie tänkte att deras förmåga att avlyssna just Gunnels och Emelies samtal inte var den högsta. Det borde vara tryggt att prata här. »Så du var Katjas advokat?« undrade Gunnel. »Ja, men vi hann bara ses två gånger. När träffade du henne sista gången?« »Hon var en sån fin flicka. I grunden. Det här är så tungt.« Emelie hade förberett sig på att det här skulle bli ett jobbigt samtal. »Jag kan inte ens föreställa mig vad du går igenom nu«, sa hon. »Det kan ingen människa«, suckade Gunnel. Emelie höll i sin kaffe, men så fort drycken under det kompakta mjölkskummet nuddade överläppen kände hon att hon var osugen på den drycken och ställde ner koppen igen. Gunnel hade inte svarat på hennes fråga. »Så när träffade du Katja sista gången?« Gunnel sörplade på sitt te. »Varför frågar du det?« »Jag försöker förstå vad som hände, och då behöver jag samla så mycket information som möjligt om Katja.« Gunnel lutade sig så djupt över sin tekopp att hennes näsa nästan nuddade den. »Då förstår jag.« »Så när träffade du henne sista gången?« »Jag ringde henne för några månader sen och varnade henne för den där Adam. Men hon lyssnade inte. Jag hoppas de dömer honom till livstid.« »Förlåt, jag vill inte vara frågvis, men det vore väldigt bra om du kunde svara på min fråga. Du kanske har sett eller hört saker som är viktiga. NÄR träffade du Katja sista gången?« Gunnel rätade tvärt på ryggen, hon satte sig rakt upp i stolen. »Jag har inte sett min dotter på fem år, inte sen hon blev myndig. Så nu vet du det.« Hon sköt ut stolen. »Och du har ingenting att göra med varför det blev så.« »Nej, egentligen inte. Men du kanske vill berätta ändå?« Gunnel reste på sig. »Katja anklagade mig för massa skit som ligger tio år tillbaka i tiden. Det var alltid nån annans fel att det blivit som det blivit, tyckte hon.« Som en punch i ansiktet – tanken slog Emelie hårt: varken när Katja pratat med henne eller när hon förhörts av polisen hade hon sagt något om _hur_ hon fått kontakt med den förste mannen. Men nu mindes hon Katjas ord från polisförhöret: som i förbifarten hade hon nämnt att hon hade träffat honom genom en person som hon litade på. _En person som hon litade på._ Då. När hon var tretton år. Emelie försökte tala så mjukt hon kunde. »Tyckte Katja att nåt var ditt fel? Är det så du menar?« Gunnels röst lät inte sorgsen längre. Nu glödde den. »Hon fick lätt för sig saker ska du veta, Katja. Hon hade alldeles för stor fantasi.« »Fick hon för sig nåt som handlade om det hon blev utsatt för som trettonåring?« »Jag vete fan vad hon ansåg.« Tankarna poppade: samtalet med Katja på hennes kontor, förhöret hos Nina Ley. Frågor som ställts, vad Katja svarat, vad Katja inte svarat på. Hur hon reagerat. Hon hade reagerat starkt. Fysiskt. Gråtit. Darrat. Emelie kunde nästan inte titta på Gunnel längre. Ändå måste hon fråga. »Gunnel, anade du vad som pågick med Katja?« ## 28 »Roksana _joonam_ «, sa pappa när han öppnade dörren. »Hur är det med dig, du ser trött ut?« Roksana hade plockat ur näsringen, men kunde inte dölja resten av sitt utseende – hon var tröttare än trött. »Jag mår bra«, sa hon ändå. Det stod ett par nya gästtofflor i hallen, Roksana hittade inte dem hon brukade låna. »Var är mina tofflor, _baba_?« »Jag vet inte, du får fråga mamma.« Pappa hade mjukisbyxor på sig i dag, de såg ut som ett par av Billies yogabyxor, men Roksana visste att de var köpta i Iran. De satte sig i köket. Mamma kramade henne och återvände sedan till sin matlagning. »Här«, sa pappa, och höll fram en skål med chokladpraliner. Vem tycker _egentligen_ om chokladpraliner, tänkte Roksana, men tog ändå den som såg minst äcklig ut. » _Merci_.« Den innehöll något slags jordgubbskräm som var alldeles för söt. Hon måste arbeta upp ett sorglösare ansikte kände hon – hon var ju här för att berätta något bra, något som skulle göra dem glada. Ändå var den enda tanke som rörde sig i huvudet denna: hur skulle hon och Z få ihop stålarna? Enda möjligheten skulle vara om de kunde börja tillverka själva igen, fast i hundra gånger större omfattning än de små veterinärdoserna de lyckats få fram. Men hur skulle det gå till? De skulle behöva rejda tjugo kliniker för att få ihop ens en tiondel av vad galningarna krävde. De hade ändå kollat ett antal djursjukhus och lagerhallar, men bevakningen där var alldeles för hög – de var inga inbrottsspecialister. Och de ville inte åka fast. Z hade lagt ut en del krokar på Darknet för att se om det fanns några som ville sälja Ketalar, eller andra liknande läkemedel, men de enda som hörde av sig var klosettpundare som hade ett halvt paket i badrumsskåpet som de inte tyckte om längre. Hon ansträngde sig. »Jag har nåt kul att berätta.« Mamma vände sig om. Pappa slutade tugga på sin pralin. »Jag kommer att komma in på psykologprogrammet«, sa hon och drog på nästa mening några sekunder. »För _jag_ har fått jättehöga poäng på högskoleprovet.« Tjugo minuter senare hade jublet lugnat sig. Pappa hade firat med att korka upp en flaska champagne och äta upp resten av chokladen. Mamma hade sms:at Caspar och släkten i Teheran. Pappa kramade henne, skrattade av glädje, han satte på några av de gamla kassetterna: spelade Dariush på högsta volym. Mamma drog upp Roksana från stolen och dansade runt i köket. Och nu trillade det in svarssms: Pappas syster och kusinerna ville skajpa. De satte sig framför datorn. Fem minuter senare såg de varandra. På skärmen: faster Etty och Roksanas två kusiner, Leila och Val. Hon hade inte sett dem sedan förra sommaren då de var här. Etty verkade ha gjort ytterligare ett _nose job_ – hon liknade mer och mer Michael Jackson, men Leila och Val såg ut som vanligt. Båda två klädda i jeans och T-shirtar, Leila något blekare än Val. »Älsklingar«, skrek Etty. Pappa frågade inte ens hur de mådde, han kunde inte hålla sig: orden snubblade fram: »Roksana ska bli psykolog. Hon har fått de högsta, finaste och bästa poängen på inträdesprovet för universitetet, så hon kan välja att studera var hon vill.« Det stämde ju inte riktigt, men Etty blev ändå till sig av glädje. Leila flinade mest, Val nickade bara – stencool som vanligt. Sedan började pappa och Etty prata om annat. Pappas krämpor, faster Ettys tillbyggnad och resor till Paris. »Men ni måste se hur vi har fått det«, sa Etty efter tio minuters babbel. Bilden började röra sig. Roksana visste inte om Etty höll i sin telefon eller en portabel dator, men nu fick de gå husesyn. Vardagsrummet med alla mattorna. Badrummet med de guldfärgade kranarna. Och så de nybyggda rummen så klart. Ettys sovrum. Leilas sovrum. Vals musikrum. Kameran svepte förbi två gitarrer och ett keyboard. Men Roksana såg något annat också. På väggen, på en krok: något svart. Runt. »Vilket fint rum«, sa Roksana. »Ja, visst är det«, nästan skrek Etty. Val och Leila var inte ens med i samtalet längre. »Och titta på det här då«, sa Etty och lät kameran närma sig fönstret. »Utsikten.« Föremålet på väggen blev tydligare. Etty rörde sig framåt. Det var en hjälm. Det var en ridhjälm. På väg hem från mamma och pappa ringde hon genom Skype igen. Etty ville konversera, men Roksana bad att få prata med sin kusin. »Val«, sa hon. »Kan du hjälpa mig?« Fyra dagar senare var det fixat. Roksana var på väg. Egentligen hade hon inte bråttom längre, nu när hon väl påbörjat resan, flyget skulle inte gå förrän om två och en halv timme. Men den enda förmaningen pappa hade kommit med var just den: »Ha gott om tid för incheckning, Roksana _joonam_. De är inte kloka i huvudet ibland med sin byråkrati.« Hon undrade vilka han menade. För övrigt hade både han och mamma blivit överlyckliga när hon berättat att hon bokat resan. »Men jag märkte inte att ni kom _så_ bra överens när vi ringde dem på Skype«, tyckte mamma, hennes känselspröt var långa som alltid. Roksana visste att hon måste ha en förklaring, så hon sa som det var – nästan. »Men jag träffade dem ju när de var här. Och sen ringde jag Val, och då klickade vi verkligen.« »Välkommen till Arlanda Express«, sa den automatiska mansrösten. »Det mest ekonomiska och miljövänliga sättet att resa mellan Stockholm city och Arlanda flygplats.« När Billie fått höra att Roksana skulle flyga till Teheran hade hon fått något skeptiskt i rösten. »Ska du _flyga_?« »Men hur ska jag annars komma dit?« »Man ska inte flyga, tänk på miljön.« »Men du var ju i Los Angeles i höstas.« »Jamen, det var skillnad. Jag var ju tvungen att vara där.« Exakt varför Billie hade varit _tvungen_ att besöka Moonfaze Feminist Film Festival fattade inte Roksana, men hon höll tyst. Gubben bredvid henne luktade svett och det var kallt i kabinen. Det här planet var slitnare än det hon flugit till med Istanbul för att mellanlanda. Men hon hade inte betalat mer än tretusen tvåhundra kronor för den här resan, så hon kunde inte klaga. Det var förvånansvärt billigt. Hon försökte läsa – hon hade köpt två böcker på Arlanda av Susan Faludi. Dels _Ställd_ , en klassiker enligt Billie, dels hennes nya: _In the Darkroom_. »Det finns ingen chans att känna sig som en man«, skrev Faludi att den storväxte Don Motta uttryckte när han förlorade jobbet. »Det är för att jag inte kan försörja familjen.« Don Motta hade varit ärlig mot Faludi. »Det. Känns. Som om. Jag. Blivit. Kastrerad.« Orden flöt ihop på sidan, Roksana var trött i ögonen, såg dubbelt. Det var det gamla vanliga, hennes vänstra öga var svagare än det högra, hennes synfel var ovanligt, sa optikern. Plus fyra på höger sida, minus två på vänster – och lappen över ögat hade ju inte förändrat något. Hon tänkte på hur allt blivit som det blivit. Det hade dragit i henne – inte bara själva ketaminet och att alla velat betala för hennes och Z:s grejer, utan det andra också. Hon kunde inte sätta ord på vad det var, mer än att känslan varit mycket behaglig. Men nu visste hon inte hur de skulle ta sig upp. Galningarna måste få sina pengar. Den här resan måste ge det hon hoppades på. De spetsiga snöklädda bergen som omgav Teheran glittrade i solljuset. Stan såg ut som en enorm deformerad fjäril från luften, citykärnan med sina shoppingstråk och museer som den tunna kroppen i mitten. Imam Khomeini International Airport däremot verkade liten, men kändes långt ifrån _petit_ när Roksana klev av planet. Det fanns en annan, större flygplats också – Mehrabad – men Imam Khomeini var störst när det gällde internationella flygningar, det hade pappa sagt. Enorma banners med bilder på Ayatollah Ali Khamenei hängde ovanför gaten där Roksanas plan rullade in. Mamma hade informerat henne. »De erkänner inte dubbelt medborgarskap, Roksana, så ditt svenska medborgarskap har inte nåt värde där, juridiskt alltså.« »Men jag är ju inte iransk medborgare.« »Jo, de följer faderns medborgarskap, och pappa är iranier, så de tycker att du också är det. Du måste skaffa ett persiskt pass.« Det var om möjligt ännu mer folk på den här flygplatsen än i Istanbul, och nästan alla påminde om pappa, Etty, Val och Leila. Men ingen påminde av någon anledning om mamma. Kanske var det hennes sätt att röra sig som gjorde henne unik, mamma gick alltid lite oregelbundet, liksom studsigt, som om hon var berusad eller hade fått en sticka i foten – när hon egentligen alltid visste exakt vart hon var på väg. Roksana höll sitt nya pass i handen, koncentrerade sig på att inte flacka med blicken, vilket var lätt hänt i sådana här situationer. Allt gick smidigare än hon trott, till och med hennes väska hade kommit upp först av allas på bagagebandet. Runtomkring stod uniformerade vakter med automatvapen i händerna – soldater. Roksana började dra väskan efter sig mot utgången. En av soldaterna lösgjorde sig från gruppen och gick i hennes riktning. Hon skyndade på stegen, inte kunde han väl vara på väg efter henne? Soldatvaktens vapen guppade. Roksana var bara några meter från tullfiltret nu. Han gick efter henne, det var helt klart. » _Khahar_ «, ropade han. Roksana vände sig om. Mötte den unge mannens stela ansikte. Han gestikulerade mot sitt huvud. Roksana glodde på honom. Sedan fattade hon: hon hade glömt sjalen. Hon fick inte kliva ut i det här landet utan sjal. Som tur var hade hon den redan om nacken och drog upp den över bakhuvudet som hon visste att Leila brukade göra. Mamma hade gett den till henne på Arlanda – den var rätt snygg faktiskt, lite crazy, gul med orangea blommor. Hon visste vilken utgång hon skulle till och det första som slog henne när hon klev ut från flygplatsen var utsikten: staden som bredde ut sig var helt omgiven av de magiska bergen hon tidigare sett från luften. Men de såg ännu mäktigare ut nu än uppifrån, de var som tagna från en Disneyfilm. Hon drog efter andan: då fick hon ytterligare en överraskning – det var svårt att andas här. Luften var tjock av avgaser, den stack i näsan och fyllde hennes lungor med smuts. Vid en enorm suv stod Val. »Välkommen till Teheran, _soedi_ «, sa han. Roksana log. »Svenskan« – det hade hon aldrig blivit kallad förut. ## 29 En ny förkortning: MÖP – Militärt överintresserad person. Dejan hade kamobyxor, kamotröja och en kamouflagefärgad keps med texten _Savage Arms_ på framsidan och _The definition of accuracy_ på baksidan. »Köpte den på _shooting rangen_ när jag var i Vegas i höstas«, påstod han. »Jag trodde inte du gillade amerikaner efter vad de gjorde mot oss i Serbien.« Dejan höll ner pistolen. Den stickande lukten av krut låg tjock i fållan. »Nä, men världen är komplicerad. Våra fienders fiende är också vår vän. USA har varit i krig jämt, ibland har de gjort fel, de attackerade oss, Vietnam var säkert galet, vad vet jag. Men i de allra flesta fallen har de varit på den goda sidan. Vad tror du skulle ha hänt om de inte gått in i första eller andra världskriget? Ustaša skulle ha slaktat oss som de gjorde med judarna.« Dejans utläggning hördes oväntat bra genom öronkåporna, de hade något slags elektroniska förstärkare som silade bort pistolknallarna men ökade ljudet av människors röster. The Mauler satt inlåst i bakluckan på Teslan utanför – det fanns inga hörlurar som kunde hjälpa honom. Teddy funderade på hur Dejan hade kunnat bli medlem här: punkterna i hans brottsregister borde vara fler än antalet patronhylsor som låg på golvet nedanför båset. Kanske hade den här klubben en specialfil för sådana som hans kompis, som antagligen bidrog med sponsring i kontantform. Dejan häcklade sig själv. »Jag erkänner, jag är en riktig MÖP. Jag har sju pistoler och två gevär hemma i vapenskåpet. Vill du pröva min Colt 1911? Riktigt bra tryck i den ska du veta. Eller vill du fortsätta skjuta med den här snutgannen?« Skytteklubben låg i ett bergrum i Sollentuna som allmänt gick under smeknamnet Bunkerberget. Utifrån inkognito: bara en metalldörr i ett berg, men Teddy upplevde gången från den fuktiga entrén som ett crescendo. Den oansenliga rostiga dörren som ledde till den trånga ingången med gamla rör i taket, som ledde till förrummet med något högre i tak, heltäckningsmattor och ljudisolerat glas in mot skyttebanan, som slutligen ledde till skyttebanan: klimaxet – säkert sju meter i tak, omgiven av granit, mitt inne i det svenska urberget. Dejan var överlycklig att Teddy velat hänga på. Han pratade oavbrutet om pistolmodeller, kaliber, rekyl-management – vad det nu var för något – kroppshållning och koncentration. »Jag brukar viska lugnande ord till mig själv ibland. Typ fitta, bög, hora och sånt«, sa Dejan. »Jag blir harmonisk inombords och då slutar handen att darra.« Han var verkligen sjuk i huvudet, Dejan. Redan när de var fjorton år hade han smugit omkring i skogen bakom Ronna och skjutit kråkor med luftgevär. Men i dag var Teddy här med en tanke. »Blev det någon affär med skäggtomtarna?« _BAM-BAM-BAM_. »Inte så bra. Jag rycker när jag avfyrar.« Teddy upprepade sin fråga. »Köpte du den där id-kortsfabriken?« _BAM-BAM-BAM._ Hylsorna flög. Krutstanken kliade i näsan. Dejan lade ner pistolen på det gröna filtklädda bordet i båset. »Nej, nej. Inte av de där terroristerna.« »Kunde de inte sänka priset?« »Du vet att det inte handlade om det. Vill du pröva Colten nu då?« Teddy måste fånga Dejans uppmärksamhet. Han tog pistolen i handen. Colten var tung. Ändå kändes den bekväm och naturlig när han lät fingrarna sluta sig runt kolven. Han osäkrade vapnet och höll upp armen framför sig. Kornet skulle ligga rätt i siktskåran. Han andades in. Fällde ner armen igen, det blev för tungt. Tog tre djupa andetag. En enda sak syntes för hans inre ögon. Emelies mage. Han hade inte sett hur den såg ut nu, om den börjat växa, ändå föreställde han sig hur den putade. Sedan tänkte han på barnet som låg där inne – inte så att han såg något ansikte eller en kropp, han bara kände en närvaro, som om ett barn stod nedanför honom och väntade på att få hålla hans hand. Som om Nikola var två år igen. Så en ny tanke: någon ryckte i barnet. Någon ville skada hans barn. En skugga försökte ta Teddys barn ifrån honom. Han höjde armen. Siktade på skuggan. _BAM-BAM-BAM._ De tre skotten hade nästan avlossats av sig själva. Dejan började hämta in pricktavlan. »Åh, helvete. Bullseye.« Han höll upp tavlan – de tre hålen satt alla inom det svarta fältet. »Kan jag kalla dig Pia Hansen?« Teddy lade ner pistolen. »Du får kalla mig vad du vill. Om du kan tänka dig att hjälpa mig med en grej.« »Vad?« »Jag vill att ett antal svennegubbar ska prata med mig. Och jag vill att de förstår seriositeten i samtalet.« Dejans ansikte lyste upp. Gubbarna fortsatte försöka låtsas som om han inte fanns. Men nu spelade Teddy ut sina trumfkort, sina två jokrar: Dejan och Magnus Hassel. Teddy hade använt metoder när han jobbade för superadvokaten som inte skulle tåla ens en mild granskning, det hade Magnus förstått direkt. Han hade inte haft något annat val än att hjälpa till. Hassel ringde numren som Loke hjälpt Teddy att få fram. När de förstod vem de pratade med blev tonläget ett annat. _Inga problem, trevligt att prata med dig. När vill du ses?_ Magnus instruerades att köra på samma manus för alla fem: berättade att han bara ville träffas och prata om ett konfidentiellt ärende. Gärna hemma hos dem om det gick – inte på hans advokatbyrå där folk skulle börja undra om de sågs tillsammans. Alla fem sa ja. Den första de åkte till var Fredrik O Johansson. Han bodde i Djursholm, var femtiosju år gammal och huvudägare i investmentbolaget Pecuniarapid AB och styrelseproffs i massor av andra bolag. Fredrik – eller Fred O som Loke sett på Facebook att han kallades av sina kamrater – kom från små förhållanden i norra Sverige, men hade förklarat i den enda intervju han någonsin gett att med »lite jäklar anamma och tur, kan man komma hur långt som helst. Kolla på Jesus bara.« Fredrik O släppte in Teddy, Dejan och The Mauler. Han hade färgat svart hår, som antagligen egentligen var helgrått, och tre dubbelhakor. Villan var inte bara stor som ett smärre arabiskt emiratland, den vette ut mot vattnet också. Dejan viskade något om att man kunde köpa halva Södertälje bara för värdet på tomten. »Vem av er är Magnus Hassel?« undrade gubben när han stängt dörren bakom dem. The Maulers tunga hängde utanför munnen. »Vi har inte varit helt ärliga mot dig«, sa Teddy. »Det är jag som vill samtala med dig, ingen av oss är Hassel.« »Jaha«, suckade Fredrik. »Då får jag be er att gå. Ni kommer hit på falska premisser. Då kan vi lika gärna ses på mitt kontor eller hos min advokat.« Teddy stod kvar. »Nej, vi stannar kvar en stund«, sa han med vad som måste vara den lugnaste rösten i norra Europa. »Vi behöver bara några minuter.« Fredrik O Johansson tittade mot Dejan. Hans dubbelhakor dallrade till. »Okej, vi pratar. Men ni ska veta att jag har larmsystem och övervakningskameror i det här huset. Dessutom kommer mina städerskor hit när som helst. Så tro inte att ni kan hitta på nåt jävelskap med mig. De har nycklar och de är instruerade i våra säkerhetsrutiner.« Teddy stod emot lusten att snegla på Dejan. Den här gubben hade lika gärna kunnat vara ett av deras kidnappningsoffer på tiden när de höll på. De satte sig i ett svalt avlångt rum stort som en tennisplan fyllt med konst och enorma krukväxter. På ett litet bord vid ett av fönstren stod en ljusstake i silver med tre ljushållare som slingrade sig kring varandra i något som såg ut som en knut. På väggarna hängde tavlor med klassiska avbildningar av svensk vinternatur som Teddy faktiskt kände igen. Han trodde att en av konstnärerna hette Anders Zorn. »Känner du en Peder Hult?« frågade han. »Nej, det namnet känner jag inte igen. Och innan vi pratar skulle jag vilja veta vad det här handlar om egentligen.« »Det kommer du säkert att förstå«, sa Teddy. »Känner du en Mats Emanuelsson?« Fred O:s ögon flackade fram och tillbaka. »Ehh, jag känner igen det namnet faktiskt«, sa han. »Men jag kan inte placera det. Ge mig nåt mer.« »För ungefär tio elva år sen?« »Jag försöker minnas.« »På en herrgård, tillsammans med några andra personer kanske?« »Var, vilka personer?« »Bland annat Peder Hult. Mats höll en liten föreläsning, gav skattemässiga råd och så där.« Fredriks ansikte spändes. »Ahh, just det. Jag vet vem han var, han tog väl livet av sig sen?« Teddy besvarade inte frågan. »Minns du när du träffade Mats?« »Inte särskilt väl. Men jag kommer vagt ihåg den där föreläsningen. Jag gick aldrig vidare och placerade några pengar. Det är jag jävligt glad för i dag, när inte ens de bästa advokatbyråerna klarar av att ha anställda som håller käft.« »Var låg herrgården?« »Jag tror den låg i Södermanland, men jag åkte taxi dit, jäkligt flott om du frågar mig.« »Vad hette gården?« »Det vet jag inte om nån sa till mig, jag kommer hur som helst inte ihåg nåt namn. Det här var ju tio år sen, som sagt.« »Hur såg huset ut?« »Stort, fint artonhundratal skulle jag gissa, träpaneler, gulaktigt. Mer kommer jag inte ihåg. Det var ganska mörkt när jag kom dit. Varför vill ni veta allt det här? Jag har inte gjort nåt fel.« »Inte du kanske. Men kanske andra som var där«, sa Teddy. »Och vad hette den som ordnade eventet?« »Det vill jag inte säga.« Fredrik O Johansson pillade på sin vigselring. »Varför inte då?« »För jag är ingen idiot. Den där rådgivningen, och det var många som lyssnade på den, handlade om att skatteoptimera. Inget fel i det om du frågar mig, men ska nån börja rota i det, kommer man anse att folk har gjort en massa fel, precis som du själv säger. Och varför ska jag bidra till att fullt hedervärda människor blir indragna i sånt? Varför ska jag se till att människor blir anklagade för en massa gammal skit som borde vara preskriberat?« _Aldrig gola_. Teddy kunde inte förebrå honom – det var tydligen en helig devis i alla samhällsklasser. Men det fanns gränser – för alla. Han drog fram sin stol. Nu: hans ansikte var tio centimeter från Fred O:s fuktiga feja. »Det är så här, Fredrik, att jag skiter i pengatvätten och skattefusket. Det här handlar om våldtäkter, människohandel. Och mord.« Fredrik O Johansson såg ut som om någon just berättat att han blivit av med alla sina pengar. När han pratade igen var dubbelhakorna så stilla att de såg ut som keramik. »Mord, det låter oroväckande, minst sagt. Men varför tar inte polisen tag i det då?« »Du ska inte ställa motfrågor.« »Men du måste förstå att jag blir förvånad. Och det var länge sen, men det jag minns är att den som höll i rådgivningsträffen, alltså den som bjudit in oss, hette Gabriel Sveréus. Det kan jag faktiskt säga.« Teddy lät sitt ansikte vara lika stilla som dubbelhakorna framför sig. Men han hade studerat Freds ögonrörelser. Gabriel Sveréus var ett av namnen som Mats nämnt – det var gubben som dött i cancer. På eftermiddagen samma dag träffade han och Dejan gubben som bodde på Narvavägen, Gunnar Svensson. Våningen var stor och tungt möblerad, Teddy såg samma sorts ljusstake över den öppna spisen som hos Fredrik O Johansson: silver, tre hållare, en knut. Han försökte köra samma race som med Fred O. Det gick inte lika bra. Den här gubben mindes ingenting, sa han. Ingen Peder Hult. Ingen Mats Emanuelsson. Ingen Gabriel Sveréus. Gubben mindes inte ens att han varit på en gård i Södermanland. Till slut frågade Teddy om gubbjäveln ens mindes vad han käkat till frukost i morse. »Smörgås«, svarade han. Sedan: »Nej, förresten, det kanske var stekt ägg.« Sluge jävel. Gubbe nummer tre, fyra och fem gav samma intetsägande resultat. De släpptes in utan problem eftersom Magnus bokat möte, men sedan blev det tvärstopp. De ville inte komma ihåg ett skit. Magnus Hassel-öppningen gav inte vad Teddy hoppats på. Kanske hade Hassel-gubben förvarnat dem på något sätt. Naturen började få liv utanför. Blåsippor och vitsippor lyste upp vägkanten i finska färger, även om skymningen började falla. »Vad tror du?« Teddy och Dejan satt i Teslan på väg hemåt. »Det är mer än tio år sen. Man får förstå om de inte minns. Vad handlar det här om förresten?« »Det vet du nog redan.« »Jag hör att du nämner Mats Emanuelsson. Teddy, jag har ju sagt till dig att du ska släppa den där gamla historien.« Teddy försökte titta rakt fram. En tunnel av strålkastarljus. Världen blev suddig längs sidorna nu. »Jag kommer släppa det, men först när det är redo att släppas.« »Okej. Jag ska inte jiddra med dig. Men du vet vem av gubbarna vi träffat i dag som ljuger, va?« Teddy vände sig mot Dejan. »Vet du?« Dejan höll avslappnat i ratten. »Du försökte titta på deras ögon, det såg jag. Alla tror man kan se vem som ljuger på ögonen. Särskilt snutar. När jag brukade sitta i såna förhör hittade jag alltid en prick på väggen som jag fäste blicken vid, då trodde de att jag snackade sanning. Vilka idioter.« Teddy undrade om Dejan kunde se att det hettade i hans ansikte i kupéns svaga belysning. Dejan sa: »Domare tror också att de kan se vem som ljuger. 'Hans berättelse bär inte trovärdighetens prägel', som de skriver, vilka clowner. De har inte en aning. Men du vet vad forskningen säger, va?« »Forskning? Vad vet du om sånt?« »Mer än du tror i alla fall. Alla undersökningar som gjorts av vem som kan upptäcka en lögn pekar ut samma grupp människor.« »Vilken?« »Den gruppen som du brukade tillhöra. Och som jag fortfarande tillhör, så klart. Vi ser. För vi vet.« Dejans mungipor hade rört sig uppåt. Han såg oförskämt nöjd ut. »Så vem ljög?« Dejan fortsatte smajla, sög på sitt svar. »Det var den där första tönten som ljög. Fredrik O Johansson. Han snackade inte sanning.« »Hur vet du det?« »Jag kan inte säga exakt vad han gjorde som skriker ljug. Men hans röst och hans händer var inte i ordning. Han började tala med ljusare röst när du pressade honom, tänkte du på det? Och han rörde mindre på händerna. På många går rösten upp när de ljuger. Och nästan alla rör mindre på händerna. Men som sagt, sånt där kan man aldrig veta. Men jag litar på min magkänsla. It takes one to know one, och jag är den jag är.« Teddy lyfte sin hand mot pekskärmen och klickade på _Controls_. Sedan pekade han på _Ludicrous_ -knappen. »Dejan, kör till Djursholm på din högsta hastighet«, sa han. »Jag vill ta ett extra snack med Fredrik O Johansson. På mitt gamla sätt.« Bilen hoppade fram. Dejan nästan skrek. » _Teddy, jag älskar när du pratar så där._ Du är tillbaka.« * TELEFONSAMTAL 50 Till: Louise Pederson (hustru) Från: Hugo Pederson Datum: 22 februari 2006 Tid: 22.43 HUGO: »Musis, jag blir sen, måste jobba natt är jag rädd.« LOUISE: »Men du sa ju i morse att ni var klara med det mesta arbetet i det där projektet?« HUGO: »Jag vet, men det dök upp nya grejer. Sorry.« LOUISE: »Hur mår du egentligen?« HUGO: »Vad menar du?« LOUISE: »Jag tänkte på det i går faktiskt, du har åldrats snabbt. Hugo, har du tänkt på hur dina tinningar ser ut egentligen, salt och peppar liksom? Du ser tio år äldre ut än vad du är, vet du det? Jag tror inte det är bra att jobba som du gör.« HUGO: »Du klagar inte när vi kan renovera hemma.« LOUISE: »Kanske inte. Men jag tycker du ska tänka på det. Och komma hem till mig nu. Jag har inte nåt emot att göra lite kinky grejer med dig i kväll, och du kan ju gå tillbaka till kontoret efteråt om du behöver.« HUGO: »Men gumman, jag hinner inte.« LOUISE: »Du brukar säga så. Vet du när vi låg senast?« HUGO: »Men sluta nu.« LOUISE: »Men vet du?« HUGO: »I höstas nån gång?« LOUISE: »Nej, det var i augusti. Sex månader sen. Jag är trettioett år och min man vill inte ligga med mig, hur tror du det känns?« HUGO: »Nu får du lägga av, Louise, du vet att jag har mycket på jobbet, och du vet att det har gått jävligt bra just för att jag jobbar hårt. Ska du komma och gnälla om att vi inte knullar tillräckligt, det är ju du som inte vill.« LOUISE: »När du kommer hem packad klockan fyra och vill ha analsex, ja. Jag sover då, om du varit för full för att förstå det.« HUGO: »Ska du dra upp den där gången nu också. Det var ett misstag har jag ju sagt, jag var berusad.« LOUISE: »Mmm.« HUGO: »Men du, jag fick besked här för några timmar sen att fotografiet har kommit nu. De kan skicka det från sitt utlämningsställe i morgon med bud, eller så kan du åka och hämta det själv. De hjälper till att få in det i bilen i så fall.« LOUISE: »Får det plats då? Det är stort.« HUGO: »Jadå, om man fäller ner baksätet. Jag älskar vår nya bil.« LOUISE: »Den kostade mer än dubbelt så mycket som fotografiet och så säger du att jag spenderar i onödan.« HUGO: »Men herregud, det är en Porsche Cayenne, det är en fantastisk bil.« LOUISE: »Ja, ja, men du, ska du inte komma hem en sväng då ändå?« HUGO: »Musis, i morgon gärna, men inte i kväll. Jag hinner verkligen inte. Men du, jag har tänkt på en annan sak, ska vi inte ta och köpa ett sommarhus nånstans?« LOUISE: »Men Strömsund då? Vi pratade ju om att bygga eget där.« HUGO: »Jag är så trött på min pappa. Jag pallar inte med honom längre.« LOUISE: »Har det hänt nåt?« HUGO: »Inte direkt. Men du, jag måste jobba vidare nu. Puss puss.« LOUISE: »Puss puss, hej.« TELEFONSAMTAL 51 Till: Hugo Pederson Från: Göran Blixt (chef) Datum: 26 februari 2006 Tid: 12.30 Göran: »Det är jag. Är du på kontoret?« HUGO: »Nej, jag är på lunch.« Göran: »Jaha, med vem då?« HUGO: »Ehh, min fru.« Göran: »Trevligt, lunchen är en bra tidpunkt på dagen att visa dem uppskattning. Var sitter ni?« HUGO: »Du tänker väl inte komma förbi och störa, ha ha.« Göran: »He, he, nä, som jag sa. Fruarna ska man visa respekt för. Men jag vill ta ett snack med dig när du är tillbaka. Jag har fått reda på att Svenska Dagbladet håller på och granskar och grottar i vårt bud på Danfoss. Jag vet inte vad de tror att de ska hitta, men jag tycker inte om det. När de väl biter sig fast så kan de vända och vrida vad som helst så att folk tycker det ser konstigt ut. Och när pressen vaknar, då vaknar Finansinspektionen och andra myndigheter. Så kan vi inte ha det, eller hur?« HUGO: »Nej, så klart. Jag håller med dig.« Göran: »Bra, då vet jag att du har samma uppfattning som jag. Och jag har inte varit oklar?« HUGO: »Nej, jag förstår, om nån hör av sig och frågar ska vi ha bra svar.« Göran: »Precis, och allt sånt ska vi gå igenom med Danielsson Lind, men det är inte bara det. Jag utgår från att du inte har gjort nåt på egen hand.« HUGO: »Nej, nej, det får vi ju inte.« Göran: »Precis, du känner ju till våra insiderregler.« HUGO: »Ja, så klart.« Göran: »Bra, för oss emellan måste det vara helt klart att skulle murvlarna upptäcka nåt som inte stämmer, och det rör sig om dig, så får du foten direkt. Och det ska inte bli några diskussioner, inga jävla arbetsrättsliga förhandlingar om skadestånd, eller att jag borde ha känt till nåt eller var bristfällig i mitt chefskap. Eller hur?« HUGO: »Nej, nej, varför skulle det ens bli en fråga?« Göran: »Jag säger inte att det är en fråga. Jag säger bara att _om_ så blir fallet, så vill jag att du har skrivit på relevanta avtal. Förstår du?« HUGO: »Jag förstår.« SMS-MEDDELANDEN Till/från: Okänd Från/till: Hugo Pederson 26 feb In: Hej Hugo, tack för lunchen i dag. Jag samarbetar gärna med dig och Pierre. Vi hör av oss. Ut: Tack själv, mycket spännande att prata i dag. Låt oss höras när vi har något på gång /Hugo 1 mars In: Vi har en grej på gång. Ut: Intressant. Vill du ses och äta lunch? Samma ställe som förra gången? In: Ses gärna. Men inte bra att vi syns ihop. Jag har bokat ett rum hos min advokat, den jag nämnde. I dag, kl. 12.00? Ut: Bra toppen. Vi ses där. 2 mars Ut: Tack för i går. Jag har mer information till dig. Kommer i krypterat mail. Och hälsa din advokat. Trevlig prick! In: Vi kommer sätta igång i morgon före lunch. Viktigt att inte alla kör samtidigt. Ni kan inte påbörja före klockan 15 i morgon. TELEFONSAMTAL 52 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 2 mars 2006 Tid: 15.34 HUGO: »Tjena, tjena.« PIERRE: »Hej, hur är läget?« HUGO: »Otroligt gott. Jag träffade vår vän hos hans advokat i går.« PIERRE: »Intressant.« HUGO: »Mycket, han är trevlig tycker jag. Stor konstsamlare också, han berättade för mig att han till exempel samlar på Zorn, du vet Anders Zorn?« PIERRE: »Klart jag vet vem det är. Det är inte billiga grejer.« HUGO: »Han hänger tydligen de finaste verken i sitt ormbunksrum, som han kallar det, och dit får bara särskilda gäster komma.« PIERRE: »Okej, men kom till saken.« HUGO: »Jag ville bara säga att det är på rull, jag kommer mejla dig information, men vi får inte handla före klockan tre i morgon.« PIERRE: »Uppfattat. Men du, jag har en annan grej. Jag antar att du har det lika meckigt som jag med logistiken.« HUGO: »Ja, det är ju riktigt struligt. Fram och tillbaka till Schweiz eller Isle of Man med väskor för att få hem stålarna.« PIERRE: »Jag tror att jag har hittat lösningen.« HUGO: »Vadå?« PIERRE: »En tjomme som heter Mats Emanuelsson. Han hjälper tydligen till med just sånt som både du och jag behöver.« HUGO: »Det låter asbra.« PIERRE: »Men jag vet inte så mycket om honom. Det kanske är osäkert att ta hjälp av nån extern.« HUGO: »Låt oss tänka på saken.« TELEFONSAMTAL 53 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 14 mars 2006 Tid: 01.34 HUGO: »Tjena gubben. Sov du?« CARL: »Ähh, kunde inte sova. Ligger och vrider mig som en grillkorv.« HUGO: »Är inte Fredrika hemma?« CARL: »Nä, hon är ute med några väninnor, Pauline och dem.« HUGO: »Sent.« CARL: »Hon är alltid ute sent.« HUGO: »När går hon upp på mornarna då?« CARL: »Jag går innan hon ens vaknat.« HUGO: »Calle...« CARL: »Ja.« HUGO: »Jag mår inte bra.« CARL: »Vadårå?« HUGO: »Jag sover som skit.« CARL: »Välkommen till klubben.« HUGO: »Men det är inte bara det. Jag får nåt slags attacker, börjar andas fortare, känner att jag inte pallar med mig själv, svettas, jag vill bara skrika, får så trista tankar, som att allt är värdelöst. Att jag är värdelös.« CARL: »Men hallå liksom, det går ju asbra för dig nu. Nya bilen, ni kollar på lantställen och allt.« HUGO: »Jag vet, jag vet, men det här är nåt annat. Jag vet inte vad det är. Jag försöker gå och lägga mig senare och senare så att jag ska vara riktigt trött. Ändå somnar jag inte, och så kommer det upp massa bilder i huvudet, som att jag är inlåst med massa hundar och inte kommer ut. Och så vill jag bara skrika. Och så ligger Louise där bredvid och vet ingenting.« CARL: »Du har aldrig tyckt om hundar.« HUGO: »Det kanske är så.« CARL: »Men kan du inte snacka med Louise då?« HUGO: »Nej, vad tror du.« CARL: »Tränar du tillräckligt? Du kanske borde börja med nån kampsport eller så, hörde att Foffe älskar sin thaiboxning.« HUGO: »Ja, kanske. Jag vet inte.« CARL: »Du, nu hör jag i låset att Fredrika kommer hem. Kan vi snacka mer i morgon?« HUGO: »Okej, vi hörs.« ## 30 Sturebadets exklusiva privata badvåning bokad: Turkiska badet kallades den. Bello fnös. »Hur kan de vilja kalla nåt turkiskt? Vet de inte vilka djur de är? Vet de vad de gjorde med vårt folk, oss armenier?« »Jag vet«, sa Nikola. »Men stället är perfekt. Och allt är förberett.« Han och Bello satt och väntade i loungerummet, iklädda badhusets tjocka, vita badrockar och gratistofflor. De hade låtit boka stället genom Bellos kusins polares före detta anställda – en halvalkoholiserad snubbe som numera bodde i en husvagn vid Slagsta Marina, dessutom hade målvaktsgubben betalat hela bokningen i cash – Nikola ville inte ha några pengaströmmar som gick att följa. Han hade avbokat badets egna spaterapeuter och betalat extra för att få ta in eget folk: några thailändskor som inte snackade någon svenska men jobbade på massagestudion på Nygatan. Kanske skulle det tillfredsställa Yusufs läggning: _happy ending_. Snubben njöt väl mer av en avrunkning än av _the real thing_. För _han_ var inblandad i det som hänt. Han hade förrått sin egen bror. Svikit. YUSUF – som gett Chamon jobb i flera år. YUSUF – som skulle hjälpa Nikola hitta horungarna, när han själv egentligen var en av dem. Kvinnorna i Sturebadets allmänna reception stirrade på Nikola och Bello när de checkade in: solbrillor och kepsar långt nerdragna. De var inte vana vid snubbar från trakten i den här delen av stan. Naiva, godtrogna, svaga Stockholm: hur kunde de tro att de kunde behandla någon så som han blivit behandlad utan att det skulle få konsekvenser? En farsa som tilläts sticka från sin fru och sitt barn – ett samhälle som tyckte den friheten var viktigare än familjen. En skola som tryckte in tjugofem överenergiska killar och sju tyst-blyga flickor i samma klass med en mellanstadielärarinna som bröt ihop redan efter första terminen i fyran och aldrig kom tillbaka. En stad som lät soc-kärringar, skol-kuratorer, rekt-um-orer och så kallade när-fitt-poliser trakassera honom och grabbarna under hela uppväxten. Som dömde dem redan innan de ens snattat sina första godispåsar på Ica. Som sände ut ett tydligt budskap när de var tio år gamla och deras föräldrar blev utlasade från Scania, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller sönderskattade så fort de försökte driva egen låda: I det här samhället hör ni inte hemma – ni får inga anställningar, men ni får inte heller vara egna företagare. Sedan blev det skriverier när samma människors kids sköt varandra sönder och samman i gänguppgörelser och kriminella hämndspiraler. Men när man bestämt sig för att lägga av, softa ner, bli laglig, grep Polismyndigheten inte ens dem som mördat. Alla svek. Ingen ställde upp. Det här landet stängde alla vägar utom en: den Nikola nu vandrade. Ändå var han försiktig. Målvaktsgubben hade fått kolla att det inte satt några övervakningskameror i själva receptionen och Nikola hade skickat in en fjortonårig chip till resten av Sturegallerian två timmar innan som sprejade över de fyra övervakningskamerorna som satt utplacerade där. Nikola tänkte inte fastna på film – han var smartare än asen. Yusuf hade låtit förvånad när Nikola ringde honom. Liksom avvaktande, mest svarat enstaviga ljud långt bak i halsen. Som om han inte brydde sig. Men Nikola hörde: fittan var nöjd. Fittan trodde han kommit undan med att hjälpa horungarna. Fittan trodde att fittan kunde knulla Nikola i röven, som en riktig, äkta, tuzenprocentig fitta. »Jag har försökt ringa dig hundra gånger, till och med varit hemma hos dig och knackat på, sökt din morsa, allt«, sa Yusuf. »Var har du varit?« »Ähh, jag har inte varit i form, legat utslagen i nån jävla influensa«, ljög Nikola. Han hade sett att Yusuf sökt honom, men hade medvetet hållit sig undan. Han visste inte hur han skulle reagera om han tvingades möta Yusuf oförberedd. »Men nu står jag på benen igen och vi behöver snacka ihop oss, nu när Mr Ett åkt in. Jag tänkte vi kunde ses på nåt schysst ställe«, sa Nikola. »Ahh, najs«, sa Yusuf. »Jag vill gärna snacka med dig också.« »Bra, för jag tänkte nåt ställe där ingen onödig lyssnar och så där.« »Visst. Najs.« »Haru testat Sturebadet? Östermalmarnas favvo-spa.« »Ehh. Nä.« »De har en egen våning, aslyxig, jag har aldrig varit där men Bellos brorsa körde en svensexa där.« Stället var verkligen perfa: Yusuf kunde omöjligt misstänka något – inte mitt inne i stan, inte på den glassigaste av alla adresser. »Najs«, sa Yusuf igen. Om fittan sa ordet najs en gång till skulle Nikola inte bara göra det han tänkte göra med honom. Han skulle skära kuken av honom också, och stoppa in den i hans öra. »Ska vi ses där då? Jag säger till Bello. Och så återkommer jag med exakt tid på Wickr.« »Visst. Najs.« Då var det avgjort: de skulle ses. Och fittans kuk måste av. Bello såg skakis ut. Det var inte bara att hans ena ben darrade som morfars hand när han skulle hälla upp te – det var något med hans läppar också, de liksom rörde sig hela tiden, fast han inte sa något. Sofforna var långa och sköna, rummet var tänkt för större sällskap än deras. Som sagt: svensexor, möhippor, firmaevents, gruppaktiviteter för svenssons som tyckte att de behövde lugn och ro. Musiken var tyst och soft, något slags indianmelodi, panflöjt och synttrummor. »Bror«, sa Nikola. »Det blir som det blir. Så tare lugnt.« »Kan vi gå igenom allt igen?« Bello såg lattjo ut i morgonrocken som var två nummer för stor, han påminde faktiskt om Linda i den. Nikola tog en klunk av Colan. Han hade förberett thaibrudarna för senare, de skulle servera lite drinkar och skit, men Nikolas och Bellos skulle vara alkoholfria. »Okej, så här blir det. Först kommer massöserna och kör lite massage och tvagningsritual i en och en halv timme. Sen har vi stället för oss själva i två timmar till. Yusuf kommer vara mer packad än vi, men i bastun måste vi också dricka bira så att han inte misstänker nåt. Och det fina är att han kommer vara lika naken som vi. Så vi kommer veta att han inte har nån skit på sig.« »Och sen?« »Sen, när det passar, gör vi som vi bestämt.« Kompisens ben darrade värre än en massagestav på turbo. »Okej, bror«, sa Bello. »Och Isak är helt med på det här?« »Ja, för fan. Det är hans order.« »Shit alltså, Yusuf var ju typ som en farsa för mig för några år sen.« »Det var han för Chamon också. Och se vad som hände. Du kallar ju mig för Bibelmannen.« »Vad menar du?« »Läser du Bibeln?« »Nä, egentligen inte. Även om morsan vill.« »Det är skit samma. Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Det känner du väl igen?« Bello fattade vad han menade. Yusuf var sen. Nikolas mage var full av myror. Han önskade att han kunde vara lika lugn som Chamon alltid varit – andas Prozac, softa som en man. Men med en sönderstressad Bello i soffan och några thaimassörer som skulle komma vilken sekund som helst plus Sturebadets egen personal som redan varit uppe två gånger för att fråga om allt var »till belåtenhet« – vad var förresten _belåtenhet_ för ord att använda – var Nikola inte ens hälften så chill som han önskade. Han reste på sig, gick runt ett varv till för att kolla in stället. Innanför loungen låg omklädningsrummet, han räknade till tjugo skåp, alla i något träslag som såg dyrt ut. På hyllorna under de stora speglarna mellan skåpen stod olika gratisprodukter: hårgel, örontops, hudlotion. I nästa rum låg själva bassängen. Nikola undrade hur gammalt det här badhuset egentligen var. Höga pelare med krusiduller högst upp, allt klätt i marmor, och så krusiduller igen på panelerna längs väggarna, en tolv meter lång pool med ett komplicerat mosaikmönster i mitten – ärligt, det här _skulle_ kunna vara någonstans i Turkiet för trehundra år sedan. Typ. På andra sidan poolsalen låg duschar, ett förrum med kakelväggar och två olika basturum. Duscharna var det enda där inne som bröt av från den antika feelingen: de långa rören blänkte som om de monterats i dag. Nikola hörde en röst från loungen som han kände igen. Det var Yusuf – fittan hade kommit. »Bror«, sa han till honom när de kramades. »Vi har ett helt badhus för oss själva.« Yusuf smajlade. »Fett fint. När kommer brudarna?« Nikola och Bello satt på bänkarna i omklädningsrummet och väntade medan Yusuf bytte om: bevakade honom som om han vore en Guantánamointagen. Kollade så att inget blänkte, lyssnade så att inget skramlade. »Najsa morgonrockar här.« Yusuf log när han var klar. De satte sig i loungen. Bello bjöd på drinkar från en liten bar. De var preppade precis som Nikola bestämt. De snackade om gripandet av Isak, hur de trodde chefens rättegång skulle gå. De pratade om alla olika grejer de ordnade för bossen: Solariet i Ronna, restaurangen på Badhusgatan, sprängämnena som Mr Ett alltid ville fylla på, folk som skulle betala och snubbar som skulle få betalt. Grisarnas Operation Trygg och Operation Fenix. De diskuterade mordet på Chamon. Vem kunde _egentligen_ ligga bakom? Efter en tjugo minuter knackade det på dörren och massörerna klev in. » _Dachri_ , jag trodde du skulle ha fixat några rumänskor eller bulgariskor«, sa Yusuf. »Nej, det går inte på ett sånt här ställe. Det fattar du nog.« Musiken i bakgrunden lät som vågor som slog mot en strand. Hamamritualen var skön. Tjejerna måste ha gått någon kurs, eller så var det här något som de hade i generna. Först duschade killarna: Bello ville ha badbyxor på sig av någon skum anledning. Yusuf garvade. »Bror, är det för att din _dachri_ inte är nåt att skryta med?« Rummet ångade. Nikola vred upp värmen ännu mer. Han tog tag om de glänsande rören. Det ena var hett: han drog undan handen. På det andra satt små kondenserade droppar: det var kallt. De fick lägga sig på tre britsar. Trettio minuters massage, det verkade som om Yusuf somnade – om det inte varit för massöserna skulle Nikola tagit honom där och då. De drack drinkar. Yusuf snackade på om att han planerade att gå över helt till bedrägerier i stället för utpressning. Så mycket mer cash, men bara hälften i risk. Sedan fick de ställa sig vid poolkanten, korta små handdukar virade runt höfterna. Marmorgolvet var märkligt varmt. Massörerna satte på sig skrubbhandskar och började gnugga deras kroppar. Efter några minuter duschade de av krämen. Sedan var det dags för något slags lera. Fötterna, benen, mage och rygg. Leran stelnade snabbt, armarna, händerna, halsen: leran ändrade färg och blev gråare. Nikola fick en dålig feeling, som om inpackningen inte gick att bryta sig ur, som om någon höll på att stänga in honom i blöt cement. »Det är lugnt, det räcker för mig«, sa han och började skölja av sig. När kletet rann ner i duschen såg det svart ut igen. Thaimassörerna lämnade dem. Yusuf började gnälla igen på att han väntat sig något annat än fyrtioåriga thailändskor med knubbiga händer. Ändå var han på bra humör, han ville basta, snacka upplägg, dricka bira. »Hur gör ni med era cash?« ville Yusuf veta. Nikola svarade något undvikande. »Jag är en simpel man, jag tjänar inte så mycket.« Det var dessutom sant. Yusuf sa: »Jag har en snubbe som åker ner till Danmark varannan helg med hyrbil, upp och ner på en dag, inga problem. Jag stashar allt där.« »Hur vet du att du kan lita på din fraktare då?« »De måste vara rädda för dig, då blåser de dig inte.« Det enda Nikola väntade på var att de skulle gå ner i bassängen. Då skulle det hända. Men Yusuf ville värma sig först. Bastun var stor. Termometern på väggen visade på åttio grader. Bellos ben hade börjat skaka igen – kuk alltså, han måste dölja det där. Yusuf såg ut att svettas som en gris inrullad i Gladpack. Han hade fortfarande guldlänken och guldkorset som han fått av Chamon runt halsen – vilken förrädare. Nikola gillade värmen – han kände sig nästan helt avslappnad. Handduken fortfarande virad runt höfterna. En öl i handen. Svetten som började glänsa på bröstet. Snart poolen. Han slöt ögonen. Han tänkte på första gången han följt med Teddy till badhuset Actic Sydpoolen: Södertäljes äventyrsbad. Klassen hade gått på simskola varje tisdag, men efter att Nikola förstått att nästan alla redan kunde simma förutom han, blev det pinsamt. Gång efter gång kom han med bortförklaringar: han var sjuk, han hade eksem, han hade glömt badbyxorna. I slutändan gick han inte på fler än två lektioner i bassängen: han kunde fortfarande inte simma. Men inget av detta berättade han för Teddy när de klev ner i bassängen på Sydpoolen. Han höll sig nära kanten, försökte röra benen så som han sett kamraterna göra på simskolan. Men hela tiden höll han, under vattenytan, i bassängkanten. Teddy simmade bredvid honom. Skvätte lekfullt på honom. Frågade om de skulle hoppa från kanten. Nikola försökte svara, försökte skratta. Men han var rädd för att få vatten i munnen. Han var rädd för ytan som höll på att hamna över honom. Hans bentag gav honom ingen kraft. Hans kropp sjönk neråt, han försökte ta ett fastare grepp om kanten, kravla sig framåt – men det gick inte. Vattnet sög i honom. Djupet ropade efter hans kropp. Han skulle drunkna. Då tog Teddy tag i honom: »Kom, häng på min rygg en stund.« Hans morbror simmade bort mot grundare vatten med honom. Sedan ställde han sig upp och tog Nikola under magen. »Du gör fina simtag, visa mig igen.« Nikola sprattlade med benen. Efter tjugo minuter gick de upp. De gick tillbaka till simhallen sex helger i rad. Varje gång samma rutin. Teddy tog honom under magen och bad honom göra sina fina simtag. Bit för bit släppte hans morbror taget tills han inte längre höll i Nikola, tills han kunde röra sig en meter i vattnet, skjuta ifrån från kanten och ta sig två meter för egen maskin. Tills han simmade på riktigt. Och inte en enda gång hade Teddy sagt något. Ingenting om att Nikola inte kunde simma. Ingenting om att nu skulle Teddy minsann lära honom bentagen. Ingenting. Han hade bara agerat. Ett gnisslande ljud. Kanske var det dörren till bastun som öppnades. Kanske var det personalen från Sturebadet igen, fast Nikola sagt till dem att de ville vara ifred. Kanske var det Bello eller Yusuf som måste tassa ut och svalka sig. Men stegen lät hårdare än från någon som gick barfota. Nikola såg upp från sina tankar. En snubbe med mjukisbyxor och T-shirt: kläder som inte hörde hemma i en bastu. Kläder som definitivt inte hörde hemma på personal från Sturebadet. Han kände igen honom: Fadi – det var Yusufs snubbe. Fuck. Det var en setup. Yusuf måste ha fattat från början. Fadi klev in. Bello fattade också nu: hans ögon uppspärrade som om han såg ett spöke. Fadi: en stor brusha, alla visste att han var Yusufs muskler. I händerna höll han två stiletter. Den ena räckte han över till Yusuf. FUCK. Fadi framför Nikola nu. F-U-C-K. Inte så här det var tänkt. Nikola hann ställa sig upp. Fadis hand rörde sig snabbt, men för tydligt. Nikola klockade riktningen, parerade hugget. Full kontakt – smärtan gick som en ilning genom hela armen. Men han var inte huggen, de hade krockat arm mot arm. Och Nikola kunde också vara snabb. Han satte ett knä i Fadis kuk. Snubben vek sig. Vrålade. Nikola skymtade i ögonvrån hur Bello försökte hålla undan Yusuf. Båda två var nakna. Nikola skrek, sparkade igen mot Fadi-aset. Men nu var han för långsam. Han såg aldrig hugget, bara kände det i låret. Det brände till som om Fadi petat in en smällare där och sprängt av den. Benet vek sig, han rullade ner på golvet. Fucking _Eastern Promises_ på riktigt. Han såg sitt eget blod på panelen. Han hörde sitt eget skrik, nästan avlägset, som om det kom från någon annan. Han öppnade bastudörren, kravlade sig ut mot bassängrummet och utgången. Fadi kom efter honom. Han hörde Bello skrika inne i bastun. Fadi kickade honom i magen, raka fotbollssparkar. Nikola kunde inte andas. Han vred sig, kippade efter luft. Rullade runt. Bassängkanten två meter bort. Marmorn blänkte. Fadi tog sats igen. Men Nikola greppade hans andra ben – snubben föll omkull. Nikola slängde sig över honom. Försökte mata slag som en MMA-fighter – men smärtan i låret bromsade honom. Killen rullade undan. Bakom dem öppnades dörren – Yusuf kom ut med stiletthelvetet i handen – vad hade han gjort med Bello inne i bastun? Nikola försökte ställa sig upp, benet skakade. Yusuf högg mot honom. Nikola vred kroppen, sin kortsida mot knivhuggen. Yusuf försökte igen. Missade. Sedan kände Nikola Fadis armar om sin midja – fitta, han kunde inte bli fasthållen, då skulle det vara slut. Yusuf drog bak armen för att hugga, men också han var för tydlig med vart han var på väg. Nikola satsade allt, slet sig undan. Kniven träffade kött – men inte hans. Yusuf såg förvånad ut: stora ögon. Fadi såg ännu mer förvånad ut: enorma ögon – kniven satt i _hans_ mage, inte i Nikolas. Yusuf hade huggit sin egen kille. Snubben gurglade, det kom blod ur munnen. Kniven satt kvar i hans mage. Yusuf skrek: » _Dachri_.« Huvudet pendlade mellan hans hit-man som segnade ner och Nikola som höll upp sin gard. Smärtan i benet rev i honom, han ville bara falla, lägga sig ner. Vila. Ändå tvingade han sig att hålla ställningen. Mitt emot varandra. En sekund. _Yusuf hade råkat hugga ner sin egen brush_. Fem sekunder. Kanske var Nikola ensam nu. Kanske låg Bello död i bastun. Han kände hur benet höll på att klappa ihop under honom igen. Tio sekunder. Två låsta ögonpar. Två livrädda nakna snubbar som båda hade trott att det här skulle sluta på ett annat sätt. Nikola agerade först. Svingade mot Yusuf. Försökte piska ut slaget som en kobra, ge full kraft. Han träffade luft. Yusuf slängde sig ner på golvet i stället: mot kniven som stack ut ur Fadi. Nikola var dum i huvudet som inte tänkt på den. Yusuf vrålade, fick tag i kniven. De trillade båda två. Tumlade runt på marmorgolvet bredvid poolen. Blodspåren följde dem som om de var kroppar på ett slakthus. De brottades, slogs om knivjäveln. Nikola skulle inte orka länge till. Såret åt sig in i honom. Han visste inte hur mycket blod han tappat. Förlorade han nu var han död. Yusuf kastade sig över honom med kniven i handen. Nikola hamnade på rygg, han höll i Yusufs arm, försökte pressa bort den. Men styrkan rann ur honom. Yusufs tänder blottade: några decimeter från hans ansikte. Knivspetsen rörde sig närmare, han såg den som en suddig grå prick några centimeter från sitt öga. Han skulle inte orka. Den skulle borra sig igenom hans öga och hjärna. Han tryckte tillbaka. Försökte. Svettades. Hörde sina egna flämtningar. Såg bilder flimra förbi: mamma, Teddy. Sedan försvann trycket. Yusuf rullade undan. Blod bubblade sig i hans mun. Bakom honom stod Bello med Fadis kniv. Han hade kört in den i Yusufs nacke. Yusuf rörde på munnen. Kanske försökte han säga något. Det fanns något lugnt där, något som slutat kämpa. »Nicko«, gurglade han, utan att avsluta. Hans ögon föll bakåt. Det var inte längre en levande människa som låg på marmorgolvet nedanför dem. Nikola böjde sig fram och tog av honom Chamons guldkedja och kors. »Det där ska inte du ha«, sa han tyst för sig själv. Han stapplade upp. »Bello«, sa han. »Tack.« Femton minuter senare: Bello hade ringt en kusin och bett honom komma fort som fan med sin bil, snubben borde vara här om ytterligare en kvart. De hade hittat en nödutgång i loungen och lyckats få upp den. Det kunde funka: utgången ledde direkt till ett trapphus som Bello följt hela vägen ner till en utgång direkt mot Grev Turegatan. Men kropparna då – vad skulle de göra med dem? Och Nikolas skada? Bello virade handdukar hårt om hans lår tills det slutade blöda. I vart och ett av skåpen hängde en stor frottéhandduk och en badrock av samma modell som dem de just haft på sig. De virade in kropparna som om det var begravningssvepningar. Sedan släpade de in dem bakom soffan i loungen. Fy fan vad de vägde. Nikola kved. Bello spolade av bastun med en slang som han hittade och gjorde samma sak i poolrummet. Noggrant: väggar, golv. Väggar, golv igen. Nikola låg ner på golvet i omklädningsrummet med benet i högt läge, uppe på en bänk. Han sneglade in mot poolrummet. Det mesta av blodet sköljdes ner i avloppen. Men inte allt. Helvete: bassängens vatten blev ljusrosa av det som rann ner där. HEL-VE-TE. De fick inte lämna några spår av vad som hänt. Så sjukt. Allt var så uppfuckat. De skulle ju bara skendränka Yusuf och få honom att snacka, och nu satt de med två lik. Det ringde på Bellos telefon. Hans kusin stod där nere och väntade. »Snälla, parkera din bil så nära metalldörren du kan, på Grev Turegatan mitt emot Grodan. Låt bilnyckeln ligga kvar på sätet«, instruerade Bello. »Det är bäst om du inte är kvar i bilen själv. Du ska inte dras in i det här.« Det var dags nu. Bello försökte släpa ut den första kroppen till trapphuset, men det var för tungt för honom ensam. Nikola ställde sig upp, svajade. Testade om benet bar. »Bello, jag vet inte om jag pallar.« »Du kan inte falla nu. Tänk på din morbror eller nåt. Jag tar tag där uppe, du tar tag där nere.« Nikola sög in så mycket luft han kunde, hindrade smärtan att ta över. De bar ner den första kroppen. Bilen stod en meter från utgången. Bellos kusin var inte kvar. De fällde ner baksätena och skjutsade in den första kroppen. Nikola kände blixtjävlarna vara på väg. Han var tvungen att luta sig mot trappräcket. Bello sa: »Hur gör vi med bassängen? Det syns ju att det kommit blod i den.« Nikola stapplade in i loungen. Han blinkade. Såg spritflaskorna i baren. Såg några vinflaskor. Han flämtade. »Jag har en idé.« Han vacklade fram mot baren. Tog två flaskor rödvin. Hasade in i poolrummet. Krossade båda flaskorna mot golvet. Det röda vinet gav bassängens vatten ännu mer färg. Bello stod bakom honom. »Du är smart, bror.« ## 31 Josephine hade tvingat henne att träffas nere på stan för en drink. Emelie kände sig olustig till mods men Jossan var ihärdig och kunde tänka sig att hämta upp henne. »Hallå Pippa«, sa Jossan och liksom snubblade in genom Emelies dörr. Av någon anledning trillade hon alltid in genom dörrar – som Kramer i _Seinfeld_ – vilket Emelie i vanliga fall aldrig kunde låta bli att garva åt. Men inte nu. Inte just i kväll. De kramades. »Jag vill ju hinna kela lite med dig efter allt konstigt du varit med om. Jag hade egentligen ett STA som jag höll på med, men det får bli klart i morgon.« »Kan vi inte stanna här? Klockan är tio, du kan omöjligt vara ditt vassaste jag just nu du heller.« »Nej, vi ska ner på stan. Och säg inte så, du vet hur det är att jobba på Leijon. Du var i mina skor för mindre än två år sen.« »Men jag hade aldrig lika höga klackar som du.« »Ha ha, du är rolig du, Emelie.« De satte sig vid ett bord på Ling Long och Emelie gick iväg till baren för att beställa. Hon fingrade på personlarmet i sin väska – det här måste ta slut snart. De senaste dagarna hade hon allt oftare känt paniken komma krypande: så fort hon hörde skarpa ljud eller någon gjorde snabba rörelser. Skotten i Oslo hade gjort hål i hennes trygghetszon. Hon tänkte på Katjas mor, utan att exakt ha fått reda på vad Gunnel hade gjort var Emelie säker – hon var inte värd att få kallas mamma. Emelie undrade hur gränsen till att svika sitt eget barn kunde vara så tunn, om den mänskliga driften att värna om sin avkomma var så svag. Det kunde inte vara så – det handlade också om val. Gunnel hade kunnat fatta andra beslut. Det fanns alltid alternativ. Ändå kände sig Emelie inte redo att bli mamma själv – hon kunde inte se sig i rollen. Och hon kunde ännu mindre se barnets pappa som far. Hon hade undersökt reglerna: fram till vecka arton fick hon bestämma hur hon ville, men från och med graviditetsvecka tretton var en abort mer komplicerad, då krävdes en så kallad tvåstegsabort. Hon visste hur hon ville göra: världen var för grym, moderskapet var en för osäker uppgift. Men hon visste också att hon inte kunde fortsätta ignorera Teddy. Hon borde ringa honom och berätta. Sedan tänkte hon på hur Marcus försökte ratta hennes advokatverksamhet med henne som mentalt frånvarande chef. Några veckor till, sedan måste hon ta tag i allt igen, annars riskerade hela hennes byrå att falla samman. Ändå visste hon inte hur hon skulle kunna nå dit. Hon satt med Katjamaterialet mest hela tiden: skrev egna sammanfattningar, gjorde listor. Markerade, strök under, antecknade. Frågor som inte ställts, analyser som inte gjorts, prover som inte inhämtats, kartor som inte granskats, och så vidare. Hon mådde inte lika illa som i början av graviditeten, men hon sov fortfarande taskigt. Hon drack alla former av kaffe, åt äpplen och petade i sig smågodis som om det var amfetamin. Hon ville så gärna knapra riktiga piller – men stod emot. Hon surfade inte ens upp på de illegala nätapotekens hemsidor. Polisen hade fått de rättsmedicinska rapporterna från mordplatsen. NFC:s dna-analys följde den sedvanliga skalan. _Sannolikhetsgrad: + 4._ Det betydde enligt den bilagda förklaringen att det är _mer än en miljon gånger mer sannolikt att dna:t kommer från den aktuella personen än att det kommer från någon annan (1 000 000 ≤ V)_. Adams blod och Katjas blod hade funnits på golvet i närheten av där hennes kropp hittats – och Adam hade skärsår i sin högerhand. Saken var orubblig. Men ändå. Hon beställde en alkoholfri drink till sig själv och en GT till Jossan. »Kommer du på byråns 40-årsfest för alumnis, förresten?« undrade Josephine när Emelie satte sig. »Jag har inte bestämt mig än«, ljög Emelie. »Men jag har fått inbjudan.« »Jag är med och ordnar, så det vore kul om du kom. Leijon vill alltid visa upp eliten, eller hur?« » _Natürlich_ , men varför sparkar de då ut den bästa de har?« Jossan blinkade med ena ögat. »Du vet varför du inte kunde vara kvar. Och hur mycket jag än tycker att du gjorde rätt som tog det där mordcaset, så gjorde du också fel, ur byråns perspektiv.« Emelie kunde inte säga emot henne. Sedan babblade Jossan på om annat. »Jag har börjat äta Holistic Magnesium«, sa hon. »Det är bra för musklerna, nerverna, proteinsyntesen, immunförsvaret och sexlivet. Man får fler vänner av det också, det är kliniskt bevisat.« Emelie flabbade. »Ge mig tre tabletter direkt då.« De pratade karriärer, gamla kollegor. Magnus Hassel var tydligen inte nöjd med årets utdelning för delägarna på Leijon. Anders Henriksson hade träffat en tjej på sitt gym som var tjugotvå år gammal och vars kropp innehöll mer än fyrtio procent silikon. Eva Rudolfsons son skapade kackiga rubriker i kvällstidningarna och protestlistor i sociala medier. Det kändes skönt att bara få höra vanligt advokatskvaller och inte tänka på Katja eller Osloskjutningen. Kanske reagerade Jossan på att Emelie bad bartendern om »samma drink igen« när de beställde andra gången – fast det syntes ju inte på den att den saknade alkohol. Hon borde kanske prata med Josephine ändå, berätta allt. Mordet på Katja, attentatet mot Mats, nätverket och framför allt: barnet som växte i hennes mage. Vem pappan var. Eller så borde hon gå till någon psykolog, för hon behövde snart lätta på trycket – det kände hon. Det fanns bara ett problem: hon visste inte hur man gjorde när man pratade. Det hade aldrig varit hennes grej – när alla hennes väninnor inte ville göra annat än att prata ut, psykologisera, leka hobbyterapeuter med varandra, brukade Emelie välja andra samtalsämnen. Det var inte så att hon inte reflekterade över sig själv. Hon fann bara inte orden. Eller så borde hon lägga ner hela skiten. Släppa mordet. Släppa att minst tio män förgripit sig på Katja och andra flickor utan att någon gripits och lagförts. Släppa Mats Emanuelssons eventuella ledtrådar. Allt skulle återgå till det normala igen. Inga bekymmer. Ingen ångest. Ingen rädsla. Jossan puffade till henne. »Du, Emelie, jag vill bara att du ska veta att vad det än är som känns jobbigt så finns jag här för dig. Om du vill snacka om det.« Emelie vevade långsamt runt sugröret i sin drink. Josephine var hennes bästa vän. »Men kolla där«, sa kompisen plötsligt i ett helt annat tonläge och pekade mot ingången. »Det är ju dina gamla chefer.« Emelie vände sig om. In på stället kom Magnus Hassel och några andra delägare från Leijon. Hon vände ansiktet mot väggen och hoppades att de inte skulle se dem. »De går till restaurangdelen«, sa Jossan. »Skönt, jag orkar verkligen inte snacka med dem.« Josephine försvann på ett toalettbesök. För några dagar sedan hade Oliver ringt till byrån och bett att få tala med Emelie igen. När hon ringde tillbaka bönade och bad han att hon skulle träffa honom. Emelie hade till slut svarat ja, först trodde hon att det var för att få slut på tjatet – men egentligen var hon nyfiken. Hon ville veta mer om Katja och Adam. Adam satt fortfarande häktad enligt svensk modell – det fanns ingen bortre gräns för hur länge någon kunde sitta frihetsberövad före rättegång. Anneli hade hälsat på henne och skämtat när hon klev in på byrån. »Kul att just du kommer _på besök_.« Sedan nickade hon bort mot besöksfåtöljerna. »Du har nån som väntar på dig.« Oliver var mer än en och en halv timme för tidig. Emelie hade tänkt hinna gå igenom lite post före besöket. Men det var lika bra att träffa honom direkt, hon kunde ändå inte slappna av när han satt där ute och väntade. Hon klev fram och räckte fram handen. »Hej, Oliver, välkommen.« Han reste på sig. Undvek att titta henne i ögonen. Undvek att skaka hennes hand. De gick in på hennes rum. Oliver såg spensligare ut än senast de sågs, kanske var det därför han inte skakade hand – han saknade helt enkelt muskler, krafter. »Pappas advokat är inte bra«, sa han. Emelie försökte få ögonkontakt. »Varför inte då?« »Jag får aldrig prata med pappa. Jag har ringt polisen och häktet tusen gånger, och de säger bara att det där får du ta upp med din pappas advokat. Men advokaten struntar i mig.« »Jag förstår«, sa Emelie igen. Hon kände igen det där även om hon tyckte synd om Adams son. Familjemedlemmar och släktingar till klienter kände ofta att advokaten var _deras_ biträde också – det kunde dränka vem som helst i samtal. »Jag är ledsen«, sa hon. »Men det där är inte min sak att lägga mig i. Det får din pappa ta upp själv med sin advokat. Hon är inte _din_ advokat. Och Adam är inte _min_ klient. Det tror jag att du förstår.« »Men snälla, du kan väl hjälpa mig på nåt sätt.« »Har du fått prata med din pappa nån gång?« »En gång, för några veckor sen. En vakt lyssnade på samtalet.« Emelie kunde inte hålla tillbaka nyfikenheten nu. »Vad sa han?« För första gången tittade Oliver upp. »Han vill ut därifrån.« Emelie vände sig bort. Hon kunde inte ställa fler frågor på det här sättet till en trettonårig pojke, det var oetiskt. De pratade några minuter till, hon fortsatte försöka övertyga Oliver att hon var fel person att tala med. Till slut sa hon: »Okej, jag kan hjälpa dig att skriva ett brev till din pappas advokat. Det är allt.« De författade några rader på hennes dator. Hon printade brevet och han fick skriva under det. »Men jag kan inte skicka det i min byrås kuvert«, sa Emelie. »Du får posta det själv.« Olivers hand darrade när han tog emot kuvertet. Varför kom Josephine inte tillbaka? Emelie befarade det värsta – att hon tagit omvägen från toaletten genom restaurangdelen för att hälsa på sina chefer. Sedan såg hon något ännu jobbigare: Magnus Hassel kom gående mot _henne_ – hon orkade verkligen inte prata med honom just nu, i synnerhet inte utan Josephine. Hon vände bort ansiktet igen och satte hoppet till att han faktiskt skulle missa henne, men fem sekunder senare kände hon en hand på sin rygg. Magnus var klädd i en ytterrock som han knäppt hela vägen upp och han höll en läderportfölj i handen. »Vad trevligt att stöta på dig här«, sa han och lät uppriktigt glad. »Är du här ensam?« På något sätt kändes det som att han stod för nära. »Nej«, sa hon. »Jag är här med Josephine.« Magnus stod onaturligt stilla, på det sättet som bara packade människor som försöker se nyktra ut gör. »Du är modig, du.« Emelie undrade vad han menade. Kände han till något om beskjutningen i Oslo? Eller menade han något annat? Att hon rotade, forskade, försökte förstå vad som hänt med Katja – kände han till det? Eller menade han att hon satt här och drack fast hon var gravid – visste han om det? »Vad menar du?« sa hon. Magnus lade en arm över hennes axel. »Jag menar att du är modig som hoppade av från oss och nu kör ditt eget. Det är inte många som skulle välja den vägen.« Emelie andades ut. »Men jag valde inte att sluta. Du och Anders sa upp mig, som du kanske minns.« »Så var det inte riktigt, Emelie. Men det är historia nu. Jag tycker om dig, har alltid gjort.« Hans hand kramade om hennes axel. Emelie ville inte höra mer. »Får jag bjuda på en drink?« sa han. Emelie ville _verkligen_ inte höra mer. Hon tittade mot restaurangdelen och toaletterna och ville att Josephine skulle dyka upp och rädda henne. »En martini kanske?« upprepade Magnus. Emelie kände sig som en stenskulptur på stolen där hon satt. Hon fick inte ur sig ett ljud. »Kom igen nu«, sa Magnus. Emelie vevade runt isbitarna i sitt i övrigt tomma glas. »Eller vill du gå med mig till nåt annat ställe?« Hon tittade mot utgången mot toaletterna. »Herregud, varför är du så stel?« Hon borde resa sig och gå, men det var som om handen på hennes axel vägde tio ton. »Låt henne vara.« Emelie vände sig om. Där stod Anders Henriksson. »Hon orkar inte med klängiga gubbar som du«, sa Anders och försökte få det att låta som ett skämt. »Du är inte i skick.« Magnus svajade nästan omärkligt. Han såg ut att hålla sin väska hårt. Emelie tog tillfället i akt. »God kväll då«, sa hon och nickade först mot Anders och sedan mot Magnus. Hon gick mot den draperiförsedda utgången. Hon fick förklara för Jossan i morgon. I ljuset från baren såg hon Magnus och Anders siluetter. Anders i en fladdrig kavaj. Magnus i rock och med sin väska. Hon sköt draperierna åt sidan. Huvudet snurrade. Rock OCH väska. Magnus hade tagit med sig _väskan_ fram till henne. Med ens förstod Emelie något. Hon fick en tanke i huvudet som hon måste kolla upp. Vem som mördat Katja – kanske var lösningen enklare än de trott, men samtidigt svårare. ## 32 Roksana hade varit här i fyra dagar nu, men hon tänkte på tiden som fyra månader. Hon hade aldrig känt något liknande. Det var inte det att Etty, Val, Leila behandlade henne som en i familjen, för det gjorde de verkligen. Etty hade till och med redan propsat på att hon skulle gå in till farmor som bodde i huset bredvid minst två gånger per dag och dessutom klagat på att hon ställde in luftkonditioneringen fel, som om Roksana var hennes dotter på riktigt. Det var inte heller att Velenjak var ett sjukt najst område med sina stora parker, fina villor och relativt avslappnade tjejer med sjalen chict nerhasad och brallor åtsmitande som träningstajts. Det var något annat – en känsla av att höra hemma, en känsla av att ha en bas, av att leva okomplicerat med folk som accepterade henne rakt av – som inte krävde att hon skulle få toppbetyg och skaffa sig ett fint arbete eller skrek efter ketamin hela tiden. Men i den känslan fanns också ett stråk av något annat. Tänk om det kunde ha fått bli så här – tänk om mamma och pappa aldrig hade behövt fly, aldrig hade behövt emigrera? Samtidigt hade Roksana ett uppdrag här: en grej som hon måste få gjord. Inget varade för evigt. Hon skulle snart tillbaka till Stockholm. Val och Vals polare Jahan körde runt med henne i stan. Utmed de breda motorvägarna, längs det stora Khomeinitemplet och de pampiga moskéerna, genom grytan som utgjorde Teherans nedre delar, förbi de små barnen som sålde tuggummi och blommor och förbi de galna väggmålningarna – det var särskilt en som Roksana inte kunde slita blicken ifrån: Frihetsgudinnan porträtterad som ett naket skelett. Allt som nu hände i USA var vrickat – men hon fick ändå rysningar av den där kusliga nidbilden. De körde genom klarare och renare luft när de steg mot Teherans norra delar – »de fina kvarteren«, som pappa beskrivit dem, där de gröna träden böjde sig över gatorna, nästan lutade sig in, som om de medvetet ville skugga de gula taxibilarna, Porscharna och de dödsföraktande vespaförarna. Första dagen hade pappas kusiner och Roksanas sysslingar kommit och hälsat på. Nästa dag kom pappas faster på besök. De undrade alla när mamma, pappa och Caspar skulle komma till Iran. De åt vattenmelon i bitar och sedan en lång middag runt det mörka matsalsbordet i mitten av huset. Pappas faster berättade om när hon var ung och jobbade i Paris – »Men på kvällarna tog jag Champs-Elysées med storm.« Etty skrattade så högt att det måste finnas risk att grannarna ringde sedlighetspolisen i tron att hon var berusad. »Ja, vi får väl be dig, Roksana, ta med oss ut i Stockholmsnatten nån gång, när vi kommer på besök. Din pappa säger att du festar mer än Val till och med.« Villorna var stora och skyddades av murar och grindar, men hade swimmingpooler på baksidan. På vissa ställen höjde sig flervåningshus, nästan skyskrapor upp mot bergstopparna – utsikten ner mot grytan var häpnadsväckande. Överallt såg hon lyftkranar. Val log: »Det är så vi gör våra pengar. Priserna har tripplats bara på sju år. Många delar av den här stan växer sjuttio, åttio procent, de formas nu, får sin karaktär, som ett barn som växer upp.« Roksana visste hur det låg till. Vals och Leilas pappa, Omid, hade tidigare jobbat på stadsplaneringskontoret, men började på nittiotalet köpa mark genom sina forna arbetskamrater. Pengarna kom däremot från farmors sida av familjen. För två år sedan hade Omid gått bort, men Etty fortsatte förvalta fastighetsimperiet som byggts upp. Roksana blev däremot inte klok på vad Val och Leila sysslade med egentligen. »Jag hjälper mamma«, sa Val, men Roksana hade i vart fall inte under tiden hon varit här uppfattat att han gjorde något annat än att äta, spela elgitarr, cruisa tillsynes planlöst i den onödigt stora Range Rovern och sova halva förmiddagarna. Och rida – för det var det Val älskade mest. Att rida upp i bergen. Och det var ju därför Roksana kommit hit – hon hade sett hans ridhjälm och fått en idé. Hon funderade på hur hon skulle förklara detaljerna för honom, men Val hade ju låtit positiv på Skype. I kväll var det fest hos Jahan. Det gick inte att förstå hur kompisens _crib_ såg ut i vanliga fall. Våningen var helt transformerad för festen – en _remake deluxe_. Där fanns stora draperier uppsatta som skapade en känsla av olika rum i rummen. I en del stod en upplyst bar, i en annan stod ett dj-bås. Stroboskop, discokulor och strålkastare hängde i taket. Roksana såg inte en enda kvinna som bar slöja, däremot två snubbar som hade tagit av sig på överkroppen – deras bröst hade fler tatueringar än typ Billies och Z:s tillsammans. Några tjejer och killar gled runt i badkläder och sprutade vatten med vattenpistoler på för varma gäster, i barrummet fanns en tjock matta på vilken ett gäng satt i ring och skickade runt en vattenpipa. På en uppfälld dator rullade _Shahs of Sunset_. Bakom ett draperi stod en soffa där en tjej i kortkort hånglade med en snubbe i mustasch. Bartendern hällde upp mojitos, men Roksana såg inte om han hällde i sprit. När hon satte glaset till munnen kunde hon nästan inte ta en hel klunk – så stark var drinken. Val fnissade. »De har förblandat allt, inga spritflaskor är synliga.« En och en halv timme senare satte sig Roksana ner på den stora mattan på golvet. Hennes kläder var genomblöta. Den här festen: hon försökte formulera i huvudet hur hon skulle beskriva den för Z när hon kom hem, men det gick inte. Det enda hon visste var att hon var full av en energi som hon aldrig känt förut, vare sig med eller utan super-k i kroppen. Hon kände inte igen en enda låt från dansgolvet, hon hade inte druckit mer än två drinkar, hon hade inte sett till Val eller Leila på en lång stund – det spelade ingen roll. Den här natten var skräddarsydd för henne. »Hur är läget?« Roksana vände sig om. Det var Val. Han satte sig bredvid henne, i handen höll han en shisha. »Jag älskar den här festen«, sa Roksana. Val pillade med vattenpipan. »Ja, den är fin. Jahan har ansträngt sig för en gångs skull.« Roksana log. Val drog ett djupt bloss på pipan. Roksana kände lukten nu: söt, blommig, men också något annat. »Röker du gräs?« »Ja, vad annars?« Från rummet med dansgolvet strömmade musiken. »Jag vet inte, jag bara tänkte om polisen kommer.« »De kommer inte, inte på en privatfest som den här. Och om de kommer, så får vi väl sitta ett dygn eller två i kurran, det har många här gjort förr. Du missar inte din flight hem. Oroa dig inte.« Val skickade vidare pipan till en kille som satt bredvid honom. »Pressen här är hård, man måste hitta ett sätt att emigrera, om inte annat så själsligt.« _Emigrera_ , tänkte Roksana – hon undrade om Val också alltid ville bort. Två dagar senare satt hon och Val under en pergola på ranchen. Det var den varmaste dagen sedan hon kommit hit. Allt måste gå i lås nu – det var det här hon kommit för. Val hade garanterat att mängderna var stora här, flera kilo fanns i kylrummen. En snubbe i mustasch och mössa tittade till dem med jämna mellanrum. »Han kommer snart«, förklarade mustaschmannen. »Det är mycket i dag.« Val hade inte frågat vad Roksana skulle med preparaten till, men han hade fixat det här mötet. De satt hos en av Teherans främsta hästhandlare, som också råkade vara faster Ettys före detta grannes brors bästa vän, Mr Isaawi. Stallbyggnaden i tegel var lång, och Roksana såg hur ståtliga hästar leddes in och ut ur den. Det dammade om hovarna. På vissa ställen fanns öppningar i väggen, där hästar tittade ut och kollade in vyn. »Jag hyr en plats här, tillsammans med fler än fyrahundra andra«, förklarade Val. »Vi som har det bättre ställt älskar att rida, och då måste man ha ett eget djur.« En klarvit häst tittade ut i gluggen närmast dem. Den vände på huvudet och blängde mot henne. Den var vacker, såg stark ut. Hon tänkte på farmor. På förmiddagen hade Roksana besökt henne. De andra gångerna när hon varit över till farmors hus hade hon antingen legat i sängen eller suttit framför teven. Hembiträdet brukade städa eller laga mat, inte för att Roksana förstod varför hon grejade med sådant hela tiden. Farmor åt inte mer än ett par tuggor de gånger Roksana sett henne vid matbordet och det var knappast smutsigt hemma hos henne. Men i förmiddags hade inget hembiträde funnits där och farmor satt på en bänk i trädgården bakom huset. Hon var elegant klädd, blusen var broderad i guldfärg och mockasinerna på hennes fötter hade ett emblem som såg ut att härröra från något kungahus. »Roksana _joonam_ _«_ _,_ sa hon och lät exakt som pappa. Hon klappade med handen på bänken. »Sätt dig ner.« Roksana satte sig bredvid henne. »Hur mår farmor i dag?« »Jag mår som jag förtjänar, jag är för gammal, men tycker ändå om att leva. Jag har förstått att du ska åka tillbaka till Sverige snart.« »Ja, i övermorgon.« De andra gångerna hon tvingats hit av Etty hade farmor knappt sagt någonting alls, bara tagit Roksanas hand och kramat den. Men i dag var hon annorlunda. Hon pratade på om när hon, farfar, Etty och pappa flyttade till den här villan för mer än fyrtio år sedan. »Din pappa var inte som Val, din pappa studerade hela tiden.« Sedan pekade hon på rabatten med de lila blommorna närmast dem. »Titta på de där. Dem planterade jag för mer än tjugofem år sen och de kommer fortfarande upp varje år. Vet du vad det är?« »Krokus?« Farmor skrattade till. »Exakt, men vad för sorts krokus?« »Krokus _krokus_?« Farmor skrattade ännu mer. »Du är ju rolig. Du måste ha ärvt din humor av din mor. Det är saffran, Roksana _joonam_. Det har växt i vårt land sedan urminnes tider. Tycker du om saffran?« »Jag älskar saffran.« »Bra, du är inte helt europeiserad i alla fall. Hur mår lilla pappa?« »Han mår bra, tror jag. Men han är uttråkad.« »Jag vet. Och säger han till dig att du måste utbilda dig?« Farmors korta hår var fortfarande mörkt på vissa ställen, på ett sätt såg hon yngre ut än sin egen son, men hennes ögon var mycket lika hans. Djupa, iakttagande. »Ja, och det ska jag också.« »Bra, bra.« Farmor tittade mot krokusarna igen. Solen strilade ner genom cypressen mot gräset runtomkring. »Du kan göra vad du vill. Och det kunde han också.« »Ja, men kanske inte i Sverige.« »Det är inte det jag menar. Vet du vad din pappa utbildade sig till först?« »Ingenjör.« »Nej, nej, det var senare. Din pappa ville spela, han läste musikvetenskap. Hela uppväxten spelade han. Gitarr, sitar, trummor, piano, allt. Och han kom in på Musikhögskolan, bara sju av tusen sökande lyckades med det. Han fick till och med spela med de stora några gånger, Googoosh och Vigen. Han var briljant, din lilla pappa, ett underbarn.« Roksana visste inte vad hon skulle säga. »Men det fanns ett litet problem«, fortsatte farmor. »Han berättade inte för sin pappa, din farfar, att han studerade musik. Farfar trodde att han redan hade börjat på ingenjörsutbildningen.« Farmor lutade huvudet bakåt som om hon granskade himlen. Roksana tittade på henne. »Vad hände?« »Det som måste hända, hände. Som det alltid är. Det går inte att fly från den man är. När din farfar fick reda på det hela tog det slut.« Roksana försökte se farmors ögon igen, men de var uppe bland molnen nu, långt borta i en annan tid. »Välkommen till min ranch«, sa en brunbränd man i femtioårsåldern med keps _och_ solglasögon. Val och Roksana reste på sig. Sjalen kliade i solskenet. Val presenterade henne och de skakade hand med Mr Isaawi. »Vill ni ta en rundtur?« De började promenera längs tegelstallet. Roksana undrade hur mycket Val berättat om vad det var hon egentligen ville. »Den persiska araben och den kaspiska hästen är en grundläggande del av vår civilisation«, förklarade Mr Isaawi med en långsam och övertydlig röst som signalerade att det kunde vara den viktigaste informationen de någonsin skulle få höra i sina liv. Roksana lyssnade inte, hon tänkte bara på hur hon skulle ta upp det hon måste ta upp. Hon måste vara puckad – varför hade hon inte diskuterat upplägget i detalj med Val innan? Hon visste inte ens om hon som kvinna fick tilltala den här mannen. »Hästarna ger oss vingar, Persien var den första platsen på jorden där hästar tämjdes, Khayyam nämner fler än fyrtioen olika sorters hästar i _Nowruznameh_ «, sa Mr Isaawi och fortsatte med att droppa namn på kända ägare och uppfödare. Roksana svettades. Hon hade också velat ha solglasögon nu. Efter femton minuter kom de tillbaka in under pergolan och satte sig. Snubben med mustaschen serverade iste och småkakor. »Så«, sa Mr Isaawi och nappade åt sig två kakor. »Ni ville diskutera affärer.« Han tittade på Val. Roksana drog ett djupt andetag. »Jag vill köpa Ketalar av dig.« Ranchägaren höjde ögonbrynen, men vevade sedan med fingret för att visa att hon kunde fortsätta prata. Roksana pratade snabbt, hon försökte sammanfatta vad hon behövde. »Här kallar vi det ebastine«, sa Mr Isaawi efter en stund. »Som vi bedövar våra djur med. Det är inga problem. Jag har massor, kilovis. Och vad ska du ha det till, om jag får fråga?« Roksana visste inte om gubben förstod att hon tänkte skicka grejerna utomlands. Hon försökte le. »Jag ska ha det till hästar.« Mr Isaawi log. »Det låter bra. Det var det enda jag behövde veta.« Mr Isaawi var hur najs som helst. Kanske världens schysstaste gubbe. I Range Rovern på väg tillbaka till Velenjak skrattade Val. »Jag trodde du skulle svettas ihjäl där uppe. Varför sa du inte nåt?« »Jag gjorde ju det.« »Ja, men efter att han hållit en föreläsning som var tristare än de min morsa brukar hålla.« Roksana sa: »Det är bara två saker jag inte vet nu, och det är hur jag ska betala för grejerna och hur jag ska få alla flaskorna till Sverige.« »De kostar inte mycket. Jag kan låna dig«, sa Val. Roksana kunde inte låta bli att skratta. »Jag lovar att betala tillbaka. Men hur får jag ut dem då?« Val stannade vid några rödljus. »Lyssna, de har lättat på sanktionerna, men vi är fortfarande experter på att smuggla _in_ saker hit. Men du ska smuggla _ut_ nåt, och det har aldrig varit nåt problem. Aldrig.« ## 33 Det hade gått nästan två veckor – det var två veckor för mycket. Ändå hade Teddy jobbat dag och natt. Han och Dejan hade vänt tillbaka till Fredrik O Johansson direkt, men det var för sent. Gubben var inte hemma längre. Teddy stannade hela natten utanför villan, men Fred O kom inte tillbaka. På morgonen ringde han till Loke och bad om hjälp med att avlyssna Djursholmsstället. Loke – världens mest lojala datanörd – ställde upp, inte bara med sin tid – han lånade ut pengar till utrustning de behövde köpa också. Tre timmar senare levererade han ändå en besvikelse. »Den här villan är svår. De har massor av larm, övervakningskameror och sensorer. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få in nåt i den«, sa han. »Jag trodde du var en trollkarl?« »Ja, darling, det kan man tro, men jag är bara en genomsnittlig hacker med gott självförtroende och för mycket att göra just nu.« »Och gubbens telefon, kan vi avlyssna den?« »Ja, om han använder den inomhus kan jag nog sätta upp nåt runtomkring som fångar upp signalerna men inte om han rör sig utanför huset. Då kommer vi tappa honom. Men fördelen är att du kommer se textmeddelanden också.« Varje dag satt Teddy i olika bilar som han hyrt och väntade utanför villan. En PET-flaska i bilen att pissa i, en mobil som var kopplad till avlyssningen och tre powerbars till lunch. Han tackade sina vänner igen – Dejan stod för bilhyran. På ett sätt var det ett lugnt, för det mesta vilsamt, jobb. Det kunde ha passat honom, om det inte vore för att det inte _var_ ett jobb – ingen betalade honom på samma sätt som när han arbetat för Leijon med ungefär samma sak, och dessutom: han drevs av något annat nu. Oron rev i kroppen på honom. Åt upp honom inifrån. För Emelies skull. Och för hennes inneboende. Deras barn. Fredrik O Johansson rörde sig mindre än Teddy trott. Hans olika bolag verkade sköta sig själva. Fred satt visserligen i styrelsen, men enligt Loke hade de inte sammanträden mer än två gånger i månaden. Emelie hade behövts för det här också, hon kunde sådant där med bolag och koncerner – men just nu verkade den outtalade överenskommelsen dem emellan vara att de jobbade på varsin kant igen. Det han inte förstod var hur hon tänkte göra med barnet. Ibland åkte gubbjäveln till Grand Hôtels gym inne i stan, ibland cyklade han till DJTK – Djursholms tennisklubb – med ett racketfodral över axeln. Två gånger åt han lunch på restaurang efter träningen och fyra gånger såg Teddy honom promenera med en jakthund längs vattnet i Djursholm – alla andra gånger verkade hunden rastas av någon hjälpreda som tog ut den på bajs- och kisspaus. Han hörde gubben ringa och såg honom messa till sina söner och till sin tillsynsman på gården han ägde i Skåne, han ringde de andra styrelsemedlemmarna och vd:n i sitt moderbolag. Han pratade med byggfolk som skulle fixa en ny swimmingpool till villan, vänner om den årliga tennisträffen, han messade med sin fru varannan dag – hon verkade mest resa runt i olika storstäder och titta på övernattningsvåningar att köpa. Han hade samtal med en advokat om de arga grannarna till gården i Skåne och om sitt testamente, sin personlige tränare om att börja träna hemma i villan i stället för på hotellets gym. Teddy försökte filtrera, sortera, förstå. Informationen svämmade över. Vilka var det Fred pratade med? Ofta visste han inte alls, och än mindre om det var relevant för det han ville veta. Han började tvivla på att det över huvud taget var Fredrik O Johansson som hade ljugit, så som Dejan varit så säker på. »Du måste röka ut honom«, sa Dejan när Teddy tog upp frågan. »Hur då?« »Skräm upp honom lite. Då kommer han att visa sitt sanna jag.« Teddy funderade hela dagen i bilen. Han slumrade nästan. Han borde inte fälla ner sätet så mycket. Han åt koffeintabletter och drack ännu mer energidryck. Han funderade på att byta ut Ritalinet mot riktigt amfetamin, han behövde hålla sig på topp. Sedan dolde han sitt nummer i telefonen och ringde upp Fred O. Fredrik lät groggy på rösten. Teddy förställde sin röst så gott han kunde. »God eftermiddag, jag heter Daniel Olofsson och ringer från polisen.« Nu lät gubben klarvaken på rösten. »Och vad vill du mig?« »Vi vill att du kommer till oss på ett förhör.« »Vad gäller saken?« »Det gäller ett mord.« »Nu förstår jag inte vad du pratar om.« »Nä, nä, det förstår jag. Men du kommer få berätta. Vi vill bara höra dig upplysningsvis, du är inte misstänkt för nåt.« »Men jag vet ingenting om nåt mord. Jag tror inte jag är intresserad av att komma på nåt förhör.« Teddy ansträngde sig. Han ville låta myndig. »Enligt reglerna kan vi hämta dig om du vägrar.« »Jag tänker prata med min advokat om det här.« »Gör gärna det. Men en sak till bara.« »Vad? »Det vi vill höra dig om gäller alltså mordet på en ung kvinna, men vad gäller dig handlar det om dina eventuella kontakter med flickan i mitten på 2000-talet.« Teddy räknade hjärtslag, bom – Fredrik O Johansson väntade en mikrosekund för länge med att svara – bom, bom. »Jaha, men jag har ändå ingen aning om vad du pratar om«, sa gubben till slut. Klockan gick. Det var oskönt i sätet. Ryggen kändes stel. Benens muskler oböjliga. Han hade ont i en låtsastand, problemet som uppstått redan när han satt inne spökade igen. Det var kvavt i bilens kupé. Luften luktade desperation. Värmen omringade honom som en kvävande kudde. Fredrik O Johansson fortsatte ringa sina vanliga samtal, skicka sina vanliga sms. Teddy försökte höra om han lät annorlunda på rösten – om han var stressad nu. Då kom ett sms upp på hans skärm: gubben messade med något nummer som Teddy inte sett förut. _En polis ringde mig just och kallade mig på förhör._ Det okända numret svarade: _För vadå?_ _Det är vansinne, det handlar om den där flickan i Hägersten. Men de borde inte kunna se några kopplingar._ _Misstänker de dig för något?_ _Nej, tydligen inte. Har jag rätt att ha med mig dig på ett sånt förhör?_ _Ja, du får ta med dig advokat även om du inte är misstänkt. Men frågan är om jag är bäst lämpad, jag jobbar inte med brottmål på det sättet._ _Okej, du får fundera. Vi måste nog städa upp. För säkerhets skull._ Teddy satt käpprätt upp i sätet. Hans tankar exploderade. Han visste vad han ville göra – han ville slita ut gubbjäveln, ge honom en omgång, bränna ner hans hus. Men det fick han inte göra. Det fick han INTE göra. Han måste behålla lugnet nu. Han behövde inte vänta länge – efter en kvart öppnades garageporten och Fredrik O Johansson rullade ut i sin nya Range Rover. Teddy följde efter. En knapp timme senare tog gubben in på en liten avtagsväg utanför Sparreholm i Södermanland, efter att ha kört en omväg förbi Norrmalmstorg och plockat upp en okänd man. Dejan hjälpte till: han låg en bit bakom – hans bil var för uppseendeväckande. Han och Teddy hade ändå bytts av med att ligga bakom gubben ut hit, Teddy i hyrbilen, Dejan i Model X:n. Den här turen var definitivt ett avsteg från Fredrik O Johanssons vanor – den måste ha med sms-konversationen alldeles nyss att göra. Och avtagsvägen räckte för Teddy: han kollade på Google Maps. Det fanns bara en plats längs den här vägen som det kunde vara. Hallenbro Storgården hette stället. Han och Dejan stängde av motorerna. Den låg en kilometer längre bort: herrgården som med stor sannolikhet var samma ställe som Mats Emanuelsson varit på och dit Katja förts som trettonåring. Där ett antal män våldfört sig på henne och andra småflickor. Teddy öppnade bildörren. Luften var sval och ren. Halvmörkret kändes lugnt. Han klev bort till Dejan som parkerat bakom honom. Rutan vevades ner, helt utan ljud – det verkade inte bara vara motorn som var ljudlös på en Tesla. Dejan räckte över en ryggsäck till honom. »Vänta här på mig«, sa Teddy. »Jag ska bara kolla upp vad det är för hus. Om jag inte är tillbaka om fyrtiofem minuter så får du hitta mig.« Det tog honom fem minuter att småspringa fram längs vägrenen. Han skymtade huset på långt håll. När han kom närmare förstod han hur stort det var. Det fanns ett stängsel här också, men i ryggsäcken fanns en bultsax. Dejan var bra som vän på flera sätt. Han tänkte på Emelie. Hon borde vara i vecka tolv ungefär. Teddy hade inte berättat något för någon, men spelat nyfiken inför Linda. Frågat om var ett foster låg i utvecklingen i olika veckor, hur mamman brukade må, när man brukade berätta för folk, tills när det var tillåtet att göra abort. Linda verkade inte minnas ett skit från sin egen graviditet. Hon gav honom sitt bästa tips. »Det finns nåt som heter Google, känner du till det?« Framför Teddy låg en enorm gräsmatta, och längre bort det avlånga huset med tegeltak som antagligen fortfarande var gulaktigt, så som Mats beskrivit det. Teddy tänkte på det senaste han hört om Mats – han levde fortfarande, men hade ännu inte vaknat upp mer än korta ögonblick. Antingen promenerade Teddy helt enkelt rakt över gräset, kanske skulle mörkret räcka för att ingen skulle se honom, eller så försökte han hitta något annat sätt att ta sig fram till huset. Sedan tänkte han: vad är det jag vill uppnå nu egentligen? Han hade hittat huset, och det var definitivt kopplat till den man som kallat sig Peder Hult. Han hade också hittat Fredrik O Johansson, som på något sätt också var en del i nätverket. Räckte inte det? Borde han inte bara ringa den där polisen, Nina Ley, och be henne komma hit med sitt team? Å andra sidan: snuten hade inte kommit någon vart på över ett år och nu gick det ju inte ens att lita på dem. Inte ens Emelie verkade gå att lita på just nu. Och nu stod han här. Nu var han hundra meter från det här helveteshuset. Han började gå rakt över gräsmattan. Det var mörkt i husets fönster. Hundar. De där gubbarna var hundar. Han gick runt huset ett varv, det tog fem minuter, byggnaden var avlång – men om någon var där inne kunde de svårligen se honom i mörkret. Han upptäckte tre ingångar: en huvudingång med stor stentrappa, räcken och enorma krukor med små träd i, en sidoingång som antagligen ledde direkt in till köket, och en grovingång eller källaringång, som såg ut att ligga ett halvplan ner, i suterräng. Alla dörrarna var låsta. Han såg ingen människa genom något av fönstren, men det borde finnas minst två män någonstans där inne. Han grävde i ryggsäcken han fått av Dejan. Han var Najdan »Teddy« Maksumic: före kåken var han en _made man_. En multikriminell. En buse alla kategorier. I sjuttonårsåldern brukade han, Dejan och några andra killar _rejda_ __ villorna i de finare delarna av Södertälje, ibland åkte de till och med till Mälarhöjden. Inbrotten var enkla: folk hade inte särskilt avancerade larm på den tiden, och hade de larm så brukade Dejan hitta strömförsörjningen redan innan och avpollettera skiten. De tog sig för det mesta in genom källardörrarna – de var alltid av sämre kvalitet och om någon låg och sov i huset så hörde de inte brytljuden från det nedersta våningsplanet. Smycken och kontanter. De rafsade åt sig klockor och tennisracketar och ibland golfklubbor. Flera gånger hittade de bilnycklar, en gång plockade de nyckeln till en Mercedes Benz 500 SL, V8-motor, som inte gått mer än tvåhundra mil. Bilen stod parkerad utanför huset och Teddy mindes hur fälgarna glänst som nyputsat silver fast det var kolmörkt. Teddy och Dejan hade inte körkort än, men på sommaren rattade de ändå ner kärran till forna Jugoslavien – kriget var inte helt avklarat, men det gjorde det hela bara mer spännande. De sålde Mercan för över fyrahundra tusen cash och festade som knarkkungar i Belgrad i två veckor. Efter mindre än tre minuter hade Teddy fått upp suterrängdörren med bräckjärnet som Dejan också bjudit på i ryggsäcken. Dejan skulle ha varit stolt om han sett honom jobba – »Gamle Teddy«, skulle han ha sagt. »Du knäcker dörrar som jag knäcker ägg mot stekpannan.« Teddy klev ner i något som såg ut som en hemmainredd publokal. I rummet fanns en stor bardisk. Röda draperier, soffor och fåtöljer längs väggarna. Mörka tavlor som såg ut att föreställa djur som kopulerade. En kristallkrona hängde i taket. Han gick förbi baren. Bakom fanns en korridor med flera dörrar. Det var tänt här. Teddy lyssnade efter ljud. Han öppnade försiktigt en dörr. Ett upplyst rum: som en kuliss av ett sovrum. Det enda som var äkta var den stora sängen som stod på golvet. Han öppnade en annan dörr. Ett kakelinklätt rum – men det var inget badrum. I taket hängde något slags gunga. Han öppnade skåpet på ena väggen: där inne låg läderremmar, piskor, masker, kondompaket, dildos, pillerkartor, spetsunderkläder, små metallstavar som verkade innehålla batterier, handfängsel, tuber med olika salvor, disciplinbollar och massa annan skit. Teddy tänkte: jag har definitivt kommit rätt – de är hundar. Då hördes ett ljud från det tredje rummet i korridoren. Han koncentrerade sig, det kunde vara Fred O och hans medpassagerare. Teddy klev ut och öppnade den tredje dörren. Det såg ut mer som ett kontor, med ett skrivbord och en soffa. Fredrik O Johansson stod böjd över skrivbordet och höll på att ösa ner grejer i en rullväska som det stod Samsonite på – det var papper, handlingar, kanske dvd-skivor. Gubben _städade_ uppenbarligen _upp_. »Det räcker nu«, sa Teddy. Fredrik tittade upp. Oförstående. Förvånad. Sedan kände han igen Teddy. De stod fyra meter ifrån varandra i halvdunklet, ändå syntes det tydligt. Gubbjävelns ögon såg ut som om han just sett John Lennon eller Olof Palme komma in genom dörren. »Du ska inte vara här«, sa Fredrik med konstigt ljus röst. Teddy kände hur blodet forsade i hans ådror. _Gamle Teddy_ var på väg tillbaka på riktigt, Bruce Wayne på väg att bli _The Dark Knight_ , Bruce Banner på väg att förvandlas till _The Hulk_. Han ville slå den här gubben tills han bara var slamsor. Han ville slita av honom kuken och trycka ner den i hans hals. Han ville aldrig höra hans pipiga röst igen. Han väste: »Du ska bara hålla dig lugn och lägga av med det du gör. Det är slut nu, Fredrik.« Han tänkte inte släppa ut Fredrik monstret Johansson på några villkor. Ändå undrade han vad han höll på med. Han borde verkligen ha ringt polisen för länge sedan, eller åtminstone kallat hit Dejan. Dessutom tyckte han att han hörde ljud utifrån korridoren – var det Fredrik Johanssons passagerare? Fredrik klev långsamt framåt, samtidigt som han drog rullväskan efter sig. Men det var som om en ny människa kom emot Teddy: inte en skräckslagen, avslöjad, skämslig gubbjävel längre. Fredrik O morrade, knöt nävarna, spände kroppen. Han anföll som ett djur. De tumlade ut i korridoren. Teddy slog. Han kände Fredrik O Johanssons näsa knaka. Samtidigt såg han något annat i ögonvrån: passageraren kom emot dem i korridoren – han var också en medelålders gubbe. Teddy måste få bort Fredrik nu. Han matade slag som en maskin. Blod sprutade. Tänder flög. Fredrik skrek av smärta. Teddy väntade sig att passageraren skulle kasta sig över honom, men i stället tog gubben tag i Samsoniteväskan. Teddy försökte resa på sig. Men Fredrik O Johansson gav sig inte: gubben hade vridit på sig, fått upp benen om Teddys midja, pressade honom bakåt – som någon ufc-fighter. Den andre mannen försvann ut ur korridoren med väskan. Teddy rullade runt igen. Och nu var det Fredrik som kom på fötterna först. Men han slog eller sparkade inte nu – han sprang. Och han var så mycket snabbare än han såg ut. Genom korridoren, barrummet, uppför halvtrappan, ut genom dörren. Gräsmattan var hal av nattens fukt. Fredrik var några meter framför Teddy, han sprang som en hundrameterslöpare. Teddy såg inte ens den andre gubben, han som försvunnit med väskan – men Fredrik O Johansson skulle fan inte komma undan. Teddy flåsade, knappade in på gubben. Tre meter bort. Två meter nu. Teddy kastade sig mot honom à la amerikansk fotboll. Den här gången tänkte han inte släppa taget. Gubben sprattlade. Teddy lade sig på honom, sedan tog han ett benlås. Bara höll fast. Grep tag. Det gick sekunder. Fredrik drog och slet. Teddy fortsatte hålla greppet. Det gick minuter. Fredrik ryckte som en fisk på kroken. Teddy kände tröttheten komma över sig, men gubben måste vara ännu tröttare. Teddy försökte få upp sin telefon för att ringa Dejan. »Vad vill du?« fräste gubben. Teddy svarade inte. Signalerna lät konstiga i telefonen, som om täckningen var dålig, samtalsförsöket avbröts. Det gick fler minuter. Han måste försöka ringa Dejan igen, men det var ingen lätt sak med greppet om gubben. Svetten blev kall på kroppen. Gubben ryckte som en fisk på _bryggan_ , kastade sig fram och tillbaka – Teddy fattade inte hur han orkade. Sedan såg han blåljus borta vid grinden. Snuten hade kommit oväntat fort med tanke på att de var ute på vischan och att Teddy inte ringt efter dem. Men han måste ha utlöst något larm när han bröt sig in, eller så hade mannen som försvunnit med väskan kontaktat snuten. Eller Dejan. Det var ingen polisbil utan en polismotorcykel, såg han nu. Saftblandaren släcktes, och i stället tändes ett slags strålkastare. Motorcykeln rullade långsamt mot huvudbyggnaden. Det knastrade i gruset. Efter några sekunder svängde den och började köra över gräset mot dem. Strålkastarens ljus träffade honom i ansiktet, han bländades men hörde det puttrande ljudet av motorn komma närmare. Fem meter bort stannade motorcykeln och strålkastaren släcktes. Polisen började gå mot dem – de tunga polisattiraljerna skramlade. Teddy lossade långsamt taget om Fredrik O Johanssons kropp. Han hörde hur gubben undslapp sig ett stön, själv sög han in nattluftens kyla – äntligen. Han hade aldrig trott att han skulle bli glad av att se en polis – men nu slappnade han av en aning. Motorcykelpolisen stod där utan att säga något, hjälmens visir var fortfarande nerfällt. Teddy undrade om de skulle bli ombedda att lägga sig ner eller hålla händerna över huvudet »Grip den här mannen«, sa Teddy med hög röst och gestikulerade mot Fredrik. Polisen vred sitt huvud från honom till Fredrik O. Gräset var vått. Teddy tyckte sig höra rasslet av handklovar, han tittade upp mot motorcykelsnuten igen. Det mörka visiret påminde om en svart teveskärm. Men det var inte handklovar som polisen hade i handen – utan en pistol. Ett vapen? Det var nog bra – Fredrik O Johansson måste förstå allvaret. Men Teddy undrade varför den här snuten fortfarande inte sa någonting. Sedan smällde ett skott. Teddy kände något vått och varmt. Det ringde i öronen. Vad i helvete hade hänt? Teddy vände på sig mot Fredrik. Först fattade han inte. Sedan förstod han med all tydlighet: Fredrik O Johanssons ansikte fanns inte mer. Snuten hade skjutit gubben i ansiktet. Teddy lyfte på huvudet. Han tittade rakt in i mynningen på polisens pistol. »Vad fan gör du?« flämtade han. Pistolens svarta öga stirrade på honom. Snuten sa fortfarande ingenting. Om det här nu var en snut. Men det fanns ingenting Teddy kunde göra. Bara hoppas att den här människan tyckte att det räckte med Fredrik O Johansson. Skulle han dö nu? Var det slut nu? Då: SWOSH. Ett glidande elektriskt ljud. Pistolen var inte där längre – och inte motorcykelpolisen heller. Rakt framför Teddy stod Teslan. Passagerardörren öppnades. »Hoppa in«, skrek Dejan. Teddy kravlade in i passagerarsätet. Dejan smällde igen dörren. Det tog några sekunder innan Teddy fattade vad som hänt. Dejan hade kört rakt ut på gräsmattan och fram mot polisen som antagligen slängt sig undan. Kompisen hade med största sannolikhet räddat honom från ett skott i huvudet. Ingen hade hört Dejans elbil komma – för en Tesla Model X är tyst som döden. Och döden kommer fort med _Ludicrous Speed_. Teddy vände sig om, såg snuten försvinna bort i mörkret på sin motorcykel. Kvar på gräset låg den svalnande kroppen efter en av Sveriges mest framgångsrika investerare. ## Aftonbladet ## En av Sveriges mest förmögna personer mördad ## _Välkänd profil i finanskretsar_ En finansman som kallats för en av Sveriges mest välbärgade personer har påträffats skjuten i huvudet på en gård i Sörmland. Delar av huset är nerbränt och polisen söker efter vittnen. Finansmannen startade sitt investmentbolag i mitten på nittiotalet och hade som strategi att imitera den välkände amerikanske investeraren Warren Buffett. »Jag går bara in i sådant jag förstår«, sa finansmannen i en intervju för åtta år sedan. Strategin visade sig mycket effektiv och sedan ett antal år tillbaka har finansmannen kunnat räkna sig till en av de mest förmögna i Sverige. Men i slutet på april fick polisen ett larm om en stor brand på en gård i Sörmland. När man kom dit gjordes den makabra upptäckten att finansmannen låg död utanför byggnaden, skjuten i huvudet. »Allt talar för uppsåtligt dödande«, säger förundersökningsledaren. »Men vi kan inte helt utesluta självmord.« Enligt Aftonbladets källor går utredningen långsamt framåt. Det hetaste spåret är en bil som påträffades i närheten av brottsplatsen. »Han hade inga fiender så vitt jag känner till, och jag tror absolut inte att han har tagit livet av sig, han var inte sådan«, säger en av finansmannens kamrater. »Det här är så sorgligt och hemskt. Han var en fin person.« Polisen söker nu efter vittnen till händelsen. »Det kan också finnas film från övervakningskamerorna i den eldhärjade byggnaden«, säger förundersökningsledaren. »Vi undersöker allt.« Carina Stenquist # DEL III ##### Maj–juni ## 34 Nikola kände sig illamående av planets krängningar. Han sa inget till Bello, men sanningen var den att han inte flugit särskilt många gånger i sitt liv. En gång med mamma och morfar till Belgrad för att hälsa på släktingar och kolla på huset där morfar växte upp, men då hade morfar läst högt för honom ur _Harry Potter_ hela resan så han märkte knappt att de lyfte. En annan gång flög han med mamma till Mallorca, då hade han somnat efter bara några minuter med Jay Z och Rihanna i lurarna: _Now that it's raining more than ever / Know that we'll still have each other / You can stand under my umbrella_. De var på väg hem: han och Bello. De måste tillbaka till Svedala, även om de egentligen borde stanna borta längre. De hade varit en månad i Dubai. De hade behövt coola ner sig – framför allt: situationen hemma hade behövt kylas ner, många grader. Spekulationerna var värre än när Isak sett till att Nermin Avdic försvann för nio år sedan. Nikola mindes snacket fast han bara varit tolv år gammal då. Gissningarna. Rädslan som spridits som ett virus bland grabbarna i Södertälje. Hur de börjat beväpna sig. Nu: Chamon massakrerad och Yusuf och Fadi försvunna. Nikola och Bello hade tagit kropparna till Bellos farbrors bygge, svept in dem i svarta plastsäckar och dumpat i betongplattan som farbrodern just höll på att gjuta. Det sista de såg var hur delen av påsen som måste täcka Yusufs ansikte, kanske hans näsa, försvann i den gryniga cementmassan, den bubblade som lavan i tredje Star Wars-filmen. Nikola såg framför sig: Yusuf _reborn_ som en ond sith-lord. Bellos farbror ställde inga frågor, men han lät inte heller någon av sina byggubbar se på. »Vi håller sophantering inom familjen«, sa han och visade sina gula tänder. Nikola var nära att börja tjura. Han fattade inte hur det kunde ha gått så här. För tre månader sedan hade han i princip varit färdig elektriker hos George Samuel och på väg mot en riktigt schysst framtid. Och nu hade de _dödat_ en människa. Han hade valt en helt annan väg – och det sjuka var att när han anmält att han ville hämnas Chamon, hade han inte ens tänkt på vart det kunde leda. Men nu visste han. Nu: han visste. »Bello«, sa han. »Jag undrar om vi har gjort rätt.« »Va?« »Jag menar, vi ville få Yusuf att snacka för att han hjälpte dem som tog Chamon. Och sen slutade det med att vi högg ner honom. Men vi får inte Chamon tillbaka för det, eller hur?« »Nä.« »Ibland känns det som att vi bara gjort mer fittighet i världen. Jag menar, kanske är det vi som är as. Kanske är det vi som är _the bad guys_.« Bello stod med händerna i fickorna och stirrade på den stelnande betongen. »Nej, vi är inte onda«, sa han stilla, som om varje ord var genomtänkt. »Men vi är inte heller goda.« »Vad är vi för människor då?« Bellos blick var någonstans långt borta. »Vi är de vi är«, sa han. »Bara så.« Dubai: världens största analhål kamouflerat till turistfälla, _shopping-capital of the world_ , genomplastig badort med barnvänliga pooler formade som bananer – men grävde du femtio centimeter ner i badstrandens sand stötte du på en cementplatta. Nikola tänkte igen på den svarta påsen med Yusufs kropp, hur betongblandningen slukat den som om den aldrig funnits. Han undrade: hur många bangladeshiska slavarbetare låg begravda under Dubais stränder? De första veckorna hade ändå varit relativt fina. Nikolas lårskada läkte som den skulle. Isak gav dem jobbuppdrag via sin advokat i Sverige. De skulle besöka en bank med så långt namn att han fått bokstavera det sju gånger för att Nikola inte skulle glömma. Han och Bello hämtade två Rimowaväskor med kodlås. »Feeeett«, utbrast Bello när han vägde väskorna i handen. Nikola vinkade efter en taxi. »Det är antagligen cash. För de här ska bara flyttas till en annan bank, du vet kedjan måste brytas, så ingen kan se vart stålarna tagit vägen. Blir den här flosen eftersökt, stannar spåren vid den förra banken. Vet du vad Isak sa när jag träffade honom på häktet?« »Nä.« »Det är bara c-laget och Hells Angels som försöker tvätta genom svenska banker och växlingskontor. Här nere tvättar ju folk stålar oftare än de tvättar sina kukar. Ingen bryr sig.« Bello exploderade, skrattade så högt att två poliser utanför banken började närma sig. Sedan hämtade han andan. »Aha. Men hur mycket får vi av det där då?« »Det vet jag inte än, men han pyntar ju för vårt hotell.« De hade checkat in på ett fyrstjärnigt hotell med utsikt över de sjustjärniga hotellen. Mövenpick Heights Hotel – ärligt: Mövenpick var ju sådan där glass med kakbitar i som mamma brukade äta när hon kollade teveserier. Hotellets emblem var inpräntat överallt: tvålen, kuddarna, handdukarna, till och med på toalettpapperet. Första dagen hade Nikola bett room service fixa dit en doktor som undersökte såret i benet. Ingenting vitalt hade gått sönder i honom, även om läkaren undrade vilka klåpare som plåstrat om honom. Klåparna hette Bello och Bellos farbror. Det luktade inte som Nikola tänkt att det skulle göra i varma länder. Luften i Dubai var torr men samtidigt metallisk. Låtsasparken nedanför hotellet bevattnades med vatten som skulle räcka för en hel stad och luftkonditioneringen surrade som en spisfläkt, dag och natt. Överallt syntes feta suv:ar i matt lack med fälgar större än på traktorer. De nigerianska hotellstäderskorna hade spår efter tortyr på händerna: brännmärken och utdragna naglar. Varje dag ställde någon av dem in en liten snittblomma i en vas på Nikolas rum – han försökte säga tack en gång. Städerskan skakade bara på huvudet: de var förbjudna att prata med gästerna. Bello älskade hororna som portiern kunde fixa dygnet runt. »Ukrainskorna här är bättre än i Ukraina«, tyckte han. Nikola var inte sugen. »Hur vet du det?« Bello flabbade. »En av dem sa det till mig.« På dagarna låg de i poolen och småsnackade, satt i takbaren och drack öl eller vandrade kilometer efter kilometer i köpcentrumen. Nikola försökte förstå hur inblandad Yusuf hade varit i mordet på Chamon, men Bello sa bara: »Det måste ha varit en intern grej, kanske Chamon raggat på hans brud, alla är fuckade i huvudet nu för tiden. Minsta grej och det smäller.« En gång i veckan gick de och hämtade väskorna på banken, tog en taxi och lämnade in dem i den andra banken, där ett konto också hade öppnats för dem. Bello köpte en Louis Vuitton-ryggsäck och ett par sneakers från Prada. Sedan var hans andel av stålarna slut. Nikola fingrade på en hoodie från YSL, men tappade lusten när han såg trycket på ryggen: det föreställde en g-klav. Chamons ord malde i pallet: hans mamma hade tyckt att han var musikalisk. Han tänkte på samtalet med Roksana före Sturebadet, före Dubai. Han hade inte hjälpt henne. En riktig man kanske skulle ha ställt upp – Chamon skulle säkert ha ställt upp. Men Nikola kände ju inte den där bruden. Ändå: kanske borde han ringa henne igen när de kommit hem. Bara kolla läget liksom. Bello verkade ha andra uppdrag här nere också. Kanske för Isak, kanske för andra snubbar hemma. Han drog med sig Nikola på möten med tyskar och holländare. Nikola fattade vad det rörde sig om: vapen, skyddsvästar, handgranater. Polaren wheelade och dealade. Förhandlade som värsta business-snubben. Bollade siffror som en mattelärare. »Du verkar köpa halva Nato?« skämtade Nikola när ett av mötena var avklarat. Han och Bello satt kvar i hotellbaren nere vid vattnet. Här fick turister röka och dricka alkohol fram till klockan tolv. Vissa snubbar runtomkring var klädda i flip-flops och shorts, andra i kavaj och loafers. Bello vinkade med handen för att beställa något mer att dricka. »Nato finns knappt längre, vet du väl. Men folk där hemma behöver grejer, det är ju för fan _high chaparral_ i trakten. Och Mr Ett bygger upp sitt lager.« »Jag misstänkte det. Han vill ju skaffa mer spränggrejer hela tiden också.« »Jag vet.« »Tror du det kommer bli krig nu, när Yusufs släkt fattar att han är död?« »Men hur ska de veta att han är död?« Bello pratade arabiska med servitören, beställde ett glas champagne, sedan vände han sig mot Nikola. » _Chabibi_ , jag tror inte det kan bli värre nu i alla fall.« Solen höll på att gå ner över havet. Palmerna, den kända hotellsiluetten, de röda molnen: Nikola tänkte att Dubais turistbyrå antagligen lagt ett enormt Instagramfilter över hela himlen. Världen var inte så vacker på riktigt. Det var efter tre veckor och fyra dagar som Nikola fått Snapchat-meddelandet från en av snubbarna där hemma, Jacub: det var bara öppet i fem sekunder, men han behövde inte mer. _Helt magiskt: Mr 1 blev släppt i dag, de skiter i att åtala. Ni måste komma hem. Han behöver stöd._ De landade på Arlanda klockan halv ett på natten. Majluften var najs. Snubben som skickat meddelandet, Jacub, väntade på dem i ankomsthallen. En dryg timme senare satt de hemma hos honom och fick allt förklarat för sig. Lägenheten var full av tomma Monsterdrycksburkar, muskelproteinförpackningar och vitaminaskar. Jacub var bred som Mövenpicksängen i Dubai. Nikola hade bara träffat honom en gång förut, efter Chamons begravning. Ändå visste han vem snubben var: Isaks man på plats längs röda linjen ända upp till Bredäng. Det surrade i Jacubs telefon. Han tittade upp på dem. »Han är här nu.« Nikola märkte hur Jacub och Bello blev stelare i rörelserna. En minut senare klev Isak in. Han såg tröttare ut än senast Nikola träffat honom inne på häktet – antagligen hade han festat hårt de senaste dagarna. »Grabbar«, sa han och klev fram mot Nikola och Bello. Nikola försökte kolla hur Bello gjorde, Bello försökte antagligen kolla hur han gjorde. Till slut steg Nikola fram. Omfamnade Isak. »Grattis«, sa Nikola. »Det är helt otroligt.« Bello kramade också om bossen. » _Yani_ , helt _crazy_ , grymt.« Isak satte sig stilla ner. Soffan knarrade. »Såja, såja. Så otroligt är det inte. Min advokat är stans bästa, har alltid varit. Jag erkände knarkmisstankarna, och för det skulle jag ha tre månader. Eftersom jag suttit häktad i ungefär två månader hade jag redan suttit av den tiden, med villkorlig frigivning inberäknad. Men det var på ekomisstankarna som min advokat kom på riktigt fina grejer för att finta dem. Jag anmälde allt frivilligt till Skattemyndigheten, så de gav mig skattetillägg, men då är de förhindrade att samtidigt väcka åtal. Fattar ni?« Isak snackade som om han själv var jurist, Nikola fattade inte ett skit men han och Bello fortsatte gratulera. »Jag hoppas ni hade det najs i Dubai och att hotellet var soft. Men nu är ni tillbaka och vi har jobb att göra. Det är många som trodde att jag var nere för räkning. Men vet ni vad min farsa brukade säga?« »Nej.« »'Det är när de tror du är nere, som de är svaga. Då sänker de garden.' Så nu ska vi på dem. Nu ska vi gå _all in_. Nu ska vi expandera.« Sakta – Isak pratade sakta. »Id-kapningar är nya grejen, det finns så mycket cash i det så ni kan inte förstå. Sen har vi domännamnskapningar och återvinningscentralerna – koppar, metaller och miljöavfall, ni kommer bli rika, grabbar. Bara ni gör som jag säger, bara ni följer mina ord. Förstår ni?« Nikola visste inte om han förstod. Han hade varit beredd att fortsätta ta dem som klippte Chamon, hatet brann fortfarande hett i honom, och Yusuf hade ju bara varit _anstiftare_ eller _medhjälpare_ som det hette på juristspråk. Men det här: fortsätta som springpojke åt Mr Ett – kliva tillbaka i tiden? »Och horungarna? De som tog Chamon, vad gör vi med dem?« Mr Ett reste på sig. Kliade sig med utsidan av handen mot kinden, raspade i sin egen skäggstubb. »Vi har sänt ut vårt budskap. Två fittor är försvunna. Ingen vet vad som har hänt, men alla vet vad det handlar om. Det räcker så. Nu släpper vi det som hände med Chamon, nu fokuserar vi på annat. Det är dags att vända blad.« Nikola vek ner blicken. Han stirrade på paketen med Star Nutrition Gainer Pro och Mutant CreaKong som låg överallt. Han borde säga något. Han borde. »Det du kan göra, Nikola, är att ta ett snack med Magdalena, vet du vem det är?« »Nej.« »Det är Yusufs sambo, och hon har ringt mig som en hora varje jävla dag sen jag kom ut.« Nikola väntade på henne mitt på Stortorget. Det var inte mycket folk ute än, klockan var bara kvart i nio på förmiddagen, inga butiker hade öppnat. Nya rådhuset med domstolen högst upp låg bakom honom. Sankta Ragnhilds kyrka till vänster och Gamla rådhuset med caféer och annan skit framför honom. Himlen var blå som en smurf och luften skön. I jämförelse med Dubai var det rena paradiset – ändå var det här _fucked up_. Det fanns inget smart med att Isak skickat just honom att snacka med Yusufs änka. Magdalenas klackar klapprade över gatstenarna, hon hängde med huvudet, knäböjde i varje steg som om hon inte var van vid sina skor. Hennes mörka långa hår hängde i en mittbena men såg okammat och tovigt ut, han såg en tatuering bakom hennes öra: en delfin. Mitt på torget stod de. Södertälje hade börjat vakna nu: det var fler människor i rörelse runtomkring. Uppenbarligen kände hon till att Nikola talade hennes språk för det första hon sa var på syrianska. »Varför kommer inte Isak själv?« »Han är upptagen med annat. Men han hälsar och förstår att det måste kännas förjävligt.« »Var är Yussi?« »Vi kan inte prata om det, tyvärr. Men Isak ville ändå att jag skulle framföra att om du behöver nånting så fixar vi det. Vad som helst.« »Var är Yusuf?« upprepade Magdalena. »Som jag sa, vi kan inte prata om det.« »Isak vet var han finns.« Nikola svarade inte. Han kände hur blixtjävlarna var på väg att invadera hans skalle nu. »Jag vill veta var min man är.« Nikola masserade sina tinningar. »Du vet vad som hände Chamon förut?« »Jag vet. Och jag är säker på att det här hänger ihop på nåt sätt. Yussi var så rädd.« »Visste han att nåt skulle hända?« »Ja, ända sen de dödade Chamon. Men jag vill att du säger vad som har hänt.« »Men jag kan inte säga nåt. För jag vet inte.« Magdalena började snyfta. »Jag känner på mig att han inte lever längre.« Nikola kände nästan ett stick av medkänsla, av sorg. Yusuf hade fått vad han förtjänade: först hade han förrått Chamon, sedan försökt döda Nikola och Bello, men Magdalena var en annan människa, hon hade bara hängt med fel kille. »Såja«, sa han och sträckte ut sin hand mot henne. »Rör mig inte«, skrek hon och stapplade bakåt. »Jag vill veta var min man är«, ropade hon, på svenska nu. »Du, NIKOLA, måste berätta«, skrek hon – vrålade som ett skadat djur, som en mor som höll i sitt döda barn. Nikola tittade sig omkring. Folk vände sig om. Några snubbar verkade överväga om de skulle gå fram och fråga vad som hände här egentligen. Han försökte lugna henne. Hålla hennes armar. Hyscha. Hon grät. Skrek. Han ville leda bort henne, samtidigt slog första blixten ner i hans huvud. Han föll nästan ihop. »Jag vill veta var Yusuf är«, upprepade hon. Människor runtomkring hade stannat upp nu, iakttog dem. Väntade på vad som skulle hända. »Jag vill träffa Isak. ISAK NIMROD«, vrålade hon så att Mr Etts namn måste höras ända till Ronna. »JAG VILL VETA VEM SOM HAR DÖDAT MIN MAN.« Nikola vacklade därifrån utan att vända sig om. Tokhuvudvärk: han såg vitt sken. Folk glodde. »JAG VILL VETA VEM SOM HAR DÖDAT YUSUF.« Han måste stänga av. Sluta lyssna. Ändå blev han påverkad. Han ville också veta mer, men inte det som Yusufs sambo vrålade om – han ville veta vem, förutom Yusuf, som legat bakom mordet på Chamon. Yusuf hade inte beordrat skiten, det var han säker på. Hans huvud sprängdes i bitar. Han tänkte inte lägga ner som Mr Ett sagt till dem. Han skulle fortsätta sin jakt. Han måste hitta den som var ansvarig. ## 35 Emelie stod vid en av de nya maskinerna på gymmet och försökte träna. Josephine hade tjatat dit henne. Det hade gått ungefär en månad sedan de träffades i den där baren. På ett sätt kände Emelie sig lugnare nu: hon visste vem som hade mördat Katja – polisen visste också. Emelie hade fått tanken i samma stund som hon lämnat stället efter Magnus Hassels märkliga närmanden. Samtidigt hade det varit de värsta veckorna i hennes liv: hon kunde inte bestämma sig för hur hon skulle göra med barnet i magen. Hon hade blivit förvånad över Magnus beteende. Det var ovärdigt och hon blev nästan ledsen för hans del, det var inte vad hon förväntade sig av honom. Han måste ha varit på väg att gå hem när han approcherade henne med sina onyktra inviter, i varje fall visste han att han inte skulle stanna på restaurangen, annars skulle han inte haft med sig både rock och väska. Rocken kunde kanske i och för sig förklaras, sådana kunde ju folk behålla på ibland, men inte väskan – det fanns ingen anledning att ta med den om han planerade att stanna kvar. Det var då Emelie fått en större tanke: en person som ska gå från en plats tar med sig sin väska, medan en person som snart tänker återvända mycket väl kan lämna kvar den. Hon översatte det till mordet på Katja: ryggsäcken som de hittat på taket var ett tecken. Den som legat där uppe måste ha tänkt sig att återvända, personen måste alltså ha blivit avbruten eftersom väskan låg kvar, något oväntat måste ha inträffat. Något som inte varit planerat. Kanske ett mord. Kanske något annat. Det hade inte stämt med Adam som gärningsman. Ryggsäcken uppe på taket passade aldrig in på honom. Dessutom tar man inte död på någon man vill skydda, det kändes som en evig princip: han var fel person ur ett känsloperspektiv – han saknade det emotionella motivet. Och det var då som de senaste veckornas obearbetade osammanhängande tankar med ens blev klara. Adams son: Oliver, tretton år gammal. Första gången hon träffat honom utanför Bredängs tunnelbanestation hade han bett henne att hjälpa hans pappa. Det hade varit en sval marsdag och Oliver hade haft handskar på sig. Emelie såg dem tydligt framför sig: smutsiga, fransiga, alldeles för varma vinterhandskar. Han hade ändå tagit av dem när de hälsade: i handflatan hade han ett brett plåster – då tänkte hon inte på det, men nu visste hon vad det betydde. Andra gången de setts, på hennes kontor, när hon hjälpt honom att skriva ett brev, satt inget plåster kvar – i stället hade han ett ljusrött ärr. Det förbryllade henne att hon inte tänkt på det då. Och ryggsäcken på taket hade Jan analyserat: den var för liten för att sitta på en vuxen man. Men den skulle ha passat perfekt på Olivers smala rygg. Men ändå – det kunde vara en slump. Så fort Emelie kom hem från utekvällen bläddrade hon upp bilderna på ryggsäcken i förundersökningsmaterialet. Hon gick in på Facebook och hittade Olivers sida. Han hade ett antal bilder där. Hon visste vad hon letade efter utan att hon vågade formulera tanken för sig själv – hon ville inte att det skulle vara sant. Men det var sant: på flera fotografier syntes Oliver bära en ryggsäck. _Den_ ryggsäcken. Den inte bara passade honom, den var hans. Mitt i natten: Emelie ringde Nina Ley, även om hon ännu inte riktigt förstod hur det hängde ihop. Nina ringde tillbaka någon dag senare. »Vi kommer släppa Adam Tagrin«, sa hon bistert. »Han är inte misstänkt längre. I stället kommer hans son att placeras på ett ungdomshem. Han är på sannolika skäl misstänkt för mordet på Katja. Han har berättat i förhör.« Emelie ville bara gråta. »Vad har han sagt?« Nina var kortfattad. »Han har berättat att det var han som låg på taket och spanade ner mot lägenheten, så det där med ryggsäcken stämde, den är hans. Och vid husrannsakan hos honom hittade vi nyckeln till hänglåset som satt på takluckan.« »Men vad har han berättat om själva händelsen då?« »Det finns en bakgrund.« Emelie hörde hur hon drog efter andan. »På vilket sätt?« »Det finns alltid en bakgrund. Bakgrunden är viktig.« »Vad är den då?« »Katja och Adam ville inte gå med på att låta oss förhöra henne ytterligare, hon tänkte vägra. Samtidigt visste de att det fanns en hotbild, så hennes och Adams plan var att lämna Sverige i stället, bara sticka från hela skiten. Och allt detta hörde och förstod Oliver.« »Vad hände?« »De tänkte lämna landet utan honom, och det hade han svårt att acceptera, han ville inte förlora sin far. I hans värld var det Katjas fel att hans pappa tänkte lämna honom. I hans värld var det hennes horeri som riskerade att ta hans pappa ifrån honom. Så han flydde upp på taket, där han tydligen brukade hålla till. Men när Katja kom hem ensam den eftermiddagen gick han ner för att prata med henne, han ville försöka övertala henne att hon och hans pappa skulle ändra sig.« »Och sen?« »Ja, här är Oliver inte helt tydlig, men enligt honom pratade de först, han ville att Katja skulle lämna hans pappa ifred. De började bråka och efter en stund blev Oliver med sina egna ord 'så crazy av rädsla' att han började vifta med förskäraren. Exakt vad som hände sen har han inte riktigt lyckats förklara, men han högg henne i alla fall. Jag tror det var i nåt slags blint raseri.« »Och ingen reagerade på skadorna i hans hand efteråt?« »Du såg dem ju också, men tänkte inte på dem just då, eller hur? Oliver är bara ett barn, han är inte ens straffmyndig. Vi förhörde honom aldrig på det sättet.« Emelie kände hur gråten var på väg fram igen. Nina fortsatte: »När Adam kom hem nån minut senare förstod han direkt vad hans son hade gjort och försökte avväpna Oliver. Det var då Adam också fick märken i handen, så kallade avväpningsskador, och hans blod hamnade i vardagsrummet. Vi hittade ju också Olivers blod där, men det förväxlade våra forensiker med Adams, det är lätt hänt med så nära släktingar. Sen stack de båda från lägenheten, hals över huvud.« Det blev tyst i luren. Det fanns en fråga kvar, men Emelie visste redan svaret – för svaret var bara vanlig mänsklighet. Hon sa det själv. »Adam ringde inte polisen eller sa nåt i era förhör, för han ville inte att ni skulle ta hans son.« »Precis.« »Det är så fruktansvärt.« Ninas röst var samlad. »Mord är alltid fruktansvärt. Men detta är vad raseri och rädsla gör med människor. Vi ser det överallt i dag. Rädsla och raseri.« Nästa dag hade Nina Ley ringt upp henne igen. Hon lät ännu allvarligare på rösten än senast. »Det har inträffat en annan sak.« Emelie orkade inte mer jobbiga nyheter, ändå blev hon nyfiken. »Din vän Teddy«, sa Nina, »är misstänkt för mord och grov mordbrand«. Emelie var inne på kontoret. Hon stängde dörren till sitt rum medan hon tryckte luren hårt mot örat. Det skarpa solljuset accentuerade de otvättade fönstren, blänkte i smutsen. Allt höll på att falla samman. »Vad pratar du om?« »En person är mördad och en stor byggnad har brunnit ner, och allt pekar på Teddy. Han är efterlyst och anhållen i sin frånvaro.« »Vad pekar på Teddy?« »Jag kan tyvärr inte ge dig några detaljer den här gången eftersom ni känner varandra och det råder förundersökningssekretess. Men vet du var han är?« Emelie kände hur hon höll på att tappa luften, hur allt syre runt henne försvann. En kort sekund funderade hon på att avsluta samtalet. Hon behövde hämta sig. Hon måste förstå. Teddy påstods ha dödat en människa och bränt ner ett hus. Pappan till barnet i hennes mage. Mannen som hon trodde att hon kände. »Jag har ingen aning om var han är«, sa hon till slut. »Jag har försökt ringa honom sen jag kom på allt det här med Oliver, men han svarar inte.« Efter samtalet åkte hon hem till sin egen lägenhet, låste gallergrinden inifrån, tog med sig nyckeln till sovrummet och höll personlarmknappen i handen – hon undrade om den fortfarande fungerade. Hon måste prata med Teddy. Om allt. Hon lade sig ner på sängen. Den var för mjuk, tyckte hon nu, instinktivt rörde hon vid sin mage. Den putade, och ett tränat öga kunde säkert förstå vad det var som låg där inne och väntade. Hon hade burit pösiga, bylsiga blusar de senaste dagarna. Om några veckor skulle det inte gå att dölja längre. Om några veckor var tiden ute för henne att fatta _beslutet_. Hon kände att hon i alla fall borde berätta för mamma. Och framför allt: hon MÅSTE få tag på Teddy. Hon ringde och skickade sms till de nummer han hade haft de senaste månaderna. Hon skrev ett brev och postade till hans adress. Hon åkte själv ut och plingade på hans dörr i Alby – tänkte på bomben som skadat Nikola just där. Var det här Teddys sätt att säga att hon bränt sina broar genom att nonchalera så många av hans samtal de senaste veckorna? Det spelade ingen roll. Emelie ringde upp hans pappa och syster, men de hade inte hört av honom på länge, de hade inga andra telefonnummer än hon. Sedan ringde hon den enda av hans vänner som hon kände till: Loke Odensson – men han hade heller ingen aning om vad Teddy höll på med eller var han höll hus. Hon borde prata med Nikola, tänkte hon, men när hon väl fick tag på honom var han av någon anledning ovillig att snacka. »Jag är i Dubai«, sa han. »Och jag har ingen aning om vad Teddy har för nummer. Vi pratar inte längre.« Hon flyttade hem till Josephine på Norr Mälarstrand – hon klarade inte av att bo ensam längre. Hon litade inte på någon förutom Jossan. Även om hon inte visste exakt vad som hänt på herrgården så kände hon instinktivt att det var något ruttet. Hon försökte hantera ett antal jobbärenden, ringde till Teddy med jämna mellanrum. Två gånger fick hon skicka Marcus till domstolen för att ta förhandlingar – hon kände sig inte trygg med att bege sig dit själv. »Glöm inte slipsen«, sa hon till honom, halvt på skämt, halvt på allvar. Även om Emelie själv inte var ens en femtedel lika klädintresserad som till exempel Jossan så var det viktigt att se proper ut i rätten. Advokatuppdraget var i mångt och mycket en roll: de olika parterna i rättssalen hade ställt upp på samhällets premisser. Åklagaren anklagade, domaren dömde och advokaten försvarade. Det spelade ingen roll vad man själv tyckte eller kände: positionerna var givna och plikterna följde utifrån dem. Just därför var klädstilen betydelsefull – försvarsadvokaten iklädde sig rollen så att säga. I många europeiska länder hade man cape och egentligen skulle det vara lättare i Sverige också – ännu tydligare för alla inblandade att man inte var där i egenskap av individ utan för att jobba utifrån sitt uppdrag. Marcus hade klarat det fint. Ena gången dök klienten, en gammal missbrukare, inte upp, så rättegången blev inställd. Andra gången tog han hand om de grova rattfyllerierna och olovliga körningarna så framgångsrikt att det slutade med en kontraktsvård – ett behandlingshem utanför Örnsköldsvik – vilket var ovanligt. Gubben var överlycklig över att slippa fängelse och Marcus hade antagligen fått en klient för all framtid. Medierna spekulerade i vad som hänt ute på Hallenbro Storgården. Emelie förstod mer än de flesta: det måste vara herrgården som Mats Emanuelsson och Katja pratat om – så det fanns definitivt en koppling till Teddy. Efter några minuters sökande på nätets skvallersidor förstod hon kopplingen ännu tydligare: den mördade finansmannen, som tidningarna kallade honom, var Fredrik O Johansson – han var ett av namnen som Mats hunnit nämna i Oslo. Emelie blev som besatt, försökte ta reda på allt hon kunde om gubben. Hans affärer, hans familj, hans vänner. Ändå kom hon inte närmare vad som hänt ute på herrgården. Dessutom dunkade en annan fråga i huvudet hela tiden, störde. Hur skulle hon göra med barnet? Historien med Katja och Adams son var så sorglig. Ett barn som inte ville lämnas av sin pappa. En man som ville skydda sin kvinna. Om nu Katja och Adam planerat att lämna Sverige för att slippa vittna, varför hade Adam inte kunnat ta med sig Oliver? Varför kunde hans son inte få följa med? Ett barn var ett åtagande. Emelie tog försiktigt tag i metallhandtaget och försökte lyfta anordningen rakt upp. Det här var en axel-, lår- och coreövning, men Jossan hade haft en betydligt mer detaljerad analys än så av vad maskinen kunde göra. Bredvid Emelie låg en medelålders man i blå träningströja, ljusa tajts och mössa och gjorde situps. Han såg ut som om han skulle ut i skidspåret fast de var inomhus. Josephine satt längre bort – drog långa rytmiska drag i en roddmaskin. Emelie bar så lössittande träningskläder hon kunnat få tag på – beställda på internet och levererade direkt till hennes hemdörr. I går hade Anneli ringt från kontoret och sagt att Adam Tagrin dykt upp där. Emelie hade direkt satt sig i en taxi och åkt in. Adam såg ut som en korsning av ett levande spöke och ett psykfall. Faktum var att hon aldrig hade sett en människa se så förtvivlad ut som han. Det var förståeligt mot bakgrund av vad som hänt. Emelie var förvånad att han ens orkat ta sig hit. »Slå dig ner«, sa hon. Hon tänkte på när han varit här med Katja för ungefär tre månader sedan. Adam lade händerna i knäet, men Emelie såg ändå att de skakade. »Jag beklagar verkligen«, sa hon tyst. »Det är så hemskt. Jag kan inte förstå vad du går igenom.« Adams kropp vaggade fram och tillbaka. »Vet du vad Katja brukade säga?« »Nej.« »Hon brukade säga att det finns två misstag som man kan göra på vägen till sanningen. Att inte gå hela vägen eller att aldrig börja gå.« Han slutade vagga. »Hon ville göra rätt. Men hon var en trasig kvinna. Det var inte lätt för henne med förtroende. Och Oliver...« Emelie klarade knappt av det här. »Oliver«, sa Adam igen. »Han litade bara på en enda person i världen, och det var mig. Och jag svek honom.« Han böjde ner ansiktet i händerna. Han satt så en stund, och Emelie tänkte att det inte fanns någonting hon kunde säga som skulle få honom att må bättre. När han reste sig upp igen hade han en annan röst: en gnista av ilska. »Men det finns en sak som jag inte ens har berättat för polisen. Jag litar inte på dem.« »Vadå?« »Jag vet att du har varit inblandad i den här härvan tidigare, Katja litade på dig så jag litar på dig. Är det rätt av mig?« »Katja var min klient.« »Jag ska berätta. Det handlar om varför Katja inte ville vara med på polisens förhör, varför vi planerade att sticka från allt. Så här var det. Kvällen före det där förhöret kom nån hem till oss. Jag var inte hemma då, men Katja berättade senare. En medelålders man var det som ville komma in, men Katja vägrade, så de pratade bara i dörröppningen. Hans budskap var tydligt ändå, han sa att om hon fortsatte sprida lögner till polisen skulle det få konsekvenser.« »Visste hon vem det var?« »Nej.« »Så det var då hon och du började diskutera att försvinna?« »Ja, eller snarare, det var droppen som fick bägaren att rinna över.« »Varför sa hon inget till polisen?« »Hon vågade inte.« »Jag förstår. Men hon sa inget till mig heller.« »Det gjorde hon ju indirekt. Hon bad dig komma hem till oss, hon ville berätta för dig att vi skulle åka. Men då var det för sent.« Adams röst stockade sig. »Vi förberedde oss hela natten på att sticka. Det var ju alla de diskussionerna som Oliver hörde.« Gymmet kunde vara en energigivande plats om man kände sig stabil. Mannen som gjorde situps såg avslappnad ut. Träningsmaskinerna var fräscha, trots att hundratals människor måste svettas över dem varje dag. Emelie hoppades att Jossan tänkte gå hem efter passet så att de skulle få sällskap. Hon ville inte röra sig ensam ute på gatorna. Det var ju helt sjukt att hon inte vågade bo i sitt eget hem, men så var det. Hon älskade sin lägenhet på Rörstrandsgatan. Den lilla ett-och-en-halvan hade kostat en förmögenhet, sjuttiosjutusen per kvadratmeter, när hon köpte den för några år sedan. Hennes föräldrar hade undrat om hon drabbats av någon sjukdom. Deras villa var på hundrasextio kvadrat, hade garage, bergvärme och utsikt över Vättern, men de skulle aldrig kunna sälja den för något ens i närheten av vad Emelie hade betalat för Rörstrandsgatan. Och sedan dess hade priserna rusat säkert fyrtio procent i Stockholm, så idag skulle hon nog vara miljonär om hon sålde. Men det var klart, hon var fortfarande belånad upp till hakan, åttiofem procent, och även om hon betalade av tio tusen i månaden på lånet – och det hade hon absolut inte råd att göra med de inkomster hon hade från sin firma – skulle hon inte bli av med sin skuld under de närmaste tjugo åren. Och nu pratade vissa om att räntan kanske skulle stiga: Trumpeffekten. Inte nog med att presidentgubben verkade galen – han riskerade att sabba Emelies ekonomi också. Bostadsmarknaden i Stockholm var psykotisk. De senaste tjugo åren hade priserna tiodubblats samtidigt som det bedrivits rovjakt på hyresrätter, de var numera en utrotningshotad art. Hon förstod inte hur det var tänkt: hur skulle unga människor någonsin få sitt eget boende, om det kostade tre miljoner att ha någonstans att sova? Sedan tänkte hon på sitt jobb igen. Det var tveksamt om det skulle gå ihop om hon inte började jobba som vanligt igen och satte lite fart. Då slog det henne. Firman kunde ändå inte överleva om hon skulle vara mammaledig. Marcus kunde inte driva den själv: han hade ingen egen ackvisition. Räntor som kanske skulle gå upp. En firma som skulle kollapsa. En pappa som antagligen skulle få livstids fängelse. En mamma som inte kunde bo hemma. Hon tog upp mobilen och googlade. Kollade att Josephine var tillräckligt långt bort. Sedan ringde hon UltraGyns abortmottagning. »Kan jag boka en tid?« Situp-mannen bredvid henne sneglade. »Det gäller en oönskad graviditet«, sa hon. ## 36 Grejerna hade kommit till Posten bara en dryg vecka efter att hon flugit hem. _Hem_? Hon kände sig förvirrad, annorlunda än innan hon åkt. Hem hade blivit ett konstigt ord. Hon hittade i Stockholm, hade sina föräldrar här, sin bror, Z, Billie och alla andra vänner. Hennes minnen var härifrån, bundna till platser och människor. Men _hemma_ , kände hon sig hemma? I Teheran hade det varit på ett annat sätt. Allt var nytt för henne där, de breda gatorna kantade av pinjeträd, sättet människor rörde vid varandra och skrattade, avgaslukten, Elburzmassivet som tornade upp sig som om Teheran skulle bevaras från omvärldens ögon som en dold skatt. Men allt det där var hennes, på något sätt tillhörde det henne. De hade krävt att hon skulle resa in på ett persiskt pass – hon kunde faktiskt förstå varför. Dessutom: när hon kommit hem hade ett taskigt brev legat på hallmattan. Ett komma nio på högskoleprovet hade inte räckt för att komma in på psykologlinjen på Stockholms universitet. Hon visste att det krävdes höga poäng, men aldrig, så vitt hon kände till, hade det behövts mer än ett komma nio. Kanske var det straffet för att hon fuskat. Pengar i sjön. Moral ner i toaletten. Hon visste inte hur hon skulle förklara det för mamma och pappa. Ändå: just nu hade hon och Z större problem än så. De hade varit nojiga där de stod och spanade utanför postutlämningen i Akalla centrum för att se att inga poliser också väntade. Z tyckte att de skulle ge postavin till någon tiggare eller hemlös som fick hämta ut i deras ställe, det var onekligen säkrast så. »Men det känns omoraliskt«, sa Roksana. Hon var beredd att hämta ut skiten själv. Försändelserna var mycket tyngre än de trott, åtta lådor inalles, stora som flyttkartonger. Roksana orkade inte ens bära en av dem själv. Frågan var hur riskabelt det var för henne att stå kvar och vakta kartongerna mitt i centrum medan Z släpade hem dem en och en. Det skulle ta timmar, och om någon hon kände kom förbi och undrade vad som fanns i dem visste hon inte vad hon skulle svara. »Och jag kommer inte ens palla att bära en sån här mer än några meter åt gången«, tyckte Z. »Jag svettas redan som en dopad elitidrottare. Den här naturliga ekologiska deodoranten som Billie sålde på mig är helt värdelös. Jag ska bara köpa Axe i fortsättningen.« Hon ringde Caspar, men han svarade genom ett sms att han satt på föreläsning. Hon ringde Billie som meddelade att hon inte tyckte de behövde använda bil bara för några lådors skull eftersom alla tillsammans måste kämpa för att dra ner på utsläppen. Hon hade just startat en aktionsgrupp bland studenterna på juristlinjen som skulle granska lagstiftningen för dieselbilar. »Men kom igen«, stönade Roksana. »Om jag lovar att börja använda menskopp då?« Billie tystnade – hon hade tjatat om sin menskopp i flera månader nu. »Dels är den bra för miljön, vet ni hur många tamponger en kvinna förbrukar under sitt liv? Dels torkar den inte ut slemhinnorna, och dessutom är de där tampongerna bara nån skit som män har hittat på för att skinna kvinnor på stålar. Men det viktigaste är«, och här brukade Billie nästan börja skrika av upphetsning, »att en lär känna sin fitta. Och det är nåt som vi som sysslar med gerilla-snippföring värderar högt. De vill inte att vi ska känna till vår egen kropp. Vår kropp är tabubelagd, förbjuden av patriarkatet. Och det kommer vi ändra på«. När Billies röst åter hördes i telefonen lät den glad. »Okej då«, sa hon. »Ni får låna bilen, om du prövar menskopp. Men kom ihåg: mjuk körning minskar förbrukningen. Mjuk körning räddar Moder jord.« De tänkte tillverka skiten hemma precis som förra gången, men redan efter första satsen stod det klart att lägenhetsköket inte var dimensionerat för industriell produktion av mindfuck. Roksana blev så snurrig i huvudet att hon måste gå ut på balkongen en gång i kvarten och andas i flera minuter. De måste hitta någon annan lösning – galningarna hade krävt sina stålar igen för några dagar sedan. Roksana och Z visste inte hur lång tid de hade på sig, men de visste hur som helst att de måste få ihop pengarna. Hur skulle de lyckas med det här? Palm Village Thai Wok: Roksanas favvorestaurang, dit hon brukade cykla och beställa till sig och Z, och där hon träffat Nikola en gång. Ägaren var en svensk gubbe som var gift med en asgullig kvinna från Thailand som såg ut att vara tjugo år yngre än han, Sunee. Egentligen var det Sunee som skötte stället – Roksana hade börjat växla några ord med henne när hon beställde, mest för att hjälpa henne med hennes knaggliga svenska. Hur som helst: Sunee hade inget emot att låna ut källarvåningen på huset till Roksana och Z, den stod ändå tom. »Vad ni göra där?« undrade hon när Roksana för tredje gången försökte förklara att de bara skulle syssla med lite tillverkning av hälsomjöl. »Alltså vi ska bara producera och förpacka mjöl. Du vet mjöl, som man bakar bröd av.« Hon visade med händerna hur hon bredde en fiktiv smörgås. »Men det är nyttigt mjöl, det innehåller egentligen inga sädesslag. Du vet så man inte ska bli tjock.« Hon gestikulerade igen, visade på sin mage hur man blev om man åt sädesslag. »Jag prata med Lelle«, sa Sunee och ringde upp sin man, Lennart. De pratade en kort stund på thai – Roksana visste inte att Lelle kunde Sunees språk, det förklarade varför hon var så kackig på svenska. Efter några minuter plirade hon mot Roksana. »Det gå bra. Tusen kronor månaden.« Det var som hittat. Z köpte fyra skärbrännare med stativ, gastuber, plåtar och vattenbad. Han skaffade två fläktar för att hålla värmen nere och en för att suga ut ångor – och en stor vit låda som han påstod var en luftrenare. »Vi vill ju inte att Sunees gäster ska trippa på k. Inte utan att betala för varorna i alla fall«, tyckte Z och fnissade. Roksana garvade också – hon kände att de var på g igen. De köpte handskar, vita arbetsställ och munskydd, pipetter, glasbägare, cylindrar och annan labbutrustning. De skaffade ziplockpåsar, etiketter och milligramvågar. Hon beställde en menskopp på internet. När de ställt upp alla grejer, kopplat in brännarna och Z mekat ihop utsugningsanordningen gick han och hämtade en sista kartong. »Tadaa!« ropade han samtidigt som han snittade upp den. Det var en högtalare. »Det viktigaste sparar man till sist. Det här är Bose's bästa. Nu kan vi sätta igång.« Två dagar efter att Sunee gett dem nyckeln startade de tillverkningen. I skala ett gånger tio den här gången. Nu var det _the real shit_ : hon och Z såg ut som värsta Walter White-kopiorna, typ kärnkraftstekniker. De reducerade litervis med Ketalar. De lyssnade på Axel Boman, Kornél Kovács och grejer som Z själv producerat och spelat in. De brände sig på plåtarna, fick hostattacker av röken som steg upp när vätskan förångades, och skrattattacker när Z tredje dagen började klaga på håravfall. »Antingen är det k-ångorna eller så är det det där naturliga ekologiska schampot som Billie har sålt på mig.« De lyssnade på Linda Pira och First Aid Kit och grejer som Z själv producerat och spelat in, de drack kaffe och rökte röka, snackade om Billies olika hårfärger, hemmafesterna i Teheran och det sjuka i att Sverigedemokraterna fått mer än tjugotvå procent i någon ny väljarundersökning trots att en ledande företrädare för dem, någon idiot som hette exakt samma sak som alla de andra, just uttalat att man borde reglera mot mängden globalister och trädkramare inom media – läs judar och miljöpartister. De jobbade till sent på natten. Svettades. Smådansade över påsarna med k. De skreksjöng till Piras texter: _Klockan den var ett, var på plats / Exakt alla ville sitta där vi satt / Dansgolvet becksvart, dansa som vid sexakt / Dj:n växla musiken, svettas som på Sats_. De ställde upp en dator och kollade _Girls_ sjätte säsongen om och om igen – till och med Z sa att det var det bästa han någonsin sett, och han brukade i vanliga fall dissa Roksanas förslag. De fick värk i benen av att stå upp hela dagarna, Z drog iväg till Ikea och köpte barstolar på hjul. De sköt runt varandra och lekte gokarttävling. Ketalarvätskan bubblade som lava. De lyssnade på Tove Lo, Asaf Avidan & the Mojos och grejer som Z själv producerat och spelat in. Menskoppen satt som en smäck – det var världens bästa uppfinning. De log åt Sunee och beställde nudlar med tofu, extra cashewnötter och chokt stark sås. Deras första batch var klar efter fyra dagar. Mer än sexhundra gram Kitkat, paketerat, uppvägt och klart i förpackningar med ett gram i varje. De slog upp dörrarna och klev ut ur labbet. Klockan var fem på morgonen. Majsolen steg upp som en vulkan borta vid vägen. »Solsken, här kommer vi«, vrålade Roksana. Mängderna och takten de kokade: om de sålde rubbet kanske de kunde få ihop pengarna till galningarna – de hade en chans att klara det. Redan nästa natt drog de iväg till Transmission#3 och kvällen därpå till Ghost Town Sessions. De krängde keta för över femtio tusen kronor. Den gamla flocken samlades kring dem igen: klubbanordnare, gamla vänner, nya vänner, vänners vänner – framför allt: köpare. Det var som om ingenting hade hänt, som om de aldrig varit borta. Roksana hann knappt besöka dansgolvet – men den sista timmen, när folk redan tagit k-trippen både två och tre gånger, dansade hon som om hennes energi aldrig kunde ta slut. Billie undrade var de hade varit den senaste tiden, och när de svarade undvikande började hon garva. »Ni har alltid sagt att ni bara ska vara polare.« »Och vi är fortfarande bara polare, inget annat«, svarade Roksana. Nästa helg gav de sig ut med nya påsar, till nya svartklubbar, till gamla och _nya_ kunder. De sänkte priset till hundra spänn nyckeltoppen, trehundra för en påse. Folk samlades kring dem i klasar stora som om de varit en Håkan Hellström-spelning. De krängde Kitkat för sextio tusen kronor. Nerreducerad hästnarkosmedicin var en grym produkt. Ryktet om dem, de nya billiga partyskaparna delades som värsta Kardashianinlägget över Snapchat, WhatsApp och Kik Messenger. De betalade av tvåhundra tusen av galningarnas krav. Några dagar senare ringde Ledaren. »Det tar för lång tid.« »Men vi har ju betalat av tvåhundra tusen?« »Det skiter jag i. Jag ska ha resten av våra cash. Ni får tre veckor på er. Förstår du?« »Ja, ja, men det är nästan omöjligt.« »Tre veckor.« Ridå. Hon åkte hem till mamma och pappa. De hade bara setts en gång sedan hon kom hem från Teheran, veckan innan varorna anlänt – då hon fortfarande haft tid. Mamma hade nästan börjat gråta när hon tog emot silverbesticken som Etty skickat med och tofflorna som Roksana själv köpt, och sedan frågade hon ut henne i mer än två timmar. Pappa var mer försiktig men hon kunde se ivern i hans rörelser, han var också nyfiken, och glad att hon åkt. Men i dag var bara pappa hemma. Han satt framför teven, något slags fransk dokumentär om IS framfart visades. De kramades. Han luktade som vanligt, var klädd som vanligt. När hon satte sig bredvid honom stängde han av teven. »Roksana _joonam_ , jag blir så deprimerad av att titta på det där.« »Varför tittar du då?« »Jag kan inte låta bli. Det är som när man kör förbi en olycka på motorvägen, det äcklar mig, ändå måste jag titta, läsa, följa med i vad de gör där nere.« Pappa lutade sig bakåt i soffan. Han såg liten ut, som om han höll på att drunkna och försvinna bland kuddarna. »Hur kunde världen bli så här? När mamma och jag var unga kändes det som om allt bara kunde bli bättre.« Roksana måste säga det nu, hon var tvungen, hur jobbigt det än kändes. Ställa sin lögnaktiga fråga. »Pappa«, sa hon med allvarlig röst. »Jag vet inte hur länge till jag kan bo med Z. Det fungerar inte bra. Jag måste skaffa nåt annat.« »Vad tråkigt att höra.« »Och jag söker frenetiskt efter en bostadsrätt som inte kostar för mycket. Men när jag hittar rätt objekt kommer jag behöva slå till snabbt«, förklarade hon – det kändes piss att ljuga för pappa av alla människor, men hon var tvungen. »Så jag undrar om ni skulle kunna öka ert lån på villan litegrann, så kan jag låna pengar av er?« »Men kan du inte bo här några månader då? Tills nåt annat dyker upp, som du kan hyra i stället för att köpa.« »Men _baba_ , jag borde ändå köpa nåt. Jag tror inte det skulle bli bra mellan mig och mamma om jag flyttade in här. Vi skulle skava på varandra. Det är inte bra för er. Det är bättre om jag har pengarna klara och redo.« Pappa lutade huvudet bakåt. »Du har rätt, _azzizam_ , du har rätt. Och du kommer behöva ett eget boende när du börjar läsa psykologilinjen. Det blir fantastiskt.« Det sista stack extra i henne, samtidigt tänkte hon på att fråga pappa om det som farmor berättat, om hur han tänkt bli musiker men tvingats välja en annan linje. Men det var inte läge nu. Pappa fortsatte. »Du kommer absolut få låna pengar av oss så fort du hittar nåt. Men inte nu, det verkar onödigt. Vi väntar lite.« Roksana säckade ihop inombords. På bussen från pappa kollade hon Insta. En typ av inlägg dominerade de amerikanska kontona: årets Coachella hade just satt igång. Bilder på tältens geometriska uppställning, folk som var så snygga och samtidigt så bohemiska att alla såg ut som Gigi Hadid, strålkastarbelysta scener med rök och pyrotekniska underverk. En annan typ av bilder dominerade de svenska: folk som stolt visade upp sina bokningar för Into the Valley och så vidare – biljetterna till sommarens festivaler i Sverige hade just släppts. Samtidigt på _rewind_ i huvudet: hon och Z behövde ordna fram åttahundra tusen kronor. På tre veckor. Det var en omöjlig ekvation. Även om de sålde på bra. På mobilen: bilder på höga amerikaner som dansade i öknen. Då fick hon en idé. De hade ju lärt känna dj:s, festfixarfolk och köpare på sista tiden. Teoretiskt hade de fina kontaktnät. Koll på Stockholms fria partyscen. Tanken växte i huvudet. Deras enda chans att få ihop pengarna tillräckligt fort var att ordna något eget. Själva kontrollera all försäljning, plus biljettintäkter. Hon och Z borde ordna en egen klubb. En helt egen jättesvartklubb. ## 37 Teddy tryckte in knappen på porttelefonen, han väntade sig en burkig röst på andra sidan – någon som frågade vem han var och vem han skulle till – i stället klickades dörren upp direkt. Han vände sig till Dejan innan han gick in. »Jag har min telefon påslagen hela tiden, vad som än händer«, sa han. Dejan smajlade under brättet på sin LA-keps. »Om hon söver dig då?« Trendigt fashionfolk kunde ha svarta mjuka kepsar, skejtkids och trashmetalwannabes bar ibland höga kepor med raka brätten och tryck, svennebananer från Saltsjöbaden och Täby föredrog mörkblåa NY-kepsar. Men på Dejan: keps passade ungefär lika illa på honom som om han skulle ha haft en trollkarlshatt på sig. Teddy sa: »Om de söver mig, får du hålla ställningarna tills jag vaknar.« Folktandvården i Alby: någon hade ristat in en stiliserad kuk under knapparna i hissen. Teddys gamla tand hade börjat värka. Eller tand och tand: det var ett _implantat_ som ersatt tanden han fått dra ut när han satt inne, det skulle ha kostat honom fyra månaders arbete hos Leijon – men då hade tandjobbet täckts av något slags försäkring som han fått i och med tjänsten på byrån. Nu hade han ingen sådan privat försäkring längre. Nu hade han i princip ingenting, och implantatet krasade i munnen som om han bet på en sten varje gång han tuggade. Det gjorde så ont att han inte kunde sova, inte äta, inte ens tänka: så även om han levt på rymmen i en månad nu måste han göra något åt det. Det var panik. Men det stora bekymret var att han inte vågade gå till tandläkaren hur som helst, Dejan måste hålla koll utanför. Om polisen på något sätt fått reda på att han bokat tid här i dag kunde det vara kört. Tandläkaren hade skrattgropar, och bad honom lägga sig i stolen. Hennes lätta finska accent och vaga leende lugnade honom på något sätt. Han kollade så att mobilen fortfarande var påslagen, att han hade täckning, sedan gapade han så stort han kunde. Det satt ett fasttejpat bokmärke på lampan som lyste ner i hans mun: en ängel. Teddy slöt ögonen. Lät tandläkaren göra sin grej. Hans liv var allt annat än lugnt nu. Han skulle behöva en ängel som vakade över honom, på riktigt. Han hade inte bara behövt hålla sig under radarn för dem som attackerat i Oslo. Nu var han på rymmen från polisen också. Om inte Dejan hade räddat honom skulle han antagligen ha gått samma öde till mötes som Fredrik O Johansson. Men i efterlysningen och anhållningsbeslutet hette det att det var _han_ , Teddy Maksumic, som sannolikt mördat gubben. För att inte tala om tidningarnas löpsedlar. Det var inte lätt att hålla låg profil i förhållande till nätverket – de hade uppenbarligen långa tentakler. Men polismakten var i princip omöjlig att hålla sig undan, i varje fall på sikt. Teddy hade haft många vänner i yngre år som gjort dumma grejer, olagliga gärningar, som blivit lysta. De hade ofta trott att det bara var att bo hos sina föräldrar ett tag, ligga lågt och spela tevespel hos någon släkting, krascha på soffan hos någon brud och låtsas att allt var lugnt. Men det livet passade ingen som var äkta. Du ville ut och cruisa med polarna, du ville träffa brudar som en man, du ville vara med när det hände grejer. Snuten hade din bild och ditt signalement i alla sina radiobilar, du var på deras röda lista. De hade dig i ASP:n – Allmänna Spaningsregistret – de visste vem du var vän med, vilka nätverk du ingick i. De visste till och med vem som var fröken på dagiset som din unge, som du bara träffade varannan fredag, gick på. Till slut hittade de dig. Men Teddy hade vidtagit åtgärder. Han tänkte inte göra misstagen som hans polare gjort för femton år sedan. Han gjorde sig av med Volvon och köpte en skruttig gammal Fiat i stället och lät registrera den på en polare till Dejan. Han mixtrade med förarsätet så att det gick att fälla bak hela vägen – han sov i Fiaten så gott det gick, med sina långa ben uppdragna mot bröstet som ett barn, han parkerade den i olika skogspartier utanför stan men ställde ändå mobilen på väckning flera gånger per natt för att kunna köra runt, hålla sig i rörelse. Han bodde aldrig hemma. Levde som en luffare. Använde samma T-shirt sex dagar i sträck, tvättade den sedan tillsammans med sina kalsonger i handfatet på en restaurangtoalett. Han slutade duscha hemma hos Dejan och gick till Sydpoolen, badhuset i Södertälje, i stället. Han hade stått på avstånd och sett poliserna göra husrannsakan hemma hos kompisen. Han hade sett dem göra husis hemma hos Linda och Bojan och så klart hos sig själv, han vågade inte ens ringa dem för att förklara att allt bara var bullshit – han tog inte ens emot samtal från Emelie, han ville inte försätta henne i någon dålig situation, misstankar om medhjälp eller liknande. Han tog säkerheten till nya nivåer: om han varit försiktig före händelsen på herrgården så var han paranoid nu. Han grodde skägg, gick ingenstans utan solglasögon, tog en omväg om han såg någon som kanske kände honom. Han lånade cash av Dejan. Han tränade inte. Han åt kasst. Han kände hur det stack i magen. Han sov dåligt, även innan tandvärken började plåga honom. Han var världens ensammaste människa. På dagarna satt han mest i olika Seven Eleven-butiker och använde deras hyrdatorer. Om och om igen spelade han för sin inre syn upp vad som hänt där ute på Hallenbro Storgården. Hur han avbrutit Fredrik O Johansson och den okände medpassageraren som uppenbarligen försökt tömma stället på material. Hur handlingar, dvd-skivor och annat material försvunnit ner i Samsoniteväskan som i sin tur försvunnit med den okände mannen. Hur Teddy VERKLIGEN ville hitta innehållet i den där väskan – det var ju uppenbarligen något som nätverket inte ville skulle komma fram. Och sedan: grisen i motorcykelhjälm som klippt Fredrik O rakt framför ansiktet på Teddy. Det kunde inte vara en riktig polis – det måste vara en fejk. Gården hade brunnit ner – Teddys teori var att medpassageraren tuttat på, fast kanske var det motorcykelsnuten. Hur som helst verkade polisen inte ha hittat mycket där ute annat än hyrbilen som Teddy kommit dit i och som de uppenbarligen kopplat till honom. Kanske syntes han på några övervakningskameror också, han visste inte. De borde ha brunnit ner med hela skiten. Han ville veta vem som ägde Hallenbro Storgården och ta reda på mer om männen som han träffat och de han inte träffat. Framför allt: han ville veta mer om Fredrik O Johansson. Han hade frågat Loke om han kunde hacka sig in i polisens DurTvå-system och ta reda på vilken polisman som varit på plats ute vid herrgården, om det nu var en äkta polis – vem det var som var den egentliga mördaren. Loke kom tillbaka efter några dagar. »Jag är ledsen, lille vän«, sa han och rynkade näsan där han satt på passagerarplatsen i Fiaten. »Men det går inte, de har skaffat sig nya brandväggar och nya säkerhetsprogram. Jag trodde jag kunde ta mig in överallt. Men inte längre. Jag kanske håller på att bli gammal.« »Finns det ingen kurs?« försökte Teddy skämta. »Det är jag som håller kurserna, gullet«, sa Loke. »Förresten så hörde Emelie Jansson av sig till mig i förra veckan. Hon lät väldigt mån om att få tag på dig.« »Jag vet att hon har sökt mig. Men jag vill inte dra in henne i det här.« »Hon var fullt medveten om att du är den som är misstänkt för den där skiten. Och hon ville _ändå_ prata med dig.« Det var sant det han sagt – han ville inte dra in Emelie. Men till slut ringde han henne ändå. De sa inte mycket på telefon, i stället bestämde de att ses på stället där de ätit middag för några månader sedan. Teddy slängde telefonen från en bro när de var klara. Han visste inte ens om hon fortfarande var gravid, men han var glad att hon ville träffas trots allt. Raw Sushi & Grill, några timmar senare. Teddy hade kommit dit en timme tidigare och vandrat omkring utanför och i området. Även om han i grunden litade på henne, så måste han försäkra sig om att hon ändå inte ringt till polisen eller att de avlyssnade hennes lur. Han väntade tills hon gått in genom ställets glasdörrar, han såg henne beställa en juice eller något liknande. Hon såg orolig ut: hennes ögon rörde sig fram och tillbaka. När han kom in verkade det först som att hon inte kände igenom honom, men det var ju meningen också. Han, å andra sidan, kunde inte se på henne om något levande fanns i hennes mage, hon bar en alltför stor tröja. Men de kramades. Och när deras huvuden var som närmast varandra kände han hennes varma andedräkt mot sitt öra. »Teddy, jag vet att du inte har gjort det. Men vad har hänt?« Teddy ville hålla kvar henne, han ville svara direkt i hennes öra. Men hon drog sig bakåt och satte sig ner. »Nej«, sa han. »Jag har inte gjort det.« Sedan böjde han sig fram och förklarade med låg röst. Om gubbarna han besökt. Hur han försökt pressa dem och hur han lurat Fred O. Han berättade om Hallenbro Storgården dit Fredgubben begett sig för att städa upp. Om Samsoniteväskan som tagits från platsen. När han var klar var det hennes tur. Hon förklarade att de släppt Adam Tagrin för mordet på Katja och att Oliver nu var placerad på ett ungdomshem i väntan på vidare utredning. Sedan sa hon: »Teddy, jag tänker inte behålla det.« Han tittade på hennes glas med juice, hon hade inte rört innehållet. »Varför?« Emelie såg sig omkring, kanske för att se om någon vid borden runtomkring lyssnade. Sedan lade hon armarna i kors, demonstrativt. »Jag skulle inte klara av att bli mamma just nu, tror jag. Och jag tror inte du och jag skulle bli nåt bra föräldrateam.« Teddy kände en sten släppas ner i sitt inre. En tyngd som drog honom mot golvet, mot marken. »Men jag tror att du skulle bli en fantastisk mamma«, sa han. »Och jag kan bli en bra pappa. Jag kan lära mig.« Det såg ut som att Emelie sökte efter ord, han hade aldrig sett henne så här förut. Till slut sa hon: »Det är möjligt att du har rätt. Men jag tvivlar.« »Jag tror inte att du tvivlar på riktigt.« »Sluta nu, Teddy. Jag kan inte ha en relation med en man som är misstänkt för mord.« »Men du vet ju att jag är oskyldig.« »Ja, men det har inte bara med det att göra. Det är vem du är. En person som drar på sig skit, en person vars historia bara är full av trubbel. Du är problem, och det funkar inte för mig. Jag har bestämt mig. Så är det bara. Jag är ledsen.« Hon reste på sig. Den gulliga tandläkaren fällde tillbaka lampan. Klistermärkesängeln försvann ur Teddys synfält. »Så, då kan du skölja«, sa hon. Teddy klev upp, han visste inte riktigt hur länge han legat här. Plastmuggen stod på något som liknade en liten fontän i vitt porslin, som var en del av tandläkarstolens omkringliggande apparater. Han gurglade runt vattnet i munnen och spottade ut det i porslinsfontänen. Muggen fylldes automatiskt på igen. Han drog med tungan över den nya tanden. »Ska vi ta en tur i min nya bil?« undrade Dejan när de promenerade bort från Folktandvårdens lokaler. »Nej«, sa Teddy. »Men bra att du skaffat en ny.« Han tänkte på att Teslan varit ungefär lika diskret som en Lamborghini. Dejan garvade, hans adamsäpple wobblade som en flipperkula. »Du sitter i en jävligt fittig sits, min vän. Är du säker på att du inte ska lämna stan? Jag har fina kontakter i Palma, i Marbella, i Belgrad.« »Jag måste lösa det här på hemmaplan.« »Du kan väl ändå följa med mig bort till bilen?« »Okej.« De gick förbi stora skyltar med reklam för någon tevekanal. _Slappna av med de bästa kriminalserierna_ , stod det. Det var tydligen avslappnande att titta på när folk hade ihjäl varandra. När de kom närmare Dejans nya bil – en Porsche Panamera – öppnades dörren på en annan bil. Och en man kom ut och klev emot dem. Det var _Kum_. Alias Mazern. _Kum_ : Teddys gamla boss innan han suttit inne. En myt i Stockholmsterritoriet, ett ogripbart spöke för Länskriminalen, en gangsterlegend med fler än nio liv. Mannen som ryktades ha tjänat mer pengar på tobak, kola, fulsprit och tvättsystem än någon annan i Sverige före honom. Mannen som enligt egen utsago nu slutat, och bara investerade i legala verksamheter. De skakade hand. » _Mi friend_ «, sa Kum. »Dejan ringde hit mig. Är du bättre i munnen?« »Helt okej, hoppas jag.« »Tänderna ska man vårda. De är det första en annan människa ser på en.« »Jag fick ingen tandvård första åren när jag satt inne, det krävdes permission för det.« »Så kan det vara. Och nu lånar du av Dejan för tandläkaren?« Teddy kunde inte utläsa om _Kum_ skämtade eller var allvarlig. Han hade nästan inga rynkor i ansiktet, det såg ut som att någon drog i hans hud från två sidor – kanske hade gudfadern gjort ett ansiktsjobb. »Jag kommer betala tillbaka«, sa Teddy. Hans känslor för _Kum_ var onekligen dubbla. _Kum_ skakade på huvudet. Hans ansikte fortsatte vara stilla fast han pratade. »Du ska inte betala tillbaka nånting. Jag vill påminna dig om att det var jag som en gång i tiden bad dig utföra den där kidnappningen, utan att jag ens själv visste vilka barnknullare som låg bakom skiten. Och en sak ska du veta om mig, Teddy...« _Kum_ gjorde en konstpaus. »Jag kanske har slutat med det jag en gång gjorde – men jag är fortfarande en man. Hur mycket av vårt språk kan du, Teddy? _Lojalnost_ , vet du vad det betyder?« »Jag tror det.« »Du var sån när du dömdes, de förhörde dig sönder och samman och du satt din tid utan att en enda gång andas om nån annan. Utan att berätta ett skit för grisarna. _Lojalnost_ , Teddy. Lojalitet, betyder det. Det är en fin princip att leva efter. Den värdesätter jag högre än det mesta här i världen. Och du upprätthöll den bättre än många. Så även om vi haft våra problem, du och jag, så står jag här nu. Jag hjälper dig.« Teddy kände hur han faktiskt slappnade av litegrann. En del av all anspänning, ensamhet, rädsla, rann av honom. _Kum_ ville faktiskt hjälpa till. Samtidigt: han hade ingen aning om hur det skulle gå till. Han var efterlyst för mord av svenska staten – vad kunde en före detta _gudfader_ göra åt det? _Kum_ sa: »Du måste se om den där snuten, Nina Ley, är att lita på. Hur mycket jag än hatar grisar, så är hon ditt bästa hopp just nu.« _Kum_ och Teddy stod uppe vid Katarinahissen och spanade ner. Teddy ringde Nina Ley och sa att han ville träffas. »Du vet att du är efterlyst?« sa hon. Han hörde ingen medkänsla i hennes röst. »Ja, det är klart att jag vet. Men jag kommer inte inställa mig frivilligt. Jag sköt inte Fredrik O Johansson, däremot vet jag vad som hände där ute och jag tror att du vill veta det också.« »Berätta nu då.« »Det är inte nån bra idé på telefon.« »Då får vi ta det utanför protokollet, som jag har gjort med Emelie om de andra grejerna. Kan du ses utanför polishuset?« »Nej«, sa Teddy. »Jag messar dig en plats. Och bara du, inga andra. Lova mig det.« »Jag lovar. Hur känner jag igen dig?« »Jag messar när du är på plats.« Gångbron från Katarinahissen till Mosebacke sträckte sig ungefär fyrtio meter ovanför marken. Teddy fick nästan svindel när han blickade ner mot Slussen. Eller snarare: det som var kvar av Slussen. Rakt under dem låg ett antal gropar stora som fotbollsplaner. Mitt i stan: de höll på att gräva upp en annan tid, gångarna och vägarna, tunnlarna och kulvertarna låg blottade som köttsår utan bandagering. De gråa grusnyanserna, de gula grävskoporna och de brunorangea plankorna som låg som ett enormt plockepinn såg ut som importerade från någon krigshärjad stad i Mellanöstern. Armeringsjärnen hängde som rostiga hårstrån från de raserade gatumassorna. Lösa gatstenar och betongklumpar bredde ut sig som någon miljöbild från _The Road_. Och överallt: hål. Hål ner i underjorden, hål mellan de forna trottoarerna, hålet ner till vattnet som hotade att äta upp Slussen underifrån. Det var så det såg ut när en stad bytte skepnad: som om en dammig bomb slagit ner, och när de var klara skulle något nytt resa sig här, omöjligt att se framför sig just nu. Något utan koppling till det som varit. Men bortom planket, på andra sidan gropen, kunde Teddy se Dejan. Teddy hade messat platsen till Nina: Södermalmstorg, rakt framför Slussens tunnelbanestation. Och just nu kontrollerade Dejan platsen där nere så att allt verkade lugnt. _Jag har en LA Dodgers-keps på mig_ , skrev Teddy i ett meddelande till Nina. Nu såg han hur Dejan gick fram och tillbaka där nere, som en björn eller tiger i en bur på ett betong-zoo. Klockan var tio i sex: Teddy måste gå ner nu – om tio minuter borde Nina dyka upp. »Vad är din magkänsla?« undrade _Kum_. Teddy försökte se om hon var någonstans i närheten. Han såg blomstånden där nere och Strömmingsvagnen. Det kryllade av folk: sista rycket i rusningstid – människor som småsprang ner mot tunnelbanan, bar på tunga kassar upp mot bussarna, förvirrat försökte förstå hur nya passager dragits för att komma igenom byggarbetsplatsen. Och så alla cyklister, de forsade fram. Få hade hjälm, numera användes tydligen den där airbagkragen. Teddy hade läst om den, det påstods att den genom avancerade sensorer kände av cyklistens rörelsemönster och blåstes upp till en huva om man krockade eller föll av. »Mitt hjärta säger att jag litar på henne, eftersom hon uppenbarligen litar på Emelie«, sa han till Kum. »Men min hjärna säger att hon är snut. Och jag är en efterlyst buse.« _Kum_ visade tänderna: de var onaturligt vita. »En gris är alltid en gris. Och det ligger i deras natur att bete sig som såna. Men just den här grisen verkar ju ha drag av andra djur. Kom så går vi ner.« Dejan stod vid blomstånden. _Kum_ ställde sig bredvid Teddy, han snackade på om sina affärer som om läget var lugnt. Han ägde fyra asylboenden utanför Stockholm och planerade att öppna lika många till. Teddy höll på att tröttna. Kanske tänkte inte Nina dyka upp alls, kanske hade hon fått förhinder eller känt sig pressad att ställa in eftersom det vore grovt tjänstefel att inte gripa honom. En helikopter hovrade högt uppe på himlen. Sedan hände något: Teddy kände det i luften innan han ens såg det – hans gangsterspröt var fortfarande känsliga. Fyra män rörde sig snabbt framåt samtidigt som tre civilbilar körde upp på Södermalmstorg med saftblandare i vindrutan. Inne på tunnelbanestationen såg han genom glasdörrarna hur liknande män ställde sig framför nergångarna. Män som bar vindjackor, vandrarbyxor och sneakers: civilsnutars obligatoriska utstyrsel. Bilarna bromsade in med tjutande däck. Allt runtomkring stannade upp. Civvarna närmade sig, målmedvetna rörelser: de trodde att de skulle gripa en mördare nu. Han såg fortfarande inte Nina Ley, men folk runtomkring började skingras – vad hade hänt med den här stan? Fyra välväxta män rusade mot en annan man, ändå hjälpte ingen till, ingen ropade något, ingen brydde sig. Det enda Nina lovat honom var att hon skulle möta honom _ensam_. Han visste att hon fick information i detta nu om att de höll på att gripa honom. Det var ingen idé att springa – de var för många. _Kum_ sa någonting. Teddy vände sig om. _Kum_ grymtade. »Nöff, nöff. Alltid nöff nöff.« Teddy försökte smajla, men egentligen såg han framför sig hur han själv gripits för mer än tio år sedan i stugan där de hållit Mats Emanuelsson. Minnesfragment som han försökt pressa tillbaka. Först mörkret när de klippt elen. Sedan laserprickarna från MP5:ornas sikten innan de slängde in rökgranaten och stormade stället. Och till sist smärtan när den första snuten fällt honom till golvet – både i ryggen och i huvudet, som en föraning om vad som komma skulle. Sedan smällde det på Södermalmstorg. Och Teddy skulle vilja se Nina Leys fejs nu – när hon fattade att Teddy _inte_ hade litat på henne. Att han tagit det säkra före det osäkra: sagt att han bar en LA-keps, när det egentligen var Dejan som var klädd i den. Snutarna kastade sig över kompisen, höll fast honom. Kanske bojade de honom, det var svårt att se fast han bara stod femton meter bort. Dejan gjorde inget motstånd, han hade varit förberedd på det här, det var en del av planen. Teddy såg LA-kepsen försvinna under de storvuxna civvarna. De täckte honom mellan sina skyddsvästbeklädda kroppar. Överdrivet brutala som vanligt. »Det är bäst att vi går«, sa _Kum_. Teddy slet bort blicken. Han hoppades att de inte skulle skada Dejan alltför mycket. De började gå därifrån. * TELEFONSAMTAL 54 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 23 mars 2006 Tid: 14.45 HUGO: »Tjena.« PIERRE: »Tja.« HUGO: »Jag har träffat honom nu.« PIERRE: »Vem då?« HUGO: »Mats Emanuelsson, fixaren som du tyckte att jag skulle prata med.« PIERRE: »Hur verkade han då?« HUGO: »Bra, riktigt bra. Vi sågs på en advokatbyrå, samma som gubben använder, och jag berättade kort om vad vi behöver hjälp med. Han har inte vår kaliber av kunder sen tidigare, mer sleezy grejer. Jag gjorde lite research på honom, tror han jobbar för juggemaffian.« PIERRE: »Aha, då kanske han inte är rätt person för oss?« HUGO: »Jo, för fan, han kan det här. Jag tror han blir finfin.« PIERRE: »Vet han vem du är?« HUGO: »Nej, det känns onödigt. Jag hittade på ett namn, vände lite på bokstäverna i mitt namn. Gissa vad det blev?« PIERRE: »Peder Hugoson?« HUGO: »Nästan, men det hade varit för uppenbart. Jag kallade mig Peder Hult. Jag tycker det låter flott.« PIERRE: »Ha, ha, ja det låter bra.« HUGO: »Eller hur, men jag mailar dig mer information på den krypterade. Jag tror på den här Mats alltså.« TELEFONSAMTAL 55 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 28 mars 2006 Tid: 12.30 LOUISE: »Hej det är jag.« HUGO: »Jag ser det, Musis. Vad gör du?« LOUISE: »Jag fick ont i huvudet så jag gick från jobbet.« HUGO: »Så du är hemma?« LOUISE: »Ja.« HUGO: »Mår du bättre nu då?« LOUISE: »Nej. Och jag vill att du kommer hem till middagen i kväll. Jag vill prata med dig.« HUGO: »Det låter som att nåt har hänt. Kan vi inte ta det nu?« LOUISE: »Det är bättre i kväll.« HUGO: »Men jag kommer inte hinna till middagen, det finns inte en chans. Kan vi inte prata nu?« LOUISE: »Okej, då gör vi det. Du vet att jag inte har varit riktigt nöjd med hur mycket du jobbar och hur lite vi setts det senaste året. Sen har vi det där med sängen, och där vet du vad jag tycker. Jag känner inte att du lyssnar, jag känner inte att du gör nånting för att förändra det vi är på väg in i. Jag mår inte bra, Hugo. Jag behöver en förändring. Och det vi är på väg in i, fungerar inte.« HUGO: »Vad är vi på väg in i, menar du?« LOUISE: »Stiltje och kyla.« HUGO: »Men lägg av, du överdriver.« LOUISE: »Det är så jag känner. Hugo, jag vill att vi börjar gå i parterapi. Och så behöver jag nåt projekt som kan ge mig energi igen. Och just nu är det inte du.« HUGO: »Men snälla du.« LOUISE: »Nej, lyssna, det var du som ville prata nu och inte senare. Anna och Fredric har gått i parterapi i London, och det har varit jättebra för dem. Du vet att han gick ner i arbetstid efter det?« HUGO: »Men det var ju för att han bytte avdelning på banken.« LOUISE: »Kanske, men varför tror du han bytte avdelning då? Det här är mitt krav på dig, Hugo, om du inte ens kan tänka dig att gå och prata med mig så ser jag inte att vi kan fortsätta.« HUGO: »Menar du allvar?« LOUISE: »Jag har aldrig menat mer allvar. Och så har jag sett en gård i Upplands Väsby som jag vill att vi köper.« HUGO: »Vad pratar du om?« LOUISE: »Kalaholm, den ligger ute nu på Residence. Två hundra hektar och en nergången slottsbyggnad som verkligen behöver en ordentlig men inte vulgär renovering. Det är som gjort för mig. Jag tror vi skulle bli lyckligare där ute, jag skulle det i alla fall.« HUGO: »Men, men...« LOUISE: »De vill ha fyrtio miljoner för allt, inklusive en hästanläggning och tre villor som just nu hyrs ut till vanligt folk. Jag har pratat med Fredrika och hon ser verkligen potential i den där gården, hon tror att jag skulle kunna förädla den på ett fantastiskt vis. Jag har redan tänkt igenom renoveringen av köket och stallarna, det skulle bli magiskt.« HUGO: »Men snälla Musis, fyrtio miljoner är lite över vår nivå, i alla fall nu. Om två år kanske.« LOUISE: »Du kan väl låna? Sluta vara så orolig nu. Det handlar om vår relation, förstår du inte det?« HUGO: »Men en gård för fyrtio miljoner kan väl inte avgöra hur vi har det?« LOUISE: »Du lyssnar inte, verkar det som.« HUGO: »Ta det lite lugnt, jag förstår bara inte på vilket sätt gården ska hjälpa oss.« Louise AVSLUTAR SAMTALET HUGO: »Hallå? Hallå? La du på? Va fan.« SMS-MEDDELANDEN Till/från: Okänd Från/till: Hugo Pederson Datum: 29 april 2006 Ut: Hej, vi har en ny affär på gång. Kan du träffas på vanliga stället kl. 14.00? / Hugo In: Jag kommer dit. Förresten, jag har förstått att ni hittat en ny konsult, Mats E. Ut: Ja, han levererar. Mycket bra idéer och upplägg. Jag kallar honom Mr Money Man. In: Intressant. Ut: Men jag är extremt försiktig, dolda nummer och krypterade mail från nyskapade adresser hela tiden. Jag tror faktiskt inte han vet vem jag är egentligen. Jag använder ett alias. In: Ha ha. Det låter klart intressant. Vi får prata mer om honom när vi ses. TELEFONSAMTAL 56–80 (sammanfattning) Till/från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) samt ett antal mäklare och bankmän i Sverige, Schweiz och England (namngivna i särskild bilaga) Från/till: Hugo Pederson Datum: 3–17 maj 2006 Sammanfattning: Hugo Pederson har ett antal samtal med medmisstänkte Pierre Danielsson samt med ovan nämnda mäklare och bankmän i Sverige och övriga Europa angående ett antal bolag. Sammanlagd realisationsvinst för Pederson med anledning av affärstransaktionerna uppgår till mer än två miljoner euro. Samtliga transaktioner redovisas separat. TELEFONSAMTAL 81 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 17 maj 2006 Tid: 15.15 HUGO: »Lilla pille-Pierre, hur mår du?« PIERRE: »Jag mår finfint, vilken jävla resa vi gjorde på den där sista.« HUGO: »Ja, underbart, himlen är gränsen, inget annat. Snart ska jag köpa upp Göran och lägga ner honom.« PIERRE: »Ha ha.« HUGO: »Men det var inte därför jag ringde. Jag träffade gubben. Han har lite idéer. Jag har berättat för honom hur nöjda vi är med Mr Money Man, och nu vill gubben ta ut honom till sina vänner och affärskontakter.« PIERRE: »Aha.« HUGO: »Så är det okej med dig?« PIERRE: »Så länge allt sköts snyggt så är det okej.« HUGO: »Precis, så jag tänkte bara att det är bra om vi är lite osynliga så att säga, om vi ska blanda in andra. Syns du mycket på internet?« PIERRE: »Ingenting.« HUGO: »Bra, inte jag heller, jag bad just vår sekreterare att ta bort min bild från hemsidan. Så inga stureplan.se-fotograferingar eller om du är på nåt event eller så. Vi ska vara noggranna med sånt där.« PIERRE: »Jag är redan det.« HUGO: »Fint, men då pratar jag med Money Man och frågar om han kan hålla i en liten föreläsning för ungefär tjugo stycken presumtiva kunder. Gubben har tydligen tillgång till en asnajs herrgård i Södermanland, Hallenbro Storgården.« PIERRE: »Okej.« HUGO: »Han vill ha det flott, så smoking och trevlig stämning. Men inga namn. Mats behöver inte veta några namn.« PIERRE: »Visst, visst, vi kör på. Det kan ju bli kul. Jag funderar på om man skulle ta helikopter dit. Jag har ju köpt en Robinson, sa jag det?« HUGO: »Ja ja, du har inte tjatat om annat än den där saken på sistone. Hur är den att flyga då?« PIERRE: »Helt underbar. Du måste hänga med.« HUGO: »Vi tar den tillsammans till eventet då. Så kan Mats få hänga på också, det kommer imponera på honom.« TELEFONSAMTAL 82 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 24 maj 2006 Tid: 01.10 HUGO: »Tjena gubben.« CARL: »Nu får du ge dig, klockan är tio över ett.« HUGO: »Men du behöver inte svara när jag ringer.« CARL: »Men jag tror ju att nåt har hänt.« HUGO: »Nåt har hänt.« CARL: »Vadå? Du har fått gå från jobbet tidigt i dag?« HUGO: »Nej, jag har varit hemma ett tag faktiskt, men Louise och jag har haft värsta bråket. Hon drog ut.« CARL: »Skojar du? Stack hon bara?« HUGO: »Ja, faktiskt. Men du skulle ha hört alltså, hon skrek som en tvååring.« CARL: »Varför blev hon så sur då?« HUGO: »Ähh, hon tycker att jag jobbar för mycket.« CARL: »Bara det?« HUGO: »Nä, det är alltihop liksom. Hon snackar om att vi inte umgås som vanliga människor, att jag bara jobbar och inte vill satsa på vår relation. Och med vår relation menar hon den där gården i Upplands Väsby. Hon är på mig varje dag om den.« CARL: »Men kan du inte köpa stället då?« HUGO: »Fyrtio miljoner ska de ha.« CARL: »Det drabbar ingen fattig.« HUGO: »Ja, men ärligt, det är rätt riskfyllt. Jag sa till Louise att vi inte har den ekonomin just nu, men då blev hon helt galen och skrek att jag inte fattar nånting av vad hon känner, och sen började hon med vårt sexliv, det håller hon alltid på med trots att det är hon som inte vill, men det blånekar hon till också och så snackar hon om att jag bara vill när jag är packad, men att hon minsann vill annars, fast det är skitsnack för de enda gångerna hon vill är klockan tio på söndagsmorgnar och då ska vi ligga kvar i sängen och snacka om den där gården först i en timme, sen ska jag massera henne och sen ska vi hångla i ytterligare en timme, nån gång vid lunch kanske man får komma till, och exakt så sa jag till henne, det kunde hon fan få höra.« CARL: »Jag vet inte, Hugo. Du har jobbat mycket på sistone, där har hon rätt. Och den där gården ser fin ut.« HUGO: »Men varför ska vi ta den exponeringen just nu? Vi bor okej, har nyss renoverat, och får jag ett år på mig så kommer jag dra in riktigt bra med pengar, det är lika bra för henne som för mig.« CARL: »Och sexlivet, alltså det är lika för alla, men du går ju till andra så då kanske du inte är så sugen när hon vill.« HUGO: »Vad snackar du om att jag går till andra? Jag har aldrig varit otrogen mot Louise.« CARL: »Tjejerna i Schweiz då?« HUGO: »Men herregud, de är ju strippor, det är inte samma sak.« CARL: »Nähä.« HUGO: »Vad är det med dig? Vad pratar du om?« CARL: »Jag ska vara helt ärlig mot dig, Hugo, det har gått fort för dig på sistone, och jag unnar dig all lycka. Men du kanske borde pausa lite. Bara sticka iväg med Louise några veckor. Så ni kan snacka och umgås utan störningar.« HUGO: »Du låter ju som henne. Ja, det har gått fort för mig, har du problem med det? Är det en liten socialdemokrat jag hör, en liten Jantepolis, en missunnsam gnällspik?« CARL: »Men ta och lugna ner dig nu.« HUGO: »Nä, det tänker jag inte göra. Du har alltid varit en loser, Carl, vet du det? Kommer du ihåg när du började gnälla om de där lotterna vi fick av min farsa, och du inte vann och började gråta? Du låter likadan nu, vet du det?« CARL: »Jag lägger på nu.« HUGO: »Ja, men ta och gör det då, loser. Loser.« Carl AVSLUTAR SAMTALET HUGO: »Jävla förlorare.« TELEFONSAMTAL 83 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 1 juni 2006 Tid: 14.34 HUGO: »Jag har klantat till det.« PIERRE: »Vad har hänt?« HUGO: »Jag har glömt min dator i en taxi.« PIERRE: »Vad säger du? Hur gick det till?« HUGO: »Jag är slarvig som fan, glömde helt enkelt datorväskan när jag skulle åka hem från flyget.« PIERRE: »Har du kollat med taxibolaget?« HUGO: »Ja ja, hundra gånger. Pille, det är sån sjuk otur. Men vi ska ju ut till gubbens event med Mats i eftermiddag, så jag kommer inte behöva den i kväll i alla fall.« PIERRE: »Men du har väl backup?« HUGO: »På det mesta, hoppas jag. Men tänk om nån ser grejer i den.« PIERRE: »Ja, vad händer då, tror du?« HUGO: »Inte fan vet jag.« PIERRE: »Det kan jag berätta för dig. De ser att Hugo Pederson håller på att bli riktigt framgångsrik. Det är allt.« TELEFONSAMTAL 84 Till: Hugo Pederson Från: Jesper Ringblad (aktiemäklare Nordea) Datum: 1 juni 2006 Tid: 14.56 JESPER: »Hej Hugo, jag är ledsen att jag ringer och stör.« HUGO: »Det är lugnt. Har du nåt på gång?« JESPER: »Nej, jag ringer av en annan anledning. Jag måste upplysa dig om att vi har ett problem.« HUGO: »Berätta.« JESPER: »Vi har fått information om att IRS, alltså brittiska skattemyndigheten, har begärt att svenska Finansinspektionen gör en inspektion hos oss. Vi har precis fått veta det här från inofficiella källor och vi kommer naturligtvis att göra allt vi kan för att skydda våra kunder.« HUGO: »Å nej, vet ni varför?« JESPER: »Vi vet ingenting säkert. Men det handlar om påstådda svenskägda konton på Kanalöarna.« HUGO: »Jag har pengar där.« JESPER: »Precis, det är därför du är en av de kunder jag ringer nu direkt.« HUGO: »När sätter de igång?« JESPER: »Vi vet så klart ingenting säkert, i den bästa av världar kommer de bara att begära in skriftlig dokumentation och handlingar på ett mer övergripande plan. Ett annat scenario är att de begär att få tillgång till våra lokaler och dokumentation och bokar ett antal dagar när de vill dyka upp. Men i ett worst case-scenario så kommer de stå här vid dörrarna om två minuter och bara tränga sig in.« HUGO: »Men ni har väl en beredskap?« JESPER: »Självklart, Hugo, vi har all erforderlig beredskap, men det är ändå min skyldighet att informera dig. Jag tror att du förstår allvaret i situationen och att jag inte kan berätta mer, då riskerar jag att själv hamna i en komprometterande situation. Däremot kan du själv behöva hantera vissa frågor under resten av dagen. Skyndsamt, om jag säger som så.« HUGO: »Lägg av, det kommer extremt olägligt. Jag har just sumpat min dator där jag har massa information om de där kontona.« JESPER: »Jag är ledsen, men det är faktiskt ditt problem. Jag hoppas du kan lösa det under dagen.« ## 38 Det övergivna grustaget såg ut som världens ödsligaste plats, eller egentligen: kanske var det så här det såg ut på månen. Ändå låg motorvägen bara några hundra meter bort. Det dova malande suset hördes genom Bellos nervevade ruta, det lät typ som om en asfet artär brusade genom skogen. Bergen med grus såg däremot på något sätt klena ut, som om de kunde rasa ihop när som helst. Nikola tänkte på när Frodo och Sam trillade ner för en brant grusslänt efter att de spanat mot den svarta jätteporten in till Mordor. Grus, damm, rullande stenar. »Bello, det är en grej jag alltid undrat«, sa Nikola. »Du vet i _Sagan om ringen_ när Frodo och Sam gömmer sig under Frodos specialmantel så ser de ut som stenarna och gruset, de blir osynliga.« »Aha?« »Men det jag inte fattar är, ser de ut som stenarna under dem, som de ligger på, eller ser de ut som nya stenar ovanpå? Alltså den som tittar på manteln, ser han marken under manteln eller ser han en ny stenhög?« Bello pillade sig i skrevet. »Jag kollar inte på sånt där.« »Har du inte sett _Sagan om ringen_?« »Nej, jag bryr mig inte om filmer som innehåller dvärgar med svärd. Alla jag känner kollar på _Narcos_ , _Sons of Anarchy_ och vintageavsnitt av _Sopranos_. Ingen kollar på grejer inspelade på Nya Zeeland eller i Dubrovnik.« »Men det här är långfilmer, inte teveserier.« » _Scarface_ , _Maffiabröder_ och _Gudfadern_. Och _Straight Outta Compton_. Men inga riddare och trollkarlar.« »Då har du missat nåt.« »Kanske, kanske inte. Jag vill bara hålla stilen.« Nikola flabbade och klev ur bilen. Han ville hålla Bello på gott humör. Det här var känsligt. »Du kan åka nu«, sa han. »Bror, vem är det egentligen som du ska träffa?« »Det spelar ingen roll. Jag vill inte blanda in dig i det här.« Nikola kände sig nervös utan att fatta varför – de senaste månaderna hade han ju varit med om hundra gånger värre grejer. »Okej, som du vill.« Bello startade motorn och rullade iväg. Gruset krasade under hjulen. Nikola huttrade till, det var en sval dag och han hade bara T-shirt på sig. Han tänkte på samtalet med Roksana. Hon hade berättat att hon tänkte ordna värsta jättefesten, en stor svartklubbsspelning. Han kunde inte hjälpa det, men han lajkade idén. Och Roksy hade frågat om han kunde hjälpa till med säkerheten. Kanske var det inte en så dum grej ändå. Sedan hade hon börjat prata om något helt annat. »Vi ska gå och lyssna på en ståuppare på Globen.« »Varför då?« Den enda ståupparen Nikola kände till var Seinfeld som mamma kollat på ibland. »För att det är kul.« »Vad heter han då?« »Det är ingen han. _Hon_ heter Amy Schumer. Och hon har varit här förut, och då var hon svinrolig, alltså riktigt kissapåsigkul. Billie, min polare, beställde biljetter redan i februari, du vet det blev typ utsålt på några timmar. Men nu är det en av våra kompisar som skulle med som har hoppat av.« Roksana pratade på om hur rolig den där Schumer var. Nikola kunde inte sluta tänka: borde han fråga om han kunde få följa med? Hon sa att någon hoppat av – varför hade hon sagt så om hon inte ville att Nikola skulle fråga? Samtidigt: en grundregel – den som visar korten först riskerar alltid att torska. Sa man till en brud att man diggade henne och ville hänga med hem, riskerade man att få ett nej rakt i fejan. Eller ännu värre: ett garv – som en _slap in the face_. »Du«, sa han. »Vad gör ni med den där biljetten som är över då? Säljer på Blocket eller?« Roksana fnittrade. »Du är inte så smart du.« Nikola kände hur det brände i ansiktet. Roksana fortsatte: »Jag har ju pratat i fem minuter nu om hur genial Amy Schumer är, bara för att jag vill att du ska fråga om du får följa med. Kan du inte göra det?« Den svarta Volkswagenbilen som körde in på grustaget tio minuter senare såg dammig ut. I vanliga fall brukade civvarna köra Saab eller Volvo, men det här kanske var Simon fittan Murrays privata bil. Ful var den i alla fall. Murray vevade ner rutan. »Har du ingen bil?« »Jag har ingen egen bil, men jag fick skjuts.« »Vill du snacka här inne«, sa Murray. »Eller ta en promenad?« »Vi pratar ute«, sa han. Simon Murray luktade svagt av svett och cigarettrök. Nikola trodde inte snutar puffade, de var ju så hurtiga. Murray hade till och med bytt ut sin pulsklocka mot något slags sportgummiarmband som antagligen gjorde precis samma sak som Garminklockan, fast det bara var en tredjedel så stort. Snutens kängor var smutsiga och dammiga, precis som hans sunkiga bil. Nikola undrade om han varit här och rekognoscerat innan. »Det var du som ville ses«, sa Simon när de gått några meter från bilarna. Att snacka så här med en gris var livsfarligt, inget han kunde berätta för någon. Ändå måste Nikola få svar. »Har ni kommit nån vart i er utredning om mordet på min vän?« »Menar du Chamon eller Yusuf?« »Jag menar Chamon. Varför tror du att nån klippt Yusuf? Har ni hittat nåt?« Simons skratt var mjukt, det lät mest som att han blåste ut luft genom munnen. »Om jag säger så här: om jag berättar om utredningen kring Chamon vill jag ha en gentjänst av dig.« »Vad?« »Att du först berättar vad du vet om Yusufs försvinnande.« Grustagets gråa vibb förstärktes av regnmolnen som nu seglade upp på himlen. Nikola tittade mot högarna av grus – han var ute på riktigt djupt vatten nu. »Okej«, sa han. »Till att börja med kan jag säga att vi tror att en annan snubbe försvunnit också, Fadi heter han.« »Det vet vi redan.« »Men den stora grejen är att vi tror att Yusuf på nåt sätt var inblandad i mordet på Chamon.« Simon fittan Murray vickade på huvudet, försökte se smart ut, som om han funderade djupt eller klurade på om Nikola drev med honom. »Lägg av, varför skulle han ha varit det?« Nikola fingrade på sin mobiltelefon i fickan. »Ni lämnade ju tillbaka Chamons telefoner till hans farsa«, sa Nikola. »Men ni kände inte Chamon som jag gjorde. Ni kanske analyserade hans lurar, men tänkte ni då på att i en av dem fanns Hitta min Iphone installerat, och att den appen var kopplad till ett annat nummer?« Simon sa ingenting, han bara iakttog Nikola. » _Jag_ _kände Chamon_ «, fortsatte Nikola. »Jag vet att han aldrig använde sina telefoner på det sättet.« »Men det är precis det han gjorde«, sa Simon. Nikola fattade ingenting. »Vad snackar du om?« »Du kanske kände din vän, men vi har gjort husrannsakan hos både Chamon och Yusuf och hittat några andra telefoner som de kommunicerat på.« Det kokade i Nikolas skalle. Tankarna studsade omkring som Super Mario i huvudet. »Och Chamon och Yusuf var rädda båda två, kan jag säga«, fortsatte Murray. »Så de hade installerat de där apparna i sina telefoner för att kunna hålla koll på varandra. Och hitta varandra om det behövdes.« Nikola pallade knappt lyssna. Det var sjukt – om det stämde som Simon Murray sa. »Har du pratat med Isak?« frågade Murray utan att vända sig mot Nikola. Nikola svarade inte. De var klara med sitt samtal nu, han måste få tänka. Men Murray fortsatte. »För jag såg åtalet som var förberett mot honom, och jag såg förundersökningen. Det var det mest robusta material jag har sett på åratal. Han skulle fått minst tre år bara för bokföringsbrotten.« Nikola kunde inte låta bli att svara. »Tur att inte du är åklagare då.« De stod fem meter från bilen nu. Murray sträckte fram handen. Nikola tog den inte. Murray sa: »Vi kanske får höras igen. Och hälsa din boss när du pratar med honom, att han bara kan ha sån tur en gång i livet. Det här är inte Mexiko, vi är inte köpta av er. Inte än så länge varje fall.« I bilen på väg därifrån spelade Bello Adele på hög volym. Nikola fingrade på sin mobiltelefon igen, men han kunde inte släppa Murrays ord. Han var nära att börja tjura, men han måste säga något. Han försökte överrösta musiken. »Bror, det är verkligen otroligt alltså.« »Vad är otroligt?« »Att de släppte Isak. Alla säger att han var körd. Ändå la de ner allt.« »Håller med. Jag har aldrig hört talas om nåt liknande. Men ibland ska man ha lite flax också.« Bello ville uppenbarligen inte prata mer, han skruvade upp volymen ytterligare. Nikola tittade ut på vägen. De skulle tillbaka till Södertälje, de hade jobb att göra. Kompisen pressade gasen i botten. Nya dealer med Estland, nya försäkringsprodukter för småföretagarna i stan, nya snubbar som skulle sälja tjo, nya upplägg för identitetskapningarna. Han visste inte hur det gått till – men han var inblandad i det mesta nu. Vid Sätra svängde Bello av. Nikola fattade inte vart de var på väg. »Vad gör du?« »Jag vill visa dig en grej«, sa Bello och körde av vid Björksätravägen. Vattentornet låg i mitten av skogen. Tvåhundraarton trappsteg. Nikola hade varit där uppe en gång tidigare, när han var yngre. Då hade de knipsat upp hänglåset som satt på metalldörren längst ner och bara suttit där uppe och rökt. Nu för tiden verkade det inte ens finnas något lås. Tornet var säkert femtio meter högt och han var andfådd när de kom upp. Bello flåsade som han alltid brukat göra efter gympalektionerna. Taket högst upp var cirkelformat och klätt med svart takpapp. Under dem fanns mer än nio tusen kubikmeter vatten, hur mycket det nu var. Nikola visste bara att härifrån forsade vattnet till Skärholmen, Sätra, Vårberg och massa andra ställen söderut längs halva röda linjen. Längst ut vid kanten satt något slags metallställningar, kanske var det antenner eller någon mätutrustning. Att titta ner mot marken pallade han inte, det svindlade för ögonen. Bello höll sig ännu längre från kanten. Nikola undrade vad det var kompisen ville visa honom. Det kändes underligt att han inte sa något. Han kände en knuff i ryggen och vände sig om. Bello stod en meter bort och höll en gann mot honom, riktad mot hans bröst. »Bror, vad fan håller du på med?« undrade Nikola. Han hörde blodet pumpa i sina egna öron. »Ta ner den där, Bello, vad gör du?« »Jag håller kvar den tills du berättar vad fan du sysslar med.« Han vickade på Sig Sauern. »Kom igen, Bello, ta ner den där.« »Berätta vad du håller på med först.« »Ingenting.« »Vem träffade du på grustaget?« »Ingen viktig.« »Mammaknullare. Jag är ingen idiot, Nicko. Jag körde inte så långt från grustaget att jag inte såg att det var Simon Murray som satt i bilen som körde i motsatt riktning.« Det blåste så det ven i öronen. Nikola frös ännu mer. »Bello, du fattar inte...« »Käften nu. Jag sätter en kula i pannan på dig om du håller på och jiddrar, eller så får du ta ett kliv över kanten. Jag svär«, sa Bello. Nikola försökte stå så stilla han kunde och prata så mjukt det bara gick. »Snälla Bello, sänk gannen.« »Berätta i stället varför du träffar en snut.« Nikola kände närvaron av kanten någon halvmeter bakom sig. Han kände svindeln fast han inte tittade ditåt. »Ja«, sa han. »Jag träffade Murray, jag gjorde det. Men inte för att gola. Jag svär på min mormors grav, på min morbrors namn. Jag har inte golat om nåt.« » _Min dachri_ du svär. Du träffade ju en gris i hemlighet. Varför?« Nikola kände hur han började andas snabbare. Han måste anstränga sig för att prata lugnt nu, för att hålla borta blixtarna. Han sa: »Jag träffade honom för jag ville byta information. Jag ville veta vad de vet om mordet på Chamon och Yusufgrejen, så att vi kan komma vidare.« Bello glodde på honom. »Men varför blandar du in snuten i det?« »För vi kommer ingen vart själva. Och han berättade jävligt skumma grejer.« »Vadå?« Nikola tog upp sin mobiltelefon. Han hade spelat in sitt snack med snuten – han ville ha allt som Simon Murray sa sparat. Han spelade upp snutens röst. När han var klar sänkte Bello vapnet. Nikola sa: »Det är så sjukt alltihop. Vi har jagat fel person. Yusuf och Chamon körde med såna där hitta-appar hela tiden. Och det slutade med att vi högg ihjäl en snubbe som var oskyldig. Yusuf var oskyldig, Bello.« ## 39 Emelie ansåg sig vara en rationell och reflekterande människa. Hade alltid varit. Hon såg det i många hänseenden som en positiv egenskap. Hon utvärderade för- och nackdelar, hon analyserade situationer innan hon agerade, hon kunde se sig själv från ett utifrånperspektiv, och sökte förstå bevekelsegrunderna till sitt beteende. Hon kontemplerade världen innan hon tog sig an den. Men kanske fanns det ett bättre ord för att beskriva hur hon var, nämligen detta: velig. Hon hade svårt att bestämma sig, gick och drog på beslut i stället för att ta steget och gå vidare. Hon kunde väga olika synpunkter alltför länge, tills alla chanser sprungit ifrån henne, prokrastinera. Ibland tänkte hon att reflekterandet i sig utgjorde hennes stora oförmåga. Hon hade besökt gynekologavdelningen på Södersjukhuset förra veckan, men ångrat sig, och låtit bli att ta pillret. En velig handling, ett icke-beslut. I synnerhet som sista chansen för att göra abort var vecka arton, det vill säga den här veckan. Efter den tidpunkten krävdes så kallade synnerliga skäl enligt Socialstyrelsens rättsliga råd, och sådana skäl förelåg bara om det till exempel handlade om en mycket ung flicka som inte förstått att hon var gravid eller om man konstaterat svåra fosterskador. Emelie kvalade så klart inte in. Det var nu eller aldrig. En abort i det här skedet kunde fortfarande ske medicinskt. Hon skulle ta ett abortpiller under övervakning på en sjukvårdsinrättning. Hon MÅSTE fatta sitt beslut. Hon satt hemma hos Jossan och pratade halva natten. Hon berättade att hon var gravid. Josephine – hennes vän som just fyllt läpparna och vars happy place var Chanels nyöppnade butik i Stockholm – var den bästa samtalspartner hon visste. Den enda: hon hade inte berättat än för någon annan, inte någon av kollegorna på byrån, inte Marcus, inte sina gamla kompisar nere i Jönköping. Inte mamma och pappa. »Jag måste göra det senast i morgon«, förklarade Emelie. Det stod ett glas med sancerre framför henne och ett framför Jossan. »För att du i alla fall ska kunna lukta på vinet«, tyckte Josephine. Sedan undrade hon: »Men vad säger pappan?« »Jag vet inte vem pappan är«, ljög Emelie. De satt i Josephines topprenoverade kök. Jossan sa: »Kommer du ihåg att jag dejtade en kille för två år sen som jobbar på Lindhag Orre?« »Ja, han som alltid hade Hermèsslips?« »Precis, och fint att du minns slipsarna, för de var ett av de tyngsta skälen till att jag tyckte han var härlig.« »Ja, den lila med små hästskor gjorde sig så bra mot hans gröna ögon.« »Precis så var det. Men jag berättade inte att jag blev med barn med honom, väl?« Jossan tog en klunk av vinet. Utanför mörknade det utan att bli mörkt på riktigt, Norr Mälarstrand i slutet av maj: himlen var djupt blå men ljusen från staden glittrade i vattnet längre bort, bilarna och trafikljusen skapade ett skimmer av mjuka färger. Emelie tog tag om glaset och övervägde att ändå ta en sipp, om hon nu skulle abortera i morgon spelade det ju ingen roll. »Nej, du sa aldrig att du blev med barn. Vad hände?« »Jag ville behålla barnet«, sa Jossan. »Men det ville inte han. Vi pratade fram och tillbaka, utan att nå en lösning. Samtidigt jobbade jag som en idiot, du vet det var när EQT skulle sälja Sourcefounder. Jag sov på kontoret, och det gjorde faktiskt Anders Henriksson också, tro det eller ej. Vi borstade tänderna bredvid varandra på toaletten på våning nio.« »Lägg av. Men hur gick det med graviditeten då?« »Jag tog bort det.« Emelie höll hårt om glaset som hon inte drack ifrån. »Jag kommer gråta och jag kanske kommer att ångra mig. Men jag kan inte heller föda det här barnet.« »Det enda jag kan säga är att jag kommer stödja dig vad som än händer.« Jossan fnissade. »Precis som jag alltid har jobbat för att du ska köpa en ordentlig handväska.« Det låg något betryggande i den dumma liknelsen: Josephine gav aldrig upp på henne. Hon var envis, och tanken på att hon skulle vara lika enveten som med väskor med sitt stöd till Emelie var skön. Obändigt, på något sätt. Hon fick ett eget rum på mottagningen, hade träffat barnmorskan och framför henne, på ett litet plastfat, låg nu tabletten. Mifegyne: abortpillret. Bredvid henne satt Josephine, för dagen klädd i tajts, high-tech-sneakers och en vit tunn kashmirtröja. Bredvid fatet stod en plastmugg med vatten. Emelie skulle lägga pillret på tungan och ta en stor klunk och svälja det på en gång. Sedan skulle hon vara kvar någon timme för observation. Hon skulle klara det här. Hon satte sig ner på stolen och stirrade på pillret framför sig. Vitt, runt, litet. Så litet. Men med så stor potentiell effekt. Hon hade försökt att få tag på Adam Tagrin igen, hon följde rättsprocessen mot hans son så noggrant hon kunde. Hon träffade Janne för att förstå hur hon skulle kunna få reda på mer om personen som enligt Adam hotat Katja kvällen innan förhöret skulle ha hållits. Janne hade hantverkarbyxor och något slags fiske- eller jaktväst på sig när de sågs. Han såg inte klok ut, men det gjorde han å andra sidan nästan aldrig. »Vi kan försöka kontrollera med de övervakningskameror som sitter på tunnelbanestationen närmast Katjas och Adams bostad, det är väl Örnsberg eller Axelsberg, men jag tror inte de sparar film så länge, det här var ju ett tag sen. Dessutom skulle vi aldrig få tillstånd att få ut sånt material.« »Jag får försöka.« »Vi kan titta efter fingeravtryck och dna, men jag betvivlar att vi hittar nåt så här långt efteråt, trapphuset har nog blivit städat.« »Okej.« Jan pillade på sin jaktväst »Och sen vet jag inget mer.« Emelie sa: »Jag fattar.« Hon försökte kolla upp Hallenbro Storgården. Gården ägdes av ett bolag som var registrerat på Malta. Hon kollade upp bolaget: Paradise Nordic Estates Ltd. Hon beställde ut så mycket handlingar hon kunde från MFSA – Malta Financial Services Authority. Det hela var skralt: de kunde, eller ville, inte ens få fram dokument avseende vilka som satt i bolagets styrelse. Det enda av intresse hon såg var att bolaget ägdes av ett Cypernregistrerat holdingbolag som hette Nordic Light Investment Group Ltd. Hon läste de tunna dokumenten fram och tillbaka. Efter ett par timmar noterade hon det: på vissa av handlingarna syntes några små bokstäver och siffror längst ner i sidfoten. 324SAL stod det. Hon hade sett sådana förut, när hon jobbade på Leijon – hon var rätt säker på att det var en advokatbyrås dokumentkod. Många byråer använde sådana i sin dokumenthantering för att kunna veta vilka versioner och vilka ärenden handlingar hörde till, det var i synnerhet vanligt för några år sedan. Hon googlade som en vansinnig, hon snackade med Jossan och andra gamla kollegor på Leijon, hon ringde runt bland olika brittiska och amerikanska storbyråer och låtsades att hon fortfarande var i branschen. Till slut fick hon napp: en brittisk advokat som hon haft att göra med när hon var på Leijon kände igen märkningen. SAL: det var en Panamabaserad byrå vid namn Suarrez Augustin Landman. Emelie lusläste deras hemsida: det var rätt uppenbart vad de sysslade med – Mossack Fonseca framstod som ett dagis i jämförelse. Ungefär varannan dag ringde Teddy från olika nummer. För det mesta tryckte hon bort honom, men när hon svarade undrade han alltid först hur hon mådde och hur hon kände. Hon hade inget svar på någon av frågorna. Men han skulle inte få henne att ändra sig, hon hade fattat sitt beslut. Jossan höll henne i handen. Tallriken där abortpillret legat var tom. Emelie hade stoppat in det i munnen. Barnmorskan satt på en stol i rummets ena hörn. Man kunde säga mycket om hur sjukvården i Sverige förändrats de senaste åren, men på den här mottagningen märktes ingen försämring i varje fall, servicenivån var hög. Barnmorskan hade förklarat. »Mifegynepillret måste tas övervakat, för det anses vara då du så att säga genomför aborten. Men det kommer dröja innan du känner nåt.« »Hur lång tid då?« »Det beror på. Ibland känner man ingenting. Men om det gör ont så lägger du dig ner och vilar, stänger av mobiltelefonen och försöker slappna av.« Hon kände ingenting. Josephines naglar var välmanikyrerade. Emelie satte sig på bädden men hon stängde inte av telefonen. Av någon anledning ville hon ha den påslagen, fast hon inte visste vem som skulle kunna ringa. ## 40 Hur fixar man en jättesvartklubb på tre veckor? Hur fixar man en fest som ska bli Stockholms fetaste, som ska knäcka Summerburst och få Coachella och Burning Man att likna skolavslutningar – på tre veckor? En fest som ska ge minst åttahundra tusen kronor i vinst. Det finns bara en person som kan sådant. Och den galna, glada, överenergiska människan har ett skumt, men kul, namn: Z. Z var ett geni. En briljant galning som inte accepterade ett nej. En Duracellkanin med extra _charger pack_ , en manisk uppåt-entreprenör, en _doer_ utan motsvarighet i universum. Tre veckor: de rökte inte, de skippade Kitkaten, drack bara kaffe och vitaminjuicer med extra ingefärsextrakt och açaiboost. De sov fem timmar per natt, tillverkade keta resten av tiden och tryckte i sig Sunees bästa nudlar på stående fot. De bollade namn fram och tillbaka. Startdatumet var spikat till den 6 juni: fuuucking nationaldagen, sedan skulle de hålla på i tre dagar. Borde namnet ha med det att göra? Nationaldagen. De sökte på nätet, snackade med Billie, funderade på att dra varsin fet spliff bara för att få inspiration. Till slut kläckte Roksana ett förslag: _Our Land Club – The Isaawi Experience_. Z älskade det. Särskilt undertiteln, ett hommage till ranchägaren som skickat tillräckligt med hästnarkosmedel för att söva halva Sverige. Men hur skulle de få till tunga dj:s? Även om Roksana haft _fifteen minutes of_ knark- _fame_ så var agenter och managers ogenomträngliga, de gjorde sitt jobb: agerade skyddsmurar för stjärnorna. De som Roksana och Z ville skulle spela var omöjliga att nå: de enda kontaktuppgifterna som gick att få tag på gick till nämnda ombud och förmedlare. Men de gav sig inte. Roksana sket i mellanhänderna: messade DJ Ora Flesh direkt – de hade ju nästan varit kompisar. Modell-dj:n höll nästan på att komma i brallan när hon blev kontaktad, det såg Roksana på hennes emojis när hon svarade. De sågs två dagar senare på Berns, tog några glas cava, snackade om senaste musikvideon av Skrillex och _Our Land Club_ så klart. Det var inget fel på Ora Flesh, även om Roksana glömt vad hon hette på riktigt. Hon var trevlig, hade så klart stenkoll på den senaste musiken, de senaste åsikterna och hade en ny _reaper man_ tatuerad på halsen i naivistisk stil. Framför allt var hon ju snyggare än snygg, och så ihop med den där uttjatade fotografen. Ändå var det något som saknades. Hon sa liksom aldrig något som överraskade. Roksana visste vilket ord hon sökte efter: autenticitet – Ora Flesh saknade äkthet. Hur som helst så tänkte hon fråga. »Jag vet att ni dj:s känner varandra«, började Roksana. »Ja, men jag känner bara de bästa.« »Precis. Så skulle inte jag kunna få deras privata telefonnummer av dig? Tänkte att nån av dem kanske vill spela på min tredagarsklubb.« DJ Ora Flesh såg snopen ut: varför hade Roksana inte frågat henne, tänkte hon säkert. Roksana lade till: »Och så vill jag väldigt gärna att du spelar också.« Det var inte lätt att få tag på hyper-kändis-dj-folket: tidsskillnader och uppochnervända dygnsrytmer. Ibiza och LA-tid. Men med Ora Fleshs namn på listan gick allt enklare. Roksana fick tag på sex av de tyngsta namnen inom electroscenen. Hon lade upp det klockrent för var och en: »Vi har inte så mycket pengar att erbjuda er, det är kort varsel, och vi vet att ni är det fetaste i branschen, men vi har en annan idé.« Dj-lirarna lyssnade uppmärksamt. »Ni får en royalty på klubbintäkterna, men inte bara det, ni får tio procent var på alla rättigheter i framtiden också. På namnet, på kommande klubbar, på spelningar, på allt.« De trodde att hon var galen. Två av dem accepterade ändå erbjudandet: bokade av andra spelningar. Valde att komma till Estocolmo för _The Isaawi Experience._ »Du är ju helt fantastisk«, skrek Z när han fick höra de två namnen som hon lyckats ragga upp. Z hittade två studenter på någon konstskola som ingen hört talas om och lovade dem guld, gröna skogar och gallerikontrakt om de fixade dekoren. De trodde att han var talangjägare för någon amerikansk jättespelare, typ Gagosian Gallery i NYC. Han lånade en industrilokal i Haninge där de två konstnärerna in spe fick _go wild_ och producera sina verk. Snubben som ägde lokalen behövde ingen hyra, han var nöjd om han fick tjugo gram gratis. Konstprojektet gav eko i gammelmedierna: både Expressen och Dagens Nyheter gjorde reportage om tredagarsfesten. »Vad betyder _The Isaawi Experience_?« frågade journalisterna. »Det har att göra med mina persiska rötter«, tyckte Z och sneglade på Roksana. De flabbade oavbrutet i en timme efteråt. Z snackade upp en av Billies tjejer i brygga – hon jobbade som sociala medier-konsult på någon pr-byrå och gick med på att dra igång en privatkampanj för tredagarsfesten för en liten peng. Ändå: det skulle kosta mer än de hade. Z tog ett snabblån hos Collector på tvåhundra tusen för att kunna finansiera webbdesign, förskottshyra på högtalare och annan utrustning. Roksana frågade pappa igen om lån, men han fortsatte att vara hårdnackad. I stället lånade hon från Bank Norwegian och Snabblån.se. Räntorna var vansinniga, men hon räknade ju med att kunna betala tillbaka om bara några veckor. Z startade ett Instagramkonto och en Youtubekanal där han lade upp bilder och filmer på när han dansade och drog galet initierade skämt om olika _open air_ -partyn runt om i Sverige. Pr-konsulten optimerade sökbarheten så att flödena syntes för alla som var intresserade av samma musik som han och poppade upp på top ten när man sökte på _svartklubb_ eller _sommar Stockholm_. DJ Aziz och Sandra Mosh repinnade och gjorde _mentions_. Det fanns inte en hipster söder om Västerbron som inte kände till deras svartklubb när veckan var till ända. Men störst av allt: Ora Flesh höjde _Our Land Club_ till skyarna i tre inlägg på rad. Hon hade en komma två miljoner followers – efter tio dagar hade _Our Land Club_ -kontot fler än sjuttio tusen följare. De bokade roddare för att bygga de två scenerna, som inte behövde vara särskilt stora som tur var – de skulle ju inte ha några liveband direkt. De bokade lustgastuber och fler än två tusen ballonger, ölfat, bardiskar och barfolk, särskilda gummiband att ha kring handleden för de som betalade inträde för alla tre dagarna. De ordnade med folk som skulle sköta inträdet, belysningen och lasershowen. Roksana ringde Nikola och försökte planera säkerheten. »Jag kommer och tar med mig en kille som heter Bello«, sa Nikola. »Det räcker absolut inte. Det är ingen liten skitfest det här, vi håller på i tre dagar i stora lokaler. Och ni får betalt.« »Jag måste kolla bara.« »Vem måste du kolla med?« »Sånt pratar man inte om.« »Följer du med på Amy då? Det måste du väl inte kolla med nån i alla fall?« Men lokal då? Var skulle de vara? Roksana knäckte den gåtan också: »Varför kör vi inte där Dusky körde, i Ulvsunda industriområde?« Z tittade på henne med sina röda, osovna ögon. »Du är kanske den bästa människa jag träffat. Kan jag kalla dig Edward Snowden?« De skickade in ansökningar om utskänkningstillstånd men var osäkra på om de skulle hinna få ett positivt besked – de var verkligen ute i senaste laget. »Vi kör i alla fall«, konstaterade Z. »Vi behöver bara gå åttahundra tusen kronor plus, sen skiter vi i resten.« Åttahundra tusen kronor: lätt som en tårtbit. Roksana älskade ändå att Z tog allt så soft, trots att hans fingrar fortfarande var krokiga. Det enda Roksana gjorde under de tre veckorna som inte hade med planeringen att göra var att gå på just Amy Schumer i Globen. Och det coola var att Nikola följde med. Billie och de andra tittade på honom som om han var en schimpans på zoo. Samtidigt syntes andra saker i deras ögon: oro, kanske till och med rädsla. Men också vördnad. Roksana hade dragit med sig en kille som var från orten på riktigt, som var autentisk. Det var proppfullt i Globen. Schumer vrålade gags från scenen. Roksana skrattade så hon nästan fick ont i magen. » _The way that these girls keep themselves skinny is awful, isn't it? By vomiting or using hard drugs – which I can't afford.«_ Billie höll på att trilla av stolen. Folk skrek av garv runtomkring. Roksana kastade sidoblickar mot Nikola – han såg stelare ut än en kristdemokrat på björn-läder-klubb. »Förra gången hon var här var det en snubbe i publiken som skrek 'Visa pattarna!'« sa Roksana. Nikola vände sig om. »Vad hände dårå?« »Amy svarade: 'Det där var gulligt men nu kommer du att få säga det till parkeringsplatsen', sen kom två vakter och eskorterade ut snubben. Alla tjöt.« Nikola böjde sig närmare Roksana, som om han inte ville att någon runtomkring skulle höra. »Tror du inte att det var planerat?« Roksana hade ingen aning, hon sket i vilket. »Gillar du henne inte?« »Hon står för den hon är. Det gillar jag.« Roksana bytte samtalsämne. »Har du kollat upp hur många du kan få loss till _Our Land Clubs_ säkerhet?« »Jag tror det löser sig. Men det är en engångsgrej att jag gör sånt här«, sa Nikola. »Bara så du vet.« Roksana kände dubbel värme i kroppen. Klubbgrejen kanske skulle gå iland. De kanske skulle få ihop stålarna. Plus: hon skulle få hänga med Nikola igen. I tre hela dagar. Så kom dagen. 6 juni. Natio-anal-dagen, som Z kallade den. Startskottet. Roksana stod uppe på en av scenerna och tittade ut över en av de gamla industrihallarna. Det var galet mäktigt. Om några timmar skulle det börja. Mer än åttahundra biljetter hade förköpts á femhundra kronor styck. Men de hade feta kostnader också: löner, scenerna, ljudsystemen. De skulle behöva sälja för minst det dubbla plus en fet mängd k för att ens gå _break even_. För att inte tala om vad de behövde sälja för att täcka skulden till galningarna. Billie strålade när hon kom bärande på sina tvåmetershöga bilder på olika vaginor som hon skulle göra en installation av i en av partyhallarna – det var vad de lovat henne för hjälpen med allt. »Jag tänker mig att det här blir ett genomslag för oss inom snippgerillan.« Roksana och Z hade jobbat tjugotvå timmar senaste dygnet. Styrt upp insläppet, organiserat barerna, medlat mellan de två konststudenterna som rykt ihop i förrgår på grund av olika syn på neonfärgens symboliska betydelse för shamankulturen. Hon ringde pappa. »Hur mår du, Roksana _joonam_?« »Jag mår jättebra, Z och jag har ordnat en stor fest.« »Vad säger du? En fest? Vadå för fest?« »En musikfestival, kan man säga. Vi har bjudit in olika discjockeys som ska spela.« »Det låter fint. Men du har hunnit med studierna också väl?« Roksana suckade. »Pappa, jag har jobbat dag och natt med det här de senaste veckorna.« »Med en musikfestival?« »Ja, _baba_. Med att ordna så att människor ska få spela och lyssna på _musik_. Musik, pappa, det är väl bra?« Han började prata om Roksanas Teheranresa igen, men han lät glad, tyckte hon. Och hon själv? Var hon glad? Ja, hon kände sig _mycket_ upprymd och _mycket_ glad – det fanns bara ett stick av oro. Skulle de få ihop tillräckligt med pengar? De satsade allt nu. Deras tredagarsparty brakade loss. DJ John Hudson inledde på stora scenen, över femhundra pers dansade som om de aldrig gjort annat. Basen hördes ända till Södermalm. På lilla scenen körde DJ Asian Girl. Det var hysteriskt – hon meddelade att hon släppte två nya låtar klubben till ära. Det gick en löpeld genom Stockholm – alla som inte hört talas om _Our Land Club_ kände till den efter några timmar. Kön ringlade nästan ända till Bromma flygplats. Låt efter låt, gig efter gig. Dj efter dj. Rytmer pumpade ut i de gamla maskinhallarna som dubbla hjärtan pumpade blod i kroppen. Snutar kom förbi och undrade vad i helvete de sysslade med, men Roksana viftade med tillståndshandlingarna som de fått i sisa sekunden – då log poliserna och gratulerade henne. De höll på till klockan tre första natten, de ville inte överskrida tillståndet. De sålde k för över trehundra tusen. Dag två var likadan. Fast ännu bättre, ännu mer folk. Ännu fler lirare uppe i k-höjderna. Ännu fler sedlar ner i den stora Nikebagen som en av Nikolas snubbar ständigt vakade över. Dag tre var en dimma. Roksana hade inte sovit en blund. Hon rusade runt och fixade grejer hela tiden och sålde super-k – det enda hon ångrade var att hon inte hann prata mer med Nikola. Vädret var så mjukt och varmt att folk snackade om en tropisk natt. Det kom mer än tre tusen personer. Pengarna rullade in snabbare än på Minecraftgrundarens konto. Musiken vällde över dem, omfamnade dem, tog dem med på en djup resa. Folk gick inte hem. Folk drack energidrycker och sov en halvtimme bakom de stängda outletbutikerna för att fylla på batterierna. Folk drog i sig lustgasballonger, öl och Kitkat som om det var mat. Folk dansade tills klockan var halvåtta på morgonen. Det var en _blast_. Det var århundradets klubb. Det var inte en succé – det var ett fenomen. Vid åttasnåret ryckte Z ur kontakten till förstärkarna. Dj:arna vacklade ner från båsen. Roddarna dök upp och började plocka ihop scenerna – de hade antagligen sovit som vanligt folk i natt. Det var fortfarande fullt med människor utanför och i båda hallarna. Roksana, Z och Nikola stod vid ingången, sög i sig frisk luft och småsnackade. Ögonen smala av trötthet. Hon vägde bagen i handen. »Jag är glad vi bara accepterade cash, det kommer underlätta för oss. Ska vi gissa hur mycket det finns i den här?« Z flinade. »Jag tror på mer än två mille.« Nikola såg glad ut trots att han knappt heller sovit på tre dygn. »Jag tror på tre.« Roksana tog honom i handen. Nikola greppade tillbaka: hans handflata var varm och torr. Z log, Roksana såg på honom att han fattade. »Vad ska ni göra nu?« undrade han. Hon tryckte Nikolas hand hårdare. Han tryckte tillbaka. Hon viskade till honom: »Ska vi visa pattarna för varandra?« Sedan såg hon något som hon verkligen inte ville se just nu. Tre polisbilar rullade upp på grusplanen framför dem. Nio poliser öppnade dörrarna simultant och tog långa kliv mot dem. »Skit också«, stönade Z. »Spring«, väste Nikola. Roksana sprang. Hon rusade allt vad hon kunde. Över smågruset. Mot vägen. Nikola var bredvid henne. Z någonstans bakom. Hon flåsade. Det gjorde ont i fötterna. Ont i bröstet. Hon höll bagen så hårt hon kunde. Den gungade mot hennes sida. De fick bara inte ha haft civilspanare där som sett hur mycket ketamin de sålt. Snälla Gud. Hon tänkte på att slänga in väskan bakom något hus, men polismännen var för tätt bakom henne. Hon såg dem i ögonvrån: stora med sina bastanta kängor och klirrande bälten. Hon tänkte på pappas röst när hon sagt att hon ordnat en musikfestival: på något sätt hade den innehållit en annan nyans än hon tidigare hört. Ett slags förvånad förhoppning. Hon hörde farmors ord: »Du kan göra vad du vill. Och det kunde han också.« Roksana _hade trott_ att hon kunde göra vad hon ville – hon var en idiot. Hon vände sig om. En polis röda ansikte grinade mot henne. Han skrek: »Stanna« Morgonljuset kändes för skarpt. Solen för varm. Hon såg strandkanten längre fram. Huvudsta på andra sidan vattnet. Hon orkade snart inte mer. Hon behövde vila. Sova. Polismannen kastade sig över henne. Roksana föll. Försökte ta emot sig. Hon skrapade knäna. Hakan slog i grus och småsten. Minst fem kilo keta: hur många år i fängelse motsvarade det? Z hade en gång nämnt fyra år. Polismannen drog upp hennes arm bakom ryggen på henne, hon tappade bagen. _Fyra år i fängelse_? »Ni är misstänkta för olaglig alkoholförsäljning«, flåsade snuten. Roksana började nästan skratta, hon kunde inte tro att det var sant – de var alltså _inte_ misstänkta för knark. Vilket skämt. Vilket jubel. Då fanns det inget att vara rädd för. Hon reste på sig, polismannen var inte så brysk som hon trott. Hon log. »Den där tar jag hand om«, sa polisen och plockade väskan med pengarna från hennes hand. Roksana började gråta. Hon var så trött. ## 41 Teddy älskade sin gamla gudfader _Mazern_ , _Kum_ – alltså inte gudfar i någon religiös mening. _Kum_ var _Kum_ – den mentor och fadersfigur alla snubbar behövde, i alla fall om de levde Livet. Grisarna hade gripit personen de trodde var Teddy, men som var Dejan. _Kums_ mage hade guppat av garv när han och Teddy gått därifrån. »Vilka idioter de är«, sa han. »De kommer få släppa honom inom trettiosex timmar, såna är reglerna.« Teddy skrattade inte. »Jag trodde jag hade träffat världens första hederliga snut. Men jag hade fel.« »Jag tror du behöver Restylane. Jag kan hjälpa dig, och det här är ingen homogrej, jag lovar.« Restylane – vad nu det var för något. Det spelade ingen roll. Efter en halv dag på kliniken på Östermalm, som _Kums_ fru enligt honom frekventerade oftare än hon gick till gymmet, hade Teddy sett ut som en ny människa. _Mazern_ försökte förklara, han lät som en galen plastikprofessor. »Den här gelen injiceras i din hud med den tunnaste nål jag sett och ger volym och slätar ut linjer och rynkor. Sen tänkte jag att vi ska framhäva din haka och ta bort dina näsa-till-mun-linjer.« »Näsa-till-mun-linjer?« »Du kommer få se«, hade _Kum_ sagt. Det spelade ingen roll. Läkaren körde med lokalbedövning. Teddys ansikte domnade bort, försvann: han önskade att han kunde fått stanna i det tillståndet. När han tittade sig i spegeln efteråt såg han inte bara tio år yngre ut – han såg inte ut som sig _själv_. Det var en annan snubbe som stirrade tillbaka på honom. Fräschare, gladare. Och de hade tagit bort allt hans hår på huvudet också. Han var kal som en babyrumpa. Hjässan glänste – och skägget såg ännu längre ut än förut. _Kum_ öppnade dörren och kom in i patientrummet. »Dejan har sagt att du har levt som en _pas_ de senaste veckorna.« »Jag har bott i en Fiat«, sa Teddy. »Det är inte slut med det än«, sa _Kum_. »Bara för att du ser ännu mer annorlunda ut kan du inte börja bo hemma eller vistas i stan som vanligt. Du är fortfarande efterlyst för mord, min vän.« »Jag vet.« »Men nu ser du ut som en blandning mellan en flintskallig Viggo Mortensen och en cancersjuk Ryan Gosling. Det kommer underlätta ditt liv.« Teddy visste att _gudfadern_ hade rätt. Två dagar senare hade Dejan släppts. »De hade många frågor om dig, kan jag säga«, sa han när de sågs i ett skogsparti vid Skärholmen. »Men jag sa inte ett skit, höll munnen stängd och andades med näsan som man ska.« »Tack för hjälpen.« The Mauler gnuggade sig mot Dejans ben. »Och _Kum_ har gjort dig fin, får jag säga, har jag sagt att du ser ut som en blandning mellan Mads Mikkelsen utan hår och Ben Mendelsohn efter ett kärnvapenkrig?« »Förhoppningsvis gör det mitt liv lite lättare.« »Men du sitter fortfarande i skiten.« »Det behöver du inte berätta för mig. Till slut kommer de gripa mig och jag kommer bli dömd för ett mord som jag inte begått.« »Tyvärr är det nog så. För de kommer aldrig att tro på din förklaring att gubben där ute sköts av en snut. Det finns inte i deras världsbild.« The Mauler sprang omkring fritt nu och nosade på gamla stubbar. Teddy tittade på de mörka träden. Han visste att Dejan hade rätt. »Så enda sättet är att ta reda på vilken snut det var som var där ute vid herrgården, om det nu var en snut«, sa han. »Annars är jag körd.« Dejans ögonlock hängde ner. »Ja, annars är du körd.« Nästa dag hade Teddy klivit ner i garaget där han varit med Dejan några månader tidigare. Samma skylt ovanför nerfarten: Carwash, Rekonditionering – City & Söderort. Samma lukt av avgaser och rengöringsmedel. Teddy hade en plan. Den var lika galen som den var enkel. Araben som drev stället verkade vara kvar, fast Teddy kände knappt igen Abdel Kadir – snubben han tänkt på som Skäggmannen hade rakat av sig allt. Teddy undrade om _den andra_ verksamheten fortfarande var kvar i lokalerna. Betonggolvet, Ditecskyltarna, affischerna med bilder på bilvårdspaket, utrustning, polermedel och vax var i alla fall desamma. Abdel kom gående mot Teddy: uppkavlade ärmar och oljefläckar på händerna. Akneärr och en gammal harmynt överläpp syntes nu tydligt i det lena ansiktet. »Maestro, hur kan jag hjälpa dig?« Snubben hade inte heller på sig sin virkade mössa i dag. Däremot syntes hans tatueringar. Teddy scannade efter tecken: var han en vanlig trend-gaddad mekaniker eller var bilderna och texterna på hans kraftiga underarmar äkta? Arabiska bokstäver, symboler, en dödskalle. Och bland detta, snirkliga vanliga bokstäver: _Mamma försökte_. Teddy sa: »Vi träffades för typ ett halvår sen när jag var här med Dejan, den lille serben.« Abdels ansikte var uttryckslösare än Teddys varit efter att han fått plastikbehandlingen härom dagen. Kanske kände han inte igen Teddy – det var ju meningen – eller så spelade han bara. »Jag vet inte vem du snackar om.« »Jo, han ville köpa er andra verksamhet för du skulle åka bort, sa du.« Abdel Kadir såg pojkaktig ut utan sin ansiktsbehåring men hans röst var överraskande mörk. »Aha«, sa han. » _Den_ lille serben, då vet jag vem du pratar om. Men jag tänker inte åka bort. Jag håller inte på med den där skiten längre.« »Har ni sålt verksamheten?« Snubbens överläpp såg nästan onaturligt krökt ut. »Nej, nej. _Den_ skiten håller vi definitivt på med fortfarande.« Teddy pekade mot draperiet inne i kontorsutrymmet. »Bra, för jag behöver nåt väldigt speciellt. Jag behöver en polislegitimation.« Dagen efter hade Loke fejkat ett telefonnummer från en närpolisstation i norra Sverige och ringt och anmält Teddys nya polis-alter-ego. De drog ihop en story om att besöket ingick i en större utredning med förgreningar till Stockholm, han serverade ärendenummer och namn på andra polismän. Kanslipersonen på Polhemsgatan sket i vilket: så länge numret som syntes i displayen kom från en annan polisstation i Sverige var allt lugnt. I dag stod Teddy här: utanför den svenska polisens huvudkvarter – jättefortet på Kungsholmen. Det utskjutande taket skyddade mot solen. Det var här Katja och Emelie gått in när Katja förhörts, det visste han. Han gled igenom den höga snurrdörren i glas och klev in i receptionshallen. Ett antal välklädda män och kvinnor som såg ut som advokater eller åklagare stod i små klungor och småpratade. Antagligen väntade de på att bli medplockade till förhör eller genomgångar av olika ärenden. Andra människor kom och gick genom skyddsspärrarna längre fram: folk i jeans eller chinos med sneakers eller militärboots. De var snutar: garanterat. Teddy klev fram till receptionen. Väktarsnubben bakom plexiglaset tittade trött på honom. Teddy undrade hur det kändes att antagligen drömma varje dag om att få bli riktig polis, men i stället få sitta här och vakta i en låtsasuniform. Han sköt in fejklegitimationen. »Jag ska vara anmäld.« Hjärtat dunkade som på en liten fågel. Han var efterlyst på riksnivå – och nu klev han rakt in på den plats där det fanns flest poliser i hela Sverige. Receptionsväktaren sa något på alldeles för grov skånska för att Teddy skulle förstå, men nickade samtidigt. Teddy klickade sig igenom skyddsspärren, det var också en snurrdörr, men den manövrerades av väktaren. Nu var han inne på riktigt. Det var sjukt. Han kände på usb-stickan i fickan, den som han fått av Loke. Han började gå: överallt snutar. Äldre farbröder med glasögon och rutiga skjortor som antagligen var sådana som utrett Teddy och hans polare på den tiden det begav sig. Vältränade kvinnor med hästsvans, tajts och T-shirt med sportloggor. Medelålders snubbar med tatueringar, skägg och lufsig gång. Teddy hade inte trott att han skulle tänka så här längre, men känslan som tryckte i honom var tydlig: _Jag är i motståndarnas land_. _Jag är en fallskärmssoldat som hoppat rakt ner i fiendens territorium._ Loke hade sagt att det var enkelt. »Du ska bara ta dig in i ett rum, vilket som helst, där det finns en dator, och i den ska du stoppa in usb-stickan. Sen sköter jag resten på distans.« Teddy höll sig i rörelse, gick med blicken riktad rakt fram, försökte att inte titta sig omkring, målmedveten, som om han absolut visste vart han var på väg. Strömmen av snutar runtomkring honom tog aldrig slut, han var en fisk i ett stim av hajar. Längre fram såg han några rulltrappor, han åkte ner och kom till det nedre planet i nya huset, komplexet var enormt. Här stod gamla veteranpolismotorcyklar uppradade till beskådan och det var minst tio meter i tak. Till vänster låg personalmatsalen där säkert hundra snutar åt lunch, småpratade och drack kaffe – som vilka vanliga människor som helst. Det var onekligen fascinerande. Till höger stod tre pingisbord uppställda, de kändes malplacerade i den här ståtliga innerhallen, men snutarna som spelade verkade vara entusiastiska. De skrek och hojtade mellan bollarna som om de var på en fritidsgård. Teddy blev sugen på att spöa dem allihop – hade man suttit inne så länge som han var man en jävel på bordtennis. Framför honom fanns nya glasdörrar. Han behövde inte öppna dem själv, poliskvinnan framför honom höll upp dem för honom: artigt och snällt. Han gick ut på innergården. Vädret var strålande – här satt ännu fler människor än i matsalen med kaffekoppar och läskflaskor i händerna. Teddy gick rakt fram. Han tänkte på alla snutar han mött. De som grep honom efter kidnappningen av Mats. De som eskorterat honom till domstolen när han skulle häktas, de som förhört honom därefter. Alla närpoliser, länskriminalpoliser, särskilda gänginsats-poliser som legat på honom som iglar under åren dessförinnan. Han skulle gissa att den yrkesgrupp han träffat flest representanter för i sitt liv var just snutar. Så varför tog han risken att någon av alla dessa poliser skulle känna igenom honom här? Svaret var enkelt: om han inte lyckades bevisa sin oskuld skulle han dömas till livstids fängelse för mord. Och bevisen måste finnas någonstans i deras datasystem. Han hoppades att hans förändring, bortrakade hår och utsuddade rynkor skulle kamouflera honom. Och framför allt: _ingen_ förväntade sig att se en gammal buse mitt i polisens högborg. Han öppnade dörrarna på andra sidan innergården och klev in i det äldre huset. Den här delen såg annorlunda ut: från början av nittonhundratalet, korridorer och kulvertar. Gångar och smårum. Väggarna hade höga paneler och lampor som såg ut att vara hundra år gamla hängde i taket. Han gick långsamt, såg till att alla passerade honom, att han hela tiden var sist i strömmen. Han sneglade efter öppna dörrar, tomma rum. Han kunde inte låta bli att tänka på vad Isa på Arbetsförmedlingen skulle säga om hon såg honom nu, hur han skulle förklara sin situation. Men någon gång hade det startat, och han hade inte kunnat stoppa det. Han undrade vilken dominobricka som varit den första, hur det börjat. När han gick i tredje klass var det en jävla hets om suddgummin. Tjejerna ville ha rosa grejer som luktade jordgubbe, nördarna ville ha stora vita grejer med tryck från _Star Wars_ och _Indiana Jones_ , och Dejan och Teddy ville ha de vanliga gröna skolsudden – de med en röd rand i – men bara för att klippa sönder och använda som ammunition till slangbellorna. Så de gick fram till fröken minst en gång per dag och sa att de tappat bort sitt och behövde ett nytt. Men det räckte inte: de behövde fler, många fler. En dag när alla var på rast, smög han sig in i sitt klassrum. För det mesta låste fröken dörren på rasterna, men tydligen inte i dag. Han visste var hon hade nyckeln till sitt rullbara skåp. Solen lyste snett in genom fönstren och fick dammkornen som alltid svävade i luften att glittra. Han hade aldrig gjort något sådant här förut. Han öppnade katederns låda och tog fram nyckeln, sedan låste han upp skåpet. Där inne stod den: _the holy grail_ – frökens oöppnade kartong med suddgummin. _The lost ark_. Han snappade åt sig kartongen och sprang nerför trapporna. Nästa kväll ropade pappa på honom. »Najdan, kom hit.« Teddy kom in i köket, pappa stod upp vid bordet som om han väntade på att Teddy skulle sätta sig först. Men ingen hann sätta sig. Pappa slog till honom med baksidan av handen. Teddy såg vita prickar framför ögonen och kinden sved som om han bränt den. Pappa höll fram den ännu oöppnade suddkartongen. »Ingen med namnet Maksumic är en tjuv.« Hans serbiska var övertydlig. »Ertappar jag dig med att stjäla igen, kommer min hand inte vara öppen.« Det var _första_ gången. Sedan dess hade pappa fått knyta sina nävar, många gånger. Och till slut, många år senare, hade Teddy stulit en människa. Kidnappat en annan person. Och nu var han misstänkt för mord. Där: en dörr stod på glänt. Teddy sneglade, försökte se in. Sedan spatserade han fram så obesvärat som möjligt. Rummet var stort, borden stod uppställda i en hästskoform. Längst bort syntes en vit tavla och lite kontorsgrejer. Kanske var det en föreläsning som pågick här, där deltagarna just nu hade paus. Han gick in och sköt igen dörren bakom sig. Luften var kvav, det luktade människa här. Han gick fram till katedern – där stod en stationär dator. Han kollade baksidan: en usb-port, Loke hade visat honom hur de såg ut. Han tryckte in det lilla plastminnet och vände sig om för att gå ut. Han försökte hålla sig lugn, inte småspringa. Floden av snutar var fortfarande tät. Gjorde de inget annat än att gå omkring i de här byggnaderna hela dagarna? Kanske hade de en sådan där stegmätartävling. Han öppnade glasdörrarna ut mot innergården. Lite färre kaffedrickare nu, lunchrasten var över. Han gick förbi veteranmotorcyklarna och pingisborden. Rulltrappan gick långsamt som om den var inställd på halvfart, han fick anstränga sig för att inte rusa upp. Teddy tänkte på de sporadiska telefonsamtalen med Emelie. Han undrade vad hon sysslade med just nu. På väggarna hängde gamla polisaffischer. Han kände sig upprymd för första gången på länge – han hade fått in Lokes trojan i deras system. Han fortsatte framåt. Trappor och sidoprång. Soffsittgrupper och feta krukväxter. Stora fönster och hundratals snutar. Han såg skyddsspärrens dörrar längre fram. Om trettio sekunder skulle han vara ute. _Mission completed_. Det var otroligt skönt. Då hörde han en röst. »Teddy? Teddy Maksumic?« Det kunde inte vara sant. HELVETE. Han visste inte vem det var som sa hans namn, men någon hade känt igen honom. Teddy fortsatte gå mot utgången som om han inte hörde. Han skulle ju inte gå att känna igen längre, det var ju tanken med allt Restylane. Men polismannen ropade efter honom nu. »Teddy, stanna.« Han snabbade på stegen, vände sig inte om, bara småsprang framåt. Dörrarna låg fyrtio meter bort. Polismannen höjde rösten ännu mer. Han skrek på sina kollegor. »Stoppa den där mannen, han är efterlyst.« Teddy sprang nu. Han rusade. Han vräkte sig fram samtidigt som poliser runtomkring honom kastade sig mot honom som amerikanska fotbollsspelare. Han undvek dem. Sicksackade mellan dem. Dörrarna ut var så nära nu. Sedan snubblade han, föll. Han tuggade polisgolv. Snutarna kastade sig över honom. Vräkte ner honom mot golvet, satte sina breda knän i hans rygg. Polismannen som känt igen honom kom fram och tittade ner på honom. »Boja honom.« Teddy sa: »Jag begär en offentlig försvarare.« »Det kan vi ta sen.« Polismannen böjde sig ner för att assistera en av sina snutkollegor. »Nej«, stönade Teddy. »Jag kommer inte öppna munnen igen förrän min advokat är på plats. Och jag vill begära en speciell.« »Vem?« »Ring Emelie Jansson.« ## 42 Kroppsakademin. Det luktade alsolsprit och Dior Homme. Väggarna var vita på ett sätt som man aldrig såg i vanliga lägenheter, de var spökaktigt självlysande. Hudvårdsterapeuter – som de kallade sig – med rynkfria pannor och japanska munskydd gled omkring som om de svävade på moln. Mr Ett låg med ansiktet vänt neråt i ett slags hålrum i britsen. Den lösningen var nödvändig för att kunden vid massage skulle kunna andas, eller som i det här fallet: vid vaxning av axlar och rygg. »Bara för att man är mer apa än människa behöver man inte se ut som en«, hade Isak garvat när Nikola kom in. Kunde han inte vänta tjugo minuter med att begära att jag skulle komma, tänkte Nikola, det här var påträngande. Plus: han hade aldrig varit så trött i hela sitt liv. Tredagarspartyt hade varit något av det roligaste och mest utmattande han varit med om – faktum var att han känt sig glad för första gången sedan Chamon dött. Sedan hade grisarna stormat industriområdet i morse och gripit Roksana. Själv hade han kommit undan, bort längs vattnet och bara hört snutarnas skrik bakom sig. Nikola ringde och frågade dem vad hon var misstänkt för, om de tänkte släppa henne, men de hänvisade bara till förundersökningssekretessen, som de töntar de var. Så egentligen hade han annat att tänka på – men om Mr Ett ville ha möte så kom man, oavsett om bossen låg raklång på en massagebänk och väntade på att en spökterapeut skulle slita av honom en päls tjockare än en riktig gorillas. »Berätta vad som händer«, mumlade Isak. Nikola hörde knappt vad han sa när hans ansikte var vänt mot golvet. Han tittade på terapeuten: hon applicerade det uppvärmda vaxet med ett slags pensel. »Menar du svartklubben där vi körde säkerheten eller allt annat?« »Den där klubben skiter jag i«, sa Isak utan att lyfta på huvudet. Terapeuten lade noggrant ut några remsor i ett pappliknande material på det tunna lagret vax. Nikola fick ont i ryggen av att böja sig ner för att höra vad Isak sa. »Nicko, berätta bara för mig i stället vad ni gör, du och grabbarna. Tar ni hand om allt?« Nikola undrade vart han ville komma. »Du pratar väl med Bello?« »Jag snackar med er alla. Men jag vill höra _dig_ berätta vad du gör.« Nikola undrade om bossen hört något av Bello om snutsamtalet, men han trodde inte det. De hade kommit överens om att glömma jiddret uppe på vattentornet. I stället berättade han så gott han kunde om de olika uppdragen och jobben han numera gjorde för Isaks räkning: växlingskontoren han besökte, gångarna han gav uppdrag, kartongerna med sprängmedel som de fyllde på. »Aha, och mer?« sa bossen när han var klar. Nikola undrade igen vad Bello hade berättat för Mr Ett. »Inget mer.« »Nähä. Och du håller väl inte på och rotar i det där med Chamon längre?« Nikola kände nu hur najs det var att snacka med Mr Ett utan att behöva se hans fejs. »Nej, jag har släppt det, precis som du sa.« Terapeuten tog tag i en av remsorna och slet bort den. »Aj.« Isak fick ett rött streck på ryggen där hans hår suttit. »Ta det lite lugnt«, väste han. »Nikola, ser du väskan där borta?« En liten svart magväska med dragkedjor stod vid foten av britsen. »I ytterfacket finns en telefon. Du kan väl ta den och slänga den nånstans, helst i en sjö eller nåt. Det är så mycket skit som snurrar just nu att vi måste vara extra försiktiga.« Nikola reste på sig och gick bort till andra änden av massagebädden. Han hörde hur Isak skrek till när terapeuten drog bort ytterligare en vaxremsa. Magväskans innanmäte var större än han trott, han började rota runt. Han vägde telefonen i handen. »Tack, du kan gå nu.« Mr Etts röst lät gäll, plågad. Nikola hade aldrig hört honom prata så förut, aldrig hört honom lida, men något i honom mådde bra av det ljudet. Han mötte upp med Bello. De skulle jobba. Nikola var en packåsna – Mr Ett lassade på honom grejer som ett djur när han egentligen bara behövde sova. Han ringde mamma. »Det var längesen. Har du hört vad som har hänt?« »Nej.« »De misstänker Teddy för mord.« »Är det sant?« »Ja, det är så hemskt.« »Du tror väl inte att han har gjort det?« »Jag vet inte. Det enda jag kan säga är att han verkar vara tillbaka på ruta ett, vi är så besvikna.« Nikola hade hört de orden förut: under hela uppväxten. Mamma och morfar – besvikna på Teddy, missnöjda med Teddy, skamfyllda över att ha en bror och en son som gjort det han gjort och dömts så som han dömts. Men för Nikola hade Teddy alltid varit en och samma sak: en hjälte, även om han tydligen kidnappat en annan man. Nikola borde försöka få tag på honom – men det hade blivit fel senast de sågs. Som om Teddy satt ovanför Nikola och tittade ner, som om Teddys val av liv plötsligt blivit finare än Nikolas. Men nu var hans morbror ett jagat villebråd – han borde verkligen ringa. »Och älskling«, sa mamma. »Jag vet att allt inte gått som vi tänkte.« »Vad pratar du om?« »Ja, du vägrar ju börja hos George Samuel igen, och några betyg från Komvux blir det väl inte heller, eller hur?« »Lägg av nu. Min bästa vän mördades.« »Jag vet, jag förstår att det är tungt. Men Nicko, det är för din skull. Du måste sluta göra det du gör.« Han pallade inte mer. Han klickade bort henne. Bello vände sig snabbt om mot honom. »Var det din morsa?« »Yes.« »Är det problem eller?« »Yes.« »Är hon besviken?« »Yes.« »Det är de alltid.« »Yes, jag vet.« »Hon tycker att du har ballat ur?« »Yes.« »Vad tänker hon göra åt det då?« »Inte ett skit. Det är hon som har ballat ur.« »Aha.« »Kan vi åka till nåt vatten, jag måste slänga en grej.« »Har du fått en lur av Isak?« undrade Bello. »Hur kunde du veta det?« »Han byter ofta, och så brukar han be mig att slänga de gamla på telefonkyrkogården, som jag kallar botten på sjön vid Saltskog. Fast oftast vill han att jag har telefonen några dagar innan jag dumpar den. Det är för att mina rörelser ska fångas upp av masterna och inte hans. Skulle nåt skita sig i efterhand kan han alltid visa att han varit på andra platser än han varit, eller att telefonen varit på andra platser än han. Det är en alibiförsäkring.« Isak: Nikola tänkte på bossen. Kanske var han den smartaste snubben han kände till. »Telefonkyrkogården«, sa Nikola. »Kan inte du visa mig exakt var den ligger?« ## 43 Emelie satt fortfarande på sängen. Hennes mobiltelefon låg fortfarande bredvid henne. Hon kände ingenting – den psykiska ansträngningen i att vara här hade däremot varit överraskande. »Hur känns det?« undrade barnmorskan. »Helt okej, än så länge« »Då tror jag att du kan få åka hem om en halvtimme ungefär. Vill du att vi ringer på en taxi?« »Nej, det är lugnt.« »Jag tänkte också informera dig om kuratorkontakt och allt sånt där, men det kan vi ta innan du åker.« Barnmorskan gick ut, dörren stängdes. Jossan hällde upp ett glas vatten och såg medlidsamt på Emelie när hon räckte fram det. Emelie skakade på huvudet. Jossan sa: »Ska jag boka en taxi?« Emelie skakade på huvudet igen. »Vänta lite.« »Nu är det gjort«, sa Josephine. »Nu har du nått _point of no return_. På ett sätt kan det kännas skönt, tänker jag.« Innan Emelie hann säga något ringde det på hennes lur. Först tänkte hon inte svara – det kändes inte som rätt ställe att sitta och prata i telefon – men det var något med numret, hon kände igen det. Det var från Polismyndigheten. »Hej, mitt namn är Elisabeth Carlberg och jag ringer från NOA.« »Vad gäller saken?« »Vi har en anhållen som begär dig som sin offentliga försvarare.« »Aha. Då får jag hänvisa till min biträdande advokat, jag kan tyvärr inte åta mig nåt uppdrag den närmaste tiden.« »Den misstänkte trodde att du skulle säga så. Men han insisterade på att vi skulle ringa dig.« »Vad heter han?« »Najdan Maksumic, men han kallas tydligen för Teddy.« Det var nära att Emelie klickade bort samtalet där och då. Jossan kollade på henne med höjda ögonbryn, liksom undrade varför hon bara satt tyst och andades. »Vänta...«, sa Emelie till polisen i andra änden. Hon måste förstå först: de hade gripit Teddy och det betydde att han med all sannolikhet skulle dömas för mord. Emelie visste att han inte gjort det som de påstod, ändå skulle han åter spärras in och den här gången aldrig komma ut levande. Han skulle förtvina där inne. Han skulle inte få möjligheten att leva ett normalt liv, eller leva ett liv med någon annan. Tanken gapade tom i huvudet på henne – för hon kände tydligt att det även gjorde _hennes_ liv meningslöst på något sätt. Att allt hon någonsin strävat efter skulle upphöra då, som en ballong som pyste ut och endast lämnade en trasig gummiflärp kvar på golvet. Samtidigt blev varje handling, varje val hon nu gjorde extremt meningsfullt, varje ögonblick blev så dyrbart. Hon måste få träffa honom. Hon måste få säga vissa saker till Teddy. Hon lade handen på sin mage. Sedan svarade hon poliskvinnan. »Jag åtar mig uppdraget. Ni kan mejla förordnandet direkt till mig. Vilken arrest sitter han på?« Josephine ställde sig upp och för en kort sekund fick Emelie för sig att hon försökte spärra utgången. »Vad händer, Emelie?« sa Jossan och tog hennes hand i stället – känslan av att hon försökte blockera henne försvann. Emelie vek upp sin hand, i den låg abortpillret som hon spottat ut. »Jag tänker behålla barnet. Och nu måste jag jobba.« I backspegeln i taxin dinglade en liten mässingsbricka med arabisk text. »Är det där trosbekännelsen?« undrade Emelie. Chauffören påminde om Naz i _The Night of_. »Ja, det är islams trosbekännelse. _Shahādah_ heter den på arabiska.« »Hjälper det att läsa den för någon som varken är muslim eller tror på Gud?« Chauffören sneglade på henne i backspegeln. »Jag vet inte.« Det gick fort att komma ner till arresten. Teddy var blåslagen och såg annorlunda ut. Besöksrummet var kallt, allt var i betong och plast och luktade instängd svett. Han hade rodnader i ansiktet och hans ena öra var bandagerat. »Din mage är kvar«, var det första han sa när arrestvakten stängt dörren. »Ja, men vi kan inte prata om den nu.« »Och du borde vara i vecka arton«, sa Teddy som om han inte hört henne. »Det betyder att den lilla där inne är ungefär femton centimeter lång.« Emelie satte sig ner. »Du vet att jag egentligen inte kan vara din advokat enligt Advokatsamfundets regler. Det är inte lämpligt att försvara nån vars barn man bär, det kan uppstå intressekonflikter så att säga.« Teddy flinade. »Ja, det kan väl det. Men jag noterar att du ändå är här. Är det för att jag föryngrat mitt fejs, börjat med Restylane?« »Berätta detaljer för mig nu«, svarade Emelie. Trots att allt var så konstigt kunde hon inte låta bli att le – Teddy såg verkligen lattjo ut. Han redogjorde igen för vad som hänt ute på Hallenbro Storgården. Det mesta visste Emelie redan, de hade ju setts och pratat. Men nu såg hon allt i ett annat ljus, nu var hennes försvararnerv påslagen. »Men det finns ju ett vittne«, konstaterade hon när han var klar. »Din kompis Dejan såg ju vad som hände.« Teddy vred sig på stolen. »Ja, men du känner inte Dejan. Vad tror du han har för trovärdighet? Multikriminell, känd av polisen under två decennier som en av de värsta busarna i länet.« »Men han körde alltså mot den person som sköt Fredrik O Johansson så att vederbörande fick slänga sig undan?« »Ja, och räddade antagligen mitt liv samtidigt.« De pratade vidare. Diskuterade sig framåt. Inte bara om det Teddy var misstänkt för, utan om allt som hade med Mats Emanuelsson och Katja att göra. Det var kallt i besöksrummet också. Inom fyra dygn skulle det bli häktningsförhandling, då skulle bevisläget kanske klarna något. Teddy sa: »Du måste snacka med Loke direkt, innan polisen upptäcker usb-minnet med trojanprogrammet.« »Om det verkligen var en polis som var där ute, tänker jag att det borde synas i DurTvå eller nåt liknande av deras system.« »Det var så jag tänkte också.« De satt tysta en stund. »Hur får jag reda på vem som var hemma hos Katja kvällen innan hon mördades?« frågade Emelie. »Minns du vad jag gjorde när vi jobbade med den där kidnappningen?« »Många saker.« »Jag knackade dörr.« Emelie sov oroligare än vanligt, och det ville inte säga lite. De senaste månaderna hade sovandet mer liknat ett antal vilopauser i rad än regelrätt nattsömn, och det var inte bara den växande magens fel. Men nu var det som om hon inte ens _ville_ komma ner i varv, som om hon medvetet tvingade in hjärnan i tankespår som jagade upp henne, till och med när hon var nära att slumra in. Eller så var det för att hon sov på Josephines soffa. Egentligen var den skön, men vetskapen om att kompisen låg några meter därifrån i sitt sovrum kliade i medvetandet. Eller så var det det att pappan till hennes barn riskerade livstids fängelse. Eller så var det bara att allt var så rubbat just nu. Hon gick upp klockan fem, klädde på sig och började gå längs Norr Mälarstrand. Hon var mindre orolig så här dags: av någon anledning kändes det för tidigt för fara. Solen glänste redan i fasaderna som om det var mitt på dagen. Gatorna var tysta och rena, och de enda levande varelser som syntes till var tidningsbuden med sina gröna tunga vagnar och fåglarna som pickade i sig de sista resterna från stängda uteserveringar. En svensk försommarmorgon: i vanliga fall tyckte hon att det var det vackraste som fanns. Några timmar senare stod hon i trappuppgången i huset där Katja bott. Hon tvivlade på att Adam klarade av att bo i just den lägenheten längre. Klockan var halv åtta och hon räknade med att grannarna inte hunnit ge sig iväg än. Hon plingade på dörren bredvid Tagrins lägenhet. En farbror i sliten morgonrock som såg helt genomskinlig ut öppnade. En käpp stod lutad mot hallväggen och en unken lukt av gammal människa trängde ut från lägenheten. »Hej«, sa hon. »Jag kommer från polisen och har lite frågor till dig, om du har tid.« Gubben plirade på henne som om han såg dåligt, vilket han kanske gjorde också. Hon hörde knappt vad han sa när han svarade med en knarrig tunn röst. »Gäller det den stackars flickan som det var sånt ståhej om?« »Ja, din granne.« »Stackars tös. Men jag var inte hemma den dagen, jag spelar bridge, och det har jag redan berättat för er.« »Jag förstår, men jag undrar om du vet om nån besökte lägenheten kvällen _innan_ hon mördades, den 19 januari?« »Den 19 januari?« »Ja. På kvällen.« »Det är en viktig dag. Ofta sista dag för inlämnande av periodiseringar, du vet jag jobbade som redovisningskonsult i fyrtiotvå år. Ett rent helvete för ryggen, på den tiden när jag började fanns det inte några fina vadderade stolar, vi stod upp och jobbade dagarna i ända.« »Var du hemma den kvällen då?« »Jag är alltid hemma på kvällarna. Det har jag varit sen min fru dog, det var för nio år sen, kräftan tog henne, det började som tjocktarmscancer, men sen spred den sig.« »Jag beklagar. Men hörde eller såg du om nån besökte Katja?« »Såg?« »Ja, eller hörde.« »Jag ser inte så bra förstår du, det har jag inte gjort sen 2004 när de upptäckte min starr, grå starr. De försökte operera den, som de gör, men den har kommit tillbaka, och...« »Hörde du nåt då?« Gubben började prata om sin hörselnedsättning, han kunde uppenbarligen hålla på hur länge som helst. Emelie gjorde sitt bästa för att avsluta samtalet. Hon ringde på två dörrar till, men barnfamiljerna som bodde där hade inte hört eller sett något. På den fjärde dörren stod en stor lapp ovanför brevlådan: _Ingen helvetes reklam och inga gratistidningar heller_. _Fattar ni?_ En jättestor skäggig man i bar överkropp öppnade dörren. Han var så tjock att han blockerade hela öppningen och hans överarmar dallrade som en vattensäng. »Vad vill du?« »Jag kommer från polisen.« Emelie såg ingenting av hallen bakom honom. »Och undrar om du var hemma på kvällen den 19 januari?« Mannen granskade henne uppifrån och ner, som om hans ögon var en metalldetektor som scannade av hennes kropp efter dolda föremål. »Så fan heller«, sa han. »Ursäkta mig?« »Du är inte från polisen, inte med den där magen, det tror jag inte på.« »Tror du inte att gravida kvinnor kan vara poliser?« »Det har jag ingen aning om. Men det är nåt annat med dig i så fall. Du är inte snut i alla fall, lika lite som jag är långdistanslöpare.« Emelie satte händerna i sidorna. »Jag skulle vilja att du svarar på några frågor.« Mannen satte sina egna enorma händer i sidorna – armfettet wobblade som stora köttstycken. »Okej«, sa han. »Jag gillar att du ljuger. Kör på.« Emelie ställde sina frågor. »Jag var hemma då och jag vet att jag hörde Katja bli upprörd här ute i farstun«, sa han. »Så jag tittade ut genom titthålet, och då hann jag se en stilig man som försvann ner för trapporna.« Emelie märkte att hon slutat andas – hon sög in luft. »Vart tog han vägen sen, vet du det?« »Det jag vet är att han hoppade in i en taxi ute på gatan.« »Minns du vilket taxibolag det var?« Emelie började ringa olika taxibolag redan på vägen därifrån. Den enorma mannen hade inte kunnat erinra sig något bolag eller någon registreringsskylt – men det fanns ändå en chans. Hon körde samma story till alla. Berättade att så vitt hon kunde minnas hade hon kört med bolagets taxi just den kvällen från Gösta Ekmans väg och glömt något i bilen. Nu undrade hon om bolaget kunde se hennes resa, och vem som varit chaufför. Emelie försökte fokusera, koncentrera sig på samtalen. Hon ville låta vänlig, bli kopplad till rätt person, få full information. Hon började med de stora bolagen: Taxi Stockholm, Taxi Kurir, 020 och så vidare. Hon ringde flera gånger, fick tala med olika receptionister, allt för att försäkra sig om att de verkligen kontrollerade hennes fråga. Sedan ringde hon Uber. »Ja, vi hade en körning från den adressen på kvällen den 19 januari«, sa växeltelefonisten som det tagit mer än fyrtio minuter att komma fram till – appbolag ville inte att man skulle kommunicera genom gammaldags metoder. »Men det kan du väl se i din app?« »Nä, tyvärr så har jag tappat min telefon.« »Men då behöver du bara ladda ner appen igen och logga in så kommer all historik upp. Där ser du också chauffören.« »Aha, vad hette chauffören då?« Växeltelefonisten lät kylig på rösten. »Alltså, jag kan inte lämna ut såna uppgifter över telefonen. Hela idén med Uber är att ni kunder kan hantera all information själva. Det blir billigare för alla då.« Emelie sa: »Jag kommer ringa och ringa tills du ger mig namnet. Jag tror inte det blir billigare för er att sitta i massa samtal med mig.« Växeltelefonisten jämrade sig. »Okej då, du ska få namnet av mig.« Emelie antecknade. En rörelse. Hon stannade upp, tackade för samtalet. Där kom det igen. En rörelse. Hon lade handen på magen. Den lilla där inne rörde på sig. Den lilla där inne levde. Hennes barn – Teddys barn. Deras barn. Hon måste söka upp chauffören och få reda på mer. * SMS-MEDDELANDEN Till/från: Okänd Från/till: Hugo Pederson Datum: 2 juni 2006 In: Hej Hugo, jag ville bara tacka för att ni tog med er ME till eventet på Hallenbro i går. Alla tyckte att hans föredrag var hyperintressant. Ut: Tack själv för en fantastisk kväll. Både Pierre och jag kände oss hedrade att få vara med. In: Bra. Och du hade det dessutom jobbigt i går förstår jag. Hur gick det med det? IRS och Finansinspektionen på samma gång? Ut: Det var obehagligt, och jag tror att många får problem. Mitt bankfolk var jäkligt stressade. Men vi löste mycket under dagen, trots att min dator är borttappad. Extrem otur att den skulle försvinna just samma dag. Men tack för lånet av din dator förresten, om jag inte fått använda den hade jag inte kunnat hantera så mycket som jag gjorde tillsammans med ME. Nu tror jag inte att det kommer leda till nåt obehag för min del i alla fall. PROMEMORIA Under sommaren 2006 rings ett stort antal samtal vilka redovisas separat. Inga av dessa samtal leder till affärstransaktioner som avslutas. TELEFONSAMTAL 85–104 (sammanfattning) Till/från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) samt ett antal mäklare och bankmän i Sverige, Schweiz och England (namngivna i särskild bilaga) Från/till: Hugo Pederson Datum: 12–20 september 2006 Sammanfattning: Hugo Pederson har ett antal samtal med medmisstänkt Pierre Danielsson samt med ovan nämnda mäklare och bankmän i Sverige och övriga Europa angående planerade köp av aktier i ett antal bolag. Det spekulativa värdet uppgår till mer än nitton miljoner euro (redovisas separat). Hugo Pederson är även belånad för affärerna till ett värde åtminstone uppgående till tolv miljoner euro. Belåningsgraden för hans del är enligt våra beräkningar större än hans nettoförmögenhet. Skulle affärstransaktionerna misslyckas riskerar han sålunda att drabbas av förluster som kan leda till insolvens. Vidare information följer. TELEFONSAMTAL 105 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 20 september 2006 Tid: 10.45 LOUISE: »Hej, det är jag.« HUGO: »Hej Musis...« LOUISE: »Kalla mig inte Musis.« HUGO: »Men du är ju min Musis, min lilla mus-finis.« LOUISE: »Det räcker nu, Hugo. Du har inte varit hemma och träffat mig vaken på åtta dagar. Och nu ringde mäklaren mig, han vill ha besked om gården. Det är nån annan som lagt ett bud.« HUGO: »Jag kan väl inte hjälpa att du går och lägger dig tidigt.« LOUISE: »Jag har bett dig att åtminstone komma hem och äta middag med mig, jag har inget emot att du går tillbaka till jobbet efteråt.« HUGO: »Du vet inte vilka affärer jag har på gång. Den här gången kan det bli jackpot på riktigt. Jag menar riktigt fina siffror.« LOUISE: »Du fattar visst inte. Du säger att du måste jobba för att vi ska ha råd med gården, men om du bara jobbar så måste vi ju köpa stället också. Annars är det ju en lose-lose-situation för mig. Så här ligger det till, jag ska fatta mig kort. Om vi inte köper gården så är det slut mellan oss. Jag kommer inte må bra utan den där gården. Så nu får du komma hem och så diskuterar vi upplägget för hur vi ska buda.« HUGO: »Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte tid just nu, och det har jag sagt till dig. Och vi har inte råd med priset som mäklaren vill ha.« LOUISE: »Om du inte har tid att komma hem och se till så vi köper det där stället, så har du inte tid för mig alls, punkt slut. Jag är en millimeter från vägs ände med dig.« HUGO: »Men Musis, du är för hård mot mig. Kan vi inte prata om saken?« LOUISE: »Kalla mig inte Musis, har jag sagt. Köp bara gården.« TELEFONSAMTAL 106 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 21 september 2006 Tid: 11.32 HUGO: »Du måste prata med henne.« CARL: »Vad pratar du om?« HUGO: »Louise. Hon har tappat det helt. Hon är galen. Men om du bara kan få henne att lugna sig några dagar så ska allt bli bra.« CARL: »Och då ringer du mig? Kommer du ihåg vad du kallade mig senast vi pratade? HUGO: »Nej?« CARL: »Det tror jag visst att du kommer ihåg. Du skrek att jag var en förlorare.« HUGO: »Förlåt, Calle. Det var verkligen inte meningen, jag hade en dålig dag, var jävligt stressad bara. Jag menade verkligen ingenting sånt. Kan du inte prata med henne, schyssta.« CARL: »Jag tror det är för sent.« HUGO: »Men kom igen nu. Allt kommer ordna sig, för hör på det här: Jag har köpt gården åt henne. Jag la ett bud i går, och säljarna accepterade direkt. I morse löste jag allt med bankerna, jag har ju bra kontakter där. Så nu blir jag så belånad det går att bli, dubbel kreditrisk och hela skiten. Men jag har jordens jätteaffär på gång, den största jag nånsin har gjort, så allt kommer lösa sig, jag kommer kunna betala tillbaka det som behövs, men innan det är klart vill jag helst inte berätta nåt för Louise. Så om du bara kunde prata med henne, så hon inte gör nåt dumt innan jag vet att affären är i lås, vore jag otroligt glad.« CARL: »Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa dig.« HUGO: »Men om jag betalar då? Bara ett samtal med Louise från dig. Ska vi säga hundra tusen spänn?« CARL: »Allt kan köpas för pengar?« HUGO: »Va?« CARL: »Allt kan väl köpas för pengar?« HUGO: »Ja, jag tänkte det, är det okej för dig?« CARL: »Du är sjuk i huvudet.« TELEFONSAMTAL 107 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 22 september 2006 Tid: 17.02 HUGO: »Tja.« PIERRE: »Tja.« HUGO: »Det har hänt en grej.« PIERRE: »Du låter orolig, säg inte att nåt håller på att skita sig. Inga mer dawn raids av Finansinspektionen, borttappade datorer, eller att nån backar från affären.« HUGO: »Nej, inget med nån av bankerna där nere, och inget med affären, gudskelov, jag har just köpt tvåhundra hektar mark i Upplands Väsby åt min fru. Men Mats ringde just upp mig.« PIERRE: »Jaha?« HUGO: »Han var jävligt upprörd.« PIERRE: »Vadårå?« HUGO: »När han hjälpte oss ute på det där eventet på Hallenbro, du vet när jag behövde låna en dator för att hantera Finansinspektionens rotande, så tittade Mats tydligen i nån annan dator där ute, kanske kopierade han saker ur den.« PIERRE: »Vad gjorde han det för?« HUGO: »Hur ska jag veta det? Jag lät honom sitta och jobba med våra grejer själv, ensam i ett rum där ute, jag stod liksom inte och vaktade på honom. Men han säger att han hittat konstiga filmer i den där datorn och att han varit hos polisen och berättat om dem.« PIERRE: »Men skämtar du? Vet du vad det var för filmer? Hade det med våra affärer att göra?« HUGO: »Ingen aning, men det tror jag inte. Jag fick inte intrycket att det var kopplat till oss, men som sagt, jag vet inte. Men jag ville berätta det för dig. Kanske gubben vet vad det handlar om.« PIERRE: »Du får kolla med honom.« SMS-MEDDELANDEN Till/från: Okänd Från/till: Hugo Pederson Datum: 22 september 2006 Ut: Jag fick ett märkligt samtal från ME som säger att han hittat konstiga filmer i en dator som han måste ha kopierat från ute på ditt event i somras. Jag antar att det måste ha hänt när han hjälpte mig med min lilla Finansinspektionskris. Men jag vet inte vad det är för dator eller för filmer. Vet du? In: Det där ska du inte bry dig om. Det där ordnar jag. Ut: Toppen. TELEFONSAMTAL 108 Till: Hugo Pederson Från: Okänd Datum: 23 september 2006 Tid: 21.45 HUGO: »Hallå?« OKÄND: »Hej, det är jag.« HUGO: »Vem då?« OKÄND: »Känner du inte igen min röst?« HUGO: »Jo, nu, förlåt. Hej.« OKÄND: »Jag har lite frågor till dig om er konsult.« HUGO: »Vem pratar du om?« OKÄND: »Jag tror du vet vem jag menar.« HUGO: »Menar du ME, Money Man?« OKÄND: »Precis. Vet du var han brukar arbeta nånstans?« HUGO: »Jag har ingen aning.« OKÄND: »Var brukar du träffa honom då?« HUGO: »Vi träffas inte så ofta.« OKÄND: »Men ibland överlämnar du väl handlingar till honom?« HUGO: »Ja, det händer, men vi väljer oftast olika platser då.« OKÄND: »Var bor han?« HUGO: »Jag vet inte.« OKÄND: »Du kan väl anstränga dig att svara på mina frågor.« HUGO: »Men jag har ju ingen aning. Vi har inte den relationen. Men om du är så nyfiken kan du väl googla honom själv, han är ingen hemlighet, han har ett vanligt jobb också. Och varför vill du veta allt det här?« OKÄND: »Det förstår du nog. » HUGO: »Det vet jag inte om jag gör.« OKÄND: »Jag tycker att du kan vara lite mer tjänstvillig. Du har ändå fått låna mötesrum på min byrå flera gånger. Jag skulle vilja att du bestämmer möte med ME vid Odenplan i övermorgon, kl. 9.00.« HUGO: »Vad ska hända då?« OKÄND: »Vi får väl se. Bestäm med honom bara.« TELEFONSAMTAL 109 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 23 september 2006 Tid: 21.47 PIERRE: »Tja.« HUGO: »Tjena. Det hände just en så skum grej. Jag blev uppringd av advokaten som började ställa massa frågor om Mats.« PIERRE: »Jaha, men du svarade väl bara? Vi ska inte lägga oss i det där. Vi har ju ingen aning om allt det där med filmerna. Det är inte vår sak.« HUGO: »Men det kändes inte bra. Dessutom ville han att jag skulle bestämma möte med Mats på Odenplan i övermorgon, kl. 9.00. Vad ska vi göra?« PIERRE: »Vi?« HUGO: »Lägg av, du använder också Mats tjänster. Han är din konsult också.« PIERRE: »Ja, men det är inte jag som är hans kontaktperson, det är du. Och det var du som inte hade med dig nån egen dator trots strulet med Finansinspektionen, så att vi var tvungna att låna gubbens dator.« HUGO: »Men kom igen, jag kan ju inte hitta på att vi ska träffas på Odenplan. Det känns verkligen inte bra.« PIERRE: »Det är nog ingen fara, Hugo. Tänk inte mer på det bara, det är faktiskt inte vårt problem.« ## 44 Det första hon gjorde när de släppte henne var att ringa Nikola. Kanske borde hon först ha sökt Z, mamma eller pappa, men på något sätt kändes det mest naturligt att prata med Nicko. »Är du redan släppt?« var det första han undrade när han hörde att det var hon. Roksana var nästan säker på att han lät glad. Det hon försökte höra var om han lät _väldigt_ glad. »Jag är släppt«, svarade hon. »Och jag är jävligt lack.« Hon var förbannad på riktigt. Hon kände för att stämma Polismyndigheten, utkräva skadestånd av arrestpersonalen, åtala snuten som fällt henne till marken, gå till medierna och skriva en debattartikel. _Vi ordnade glädje för Stockholm och det här är tacken._ »De är fascistiska svin«, sa hon. Nikola höll med. »Många är rassar«, tyckte han. »Men _fascister_ , vad menar du med det liksom?« Roksana tänkte att det inte var någon idé att gå in på begreppet fascism just nu, och ärligt talat så var hon inte helt säker själv på vad det betydde. Hon visste bara att världen verkade vara översvämmad av idioter nu för tiden. »Lyssna, Roksy, de släppte dig efter ett dygn«, sa Nikola sedan med lugn röst. »Det ska du vara nöjd med, det verkar bra, tycker jag. Då misstänker de dig inte för massa värre saker.« »Kanske inte. Men de har nog kvar Z. Och de tog hela Nikebagen, alla våra pengar. Allt. Jag vet inte vad vi ska göra. Jag vill träffa min advokat i dag och förbereda motattacken.« »Har du redan fått en advokat?« Roksana fnittrade till, det var första gången hon ens kände tillstymmelse till glädje under det senaste dygnet. »Nej, jag tänkte att du skulle kunna vara min advokat. Kan du inte det?« »Jag träffas gärna«, sa han. »Men jag har lite grejer att fixa först bara.« De lade på. Täby centrum tornade upp sig i bakgrunden, helt färg- och känslolöst. Roksana var verkligen lack – precis som hon sagt till Nikola. Fast egentligen var hon inte _så_ förbannad, för egentligen hade han rätt, det hade Roksana också fattat ganska snart. Egentligen var hon mest orolig. Och rädd. Klockan var kvart över tio på morgonen, dagen efter deras legendariska svartklubb: polisen hade hållit henne exakt tjugofem timmar och fyrtiofyra minuter. Hennes mobiltelefon och korthållare låg i den bruna pappkassen som hon fått tillbaka när de släppte henne. Hon hade massor av missade samtal och fler än sjuttio sms från människor som tackade för upplevelsen, som hyllade organisationen, spelningarna, kärleken som legat i luften. Märkligt nog hade hon sovit som en sten, djupare och mer ostört än hon gjort på länge. Hon hade inte haft några mardrömmar om Z:s knäckta fingrar eller mammas och pappas miner när de upptäckte vad hon höll på med. Inga snabba uppvaknanden med andan i halsen och stresspåslag gånger hundra på grund av hetsen inför _Our Land Club_ , inte några skumma k-svettningar med extrem kissnödighet, skakande kropp och dyblöta sängkläder. Faktum var att hon inte kunde påminna sig att hon sovit så gott sedan innan de hittade ketaminet. Men ångesten var tydlig nu i vaket tillstånd, som en råtta som kravlade omkring i kroppen. Polisstationen där de hållit henne inlåst i källaren såg ut som en halvtrevlig resebyrå eller Arbetsförmedlingen från utsidan. Men det var långt ifrån trevligt där inne, det visste hon nu. Hon satte sig på bussen som skulle ta henne in mot stan, där hon måste byta till tunnelbanan. Antagligen skulle det ta henne mer än en och en halv timme att komma hem, men hon visste inget annat sätt. Täby och Akalla låg i så olika delar av Stockholm som det gick att hitta: som eld och vatten, luft och jord. Fast kanske överdrev hon, kanske var det oron som smutsade ner allt hon tänkte på nu. Hon försökte tänka på vad polisen visste och vad hon faktiskt berättat. De hade bara förhört henne i en och en halv timme. Mest handlade det om huruvida hon och Z haft alla tillstånd som behövdes för att ordna sin klubb och hur de bokfört biljettintäkterna och utläggen till dj:s, roddare, insläppspersonalen och alla andra. Roksana väntade hela tiden på frågorna om det där _andra_ : om mängden av små ziplockpåsar som de måste ha hittat i soptunnorna, om spåren av pulver på samma påsars insida, om kontanterna i väskan som de tagit och alla snubbar som de måste ha plockat med ryggsäckarna _fulla_ med pulverpåsar. Men inget sådant kom. Kanske trodde de att stålarna i väskan enbart kom från biljettpengar. Hon oroade sig för sina egna spår. Z och hon hade trots allt fraktat dit kilovis med mindfuck i större förpackningar. Samtidigt: hon hade tagit det säkra före det osäkra. Billies förmaningar om att alltid ha med sig ett par latexhandskar i väskan om man måste gå på en äcklig manstoalett hade visat sig användbara på mer än ett sätt – Roksana hade inte rört ketaminet på _Our Land Club_ en enda gång utan att ha ett par sådana genomskinliga plasthandskar på händerna. Inte för att hon trodde att det låg pisspartiklar på skiten, utan bara för att det kändes rätt. Intuitivt. Ändå: trots det milda förhöret och trots att det inte verkade som om de hade något på henne för själva knarket, gnisslade oron i henne som en stor rostig maskin. För snuten hade tagit pengarna. Pengarna som skulle till galningarna. Vad skulle de göra nu? Hon försökte ringa Z, men han svarade inte. Hon ringde Billie. »Har de släppt dig? Vad häftigt att du fick sitta häktad, så jävla äkta«, vrålade hon och Roksana kände direkt att Billie hade mindre kontakt med verkligheten än Joshua Pfefferman i _Transparent_. Roksana hade _inte_ varit häktad, bara anhållen. Och det hade _inte_ varit en särskilt äkta känsla. Hon lade sig på sängen. Tog inte ens av sig kläderna. Drog upp benen. Fosterställning. Rullgardinen var nerdragen. Det kändes ensamt att vara här utan Z. Hon försökte ringa honom igen. »Abonnenten kan inte nås för tillfället«, sa den robotliknande kvinnorösten, helt utan medkänsla eller sympati. Hon försökte lyssna på musik men hittade inte rätt sladdar till Z:s avancerade anläggning. Hon funderade på att ringa pappa, men orkade inte just nu. Hon hade ingen aptit, samtidigt var hon _skithungrig_ – det enda hon ätit i cellen var lite kallt ris: den gula röran som de kallade curry hade luktat disktrasa – den hade hon inte ens smakat på. Ändå pallade hon inte gå till kylen för att se vad som fanns. Sedan ringde hennes telefon. Ett nummer hon inte kände igen. Kanske var det Z som var släppt nu. »Vad håller ni på med?« Det var galningarnas ledare. Samtalet hon verkligen inte ville ha. »Jag har försökt ringa dig tjugo gånger«, fräste han. »Vem fan tror du att jag är? Nån telefonförsäljare eller?« »Jag är ledsen«, försökte Roksana. »Men jag har suttit i arresten i över ett dygn. Vi hade precis samlat ihop alla era pengar, men sen hände en grej i går, snuten kom.« Det lät som om Ledaren snöt sig rakt i telefonluren. »Lilla gumman, du verkar tro att det här är nån förhandling.« Han pausade, nu lät det som om han drog ner snoret i halsen, svalde flera gånger, riktigt mumsade på det. »Men det här är mycket enkelt. Ni vet vad vi ska ha. Och det har gått tre veckor. Nu ska jag ha mina cash. Punkt slut.« »Men snälla, vi har pengarna kan man säga, fast jag kan inte komma åt dem. Hittills har vi ju alltid betalat av till er så fort vi fått in stålar. Men polisen tog allting vi hade i går, det var helt sjukt, så just nu kan vi inte betala en krona. Kan vi inte skjuta på det några veckor bara?« Ledarens mängder snor verkade outtömliga, han fortsatte svälja nässlem som om det var efterrätt. »Jag hörde vad som hände. Ni ordnade en fest, i flera dagar.« »Men då vet du ju. Det var värsta succén. Vi drog in era pengar. Men de beslagtog allt.« »Så hur tänker du lösa det? Hur ska jag få mina cash?« Roksana hade ju inget svar på det. »Jag vet inte«, sa hon försiktigt. »Du vet inte?« »Vi hade dem.« »Det har du sagt hundra gånger nu«, sa Ledarsnubben. Sedan skrek han: »Men du har inte sagt NÄR JAG SKA FÅ BETALT.« Hon var nära gråten nu. Det fanns inget hon kunde komma på att säga som skulle lugna honom. Hon hade slut på idéer. Han sa: »Ni får hitta på nåt jävligt smart, helt enkelt. Och jag är en generös man. Jag ger er två veckor till. Bara för att jag tycker det passar att få pengarna till midsommar, det finns nåt fint med det, eller hur? Att man firar sommaren med cash. Men då ska jag ha ränta också, så vi ökar det till en miljon igen. Jag har ändå fått vänta som en idiot. Och om ni inte betalar då, så kan du glömma din kompis. Då räcker det inte med lite böjda fingrar.« Ledaren lät med ens annorlunda på rösten, som om han nästan själv var ledsen. Samtidigt plingade det till i Roksanas telefon och hon såg att någon skickat ett mms-meddelande från ett okänt nummer. Hon öppnade bildmeddelandet. Det var ett fotografi på hennes pappa. Ledaren fortsatte: »Då kommer jag personligen se till att gubbjäveln på bilden hamnar på botten av Edsviken.« Roksana var nära att lägga på. Fotografiet måste vara taget nyligen utanför mammas och pappas hus. Trädens blad i bakgrunden var ljusgröna. »Fattar du?« Roksana fick inte fram ett ljud. Hon svalde och svalde. »Har du fattat, eller?« Ett kraxande gurgelljud. »Ja«, försökte hon säga. »Då så, då vet du vad som gäller«, sa han. »Två veckor. En miljon. Det är enkel matematik.« Roksana föll tillbaka på sängen igen. Telefonen låg som en oändligt tung sten på kudden bredvid henne. Hon och Z hade verkligen inte en krona, det var inte bara som hon sagt. Dessutom var de skyldiga pengar till massor av människor som jobbat för _Our Land Club_. Det var inget snack nu: den här gången menade galningarna allvar. Hon fick magknip. Åttahundra tusen hade varit svårt att beta av, tills de kommit på idén med klubben. Men nu: _en miljon_ – på _två veckor_. EN MILJON. TVÅ VECKOR. Hon och Z skulle aldrig ens kunna _koka_ så mycket k själva, och att hinna sälja skiten var uteslutet – inte ens om Nikola hjälpte till. Kanske borde hon bara sticka – åka till Teheran, bo hemma hos Etty, Val och Leila tills Ledaren och hans snubbar dött i någon gänguppgörelse eller blivit pensionärer. Men vad skulle de göra med pappa då? Fan, fan, fan. Hur hade det blivit så här? Hon och Z: de hade bara hittat lite ketamin i en gömma i en klädkammare – det var allt. De hade inte rånat någon, inte stulit skiten från någon: den fanns ju i deras lägenhet. Hon fattade inte hur det kunde ha gått så här långt. Varför hon inte pausat i tid: bara prövat en nyckel själv och sedan sparat resten av pulvret tills galningarna dykt upp? Något i henne hade drivit henne längre. Uppåt. Mot en värdelös topp. Hon vred sig fram och tillbaka, kikade ut genom fönstret. Himlen var fortfarande blå: två veckor till midsommar. Ljusaste tiden på året. Mörkaste tiden i hennes liv. Hon måste skaffa sig ett liv, på riktigt. Det hade varit dumt att be någon skriva högskoleprovet åt henne. Hon borde ha försökt själv – men just nu var hon inte i toppform. Kanske var det flocken av människor som med ens börjat uppskatta henne. Billie som velat hänga på _henne_ , inbjudningarna, konstvernissagen, alla polare som älskat henne, bekräftat henne. Fast ändå tänkte hon: det var något annat också. Klyftan. Det var klyftan som lockat: känslan av att göra något så långt ifrån mammas och pappas förväntningar det bara gick att komma. Kittlingen i att satsa på högsta poäng, fina universitetsutbildningar och vara deras duktiga skötsamma flicka, och samtidigt vara stans k-drottning par excellence. Stockholms fucking top dogg nummer ett. Men hon hade inte lurat någon – mer än sig själv. Och nu skulle de ge sig på _baba_. Hon pallade inte ens att tänka på det. ## 45 Jourdomstolens lokaler på Polhemsgatan: en töntig ironi – han hade gripits mindre än femtio meter därifrån, ovanför jord, inne i själva polishuset. Ibland tyckte han nästan att han hörde stegen från alla poliserna där uppe. Snutsteg. Snutland. Grisheder – han hade av någon dum anledning litat på Nina Ley. Det var söndag i början av juni, och tydligen tyckte åklagaren att det var bråttom att få honom häktad, annars kunde de väl ha väntat till måndag med den här förhandlingen. Nu när förhandlingen ägde rum på en helg var det särskilda salar som gällde. Tingsrätten var stängd och öde. Salen låg under marken och Teddy hade letts dit genom kulvertarna under polishuset, direkt från arresten. Femton meter mark, berg och betong över honom, som om någon tvingat honom att bänka tvåhundra kilo och sedan låtit skivstången ligga kvar över hans bröst. När Emelie kom in i det lilla väntrummet tyckte han att hennes mage såg ännu större ut än när hon hälsat på honom i cellen. De omfamnade varandra så gott det gick. Han kände hur hennes mage nuddade honom som en mjuk krockkudde. »Hur mår du?« »Jag mår okej.« Emelie satte sig ner på den enda stolen. »Snart är jag förbi halvtid, jag måste äta järntabletter men i övrigt är allt verkligen bra. Men tyvärr finns det ingen tid att prata om det nu heller. Jag fick just häktningspromemorian av åklagaren, här utanför.« »Du skojar?« Emelie höll fram bunten med papper som satt ihop med ett gem, modell XL. »Nej, så är det jämt. Advokaterna får aldrig nån tid att förbereda sig inför häktningsförhandlingar. Men det kanske du har glömt?« Om tio minuter skulle förhandlingen börja. Emelie tog loss det enorma gemet och lade upp några av sidorna framför sig. Teddy böjde sig fram och försökte läsa i samma takt som hon. _Najdan »Teddy« Maksumic begärs häktad såsom skäligen misstänkt för mord på Fredrik O Johansson i maj vid Hallenbro Storgården, Malmköping._ _– Det finns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis, eller på något annat sätt, försvårar sakens utredning._ _– För angivet brott är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det är inte uppenbart att skäl till häktning saknas._ _– Det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet._ Så mycket mindes Teddy i alla fall att han förstod att det inte var skälen för häktningen som var intressanta – var man misstänkt för mord häktade domstolen i princip alltid. Det han undrade över var _varför_ de misstänkte honom. Han hade varit på plats när Fredrik O Johansson sköts, men den enda som visste det var Dejan och mördaren. Varifrån kom uppgiften att han hade med mordet att göra, förutom att en bil som han hyrt hittats i närheten? De bläddrade vidare: foton från den nerbrända herrgården, en halvdan brottsplatsundersökning från gräsmattan utanför, en påbörjad analys av kulan som penetrerat gubbens skalle, undersökning av olika hjulspår på gruset och i gräset, undersökning av hyrbilen som Teddy kört till platsen. Men inget förhör med någon. Och inga tekniska bevis var analyserade och klara än – även om Teddy förstod att de säkert skulle hitta hans spår i resterna av herrgården. Sedan såg han det han misstänkt hela tiden: data från vissa av övervakningskamerorna hade klarat branden. Stillbilderna från kameran var pixliga men tillräckliga: Teddy i egen hög person som bröt sig in genom källardörren. Det var ändå konstigt hur den där polisen hade hunnit dit så snabbt. Vakterna ledde in honom i salen. Handbojorna rasslade stilla. På andra sidan plexiglaset såg han fem personer som kanske var journalister och så Dejan – det kändes skönt att han var här. Bakom skranket satt en domare som såg ut som om hon borde ha gått i pension för tio år sedan och en notarie med rött välansat skägg. Åklagaren var en kvinna i trettiofemårsåldern med grå dräkt och en rosa scarf nonchalant knuten runt halsen. En snabb undran genom Teddys huvud: satt hon för långt bort för att han skulle kunna kasta sig fram över salen och strypa henne med scarfjäveln? Men den han mest ville strypa var Nina Ley, som satt bredvid åklagaren. Han undrade vad hon gjorde här, men antagligen biträdde hon i målet, det var inte helt ovanligt att åklagarna hade en snut vid sin sida under förhandlingarna. Det som förvånade honom var att det var just kriminalkommissarie Ley som i så fall var förundersökningsledare. Men kanske var inte heller det så underligt: hon hade jobbat med att hitta Hallenbro Storgården och människor kopplade till den ända sedan Mats lämnat in övergreppsfilmerna. Och nu hade ett mord skett just där. En svikare var vad hon var. En förrädare. De två arrestvakterna slog sig ner bakom Teddy. Det var helt tyst i salen – mordmål omgärdades alltid av en särskild stämning. Emelie ställde upp sin väska på bordet och lyfte ur pennor och block. Häktningspromemorian hade hon i handen, den såg redan tummad och läst ut, som om hon hade haft den i flera månader. Det klirrade när gemet lossnade från papperna och föll ner på bordet. Tio minuter: så länge hade de fått på sig att gå igenom dokumenten – det var ett skämt, men det var så det var tydligen. Rättssäkerhet var uppenbarligen ett relativt begrepp. Åklagaren harklade sig och läste upp exakt samma sak som stod i framställan. Domaren frågade efter Teddys inställning. Emelie pratade långsamt och tydligt. »Teddy Maksumic förnekar brott, han bestrider att det ens skulle föreligga skälig misstanke. Han bestrider de särskilda häktningsskälen. Han yrkar att han omedelbart försätts på fri fot. Det finns ingen erinran mot lyckta dörrar.« »Jaha«, sa domaren med knarrig röst. »Då stänger vi dörrarna, och då får jag be alla åhörare att gå ut.« Dejan och reportrarna reste på sig och gick ut. »Då så«, sa domaren och hennes hår guppade som om hon satt på en studsmatta. »Då kan åklagaren börja.« Han kände ingen klaustrofobi. Förra gången han hamnat på ett sådant här ställe hade han fått grovångest: då hade han lovat sig själv att aldrig mer återvända till en cell. På en resa mot ett långt fängelsestraff. Men så kände han inte i dag. Cellens väggar tycktes ändå luta inåt, falla mot honom. Men han hade varit här förr. Han skulle inte få panikångest den här gången. Inte skrika och gråta. Nej, det var en annan grej som krupit in i honom, en för honom ny känsla. Något han inte kände igen i sin personlighet, något som gjorde att han kände sig främmande inför sig själv. Han visste inte vad det var. Han hade blivit häktad så klart. Det spelade ingen roll att Emelie var skicklig. Vid häktningar prövades aldrig bevisningen på samma sätt som vid huvudförhandlingar – det räckte med ett påstående från åklagaren så kunde domaren konstatera att skälig misstanke eller sannolika skäl förelåg för brottet. En häktning var inte en huvudförhandling: det krävdes inte att någonting var styrkt. Teddy mindes alla gånger han legat i en sådan här cell och tänkt på samma sak som han tänkte på nu: sin pappa. Den mjuka barnhörnan på bibblan med kuddar och soffor, uppkrupen i hans knä. Bröderna Lejonhjärta-boken i hans händer, som fanns där i serbisk översättning. »Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.« Pappa som såg allvarlig ut. »Min guldpojke, förstår du vad det betyder?« Teddy hade skakat på huvudet. Sex eller sju år gammal. »Vilka saker måste man göra, pappa?« Bojan pussade honom på kinden, fast Teddy inte tyckte om när han gjorde så inför andra människor. »Man måste vara snäll, Teddy. Ibland måste man vara snäll, även om det är svårt.« Teddy stirrade på metalldörren. Det hade han gjort före häktningen också, då han formellt bara varit anhållen. Han lyssnade efter ljud: hasande tofflor i korridoren utanför. Han lade sitt öra mot dörren. Försökte höra om någon andades utanför. Han åt sin mat som en munskänk. Först petade han i den, spanade efter krossade tabletter eller märkliga vätskor. Sedan tog han små bitar i taget och sökte med smaklökarna efter minsta lilla antydan till besk eller bitter smak. När de gick med honom upp på taket för att han skulle få sin utetimme, spände han hela kroppen. Beredd på någon form av attack, som han inte visste hur den skulle komma eller varifrån. »Vi känner inte varandra«, sa häktesvakten Britta som ledde honom upp till buren på taket. »Så du behöver inte titta på mig som om jag ska sätta krokben för dig eller så.« Teddy förstod hur han uppfattades. Det var den nya känslan i honom, den nya tanken som dominerade hans skalle. Uppe i själva buren ställde han sig så långt bort från dörren som möjligt, även om den bara låg fyra meter bort, och väntade. Han visste inte på vad, men någonstans i huvudet såg han den grå rostiga metalldörren öppnas och någon komma upp hit. Någon som ville honom illa. De visste nu att han visste. De hade mördat Fredrik O Johansson. _De_ var beredda att göra exakt vad som helst. På natten låg han vaken. Samma tankar om och om igen. Han hade ringt Emelie – sin advokat fick man alltid ringa oavsett restriktioner och isolering. Han ville så gärna be henne kontakta _Kum_ – men vågade inte, linjen var antagligen mer avlyssnad än Assanges telefon på Ecuadors ambassad. Ögonen vidöppna. Teddy hörde sin egen andning. Skriken och vrålen från orutinerade idioter i korridoren hade upphört nu, till och med dårarna somnade efter en stund. Det fanns ingen klocka i cellen, och de hade så klart tagit hans mobiltelefon, men Teddy gissade på att hon var efter midnatt. Dygnets enda mörka timme i juni. Kanske borde han läsa igenom häktningspromemorian som han fått med sig av Emelie igen – men det var ingen idé. Han hade sett allt som fanns att se i den, inklusive bilderna på honom själv med kofoten i händerna. Han försökte andas tystare. Han kände sig kall, stel. Sedan förstod han vad det var med honom. Han förstod med ens vad den nya känslan var för något, en feeling han aldrig upplevt förut. Han – Teddy Maksumic – var rädd. _Skräckslagen_. För första gången i sitt liv var han rädd på riktigt. Rädd för sitt liv. För sitt ofödda barns liv. Det var sjukt: han hade kidnappat och slagit folk, han hade gripits av insatsstyrkor, fått deras MP5:or riktade rakt i nyllet, han hade krigat mot _Kum_ , hållits fången av galna snutar. Han hade varit med om mer skit än nittionio komma nio procent av Sveriges befolkning. Ändå hade han aldrig varit rädd, inte _verkligen_ rädd. Aldrig så att vartenda ljud fick honom att känna en kall stöt gå genom kroppen. Aldrig så att hans andning blev ojämn bara av tanken på att han skulle behöva sova här. Men nu: han vågade inte ens röra sig i sängen. Det enda han ville göra var att lyssna – om någon väntade utanför dörren, om någon tänkte ta sig in. Han vaknade och insåg att han inte kunde andas. Han kippade, och kippade igen, men det kom ingen luft. Han försökte sätta sig upp, men något höll ner honom, pressade över hans rygg. Det var ingen dröm. Det var INGEN DRÖM. Någon höll på att strypa honom bakifrån, det satt en människa på hans rygg. Han försökte kasta sig åt sidan, men något snörpte åt om hans hals. Han måste få andas, han måste få syre. Han försökte skrika, men utan luft kom inget ljud. Han klöste med fingrarna på föremålet som drogs runt hans hals, men fick inget grepp. Hans ögon höll på att tryckas ur sina hålor. Han tänkte på Emelies mage. Teddy slet med ena handen, men fick inget tag med fingrarna. Han borde ha förstått det här: strypning – det bästa sättet att få det att se ut som självmord. Det hände varje år att någon intagen hängde sig i sitt eget bälte eller lakan. Han kastade sig omkring, försökte trycka bort personen som höll ner honom bakifrån. Han drog efter en anda som inte fanns där, han kände hur allt började snurra. Hur många sekunder skulle han klara? Ett rep grävde sig in i hans hals. Skar av hans luftvägar. Hans huvud höll på att sprängas. Han höll på att försvinna. Luft. Andas. Han såg ett vitt ljus framför ögonen. Bilder flimrade förbi. Emelies mage i väntrummet innan förhandlingen, hur hon bar den tjocka häktningspromemorian. Han sökte med handen under sängen. Kände papperna – han hade legat och läst i dem innan han somnat. Blixtar framför ögonen. Allt snurrade. Han var på väg bort nu. Han fingrade famlade efter gemet – där, han kände det. Han försökte pressa sig mot kanten av sängen, han fick upp gemet. Han hade lekt med det tidigare i dag, böjt upp det så att det nu var en tunn metallpinne. Sedan: hans kropp höll på att säcka ihop, men med en sista kraftanträngning krängde han till i en rörelse. Ett kast, ett slag, ett hugg: han körde upp det före detta gemet bakom sig, mot personen som försökte ta hans liv. Ett ploppande ljud, som när vätska spills. Han kände hur det uträtade gemet trycktes in i något mjukt. Något på en kropp. Hans hugg hade träffat. Ett öga, en kind? Greppet om hans hals lättade, en tung kropp dunsade ner på golvet. Teddy slet i repet som snörpt av hans andning. Kastade sig åt andra sidan, flämtade, hostade. Mannen som försökt döda honom var redan på väg ut genom dörren, Teddy såg hans rygg i dunklet, och sedan den breda flängiga gestalten i siluett mot ljuset från korridoren när dörren öppnades och slog igen. Teddy försökte ställa sig upp, men var tvungen att hämta andan först. Han hörde hur dörren låstes utifrån. Han föll ner på sängen igen. Sög in luft. Teddy tryckte på påropsknappen, skrek och bankade i väggen. Han var i alla fall vid liv. Mannen hade smugit sig in när han sov. Och då kom den över honom igen, fast ännu starkare. Känslan som han burit på ända sedan de grep honom. Känslan som han inte känt igen, som han inte trodde att han upplevt på riktigt förut. Den sköljde genom honom med full kraft: en rent fysisk effekt i hans huvud och kropp. Han började skaka, darra som en sjuk människa. Rädslan. ## 46 Nikolas handflator halkade nästan på ratten. Han brukade aldrig svettas om händerna, men i dag var det som om alla kroppens svettkörtlar opererats in på ett och samma ställe: mellan hans tumme och pekfinger. Han visste varför. Bello satt i passagerarsätet, de var på väg med kartongerna med explosiva medel som Isak beordrade dem att fylla på med jämna mellanrum. Nikola var inte bara rädd för innehållet i de där lådorna: de pajade ryggen också – tunga som betong. En skåpbil: från Sjöbergsgatan till Selmedalsvägen, från Selmedalsvägen till dit de var på väg i dag, och så vidare. Vilken normal människa körde runt med en massa _bomber_ från ett ställe till ett annat? Det var ett sjukt jobb, men någon måste göra det. Bello hade snackat om det förut: Mr Ett byggde upp något slags lager. När de var klara med det här hade Bello lovat att visa Nikola telefonkyrkogården på botten av sjön. Nikola höll ratten med ena handen samtidigt som han torkade av sin andra handflata mot byxorna. Den här skåpbilens lastutrymme var så fullt av sprängmedel att de antagligen skulle få livstid för försök till ett terrordåd om de skulle haffas nu. Det var ett hån: av alla jävlar skulle just han tvingas köra omkring med bombgrejer, när det var han som nästan sprängts ihjäl förra året. Han kunde inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om han bromsade för hårt eller svängde för kraftigt i en kurva. Eller om någon krockade med dem. Hägersten skulle få se en eldboll i size med Globen stiga upp på horisonten. Stockholmarna skulle tro att Putin anfallit på riktigt eller att IS inlett en attack mot stans södra förorter. Tre timmar senare kom Nikola upp till ytan. Han hade köpt cyklop, snorkel och en vattentät ficklampa inne i Södertälje. Sjöns vatten omslöt honom som ett kyligt täcke, men det var inte djupt, bara ungefär en och en halv meter, och ganska klart, botten var stenig. Han såg bättre än han trodde – små svarta föremål. Avlagda mobiltelefoner. Efter några minuters dykande hade han fiskat upp nio stycken. »Jag är säker på att jag slängde en lur åt Mr Ett här i januari, det var lite is här då, så jag körde några åk med skridskorna också«, sa Bello och pekade på en av telefonerna. »Den där var det, Samsung S5. Jag är tuzen procent säker.« Nikola försökte le – kompisen hade antagligen inte åkt skridskor sedan fritids tvingat dem när de var åtta år – fast inom sig kände han sig värre till mods än när de för en stund sedan burit in kartongerna med sprängämnen på en ny hemlig adress i länet. Han klättrade upp på klipporna och svepte en handduk om sig. Luften var varm, ändå kände han hur han skakade i musklerna. Han ville ringa Roksana, höra hur allt gått, om han kunde hjälpa henne. Men något höll honom tillbaka: han måste avsluta det här med telefonerna först. Han måste få reda på vem som egentligen var inblandad i mordet på hans bäste vän. Det var för stort för att bli hängande i luften. Han såg en taxi köra upp på infarten nedanför kompisen. Han visste vad chauffören hade med till honom, det var från Loke. Teddys gamle kåkpolare hjälpte honom igen och igen. Nikola gick ner, hämtade kuvertet, betalade chauffören och sprättade upp det. Däri låg ett vykort och telefonen. Handstilen på vykortet var barnslig, nästan lika oläslig som hans egen. _Lilla Pluttiplutt, tro det eller ej men med en hårtork och lite ris kan man göra underverk. Jag öppnade luren, blåste ur den, och lät den ligga i en påse med Uncle Bens bästa i två dygn. Den funkar igen, och jag har knäckt pinkoden. Så nu kan du kolla allt. Koden är: 7586. Puss &Kram / Loke_ Nikola satte sig vid köksbordet med luren i handen – luren som Bello pekat ut. En av Mr Etts gamla telefoner, den han hade haft när Chamon sköts. Nu skulle han titta i den. Från den gamla planschen på väggen blängde Al Pacino ner på honom. Tony Montana satt vid sitt skrivbord med en guldklocka på armen och ett kristallglas med whisky på bordet. Han hade sin snygga fru och allt gick så chokt bra, ändå såg han bara pissigt förbannad ut, bitter, trött på hela skiten. Mörkret i Montanas blick sköt ut från bilden och mötte Nikolas ögon. Han hade nått botten när de var i Dubai efter att Yusuf dödats. Men då hade han ändå fortfarande trott att han var en del i en familj, ett broderskap. Han hade trott att han hittat sin plats, trots all jävelskap som snuten hittade på, trots att han förlorat sin bäste vän. Han hade trott på en gemenskap som ändå var värd någonting. Men de hade knullat honom. Och grejen var att någon _alltid_ hade knullat honom. Han såg det tydligt nu, ett mönster, en linje rak som ett fucking laddstreck som löpte från början till nu: till slutet. Trots att hans morfar lärt honom läsa när han var fem år gammal, trots att hans svensklärare i femman sagt till honom att han var en »oslipad diamant« – och han visste inte riktigt vad hon menade med det mer än att mamma förklarat att det var något bra, att det betydde att han hade »enorm potential« – så sket sig allt. Han hade aldrig varit en nörd, men inte heller en av de som jiddrat mest, han hade bara velat leva sitt liv, hänga med sina polare. Men hela klassen, hela skolan – nej, hela området – var dömt från början. Ett problemterritorium, definierat av att de vägrade anpassa sig. Men anpassa sig till vad? Deras röster ansågs ändå ha för mycket brytning, vara för högljudda och störiga, utan att någon ens lyssnade på innehållet i det de faktiskt sa. Deras teckningar betraktades som klotter och skadegörelse oavsett vad de föreställde. Deras tankar ansågs medeltida, våldsamma, brottsbe-fucking-jakande, utan att någon ens ställde sig frågan varför Nikola och hans bröder tänkte som de gjorde. Det snackades om att alla var födda lika men så gjorde förutsättningarna att deras liv skilde sig åt, det var bullshit – de var födda _olika_ men förutsättningarna gjorde att deras liv blev inpressade i samma form. De var som fågeljäveln i Angry Birds: man släppte iväg den i slangbellan och alla visste att den skulle krascha längre bort, aldrig nå till himlen. Den enda frågan var hur mycket den skulle kunna förstöra och rasera på vägen ner. Han öppnade Isaks telefon med koden. _7586._ Han såg de vanliga apparna. Isak var sparsmakad precis som Chamon: det var naturligt när han aldrig ägde en telefon längre än några veckor. Meddelanden, bilder och kameran, telefonfunktionen, WhatsApp, Vicker, Snapchat, kartor och Youtube. Han scrollade igenom sms:n men hittade inget. Sedan rullade han igenom WhatsApp. Och han såg. På dagen då de attackerat gymmet, då Chamons käke blivit halvt bortskjuten. MAMMA. KNULLARE. Skiten låg kvar, bevarad sedan ett halvår på botten av telefonkyrkogården – ett meddelande från Isaks telefon. _Han är här nu. Ni kan komma och ta honom._ Nikola läste det på _repeat_. Han försökte samla tankarna, se hela bilden. Han tänkte på samtalet han haft med Isak när han besökt Chamon på sjukhuset. Hur Isak velat veta hur länge Nikola skulle stanna vid sin kompis sida, och att mördarsvinen kommit _efter_ de två timmar som Nikola först sagt att han skulle bli kvar, att de hittat upp till avdelningen alldeles för snabbt. Han visste två saker. Det ena: det var Isak som låg bakom det som hänt Chamon. Nikola visste inte varför Mr Ett valt att beordra Chamons död, men bossen var den skyldige, det var tuzen procent säkert. Det andra: allt som varit betydde noll. Den enda väg som fanns nu var framåt. Han måste ta ner Isak. Det spelade ingen roll hur högt priset skulle bli. Han måste göra det han måste göra. Samtidigt: hur fan skulle han klara det? Han behövde veta mer. Få mer information. Förstå om någon skulle vara lojal med honom. Han behövde prata med någon. Och det fanns bara en som kanske kunde hjälpa. Hans andre ärkefiende: Simon fittan Murray. Snuten. ## 47 Ett slags feber brann i henne, men utan att tempen visade över 37,5: det var som om inga intryck fastnade, som om allt hon såg eller hörde gled av. Ibland visste hon inte ens var hon vaknade – vilket kanske i och för sig var förståeligt eftersom hon inte ens vågade bo hemma hos Josephine längre, utan bytte mellan olika hotell – ibland på dagarna glömde hon vart hon var på väg och innan hon försökte somna kom hon på att hon glömt att äta. Och hela tiden: känslan av att hon var övervakad, att någon betraktade henne, uppfångade vad hon sa i telefon. Hon visste att Teddy hade bott i en bil, levt på rymmen inte bara undan polisen. Varje gång hon vände sig om på gatan tyckte hon att samma personer rörde sig undan. Varje gång hon checkade in på ett hotell fick hon känslan av att mannen i fåtöljen i lobbyn stirrade på henne, med en Bluetoothhörlur i örat. Kanske hade hon blivit paranoid igen, som i garaget när hon slagit sig. Hon hade slängt polisens personlarm i en gatubrunn. Om några dagar var det midsommarafton. Någon hade försökt ta Teddys liv i hans cell. Det var sjukt, vidrigt – något av det värsta Emelie hört talas om. För trots att hon inte höll rättssäkerheten i den svenska kriminalvården högst i världen, trots att hon kände till bristerna i rättssystemet, de lättvindiga häktningarna och de långa isoleringstiderna, litade hon i grunden på systemet: Sverige var ändå en av världens mest stabila rättsstater. Visst kunde vissa plitar vara en aning korrumperade och vissa poliser gå för långt ibland, och visst blev det bråk mellan intagna på anstalterna som ibland ledde till grova brott – men det här gick över alla gränser. Att någon som satt ensam i en häktescell, isolerad med fulla restriktioner, kunde utsättas för ett mordförsök var _unheard of_. »Vi vet att Teddy Maksumic pratat om det där, men ingen här har sett nåt«, sa vakthavande plit när Emelie tog upp saken. »Han får väl göra en polisanmälan så får nån komma hit och prata med honom om det.« Plitens läppar glänste som om han just smort in dem med olja. Jättebra idé, tänkte Emelie, _någon_ som antagligen kommer försöka ta livet av honom igen. »Men ni har väl övervakningskameror här i korridoren?« »Visst, jag försökte faktiskt kolla dem när din klient började prata om det där, men det finns inget sparat från den natten, tyvärr.« Plitens läppar blänkte nu så att hon hade kunnat spegla sig i dem. »Du tycker inte att det låter lite märkligt?« Den så kallat vakthavande pliten tog upp en tub med något slags läppbalsam: _Mot munsår och herpes_ , hann Emelie läsa. »Nej, faktiskt inte«, sa han. »Så är det nästan jämt, tyvärr. Kriminalvården är inte vad den brukade vara. Och du vet, det händer att intagna försöker ta sina liv, många är suicidala, att hänga sig i cellen är det vanligaste sättet, tyvärr. Så vi kan ju inte utesluta att det var det som din klient försökte göra. Vi gör kontroller av honom nu fyra gånger i timmen. Så att han inte försöker igen.« Emelie darrade när hon klev in till Teddy. Märkena runt hans hals såg ut som små röda knottror. Hon visste att han inte var suicidal. Hon berättade vad pliten utanför just sagt. »Jag förstår honom nästan«, sa Teddy. »De kan aldrig i sina vildaste drömmar tro på vad som hände.« Emelie skruvade på sig. »Men de måste ju veta om nån anställd här inne har fått ett gem i ögat? Jag tänker försöka ta reda på det.« De satt mitt emot varandra i det lilla besöksrummet där det kändes som om tiden stått stilla sedan åttiotalet. Det skitiga linoleumgolvet, det rangliga bordet i plywood med repig träfaner som var fastskruvat i golvet, den gamla telefonen med lockig sladd: en sådan som du bara såg på filmer nu för tiden. »Jag pratade med Dejan och han är så klart beredd att vittna«, sa hon. »Men som vi pratat om förut så är det osäkert om det hjälper, snarare riskerar det att få motsatt effekt.« Teddy suckade, en lång stönande suck. Emelie hade aldrig hört honom låta så förut, inte på det sättet. Hon tittade på honom. Även om han gjort de märkliga ansiktsbehandlingarna för att se annorlunda ut, var det som att han såg tröttare ut än vanligt. Som att under den stramare huden fanns ett ansiktsuttryck som inte funnits där senast de setts. Hon insåg med ens vad det var. »Emelie, jag är rädd«, sa han som om han läst hennes tankar. Det sista ordet verkade smaka så illa i hans mun att han spottade samtidigt som han uttalade det. »Och det hade jag kunnat leva med förut. Men inte nu, inte när det finns två till att bry sig om. Jag måste bort härifrån, på nåt sätt, så är det bara. Jag måste lösa allt. För din och barnets skull.« Emelie visste, på samma sätt som hon brukade känna i kroppen att hon höll på att bli sjuk, att han hade rätt. Han måste bort från häktet. Tio gånger om dagen sökte hon chauffören som kört Ubertaxin. Till slut svarade han. Hon försökte prata med honom, han lät som en ung man från något arabisktalande land, men hans ordförråd omfattade kanske sammanlagt femtio ord på svenska och ännu färre på engelska. De fick ses i stället: Emelie erbjöd honom en tusenlapp för att prata. Han kunde se körningen i sin logg. 19 januari, Gösta Ekmans väg, en arton minuter lång resa. Färden syntes som en blå orm på kartan i killens app. Han hade släppt av kunden i korsningen Regeringsgatan–Mäster Samuelsgatan. Problemet: adressen sa henne inte mycket – det var mitt inne i city. Och ännu värre var att telefonnumret som var registrerat på resenären verkade vara ett kontantkortsnummer. Hon prövade till och med att ringa det några gånger – men telefonen på andra sidan var avstängd. Emelie granskade de få dokumenten hon fått ut som rörde ägandet av Hallenbro Storgården. Advokatbyrån Suarrez Augustin Landman, bolagen som i olika tur ägde herrgården genom Nordic Light Investment Group Ltd via Paradise Nordic Estates Ltd och så vidare. Hon fick flashbacks, igenkänningsvibbar – allt luktade hennes gamla liv som affärsjurist. Hon kollade vidare på de gamla bolagen som Mats hunnit nämna innan han beskjutits i Oslo. Bolagen som varit kopplade till männen han träffat på herrgården tio år tidigare. Hon beställde ut papper från finansmyndigheterna i mer än tio olika jurisdiktioner. Hon ringde gamla kollegor på byråer runt om i världen. Hon mindmappade hela skiten i sin dator: ritade cirklar, rektanglar och drog linjer. Gemensamma namn på styrelsemedlemmar – advokater som satt som målvakter för de egentliga ägarna – adresser, dagar då bolagen registrerats. Hon jobbade dygnet runt. Barnet i henne rumsterade. Hon drack mjölk och åt lakrits. Hon bredde ut anteckningspapper på hotellrummens sängar. Hon höll sig om magen, skrev som om hennes fingrar var frikopplade från hennes kropp, som om de hade tio gånger mer energi än hon egentligen kände nu, hon drack kaffe med fantastiska mängder mjölk, hon ringde folk i Hong Kong, på Malta, i Panama. Hon fejkade ärenden, utgav sig för att ringa från Leijon, låtsades vara insatt. Ibland fick hon svar, oftast sa de ingenting, höll på sekretessen. Hon betalade för att få tillgång till handlingar i ett pedagogiskt ordnat visselblåsarsystem på nätet. Flera av bolagen fanns med, men där syntes också namn på verkliga människor. Hon började kunna se ett mönster. Det var ingen vacker syn, men på något sätt blev hon inte förvånad. Flera av bolagen hade initierats från Sverige. Och firman som hjälpt till att sätta upp dem på olika platser i världen hade ett namn som var alltför bekant för henne: Leijon advokatbyrå. _Surprise_ – men kanske ändå inte. Parallellt visste hon att Loke jobbade med trojanen som Teddy lyckats installera i Polismyndighetens datorsystem precis innan han greps. »Jag kommer hitta nåt, sötnos«, tyckte Loke. »Men du måste ge mig lite tid.« Och hela tiden: hon måste komma på något sätt att få ut Teddy. Hon övervägde att åberopa Dejan ändå: coacha honom stenhårt mot alla advokatetiska regler till att hitta på en story som höll utan att misstänkliggöra honom. Men det skulle inte fungera: Dejan hade ju redan gripits en gång, när Teddy bestämt träff med Nina vid Slussen. De _visste_ att han var kopplad. Dessutom låg en huvudförhandling åtminstone månader bort – och hon behövde Teddy vid sin sida nu. Vem var lojal med honom? Hon tänkte på Nikola, men han verkade ha försvunnit ur Teddys liv. Frågan dundrade i huvudet: vem fanns det mer? Det måste finnas någon hon kunde lita på. Hon ringde Loke och Tagg – hans gamla kåkpolare – men de var samstämmiga i sina råd: »Att frita nån från häktet är omöjligt. Enda gången vi hört om att nån rymt därifrån var när den där gängledaren som kidsen kallar för _nya_ _Kum_ flög från taket med en helikopter. Men det var överkurs.« Det måste finnas någon annan. Hon kunde bara komma på en till person, en person som Teddy egentligen borde hata. _Kum_ satt på andra sidan hennes skrivbord och såg kritisk ut. Han försökte inte ens dölja hur han stirrade. »Du borde ha tyngre möbler«, sa han och gestikulerade mot Emelies vita Ikeaskrivbord och billiga besöksstolar. »Klienterna gillar tunga möbler, det står för stabilitet och kompetens.« Den övre delen av _Kums_ ansikte var helt stilla när han pratade, orörlig, som om det tillhörde ett annat ansikte eller satt på en annan människa. Emelie var helt säker på att Jossan skulle kallat maffiabossens panna för Botoxslapp. Emelie hade fått tag på honom lättare än väntat: han stod skriven på en adress på Lidingö och svarade snällt när hon ringde på det fasta numret. »Jag är advokat. Så det här är inte helt okomplicerat för mig«, började Emelie. _Kum_ verkade knappt lyssna, han drog med fingret över dörren på hennes ena aktskåp. »Är det här också Ikea?« sa han. Emelie undrade om han ville provocera henne på något sätt. »Är du inredningsintresserad?« Hans panna var stel som på en vaxdocka. »Jag har nämligen en babysäng i källaren, du kanske vill ha den?« Emelie nickade, mest för att komma vidare i samtalet. »Men innan jag lovar bort den«, sa _Kum_. »Och innan jag lyssnar närmare på dig, vill jag veta vems barn du bär på.« Folk såg så klart att hon var gravid. Men än så länge hade Emelie inte berättat för någon vem pappan var. Det fanns ingen anledning för andra att få reda på det: inte när barnets far satt häktad för mord. Men _Kum_ var hennes sista hopp. »Pappan är mannen som satt åtta år i fängelse för att han utförde ett uppdrag som _du_ gav honom.« _Kum_ vickade fram och tillbaka på stolen. »Jag misstänkte nästan att det var han«, sa han – fortfarande med ett ansikte så stilla att inte en enda atom kunde röra sig där. »Du lät så desperat på telefon. Ni kan få vår lekhage också, den kostade en förmögenhet.« Ett mycket svagt leende spred sig över _Kums_ läppar. __ Förstod han inte allvaret i Teddys situation? »Det var inte för att prata om begagnade barnsaker jag ville träffa dig«, sa Emelie. »Det är för att diskutera situationen som Teddy hamnat i. Han måste ut därifrån.« _Kum_ verkade känna till det mesta redan. »Du vill att jag ska hjälpa dig att frita Teddy och då vill jag säga så här: Du är advokat och du har dina regler att följa. Om det nånsin kommer ut att du skulle vara inblandad i en sån här grej, så kommer de dra in din titel snabbare än de brukar förverka mina fejkade handikapptillstånd. Det antar jag att du förstår och har kalkylerat med.« Emelie nickade igen. Hon kände till spelets regler – hon tog en enorm risk som skulle förstöra hennes jobbmöjligheter för alltid om det gick åt helvete. Dessutom: att vara advokat var inte bara ett arbete för Emelie – det var hennes identitet. Men hon såg ingen annan utväg. Kum sa: »Jag har lyckats med många saker i mitt liv, tro mig. Till exempel blev jag blev beskjuten 1999 av två inhyrda hundar från Montenegro. De hade skaffat en pickup som de tänkte ta med min kropp på för att slippa lämna spår efter sig. Jag stod vid parkeringsautomaten utanför Hallunda centrum, på den tiden betalade jag p-biljetter, och de asen försökte glida upp bakom mig utan att jag skulle fatta. Men man blir inte _Kum_ för att man är slö. Man måste ha ögon i nacken och jag klockade deras nervevade ruta redan när de svängde in på parkeringen. De där hundarna försökte med en hagelbrakare, som om jag var en jävla anka. De första skotten krossade mer än tjugosju bilrutor, det läste jag sen i Aftonbladet. Men då låg jag redan och tryckte bakom en Saab 95. Hur som helst, du vet, på den här tiden var vi inte så vana vid drive-by-shootings i det här landet som i dag, men jag bar ändå alltid omkring på min gamla Zastava M70, från kriget. Jag brukade ha den i ett specialhölster på insidan av låret, det kunde se lite skumt ut när jag sträckte mig efter den, men när jag låg där under Saaben och på riktigt började fundera på varför jag inte skrivit nåt testamente, sket jag så hårt i om nån svenne tyckte det såg ut som om jag kliade mig på kuken när jag grävde efter min niomillimeters. Så jag drog upp vapnet och väntade under Saaben. Har du försökt gömma dig under en bil nån gång?« »Nej«, svarade Emelie och undrade när han skulle komma till saken. »Nä, jag tänkte väl det«, fortsatte _Kum_. »Hur som helst, det är inte så farligt som man kan tro. Visst det är skitigt och det är trångt, speciellt för en stor snubbe som jag, men det är intressant också. Man förstår verkligen bilens geografi, dess inre natur, om jag säger som så. Och jag minns att jag tänkte så här: om de tar mig nu så är jag nöjd, jag har levt mitt liv som jag ville, jag har aldrig jävlats med nån som inte förtjänade det och jag har fått se kamaxeln på en 95:a. Men de där två hundarna i pickupen förtjänade det nästan mest av alla jag någonsin träffat. Så jag rullade fram från under Saaben.« Dörren öppnades och Marcus tittade in. Han höll en bricka i handen. »Här kommer jag med kaffe.« Han ställde ner brickan med kopparna och den orangea kaffekannan från Stelton som Emelie var stolt över att hon skaffat. »Tack«, sa hon och hällde upp kaffe till _Kum_. »Ursäkta avbrottet. Fortsätt gärna berätta.« _Kum_ tog en klunk av kaffet. »Det spelar ingen roll.« »Jo, du var mitt i nånting.« »Det har ingen betydelse. Det enda jag egentligen ville säga med den där lilla storyn är att jag har klarat mycket i mina dar, men häktet är tyvärr bortom min räckvidd. Jag kan inte hjälpa dig att frita Teddy, jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Förresten, kan man få lite mjölk i kaffet?« Hon reste långsamt på sig, nedslagen över _Kums_ respons, öppnade dörren och ropade på Marcus. Tio sekunder senare kom han in med en kanna med mjölk. _Kum_ stirrade på honom som om han sett de två hundarna från parkeringsplatsen dyka upp igen. När Marcus gått ut vände han sig mot Emelie. »Vem är han?« »Det är Marcus, min biträdande advokat, han har i princip fått sköta min byrå de senaste månaderna. Extremt duktig.« »Lojal?« »Mycket.« »Modig?« »Det tror jag.« »Vad heter han i efternamn?« »Engvall.« »Inte Maksumic?« »Nej, vad menar du?« »Har du sett hur han rör sig?« »Jag har inte tänkt på det, direkt.« »Har du tänkt på hans kroppsbyggnad?« »Vad är du ute efter?« »Jag kan inte säga att han är lik Teddy i ansiktet, för det är han inte«, sa _Kum_. »Men sättet de rör sig på och deras kroppsbyggnad är i princip identiska.« Emelie hällde upp mjölk till _Kum_. »Jag förstår inte vad det har för betydelse om hans kroppshållning är lik Teddys eller inte?« »Det kan ha all betydelse i världen. Om vi har lite tur har jag just kläckt hur du ska få ut ditt barns pappa. Men då måste du lita på din lille advokat. Och antagligen erbjuda honom en rejäl bonus. Riktigt fet faktiskt, skulle jag rekommendera.« * TELEFONSAMTAL 110–135 (sammanfattning) Till/från: Pierre Danielsson (medmisstänkt) samt ett antal mäklare och bankmän i Sverige, Schweiz och England (namngivna i särskild bilaga) Från/till: Hugo Pederson Datum: 25 september 2006 Sammanfattning: Samma som ovan. Ingen av transaktionerna har ännu givit någon realisationsvinst, men det spekulativa värdet uppgår nu till mer än tjugofyra miljoner euro. Det kan även noteras att Hugo Pederson har ingått köpeavtal beträffande en fastighet i Upplands Väsby, Stockholm, till ett värde av ca fyrtio miljoner kronor. Fastigheten är dock ännu inte betald. TELEFONSAMTAL 136 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 25 september 2006 Tid: 09.34 HUGO: »Alltså det är helt sjukt det här, helt sjukt.« PIERRE: »Vad pratar du om?« HUGO: »Jag stämde träff med Mats på Odenplan som de bad mig om, jag sa att jag ville ge honom några dokument för det där bolaget på Isle om Man, North Term Investment, du vet. Så vi träffades där, ingenting var konstigt, men jag visste ju att det var de som ville att jag skulle träffa honom just där, så när jag hade sagt hejdå till Mats följde jag efter honom. Han gick mot sitt ordinarie jobb, och då promenerade han över Barnhusbron, du vet mellan Kungsholmen och Vasastan. Och vad händer då? Jo, en skåpbil kör upp bredvid honom och två snubbar kastar sig ur och slänger in honom i bilen. Fattar du?« PIERRE: »Vad sa du? Slängde de in honom i skåpbilen?« HUGO: »Ja, helt sinnessjukt, nu alldeles nyss. De bara grep tag om honom, och lyfte in honom där bak i skåpbilen. Jag var ungefär femtio meter bort, jag såg allt tydligt.« PIERRE: »Det kanske var ett skämt?« HUGO: »Det var inget skämt, det kan jag säga. Jag måste ringa polisen nu alltså.« PIERRE: »Men vänta, Hugo, varför ska du blanda in polisen innan du vet vad det handlar om?« HUGO: »Men vad fan, två jättar har just kidnappat Mats.« PIERRE: »Hugo, lyssna på mig. Vi har en enorm affär på gång. Jag tänker inte riskera den genom att polisen börjar störa våra partners. Så du ringer _inte_ polisen. Förstår du?« HUGO: »Men...« PIERRE: Nej, du ska inte ringa polisen. Du ska inte göra ett jävla skit just nu, förutom att gå tillbaka till kontoret och göra det du brukar göra. _Business as usual_.« TELEFONSAMTAL 137 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 25 september 2006 Tid: 10.40 LOUISE: »Åhhhh, vad kul!« HUGO: »Vad?« LOUISE: »Du är så underbar, Hugo, så gullig. Jag älskar dig verkligen.« HUGO: »Vad?« LOUISE: »Jag hörde av Fredrika som hörde av Calle att du köpt gården. Precis som jag ville.« HUGO: »Ehh, ja visst är det roligt. Jag ville att det skulle bli en överraskning för dig.« LOUISE: »Jag förstår det, men jag kunde inte låta bli att ringa när jag fick reda på det. Du är så fin, så omtänksam. Det kommer bli helt fantastiskt.« HUGO: »Ja, det tror jag också. Men vi har ju inte tillträtt än.« LOUISE: »Nä, men det är ju bara formsaker.« HUGO: »Ja, mestadels, ja.« LOUISE: »Alltså, jag är alldeles pirrig, jag har redan börjat möblera stora salen i huvudet, och inreda sovrummen, och tänka på tavelhängning i matsalen, och ljudsystem i teverummet, och biljardbord i herrummet. Och vilka hundar vi ska ha.« HUGO: »Det låter bra, Musis. Jag är glad att du är glad. Men några hundar blir det inte tal om, du vet hur jag känner för hundar. Och nu måste jag jobba vidare.« LOUISE: »Det förstår jag. Puss puss.« TELEFONSAMTAL 138 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 25 september 2006 Tid: 10.50 HUGO: »Hej Calle.« CARL: »Vad ringer du för?« HUGO: »För att jag behöver dig.« CARL: »Du är störd, vet du det?« HUGO: »Det har hänt massa skit, Calle, jag har hamnat i en riktigt jobbig situation. Jag vill be om ursäkt för att jag betedde mig som ett rövhål härom dagen, ett riktigt as var jag. Jag behöver dig, du är min bästa vän, har alltid varit.« CARL: »Vad är det som har hänt då? Har ni bråkat igen?« HUGO: »Nej, inget sånt. Jag har börjat göra affärer med fel folk, kan man säga. Och i dag för ungefär två timmar sen slet några biffar in en av mina konsulter i en skåpbil och försvann med honom.« CARL: »Vad säger du? Slet de in en av dina konsulter?« HUGO: »Jag tror att det rör sig om en kidnappning, och jag kan säga att de som slängde in honom i bilen såg inte roliga ut, typ juggemaffian. På riktigt alltså.« CARL: »Du har väl ringt polisen?« HUGO: »Det är ju det som är grejen: om jag ringer snuten så finns en risk att jag drar in en massa folk som jag inte vill dra in, och att jag inte kommer få vara med på framtida affärer och då skiter sig hela köpet med gården i Upplands Väsby. Louise hade fått reda på det av Fredrika, hon var överlycklig.« CARL: »Sorry, det var mitt fel. Jag berättade för Fredrika, men hon lovade att inte säga nåt till Louise.« HUGO: »Du kunde ju inte veta, de sladdrar så in i helvete, fruarna. Men vad ska jag göra?« CARL: »Vill du ses, ta en kaffe och snacka om det?« HUGO: »Gärna.« TELEFONSAMTAL 139 Till: Hugo Pederson Från: Göran Blixt (chef) Datum: 29 september 2006 Tid: 11.12 Göran: »Hugo?« HUGO: »Ja.« Göran: »Kan du komma förbi mig i eftermiddag? Jag vill prata med dig.« HUGO: »Absolut, men jag har ganska mycket nu. Vad gäller det?« Göran: »Du kan komma in nu också om du har mycket sen.« HUGO: »Jag är inte på kontoret nu.« Göran: »Nej, precis.« HUGO: »Vad sa du?« Göran: »Jag sa: nej, precis. Du har inte varit här särskilt mycket på sistone.« HUGO: »Jag har jobbat hemifrån.« Göran: »Okej. Men kortfattat kan jag säga att jag inte är nöjd med din prestation de senaste veckorna. Du är inte här tillräckligt mycket, och det är ju en sak, men dina rapporter håller inte måttet, och det är inte acceptabelt. Till det kommer att du de senaste dagarna har betett dig minst sagt märkligt. Jag vet uppriktigt sagt inte vad du håller på med, men vi har inte plats för några konstigheter här på Fortem Capital, det vet du. Du är betald för att leverera, inte för att vingla runt som en yr höna.« TELEFONSAMTAL 140 Till: Carl Trolle (kamrat) Från: Hugo Pederson Datum: 29 september 2006 Tid: 22.27 HUGO: »Tjena Calle. Är det okej att jag ringer och berättar lite?« CARL: »Visst, visst.« HUGO: »Alltså, jag har fortfarande inte ringt polisen.« CARL: »Varför inte?« HUGO: »Nä, det funkar inte. Men däremot har jag kollat upp vissa grejer.« CARL: »Vadå?« HUGO: »Jag såg ju registreringsskylten på den där skåpbilen som körde iväg med min konsult. Det är en hyrbil från OKQ8. Jag ringde dem och bad att få veta vem som hyrt bilen, men det vägrade de att berätta. Då ringde jag till Gurra Hamilton, kommer du ihåg honom från skolan?« CARL: »Ja, ja, han sitter i styrelsen för svenska OKQ8, va?« HUGO: »Precis. Och fem minuter senare ringde de tillbaka från stationen och berättade vem som hyrt skåpbilen, och jag fick personnummer och kopia på körkortet och allt på en snubbe. Så jag kollade upp den där jeppen, och han måste vara en målvakt för han har stått skriven på typ sjutton kursade bolag och har nolltaxerat de senaste tio åren.« CARL: »Låter som urtypen för en målis.« HUGO: »Exakt, men i går kväll åkte jag ut till honom med tio tusen spänn i en påse. Först ville gubben inte säga halv sju, men sen tryckte jag upp en tusing under näsan på honom och sa att det finns mer där den här kommer ifrån. Då berättade han att han lånade ut sitt namn ibland bara för att ha råd med hyran och gamla skulder. Jag gav honom två tusen till och då berättade han att han ibland tog uppdrag från riktigt farliga snubbar. ' _Kums_ pojkar', som han sa. Sen ville han inte säga ett skit mer, han bara satt och surade och tittade ner i bordet. Men du vet, jag hade ändå lyckats ta mig in och få honom att korka upp en vinare. Jag tjatade och hotade och gullade med honom, men han ville verkligen inte prata. Till slut bredde jag ut sex ovikta tusingar på bordet och sa att om han bara gav mig namnet på den han hyrt skåpbilen för så skulle han få de där sedlarna och lika mycket till, om namnet stämde.« HUGO: »Sa han nåt?« HUGO: »Yes, jag fick ett namn.« CARL: »Vem?« HUGO: »Jag har ingen aning vem det är, men tydligen heter personen Najdan Maksumic, men kallas för Teddy.« CARL: »Okej, ingen jag nånsin hört om.« HUGO: »Så klart, de där är gangsters. Hur som helst, jag kollade upp den här Teddy och han är ökänd, definitivt en del i juggemaffian, men ingen höjdare där, tror jag. Men jag åkte hem till honom.« CARL: »Menar du allvar?« HUGO: »Ja, jag gjorde det. Han bor i Södertälje, i en lägenhet, men han var inte hemma. Då gick jag ner till bilen och väntade utanför huset. Hela natten satt jag där, och halva förmiddagen i morse. Göran ringde till och med och undrade var jag var nånstans, han tycker inte att jag har skött mig på sistone. Men till slut dök den där Teddy upp, han såg trött och sliten ut, stor som ett hus, en riktig slugger alltså, och jag är helt säker på att han var en av männen som utförde kidnappningen. Så jag parkerade om min bil bakom hans bil när han gått upp till sig. Några timmar senare kom han ner och startade den. Och jag följde efter honom.« CARL: »Shit alltså, du är galen. Varför ringde du inte bara polisen? Du har ju ett namn nu.« HUGO: »Det går inte, har jag ju sagt.« CARL: »Så vad hände?« HUGO: »Jag körde efter honom, höll mig på ordentligt avstånd men hela tiden så att jag skymtade hans bil. Vi hamnade en bra bit utanför stan, bortåt Uppsala till. Han stannade vid nåt ödehus som såg rätt förfallet ut. Det stod en annan bil parkerad där också, en BMW, och efter några minuter kom en annan man ut ur huset, och det var den andra maffiatypen som slet in min konsult i skåpbilen härom dagen. Förstår du? Jag är helt säker på att de har min konsult i det där huset.« CARL: »Men då _måste_ du ju ringa polisen. Det gjorde du väl?« HUGO: »Nej, jag gjorde inte det. Jag bara åkte hem.« TELEFONSAMTAL 141 Till: Pierre Danielsson (medmisstänkt) Från: Hugo Pederson Datum: 30 september 2006 Tid: 01.34 PIERRE: »Du kan ju inte ringa så här dags.« HUGO: »Du väljer väl själv om du ska svara eller inte. Och du svarade.« PIERRE: »Vad är det då?« HUGO: »Jag måste ringa polisen nu för det där med Mats. Jag är helt säker på att han är kidnappad, och jag vet vilka som har gjort det.« PIERRE: »Men lägg av nu. Du överdriver.« HUGO: »Det är du som ska lägga av. De kanske dödar honom.« PIERRE: »Men jag har ju för fan sagt till dig att inte lägga dig i det där. Vad är det för fel på dig? Hela affären kommer gå åt helvete, du kommer inte göra en krona i vinst, tvärtom.« HUGO: »Det där är bullshit. Jag har redan mina positioner, och ingen kan ta dem ifrån mig, lika lite som nån kan ta de aktier du äger från dig. Och vi sitter i samma båt här, du, jag och vilka fler som nu är med. Ingen vill torska på den här affären, den är stor för alla.« PIERRE: »Men du har ju blivit galen. Ska du riskera en affär, värd, om jag gissar rätt, mer än femtio mill för dig bara för att du fått för dig att nån kidnappat en svettig kriminell pengatvättstönt?« HUGO: »Du lyssnar inte. Jag säger ju att affären inte kommer falla. Vi är för många som gjort ett bet på den nu. Jag kommer ringa polisen.« PIERRE: »Snälla, snälla Hugo. Vänta till i morgon. Sov på saken. Du kommer göra ditt livs största misstag.« TELEFONSAMTAL 142 Till: Hugo Pederson Från: Louise Pederson (hustru) Datum: 30 september 2006 Tid: 03.10 LOUISE: »Var är du nånstans?« HUGO: »Förlåt att jag inte hört av mig, Musis, jag jobbar.« LOUISE: »Men det låter som om du sitter i bilen.« HUGO: »Ja, jag är på väg till ett möte.« LOUISE: »Ett möte? Så här dags?« HUGO: »Ja, det kan man säga. Jag kan inte förklara nu, Musis, det är komplicerat.« LOUISE: »Jag blir ju orolig när du inte hör av dig. Du brukar alltid höra av dig om du blir så här sen.« HUGO: »Jag vet, jag vet. Jag berättar allt sen, jag lovar. Sov nu, och tänk på hur fin fastigheten kommer bli.« LOUISE: »Men när kommer du hem då?« HUGO: »Snart, om två timmar kanske.« LOUISE: »Men vem är det du ska träffa?« HUGO: »Jag får ta det i morgon. Jag lovar.« LOUISE: »Okej, älskling. Vi ses i morgon.« HUGO: »Ja, vi ses i morgon.« TELEFONSAMTAL 143 Till: 112 (SOS alarm, polisen) Från: Hugo Pederson Datum: 30 september 2006 Tid: 04.12 SOS: »SOS alarm.« HUGO: »Hej, jag vill anmäla ett brott.« SOS: »Jaha, vad är det som har hänt då?« HUGO: »De har kidnappat en man, Mats Emanuelsson.« SOS: »Kidnappat sa du? På vilket sätt?« HUGO: »Jag såg när de slet in honom i en skåpbil för några dagar sen. Och jag har spårat dem.« SOS: »Vart då?« HUGO: »I närheten av Uppsala, koordinaterna är 59.17 och 17.38. De har honom i ett hus där.« SOS: »Aha, det låter inte bra, men tack för adressen, vänta lite så ska jag skriva in den. Och vem är det som har honom?« HUGO: »Det vet jag inte riktigt, men en heter Najdan Teddy Maksumic i alla fall, det vet jag.« SOS: »Och har du några fler uppgifter om den här Teddy?« HUGO: »Nej, tyvärr.« SOS: »Och hur vet du det här?« HUGO: »Jag såg det.« SOS: »Såg du brottsoffret?« HUGO: »Nej, men jag är helt säker, jag såg när de förde bort honom.« SOS: »Och hur har du fått namnet på gärningsmannen?« HUGO: »Jag vet det bara.« SOS: »Och vad är ditt namn?« HUGO: »Det vill jag helst inte berätta, det känns väldigt olustigt.« SOS: »Aha, men det vore bra för oss att kunna få kontakt med dig, att veta vem du är.« HUGO: »Men nu har jag gjort det jag ska. Jag har anmält den här skiten och jag har gett dig adressen. Det får räcka så.« ## 48 Pissigaste dagarna __ i hennes liv: ändå hade Roksana tvingat sig att åka till aulan i Kista gymnasium, lämna ifrån sig sin mobiltelefon, visa sin _egen_ legitimation och sitta i över sex timmar med de fyra olika provpassen i högskoleprovet. På riktigt den här gången, hon själv – ingen annan. Det var matematisk problemlösning, kvantitativa jämförelser, diagram, tabeller och kartor, ordförståelse, meningskomplettering, med mera. Varje del var 55 minuter lång. Särskilt matten gick dåligt, huvudet gick inte i en rak bana, stressen blockerade tankarna, det tog minst femton minuter bara att läsa igenom första frågan – femton minuter hon inte hade. Hon tittade på provdeltagarna runtomkring: alla lutade sig ner, skrev med sina vässade blyertspennor, fokuserade, de visste vad de sysslade med. Hennes tankar fladdrade. Galningarnas krav. Hotet mot hennes pappa. Z som tydligen fortfarande satt häktad för grejer som hade med _Our Land Club_ att göra. Hon skulle misslyckas, det var klart. På rasten gick hon till toaletten och kräktes. Hon kände ett enormt behov av att åka hem till mamma och pappa direkt efter provet, men när hon kom dit var de inte hemma. Hon ringde pappa, och kände hur hon andades ut när han svarade. » _Baba_ , var är du?« »Mamma och jag ska på teater.« Roksana satte sig i deras kök och lyssnade på pappas musik. Var han en av musikerna på någon av låtarna? Sedan kom Caspar hem och satte sig där för att plugga inför någon tenta. Roksana gick till sitt gamla rum, lade sig på sin gamla säng och försökte kolla på Youtubecovers med Sofia Karlberg och ståupphumor med Clara Henry – sådant som hon glodde på för typ tre år sedan. Hon trodde det skulle få henne att slappna av, känna sig som tjugo igen. Glömma all skit. Det funkade inte. En miljon kronor. Hon måste börja försöka få ihop pengar, men hon var som förlamad. Galningarna tänkte på riktigt döda _baba_ – och inget hon gjorde kunde få bort tankarna på det, de snurrade runt i henne som i en centrifug: blockerade alla sinnen, liksom stängde av henne. Hon kände inte lukter eller smaker, hörde eller såg inte vloggarnas släta ansikten på mobiltelefonens skärm, kunde inte fundera ut några idéer alls, bara tänka på pappas oskyldiga utsatthet. Och när tidsfristen löpt ut – det blev kortslutning i huvudet. Hon ringde Z, som hon inte fått tag på sedan hon släppts. Någon svarade faktiskt, men det var inte han. Det var hans pappa. »Han kom till oss efter att han släppts och han ska bo här några dagar.« »Kan jag få prata med honom?« »Jag ska hälsa att du har ringt. Så får vi se.« Z:s pappas ton var tydlig: han var inte överförtjust i Roksana. Hon undrade vad Z sagt om henne. I stället ringde hon till Billie. »Billie, kan jag låna pengar av dig?« Billie lät glad på rösten. »Absolut, hur mycket?« »Några hundra tusen?« Det blev tyst i luren. Billie pratade norska på skoj: » _Kødder du_?« »Nej, faktiskt inte. Z och jag har hamnat i en sjuk situation.« »Vad har hänt?« Roksana hörde någon av Billies sambos i bakgrunden. »Jag kan inte prata om det nu.« »Jag fattar«, sa Billie. »Jag vill gärna hjälpa er, men hundra tusen har jag inte. Kanske tre tusen.« Roksana suckade, de avslutade samtalet. Hon höll kvar telefonen i handen. Hon ringde söta killen, som lovade att låna ut tio tusen – så snart han fixat ett nytt jobb. Hon ringde massa gamla köpare – men ingen var särskilt pigg på att låna ut annat än hundringar. Hon ringde till och med Ora Flesh: modellen, influensern, dj-guden – som kunde tänka sig att låna ut rätt mycket, bara Roksana kom förbi med minst tjugo gram k. Hon lade ner telefonen på sängen. Hon tänkte på Teheran. Tvärgatan hon, Leila och Val passerat en kväll och som var full med bilar, Mercedesar, BMW:s och så vidare. »Vad händer där då?« Det var första gången Roksana såg Leila med ett beskt ansiktsuttryck: hon såg riktigt sur ut. »Det är där de prostituerade går«, sa hon. »Men nu ska du få se nåt annat.« Val svängde in på en annan sidogata. Längre fram såg Roksana bilar som rörde sig och människor som hängde i klasar utanför en byggnad. Leila vände sig om. »Det här är Super Jordan.« De klev ur bilen. Stället syntes inte mer än genom att det lyste från en glasdörr i fasaden. Affärerna runtomkring var stängda. »Det sägs att ägaren har direktkanaler till borgmästaren.« Butiken var inte större än en Pressbyrå, men full med folk. I bakgrunden spelades musik som Roksana kände igen – det var Rolling Stones. På hyllorna låg cigarettpaket, jordnötspåsar och andra sorters snacks, flaskor med Tonic Water, sodavatten och jordgubbsmixar. Kunderna verkade undvika ögonkontakt med varandra, och vissa höll för sina munnar. Roksana stirrade. Sedan förstod hon. Det gick inte att ta miste: lukten av alkohol från folks andedräkter borde kännas ända ut på gatan. »Halva norra Teheran kommer hit när det behöver nåt efter midnatt«, förklarade Val. Leila skrattade till. »Det enda man inte kan köpa på Super Jordan är sin egen framgång.« Roksana reste sig från sängen. Det var kört. Hon var helt utan framgång – en riktig förlorare. Hon hade inga idéer kvar. Och det skulle drabba hennes pappa. Hon borde ta en överdos av något och begrava sig här i sitt gamla rum. Aldrig komma tillbaka. Hon tänkte på sina kusiner igen. Deras sätt att tala. Deras enkla närhet. Närhet. Hon ringde Nikola. ## 49 Han vakade över sig själv nätterna igenom, fast bestämd att inte göra om samma misstag som då: att somna i cellen. I princip utan mat: Teddy vågade inte äta annat än Kexchoklad och Snickers som låg inslaget i originalförpackningar – men han fick inte köpa hur många som helst från kioskvagnen, det fanns restriktioner för det också. Emelie hade förgäves försökt hitta någon anställd på häktet som sjukskrivit sig för ögonåkomma på sistone, men utan framgång – de vägrade släppa på sådan information. Men Teddy visste vad han väntade på. Det som skulle ske i dag. »Du har besök«, sa en av plitarna som brukade titta in i hans cell med jämna mellanrum. Pliten ledde honom genom korridoren. Lukten påminde Teddy om skolmatsalen i högstadiet. Marcus satt redan i besöksrummet. Teddy hade aldrig sett honom förut, men Emelie hade förklarat om och om igen att han var att lita på. Marcus ansikte såg ut som om någon pudrat det – så blek var han. »Har Emelie berättat för dig hur det här ska gå till?« var det första han sa. »Ja, hon var här i går.« Teddy kunde inte låta bli att beundra henne som fått sin biträdande advokat att gå med på detta, och ännu mer Marcus själv som uppenbarligen hade ett djupt förtroende för sin chef. Teddy hade aldrig hört talas om något liknande. »Är du säker på att du vill göra det här?« Teddy ångrade i samma ögonblick att han öppnade upp för Marcus att ändra sig. Marcus lade benen i kors. »Det är okej, vi har gjort bedömningen att jag inte löper nån risk. Det kommer se ut som om du överfallit mig och tvingat mig till det här. Och övervakningskameror är ju än så länge inte tillåtna i de här rummen.« Marcus bag stod på golvet. Teddy kände till rutinerna nere vid centralvaktens insläpp. Alla advokater var tvungna att gå igenom metalldetektorer och låta röntgenapparaten scanna deras väskor. Men det var aldrig någon som i övrigt kontrollerade innehållet och det var vanligt med stora väskor – ibland kunde förundersökningsmaterialet omfatta pappersbuntar på tusentals sidor. »Allt är med, det enda jag inte kunde få in var en sax för de är av metall«, sa Marcus. »Har du kunnat ordna det?« »Inte en sax«, sa Teddy och höll upp den gula Bicrakhyveln. »Men den här.« Ingen intagen på häktet tilläts ha rakhyvlar eller andra vassa föremål i sina celler, men det gick att anhålla om att få en engångsrakhyvel en gång per vecka när man duschade. Oftast räckte pliten bara in en ask och så fick man plocka hyveln själv – den skulle lämnas tillbaka när duschningen var avklarad. Teddy hade ryckt åt sig två stycken. Marcus tog upp en plastpåse och lyfte upp en liten handduk som han gav till Teddy. Handduken var fuktig och han började badda sitt skägg – förhoppningsvis skulle det göra att rakningen gick smidigare. Han hade önskat att det funnits en spegel här inne, men sådan lyx behövdes inte i ett besöksrum på Kronobergshäktet. Sedan började Marcus raka honom. »Jag bokade det här besöksrummet för två timmar«, sa han. »Så det borde räcka.« Teddy kände hur rakhyveln mer slet av hårstråna än skar av dem. »De har vant sig att se dig med skägg här«, sa Marcus och fortsatte dra korta snabba drag längs Teddys kind. Först _Kums_ hudbehandlingar och nu en främmande man några decimeter från hans ansikte som rakade honom lika noggrant som om det varit fråga om en reklamkampanj för Gillette. Marcus andedräkt luktade kaffe dolt under Stimorol. Fyrtiofem minuter senare var de klara. Teddys skäggstrån låg på golvet och hans kind var len för första gången på flera veckor. Han var klädd i Marcus kostym, slips och skor, och Marcus hade i sin tur hans gröna mjuka KV-kläder på sig och tofflor på fötterna. Kronan på verket var peruken som Marcus slutligen fiskat upp ur sin väska: den passade perfekt på Teddys relativt kala hjässa, och hade ungefär samma frisyr och hårfärg som Emelies gudabenådade advokat. Marcus smajlade. »Du ser ju inte ut exakt som jag, men vi får anta att vakterna här inte vet exakt hur jag ser ut.« »Kommer det funka?« Marcus flinade ännu bredare. »Nej, för du ser schleten ut, som nån som inte sovit på en vecka.« Teddy gned sig i sitt nya ansikte. »Men min chef tänker på allt«, sa Marcus. Han höll upp en liten necessär. En kvart senare var de klara på riktigt. Marcus hade mest sminkat honom under ögonen, men även i pannan. »Längre än så här kommer vi inte«, sa han och stoppade ner foundationtuben i necessären. »Du är nästan lika snygg som jag.« Teddy skrattade till för första gången på länge. Marcus satte sig ner på golvet och Teddy surrade fast honom i bordsbenet och band för hans mun med hjälp av ett sönderrivet örngott som han smugglat med sig från cellen. Sedan hängde han på sig besökstillståndet som Marcus haft runt halsen, öppnade dörren ut till korridoren och ropade på pliten som satt tjugo meter bort i vaktbåset. »Vi är klara här nu.« Pliten vinkade åt honom. Teddy tittade in på Marcus en sista gång. Han nickade åt honom: lycka till. Sedan stängde han dörren. Nu gällde det att de inte kom direkt för att föra Marcus – alias Teddy – tillbaka till cellen. Korridoren var tom. Glaset i vaktbåset blänkte och han skulle vara tvungen att passera det för att komma till den första dörren. Han försökte gå som en advokat skulle gå i de här utrymmena: självklar i sin närvaro, säker på att inte förbli inlåst här som sin klient, samtidigt alltid lite stressad, på väg till nästa möte. Med ens blev han extremt medveten om sin egen gångstil: alltid utan brådska, alltid med armarna gungande längs sidorna – alltid blicken rakt fram. Osa pondus, osa självsäkerhet, osa återhållen aggressivitet – det var inympat i honom. Han måste bort från det. Han tog snabbare steg, höll Marcus väska så avslappnat han bara kunde samtidigt som han försökte titta ner på sina skor: det satt övervakningskameror överallt här, som flugor på väggen en varm sommardag. Han ville inte att de skulle fånga hans ansikte. Han tänkte på när han varit några meter från att ta sig ut ur polishuset men blivit igenkänd. Teddy sneglade: det satt vykort och ordningsregler på insidan av vaktbåsets glas. En bisarr förnedring: VYKORT från andra plitar som var fria att resa vart de ville i världen. Pliten som satt där just nu läste någon tidning. Teddy skyndade på stegen. Sa ingenting när han passerade båset. »Hej då«, ropade pliten efter honom. Den blåmålade metalldörren var tung och klickades upp från vaktbåset. Här hade Teddy aldrig varit: ett litet rum med tre hissdörrar. Emelie hade förklarat: hissarna styrdes från centralvakten. Nu var det andra vakter som kanske tittade på honom i de runda svarta ögonen som satt i takets hörn. Han gick några steg fram och tillbaka – det var också ett tips från Emelie – eftersom de då skulle upptäcka honom lättare på övervakningskameran och skicka ner hissen. Samtidigt höll han hela tiden ansiktet vänt mot golvet. Det plingade och hissdörren öppnades. Helvete, det stod någon där inne. Teddy klev ändå in. Han såg skorna på den andre: välputsade, brunt läder med mässingsspännen. Han tittade på byxorna: gråa med pressveck. »Hej«, sa mannen. Teddy måste titta upp. Gråa ögon, skjorta, slips. Det måste vara en advokat. »Hej«, sa han. »Är du den nye hos Ramblings?« Mannen var kanske femtio år, hade slipsen uppknuten och en begynnande flintskallighet. Teddy kände svetten tränga fram över ryggen. Kostymen kändes obekväm och kliade så mycket att han ville riva sig själv mot hissens metallhandtag. »Nej«, sa han. »Jag är hos Emelie Jansson.« »Jaha, den byrån känner jag inte till. Sysslar ni med annat än brottmål?« Hissens display visade på våning tre. »Ehh, nej, bara brottmål. Och lite asylgrejer«, svarade Teddy och hoppades att det lät trovärdigt. »Jag kan tänka mig att den typen av mål exploderat på senare år. Jag ska presentera mig förresten. Jag heter Patrik Wallin.« Mannen räckte fram handen. »Och jag är polismästare.« Teddy ville nödbromsa hissen och slänga sig ut, det spelade ingen roll om han skulle behöva klättra i hisschaktet för att komma bort härifrån. Han stod instängd i en hiss med en snutchef, av alla jävlar. Fast kanske var det bättre med en högt uppsatt polis än en som verkligen jobbade på marken: risken att han skulle bli igenkänd borde på något sätt vara lägre. »Marcus heter jag«, sa Teddy bara, han hade inte en aning om vad Marcus hette i efternamn. Hans handflator var fuktiga av svett. Hissen skramlade till och stannade med en duns, dörren åkte upp. »Vi ses säkert nån gång«, nästan ropade Teddy och småsprang bort från hissen. Han fortsatte stirra mot golvet, men saktade snabbt ner stegen – en springande advokat skulle direkt dra blickarna till sig på centralvaktens teveskärmar. »Du, Marcus«, ropade polismästaren efter honom. Teddy fortsatte att gå, som om han inte hört. »Du, vänta.« Teddy ville inte vända sig om, han ville inte vänta på polisen vars steg han hörde några meter bakom sig. Ändå tvingade han sig: lugnade ner andningen, snurrade runt. Svetten rann som om någon stoppat in ett duschmunstycke under skjortan på honom. Han såg bilder i huvudet: mörkret i cellen. Känslan av att inte kunna andas. Fredrik O Johanssons utblåsta ansikte. »Du glömde din väska«, sa polisen och höll fram Marcus läderväska. Polismästaren blinkade med ena ögat. »Det är inte lätt att vara ny här. Man blir lätt stressad av alla låsta dörrar och klaustrofobiska hissar.« Lås och bom – Teddy skulle inte tillbaka. Han klev fram till luckan nere i centralvakten. »Hej«, sa han till pliten vars ansikte var otydligt bakom spegelglasreflexen. Han höll fram besöksbrickan. Pliten sköt ut en liten lucka under glaset. Teddy lade ner besöksbrickan. Hela tiden försökte han se så avslappnad ut som han bara kunde. Han intalade sig själv att Marcus bara var Emelies anställda advokat och att han bara jobbat ungefär ett halvår med brottmål. Alltså borde det stämma när han sa att han inte var ett känt ansikte här, kanske hade han aldrig ens varit på Kronobergshäktet. Teddy tänkte på när han muckat från sin åttaårsvolta. Dejan hade hämtat upp honom utanför anstalten i en assunkig BMW. Motorn hade låtit som en trasig traktor fast det inte ens var en diesel och avgaserna bolmade mot himlen som från en majbrasa. Metalliclacken och 18-tumsfälgarna på bilen hade för länge sedan tappat sin glans och den ena backspegeln var av någon anledning tejpad. Teddy mindes att han undrat om kärran verkligen skulle hålla hela vägen hem. Kanske skulle den tappa ett hjul någonstans i höjd med Tumba eller bara stillsamt rossla till och dö så att de blev sittande i timmar i minusgraderna. Han hade blickat tillbaka mot fängelset när Dejan skjutsat honom genom skogen och liksom räknat varje träd. Försökt insupa hur avståndet till hans gamla liv ökade för varje sekund. Pliten sa ingenting. Bara sköt ut luckan igen. Där låg ett körkort. Marcus Engvall. Teddy plockade upp det. Höll det hårt i handen, ansträngde sig för att inte börja springa. Det klickade i nästa tunga dörr. Han gick genom glasgången ut mot gatan. Det klickade i den sista dörren. Han öppnade den med båda händerna. Den kändes lätt, som om den var gjord av papper. Han stod ute på Bergsgatan. Solen sken. På andra sidan stod en Porsche Panamera med matt svart lack och svarta fälgar. Bilen tutade och Dejan vevade ner rutan. Visade världens bredaste tandrad. » _My friend_ , välkommen ut!« Emelie satt i passagerarsätet bredvid honom. ## 50 Nikola och Roksana träffades på Palm Village Thai Wok igen. Den thailändska kvinnan som drev stället kallade Roksana för »min nya dotter« och tog notan på huset. »Vi hade vår fabrik där nere förut«, sa Roksy och pekade med tummen mot golvet. Nikola ville att hon skulle le när hon sa det – för det var ändå en sjukt galen grej att Roksy hade kokat ketamin som värsta El Chapo Guzmán. Han visste hur mycket de fått sålt på sin fest och hur mycket de tjänat på biljetterna, men han visste också att de blivit av med allt. Efter thaimiddagen åkte de hem till henne. Lägenheten kändes tömd, som om hon var på väg att flytta ut, men Roksana sa att det var Z som stuckit. »Han har dragit till sina föräldrar i tjottahejti.« »Var ligger tjottahejti?« »Det är bara nåt man säger, och jag bryr mig inte«, svarade hon snabbt. »Jag vet bara att han inte ringer mig fast jag lämnat hundra meddelanden till honom.« »Har han gjort slut?« Roksy stannade till i sina rörelser – det var som en _mannequin challenge_ på riktigt. »Vi har aldrig varit ihop«, sa hon. »Det trodde jag att du visste. Du hängde ju ändå med oss i tre dagar.« Kanske visste han, kanske inte. För sanningen var den att han visste två andra saker också: han fattade att han kände grejer för Roksana. Ända sedan de hållit varandra i handen efter deras jätteklubb hade han varit säker, och det fanns inget sätt att låtsas för sig själv längre – han var helt nere i den här bruden, på riktigt. Men det andra han också visste var att grundregeln inte ändrats: den som visade korten först, riskerade alltid att torska. Det var en enkel princip som han inte kompromissade med. Att säga till henne vad som rörde sig i hans hjärta var ett steg ut i det okända. Ett steg han inte pallade att ta – därför tänkte han att hon säkert redan hade en snubbe, att hon hängde med den där Z. Att anledningen till att det inte blev hon och Nikola inte hade med hans feghet att göra. Men nu måste han tänka om. När hon tydligt sa att Z inte var med i bilden fanns det inga ursäkter längre. Och någonstans fattade Nikola ytterligare en grej: han måste ta chansen med den här tjejen – annars skulle han ångra sig resten av livet. Han hade redan förlorat så mycket, men nu när det fanns en grym grej att vinna – så måste han göra det rätta. För en gångs skull MÅSTE han fixa det. Han böjde sig fram, sköt fram munnen mot hennes ansikte. Han vågade inte titta ordentligt, kisade med ögonen, väntade på att ett skratt eller en örfil skulle komma. Men det blev inte så. Roksana hade också böjt sig fram. De möttes på mitten. Han tänkte inte ens på Chamon – han kände sig bara i balans. Nikola vände sig om i sängen. Nästa morgon. Lakanet var skrynkligt och hade dragits upp längs kanten: ett resultat av nattens aktiviteter. Bredvid honom låg Roksy. Hon sov fortfarande, hopkrupen i fosterställning, med täcket till hälften avkastat och sina mörka hårlockar hängande över ansiktet. Trots att rullgardinen var nerdragen var det nästan dagsljus i rummet: han såg tydligt de mikroskopiska rynkorna i hennes ögonlock, födelsemärket ovanför hennes ena kindknota och de långa ögonfransarna som liksom darrade av den regelbundna rörelse som hennes andning åstadkom. Allt med henne var fortfarande nytt, och kvalade ännu inte in i någon rutin. Hon var kanske den vackraste människa han någonsin sett – inte bara för att hennes ansikte hade den där mixen av mörkt och ljust som han tyckte så mycket om, utan också för att hon på riktigt verkade fatta allt han sa och tyckte, utan att fejka. Hon använde inte sin öppenhet som ett instrument för att komma åt honom, inte som alla kuratorer, soc-kärringar och personal på olika ungdomshem han mött. Samtidigt brann skiten i honom. Isaks svek. Mr Ett: en man som beordrade mord. På sina egna. För några kvällar sedan hade Simon Murray greppat Bello på krogen. »Jag hör att Nikola vill träffa mig«, hade han sagt. Bello ville inte snacka med snutar, ändå hade han nickat och framfört Murrays förslag på tid och plats till Nikola. Så de sågs vid grustaget, samma ställe som förra gången. Samma gråa depp. Samma töntiga Volkswagen. »Var det din gorilla som lämnade av dig i dag igen?« »Om du menar Bello så är han ingen apa. Men jag vet att ni snutar brukar kalla oss för sånt.« Fittan Murrays ansiktsfärg blev mörkare. »Jag menade inte så.« En grusmaskin gnisslade lite längre bort, det jobbades här i dag – Nikola hade trott att stället var övergivet. Han och Murray började gå bortåt. Snuten Murray lät nästan andfådd. »Så vad är det du vill?« »Jag ville snacka med dig om vad du vet.« »Varför?« »För det är för mycket skit som händer just nu. Jag vill få stopp på allt.« »Det undrar jag. Jag tror att jag har förstått det mesta.« »Vad har du förstått?« »Ni tog Yusuf och den andre killen av misstag, för ni trodde att Yusuf låg bakom mordet på Chamon.« Nikola avvaktade med att säga något. Simon Murray fortsatte: »Men nu tror du att Isak är den som ligger bakom allt. Eller hur?« Murray hade verkligen fattat. Nikola måste säga något. »Varför skulle jag tro det? Jag har inget emot Isak. Han är som en mentor för mig.« Murrays röst hade nästan gått upp i falsett nu. »Han kanske var det, det betvivlar jag inte, även om det är sorgligt eftersom du kunde ha valt en annan väg. Men jag tror inte du följer Isak längre.« »Det där är bullshit. Du kan inte bevisa nånting.« »Det har du ingen aning om.« Nikola satte händerna i fickorna. »Varför blir man snut, det har jag alltid undrat. Varför vill man vara inblandad så fort nåt dåligt har hänt?« sa han. »Är det inte en trevligare grej att syssla med saker som är positiva? Det måste vara nåt med er, nåt som gör att ni dras till skit.« Simon Murrays axlar såg spända ut. »Om du ger mig nån bit information kanske jag kan se till så att du klarar dig. Så du kan lägga av med allt det här.« »Nej, det är du som ska lägga av«, sa Nikola och tog upp sin mobiltelefon. »Jag kommer ihåg att du tyckte det var helt otroligt att Isak släpptes trots att åtalet mot honom var färdigt att lämnas in och bevisningen var fet.« »Ja, det var trolleri, men vad har det med det här att göra nu?« Nikola slog på inspelningen han gjort med Simon Murray förra gången de setts på det här stället. Fittan Murrays ansiktsfärg blev ännu rödare, hans mungipor föll söderut. »Lyssna nu på mig. Du ska bara ta det jävligt lugnt«, sa Nikola. »För du ger mig sekretessbelagd information i den här inspelningen. Det är tjänstefel och det är inte alls bra för dig, det fattar ju du också. Så för att jag inte ska skicka den här skiten till dina chefer vill jag att du svarar på en fråga.« Murray vred på sig – nu fattade han varför Nikola velat ses. »Jag vill veta vad grejen är med Isak.« Nikola lade armarna i kors: demonstrativt. Det gick trettio sekunder. Ljudet från vägen brusade i bakgrunden. »Du är ett litet as, vet du det«, sa Murray. »Kanske, men just nu ligger det ena aset sämre till än det andra. Så berätta för mig vad du vet om Isak, varför han släpptes.« »Okej, okej. Om du raderar den där skiten du spelat in, kan jag berätta det jag vet.« Nikola sträckte fram handen. _Deal_. Simon Murrays hals såg spänd ut. »Jag har själv nyss fått reda på det här, jag visste det inte själv när de la ner utredningen mot honom. Men jag hade på känn att det var nåt utöver det vanliga. Isak har varit informatör åt Länskrim i många år.« »Va?« »Du hörde vad jag sa.« Nikola hade hört – ända hade han inte fattat. »Ta det igen, tack.« »Jo, jag sa att jag har rotat runt och förstått saker. Isak har hela tiden spelat på vår planhalva, gett information till oss, byggt upp en relation med Länskrim, tjallat på dem han tyckte passade att bli tjallade på, sålt ut de som det behagade honom att sälja ut. Det var just det som Chamon upptäckte: att er boss var informatör. Fråga mig inte hur, men han fick reda på att Isak var en golare, som ni säger. Och därför var Isak tvungen att få bort honom. Attacken på gymmet var riktad mot Chamon från början, inte mot nån annan.« Nikola hade aldrig lyssnat så noggrant på någon i hela sitt liv, men han kunde ändå inte fatta. Sa den här snuten verkligen det han trodde att han sa? »Vad sa du nu?« sa Nikola. Han måste förstå. Han måste höra igen. De stod mitt emot varandra, ungefär jämnlånga. Murray – polismannen som ägnat de senaste åren åt att försöka sätta dit Nikola och hans brorsor, som prisats i tidningarna som » _polisinspektören som gjort det till sitt kall att rensa upp i Södertälje_ «, snuten som alltid skulle vara den rättfärdiga, den hederliga, den GODA. Nu ville Nikola höra vad han faktiskt sa. Murray upprepade samma sak igen. »Och jag tror«, sa han sedan, »att efter att Chamon attackerats så berättade han det han visste för Yusuf.« Nikola tänkte på Chamons ord där på sjukhuset, ord som kompisen inte kunnat uttala utan bara skrivit på en lapp: _Det går inte att lita på nån. Jag vill lägga av._ SHIT. Det var sjukare än han trott. Isak – bossen – var inte bara en mördare. Han var också en råtta. En golare. En förrädare. Nu måste han verkligen ta ner Mr Ett, nu var det berättigat på alla fronter. Det fanns ingen återvändo – men för att klara den saken behövde han hjälp. Det fanns bara ett problem, och det var att han inte visste av vem. Den första personen han kom att tänka på, den enda som egentligen var given nu, var Teddy. Men hans morbror hade häktats härom dagen och de hade inte hörts av på länge. Nikola hade själv suttit där, det var ingen bra plats. Han kunde inte ta det här med Bello, det var för mycket begärt att polaren skulle vända sig mot Mr Ett. Häktet, han tänkte på häktet igen, där Teddy placerats. Det var inte _bara_ ett dåligt ställe. Nikola hade fått en vän där, mannen som haft sina raststunder i grannburen: Kerim Celalî. Snubben som helikopterrymt, blivit gripen igen, men sedan på något magiskt sätt bara fått tre år i tingsrätten. Kerim: maffioson med fler än nio liv. Snubben som alla snackade om, som de kallade för _nya Kum_ , som verkade bygga ett imperium lika stort som den gamles. Nikola räknade månader och dagar. Kerim borde ha blivit villkorligt frigiven för bara några veckor sedan. Roksana slog upp ögonen. Nikola kröp närmare och lade ansiktet nära hennes. När hon blinkade rörde hennes ögonfransar vid hans. Han var helt naken – till och med Chamons guldlänk med korset hade han lagt ifrån sig på nattygsbordet. De kysstes. Han såg oron i hennes ögon – i natt hade hon berättat om snubbarna som krävde henne på en mille cash och som hotat att klippa hennes farsa om hon inte fick fram flosen. »God morgon, Roksy.« »God morgon, Nicko. Har du varit vaken länge?« »En stund. Hur mår du?« »Så där, du vet ju. De vill ha betalt om tre dagar, på midsommarafton.« »Jag vet. Vad ska vi göra?« »Du har redan gjort tillräckligt som lånat ut till mig. Jag måste försöka övertyga min pappa om att få låna resten på nåt sätt.« Nikola hade gett henne alla sina besparingar i går kväll: hundrafemtiofyra tusen kronor som han alltid förvarade i två rullar med gummisnoddar i byxfickan. Men det var inget lån, som Roksy sa – han tänkte aldrig kräva tillbaka pengarna. Han funderade på om han borde pantsätta guldkedjan och korset också – men de var ju egentligen inte hans. »Och du är säker på att jag inte ska snacka med dem? Jag kanske vet vilka de är.« Roksana smekte ärren på hans mage: de fysiska spåren efter explosionen han varit med om. »Nej, det kommer inte hjälpa. Jag har fått så många chanser nu.« »Jag följer i alla fall med dig när du ska träffa dem. Aldrig att du går själv till de där asen.« »Z och jag brukade kalla dem för galningarna.« Galningarna, tänkte Nikola: jag är precis som de. Det pep till i hans telefon. Ett Snapchatmeddelande. _Jag hör att du vill ses. Säg bara när så säger jag var. /Kerim_ _Nya Kum_ kunde tänka sig att träffa honom – han måste ta den här chansen. Nikola ställde sig upp och började ta på sig sina kläder. »När ses vi igen?« undrade Roksana. Nikola hade inte tänkt så långt. Han kysste henne på pannan. »Jag vet inte.« »Vad är det du ska göra?« Nikola visste reglerna, han kände till lagen bland brorsorna. Ändå kände han sig så soft med tjejen som låg i sängen att han ville att hon skulle känna till hela honom. »Jag kommer hamna i krig.« »Vad menar du? Krig?« »Det är svårt att förklara.« Han hörde hur sjukt det lät när hon använde det ordet. Krig. ## 51 Hon var gravid i vecka tjugo men kunde inte sova hemma. Hon skulle föda inom några månader och levde under dödshot. Hon bar på ett ofött barn och stan var penslad med löpsedlar med bilder på barnets pappa. _Miljardärens misstänkte mördare rymde från häktet. Misstänkt mördare band sin advokat på häktet. Misstänkte mördaren och före detta kidnapparen genomförde listigaste rymningen sen helikopterrymmaren._ Emelie och _den misstänkte mördaren_ satt i gillestugan under _Kums_ villa med en bärbar dator och buntar av papper och handlingar. Loke hade äntligen återkommit med information som han genom trojanen lyckats vaska fram i Polismyndighetens datasystem – men utan att sålla. Det var Emelies och Teddys jobb: Förundersökningsprotokoll från den gamla utredningen från 2006 om människorov mot Teddy, fu-protokoll från Benjamin Emanuelsson-målet, pågående utredningsmaterial som Nina Ley höll på med inom ramen för sin specialenhet. Mycket av det hade Emelie sett förut. Men där fanns också material hon inte stött på tidigare: den pågående förundersökningen mot Teddy angående mordet på Fredrik O Johansson till exempel, ytterligare utredningar som Nina verkade ha bedrivit, utredningar om Joakim Sundén – snuten som jobbat för svinen men som dödats för knappt två år sedan. I en annan värld hade hon och Teddy kunnat njuta av varandra. Men det fanns inte tid nu. De sorterade, strukturerade. Ville förstå omfattningen på materialet, skapa prioriteringsregler. De läste förhör, tekniska analyser, polisiära promemorior. De försökte se helheten genom alla delarna, se mönster. Nätverket var större än hon förstått: vidden på hela skiten blev fysisk när hon betraktade berget med material. Då och då kom _Kum_ ner till dem med mat. »Vad tycker du, Emelie, om mina _ćevapčići_?« Emelie älskade lammfärsjärparna, även om hennes aptit inte var den bästa. »Och det verkar som om ni trivs här nere hos mig.« Stället var fint, två stora soffor, en jätteteve med alla tevespel och streamingkanaler det gick att tänka sig, två hopfällda extrasängar där hon och Teddy försökte sova på nätterna. Teddy sa: »Jag kommer alltid att vara tacksam.« _Kum_ började gå uppför trappan. Han stannade i mitten och stack ut sitt huvud över trappräckets spjälor. »En stjärnadvokat och en av mina bästa män. Ni borde klara av att lösa det ni håller på med. Och ni borde fixa att få dig friad, Teddy, eller hur?« Emelie önskade att hon kunde hålla med mannen i trappan, Teddys gamle _gudfar_. Hon visste bara inte hur de skulle göra. I en av polisrapporterna i utredningen om mordet på Fredrik O Johansson såg Emelie att en övervakningskamera på herrgården filmat hur Fredrik O:s Range Rover rullat iväg från huset efter mordet. Polisen misstänkte att det var Teddy som tagit den. Emelie och Teddy förstod att det måste vara mannen som försvunnit med Samsoniteväskan. Polisen hade kontrollerat vägtullarnas betalstationer och sett hur bilen åkte in i innerstaden fyrtio minuter senare. Emelie tänkte att någon åkt Ubertaxi till City efter att ha hotat Katja. Sedan tänkte hon på bolagshandlingarna som fanns för ägandet av herrgården, som upprättats av Leijon. Hon fick en idé. »Jag måste åka härifrån«, sa hon till Teddy. »Jag ska kontrollera en sak på stan.« Hon stod vid ingången till huset där Leijon advokatbyrå låg. I gatuplanet fanns en kemtvätt, en skidklädesbutik och en Seven Eleven. Hon klev in i Seven Eleven-butiken och såg direkt att det var samma biträde som brukat stå där när hon jobbade i huset. »Hej, Gregory«, sa hon och log så brett att det nästan värkte i käken. »Det var länge sen. Hur är läget?« Hon var glad att hans namn stod på en bricka på bröstfickan. Gregory verkade känna igen henne – hon hade ändå varit en storkonsument av smågodis på sin tid. »Det är fint, jobbar du inte kvar på Leijon? Du har inte varit här på ett år säkert.« »Jo, jo, jag är kvar. Men jag försöker äta nyttigare. Du vet, socker är livsfarligt, säger de.« Gregory hade fräknar och såg fortfarande ut att vara sjutton år, fast han antagligen var minst tjugotre. »Jag har en fråga«, sa Emelie. »Eller snarare, byrån har en fråga. Vi undrar om vi skulle kunna få tillgång till filmer från er övervakningskamera som sitter uppsatt på fasaden.« Gregory pillade sig i näsan. »Varför då?« »Äsch, det var en incident för några veckor sen som vi skulle vilja kontrollera, och det är onödigt att blanda in polisen för smågrejer. Jag vill bara se om en viss person kom till byrån en viss dag.« »Aha.« »Hur länge sparar ni filmerna?« Gregory pillade sig djupare i näsborren. »Flera månader och allt ligger på datorn här bakom.« Han gestikulerade mot en dörr bakom disken. »Du kan kolla hur mycket du vill.« Tio minuter senare hade Emelie sett tillräckligt – det hade gått fort att hitta rätt klipp. Seven Elevens övervakningskamera täckte även en del av ingången till Leijon, och hon visste vilket datum hon tittade efter. Samma dag som mordet skett ute på Hallenbro Storgården, exakt fjorton minuter och tolv sekunder efter det att Fredrik O Johanssons bil passerat vägtullarna in till city, gick det att se på övervakningsfilmen hur en man klev in genom porten och efter sig drog en Samsoniteväska i samma färg som Teddy beskrivit. Med andra ord: Fredrik O:s okände vän hade greppat väskan ute på herrgården, kört Fredriks bil in till city, och sedan tagit med sig väskan in på Leijon advokatbyrå. Det fanns bara ett problem: Seven Elevens utomordentliga övervakningskamera täckte inte hela ingången. Det gick inte att se huvudet på mannen som rullade in väskan, det låg utanför bild. Kanske fanns den inte kvar där inne längre, men bara möjligheten att allt som Fredrik O Johansson velat städa undan, allt han velat dölja, kunde vara kvar och inom räckhåll gjorde att någon måste ta sig in. Försöka få tag på den där skiten. Bevisningen. Emelie satte sig ner vid Jossans köksbord. »Vad är det som händer egentligen?« undrade kompisen. »Jag ser löpsedlar med bilder på Teddy över hela stan.« »Ja, det är lite jobbigt.« » _Lite_ jobbigt? Du är väl inblandad på nåt sätt, det var väl din advokat som han band fast i besöksrummet?« »Jag är inblandad. Och du har rätt, det är inte bara _lite_ jobbigt. Det är det värsta jag varit med om.« Jossan sköt fram underkäken. Hon såg skeptisk ut – ett utseende som Emelie aldrig sett henne ha förut. Det gjorde henne rädd. I dag ville uppenbarligen Jossan inte skämta. »Hur inblandad är du egentligen?« »Väldigt. Teddy är till exempel pappa till den lilla här inne.« Emelie klappade sig på magen. Josephine såg ut som om hon just fått besked om att hon själv var gravid med trillingar. »Skämtar du? Du sa ju att du inte visste vem pappan var.« Men så skrattade hon, blev sitt vanliga jag. »Pippa, er unge kommer bli så otroligt gullig. Alltså det hade den blivit hur som helst, men nu när jag hör vem pappan är tror jag den blir babymodell. Kanske för Bonpoint, de gör helt fantastiska kläder för småttingar. Har du sett dem?« Emelie kunde inte låta bli att le. »Jag vill anmäla mig till 40-årsfesten för alumnis på midsommarafton.« Jossan skrattade igen, men på ett annat sätt. »Nej, det är för sent, Emelie, det är bara tre dagar kvar. Jag kan ha förståelse för att du inte tackade ja. Men OSA-datumet har gått ut för länge sen.« »Men jag måste få gå på festen«, sa Emelie. »Jag vill komma in på byrån, se mig omkring.« »Jag får en stark känsla av att du vill gå på festen och se dig omkring på grund av en annan anledning än det är tänkt.« »Så kan man säga, men du behöver inte veta mer. Bara ordna så att jag kan gå.« Josephine pekade på Emelies mage. »Okej, Pippa, jag ser till att du får komma på Leijons 40-årsfest för alumnis, på ett villkor.« »Vad?« »Att jag får bli gudmor till den lilla guldgrisen i din mage.« ## 52 Roksana hade drömt saker i natt som hon aldrig drömt förut. Eller hade hon drömt? Kanske hade hon och Nikola faktiskt flugit på en motorcykel över Akallas hustak i en av de ljusaste sommarnätterna på hela året. Kanske hade de svängt bort över skogen och cirklat runt tills de hittat en äng där de landade, klivit av bågen och lagt sig ner och blickat upp mot den ljusnande himlen. Men hon visste att det var en dröm – för Nikola var inte där. Livet var scitzat nu: å ena sidan kände hon för den där killen som hon aldrig känt för någon förut – en upprymdhet som fyllde henne med bubblor. Å andra sidan var hon inte i närheten av att få ihop till galningarnas krav, även om Nikola lånat ut alla sina pengar till henne. Hon funderade verkligen på att be pappa och mamma åka iväg till Etty i Teheran, även om pappa aldrig varit tillbaka där. Om två dagar var det midsommarafton – sista dagen. Ledaren hade bestämt att de skulle ses klockan fem. Z vägrade fortfarande att återkomma till henne – Roksana funderade på att åka hem till hans jävla föräldrars villa och slita ut honom med sina egna händer. Men hon visste inte exakt var de bodde. Allt vilade på henne. Det var _verkligen_ kört nu. Det var kört för _baba_. Hon drog upp täcket till hakan. Hur kunde det vara så svalt i lägenheten mitt i sommaren? Hon undrade varför Nikola inte hörde av sig. Faktum var att det senaste dygnet hade han bara svarat i telefon en gång, och då verkade han upptagen av andra tankar och vägrade berätta var han var eller låta henne komma hem till honom. Mitt i de najsa känslorna började hon känna irritation. Och hon var rädd att hon visste varför han höll sig oåtkomlig – han hade pratat om att han skulle in i ett krig. Det lät kasst. En nyckel vreds om i ytterdörrens lås. Någon kom. En stund senare satt hon i vardagsrummet. Mitt emot henne stod Z. Det var skönt att han var tillbaka, även om hon inte förstod varför han inte ringt henne. Det stod en resväska och en kartong framför honom på golvet. Han hade slitna jeans på sig och en T-shirt som måste vara från USA:s presidentval: en blå och röd bild på ett uppstående hår och två kammar. Det stod: _We shall overcomb Trump_. »Jag tänker flytta«, sa han. De hade inte ens pratat sedan han släppts – och det här var det första Z sa till henne. »Jag har lovat mina föräldrar att lämna Stockholm, och pappa har fixat en praktikplats åt mig på en revisionsbyrå i Västerås.« Roksana tittade ner på hans kartong. Han hade virat in musikanläggningen i handdukar och packat ner den. »Men galningarna då?« sa hon. »Vi måste ju på nåt sätt få ihop pengar att betala dem. Och vi har bara två dagar på oss, sen dödar de min pappa.« Z såg på henne. Hans ögon såg främmande ut, som om han tittade på någon k-köpare eller någon annan han inte kände, som om hon inte var hans bästa vän och kompis-sambo längre, som om allt de gått igenom det senaste halvåret inte hade hänt.TVÅ DAGAR. Det var sinnessjukt. Hon fattade inte hur Z kunde spela så lugn, men det hade varit samma sak hela tiden, han bara låtsades som att det regnade. Över hennes tankar låg skiten hela tiden som en dyngvåt kall filt – TVÅ DAGAR. Sedan skulle de ta _baba_. Z slog ihop resväskan och tejpade igen flyttlådan. Roksana visste inte hur han skulle få bort grejerna, kanske hade han lånat Billies bil. Hon följde honom ut i hallen. »Vad ska vi göra, Z? Vi måste komma på nåt.« Z fick den där blicken igen. Han öppnade dörren och lyfte ut resväskan och ställde den och kartongen på golvet i farstun, sedan kom han in i hallen igen och drog igen dörren bakom sig så när som på en liten glipa. »Jag åker nu.« »Men hör du inte vad jag säger? Vi måste komma på nåt sätt att få ihop pengarna.« »Jag har löst min del.« »Vad sa du?« »Jag har tagit ett lån med hjälp av min pappa och har betalat dem femhundra tusen kronor. Jag pallade inte längre, de hotade att döda min familj också.« »Men vi är skyldiga en miljon.« »Jag vet, men deras ledare sa att om jag kunde få fram hälften så var han klar med mig. Så nu har jag gjort det. Jag har inget otalt med de där galningarna längre, jag höll på att gå sönder, Roksana. Men nu är jag fri att gå.« Det snurrade i huvudet. Det värkte i hjärtat på ett varigt sätt. »Men de vill fortfarande ha femhundra tusen av mig, eller?« Z började öppna dörren igen. »Ja, de vill ha sina pengar av dig. Men jag har ju gjort dig en stor tjänst. Nu behöver du bara få fram en halv, inte en hel miljon.« Han tittade bort. Började lyfta sin väska. »Så du sticker nu. Jag trodde vi höll ihop«, sa Roksana. »Man kan inte alltid hålla ihop.« »Har du ingen stolthet i kroppen?« Z log snett. »Jag säger som Hugo Rask i _Egenmäktigt förfarande_ : 'Jag har ingen sån stolthet för stolthet hänger ihop med skam och heder, och jag är skamlös och saknar begrepp om allt som andra finner ärorikt.'« De brukade citera Lena Andersson för varandra, men trodde han verkligen att Roksana skulle skratta nu? Hon stod kvar i dörröppningen och försökte komma på något att säga. Z tänkte dra – han hade löst _sitt_ problem. »Vi hörs då«, sa han, och slog igen dörren, fem centimeter från hennes näsa. Hon ville slita upp den och säga något till honom, men hon lyckades inte röra på sig. Nej, förresten, hon ville inte säga något. Hon ville skrika honom rakt i ansiktet. Spotta på honom. Slå honom. Visa honom vad begreppet heder betydde. Framför allt: hon behövde Nikola mer än någonsin. Men han var inte här. Han fanns inte heller för henne när hon behövde honom – i stället höll han på med sin risiga livsstil. Ilskan välde upp i henne som en vulkanisk snedtändning. Alla var svin. ## 53 _Kums_ gillestuga, eller rättare sagt hans ombyggda källare, var Teddys fängelse. Samtidigt var den hans fristad. Nu slapp han sova hopkrupen i en bil, nu kunde han och Emelie jobba med allt på riktigt utan att han måste dölja sig bakom solglasögon, ansiktsförändringar och konstiga skägg. De hade kommit flera steg på vägen: de visste att Leijon advokatbyrå var inkopplad på något sätt. Emelie skulle dit i morgon. Men det var inte säkert att Emelie skulle kunna hitta materialet som Fredrik O försökt städa bort från herrgården. Handlingarna kunde ju finnas var som helst där inne, om de ens fanns kvar. De behövde mer. De fortsatte att gräva. På kvällen hittade Teddy något apart: en förundersökning om insiderbrott och skattebrott från 2006 låg med i materialet. Den bestod av över sjuhundra sidor, mest analyser av handeln och kursrörelser i olika aktier, men också en lång telefonavlyssning som bedrivits mot en person som hette Hugo Pederson och tre polisförhör med honom. Utredningen som sådan var nerlagd – anledningen var att Ekobrottsmyndigheten inte trodde att de kunde bevisa att affärerna verkligen skett genom utnyttjande av _information som inte var officiell för allmänheten_ , så kallad insiderinformation – antagligen var EBM avskräckta av sitt dåliga _track record_ när det gällde den typen av mål. Men hur hade den förundersökningen hamnat här? Hade Loke råkat få med den av misstag? Han började läsa och fattade ingenting, tills han kom fram till de sista delarna: telefonavlyssningen mot Hugo Pederson. Då förstod han. När han var klar läste han allt en gång till. Längst bak i förundersökningen fanns ett långt polisförhör med Pederson. Det handlade till nittio procent om de påstådda insideraffärerna. Pederson förklarade sig galant, hur han och hans kompis inte velat skatta för pengarna de tjänade och att det var därför de använt en separat telefon för sina samtal, men att alla affärer varit nogsamt uträknade och baserade på information som varit känd för tillräckligt många människor för att den skulle anses officiell. Teddy kunde förstå att EBM lagt ner misstankarna – det skulle ha blivit svårt att få Hugo Pederson fälld, i synnerhet som han gjorde självrättelse och betalade både skatt och skattetillägg. Men i slutet av förhöret ställde de frågor om kidnappningen som han bevittnat. Teddy kände håren resa sig i nacken. Han sneglade mot Emelie ibland, undrade om hon såg hur det rumlade i honom när han läste Hugo Pedersons svar. Hon halvsatt i soffan med datorn i knäet, hon såg trött ut, men Teddy visste att hon också jobbade. Det var Hugo som kallat sig Peder Hult, vilket han också tillstod i polisförhöret, mest som en kul tvist på sitt verkliga namn. Däremot vägrade han nämna ett enda namn på någon av personerna han mött ute på Hallenbro Storgården eller vem kontakten var som bjudit ut Mats. Poliserna pressade honom, det syntes på deras frågor – ändå höll den här Hugo Pederson emot. Teddy såg ändå kopplingen: Gubben som Hugo Pederson aldrig nämnde måste ha varit Fredrik O Johansson. Men det fanns en aktiv person till, i telefonsamtal nummer hundraåtta. Han läste det avlyssnade telefonsamtalet tio gånger. Han läste inledningen _tjugo gånger_. TELEFONSAMTAL 108 Till: Hugo Pederson Från: Okänd Datum: 23 september 2006 Tid: 21.45 HUGO: »Hallå?« OKÄND: »Hej, det är jag.« HUGO: »Vem då?« OKÄND: »Känner du inte igen min röst?« HUGO: »Jo, nu, förlåt. Hej.« OKÄND: »Jag har lite frågor till dig om er konsult.« Hugo Pederson – alias Peder Hult – visste vem han pratade med, han kände igen rösten. Han visste vem det var som beordrade honom att se till att Mats Emanuelsson hamnade på rätt plats för att kunna kidnappas. Men det namnet hade han aldrig gett till polisen. Teddy sökte på nätet efter telefonnummer till Hugo Pederson. Han måste få tag på den här personen nu, men klockan var mycket. Han möttes av ett telefonsvararmeddelande. » _This is Hugo Pederson, please leave a message after the beep_.« Han undrade varför snubben pratade engelska. »Hej, jag skulle vilja träffa dig så snart som möjligt, det är mycket brådskande och gäller de gamla polismisstankarna mot dig«, spelade Teddy in, och lämnade ett telefonnummer där han kunde nås. Emelie hade lagt upp benen i soffan och det såg nästan ut som om hon sov, men hon öppnade ögonen. »Vem ringde du?« »Jag måste också åka härifrån i morgon«, sa Teddy. Hon tittade upp från sin dator. »Ska du fira midsommar utan mig?« Teddy skrattade. »Du ska ju på ett 40-årsjubileum.« »Vad ska du göra?« »Jag måste besöka mannen som polisanmälde mig, som var den som gjorde att jag satt i fängelse i åtta år. Hugo Pederson heter han, men kallade sig för Peder Hult, och jag tror att han vet vem som har handlingarna som du ska titta efter inne på Leijon.« ## 54 »Tack för godiset, det glömmer jag aldrig.« Kerim Celalî såg nästan fet ut om man jämförde med hur Nikola mindes honom från häktet: det sista han sett av _nya Kum_ var hur han firats upp genom ett söndersågat galler till en helikopter som hovrade ovanför häktesbyggnaden som en jättelik _Independence Day_ -rymdvarelse. De stod på framsidan av Stadshuset, mitt i Stockholms innerstad, och skådade ut över vattnet. »Jag bor här nu«, sa Kerim och garvade. »Kan du tänka dig mig i det här reservatet?« »Trivs du?« »Nej, egentligen inte. Jag saknar Bredäng. Men min brud vill bo här. Hon tror att det betyder nåt. Men jag säger: du kan ta Kerim från trakten, men du kan aldrig ta trakten ur Kerim.« Nikola var glad att han hade gått med på att träffa honom direkt. »Du ska veta«, flinade Kerim, »att det där godiset du fixade till mig när de plockat in mig igen, höll mig vid liv. Det är skumt alltså, att tio små Lakrisalbitar kan hålla uppe hoppet bättre än alla stålar, advokater och insmugglade mobiltelefoner. De där tio små bitarna betydde att det finns schyssta människor här i världen, inte bara as som vill köra mig i röven från alla håll. Så när du vill ses, min vän, kommer jag alltid. Springande«. Hela Södermalm låg framför dem: massa gamla hus med tinnar och torn – det såg typ ut som någon riddarsaga, med berget som stupade neråt som en fet mur mot vattnet och de som ville ta sig upp där. Nikola hade aldrig varit vid Stadshuset förut, men själva kåken kände han ju till. Husets siluett syntes på tunnelbanevagnarnas säten och avbildades så fort någon gjorde reklam för stan. Det var knäppt – den här byggnaden var den viktigaste symbolen för Stockholm och han hade inte en aning om vad de ens gjorde här. »Du ville inte bara kolla utsikten med mig, antar jag«, sa Kerim. »Nej. Jag har ett chokt problem«, sa Nikola och förklarade vad han ville. Efter tio minuter var han klar. Kerims framtänder var i taskigt skick, de såg ut att vara insmetade med typ just Lakrisal. »Så du vill bli er nye toppman? Du vill ta över efter Mr Ett?« Nikola hade inte ens tänkt på det sättet. »Jag vet inte«, sa han. »Men jag behöver få din protektia när jag tar ner den där mammaknullaren.« Kerim slutade smajla. »Det är inga små saker du säger, kompis, och det är inga små saker du kan råka dra igång. Men jag respekterar dig för din vilja.« _Nya Kum_ hade fått något som lät värdigt över rösten, han talade trögare och tydligare, nästan bokstaverade varje ord. __ »Och jag respekterar dig som vän också. Men ingenting kommer gratis. Inte ens vänskap.« Nikola väntade på vad som skulle komma nu. Han fattade att han sålde sin själ till satan, även om satan just nu var rätt trevlig. »Jag kommer ge dig det du vill ha. Mot en gentjänst.« »Vadå?« Kerim lade huvudet på sned och det såg ut som om han drog sig i ena örsnibben. »Vi får in beställningsjobb ibland. Vi tar dem om det är tillräckligt bra pengar, och för att hålla oss på alerten. Kan du hjälp mig med ett sånt?« »Vad är det du vill att jag ska göra?« »Det vet jag inte än. Men det kommer säkert nåt snart, jag har en beställare som är jävligt nervis nu, det vet jag. Vi gjorde just en grej för honom inne på häktet som knasade till sig utav bara helvete.« »Inne på häktet?« »Yes, helt sjukt, jag vet, jag hade en kille som jobbade där men som nu torskat synen på ena ögat.« »Ska jag klippa nån?« »Jag vet inte än, säger jag ju. Nån av oss hör av sig när det finns en beställning.« »Kan man lita på era beställare då?« »Ja, för fan. Vi har gjort grejer för dem förut, inte bara i häktet. Det enda du behöver göra är att fixa ett vapen.« »Jag vet inte.« Kerim rätade upp huvudet och stirrade på honom. »Om du är på kommer du få instruktioner om vad du behöver göra. Och sånt här ligger ju i din släkt, eller hur? Din morbror, honom känner ju alla till, han var en legend när jag var ett _kid_ , han var ju kungen av kidnappning.« _Nya Kum_ : Nikola behövde Kerims __ uppbackning. Hans beskydd. Han skakade Kerims hand. »Okej. Räkna in mig. Jag är på.« # DEL IV ##### Midsommarafton ## 55 Fördrinken intogs uppe på takterrassen med 360-utsikt över Stockholm. Emelie var glad att Jossan var här. Hon var hennes ankare, för även om hon jobbat med de flesta av de här människorna kände hon sig som en främling i dag. Josephine var hennes trygga punkt. Det var en fin dag. Emelie försökte hålla sitt champagneglas så avslappnat som möjligt. Då och då satte hon det till munnen och kände de små bubblorna träffa läpparna. Men hon drack inte – rörelsen var bara för syns skull. Hennes mage putade, men hon bar en lös klänning och en kofta över så det var inte säkert att någon skulle förstå, men det fick bli som det blev. Hon funderade på hur hon skulle ta sig in i byråns inre delar senare – korridorerna och rummen var varken avsedda för klienter eller för före detta medarbetare. Efter några minuter höjde sig Magnus Hassel över alla, Emelie såg inte om han stod på en stol eller en pall. Han klingade i sitt glas. »Då vill jag passa på att hälsa alla välkomna och säga några korta ord.« Han var klädd i en ljusbeige linnekostym som såg för kall ut – midsommar var ju alltid kyligare än man ville erkänna. På huvudet hade han en panamahatt som såg ännu mer malplacerad ut: som om han befann sig på en strandpromenad någonstans i Italien. »Vi på Leijon är glada över att varje år kunna bjuda in er forna medarbetare till alumniträff, men i år är det speciellt. Vi firar fyrtio år. Och när jag pratar med er förstår jag, att har man en gång varit del av Leijonfamiljen, så bär man alltid med sig den speciella känslan som finns på den här byrån.« Magnus höjde sitt glas som för att skåla, men utbringade ingen toast. I stället fortsatte han att prata. Emelie visste mycket väl vad det här handlade om – att smörja klienter. När chefsjuristerna på Sveriges största företag skulle köpa in juridiska tjänster, ville Leijon vara det första namnet som poppade upp i skallen på dem. Och vad kunde då vara en bättre _connection_ än att chefsjuristen i fråga dels själv jobbat på byrån, dels just blivit bjuden till årets trevligaste kalas? Ändå var det stört att de hade förlagt det till midsommarafton. Magnus fortsatte hålla glaset högt, han höll alla på halster. »Därför är jag extra lycklig över att tillsammans med er i dag också kunna nyinviga vår övervåning och takterrass«, sa han. »Leijon inte bara _är_ Nordens affärsbyrå nummer ett i listorna, det ska kännas att vi är det i hela kroppen också.« _On top of the world_. Gatorna nedanför var tomma som om en dödlig pest hade drabbat stan. Midsommarafton: den ödsligaste dagen på hela året. Lunchen serverades utomhus på terrassen. De hade till och med rest en modern tolkning av en midsommarstång där uppe: helt i aluminium. Emelie hamnade mitt emellan Anders Henriksson och en snubbe som slutat på byrån innan hon ens börjat och som numera var bolagsjurist på ExActor, ett it-bolag som beräknade trafikflöden på internet. »Jag har ju optioner i företaget, så när det blir en exit, har jag räknat ut att jag blir Sveriges ettusentjugotredje rikaste person«, sa han och höll upp sitt glas mot Emelie för att skåla. Emelie undrade varför det inte blivit någon exit än, trots att snubben uppenbarligen varit på sitt lilla bolag i mer än åtta år. Snett mitt emot satt Jossan, vilket hon var evinnerligt glad för. När Anders Henriksson berättade om vildsvinsjakten som snart skulle börja drog hon igång en monolog om att hon egentligen velat att all mat i dag skulle vara vegetarisk. »Mathias Dahlgrens nya stjärnkrog Rutabaga är helt vego, så det säger ju sig självt vad som är rätt just nu.« Emelie visste inte om hon skämtade, hur som helst älskade hon att Jossan alltid kunde driva henne mot fnitterattackens gräns. Men inte just i dag. Hon kunde inte förstå hur Jossan vågade vara så kaxig. Fast kanske hade hon fått positivt besked. Josephine hade varit på den här byrån i över sju år och alla visste hur systemet såg ut på Leijon. Det stod visserligen ingenstans i byråns informationsmaterial, på hemsidan eller i broschyrerna man delade ut till toppstudenterna på universiteten – men principen som tillämpades kallades informellt för _up or out_. Blev du inte uppflyttad i lönestegen, om delägarkollektivet inte bekräftade att du fortfarande var på rätt spår, _on track_ , så förväntades du se dig om efter ett annat jobb. Men du blev inte uppsagd eller kickad. Det skedde på finare vis än så – det började bara dyka upp vidarebefordrade ansökningsannonser för juristtjänster på bolag eller större statliga myndigheter i din inbox, utan övriga kommentarer. Men Jossan hade inte nämnt något om något bra besked eller att det ens skulle kunna vara på gång. Kompisen brukade analysera, försöka förutsäga vad som skulle sägas och oroa sig i veckor före utvecklingssamtalen. Silltallriken och färskpotatisen som serverades till förrätt var sublim och den dygnsbakade högreven av kalv till varmrätt var fantastisk. Emelie sa inte mycket, mest log hon och försökte göra sig ointressant. Anders Henriksson höll också ett tal till byråns ära och gjorde en historisk exposé över Leijons historia. »När den här byrån började för fyrtio år sedan kunde svenska advokater knappt stava till ordet _transaction_. I dag har vi alumnis härifrån som ger kurser på både Columbia och Cambridge i juridisk engelska.« Folk applåderade. Emelie bytte nubbeglaset som kom efter Henrikssons tal mot Jossans tomma när ingen såg. Lunchen led mot sitt slut. Desserten bestod av jordgubbar och gräddglass. Nu var terrassen nästan tom. Många hade ett andra midsommarfirande med familjer och släktingar att ge sig iväg till. Cateringpersonalen höll på att duka undan. Josephine hade sagt hejdå – hon skulle hem och göra sig i ordning för kvällen. Emelie skymtade goodiebags uppradade borta vid trapporna som gick ner från terrassen – Leijon sparade inte på krutet. Hon hade visat sin respekt för sin forna arbetsgivare, varit artig, pratat med både Magnus Hassel och Anders Henriksson. Hon måste ner nu – in. Hon iakttog Hassel på avstånd – när hon såg att han vände sig om för att säga något till en servitris gick hon mot trapporna utan att säga hejdå. Hon plockade upp en av påsarna i förbifarten och klev ner. Hon tittade ner i goodiebagen: där låg en jubileumsbok om Leijon advokatbyrå, en flaska vin som antagligen var fin och dyr, senaste utgåvan av Legal 500, ett nummer av Forbes Magazine och en inbjudan att gratis få provköra någon ny Volvo Cross Country-bil. Framför henne låg den låsta dörren till byråns arbetsutrymmen, de delarna som inte var allmänna. Det krävdes en kod för att komma in, men den hade Emelie fått av Jossan redan före lunchen. »Vad ska du med den till då?« hade Josephine undrat. »Det är bäst om du inte vet.« Jossan betraktade henne. »Jag gillar inte det du håller på med, det är emot mina principer att vara illojal mot byrån. Men eftersom jag ska bli gudmor gör jag ett undantag.« Emelie såg sig om, knappade in sifferkombinationen, öppnade snabbt dörren och klev in. Korridoren var tom. Hon hade gått här ett oräkneligt antal gånger, men vid noll tillfällen under det senaste året. Det var som att komma tillbaka hem till Jönköping, till mammas och pappas hus, till hennes gamla skolgård. Allt var så bekant, så hemtamt: ändå kändes det främmande och hotfullt i dag. Hon undrade hur hon skulle hitta det som legat i Samsoniteväskan. Hjärtat bankade i henne som om hon just avslutat ett träningspass. Magen kändes obekväm och ännu större än den redan var, som om hon riskerade att stöta i konstverken som hängde på väggarna. Men hon visste var hon skulle börja. De flesta av byråns akter var elektroniska i dag, vilket innebar att pappershanteringen hade minskat mot hur det var förr. Men det betydde inte ett papperslöst kontor, långt ifrån. Många föredrog att skriva ut utkast på avtal, stämningsansökningar och sådant. Många tyckte det var skönare att sitta med fysiska dokument i due diligence-pärmar än att scrolla fram och tillbaka på en dator. I synnerhet äldre delägare valde pappersformatet framför skärmvarianten. Med andra ord, nästan alla advokater på byrån hade mängder med fysiska handlingar och papper på sina rum, men det var bara de äldre som hade låsta aktskåp. Först tänkte Emelie titta i byråns allmänna aktrum, eller arkivrummet som det hette. Där lagrades upp till tio år gamla ärenden – allt enligt samfundets regler om arkivläggning av handlingar. Mattan i korridoren var mjuk och tyst. Det var lugnt här inne. Emelie hade ont i ryggen, magen var inte tung än men den påverkade hennes hållning. Hon öppnade den brandbeständiga dörren till arkivrummet, klev in och tände lampan. Dörren slog igen med en smäll. En torr gammaldags luft här inne: doften av papper, och riktig tystnad. Hon tittade sig omkring: hyllor från golv till tak fyllda med pappkartonger och pärmar, alla märkta enligt byråns akthanteringssystem. Hon visste var hon ville börja – hon hade sett koderna på dokumenten som rörde bolaget som ägde Hallenbro Storgården: dokumenten som Leijon advokatbyrå varit med om att ta fram. Hon hittade hyllan efter en stund och såg kartongen däruppe. Det fanns en liten stege som hon kånkade dit. Det kändes som om den vinglade när hon klättrade upp. Kanske var det någon som rörde sig i hennes mage också. Hon ställde ner kartongen på ett rangligt bord och vek upp flikarna och tittade ner på bunten med papper: bolagsstämmo- och styrelseprotokoll, öppnande av konton, stiftelsehandlingar för truster i Hong Kong, korrespondens med olika advokatbyråer och manageringsbolag. Det handlade om ett tiotal olika företag, bland andra Nordic Light Investment Group. Kopplingen till herrgården kände hon redan till, men de här papperna var inte särskilt farliga, de var inte kriminella på något sätt. Dessutom hade det legat ett tunt dammlager på den översta handlingen: sådant tog längre tid än några veckor att bildas i en försluten arkivkartong. Hon var säker: det här kunde inte vara dokumenten som tagits hit från herrgården. Hon hörde ett ljud. Hon stannade. Lyssnade. Det lät utanför i korridoren. Hon slog igen locket på kartongen, sköt undan den och såg sig omkring. Gick det att gömma sig någonstans här inne? Men det var för sent, hon hörde hur dörren öppnades. Hon tryckte sig mot en av bokhyllorna och hoppades att ingen skulle komma längre in i rummet. Men någon gick in. Hon såg vem det var: Magnus Hassel. »Emelie«, sa han med gäll röst. »Jag trodde att du hade gått hem?« Han såg inte så förvånad ut som han borde göra. Inte arg heller. Han väntade bara på någon form av svar. Hon borde ha förberett en anledning till att hon smugit sig in här. Nu kom hon inte på någonting att säga. Magnus sa: »Vem har släppt in dig?« Emelie skakade på huvudet. Hon måste säga något. »Jag är här själv. Men Jossan ville att jag skulle hämta en sak åt henne.« Det såg nästan ut som att Magnus tyckte att hon var rolig. »Varför kunde inte Josephine hämta den där saken själv då?« »Vad gör du själv här inne?« kontrade Emelie. »Tystnadsplikten förbjuder mig att berätta det för dig.« Emelie förstod inte. Magnus borde vara upprörd och arg. Han borde slänga ut henne, kanske ta hjälp av någon medarbetare om nu någon var kvar i huset, eller ringa väktarfirman. Ändå sa han bara: »Men vad gör du här?« En kort sekund övervägde hon att berätta allt för honom. Lägga korten på bordet. Samtidigt: varför hade _han_ kommit in just nu, just hit? Hon försökte tänka på personen på Seven Elevens övervakningsfilm som hon sett gå in här med Samsoniteväskan. Var det Magnus? Han ställde sig nära henne. Hon kände att han luktade brännvin, nubbarna där uppe hade tydligen gjort sitt. »Emelie«, sa han sedan med mörkare röst. »Jag tänkte väl att du inte bara skulle gå utan att säga hej.« Vad höll han på med? Hon borde låtsas som ingenting och gå ut härifrån, men hon kände sig samtidigt skyldig över att ha trängt sig in på det här sättet. »Jag måste gå«, sa hon. »Jag skulle bara hämta en sak till Josephine, som sagt.« Magnus lutade sig nästan över henne. »Ja, du sa det, men jag förstår fortfarande inte. Du kan inte bara klampa in här, du jobbar inte här längre.« »Jag måste verkligen gå«, sa hon igen och vände sig mot Magnus. Samtidigt visste hon att hon inte var klar här än – hon måste hitta innehållet i väskan. Med Magnus i vägen skulle det bli svårt. Han stod tätt intill henne. På hans läppar spelade ett svagt, kanske osäkert, leende. »Det blev konstigt när vi sågs på den där restaurangen, det håller jag med om. Jag har velat be om ursäkt för det, men inte riktigt kommit på vad jag skulle säga. Men vi kan börja om där vi slutade förra gången.« Emelie borde puncha honom i ansiktet och bara kliva ut, men med den lilla där inne i sig visste hon inte om hon skulle klara det. Rummet var varmt och litet, hon märkte hur hon andades snabbare. Det kändes som om väggarna höll på att falla inåt. »Visst är det fantastiskt«, sa Magnus. »Jag älskar att jobba dagar som i dag, när alla andra är improduktiva. Nu när alla har gått hem, tänkte jag helt enkelt sätta mig med ett gammalt ärende och få lite gjort. Men så hittar jag dig här, det gör mig både konfunderad och glad samtidigt.« Emelie blängde på honom. En sak var hon säker på nu i alla fall: Magnus Hassel var inte riktigt klok. ## 56 Klockan var egentligen för mycket för frukost. Ändå ställde hon sig framför kylen och letade med blicken efter något ätbart, vilket gick fort, för det enda som fanns var en drickyoghurt som Z lämnat kvar. Hon tänkte på telefonsamtalet hon haft med Nikola för några timmar sedan. »Vad håller du på med?« hade hon frågat. »Varför kan vi inte ses igen?« »Jag kan inte prata med dig om allt, Roksy, även om jag kanske vill.« »Är det ditt krig? Är det vad som gör att du inte vill träffa mig?« »Jag måste göra vissa saker om jag vill leva med mig själv.« »Vad menar du?« »Jag menar att jag behöver fixa vissa saker om jag ska kunna se mig själv i ögonen.« »Men du har väl försökt göra det du kan redan?« »Du vet inte allt. Jag har försökt och typ fått blod på mina händer. Men det blev fel.« »Du kommer kunna leva med dig själv hur det än går. Och Chamon kommer inte tillbaka, vad du än gör.« »Det spelar ingen roll«, sa han. »Alla jävlar är horungar, till och med de jag trodde var mina hjältar. Min morbror finns inte där längre. Min mamma fattar ingenting. Han som jag trodde stod upp för hedern är den som sett till att Chamon mördades. Så när alla sviker, kan jag lika gärna svika dem tillbaka.« Roksana tog sats, hon måste säga det här. »Nikola, jag kände inte Chamon, men jag vet att han inte skulle ha tyckt om att du ger dig på oskyldigt folk. Du tror att du kan få tillbaka nåt genom att skada dem som skadat dig, men jag tror bara du kommer sjunka djupare ner i skiten. För du vet att för varje grej du gör överger du egentligen den som en gång var du, den som Chamon gillade. Förstår du vad jag menar? Bara för att andra människor har svikit dig, behöver du inte svika dig själv.« Nikola svarade inte. Det hördes bara ett klick. Han hade lagt på. Han lämnade henne. Igen. Drickyoghurten var för söt för Roksanas smak, men hon drack ändå upp den. Hon klädde på sig och stod en stund i hallen och försökte få ordning på tankarna: ilskan, förvirringen, rädslan. Galningarna skulle ha betalt i dag. Ett ljud: det plingade till i hennes telefon. Det var ett mejl. _Provresultat Universitets- och Högskolerådet_. _Ditt provresultat finns under länken._ Roksana klickade på länken och fick upp sitt resultat. 2,0. _Oh My G_. Två komma noll. Hon hade faktiskt skrivit maxpoäng. Själv, för _egen_ maskin. Nu skulle hon kunna komma in på psykologprogrammet. Hon skulle få en elitutbildning. Men vad spelade det för roll nu, när galningarna tänkte göra vad de nu tänkte göra. Kanske kunde Nikola hjälpa henne ändå på något sätt. Hon började surfa runt på sin telefon. _Nikola_ , skrev hon in och sen: _Maksumic_. Det kom inte upp mycket information mer än en bild från någons Facebooksida, några sidor som verkade handla om hans mamma och massor med sidor som handlade om hans morbror som tydligen hade rymt från ett häkte. Hon prövade andra ord. _Chamon Hanna_. _Mord_. _Hämnd_. Då dök andra sidor upp. Något slags rasistisk nyhetssida som skrev om stridigheter mellan syrianska falanger i Södertälje. En artikel från Aftonbladet handlade om det ökade våldet i Stockholmsområdet och bruket av skjutvapen. Framför allt: Flashbacktrådar som spekulerade i vem som haft ihjäl Chamon. Hon kunde inte slita blicken från skvallersajtens diskussioner. De spekulerade, gissade, ansåg att de hade koll. Ändå: där fanns påståenden hon inte kunde släppa. Att försvinnandet av en annan man, Yusuf, hörde ihop med det som hänt Chamon. Hennes ögon fastnade på ett inlägg: _Vi är Yusufs familj. Vi utlovar en belöning på femhundra tusen kronor till den som ger oss eller polisen information om vem som tog vår älskade sambo, son och vän ifrån oss. / Magdalena med familj_ Under meddelandet fanns en bild. _Det här är det sista fotografiet som togs på Yusuf._ Glöden i Nikolas ögon. Hon hörde hans ord från telefonsamtalet. »Jag har försökt och typ fått blod på mina händer. Men det blev fel.« Det låg en belöning och väntade på den som gav tips om vad som hänt med Yusuf. En belöning som skulle kunna betala galningarnas krav. Hon borde kanske ha förstått. Nikola var den han var – han passade inte för henne. Han var en egotrippad idiot. Han var ett slags fascist. Och nu var hon säker på att det fanns ett pris på hans huvud, den där belöningen. Dubbla budskap: avslöja Nikola – och pappa fick leva. En snubbe hon knappt kände – mot _baba_. Hon kunde inte sluta tänka på det. Hon hade hört Nikola nämna namn i förbifarten, träffat hans polare när de vaktade _Our Land Club_. Hon googlade som en galning. Ändå fick hon inte upp mycket. Snubben som hon fallit för och hans vänner tyckte uppenbarligen inte om att synas i sociala medier. Hon gick tillbaka till sidan där belöningen utlovats. Läste texten om och om igen. Tittade på bilden på Yusuf: sista bilden på en försvunnen människa. Hans ansikte såg avslappnat ut, ögonlocken halvt slutna, som om han höll på att somna. Roksana hittade bara en enda annan bild på honom på nätet: ett gammalt Instagraminlägg som någon annan gjort. Det var något som var annorlunda med den gamla och den nya bilden. Men det hade inte att göra med utseendet, ansiktsuttrycket eller frisyren. Det var accessoarerna – på den nyare bilden hade Yusuf en enorm halslänk i guld med ett guldkors hängande runt halsen. Hon försökte zooma. Det var något med länken och korset. Hon hade sett dem förut. Hon zoomade igen. I samma stund fattade hon. Hon sträckte sig mot nattygsbordet och lyfte upp guldlänken med korset som Nikola lämnat där natten då de varit med varandra. Hon höll upp dem – de var tunga. Hon tittade på bilden med Yusuf igen. Det var exakt samma länk och exakt samma kors som Yusuf hade på sig på det sista fotografiet som tagits av honom. Roksana lade sig på sängen igen. Stängde av telefonen. Om några timmar skulle hon träffa Ledaridioten. Om några timmar måste hon ha pengarna redo. Annars skulle pappa dödas. _Baba_ skulle inte finnas mer, mammas och Caspars liv skulle vara förstörda. Hon kunde knappt andas när hon tänkte på det. Yusuf mördad – med en belöning för den som kunde lämna tips kring försvinnandet. En belöning till den som kunde koppla ihop en länk och ett guldkors med en förövare. Samma ord dunkade om och om igen i Roksanas skalle: belöning. BE. LÖ. NING. ## 57 Bladen på träden i allén som ledde fram till fastigheten var fortfarande ljusgröna, som om sommaren kommit senare till Kalaholm fast det bara låg tjugo minuter norr om stan. I avlyssningsprotokollen som Teddy lusläst var det tydligt hur Hugo Pedersons fru för tio år sedan tjatat om det här stället. Han hade ändå inte väntat sig ett slott på det här sättet: tre våningar högt med en tornspira som säkert var tjugo meter hög, en fontän framför byggnaden och en parkliknande trädgård som aldrig verkade ta slut. »Verkar vara fint folk vi ska till«, hade Dejan sagt när Panameran sladdade in på grusplanen och stannade bredvid fontänen. »Men vem är det egentligen vi ska träffa?« »Den som anmälde mig så att jag åkte in.« Dejan rafsade i en bag som stod i baksätet. »Aha, på det sättet. Då är det kanske bra att jag tog med de här. Du får välja själv.« Teddy tog upp bagen och tittade ner. Där låg en Mini Uzi och en Heckler & Koch MP5:a. De klev ur bilen. Längre bort, bredvid en av sidobyggnaderna stod fem andra bilar parkerade. Antingen var Hugo en samlare precis som _Kum_ , eller så hade familjen Pederson gäster i dag. Teddy klev uppför den breda trappan till slottsporten. Två bronslejon flankerade stegen – The Mauler stirrade först misstroget mot dem, sedan slickade han dem i ansiktet och nosade i deras ärgade gröna rövar. Ingen öppnade. »Han verkar inte vara hemma«, sa Dejan och viftade med MP5:an. »Vi kollar på baksidan«, sa Teddy. »Och du kan väl stoppa ner vapnet.« Bakom slottet sträckte en ännu större park ut sig ner mot en sjö. Att klippa gräsmattorna här måste ta flera veckor. Sedan slog det Teddy att på det här stället klippte man ju inte gräsmattorna själv – sådant gjordes av personal. The Mauler släntrade fram bakom dem, tungan hängde nästan i marken. En grupp människor syntes längre bort. Mitt bland dem stod en sådan där midsommarstång. Det förklarade bilarna på framsidan. Antagligen var det här ett kasst tillfälle, men nu var Teddy här – han var misstänkt för mord, hade rymt från häktet och var efterlyst på högsta nivå i hela riket. Det fanns ingen återvändo. Midsommar liksom – Teddy hade aldrig firat den högtiden på annat sätt än när plitarna bjudit på sill och lättöl på anstalten. Det var ingen kristen högtid, det visste han, snarare något gammalt hedniskt. Bananerna reste en hög stång inklädd i typ gräs med lövklädda ringar. På något sätt var det uppenbart: hela grejen föreställde en gigantisk kuk med pungkulorna dinglande där uppe. Och runt den kuken dansade svennarna sin ringdans, som indianer kring en totempåle. Det var i varje fall precis vad familjen Pederson med gäster gjorde när han och Dejan närmade sig sällskapet – de tjoade och hoppade runt den gröna stången. Det var kvinnorna som höll på. Männen satt vid ett långbord och verkade mest titta på. Teddy såg inga barn – kanske var de kvar på internatskolan, som han visste att i alla fall Pedersons ungar gick på, eller så togs de om hand av någon _nanny_ någonstans. Teddy hörde hur de sjöng: »Små grodorna, små grodorna, är lustiga att se, ej öron, ej öron, ej öron hava de.« Ingen verkade bry sig om att två okända män kom gående över gräset. Antagligen trodde de att Teddy och _freaking_ Dejan var de som skulle klippa gräsmattan. Han klev fram till borden. Dansen fortsatte borta runt stången. Gräset var så grönt att det stack i ögonen. Alla såg typ likadana ut, det var som om deras ansikten flöt ihop till en enda röra av ljusa anletsdrag och rynkor endast framkallade av soligt välbehag på golfbanor och i sittliftar. Ändå kände Teddy igen honom: Hugo Pederson alias Peder Hult. Han hade bara hittat en enda bild på honom, från en välgörenhetsgala för tio år sedan – men han var sig lik. Håret något tunnare än på bilden men med samma snedbena och samma blonda färg. »Hugo Pederson«, sa Teddy rakt ut i luften. De fem männen tittade förvånat på honom, men ingen reste på sig. På den vita duken stod ölburkar och tomma nubbeglas. De hade antagligen precis ätit lunch, kanske var de packade. »Eller ska jag säga Peder Hult?« sa Teddy igen med högre röst. Hugo Pederson reste sig långsamt upp. Han sträckte ut handen och log med hela ansiktet. »Hej, hej, vilka är ni?« sa han med tydlig artikulering – så som bara extra självsäkra personer pratar. Sedan ändrade han tonläge, nu en förtrolig röst. »Som ni ser så har vi en privat tillställning här. Så ni får komma tillbaka nån annan dag, vilka ni nu är. Vad gäller saken, förresten?« Teddy vände sig mot honom. Försökte se på Hugos ansikte om han skämtade. Kände han verkligen inte igen honom? »Jag sökte dig i går, men du ringde aldrig tillbaka. Så nu vill jag bara växla några ord med dig i lugn och ro.« Teddy härmade den förtroliga stilen och lade sin arm om Hugos axlar. Han kände hur snubben ryckte till. »Kan vi prata öga mot öga nånstans?« »Som jag sa så försöker vi fira midsommar här.« Hugos röst var återigen starkare, som för att påkalla uppmärksamheten från de som satt kring bordet. »Och jag vet inte ens vilka ni är.« The Mauler dreglade. Teddy kände hur han höll på att balla ur. »Vi är här för att prata om den gamla utredningen mot dig. Det här stället till exempel är ju köpt för olagliga pengar. Pengar som du tjänat på att lura systemet. Eller hur?« Det ryckte under Hugos ena öga. »Är det de där gamla anklagelserna det här handlar om? Det är ingen hemlighet att Ekobrottsmyndigheten ville misstänkliggöra mig för tio år sen, det vet alla mina goda vänner, så försök inte skämma ut mig med det. Men de vet också att EBM la ner den där skiten, för jag hade inget med nåt olagligt att göra.« Smågrodornadansen hade avstannat. Småfåglarna kvittrade i lövträden. Allas ögon var fästa på dem. Kvinnorna i sina blommiga klänningar och högklackade träskor och männen i sina linnekavajer och flätade bälten: alla lyfte de solglasögonen och stirrade som om det pågick ett skådespel vid bordet. En kvinna klev fram. »Gå härifrån.« Teddy hade googlat på henne också, hon fanns på fler bilder: Louise Pederson, Hugos hustru. »Nej. Jag vill prata med Hugo.« »Du har inget här att göra. Förvinn härifrån innan jag ringer polisen.« »Det har din man redan gjort en gång för över tio år sen«, sa Teddy. »Han anmälde mig så att _jag_ dömdes till fängelse. Men vad du kanske inte vet är att han _inte_ anmälde de som egentligen låg bakom ett system av kopplerier och barnvåldtäkter.« Louise Pederson stirrade på honom. Männen kring bordet glodde så att ögonen höll på att hoppa ut ur deras skallar. Det ryckte oavbrutet i Hugos ansikte. »Nu får det räcka med det här tramset«, sa han. »Nu ringer vi polisen.« Några av männen kring bordet reste på sig. Dejan skruvade på sig i bakgrunden. Kvinnorna såg irriterade ut. Louise verkade mest förvånad. Sedan såg Teddy i ögonvrån hur Dejan slet fram MP5:an från under sin skjorta. KLAK-KLAK-KLAK. Fem skott rätt upp i luften. Mot den blåa himlen. Det smällde som om någon riktat den rakt mot Teddys öra. Det pep i huvudet. Vad i helvete höll Dejan på med, trodde han att det var något libanesiskt bröllop eller? Teddy gestikulerade att han skulle ta ner vapnet. Men Dejan började hojta. »Nu räcker det med snack. Alla lägger sig ner. Och ni tar upp era mobiltelefoner och slänger framför er.« Teddy visste inte ens om han själv förstod vad som just inträffat: men inom två sekunder låg tolv personer raklånga på gräset. Några av dem grät. Hugo Pederson följde utan att gnälla med Teddy in. Salongen var som ett museum. Teddy hade så klart sett så kallad modern konst förut, särskilt på Leijon advokatbyrå, ändå fattade han inte grejen. Han kunde inte se hantverket och tekniken. På vilket sätt var det beundransvärt att någon målat fyra breda penseldrag på en vit duk, eller låtit en dator arrangera japanska mangabilder huller om buller i en cirkel? Kanske handlade det om politik, kanske uppmanade verken som hängde på väggarna i familjen Pedersons slott till kamp, kanske fanns det ett budskap som Teddy inte förstod. Men troligast var något annat: att de sminkade över det simpla och smutsiga. De gav Hugo Pederson en aura av något han ville vara. Ovanför soffan hängde ett inramat svartvitt fotografi som föreställde en lejonhanne – det enda verket i rummet som Teddy faktiskt kunde se vad det föreställde. »Fint lejon«, sa han och tryckte ner Hugo i soffan. »Det var ditt första verk, eller hur? Du köpte det på Bukowskis.« Genom fönstren kunde Teddy se midsommarstången och Dejan som fortfarande vakade över gästerna. Han satte sig bredvid Hugo, sjönk ner ordentligt. »Känner du igen mig nu då?« Hugos ansikte var förvridet, han såg ut som om han skulle börja tjura. »Jag vet vem du är. Och den andre också, han med vapnet. Jag såg er vid skåpbilen.« »Precis. Du såg oss när vi slängde in Mats Emanuelsson. Det var mitt livs största misstag. Men sen såg du mig igen, eller hur?« »Ja, vid huset.« »Och det var först då som du ringde polisen?« Hugo sa ingenting. »Eller hur?« Hugo teg. »Men du berättade aldrig i polisförhören att du visste vem som beordrat den där kidnappningen som jag utförde, eller hur?« Det hängde en salivsträng i Hugos mun när han till slut öppnade den. »Vad gör du här egentligen?« »Jag ville träffa mannen som gjorde att jag fick sitta åtta år i fängelse.« Det var svalt och tyst i rummet. Alla fåtöljer, soffor, mattor och bord såg ut att vara färgmatchade med tapeterna och konstverken – eller var det tvärtom? »Vet du vad de försöker göra med en på en anstalt?« Teddy höll tillbaka så gott han kunde. »De försöker radera dig som människa. De tar ifrån dig allt som gör ditt liv unikt, du kan inte planera din egen tid, du får inte äta det du vill, klä dig som du vill. Du får inte ens duscha när du vill. Framför allt tar de ifrån dig all möjlighet till mänsklig närhet. Då glömmer vissa att de är människor. Vissa blir ännu mer som djur där inne. Ibland känns det som om jag var död i åtta år.« Hugo stammade. »J-jag vet inte vad jag ska säga.« »Du behöver inte säga nånting. För det finns en annan berättelse också. Och det är att jag är glad att du anmälde mig, för ingenting annat hade kunnat stoppa mig. Jag ändrade mig där inne, jag blev verkligen raderad och pånyttfödd. Jag kom ut som en annan person. Och sen dess har jag försökt sona att jag kidnappade en man för ett syfte som var det värsta jag kan tänka mig.« »Men vad vill du mig då, säg varför du är här?« »Jag har kommit för att jag vill att du berättar vem det var som gav dig instruktionerna att locka Mats till platsen för kidnappningen. Jag vill att du lägger korten på bordet.« Hugos mun blev som ett streck draget efter linjal. »Du vill inte prata om det?« Hugo Pederson svarade inte. »Du tänker inte säga nånting alls?« Hugos läppar var smala. »Det är inte bra«, sa Teddy och tog upp sin telefon. »För jag kan inte känna att jag sonat det jag gjorde förrän allt det här är färdigt. Allt.« Två minuter senare kom Dejan in och släppte The Mauler som trippade fram mot Teddy. Hugo spärrade upp ögonen. Teddy tänkte på vad han läst i avlyssningen om den här mannens känslor inför hundar. Teddy tog upp kopplet och tittade på Hugo: »Det här är The Mauler. Han är en bullterrier och specialiserad på att äta upp såna som du.« The Mauler drog i kopplet. The Mauler gläfste. »Ta bort hunden«, skrek Hugo och drog upp benen i soffan. The Mauler hoppade upp efter honom. Visade tänderna. ## 58 Midsommar var en skum dag. Å andra sidan var allting uppfuckat nu. Det enda ljuset i den mörka midsommarskiten var att han varit med Roksana för några dagar sedan. Fast kanske höll det på att kuka ur också: hon hade mest skällt på honom när de snackat på telefon. Nu satt han hemma hos mamma och skulle lunchfira den här högtiden. Morfar var där också. Nikola önskade att han varit med Roksana i stället, men det funkade inte. Han måste vara standby ifall Kerim eller beställaren hörde av sig om det där uppdraget, han ville inte bara sticka hux flux från Roksana i så fall. Plus: hatet brann så starkt i honom nu att han höll på att elda upp sig själv. Han var inte bra för henne just nu, så var det bara. Isak: beställaren av mordet på Chamon. Isak: en råtta – en grisinformatör. Isak: Nikola måste få Kerims välsignelse att hämnas. Men först måste han göra en tjänst åt _nya Kum_ – han undrade vad det skulle bli fråga om. Senare i dag skulle han och Bello göra jobb för Isak. Det gällde att hålla uppe fasaden så att grisinformatören inte fattade att Nikola fattat. Mamma försökte mixa traditioner: det stod sill och potatis på bordet men också korvar, ajvar och sauerkraut. Morfar åt bara av den svenska maten. »Nu är det midsommar. Jag har aldrig förstått vad det är de firar, men vi ska äta rätt då.« Han stoppade in en sked med gräddfil och hackad rödlök i munnen. Nikola var helt säker på att så skulle man inte göra, men han sa inget – morfar var morfar liksom. Mamma höjde sitt glas. »Det är så hemskt det här med Teddy, vad de säger att han har gjort och alla skriverier om hans rymning, men jag är glad att ni är här i alla fall.« Nikola borde kanske fråga sin morbror ändå. »Kan du backa upp mig om jag slår till?« Men ändå inte: Teddy var jagad av alla just nu – och Nikola hade ingen aning hur han skulle få tag på honom. Morfar läppjade på sin öl. »Jag är så ledsen för hans skull. Att han aldrig lär sig.« Mamma nickade. Ett evigt tjat under hela Nikolas uppväxt. Teddys dåliga bana. Teddys svaga karaktär. Teddys sätt att skita i sin syster och sin pappa. Nikola vägrade tro på all mediabullshit och han mindes diskussionen de haft på Espresso House för flera månader sedan. Han sa: »Teddy har lärt sig. Han har förändrats, tro mig. Han är inte den han var.« »Vad har han lärt sig?« undrade mamma. »Han har lärt sig mer än jag i alla fall.« Nikola visste inte ens själv vad han menade med det sista. En timme senare satt han med Bello i skåpbilen. Standardjobb på midsommaraftons seneftermiddag: det vill säga frakta Isaks sprängämnen. De hade lastat ur ett gömställe i Skärholmen och var nu på väg till huvudlagret. »Tror du han håller på att bygga en atombomb eller?« undrade Nikola. »Så här mycket har vi aldrig hämtat, flera hundra kilo.« Vad höll Mr Ett på med egentligen? Inte bara var han en smutsig snutinformatör, det verkade på riktigt som att han tänkte spränga Södertälje i bitar. Nikola tänkte igen på Roksy och tjafset de haft – vad skulle hon säga om hon såg det här då? Lådorna med sprängämnen. »Han ser vad som håller på att hända i förorterna och rustar sig för krig«, sa Bello. Nikola hajade till. »Vad snackar du om?« »Du vet vad jag menar. Det är som ett dataspel. Om du inte har de mest uppdaterade vapnen kan du aldrig vinna. Och allt blir bara mer och mer fittigt, när jag började för sex år sen var shootouts lika ovanliga här som i nåt fint villaområde norr om stan. Men nu... ja, du vet ju själv.« Nikola visste. Ja, han visste. Bello sa: »Vågar vi parkera i tjugo minuter och äta?« »Jag har redan käkat, midsommarlunch med morsan och morfar. Har du ätit det nån gång?« »Ja, ja, min farsa älskar fisk. Men jag är hungrig.« »Jag vill inte lämna bilen på gatan, inte med allt som finns där bak. Kan du inte ta take away, så stannar jag här.« Det var så det fick bli. Steakhouse Bar var öppet. Bello klev in. Mr Etts stammishak. Chamons favoritställe. Nikola satt kvar i skåpbilen. Han tänkte på alltings början, starten på hela skiten. Han kände inga barn i området då. De var precis nyinflyttade men en vecka före skolstarten var fritids sommaröppet och mamma tyckte att det skulle vara en bra mjukstart att gå där. Så en måndag lämnade hon honom med en skäggig fröken, eller fritidspedagog som de ville att man skulle säga, som hette Mikael, och sa att allt skulle bli bra. Nikola hade ingen aning om hur något skulle kunna bli bra – han ville bara låsa in sig på toaletten och gråta eller ännu hellre springa därifrån, strunta i att ta på sig skorna och bege sig hem till mamma i strumplästen. Han trodde att han skulle hitta vägen hem. Kanske. Eller inte. Mikael satt vid ett runt bort och alla ungar satt runtomkring och tittade på när han ritade en ubåt. Ingen sa hej till Nikola, men alla verkade känna varandra. När mamma hämtade honom efter vad som kändes som flera veckor förklarade han: »Jag vill inte gå mer på fritids.« »Det blir nog bättre när skolan början nästa vecka«, tyckte mamma. »Då kommer er fröken ta hand om er. Jag har pratat med henne, hon är jättesnäll.« »Jag vill vara hemma i morgon«, sa Nikola. »Det går inte, lilla gubben, jag jobbar.« Med ens visste Nikola att inget skulle bli som förut. Nästa dag på fritids satt Mikael vid samma bord och ritade ett flygplan i stället. Alla stirrade, alla tävlade om att berätta hur duktig han var på att teckna en propeller. Så höll det på i fyra dagar. På fredagen grät Nikola redan innan mamma vaknade. »Snälla mamma, låt mig följa med dig till jobbet i dag. Jag lovar att vara tyst.« Han kände på sig att hon kanske skulle ge med sig, det var något med hur det ryckte i hennes mun när han höll på att lyckas med en övertalning. Ändå sa hon: »Nej, älskling, det är bra att du är på fritids, då blir det lättare när skolan börjar på måndag.« Han ville inte släppa henne, han klamrade sig fast vid henne när hon lämnade honom. Mikael ritade. De andra barnen tittade på eller höll hus någon annanstans. Ingen pratade med Nikola. Han gick omkring själv, ensammast i världen. Bakom ritrummet låg ett kuddrum. Där inne hade han sett killarna som skulle börja ettan och tvåan gå in: det var förbjudet territorium för nollorna, antagligen skulle de slå ihjäl honom om han satte sin fot där. Ändå öppnade han försiktigt dörren och kikade in. Det var nästan tomt i kuddrummet. Kuddarna var klädda i gröna plastiga överdrag och låg huller om buller. En ensam tjej hoppade upp och ner på högen. Hennes mörka hår lyftes för varje studs hon gjorde. »Hej«, sa Nikola. Han visste att han inte kunde bli kompis med en tjej, så han satte sig mot väggen i ena hörnet och bara tittade. »Hej«, sa tjejen och studsade vidare. Nikola drog upp knäna mot bröstet. »Vad heter du?« sa han, trots tjejförbudet. Tjejen slutade hoppa och kom fram till honom. »Jag heter Chamon«, sa Chamon, vars långa hår egentligen kanske inte var så långt. »Och jag ska börja nollan på måndag. Vad heter du?« »Du kan köra medan jag käkar«, sa Bello när han satte sig med matkartongen i knäet. »Vi är cirkusartister. Vi bollar många grejer på samma gång.« Nikola tänkte på att han hoppades att Kerim skulle höra av sig snart. Han hade kontaktat Gabbe, Mr Etts gamla vapendealare, och fixat en gann. Mest av allt förberedde han sitt huvud: allt han gjort fram tills nu var drivet av en brinnande eld. Han hade tryckts framåt på en våg av hat. Men nu: han skulle bli instruerad att utföra ett uppdrag som han inte ens visste vad det var. Mot en människa som han antagligen inte kände – det var en ny grej. Han kanske var puckad, men alla hade pissat på honom så länge nu. Nu var det hans tur att pissa tillbaka. »Tro mig«, sa han. »Det här är sista gången jag gör nåt för Mr Ett.« Bello slutade flina. »Det är nåt mellan dig och Isak, va? Du har bara gnällt på honom på sistone.« Nikola startade bilen. »Ja, det är nåt mellan oss.« ## 59 Ett minne. Emelie i sovrummet som barn. Hon hade läst i över en timme i _Harry Potter och de vises sten_ , men kunde inte somna. Mamma satte sig i fåtöljen och gjorde en avslappningsövning med henne – »Känn hur din kropp blir tung, tung.« Emelie kunde ändå inte somna. Pappa sa att hon kunde få försöka i deras säng. Hon lade sig på hans kudde, under hans täcke, kände hans lukt, hon försökte tänka på hur gott han doftade när han inte hade en odör av alkohol runt sig. Ändå somnade hon inte. Då lade sig pappa bredvid henne, han sa ingenting, bara strök sin arm över hennes rygg och lät sin hand vila på hennes skulderblad – liksom skyddade henne från alla och allt. Omslöt henne. Och då var det som att allt han gjort och allt han skulle göra inte spelade någon roll. Då gick det enkelt att somna. Hon hade behövt någon som skyddade henne nu. I ett brandbeständigt arkivrum med metalldörr och en mycket underlig delägare. Magnus ville inte ha henne här samtidigt som han pratade om hur ledsen han var för missförståndet på restaurangen härom veckan. Han var i vart fall inte den hon befarat en kort stund – han var inte en del i Fredrik O Johanssons sammansvärjning, nätverket. Han var bara ett vanligt självcentrerat pucko. Han var bara en vanlig tönt. Det ringde på hennes telefon: Teddys namn syntes i displayen. »Det är jag.« »Jag ser det.« »Vad gör du?« »Jag är inne på Leijon.« Teddys lugna andning i luren. Emelies hjärta som slog trippla slag. Magnus glodde på henne. »Hugo Pederson var envisare än jag trodde, han vägrade nämna namn.« Emelie stönade. »Men efter lite fyrbent övertalning lämnade han över sin telefon till mig«, fortsatte Teddy. Emelie glömde nästan bort att Magnus stod bredvid, hon bara lyssnade. »Och i den såg jag ett telefonsamtal till ett mycket intressant telefonnummer.« »Ett nummer?« »Ja, och det är samma nummer som bokade Ubern från Katja, och det som Fredrik O messade till innan han åkte ut till herrgården.« Emelie fattade. »Så Hugo har ringt samma person som hotade Katja och som följde med Fredrik till herrgården?« »Antagligen.« »Har du prövat att ringa det?« »Ja, men ingen svarar.« »Kanske Loke kan hjälpa till?« »Det kanske han kan. Jag ringer honom. Men du kan också kolla upp numret där du är.« Igen: Teddys lugn när han gav henne numret. Hennes egen puls i hundraåttio. Hon ville ha honom med sig här nu. Kanske hörde han något i hennes röst. »Emelie, är allt okej?« »Nej«, sa hon och tänkte berätta vem som stod mitt emot henne, men av någon anledning lät hon bli. »Vi får prata om det senare.« Hon avslutade samtalet men höll kvar telefonen i handen och försökte komma på vad hon skulle göra. Magnus ögonfransar skälvde. »Kan du förlåta mitt pinsamma beteende på restaurangen?« Emelie visste inte vad hon skulle svara. Den här gubben måste bara sluta nu. Och hon måste komma vidare. »För jag tänker så här«, fortsatte han. »Att om vi bara kan stryka ett streck över den där historien, så är du välkommen att börja här igen. Jag tror fortfarande på dig. Och då ska du veta att jag har ägnat mitt liv åt den här firman, jag har byggt upp allt, från den lilla futtiga allmänpraktiserande amatörbyrån vi var när gubben Leijon fortfarande styrde stället, till det vi är i dag: den högst rankade byrån i Norden med den högsta partner-profiten i hela norra Europa. Och på den skutan vill jag ha med dig.« Emelie måste _verkligen_ härifrån nu. Hon andades in och tog sats – klev snabbt förbi honom, mot den stängda dörren. Hon slet upp den. Magnus började säga något. »Vad gör du?« Emelie slog igen dörren – den smällde ännu högre nu än när hon kommit in. Hon lyfte dit en skulptur som föreställde en pojke i badmössa och simglasögon och pressade in den under dörrhandtaget för att spärra det – Magnus var instängd. Stillheten i korridoren var nästan obehaglig. Hon försökte andas lugnare. Då började Magnus att banka. Hon hörde svagt hans röst bakom den tjocka dörren. »Släpp ut mig. Emelie, vad gör du?« Hon måste tänka klart nu, hon gick iväg längs korridoren. Det kunde fortfarande finnas Leijonmedarbetare kvar här. Ljuden från Magnus dämpades. Hon slog in numret som Teddy sett i Hugos telefon. Signalerna gick fram, men ingenting hände, varken något svar eller telefonsvarare. Heltäckningsmattan på golvet såg nästan ut som om den var av silke när den glänste i solstrålarna från fönstren. Hon höll sin telefon framför sig, lät telefonsignalerna gå fram till det okända numret. Hon lyssnade efter ljud. Nu var Magnus Hassel tyst så vitt hon kunde höra. Hon gick förbi Jossans rum, hon gick förbi sitt eget gamla rum. Ringsignalerna gick fram med sina rytmiska mellanrum. Hon gick förbi gamla kollegors rum. Telefonen blev varm i hennes hand. Då hörde hon det: en svag ringsignal längre bort i korridoren. Hon gick ditåt. Ljudet blev starkare. En telefon ringde i någons rum. Hon kände på dörren till kontorsrummet. Den var låst. Men hon hörde tydligt en telefons ringsignal där bakom. Ingen låste sin dörr på Leijon. Hon hade aldrig varit med om det: även om byråkulturen var stenhård och man förväntades viga sitt liv åt firman så var alltid dörrarna öppna. De biträdande juristerna skulle alltid kunna fråga varandra eller delägarna om det var något de behövde veta. Byråns väl måste alltid väga tyngre än de enskilda medarbetarnas eventuella krav på enskildhet. Men hon var helt säker: telefonen som hon ringde till fanns där inne. Emelie slet i dörren, men den var av robust kvalitet. Inget hände. Hon gick till trapphuset, ner till våning sex där vaktmästarens kyffe – eller fastighetsskötaravdelningen som det hette – låg. Hon rotade runt bland verktygen tills hon hittade den största skruvmejseln. Utanför dörren igen: hon tryckte in skruvmejseln och försökte bända. Hon drog i den, slet och hackade. Ändå lyckades hon inte bryta upp dörren. Hon stoppade in den i glipan mellan dörren och dörrkarmen. Hon tog sats och sparkade på den. Det skramlade, brakade till. Dörrhelvetet gick upp. Hon kände hur det sparkade i magen. Rummet såg ut som väntat: välstädat, välordnat, väldigt opersonligt – förutom ett foto på skrivbordet föreställande en kvinna som antingen var en dotter eller nya frun. Hon ringde numret igen. Hon visste var hon var nu. Det här var Anders Henrikssons rum. Ärketönten som alltid skött hennes utvecklingssamtal, och som stoppat Magnus Hassel i baren på Ling Long. Från ett högt brunt skåp hörde hon de ilskna signalerna. Det var låst. Hon bröt upp det med skruvmejseln. Där inne låg en grå Samsoniteväska. Och på en hylla darrade och tjöt en telefon. Emelie tog upp den. Hennes eget nummer syntes i displayen. Hon tog tag i väskans handtag, den var också låst. Hon försökte trycka in skruvmejseln i låset, men fick inget grepp. Den här väskan var uppenbarligen konstruerad för att inte vara enkel att bryta upp. Hon måste ha bättre verktyg. Och hon kunde inte vara kvar här alltför länge. Hon tog telefonen i ena handen och väskan i den andra. Sedan gick hon ut. ## 60 Polisstationen i Täby hängde inte ihop med resten av centrum, den låg liksom på en bakgata, vid sidan av hela schabraket. De höll varandra i handen: hon och Billie. Roksana behövde sin vän nu – hon hade ringt henne för en stund sedan. Billie kom direkt. »Det där är de förtrycktas tempel«, sa Billie och pekade mot köpcentrumet. »Och konsumerismens sekt kräver fullkomlig lydnad. Medvetenhet om samhällets maktstrukturer är det enda som inte saluförs i de där i övrigt så välupplysta galleriorna, eftersom den medvetenheten inte kan säljas för pengar så är de inte intresserade.« Roksana fick kväljningar av att stå framför stationens tunga glasdörrar. »Var det här de höll dig fången efter _Our Land Club_?« Kanske förstod Billie först nu att hon inte var inringd för att hålla politiska brandtal. Roksana nickade. »Fast egentligen behandlade de mig ganska okej«, sa hon. »De var inga fascistiska svin, de gjorde bara sitt jobb.« Billie fnös. »De försvarar nazister som demonstrerar på våra gator men tar dina biljettpengar från en kärleksfestival. De är galna.« Roksana visste vilka som var galna på riktigt. Hon måste få fram pengarna nu. Stationen var inte öppen för allmänheten i dag, men ovanför en ringklocka bredvid dörrarna stod det _Jourhjälp_. Hon tryckte in den. »Det här kommer gå bra«, sa Billie. Tio minuter senare kom en kvinna utan uniform och öppnade dörren. »Jag skulle vilja prata med en polis. Kan vi komma in?« sa Roksana. »Då kan du få prata med mig, men vi är ganska underbemannade i dag så ni får sitta ner och vänta en stund.« Billie blängde på henne. Poliskvinnan fortsatte. »De som jobbar är ute och jagar rattfyllerister. Det här är farligaste dagen på året att vara ute på vägarna.« De fick sätta sig på stenbänkarna i receptionshallen. Roksana stoppade ner handen i tygpåsen som hon hade tagit med sig och fingrade på den svala metallen i Nikolas guldlänk. Tänkte dubbeltanken igen: en snubbe hon knappt kände mot hennes pappa. Hon förstod inte hur valet kunde vara så svårt. Efter tio minuter öppnades en lucka i receptionsdisken. Polisinspektören hade glasögon på sig nu och hon stod på andra sidan, bakom luckan – töntigt, en markering av positioner. Roksana andades in och kände på guldlänken i påsen igen. »Jag har en sak att ta upp med er.« Hon var torr i munnen, orden fastnade i gommen, på tungan. Poliskvinnan hade slagit på en dator och stod beredd med fingrarna på tangenterna för att registrera det Roksana tänkte berätta. Billie verkade upplivad. Hon gjorde en snabb piruett på polisgolvet. ## 61 »Jag har aldrig gillat _Stockholm by day_ «, sa Dejan. »Den här stan ska upplevas på natten.« »Du är paj i huvudet«, mumlade Teddy och tänkte på hur Dejan sprejat med MP5:an över midsommargästernas huvuden. Samtidigt var han tacksam – om inte hans gamle gangsterkamrat haft med sig sin dogg skulle inte Hugo visat honom sin telefon. Och nu skjutsade Dejan honom tillbaka till _Kums_ hus. »Jag menar«, fortsatte Dejan, »alla är så stolta över Stockholms framgångar, hur fin hon är med sitt vatten, hur ren hon är, hur säker hon är och all sån där skit. Men det sexiga är ju djupet. Att ingenting är som det verkar. Att på samma gator _dealas_ jättemängder med koks varje natt, att hororna åker till vilken adress du än beställer dem till, att tillgången på vapen från Balkan sjudubblats de senaste tre åren, att polisen inte ens vågar sig ut till distrikten«. »Tyst nu och koncentrera dig på körningen i stället«, tyckte Teddy – Dejan var mer skruvad än han någonsin förstått. Touchscreenen i Porschens mittkonsol var bara hälften så stor som på Teslan men allt annat andades tysk jättelyx. Han hade nyss pratat med Emelie. Hon hade fått tag på väskan och en telefon inne på byrån. Nu var hon också på väg i en taxi till _Kums_ ställe där de tillsammans skulle försöka öppna den. Han utgick från att de skulle hitta grejer som skulle leda till att de kunde ringa in och avsluta det så kallade nätverket. Förhoppningsvis skulle de hitta någon polis som kunde hjälpa dem, någon som var mer att lita på än kriminalkommissarie Nina Ley. Hans barn skulle inte behöva födas till det här. Hans barn skulle inte ha en pappa som levde på rymmen. Ett minne: pre-kåken, pre-all-jävla-skit. En lika kall vår som nu. Teddy hade tagit med Nikola till Gröna Lund, han var kanske sju år gammal. De köpte varsitt åkband och började på den vänstra sidan, där attraktionerna för de yngre barnen fanns. Köerna ringlade långa, de stod tjugo minuter i kö för Nyckelpigan, efter ett åk ville Nikola ha sockervadd. De åkte Lyktan och Tekopparna. Sockervadden satt som ett tunt skägg runt Nikolas mun och som en kladdig smet på hans fingrar. Sedan ville han gå över till »vuxenavdelningen« som han kallade den – där Fritt fall låg. De åkte Kvasten och Blå tåget. Teddy frös, Nikola ville åka Vilda musen – ett riktigt pervo-namn på en bergochdalbana – men enligt broschyren måste man vara hundratjugo centimeter för att bli insläppt: Nikola var hundranitton. Teddy sa nej. Nikola tjatade. Teddy sa nej igen. Nikola grät. »Snälla morbror. Snälla. Du är den enda som gör roliga grejer med mig, och Chamon har åkt den, det har han berättat för mig. Ska jag vara den enda som inte får åka Vilda musen eller?« De gick in på toaletten igen, Teddy lyfte upp Nikola på en toalettstol och tog av honom skorna, sedan vek han två pappershanddukar tills de blev som stela kartongkuddar, och stoppade ner dem i Nikolas dojor. »Så, nu prövar vi hur lång du blir.« De gick iväg till Vilda musen, Teddy såg hur Nikola höll andan när insläppskillen mätte honom. Men när det var dags och de äntligen satte sig i första vagnen såg Teddy en glimt av något annat. Han klappade honom över kinden. »Är det lugnt?« Nikola nickade stelt. Vilda musens vagnar gnisslade och vibrerade och baxades upp tio meter till starten av banan. Ett kort ögonblick stod de stilla på toppen innan det bar av neråt, sedan uppåt, sedan runt i de skarpa svängarna. De trycktes utåt av g-kraften, folk skrek, Teddy kände sin maggrop protestera. Sedan tittade han på Nikola och insåg att han borde ha haft bättre koll. Hans systersons ögon var fyllda av skräck. När de klev av brast det, Nikola kunde inte sluta gråta. Teddy lyfte upp och bar honom nerför trapporna mot utgången. Han kände Nikolas varma andedräkt mot sin axel, hans tårar mot sin hals. Nikola hulkade, kurade ihop sig – blev till en liten våt fläck. Barn behövde närhet hela tiden. Barn behövde trygghet. »Får jag prata nu?« undrade Dejan. Teddy vaknade upp från sina tankar. »Ja, ja, såklart.« »De där svinen som du och Emelie jagar verkar vara helt utan gränser, värre än mig till och med. Tänk på vad de gjorde i Oslo och så där och när de spärrade in dig på den där gamla övergivna anstalten förrförra året.« »Du har nog rätt.« Teddy undrade vart han ville komma. Dejan bromsade och svängde in mot _Kums_ villa. »Jag tror inte de kommer sitta still nu heller.« »Säkert inte.« »Jag ville bara säga det. Var på tårna, Teddy. Låt ingen jävel skada dig eller dem du älskar.« ## 62 Han hade fått ett Snapmeddelande för femton minuter sedan. Det var kort och enkelt. _Norr Mälarstrand 17, 4 trappor, lägenhet 1405. Ta med dig kvinnan som finns där, men skada henne inte. Jag återkommer med fler instruktioner._ _Nya Kum_ hade ju förklarat – gjorde Nikola det här skulle han få _Kerims_ __ beskydd. Äntligen var det dags. Han var glad att det bara verkade vara en kidnappning och inte ett beställningsmord han skulle utföra. Ändå kunde han inte skaka av sig en dålig feeling. Han och Bello åkte raka spåret till Norr Mälarstrand. Bello stannade kvar i skåpbilen. De hade ju bestämt att de inte vågade lämna den hur som helst. Nikola var glad att Bello ställde upp på det här. Kompisen var lojal som en hund. Ändå kröp det i kroppen på Nikola. Han åkte upp till fjärde våningen och ställde sig utanför dörren. På brevinkastet till lägenhet 1405 stod det Söderlund. Nikola hade kollat på internet. Hon som bodde här hette Josephine i förnamn. Han ringde på dörren. Ingenting hände. Han ringde igen. Han hörde tassande steg där inifrån. En kvinna klädd i morgonrock och med håret inlindat i en handduk öppnade. Det såg ut som att hon nyss duschat och nu höll på att sminka sig. Hon var snygg enligt normala grabbkriterier, men ändå inte Nikolas typ: det var något snobbigt över sättet hon hälsade på honom, som om hennes näsa pekade fyrtiofem grader uppåt. Han trängde sig snabbt in i lägenheten och stängde dörren bakom sig. Rånarluvan som dolde hans ansikte kliade värre än getingsticket han fått en gång som barn. Kanske fattade kvinnan, Josephine, vad som höll på att hända, kanske inte. Det spelade inte någon roll – allt gick så mycket enklare än Nikola trott. Hon sa inte ens något när han höjde sin gann. Lägenheten var lyxigt renoverad. Inbyggda spotlights i taket, nyslipad ekparkett, strömbrytare som mer såg ut som datoranläggningar än lampknappar. Han skickade en Snap på kvinnan som han blivit instruerad. Hon höll sig hela tiden stilla och lugn. Det kom ett svar direkt. _Kör in henne till city_. _Hon behövs nu._ Nikola funderade på hur han skulle få ner henne. Skulle hon gå lugnt nerför trapporna, eller borde han bakbinda henne och knuffa in henne i hissen? Skulle hon få sitta i baksätet eller läggas i skåpbilens lastutrymme? Han måste handla nu. Han pekade gannen mot henne. »Fortsätt bara ta det chill, för annars blåser jag knäskålarna av dig.« Det var första gången han såg henne reagera. Hon darrade till som om en rysning gått genom hennes kropp. Samtidigt såg han Roksys fejs framför sig. Fuck – hon var det bästa som hänt honom på länge – och nu stod han här och höll på med en kidnappning. Nikola tittade på kvinnan igen. Vad höll han på med egentligen? Ärligt, vad sysslade han med? ## 63 Det gick fort att köra genom Stockholm i dag. Samsoniteväskan stod bredvid i taxins baksäte och hon såg den lilla idylliska gatan där _Kums_ hus låg längre fram. Teddy var informerad och hon hade faktiskt alldeles nyss också ringt till Nina Ley, hon visste ingen annan polis som hon kunde kontakta med det här. »Vi har identifierat en person som definitivt är kopplad till nätverket.« Nina hade nästan låtit frånvarande. »Vad har hänt?« Emelie berättade så fort hon kunde om väskan som förts bort från herrgården, avlyssningarna mot Hugo Pederson, numret i hans telefon och väskan hon hittat hos Anders Henriksson. »En advokat alltså?« var det enda Nina sa när Emelie var klar. »Ja, på min förra firma. Leijon advokatbyrå. Så sjukt.« »Tack för det, vi tar tag i det så fort vi kan. Antagligen i morgon. I dag är det inte lätt att få tag på folk.« Emelie visste inte vad hon skulle tro – borde inte polisen slå till omedelbart? Då ringde det på den andra telefonen, den som hon hittat i Henrikssons skåp. En röst: »Emelie?« »Ja.« »Jag trodde du gick för att fira midsommar som alla andra efter jubileet.« »Vem pratar jag med?« »Strunta i det. Du har nåt som är mitt.« »Vem pratar jag med?« upprepade Emelie. »Jag tror att du vet.« Ja, hon kände igen hans pipiga ljusa röst nu. Rösten som för tio år sedan måste ha beordrat Hugo Pederson att lura in Mats i kidnappningsfällan. Det var Anders Henriksson. »Varför tror du att jag har nåt som är ditt?« »För Magnus ringde just och berättade att han lyckats ta sig ut från arkivrummet och upptäckt att nån brutit upp min kontorsdörr och mitt skåp. Och för att jag ringer till min egen telefon nu.« »Jag har pratat med polisen«, sa Emelie. »Och kommer att lämna in allt som finns i väskan.« »Jag tycker inte om när folk tar det som är mitt«, fortsatte Anders Henriksson utan att ta notis om det Emelie just sagt. »Men som tur är har jag nåt som är ditt.« »Vad menar du?« »Om jag inte får tillbaka innehållet i den där väskan så kommer du aldrig mer få se din vän.« »Vad pratar du om?« Emelie såg i ögonvrån hur taxichauffören vände sig om. »Jag har låtit ta hand om Josephine«, sa Henriksson. Emelie kippade efter andan. »Jag vet att du har väskan«, sa Henriksson. »Möt mig vid Leijon så löser vi det här utan att nån kommer till skada.« ## 64 Ledaren hade samma läderluvtröja på sig som sist, var lika fet och svalde lika mycket slem som vanligt. Men han lät mycket gladare på rösten än hon var van vid. De sågs på samma hotellrum som senast. Roksana drog upp dragkedjan på väskan framför hans ögon. Ledarskiten tittade ner. »Här är en halv mille i cash. Vill du räkna?« Den här gången var det ingen som blockerade utgången. Ledaren gungade fram och tillbaka på stolen. »Jag litar på dig, gumman.« Hon reste på sig. »Då är vi klara då?« Billie väntade nere vid hotellreceptionen. Ledaren satt kvar. »Vänta lite. Jag är nyfiken. Var fick du stålarna ifrån? Du sa ju att snuten tog alla era cash. Lånade du, som din kille Z?« »Nej«, sa hon. »Hur fick du fram flosen så fort då?« »Det spelar ingen roll.« »Men jag vill veta.« »Jag är också nyfiken. Varför hade ni ketamin i lägenheten som vi hyrde? Du vet, det har bara sabbat för mig.« »Alla är inte lika kompetenta som du, gumman. Snuten missade ketaminet när de gjorde husrannsakan, det har vi väl redan förklarat? Och snubben jag använde för att hämta skiten hos er är en nolla. Han kan inte ens se om en BMW:s bromsskivor är paj eller inte.« Roksana fattade inte vad han snackade om. »Men du däremot, du levererar. Har du sålt för en halv mille på bara två veckor, är det så du fått ihop stålarna?« Hon tänkte på något som Nikola sagt till henne. Hon öppnade dörren till korridoren. »Jag kan inte prata med dig om allt.« Ledaren tittade efter henne. Det enda viktiga nu var att den där galningen inte skulle skada hennes pappa längre. Nej, det var inte det enda viktiga. Nikola var viktig också. ## 65 De hade fått vända. Teddy förklarade för Dejan. »Nån har tagit Emelies kamrat Josephine och vill i utbyte mot henne ha nånting som Emelie har. Du som har kidnappat förr...« »Det har du med«, avbröt Dejan. »Ja, men vad ska jag göra?« Dejan ökade hastigheten, de passerade Sollentuna. »Du ska knulla de där asen i röven.« Dejan felparkerade Porschen en bit bort från Leijon. För någon minut sedan hade tydligen Henriksson meddelat den exakta platsen där han ville träffa Emelie: garaget under advokatbyrån. Teddy och Dejan var tvungna att gå runt huset innan de hittade garagenedfarten. Teddy textade Emelie. _Är du där nere?_ _Ja, jag kom just hit. Men ingen har kommit än. Det är tomt här._ _Vi är utanför. Kan du öppna för oss?_ _Nej, jag vågar inte. Han var tydlig med att jag måste vara ensam. Tänk om han ser att jag släpper in er?_ Teddy vände sig om och stirrade mot gatan. Butikerna var stängda, folk ville inte vara här nu. Klockan var halv fem. Han såg två unga killar promenera hand i hand ner mot Stureplan. Det kom en skåpbil körande och svängde in mot gatan. Teddy och Dejan tog några kliv bak, försökte ställa sig runt hörnet på byggnaden. Han hörde hur skåpbilen stannade framför garaget. Den skulle alltså ner där – i Leijons garage. Han hörde hur garageportarna långsamt började fällas upp. Skåpbilen rullade ner. En sekund. Två sekunder. Det började gnissla i garagedörrarna, de var på väg att fällas ner. »Stanna här«, sa han till Dejan, sedan duckade han under garagedörren och hukade sig in i garaget. Först såg allt mörkt ut i kontrast till den strålande sommardagen utanför. Men efter några sekunder vande sig ögonen vid det svagare ljuset. Rampen gick rakt ner och Teddy hann se skåpbilen stanna. Han tryckte sig mot den gråa väggen. Han var rätt säker på att i den där bilen fanns Emelies vän. ## 66 Nikola parkerade skåpbilen nära infarten till garaget på plats nummer fyra, som han blivit instruerad av beställaren. När han närmat sig byrån hade det kommit ett meddelande med koden till garaget, och: _Kör ner där med din last. Ställ dig på plats nummer 4._ Han gjorde som han blev tillsagd. Han tänkte på människan som låg bak i skåpbilens lastutrymme, mitt bland alla kartongerna med sprängmedel. Det var _sickt_ att de varit och kört med Mr Etts livsfarliga grejer exakt samtidigt som han fått order om att göra den här grejen för Kerim. Men nu var det så. _Jag är på plats_ , skrev han när han stängt av motorn. Svaret kom direkt. _Jag vet._ Det här var _creepy_ – uppdragsgivaren måste ha sett honom från någon av övervakningskamerorna som hängde i taket. En riktig kaninkokare verkade det som – vad tog Kerim för uppdrag egentligen? Nikola tänkte igen på besluten han fattat den senaste tiden. _Vad ska hända nu då?_ skrev han tillbaka. _Utväxling._ _Du ska få en telefon och en väska, en Samsonite. När jag ser att det är rätt, meddelar jag dig. Sen överlämnar du henne. Sen kör du därifrån med min väska._ På riktigt alltså: det här jobbet var verkligen keffare än på film. Beställaren – vem det nu var – såg allt. Som någon fucking scen i _Hunger Games_. ## 67 Emelie såg platsen som han bestämt tjugo meter bort. Hon tänkte på när hon ramlat och slagit sig i ett garage för några månader sedan och Teddy hade kört henne till sjukhuset där de berättat att hon var gravid. Den här gången var hon inte paranoid – den här gången fanns det någon här inne på riktigt. En kort stund hade hon faktiskt trott att det skulle få ett slut. Hon var rätt säker på att det som fanns i väskan skulle kunna utgöra massiv bevisning mot nätverket – männen som hatade kvinnor. Telefonen måste vara Henrikssons _säkra_ lur. Om rätt polis och rätt åklagare fick tillgång till allt detta skulle de kunna lagföra honom och de andra också. _De_ skulle gripas och dömas – den här mardrömshistorien skulle ha nått sin ände. Men inte nu – för den där tönten Magnus Hassel hade kontaktat Anders Henriksson som nu hade tagit hennes bästa vän. Hon och Teddy skulle förlora. Anders Henriksson skulle ta tillbaka innehållet i väskan: förstöra bevisen. Nej, tänkte hon sedan, det var inte hon och Teddy som skulle förlora – det var Katja och alla de andra flickorna. Ljuden av hennes egna steg i garaget – Emelie hörde dem eka som om hon befunnit sig inuti ett musikinstrument. Kanske hörde hon också någon annan röra sig där inne. Hon höll Anders Henrikssons telefon i ena handen. Hon hade ringt Nina Ley, men det var innan hon förstått att Henriksson hade Jossan. Nu vågade Emelie inte kontakta någon polis: risken att Henriksson __ på något sätt skadade Jossan eller att utväxlingen inte ens blev av var för stor. Dessutom jagade ju polisen Teddy. Femton meter kvar. Hon förstod varför han valt den här platsen: den som stod där kunde hålla sig bakom en pelare men samtidigt ha uppsikt över nästan hela garaget. Hon höll hårt i Samsoniteväskan. Vad hände om Henriksson inte överlämnade Josephine nu? Tanken fick hennes mage att rycka till. Två gestalter kom gående. En av dem bar rånarluva och ledde en annan människa framför sig: Josephine. Kompisen hade en svart tygsäck över huvudet. Hon rörde sig konstigt och hade annorlunda kläder på sig, var det en morgonrock? Emelie undrade om hon var skadad. Hon klarade knappt av att titta utan försökte bara stirra rakt fram mot en av pelarna längre bort. Figuren i rånarluva höll en pistol i handen. Vad var Anders Henriksson för människa? »Stå kvar«, sa personen i rånarluvan när de var tio meter från varandra. »Lägg ner telefonen och rulla fram väskan.« Emelie kände vagt igen rösten – det var en man, men det var inte Anders Henriksson, det var hon säker på. Plötsligt kände hon hur det värkte till i magen: som om hela buken drog ihop sig, spändes till bristningsgränsen. Ändå gjorde hon som han bett om: hon stannade till och gav väskan en liten puff framåt. Telefonen lade hon ner på betonggolvet. »Nu går du bakåt«, sa mannen med lugn röst. »Jag vill att du släpper min vän först.« »Är det din vän?« »Det vet du ju.« »Då kommer hon här«, sa mannen och gav sin gisslan en knuff så att gestalten med säcken över huvudet stapplade framåt med armarna framför sig. Emelie stod kvar. Kylan rörde sig uppåt. Magen var stram som en basketboll. Krampen var nästan outhärdlig. Hon stapplade fram för att ta emot Josephine, vars händer var snörda med buntband runt handlederna. Mannen i rånarluvan hade vänt sig om och var på väg tillbaka till sin skåpbil. Han hade stoppat på sig telefonen och rullade väskan efter sig. Emelie slet bort huvan från Jossans huvud. Men det var inte Josephine som stirrade på henne. Det var någon annan. En ung man. Någon hon inte kände igen. Eller kanske kände hon igen honom: en mörkhårig kille. FY FAN – Henriksson hade lurat henne. Han hade kvar Josephine – det här var bara en bluff för att få väskan. Den mörka killen sa: »Jag känner igen dig. Har inte du varit Nickos advokat?« Emelie fattade ingenting. Sedan sa han: »Softa. Vi tog aldrig den där Josephine, Nikola bangade ur, och vi hade ingen aning förresten om att hon är din vän. Men han måste lämna tillbaka den där väskan och luren till sin uppdragsgivare. Annars blir det knas. Jätteknas.« ## 68 Först när hon satt i en taxi med Billie på väg från Ledaren andades hon ut. Hon hade klarat det – hon hade fått fram pengarna och överlämnat dem. Det var otroligt. Billie fnittrade. Roksana tänkte på poliskvinnan på Täby polisstation som hade stått beredd framför datorn för några timmar sedan. Hon hade böjt sig fram, in i receptionsluckan. »Jag heter Roksana och är här angående ett ärende som har nummer 3232-K38909.« Poliskvinnan knappade in siffrorna på datorn. Polisstationen var tyst som salarna under ett högskoleprov. »Okej. Och vad är det du vill?« Roksana visste precis vad det var hon ville. Det hade Billie förklarat för henne redan när hon kommit hem till henne tidigare i dag. Shit – Roksana var _happy_ för Billies tjat och medvetenhet. Hon var super- _happy_ att Billie gick den mest osannolika utbildningen av alla för just henne: juristlinjen. »Jag vill ha ut min väska och det som ligger i den«, sa Roksana och mötte poliskvinnans trötta blick. De hade beslagtagit bagen med alla pengarna efter _Our Land Club_. Men misstankarna mot henne rörde bara bokföringsbrott och brott mot alkohollagen, ingenting om ketaminet. Därför hade åklagaren begärt att en del av pengarna skyndsamt skulle beläggas med kvarstad. Det hade också domstolen beslutat: drygt en och en halv miljon kronor av det som fanns i bagen skulle tas i förvar i väntan på dom eller annat beslut – tillräckligt för att täcka eventuella framtida skatteskulder, skattetillägg och böter. Men det rörde ju inte _alla_ pengar. Billie hade klurat ut att åklagaren omöjligt kunde ha något att säga om resten av pengarna som Roksana och Z tjänat lagligt på biljettintäkterna. Och _de_ pengarna hade poliskvinnan på Täbys polisstation en skyldighet att lämna ut. Billie: ett juristgeni. Några minuter senare kom snuten upp från beslagsavdelningen med Roksanas bag under ena armen. »Får jag be dig fylla i det här kvittot på att du tagit emot din väska och dina pengar.« Två rader att sätta kryss för, och skriva under. _Beslagsnummer_ K38909-23 p1: _Bag. Modell: Nike._ _Beslagsnummer_ K38909-23 p2: _Kontanter: 1 404 400 kronor i sedlar._ Så hon hade fått pengar att betala galningarna med. Att hon ens tänkt på att ange Nikola för att få ut en belöning var galenskap – hon skämdes som en hund att de funderingarna ens hade korsat hennes huvud, men hotet mot _baba_ hade gjort henne knäpp av rädsla. Poliskvinnan hade räckt över väskan med cashen. »Ha en glad midsommar nu«, sa hon. ## 69 Teddy såg allt. Det var en ung man som överlämnats i stället för Josephine, och Teddy kände igen killen: det var Bello, Nikolas polare. Tankarna exploderade som handgranater. Vad gjorde _han_ här? Henriksson måste ha lurat dem på något sätt. Teddy visste inte vad han skulle göra – mer än att han måste göra något. Handla. Agera. Hindra Samsoniteväskan från att försvinna tillsammans med mannen i rånarluva som överlämnat Bello. Teddy klev ut i garaget. Han såg Emelie längre bort, hon såg förvirrad ut – instinktivt ville han rusa fram och krama om henne. Men det fanns inte tid för det. »Vad gör _du_ här?« ropade han till Bello. Bello såg lika förvånad ut som Teddy. »Det här är ju helt _crazy_. Du måste snacka med Nicko innan han åker.« Teddys huvud höll på att brinna upp. Nikola? NIKOLA? Han sprang bortåt, mot garagets portar, mot platsen där han sett skåpbilen stå parkerad när han smugit sig in. Skåpbilen hade börjat rulla uppåt. Teddy fattade inte vad Nikola gjorde, men uppenbarligen tänkte hans systerson åka härifrån. Det fick inte ske. Långa steg. Han tänkte på ingenting. Han tänkte på allt på en och samma gång. Han såg i huvudet hur Fredrik O Johansson öst ner dokument i väskan ute på herrgården. Garageporten öppnades långsamt. Skåpbilen väntade på att kunna köra ut, motorn i dragläge. Teddy kastade sig mot bilen, ryckte upp förardörren. Han såg sin systersons oförstående fejs, och slet ut honom. »Vad i helvete håller du på med?« De dråsade båda omkull på betonggolvet. Nikola skrek tillbaka: »Vad gör du här?« »Du vet inte vad du håller på med.« Teddy kravlade upp. Nikola stod ovanför honom. Hans näsvingar fladdrade. Öga mot öga. Två decimeter från varandra. » _U_ _jak_ , jag har ingen aning om vad du eller Emelie gör här, och jag har gjort allt så schysst jag kunnat«, väste Nikola. »Jag visste inte att hon var Emelies kompis, och jag tog henne inte ens, jag fejkade hela skiten och hade Bello i lastutrymmet i stället. Men jag behöver den där väskan. Den tänker jag inte lämna ifrån mig. Du vet inte allt, Teddy.« »Jag vet att du inte vet vem du hjälper.« »Jag gör det för Chamons skull.« Teddy stirrade på honom. Hans systerson: som han vaggat till sömns så många gånger, som han tagit med till badhuset, till Gröna Lund, på fotbollsmatcherna på Jalla-Vallen. Som han aldrig, aldrig ville skada. Då hördes ett ljud i bakgrunden. Teddy vände sig om. En metalldörr längre ner i garaget öppnades och två personer kom in. Den ena var klädd i polisens motorcykelkläder och hjälm med visiret nerfällt och höll en pistol mot bakhuvudet på den andra personen, som var Anders Henriksson. Gubbens fejs var vitt som en huvudvärkstablett. Teddy kände igen den här snuten: hjälmen var av samma märke och modell som den polisen som sköt Fredrik O ute vid herrgården hade haft på sig. »Nån av er har en väska som tillhör Anders«, sa motorcykelsnuten. Teddy kände igen rösten också. Det var en kvinna som pratade. Nina Ley. Hon sa: »Jag vill ha den väskan.« ## 70 Hans senaste halvår hade varit så felknullat som ett liv kunde bli. Ändå: det här var det _sickaste_ _ever_. Han hade faktiskt tänkt kidnappa den där kvinnan – han var tvungen, för att få Kerims beskydd. Men han hade ångrat sig. Kanske var det Roksana som påverkat honom. _Bara för att andra människor har svikit dig, behöver du inte svika dig själv_ – de orden hade trängt sig in i honom och stannat kvar på något kukigt sätt. Eller så var det Teddy: hans _ujak_ hade gjort en u-sväng i livet. Men det var inte det som Nikola tänkte på. Det var hur Teddy betedde sig mot honom. Hur han alltid brytt sig. Alltid funnits där. Ändå: hans huvud var sönderpippat av svek. Allt han ville göra var att fucka alla tillbaka. Men på vilket sätt läkte han sig själv då? Han lurade sig själv ännu mer, och det behövde han inte göra. Så han hade avbrutit hela skiten, låtit Josephine vara, gått ner för trapporna och i stället satt en huva på Bello, som sedan fått lägga sig i skåpbilens lastutrymme. Det enda de behövde fixa för att beställaren skulle bli nöjd – och i förlängningen Kerim – var ju den där väskan och luren. Men nu hade hans morbror dykt upp. Och Emelie – hans gamla advokat. Plus en galen kvinna i motorcykelhjälm som osade gris gånger tio och höll en snutpistol mot en jättenörd som antagligen var beställaren _._ Vad fan var det fråga om? Teddy skrek på snuten att hon skulle släppa sitt vapen, men hon brydde sig inte. »Lägg händerna på huvudet«, sa hon i stället till beställargubben och vände sig sedan mot Nikola och Teddy. »Jag vill ha väskan.« Beställargubben drog djupa andetag, hyperventilerade. I bakgrunden: skåpbilen stod och brummade, halvvägs på väg ut genom garageporten, motorn fortfarande igång. »Vad tänker du göra?« frågade Teddy. Snutgalningen pratade otydligt, kanske var det för att hon fortfarande hade hjälmen på sig. »Jag tänker avsluta honom. Och sen ska jag ha väskan.« Hon tryckte sin tjänstepistol mot gubbens bakhuvud. Han skakade. Betongen under honom mörknade. Pisset bildade en liten pöl. Nikola tog ett steg mot henne. Vem hon än var måste hon coola ner sig. Hon MÅSTE lugna sig. »Jag vet inte vem du är, men du måste ta ner din pistol«, sa han så milt han kunde. »Du kan inte skjuta.« Snutkvinnans röst var ostadigare nu. Den vibrerade av något inne i hjälmen, kanske att hon var så lack. »Ge mig väskan bara«, sa hon och osäkrade vapnet. Det klickande ljudet ekade som en smäll i garaget. ## 71 Förvirring. Osäkerhet. Galenskap. Saker hände för snabbt. I för oväntad form. Emelie stirrade på motorcykelpolisen som från ingenstans hade uppenbarat sig med Anders Henriksson. Nina Ley. Hennes hjärna försökte raceranalysera. Mordet på Fredrik O Johansson och alla de andra gubbarna som Mats berättat om – Teddy hade upptäckt att fem av dem var döda och en försvunnen. Två av dem hade visserligen avlidit av hjärtinfarkt och cancer, men en hade omkommit i en båtolycka, en hade blivit ihjälslagen av en rånare i Brasilien, och en hade kört ihjäl sig. Alla inom loppet av ett och ett halvt år, slog det Emelie nu. Alla från och med tidpunkten då övergreppsfilmerna lämnats in. Nina Leys specialenhets utredning var ett misslyckande ur ett polisiärt perspektiv – ingen gärningsman hade identifierats, än mindre gripits. Kanske förstod Emelie nu varför. »Nina«, sa Emelie. »Det är dags att sluta.« Motorcykelpolisen vände sig mot henne, fortfarande med vapnet mot Henriksson. Med andra handen fällde hon upp visiret. Nina Leys ansiktsdrag såg hoppressade ut där inne. »Nej, det är ni som ska sluta. Ni har gjort vad ni ska. Nu tar jag över.« Plötsligt började Nikola gå fram mot Nina. Emelie fattade inte vad han tänkte göra, han borde inte närma sig henne nu, det var för farligt. Men allt som hände här nere var sinnessjukt. Hennes mage var hårt sammandragen i kramp. »Jag vet inte vem du är«, sa Nina och riktade i stället sin pistol mot Nikola. »Men ta inte ett steg till.« Och sedan: utan att Emelie hann se hur det gick till reste Anders Henriksson på sig och slog vapnet ur Ninas hand. Ett skramlande ljud. Nina slängde sig på marken, famlade efter pistolen. Men Henriksson var redan på väg bort. Han sprang som en galning mot garageutfarten. Teddy skrek. »Ta honom.« Nina vrålade något ohörbart. Och sedan sprang alla. Teddy. Nina. Emelie försökte så fort hon kunde, framåtlutad. Bakom sig hörde hon Bello och Nikola ropa. De kom upp på den öde gatan. Solen gassade. Det hade kunnat vara en fantastisk seneftermiddag. Henriksson hade inte kommit långt. Nina kastade sig över honom, pistolen i handen igen. »Ställ dig på knä«, beordrade hon och satte vapnet mot hans ansikte. Gubben gjorde som hon sa. De stod alla stilla. En dödens triangel. Teddy bredvid Emelie i ena hörnet. Nikola och Bello i det andra. Nina med Henriksson framför sig på marken i det tredje. En total frånvaro av rörelse. I mitten av garageöppningen syntes skåpbilen. Ninas pistolöga mot Henrikssons verkliga öga. »Du får inte skjuta...«, försökte Nikola säga, men den galna poliskvinnan verkade inte höra honom. Emelie såg bilder. När hon och Josephine skulle gå och äta lunch en gång för några år sedan hade de varit tvungna att passera en folkhop som demonstrerade på Birger Jarlsgatan. Hon mindes inte ens vad det handlade om mer än att demonstrationståget ringlat sig som en enorm fläckig orm bort mot Norrmalmstorg. »Varför är alla så arga?« hade hon frågat. Jossan kramade sin designerväska hårt. »För att de tror på en annan värld. De tror att om nåt är dåligt, så måste man kämpa för att förändra det. Och att demonstrera är en fredlig metod för att göra sin röst hörd.« Emelie blickade oavvänt mot Nina Ley, samtidigt som hon tog ett steg fram. »Nina, sänk ditt vapen.« Nina rörde sig inte. Inget hände. Positionerna var frusna. Förutom Henriksson: han darrade. »Nina«, försökte Emelie igen. »Du har ingen rätt att göra det du vill göra, vad han än har begått för brott. Han ska få sitt straff, men inte på det här sättet. Det finns fredliga metoder.« Nina gjorde en långsam manöver. Emelie kände hur krampen i hennes mage släppte en aning. Sakta sänkte kriminalkommissarien sin pistol, utan att släppa Henriksson med blicken. Emelie såg det hända: hon såg faran minska. Det sipprade tårar ur Henrikssons ögon. Nina såg stel ut. Sedan sa hon: »Nej, förresten, det här är för Amanda.« Hon höjde sin pistol igen. Hon tänkte skjuta. NEJ. I ögonvrån såg Emelie en rörelse. Nikola kastade sig mot Nina. Tre skott brann av. Höga smällar som studsade mot husväggarna. Och sedan, direkt: Emelie trycktes iväg flera meter. Flög som om hon varit gjord av papper. En enorm explosion, ett ljud kraftigare än något hon någonsin hört. Marken skakade. Trottoaren skälvde. Det tjöt i hennes öron. Hon såg asfalten. Smakade den. Hon kände sin mage. Sitt barn där inne. Hon försökte se något. Hon kisade. Hon såg Nina Leys kropp framför sig på asfalten: söndersliten och deformerad. Hon hade fortfarande på sig hjälmen. Det bolmade rök från garaget. Något hade exploderat. Hon fattade ingenting. Ändå förstod hon: hela byggnaden började krackelera. Huset sprack längs fasaden, det såg ut som om det imploderade, rasade inåt, som bilderna från nine-eleven. Det kom rök och damm, det kom betongbitar och glas. Det föll sten och metall. Det lät som om himlen kollapsade över deras huvuden. Leijon advokatfirma hade sprängts i luften. Leijon advokatfirma fanns inte mer. ## Epilog _Till Emelie,_ _i händelse av att jag inkapaciteras_ _Jordklotet snurrar runt sin egen axel, med andra ord snurrar världen runt sig själv. Det är en svindlande tanke, eller hur? Att vi alla rör oss, hela tiden, varje sekund av våra liv. När jag var barn kunde jag inte förstå varför vi inte kastades av jordskorpan eller åtminstone kände fartvinden i ansiktet. Senare, när jag blev äldre, tänkte jag att det borde ge oss intressanta perspektiv: vi ser samma saker, men hela tiden från nya positioner, och eftersom vi som betraktare hela tiden flyttar oss, måste vi någon gång upptäcka sådant som ingen annan sett, sådant som bara går att få en glimt av från just en speciell vinkel, från just den situationen i livet._ _Emelie, jag skriver de här raderna till Dig i all hast. Jag vet inte vad som kommer att hända de närmaste timmarna. Kanske kommer jag att vara död. Kanske är jag gripen. Kanske är andra döda. Men en sak ska Du veta redan nu: allt jag har gjort, har jag gjort för Amanda._ _Amanda fick aldrig vara med om min resa. Men jag fick följa hennes, alldeles för korta. Jag befordrades till kriminalkommissarie för fyra år sedan. Fast egentligen har jag känt mig som en polis ända sedan jag var mycket ung. Redan i skolan tänkte jag på mig själv som någon som kunde ställa saker tillrätta. Fast nu vet jag inte längre. Kanske är jag inte polis längre, kanske har jag tvingats bli något annat. Jag har fått syn på något som jag inte visste om tidigare. Jag har börjat lösa vårt problem på mitt eget sätt. Från en ny vinkel, från en ny position._ _Vi är vid början av slutet på den här mardrömmen. Mardrömmen som började för Amanda långt mycket tidigare än jag förstod._ _Jag har just förstått att Du och Din man har lett mig till en av de sista pusselbitarna i det här. Du ringde mig just, Du har hittat en väska full med material från Hallenbro Storgården – helvetet på jorden._ _Redan när jag visade Dig filmsekvenserna under polisförhöret med Katja uppfattade jag att det var något Du kände igen. Kanske såg Du likheten mellan mig och min dotter, Amanda – men hur skulle Du ha kunnat förstå kopplingen? Amanda och jag var alltid lika, inte bara till utseendet, vi delade också samma viljestyrka. Men vi använde den på olika sätt._ _Ni är inte onda, Du och Teddy Maksumic. Ni har ingen skuld i det som har hänt, tvärtom är jag tacksam för att ni ledde mig fram till Fredrik O Johansson. Ni har också lidit: jag vet att de försökte spränga Din Teddy i bitar, men att hans systerson skadades i stället, jag har till och med hittat bevisning kring vem som låg bakom detta. Jag vet att Teddy greps och oskyldigt anklagades för det som hände där på herrgården, och jag lät det vara så. Förlåt mig, det var bara temporärt, det var endast för att undvika störningar och vinna tid._ _Men nu finns det en man kvar som jag måste ta: jag har länge kallat honom »hjälparen«, utan att veta hans namn. Och nu har ni lett mig fram till honom. Du och Teddy har varit precis så listiga som jag hoppades på._ _Så nu sitter jag här, ensam på midsommarafton och ska kliva upp på min motorcykel. Jag har redan kontaktat det aktuella telefonbolaget och förstått att han använt sin telefon i närheten av Leijon advokatbyrå. Kanske finns han där fortfarande. Jag kommer att hitta honom: Anders Henriksson. Hjälparen. Advokaten som varit med dem ända från början. Ända sedan Mats Emanuelsson kidnappades. Kanske har han inte varit inblandad i de direkta brotten på samma sätt som Fredrik O Johansson och de andra, men han är ändå skyldig. Han har varit en del i maskineriet. Han har möjliggjort det._ _Amanda var en av flickorna på en av filmerna som fanns på hårddisken som Mats Emanuelsson lämnade in. Hon berättade aldrig själv för mig vad hon utsatts för, men jag fick bevittna hur hon och den andra flickan, Katja, blev våldtagna av fyra män samtidigt. De urinerar på min dotter, de för in saker i hennes underliv. De skrattar när hon skriker av skräck och av smärta. Jag kommer aldrig att kunna tvätta bort de bilderna ur mitt huvud, de ligger alltid där som en hinna mellan mig och verkligheten._ _För Amanda fanns ingen väg ut. Jag vet att när hon tog sitt liv hade hon försökt. Jag vet att när hon avslutade sitt lidande ville hon egentligen leva. Men det de gjorde med henne hade förändrat hennes själ, och begravt den alltför djupt._ _Och jag kunde inte rädda henne._ _När jag som utredningsledare började granska filmerna för några år sedan förstod jag desto mer. Jag sa aldrig till någon att min dotter var en av flickorna. Det var ingen idé, Amanda skulle inte komma tillbaka för det. Vissa undrade varför utredningen aldrig ledde någonvart, vissa ifrågasatte min och mina kollegors kompetens. Men utredningen ledde längre än de visste – men inte på det sättet som de ville. Jag har tagit hand om allt själv. Vid sidan om. Utan risk för att en patetisk svensk domstol skulle låtsas som om moral inte finns._ _Emelie, Du förstår säkert, för Du bär ett nytt liv inom dig. Varje dag och varje natt, varje andetag jag genomlider, tänker jag bara på min dotter. Och ju mer jag har behandlat min mardröm, desto mer har den växt. Hon var inte ensam, Amanda, jag har identifierat minst tjugofem av de över trettio flickorna som utsattes. Jag har hittat de flesta av männen._ _Ibland tänker jag att det finns en bild av manliga sexualsvin som ensamma galningar, sociala enstöringar, kanske lätt förståndshandikappade. Vissa är så. Men desto fler fall har visat på motsatsen. Tänk på Kapten Klänning, som de kallade honom, eller på den franske presidentkandidaten, Dominique Strauss-Kahn. De var män med social förmåga, mäktiga män, män på uppsatta positioner, med en omättlig aptit på att skada kvinnor, flickor, barn._ _Nätverket har hållit på i över femton år, och aldrig har någon misstänkt dem, inte ens när vissa av flickorna berättade om övergreppen för psykologer, kuratorer och socialtjänstemän. Deras maktapparat skyddade dem, deras förgreningar i samhället stärkte dem. Ingen kunde tro att det var sant._ _Jag förstod ändå inte hur de kunde känna till att ni skulle träffa Mats i Oslo eller vem det var som hjälpte den ruttne Sundén ute på Håga förrförra året – innan jag hittade polismannen. Han är polismästare i Stockholm, heter Patrik Wallin och är en av förövarna. Jag upptäckte hans inblandning av en ren slump, när jag gjorde en slagning på vilka sökningar som gjorts i ASP:t på Teddy Maksumic efter att han rymt. Våra system är intelligenta på så sätt – alla slagningar och vem som har gjort dem registreras. Även när de görs av höga chefer. Polismästare Wallin stack ut, han drog min blick till sig. Så Emelie, om jag inte är här mer om några timmar, får det bli Ditt uppdrag att se till att han grips._ _För de andra är redan borta. En skrämde jag så att han dog i hjärtinfarkt. En dränkte jag när han var ute i sin båt. En slog jag ihjäl på gatan i Brasilien. En körde jag tillsammans med mot en bergvägg och låste upp hans säkerhetsbälte precis innan vi krockade. En ströp jag i Schweiz, men fick det att se ut som självmord. Han var förresten den som först tog kontakt med Katja, som hon beskrev i polisförhöret. Två stycken har jag med kanyl injicerat luft i ögat på så att deras hjärtan har stannat. En sköt jag i ansiktet ute på stället där allt hände: Fredrik O Johansson. Jag vet att han var en av männen som gjorde saker med just Amanda._ _Du ska veta att de alla bara var pappersfigurer, så veka egentligen. Så tomma på innehåll. Amanda var starkare._ _Amanda var större än dem alla._ _Det jag har gjort har jag gjort för henne och för alla som utsatts för dem. Nu och i framtiden._ _/Nina Ley_ * Ikea med Roksy: han kände sig som ett lejon i en fårflock. Alla bara gick omkring och var så normala, så nöjda och lagom, så intresserade av matbord i ljust trä för 399 kronor. Ändå var det najs: han höll Roksy om midjan – de pratade om att starta ett liv tillsammans. Eller kanske var det en överdrift, de var i varje fall här för att köpa en säng. Det räckte för honom. Sedan slog det honom att alla här antagligen såg på honom och Roksy som de mest super-lagom-normala av alla. De kunde inte veta att hans ena arm dinglade i en mitella under jackan och att han där under hade en Sig Sauer i ett axelremshölster. »Vet du«, sa Roksy. »Jag tycker att det här är ett galet ställe. Men jag älskar ändå att vara här med dig.« Det var en lugn dag för att vara Ikea: ändå stod folk vid varenda liten uppbyggd bostadsmiljö och tittade. Det här var Sverige i miniformat – förutom att de inte byggt upp arrestcellerna, fängelsekorridorerna och de slitna skolsalarna. Men allt var inte kasst med Sverige. Roksy hade berättat hur hon fått tillbaka en del av sina pengar från polisen. Hon hade skickat en tredjedel till Z – även om han var en svikare så hade han rätt till dem, tyckte hon. En tredjedel hade gått till att betala snabblån och avlöna roddare, dj:s och andra som fortfarande inte hade fått betalt. Den sista tredjedelen var hennes, skattad och klar, kunde man säga eftersom åklagaren redan höll inne den eventuella skatten. Efter att hon betalat galningarnas peng hade hon kvar ungefär hundra tusen kronor. »Det borde räcka till att leva några månader och en Ikeasäng för oss«, tyckte hon. »När får jag träffa dina föräldrar?« Roksy log. »De är inte så glada på mig just nu.« Nikola kände hur det värkte i armen. Läkarna sa att de inte visste om han någonsin skulle kunna använda den normalt igen. Ändå var han glad att han överlevt. De irrade sig fram till sängavdelningen. Kontinentalsängar, resårbottnar och bäddmadrasser: nya ord för ett nytt liv. Hemma hos mamma hade han haft samma säng sedan han var tonåring och aldrig reflekterat över vad det var för modell. Till lägenheten hade Teddy fixat en binge. _Sov femstjärnigt i kontinentalsäng_ , stod det på reklamskyltarna. _Dunvik, Vallavik, Lauvik_. Han gick fram till en av de uppställda sängarna och började läsa på en informationslapp. Allt var så chill. Han tänkte på hur skåpbilen exploderat av den där snutkvinnans kulor. Hennes mål hade varit beställargubben – Anders Henriksson hette han hade Nikola lärt sig efteråt. Men på grund av hans tackling hade hon misslyckats. Han visste egentligen inte varför han kastat sig emot henne – gubbjäveln förtjänade säkert att dö. Men om han låtit bli att genomföra ett kidnappningsuppdrag för att det inte kändes rätt – så var det ju ännu mindre rätt att klippa en gubbe rakt i ögat bara så där. Han fattade redan när han slog i marken vad som hänt – bombfobiker som han var. Kartongerna hade exploderat – Isaks sprängämnen, lådorna som han och Bello flyttat runt i länet med jämna mellanrum. Byggnaden ovanför kollapsade som ett korthus. Det var så _crazy_ att han knappt förstod det, men när han och Bello kutat därifrån med ringande öron kunde de inte sluta garva. Han hade inte tänkt då att armen skulle vara permanent paj – det var inte ens explosionens fel. Det var en av Nina Leys kulor som hade träffat honom. Han läste i tidningarna att hon var död nu: den galna snuten hade fallit. »Ska vi provligga?« undrade Roksy. Nikola kunde inte riktigt släppa vad hon sagt om sina föräldrar. »Ja, men först vill jag veta en sak. Varför är din mamma och pappa inte glada på dig?« »För att jag skrev högskoleprovet _själv_ och fick högsta poäng, kan man säga.« »Grattis, men det låter inte som nåt man blir arg för.« Roksy förklarade. Hon hade varit hemma hos sina föräldrar för några dagar sedan och visat universitetets antagningshemsida för sin pappa. »Min _baba_ fick läsa själv från skärmen. _Antagningsbesked: Du har antagits och erbjuds härmed plats på psykologprogrammet_. Du känner honom inte, men så glad som han blev har jag inte sett honom på flera år. 'Det här är helt underbart', tyckte han, 'Du ska bli psykolog. Jag måste ringa mamma och berätta.' Men jag sa till honom, 'Nej, gör inte det. För jag tänker inte börja.'« Nikola avbröt henne. »Varför ska du inte börja?« »Exakt så sa pappa också, fast med mer besvikelse i rösten. Men jag säger som jag sa till honom: Jag tänker inte börja på psykologprogrammet. Jag tror inte det är rätt för mig, jag har kommit på att jag vill syssla med nåt annat. Jag har erbjudits jobb på kvällarna på Palm Village Thai Wok, du vet.« »Vad sa han?« »Det vanliga, att jag går miste om en titel och så. Men Nikola, jag är säker på att han förstår. Innerst inne. Han är musiker egentligen tror jag, det berättade farmor i Teheran.« Musiker, tänkte Nikola. Som Chamon. De lade sig på en Dunvik. I fotändan var bäddmadrassen beklädd med ett plastskydd så att man inte skulle smutsa ner i onödan. Nikola försökte slappna av och få en känsla för hur det skulle vara att slagga i den på riktigt. Kerim Celalî hade varit en millimeter från att ge honom en feting när han berättade vad som hänt. De träffades på ett fik i Bredäng. »Så du blåste min uppdragsgivare? Han som beställt hela skiten.« Nikola hade ältat det här samtalet för sig själv, om och om igen. Det fanns inget annat sätt än att vara rak mot Kerim. Medierna hade inte gjort annat än skrikit om bombattentatet de senaste dagarna. Mest fascinerade var de över att bara en person dött, och ingen annan hade skadats allvarligt. Hur kunde terroristerna vara så dumma att de attackerade på midsommarafton av alla dagar? »Jag ändrade mig«, sa Nikola. »Sånt händer.« Kerim höjde handen igen. »Jag svär, jag sliter huvudet av dig. Jag ska fan dansa i ditt blod.« »Kerim, du behöver inte oroa dig. Den där beställaren kommer inte ställa till problem. Jag lovar.« Han förklarade så kortfattat han kunde vad som hade hänt. »Hur mycket skulle du få för jobbet?« »Hundrafemtio tusen.« Nikola hade gett sina pengar till Roksy, alla hans besparingar de senaste åren – men nu behövde hon dem ju inte längre. »Här«, sa han och höll fram en bunt med femhundringar mot Kerim. »Hundrafemtio tusen, de är dina.« Kerim kliade sig på kinden. Han påminde på riktigt om den unge Tony Montana, när han fortfarande bodde på flyktingförläggningen. »Nä«, sa bossen och sköt tillbaka sedlarna. »Bror, du gjorde rätt grej, och du har pajat armen. Jag visste inte vad den där skiten handlade om.« Kerim ställde sig upp, gick fram till utgången och öppnade dörren och höll den så – signalerade att Nikola var fri att gå därifrån. Nikola stoppade ner sedlarna i fickan. »Nikola, en grej till.« Nikola vände sig om, undrade vad som skulle komma nu. »Vi är inga svin. Vi går bara på såna som förtjänar det«, sa Kerim och flinade. »Men du kan väl lämna bomberna hemma nästa gång.« Det var svårt att resa sig upp med bara en arm. Roksy låg fortfarande ner på sängen, det såg nästan ut som om hon somnat. Nikola ställde sig upp och tittade sig omkring. Sängavdelningen på Ikea var typ stor som en halv fotbollsplan. Kanske skulle de åka hem till mamma Linda i kväll. Tänk att få presentera Roksy för henne: nu när allt kändes så soft. Då såg han den person han minst av alla ville se just nu. En man låg på en av sängarna bredvid dem. _Dachri_. På Ikea av alla ställen – på sängavdelningen av alla platser: det sjukaste av allt sjukt. Mr Ett _himself._ Isak låg där, mitt framför näsan på Nikola. Men han var inte ensam: bredvid honom låg en kvinna, precis som Roksy legat bredvid Nikola. Och mellan Isak och hans kvinna låg ett litet barn. Nikola kunde inte röra sig: han kunde bara oavvänt blicka mot sin förra boss. Tinglingarna var på väg i skallen nu – han visste vad som skulle komma. Kvinnan verkade säga något till Isak och han lyfte upp barnet i luften. Det var en baby som inte kunde vara mer än några månader gammal – en minimal knubbig liten varelse som fick människorna runtomkring att le och se lyckliga ut: livets mirakel och all den där skiten. Nikola hade inte hört att Mr Ett fått barn eller ens att han hade en flickvän. Bossen levde uppenbarligen fler sidoliv som ingen kände till – han var inte bara griskollaboratör. Men det var inte det som var grejen – grejen var att tio meter bort låg mannen som var skyldig till att Chamon inte fanns, mannen som Nikola svurit att hämnas på. Han kände efter pistolen under tröjan. Det skulle vara enkelt: bara gå fram och poffa den där mammaknullaren i ansiktet. Ett litet tryck på avtryckaren och allt skulle vara i balans igen: Chamon mot Isak – Isak mot Chamon. Det var den kosmiska rättvisan. Det var så det måste bli. Då slog den första blixten ner i hans pall. Nikola lossade gannen från hölstret. Roksy låg fortfarande kvar med slutna ögon på sängen de prövat. Nikola gick fram mot Mr Ett och hans familj. Isak gullade med babyn – hans fokus på barnet. Han lyfte upp det i luften ovanför sig. Pussade det på pannan. Kvinnan skrattade. Babyn gurgelskrattade ännu mer. Nikola såg inte om det var en pojke eller en flicka. Han ställde sig en meter från sängen. Pulsen i hundraåttio nu. Det dånade i hans huvud. Han höll pistolen i ett fast grepp längs benet. Det skulle vara lätt. Och så rätt. Då vände Isak på sig. Såg rakt på honom. Hans ögon spärrades upp: han fattade. Han såg vapnet som Nikola höll i. Nikola stod kvar, låste Mr Etts blick i sin. Isak famnade efter sitt barn, paniken for över hans ansikte. Hans andning blev ojämn. Men Nikola böjde sig fram och nästan viskade. »Du är polisinformatör. Och du vet vad vi gör med golare.« Nikola såg på Isak att han fattade. Isak flämtade. »Nej, nej, gör inget dumt.« »Varför skulle jag inte göra det?« Mr Ett fick inte fram någonting. »Ge mig ett enda vettigt skäl till varför jag inte ska göra slut på dig här och nu?« Han pressade gannen mot Isaks sida. Ett lätt tryck nu, en så enkel rörelse. »Va? Säg varför jag inte ska avsluta dig.« Isaks underläpp darrade. »Jag vet inte, men snälla, tänk på mitt barn. Det är inte rätt att göra sånt framför oskyldiga.« »Tänkte du så när de klippte Chamon medan han låg i en sjukhussäng?« »Snälla, gör det inte.« Nikola stoppade tillbaka vapnet under tröjan »Om du nånsin stör mig, kommer alla få veta vad du är. Förstår du?« »Ja, ja, låt mig leva bara.« »För jag avrättar inte folk som inte kan försvara sig. Jag är inte som du. Kommer aldrig att bli som du.« »Visst, jag vet.« »Och en sak till«, sa Nikola. »Du ska ta hand om Yusufs änka. Vad Magdalena än behöver ska du fixa det för henne. Det ger henne inte tillbaka Yusuf, men du ska hjälpa henne ändå. Alltid. Fattar du?« »Jag fattar, jag lovar.« Nikola vände sig om och gick tillbaka mot Roksy. Hon satt på kanten till en annan säng. »Lägg dig i den här i stället och pröva«, sa hon. Kontinentalsängen var högre och därför lättare att kliva i med bara en hand som hjälp. Roksy fnittrade till och lade armen om honom. »Tänk dig att vi är hemma hos dig nu«, viskade hon i hans öra. Nikola slöt ögonen. Lutade sig bakåt. Kände hur huvudvärken minskade. Han kände sig lugnare. Blixtarna var borta. Hans huvud tungt, men ändå klart. Han var trött. Avslappnad. Han kunde somna nu. * Emelie satt på sitt kontor och försökte jobba. Förutom att magen hela tiden var i vägen, mådde hon relativt bra nu – men hon hade fortfarande mycket arbete att ta igen. Det knackade på dörren och Marcus tittade in. »Eftersom du jobbar så mycket och har din lur avstängd så ringer din snubbe till mig. Han tänkte komma förbi.« »Tack. Men du, Marcus«, sa Emelie innan han hann stänga igen. »Jag kommer snart försvinna från byrån, _igen_ , __ får jag väl säga.« »Det har jag förstått. Din mage talar sitt tydliga språk.« Emelie skrattade till. »Ja, men du är ju van att hålla ställningarna, eller hur?« Marcus skrattade också – han var en hjälte som rattat de flesta av hennes ärenden under månaderna som gått när det varit kaos, och inte minst för att han hade hjälpt till att rädda Teddy. En del klienter hade ändå blivit irriterade av hennes frånvaro – det var förståeligt: de hade rätt att kräva full uppmärksamhet från och tillgänglighet till sin _egen_ advokat. Emelie hade inte funnits där som hon borde. Hon gick in på internet för att se de senaste nyheterna. Tidningarna var fortfarande fulla med skriverier om sprängningen av Leijon advokatbyrå, även om de verkade börja förstå att det inte handlade om en terroristattack, utan snarare ett slags misstag i förening med en galen polis. Anders Henriksson satt fortfarande häktad och polisen utredde allt material som Emelie överlämnat till dem. Allt utom brevet från Nina Ley. Nina: en ensam hämnare. En vedergällare. Hon hade spelat ett dubbelspel ända fram till slutet. Emelie hade mest varit orolig över barnet i magen, men efter att alla kontroller gjorts både en och två gånger konstaterade barnmorskorna och läkarna att fostret inte verkade ha påverkats över huvud taget av tryckvågen eller av att Emelie fallit till marken. Magnus Hassel hade lämnat huset långt innan det smällde – men rent psykiskt var frågan om han skulle överleva. Hans livsverk fanns inte längre. Josephine hade däremot blivit rätt chockad av ynglingen i rånarluva som hotat henne i hennes hem. Hon kunde av naturliga skäl inte fatta vad det hela handlade om – och Emelie tänkte nog aldrig berätta. Eller borde hon det? Kanske skulle hon bjuda hem Jossan och Nikola på matcha-te och energidryck någon dag? När Teddy dök upp gick de ut för att köpa en barnvagn. Det var en industri, en vetenskap i sig. Samtidigt var det kanske den enklaste ägodelen att sälja av alla. Ingen förälder ville väl ha en osäker vagn till sitt nyfödda barn? Nu skulle de möta Dejan som tydligen väldigt gärna ville hjälpa dem att få hem den, trots att Teddy hade en egen bil. »Han gör det för att vara snäll«, sa Teddy. »Det är viktigt för honom.« De stod i hörnet Odengatan – Sveavägen och väntade på Teddys kompis. »Mats Emanuelsson ringde.« »Otroligt«, sa Emelie. »Kan han prata?« Hon tänkte på Mats beskjutna kropp. »Ja, han har tydligen börjat må bättre, vaknat upp ur sin medvetslöshet och rehabiliterats de senaste veckorna. Han kommer aldrig kunna gå, sa han, men han lever. Och han lever på ett sätt bättre – nu behöver han inte gömma sig. För första gången på många år kommer han kunna leva fritt.« Luften kändes overkligt frisk för att vara mitt i city. Stockholm var ändå en fantastisk stad – kanske världens bästa plats. Hon provrullade vagnen fram och tillbaka, försökte föreställa sig hur det skulle kännas när det låg ett barn i den. Det ringde på Teddys telefon igen. Han svarade och gestikulerade samtidigt åt henne att sätta in ena hörluren i sitt öra. Nu kunde hon höra samtalet. »Ja, hej Hugo. Vad vill du?« sa Teddy. »Ehh, jag ville bara prata med dig lite.« »Om vadå?« »Jag läser i tidningarna om Anders Henriksson«, sa Hugo. »Ja.« »Och den döda poliskvinnan som tagit livet av de som var inblandade i det där nätverket.« »Ja.« »Så jag tänkte bara säkerställa att ni inte har nåt otalt med mig. Varken du eller din kollega med hunden. Att ingen av er är på jakt efter mig, om du förstår vad jag menar. För jag hjälpte er så gott jag kunde, det gjorde jag verkligen.« Teddy sa: »Det vetefan.« »Jo, jo, jag har inte gjort er nåt. Du sa ju själv att du var tacksam att du anmäldes till polisen, att det förändrade dig.« »Ja, det förändrade mig. Men du var inte direkt till hjälp under de tio år du höll käften. Så jag vill att du gör nåt för att gottgöra det.« »Vadå, vad vill du att jag ska göra?« Emelie hörde oron i Hugo Pedersons röst. Teddy sa: »Jag vill att du ger bort trettio miljoner kronor till flickorna.« »Va? Vad menar du? Vilka flickor.« »Du hörde vad jag sa. Ta reda på vilka de är och donera trettio miljoner till dem. Det kommer inte ändra vad de blivit utsatta för, men du måste göra nåt. Annars kommer The Mauler hem till dig igen.« Emelie såg Dejan redan på långt håll. Hans gångstil var speciell: liksom en långsam pendling med armarna från vänster till höger, höger till vänster. The Mauler trippade bredvid honom utan koppel. Emelie var skeptisk till Dejan – hon kände honom inte men uppfattade instinktivt att han var ett svin, vilket hon också hade sagt till Teddy för några dagar sedan. Det märkliga var hans svar. »Ja, han är ett svin. Antagligen ett av de största rövhålen i norra Europa. Men han är den vännen jag har.« Ännu märkligare var kanske vad Emelie tänkt: Dejan var ett svin, men hon kunde leva med honom – eftersom hon visste att hon ville leva sitt liv med Teddy. Rövhålsvännen närmade sig. »Vilken schysst vagn ni har skaffat.« »Du vet inget om vagnar«, sa Teddy. »Men du kan få provköra.« Dejan såg ut som om Teddy frågat om han ville slicka på bajs. »Kan vi inte bära den till min bil i stället? Jag har köpt nya Rand Rover Autobiography, den kom förra veckan. Galet stort packutrymme.« »Vagnar är inte farliga att köra.« Dejan petade på vagnens handtag med fingertoppen, som om han ville kontrollera att han inte skulle bränna sig. »Vänj dig«, sa Teddy. »För du kommer bli den lilles _Kum_.« ## Svensk Damtidning ## Fint mingel när paret Pederson startar ny stiftelse I veckan samlades Stockholms societet och finanselit för öppnandet av Hugo och Louise Pedersons stiftelse som ska arbeta mot trafficking och sexuellt utnyttjande av kvinnor. Välgörenhetsmiddagen hölls i Spegelsalen på Grand Hôtel i Stockholm. »Jag auktionerar ut ett tjugotal tavlor ur min samling«, säger Hugo Pederson stolt. »Pengarna går oavkortat till stiftelsen.« Svensk Damtidnings reporter kan konstatera att det inte är vilka tavlor som helst, bland annat ingår några unika verk av wild life-fotografen Nick Brandt. Verken har värderats till över femtio miljoner kronor. Louise Pederson, för kvällen klädd i en elegant klänning från Lars Wallin, strålade. »Vi har ett viktigt arbete framför oss. Det här är bara början.« Elaka tungor har dock kritiserat Hugo Pedersons affärsmetoder och menar att han använt oetiska upplägg. »Han kan inte ha tjänat de där pengarna på något lagligt sätt«, skriver den anonyme finansbloggaren DinaXpengar. »Skvaller är för losers. Jag har alltid gjort rätt för mig. Jag är en genommoralisk person«, säger Hugo. Johan W Lindvall ### Av Jens Lapidus har tidigare utgivits: _Snabba cash_ , 2006 _Aldrig fucka upp_ , 2008 _Gängkrig 145_ , 2009 (serieroman illustrerad av Peter Bergting) _Livet deluxe_ , 2011 _Mamma försökte_ , 2012 (novellsamling) _VIP-rummet_ , 2014 _STHLM delete_ , 2015 ### Författarfoto © Martin Stenmark Jens Lapidus bor i Stockholm och är verksam som försvarsadvokat. Sedan debuten 2006 har hans böcker översatts i över 30 länder och filmatiseringarna av de tre titlarna i Stockholm Noir-sviten har blivit enorma publikframgångar. ### Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Jens Lapidus 2017 Tryckt utgåva ISBN 978-91-46-23177-6 Ebok 1.0 ISBN 978-91-46-23178-3 Första svenska utgåva 2017 E-boksproduktion Bonnierförlagen 2017	tomekkorbak/pile-curse-small	Books3
Bronze materials such as Cu--Sn--Pb and lead-bronze materials are commonly used as materials for copper-base sintered bearings. Such materials are often integrally bonded to an iron-base metal backing to form a double layered sintered contact element such as a track roller provided in the base carrier of a construction machine. As bearings used under high surface pressure and low speed conditions such as bushings for use in a construction machine, carburized or high-frequency-hardened wear-resistant steel bushings are widely known. When used in a construction machine, a bushing is subjected to high surface pressure and severe lubricating conditions and likely to generate undesirable abnormal noise during operation. To cope with this problem, there are often used high strength brass bushings or the above-described steel bushings which have undergone lubricating film coating treatment. High strength brass bushings are especially attractive because of their superior conformability. To prolong the intervals at which grease is fed to a bearing disposed in a construction machine etc., there has been proposed a graphite-embedded bearing material (e.g., 500SP produced by OILLESS INC.) that is produced by machining a high strength brass bushing to have holes and embedding porous graphite in the holes to be impregnated with oil. For the same purpose, a sintered metal body containing a large amount of solid lubricant (e.g., the SL alloys produced by TOSHIBA TUNGALOY CO., LTD.) is used. Japanese Patent Publication (KOKOAI) No. 5-156388 (Japanese Patent Publication (KOKOKU) No. 56-12288) discloses a double layered sintered contact element for use under high surface pressure and its producing method. This contact element is formed by integrally bonding an aluminum-bronze-base sintered contact alloy, in which graphite is dispersed as a solid lubricating component within the range of 3 to 8 wt %, to a steel plate through a bonding layer. Japanese Patent Publication (KOKAI) No. 3-232905 discloses a double layered sintered contact element having superior resistance to high load and impact. This element comprises (i) a metal backing that is made of a steel plate having a plurality of independent protrusions at its surface or steel plate having a series of connected protrusions and a plurality of independent recesses defined by the respective protrusions and (ii) a copper-base sintered alloy layer that is integrally formed with the metal backing so as to cover the protrusions of the surface and in which graphite is dispersed as a lubricating component in an amount of at least 3 wt %. This copper-base sintered alloy layer is composed of a low-density, high-oil-impregnating alloy region and a high-density, low-oil-impregnating alloy region. Double layered sintered contact elements having a lead- bronze-base or bronze-base sintered contact layer are versatilely used as a sliding contact member of good conformability for the aforesaid lower track roller or engine metal, under low load, high speed and well lubricating conditions. However, they are inadequate for use as a bushing for a construction machine since they are easily worn out or fatigued due to lack of hardness for withstanding the high surface pressure and severe lubricating conditions. When a steel bushing is used as a bushing in a construction machine, it is not fatigued but likely to cause seizure or unpleasant abnormal noise. High strength brass contact materials produced by casting are substantially free from fatigue and generate little noise, but easily become short of lubricity. Therefore, they cannot completely prevent noise generation and are unavoidably susceptible to rapid wear when they are used in extremely low speed and high load applications such as when adapted in a construction machine. Generally, in a high strength brass base contact material formed as a sinter contact alloy, the steam pressure of Zn contained is too high to carry out high density sintering. Therefore, sintering must be carried out under a pressurized condition when producing a double layered sintered contact element from such high strength brass contact material and, in consequence, production cost cannot be reduced. In the case of steel bushings coated with a lubricating film, formation of a thick lubricating film is generally difficult and expensive and it is therefore apparent that after the lubricating film provided for such bushings is worn out, abnormal noise and seizure occur, like the case of ordinary steel bushings. The graphite-embedded high strength brass bushing having more self-lubricity (e.g., 500SP produced by OILLESS INC.) requires a punching process for making a large number of holes for graphite embedding as well as a graphite filling process, in order to achieve high self-lubricity, which significantly increases cost. In many cases, the ratio of holes for graphite is normally restricted to 25 to 30% on a basis of area in view of cost, and therefore they cannot provide satisfactory self-lubricity over a long period of time. The degree of sintering is a problem for a sintered metal body containing a large amount of known solid lubricant such as graphite, BN and MoS.sub.2 and therefore a pressure sintering means such as a hot press is required in order to achieve high density, resulting in increased cost. In addition, since the conventionally used solid lubricant is extremely soft, even a high-density metal sintered body suffers from high brittleness. In the case of the double layered sintered contact element comprising (i) a steel plate serving as a metal backing and having a plurality of independent protrusions or a series of connected protrusions on its surface and (ii) an integral copper-base sintered contact alloy layer containing at least 3 wt % graphite, the steel plate backing formed into a specified shape is expensive and it is extremely difficult and costly to manufacture a metal backing which has protrusions (high-density portions) for sustaining a bearing load, in an area ratio of 30% or more. Additionally, when bending the above material to produce a tubular bushing, bending stress is concentrated on the protrusions of the steel plate which are harder than other areas, so that exfoliation is likely to occur in the joint interface between the steel plate and the copper-base sintered contact material and the deformation resistance occurring in the bending operation is unevenly distributed in the steel plate. This makes it difficult to uniformly bend the material into a tubular shape. In consequence, a lot of machining work is involved in producing a tubular bushing, and the cost for inspecting the quality of bonding between the contact material and metal backing of the final product increases. The invention is directed to overcoming the foregoing problems. Therefore, an object of the invention is to provide copper-base and/or iron-base contact materials in which Pb intermetallic compounds are dispersedly precipitated to achieve highly improved sliding properties. Another object of the invention is to provide double layered contact elements and their economical producing methods, the contact elements being produced by sinter-bonding the above contact materials to an iron-base metal backing in an integral fashion and being improved in oil impregnation and lubricity.	tomekkorbak/pile-curse-small	USPTO Backgrounds
The following invention relates to a printhead assembly capping device for a printer. More particularly, though not exclusively, the invention relates to a capping device for a printhead assembly of an A4 pagewidth drop on demand printer capable of printing up to 1600 dpi photographic quality at up to 160 pages per minute. The overall design of a printer in which the capping can be utilized revolves around the use of replaceable printhead modules in an array approximately 8xc2xd inches (21 cm) long. An advantage of such a system is the ability to easily remove and replace any defective modules in a printhead array. This would eliminate having to scrap an entire printhead if only one chip is defective. A printhead module in such a printer can be comprised of a xe2x80x9cMemjetxe2x80x9d chip, being a chip having mounted thereon a vast number of thermo-actuators in micro-mechanics and micro-electromechanical systems (MEMS). Such actuators might be those as disclosed in U.S. Pat. No. 6,044,646 to the present applicant, however, might be other MEMS print chips. In a typical embodiment, eleven xe2x80x9cMemjetxe2x80x9d tiles can butt together in a metal channel to form a complete 8xc2xd inch printhead assembly. The printhead, being the environment within which the capping device of the present invention is to be situated, might typically have six ink chambers and be capable of printing four color process (CMYK) as well as infra-red ink and fixative. An air pump would supply filtered air through a seventh chamber to the printhead, which could be used to keep foreign particles away from its ink nozzles. Each printhead module receives ink via an elastomeric extrusion that transfers the ink. Typically, the printhead assembly is suitable for printing A4 paper without the need for scanning movement of the printhead across the paper width. The printheads themselves are modular, so printhead arrays can be configured to form printheads of arbitrary width. Additionally, a second printhead assembly can be mounted on the opposite side of a paper feed path to enable double-sided high speed printing. It is an object of the present invention to provide a printhead assembly capping device. Another object of the present invention is to provide a printhead assembly including a capping device providing an air flow path during operation of the printer and serving to prevent ingress of foreign particles to printhead nozzles during non-operational period of the printer. The present invention provides a printhead assembly for a drop on demand ink jet printer, comprising: a printhead module having a printhead including ink jet nozzles, the module being affixed to the assembly, a capping device affixed to the assembly and movable linearly with respect thereto, the capping device at least partially surrounding the printhead module and movable between a capped position whereby the nozzles are capped by the capping device and an uncapped position whereby the nozzles are uncapped. Preferably a plurality of printhead modules are situated along a channel, the modules and channel extending substantially across a pagewidth. Preferably the capping device partly surrounds the channel. Preferably the capping device has an onsert molded elastomeric pad which bears onto one or more of the printhead modules. Preferably each printhead module includes a nozzle guard to protect the nozzles and wherein the elastomeric pad clamps against the nozzle guard in the capped position. Preferably the elastomeric pad includes air ducts via which air is pumped to the printhead modules when the capping device is in the uncapped position. Preferably a camshaft bears against the capping device and serves to move the capping device between said capped and uncapped positions. Preferably the capping device includes a spring to bias the device with respect to the printhead modules against the camshaft. Preferably the capping device is formed of stainless spring steel. Preferably each printhead module includes a ramp and wherein the capping device includes a boss that rides over the ramp when the capping device is moved between the capped and uncapped positions, the ramp serving to elastically distort the capping device as it is moved between said capped and uncapped positions so as to prevent scraping of the device against the nozzle guard. Preferably each printhead module has alternating air inlets and outlets cooperating with the elastomeric pad so as to be either sealed off or grouped into air inlet/outlet chambers depending on the position of the capping device, the chambers serving to duct air to the printhead when the capping device is uncapped. Preferably the capping device applies a compressive force to each printhead module and an underside of the channel. Preferably rotation of the camshaft is reversible. As used herein, the term xe2x80x9cinkxe2x80x9d is intended to mean any fluid which flows through the printhead to be delivered to print media. The fluid may be one of many different colored inks, infra-red ink, a fixative or the like.	tomekkorbak/pile-curse-small	USPTO Backgrounds
Woolwich Attack Suspect Michael Adebowale To Be Questioned By Police Michael Adebowale, 22, was shot by police after apparently charging towards armed officers in the aftermath of Drummer Rigby's death, but was moved into police custody yesterday after he was discharged from hospital. A second murder suspect, Michael Adebolajo, 28, who was also shot by police, remains in hospital under police guard. A Police forensics officer removes items from an apartment in Greenwich, south east London, where 22-year old Michael Adebowale, is registered as living The Adebolajo family said: "Nothing we can say can undo the events of last week. However, as a family, we wish to share with others our horror at the senseless killing of Lee Rigby, and express our profound shame and distress that this has brought to our family. A male warder was left with a broken cheekbone after being held hostage by three male prisoners, two aged 25 and one aged 26, at HMP Full Sutton in Yorkshire on Sunday. An email circulated to staff in top-security jails and young offender institutions and seen by The Times said: "Three Muslim prisoners took an officer hostage in an office. "Their demands indicated they supported radical Islamist extremism. "All staff are reminded to remain vigilant to the increased risk of potential attacks on prison officers inspired by these and last Wednesday's events." Counter-terrorism officers have been brought in to investigate the attack at the maximum security jail, during which a female warder was also injured. So far, 10 people have been held by detectives investigating the young soldier's death, including Adebowale and Adebolajo. These include a 50-year-old man, arrested on Monday, who was released on bail yesterday. A 22-year-old man arrested in Highbury, north London, on Sunday and three men detained on Saturday over the killing have all been released on bail, as has a fifth man, aged 29. Two women, aged 29 and 31, were arrested on suspicion of conspiracy to murder but later released without charge. The family of Adebolajo said they "wholeheartedly condemn" terrorism, and "fully expect" that Drummer Rigby's killers will be brought to justice. The statement said: "We wish to state openly that we believe that there is no place for violence in the name of religion or politics. We believe that all right thinking members of society share this view wherever they were born and whatever their religion and political beliefs. "We wholeheartedly condemn all those who engage in acts of terror and fully reject any suggestion by them that religion or politics can justify this kind of violence. "We unreservedly put our faith in the rule of law and with others fully expect that all the perpetrators will be brought to justice under the law of the land." In the wake of the attack it emerged that Adebolajo and Adebowale were both known to MI5. Adebolajo was also arrested by Kenyan authorities three years ago because they feared he was attempting to join an al Qaida-linked militant group, the country's anti-terrorism police said. The murder has sparked a flurry of activity by the English Defence League, including a march of 1,000 supporters to Downing Street on Monday chanting "Muslim killers off our streets" and "There's only one Lee Rigby". A massive police presence kept them separate from a smaller group of anti-fascist activists, with officers making 13 arrests in total for a range of public-order offences. Forces charity Help for Heroes announced it will not accept any donations raised by EDL leader Tommy Robinson or other members of the group, or any political party. Police are now investigating two attacks by vandals on the RAF Bomber Command memorial and the Animals in War memorial in London. Both were daubed with graffiti and although the words written on the two memorials have now been covered up, it is thought "Islam" had been written on each of them. Home Secretary Theresa May has strongly indicated she would seek to revive legislation giving security agencies access to public communications data. Her disclosure came after Downing Street confirmed the launch of a new terror taskforce to crack down on extremism. The group, comprising Cabinet ministers and top police and security service officials, will focus on radical preachers who seek out potential recruits in prisons, schools, colleges and mosques.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
CoLoNeLReD - A "soul" man and a man of "soul", indeed The first time I met him, I thought to myself: “I am certain I have seen him before!” The next thing I remember, as soon as his warm cordial handshake matched my own, is his words “Have we met before?” Well, some things are meant to happen and I, from all people, am aware of that, because I have experienced it more times than I can remember! That wonderful night in Rotterdam at a mutual friend’s house, I met the brilliant singer, musician, performer and friend at last, Nicholas Redz Romillie or CoLoNeLReD. The next night I watched him performing live and I was astounded by his angelic voice. Redz, is not only a singer of an undeniably special talent, deep insight, nobility, chivalry and modesty, but also a man of powerful instinct, respect to the art he serves and strong faith! Being born to a black father and a white mother, Redz, seems to have been the bridge which connects the sounds of deep, black, gospel, soul and reggae music with the white rap and hip hop, to, eventually, the blues and ballads of both! CoLoNeLReD is the artiste who scratches his soul to make music and share emotions through it. Redz is the man who scratches his body to make the music comes out through his incredible voice and advises the youngsters who he admires for teaching him many things, as well. This man I present to you today. I am a writer and a poet and believe me when I say; how else can you describe such a personality if not by using some poetry? Should you listen to him singing, or being lucky enough, watch a performance of his live concerts, you will never forget me saying: He is an architect of music and a poet of melodies! ANNA TSEKOURA: You have been in the music industry for more than 30 years. What is the taste in your mouth like, of this kiss with melodies, notes, audiences, cries, moments of glory and moments of silence, after all these years? COLONEL RED: I still have the same taste I have always had, excitement, anticipation & the sheer thrill of not knowing how the audience will respond to the raw emotional energy I so humbly share, whether it be on stage in front of thousands, or in the intimate setting of someone’s living room while they take in the latest CoLoNeL ReD sound recording. I cannot deny that especially during the last 15 years, there hasn’t been a moment where the silence has lingered a little too long; however, I see these silences now as simply being human & so, I embrace these silences & further more use them as divine opportunities to be inventive. A.T: Were there times when you felt fed up, bored, tired? Times you said to yourself: “That’s it, man! Let’s find something else to do!”? COLONEL RED: Yes, there have been times I felt fed up & tired of it all, but never to do something else! No this feeling was only ever aimed at the constant undermining exploitative attitude toward the artiste by the mediocrity much of the so called 'music business' has now become! With their part time viral attempts to pigeon hole & simply rip off high calibre artistes such as myself, I’m what you would call "Old School" I evolved through the music industry by being raw talent & hard working, no marketing tricks or trend sets, bare talent & the desire to please audiences everywhere with my music & message, still I’m resilient & although I’ve been challenged I have managed to stay true to my passion. A.T: Music is a powerful tool for communication, gathering, brotherhood, healing, but it is also a weapon against depression, loneliness, racism, inequality. What is the sociological role of music and what messages do artists try to get across? COLONEL RED: I cannot speak for all artistes, as I believe artistes everywhere have different points to make for different reasons although many of us have similar ambitions. My Philosophy is 'Me 1st', if what I have to share with an audience works for me then I am happy to share with others. I am not devoid of depression or loneliness & I have many times been a victim of racial inequalities & discrimination of a sort, still I have managed to translate these experiences into emotional language that often comes through the music, for me this is a healing process & I hope a healing reference for those who listen. I think it’s fair to say my sociological role is to share my experiences good or bad, by connecting the musical dots & lending poetry to the motion many of us go through daily. A.T: I know that you are a man who reads a lot and likes to promote and put forward ideas born from the right to freedom and independence, as well as from deep religious instincts. What does faith represent for you and is this reflected in the music you compose and the lyrics you write? COLONEL RED: Faith for me personally, represents belief in the unseen, all that is yet to be proven, yet to be realised, yet to be actualised, still the truest & purest love of all is the faith it takes to believe in something that by far outweighs our own measure of security & challenges us, by bringing about change, which in turn returns us to being humble like a child in the face of the sun, I try to practise this type of humility everyday in all that I do, I believe my compositions truly reflect all that I am & all that I am not, faith is the fragile place between good & bad, day & night, right & wrong, time is teaching me that 'faith' is the reward for confidence & conversely 'confidence' is the reward for having faith. A.T: Having listened to you performing live and being aware of your albums, I do know that you do amazing things with your voice which is incredible! You sing every kind, from rap to soul and from blues to jazz with no difficulty. Where is your heart set upon though? Come on, between you and me, which is your favourite? COLONEL RED: Great Question! I have to say my elevation happens when I ignite Gospel across Hip Hop, when this moment happens, I feel divine intervention, I feel elevated, Powerful, like God himself put me on this earth to do one thing only & that is to raw like a MiC LioN hahaha!!! This has to be my most favourite performance moment. A.T: Tell me about your latest news and plans, please. COLONEL RED: The latest news has to be the new 'Palace Full Of Miracles' album which we are just preparing for its release & the travel plans to follow, which will include touring neighbouring Cities like New York/Chicago/Philly & many more Northern American Cities before traveling to Europe. A.T: Your tours and live performances have been of great success and are followed by thousands of funs. Even in Greece you are known (I know about Patmos) since artists of your quality and experience enjoy major admiration and have fans everywhere. You are also a music teacher who tutors children and young people who want to learn from you, isn’t that right? What is the secret, if there is one, to success? Are personal codes and principles a necessity or the wild chase of success and acknowledgement at all costs can be acceptable? Should you do things your way, fulfilling inner needs without thinking of the outcome, or just go with the flow? And if you want desperately to be a star, how dangerous is for someone who is a “made voice” due to specific procedures and technologically advanced equipment, to sing in front of an audience live? COLONEL RED: I teach mainly because I enjoy sharing my experience with upcoming talents, this too is humbling, every time I get with a student, I learn something new, my students keep me on my toes, teaching teaches me how to be sensitive for others by having to bear in mind the needs of others, I believe this to be the balance necessary for true success , for me real success is being able to share your good fortune, at the same time recognize how to stay close to the beginning of new & exciting ideas. In answer to the latter part of your question, the only way to allow technical gadgetry to be a part of your elevated performance is to work hard at developing your skills the right way round. For example, once you can sing with pentatonic scales, then it’s ok to have fun with technology, not the other way round! To rely on modern technology to aid a performance whether it is in the studio or out of the studio? You are forming a dependency & a dependency once formed can become an incurable second nature. A.T: Let’s talk about love. What Love does to artists? Does it make them create and flourish even if it doesn’t have a happy ending, or does it wither them? What role does it play in your life, Redz? COLONEL RED: For me personally, there are many kinds of love, love for self, love for another, love for a cause, love for the future, all these kinds of love have to be factored in to any one on one romantic love relationship, for all run congruent with a person’s desires, for example, if I love a woman, I am always feeling excited about the time I can spend with her, however, if there are troubles elsewhere in my life, children, career family etc,.. then the romantic love will always have to wait until clarity returns, that’s the man I am, I care much for all things to be working, having said that, in my experience this makes romance even stronger, for you value the time more & try to put more time into it, I am always loving & loving to love, falling in love has a different meaning to me now I’m older, I believe to fall in love is to not know yourself enough to love the right way, but to be in love, is to love all things all the way. A.T: I know that you have great love for your parents, brothers and of course your children and grandchildren. Tell me, how difficult is to have strong bonds and in what way this helps when everything else doesn’t! What would you say to your grandchildren if they wanted to follow the same paths you walked on? COLONEL RED: I do have strong family bonds, however being in a creative industry, sharing your trials & tribulations with your loved ones can be difficult to share, so I tend to share the good stuff & leave out the not so good stuff, saves us a lot of time & possible misunderstanding, my advice to my grandchildren would be & is: Whatever the choices you make, put your heart & mind into it, still if their choice of passion is music? I would strongly advise that they study music management & internet marketing, alongside their chosen instrument, they are simply 'Not' going to survive in this ever-changing internet/music industry, if they don't develop a healthy appetite for independent marketing, promotion & sales. A.T: As I often say, beauty and intelligence are both authorities. Beauty rules and it is ruled as well. Intelligence on the other hand, is pure power and can never be manipulated or ruled. You are a charming man yourself, no doubt! Do you believe in the power of intelligence, or in that of the beauty? What type of woman you consider the most intriguingly irresistible? What qualities should someone have to be close to you, or your friend? COLONEL RED: I believe true Intelligence to be beautiful & nourished in the right way 'beauty & Intelligence can wield incredible power! I find women who are intelligent divine, but women who are wise & resourceful, confident & open, undeniably irresistible! I love to be close to people that are 'self possessed' I find this quality to be beautifully true & terribly sexy. A.T: What are you afraid of? What do you hate? What do you miss? What do you consider the maximum challenge for the years to come? COLONEL RED: I am afraid of not being able to do what I love to do the most. I hate discrimination of all sorts. I miss my family, as I now reside in Montreal Quebec, so I don’t get to see them as much as I would like. I spend more time than ever before in my own private recording studio, devoted to writing, performing & collaborating, then my work spreads to working with my label 'Ink Rebellion' so I also miss the friends I used to spend so much time with in & out of studio's around the world. My maximum challenge for the years to come has to be, building my home by the sea & the work that goes into becoming a better person for the people that love & need me. A.T.: On behalf of PoliticalDoubts I would like to thank you for this interview. It has been an honour for me. I wish you health, love, prosperity, inspiration. God bless you, Redz! You can click here to listen to some of the incredible music of COLONEL RED *Exclusively !! in this Link http://epresskitz.com/kit.php?p=bio&u=35252840 learn more about Colonel Red and be the first to see the cover of the new Album by Colonel Red - Palace full of Miracles - to be released in April 2015 !!	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
S&Ds: “Italy shows us that it is high time for a new Europe” Date Links Sections Global Europe Justice & Home Affairs Against the backdrop of the current political situation in Italy and on the occasion of a visit in Milan on Thursday, S&D Group leader Udo Bullmann urgently calls for a reform of Europe and a strengthened Eurozone. “We are standing at a crossroads. The situation in Italy is extremely serious and sensitive, not only for the Italian people but for all Europeans. If Italians vote a new government soon it has to be crystal clear that the choice is not between national isolationism and an outdated version of Europe. We have to show people that there is a third option, that we always supported, of building a better Europe that truly cares about and protects its workers, children and pensioners. That includes, among other things, a reform of the economic and monetary union, a Eurozone budget as well as more democratic power for the European Parliament. We stand for that kind of Europe and we stand on the side of the progressive forces in Italy. “As progressives, we truly care about Italy and its people, especially their social security and wellbeing. This is why we are glad that President Mattarella, after supporting the effort to form a government in every possible way, protected Italy on the grounds of the constitution by refusing a Finance Minister who would have led Italy and Europe into political, economic and social chaos. The future steps are in the hands of the Italian Parliament and the People. S&D group leader Udo Bullmann will visit the conference “Sustainable Development Goals, Climate and the Future of Europe” in Milan on Thursday, where he will also take the chance to discuss the current political situation. “If we really want to build a fairer Europe for our citizens then sustainability must be our political compass, be it in economic, in social or in environmental terms. I am happy to be in Milan to exchange ideas on how we can succeed in this.”	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
For years veterans in countries around the world have had to deal with the dishonesty and intransigence of their own governments in providing accurate details of what they may have been exposed to. The U.S. is famously (infamously) no different. But when two different countries who are allies and reasons to be ashamed get together and do this act good luck, you'll need it. A stunning new report indicates the U.S. Navy knew that sailors from the nuclear-powered USS Ronald Reagan took major radiation hits from the Fukushima atomic power plant after its meltdowns and explosions nearly three years ago...on March 12, 2011 the ship was within two miles of Fukushima Dai’ichi as the reactors there began to melt and explode. In the midst of a snow storm, deck hands were enveloped in a warm cloud that came with a metallic taste. Sailors testify that the Reagan’s 5,500-member crew was told over the ship’s intercom to avoid drinking or bathing in desalinized water drawn from a radioactive sea. The huge carrier quickly ceased its humanitarian efforts and sailed 100 miles out to sea, where newly published internal Navy communications confirm it was still taking serious doses of radioactive fallout. There are numerous indications of radiation-caused illnesses, leading to a lawsuit against the Navy and TEPCO the operator of the nuclear power plant. Naturally, in this suit the American government is clearly up to its standard practice in protecting its service-people. Thursday, February 27, 2014 Sure, the Scottish Premier League isn't what it even used to be, as it is only half of what it once was (two dominant teams...now just one). But how could one resist this? ...a Scottish Premiership match was delayed several hours from airing on television because fans in the crowd were swearing too loudly. The game between St. Mirren and Ross County was supposed to be aired on tape delay by BBC Alba in Scotland at 5:30 PM, directly after the game had finished. However, the game didn't air until 11 PM in the evening because the channel had to edit out audible curse words from the Ross County crowd at Global Energy Stadium. Nevermind the ongoing embarrassment a similar bill caused Arizona -- the thought of having a chance to kick certain people out of diners has an appeal to some in the South, tradition and all that. A bill moving swiftly through the Georgia House of Representatives would allow business owners who believe homosexuality is a sin to openly discriminate against gay Americans by denying them employment or banning them from restaurants and hotels. Not only identical to Arizona's awful attempt, but particularly rich coming from one of the ol' cornerstones of the Confederacy. Researchers say radioactive cesium isotopes from Japan's severely damaged Fukushima nuclear power plant have made their way to the waters just off the coast of Canada. Scientists confirmed the arrival of radioactive Fukushima water at the annual American Geophysical Union's Ocean Sciences Meeting in Honolulu today The good news is, the initial readings show a low level of radioactivity. So nothing to worry about. Meanwhile, at the same time in Japan. Tokyo Electric Power Co. (9501) is re-analyzing 164 water samples collected last year at the wrecked Fukushima atomic plant because previous readings “significantly undercounted” radiation levels. Tuesday, February 25, 2014 A Ugandan newspaper published a list Tuesday of what it called the country's "200 top" homosexuals, outing some Ugandans who previously had not identified themselves as gay one day after the president enacted a harsh anti-gay law... The Red Pepper tabloid published the names — and some pictures — of alleged homosexuals in a front-page story under the headline: "EXPOSED!" The list included prominent Ugandan gay activists such as Pepe Julian Onziema, who has repeatedly warned that Uganda's new anti-gay law could spark violence against homosexuals. Some Kansas lawmakers are worried about those precious bodily fluids. The Kansas House's Health and Human Services Committee has on its agenda Monday a bill that would require cities to warn citizens if fluoride is added to drinking water. The measure, which declares fluoride dangerous, has been criticized by public health officials and the Kansas Dental Association, according to The Associated Press. When you are digging up policy punch lines used against you 50 years ago...you might be a Red State. Well, yesterday morning it appeared that Uganda's awful President would delay the signing of it's reprehensible proposed law making being gay illegal. Forced, it appeared by the power of moral condemnation, by the international community -- including the American government. At a public ceremony in a packed room at the State House in Entebbe, Yoweri Museveni formally initialled the anti-homosexuality act, which also outlaws the promotion of homosexuality and requires citizens to denounce to the police anyone suspected of being gay. "No study has shown you can be homosexual by nature. That's why I have agreed to sign the bill," Museveni said in a speech at the presidential palace near the capital, Kampala. "Outsiders cannot dictate to us. This is our country. I advise friends from the west not to make this an issue, because if they make it an issue the more they will lose. If the west does not want to work with us because of homosexuals, then we have enough space to ourselves here." Ironically, and just as tragically, with a few replaced words a Dixiecrat of the 1950s could not have stated it more offensively. There is, of course, substantial economic pressure the West can bring on Uganda (foreign assistance is one-third of the nation's government budget). Unfortunately, a huge portion of that aid comes in the form of food and medical assistance. Because clearly famine and illness are not Uganda's problem, gay people are. And yes, it it hard to roll my eyes that much. Thursday, February 20, 2014 Many in Abbott's conservative base agree with Nugent's pro-gun views, as does Abbott. But Nugent's description of Obama as a "communist-nurtured, subhuman mongrel" in a January interview amounts to racism, critics say. Currently executive vice president of the conservative Family Research Council, Boykin put in an appearance at a conference for "pro-family legislators" last November, where he offered his gospel of Jesus Christ as a rough-and-tumble bloodthirsty Rambo. No, really. Not metaphorically: Really. Jesus is a killer, He wants you to be armed with an assault rifle like His when He comes to claim the throne of the King of Kings, and the Second Amendment was His idea all along. Right Wing Watch just obtained audio of the event, and it is in-fucking-sane: Walmart, America’s largest private employer, said Wednesday it is looking into supporting an increase in the federal minimum wage. The surprise move from the giant retailer comes after it has resisted years of protests from workers and union leaders to increase wages. Bloomberg News, which broke the news, said company spokesman David Tovar was looking at improving wages for its US workers so that they would have “additional income”. And by "looking at" of course they mean, just not verbally oppose so publicly. Scott Walker, who with the backing of the Koch-Brothers has hopes of making it two out the the last three Presidents with the beady, close-set-eyes, of a stereotypical simpleton, has hit a snag. Perhaps a snag as metaphorically big as that created on the George Washington Bridge by his biggest competitor? At a secret hearing the day before the 2010 election, an investigator for the Milwaukee County district attorney testified that he had uncovered email evidence that Scott Walker, then-county executive, was likely aware of campaigning by his staff on county time using laptops and a wireless internet router. That very afternoon, Nov. 1, 2010, officers seized computer hard drives and other equipment from the suite of offices occupied by Walker and his staff. The next day, Walker was elected governor. A new highlight in the history of American jurisprudence, but one example of how Missoula County, Montana dispensed justice between the genders. ...federal officials said, when one mother asked a county attorney why an adolescent boy who assaulted her 5-year-old daughter had only received two years of community service, the attorney responded, "boys will be boys." And assholes will be assholes. Federal investigators added that Missoula prosecutors had failed to pursue "nearly every case" where a mentally or physically disabled woman claimed sexual assault, "even in cases where there was evidence such as a confession or incriminating statements by the perpetrator." Baugh generated outrage in August after sentencing high school teacher Stacey Dean Rambold to 15 years in prison with all but one month suspended. Rambold had pleaded guilty to one count of sexual intercourse without consent and had been kicked out of a sexual offender treatment program for breaking rules.During the hearing, Baugh blamed Rambold’s 14-year-old victim, who committed suicide before the case went to trial. Tuesday, February 18, 2014 Researchers claim a new study provides some of the most compelling evidence yet for tighter gun controls in the US. The team followed the consequences of the State of Missouri repealing its permit-to-purchase handgun law in 2007. The law had required purchasers to be vetted by the local sheriff and to receive a licence before buying a gun. Reporting soon in the Journal of Urban Health, the researchers will say that the repeal resulted in an immediate spike in gun violence and murders. The study links the abandonment of the background check to an additional 60 or so murders occurring per year in Missouri between 2008 and 2012. "Coincident exactly with the policy change, there was an immediate upward trajectory to the homicide rates in Missouri," said Prof Daniel Webster, director of the Johns Hopkins Center for Gun Policy and Research. And undoubtedly, nothing more will be heard of this study again. [cross-posted at Firedoglake] The ever going battle between the world's two largest sports organizations (the International Olympic Committee and FIFA) over who is the most venal and corrupt continues. More than 400 Nepalese migrant workers have died on Qatar's building sites as the Gulf state prepares to host the World Cup in 2022, a report will reveal this week. The grim statistic comes from the Pravasi Nepali Co-ordination Committee, a respected human rights organisation which compiles lists of the dead using official sources in Doha. It will pile new pressure on the Qatari authorities – and on football's world governing body, Fifa – to curb a mounting death toll that some are warning could hit 4,000 by the time the 2022 finals take place. . When contemplating that number, remember this is just an estimate of deaths from one nationality. Nepalese are just one-fifth of the migrant worker population employed in Qatar. That means, the number of dead committed in the name of soccer's governing body will be approximately 20,000. According to German paper Die Welt, a person only identified as a “senior FIFA employee” said that despite FIFA’s public claims that they are adamant about making Qatar 2022 work, moving the event to another country is a “serious option.” And I'm sure FIFA's governing body is going to keep saying that until their board members get as many euros, dollars, or francs, that Qatar's ruling family can transfer to a Zurich bank account. Friday, February 14, 2014 On a day where performance artist (Ayn Rand Division) Rand Paul hilariously managed to file a lawsuit that, true to his record, was plagiarized comes this. Brent Bozell uses his books and columns to rail against liberal media bias and dishonesty, but he reportedly doesn't write a word. Jim Romenesko spoke to some people affiliated with Bozell's Media Research Center and learned from a former employee that the group's media analysis director, Tim Graham, writes “almost everything published under [Bozell's] name.” The former employee also noted that, despite not actually writing any of the content, Bozell still collects 80-90 percent of the profits. Like Paul, Bozell is someone who decries government affirmative action programs while essentially inheriting his position from daddy. Unlike Paul, Bozell has done it while wearing the world's ickiest ginger-beard. The president of Creators Syndicate, which carries the column, told Romenesko that it's "absolutely false to say that Brent Bozell does not write his column," but nevertheless, Bozell and Graham will begin sharing a byline. Which member of Congress is (probably) emailing other members crazy threats? BuzzFeed’s John Stanton reports that a number of House Republicans received emails — sent to their internal congressional email addresses, addresses that are extremely difficult to find for non-members — in which an anonymous person threatened to politically ruin members who vote to raise the debt limit. The author first sent the cryptic threats to Speaker John Boehner and Rep. James Lankford, and then forwarded the emails to other members. ... Who could’ve sent these strange emails? “It’s got to be another member. Probably one of the crazy ones,” said a Republican who had seen the email, which was sent from an anonymous email address, [email protected]. One of the "crazy" Republicans? That narrows it down as much as if they had said, "Probably an overweight white guy". As I am 48 going on 14, I do enjoy playing the normal card game with friends, and I have Netflix, so synergy can be funny. Ahead of the highly anticipated Season 2 release of the original series, Chicago-based Cards Against Humanity has teamed up with the streaming site to release a “House of Cards Against Humanity” expansion pack. Britain's third-biggest bank said up to 9 percent of employees could go, including 7,000 in Britain, as it tries to lower costs. The cuts are not concentrated in any one business area. It said it paid 2.4 billion pounds ($3.9 billion) in incentive awards last year, raising bonuses at the investment bank by 13 percent despite a slump in its profits. The average bonus for the investment bank's 26,200 staff was 60,100 pounds. Productivity of our richest employees down...only one solution -- fire the more productive other employees and pay the rich people more. Thomas Perkins would approve, obviously. After all, to not pay the rich even more would be another "Cristal-nacht". [cross-posted at Firedoglake] Wednesday, February 12, 2014 Donald Trump has lost a legal action against a major experimental windfarm being built close to his golf resort in Aberdeenshire. The billionaire property developer had alleged that Alex Salmond, Scotland's first minister, had secretly interfered in the decision to approve the 11-turbine European offshore wind deployment centre site (EOWDC) in Aberdeen Bay – a claim rejected on Tuesday by a Scottish civil court judge, Lord Doherty. Making clear he was expecting to appeal, Trump alleged there had been clear and illegal bias by the Scottish government – and that his rights under the European convention of human rights had been breached. Doherty dismissed the claims that Salmond had interfered, stating he "was not persuaded that the fair-minded and informed observer would conclude that there was a real possibility of bias on the part of the decision-maker; or that the decision not to have a public inquiry had been unreasonable or unlawful". Trump is always amongst the first (in alternate days) to want to either bomb somebody or the first (in the other day) to charge the people who bombed as being war criminals -- so for him to play the human rights card is as pathetic and hilarious as his faux-bangs. This sounds all Atrios-y, but I'm glad somebody in some bit of charge is saying something. Yellen took over from Bernanke just as the recovery in the jobs market appears to have stalled. In January, the US added just 113,000 new jobs, up from an even more disappointing 75,000 in December. Both figures were well below economists’ forecasts. Last year, the economy added an average of 194,000 jobs per month. “I was surprised that the jobs reports in December and January, the pace of job creation, was running under what I had anticipated. But we have to be very careful not to jump to conclusions in interpreting what those reports mean,” she said. She said the extremely cold winter may have affected the numbers. Hundreds of Eritrean refugees have been enslaved in torture camps in Sudan and Egypt in the past 10 years, enduring weeks or months of violence and rape and extorted by traffickers often in collusion with state security forces... Against all logic and evidence...and hardly for the first time, the GOP and its base seem determined to refight all the old battles they have lost before and in the most inappropriate way. Because this time it will definitely work! Priebus said Monday on MSNBC that the Monica Lewinsky scandal is fair game when it comes to evaluating Hillary Clinton's potential presidential bid. "I think everything's on the table," Priebus told Andrea Mitchell. Because there is no more aspirational idea for the Republicans than the sanctity of the family unit...other than, of course, Bill Clinton's terrorist unit. Monday, February 10, 2014 I always figured an already established NFL player would come out first, but props to prospective draft choice Michael Sam for having the guts to do so before he even has a career. It's very big deal someone at that stage would have the guts to come out. As there are "officially" no gay people in Sochi, why not have fake-lesbians perform in the opening ceremonies, right? In a provocative choice, Russian singers Tatu will perform before the 3,000 athletes march through a stadium on the shores of the Black Sea, one of the many newly built facilities in the most expensive Olympics in history. The women in Tatu put on a lesbian act that is largely seen as an attention-getting gimmick. It contrasts with the very real anger over a Russian law banning gay "propaganda" aimed at minors that is being used to discriminate against gays. Ileana Ros-Lehtinen would have been there with another pair of machine guns by Danny Montana's side if she could have, so the only surprise is these two are not Cuban. Sen. Robert Menendez is under federal investigation for his advocacy on behalf of two Ecuadorian bankers convicted of embezzlement. Turns out he wasn’t the only prominent lawmaker accepting donations and doing favors for the brothers. Florida Republican Congresswoman Ileana Ros-Lehtinen, while she was Chairwoman of the House Foreign Affairs Committee, sent a letter to federal agencies on behalf of two Ecuadorian bankers convicted of embezzlement who were seeking U.S. residency. She also advocated for their family members, who donated over $20,000 to her campaign. Norway’s Minister of Health and Care Services, Bent Høie, has decided to comment on the Russian propaganda laws by taking his husband, advertising exec Dag Terje Solvang, to Sochi. Bent Høie, who holds a position in the Norwegian government comparable to our Health and Human Services Secretary Kathleen Sebelius, waved his status like a red cape before a bull, daring the Russians to object. Minister Høie doubled down on his strategy, telling Norway’s Stavanger Aftenblad newspaper, that it is a normal for a cabinet minister to travel with a spouse on an official visit. And the surprising thing is...there may be some sort of assignment of responsibility. Maybe. Last year, in the immediate wake of the murder of three Los Angeles Officers by Christopher Dorner, this happened. At some point, the officers received a report that a pickup truck resembling Dorner’s was seen in the area of the house they were guarding. Shortly after 5 a.m., a truck turned onto the street. As the vehicle approached the house, officers opened fire, unloading a barrage of bullets into the truck. When the shooting stopped, they realized their mistake. The truck was a different make and model. The color wasn't gray, as Dorner’s was, but blue. And it wasn't Dorner inside the truck, but a woman and her mother delivering copies of the Los Angeles Times. A tragic, but clearly foreseeable event. And those officers, the Chief of Police, Charley Beck, decided after a year...violated Departmental policy. On his book promotion tour, when fielding curiously softball questions from Jon Stewart, Gates assumed the admonitory tone of a statesman in saying that presidents are perhaps too quick to reach for military solutions to foreign policy problems. This from a defense secretary who lobbied for and administered the military escalations of two wars, one of which US troops are still fighting! One wonders whether this statement derived from his certainty that he could con Stewart, or from an autistic lack of self-awareness. In any case, Stewart did not follow up. Let's just add this to the top-five or so reasons the next time somebody asks "why do they hate us?" The incidence of cancer globally has increased in just four years from 12.7m in 2008 to 14.1m new cases in 2012, when there were 8.2m deaths. Over the next 20 years, it is expected to hit 25m a year – a 70% increase. The biggest burden will be in low- and middle-income countries. They are hit by two types of cancers – those triggered by infections, such as cervical cancers, which are still very prevalent in poorer countries that don't have screening, let alone the HPV vaccine, and increasingly cancers associated with more affluent lifestyles "with increasing use of tobacco, consumption of alcohol and highly processed foods and lack of physical activity", writes the World Health Organisation director general, Margaret Chan, in an introduction to the report. And as tradition dictates in the West, we'll cash their checks and say "You're welcome". It is 2014, not 1964 or 1914, and yet on Wednesday night a black man in Missouri, a black man convicted by an all-white jury, was executed before his federal appeals had been exhausted. He was executed just moments after reportedly being hauled away by prison guards while he was in the middle of a telephone call discussing his appeals with one of his attorneys. He was executed even though state officials knew that the justices of the United States Supreme Court still were considering his request for relief. Since it has gone down the memory-hole as other nation's civil wars and other more important news (Bieber!) have occurred, let us return to austerity's poster-country, Greece. For the last half-decade's worth of its citizens being brutalized by international bankers IS...NOT...ENOUGH! Germany has signalled it is preparing a third rescue package for Greece – provided the debt-stricken country implements "rigorous"austerity measures blamed for record levels of unemployment and a dramatic drop in GDP. Because making the national-sport/way-of-living dumpster diving is not enough austerity for those who exploited it into that position. [cross-posted at Firedoglake]	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Why women? Almost five times as many men hold elected office in the United States then women. The United States currently ranks 95th in the world in the number of women serving in their national legislatures. We are behind Mexico, China and Pakistan. 25% of the Wisconsin State Legislature are women Of the 1,455 City Council Seats in Wisconsin, only 322 are held by women Of the 1,680 County Board seats in Wisconsin, only 308 are held by women Of the 2827 School Board seats, 1,069 are held by women 74% of Town Boards and 24% of Village Boards have no womenStatistics provided by the Wisconsin Women's Council But perhaps even more significant than gender parity, women have a different understanding on needs in policy areas such as healthcare, transportation, education and jobs. Women in elected office bring new perspectives to issues, which increases the likelihood of conceiving and implementing effective and just solutions to social, economic, and environmental problems. After all, women represent over half of the world’s skills, knowledge, and talents. The only systematic, nationwide empirical account of the manner in which gender affects political ambition, Dr. Lawless’ research shows: Women, even in the highest tiers of professional accomplishment, are substantially less likely than men to demonstrate ambition to seek elective office. Women are less likely than men to be recruited to run for office and are less likely than men to think they are qualified to run for office. Women are less likely than men to express a willingness to run for office in the future. This gender gap in political ambition persists across generations and over time. Despite cultural evolution and society's changing attitudes toward women in politics, running for public office remains a much less attractive and feasible endeavor for women than for men. Even with the emergence over the past ten years of high-profile women in politics, the gap between women and men's interest in running for office is the same today as it was a decade ago. Emerge Wisconsin is working with the entire Emerge network to actively tackle the monumental problems exhibited by the under-representation of women. You don’t have to look any further than the headlines to see that we need more women at the decision making table. Not only does this under-representation present a contradiction to the principles of democracy, but women in elected office continue to demonstrate their ability to find effective solutions to the multitude of problems currently facing our country. Put Yourself On The Ballot Learn about the Emerge program, how to apply and get connected to our Council of Allies	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Q: Using an Ampersand in jquery ajax request I have form inputs in a table row, which I would like to submit via ajax. $(this).closest("tr").find("input,select,textarea").each(function(){$data+=$(this).attr('name')+'='+encodeURIComponent($(this).val())+'&'; I had everything working fine - until one of the inputs had an ampersand in the value. I found some information on this post, which helped a lot - and using encodeURIComponent (as shown above) I was able to get the form to submit without a problem. My question is - in that post, @T.J. Crowder mentioned how he would "strongly recommend" using @Darin Dimitrov's solution: data: { id: thisId, value: thisValue } How would I implement this in my current code? Also - is there any benefit to using the second code, or is encodeURIComponent just as good? A: You can use the native Javascript "Object" pseudo-class. I don't really understand your code's purpose; but, supossing it is correct, should look like this: $data = new Object; $(this).closest("tr").find("input,select,textarea").each(function(){ $data[$(this).attr('name')] = $(this).val(); }); Hope this helps.	tomekkorbak/pile-curse-small	StackExchange
Description: Iego was a mysterious planet located in the Outer Rim Territories on the fringes of the known galaxy that was surrounded by a thousand moons collectively known as the moons of Iego, at least one of which was populated by a race of beings known as Angels. During the Clone Wars, the Confederacy of Independent Systems constructed a laser field that prevented anyone from leaving the planet, before the field was destroyed by Obi-Wan Kenobi and Anakin Skywalker, freeing the Iegoans. A temperate and tropical world located on the fringes of the known galaxy, the planet Iego was orbited by a thousand moons collectively known as the moons of Iego, including Clepresdan, Cobarb, Flitrude, Millius Prime, Rawnde, Uncovalor, and Winlion. Its desert surface was covered in basaltic spires and canyons, where reeksa (enormous, ravenous carnivorous plants with sharpened spikes for teeth and deadly thorns along their length that were known to eat humans alive, and whose roots were used to create the only known antidote to the Blue Shadow Virus) grew. Iego was also inhabited by xandu, creatures who flew though Iego's skies on their four wings and used their giant ears to hear prey at great distances, after which they would snatch them up and smash them against rock walls using their two arms and two legs. During the Clone Wars, the Confederacy of Independent Systems invaded Iego with hundreds of battle droids and stole Millius Prime from its inhabitants, the Angels. There, they built a laser web security system to prevent the inhabitants from leaving the system. The Separatist then abandoned Iego and left battle droids and vulture droids behind at Cliffhold. There, they were reprogrammed by Jaybo Hood as his servants. Fifty of the best pilots attempted to leave Iego, but failed. Among them was Taquito, who's death made the inhabitants believe the laser web was the work of Drol. Comments made about this Article! There are currently no comments for this article, be the first to post in the form below Add your comment here! Your Name/Handle: Add your comment in the box below. Thanks for your comment, all comments are moderated, and those which are considered rude, insulting, or otherwise undesirable will be deleted. As a simple test to avoid scripted additions to comments, please select the numbers listed above each box. 2 4 3 8 5 Stats by FreddyB, descriptive text from WookieePedia Image copyright LucasArts Any complaints, writs for copyright abuse, etc should be addressed to the Webmaster FreddyB.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
In wall? Towers? Bookshelf? I'm very new to the HT world and am very excited to get my dedicated HT room complete. I just bought Panasonic PT-AE900U projector and now am shopping for speakers. I did research and found that BIC Acoustech had good reviews (for the most part), and definitely fits my budget (which is most important since we just had a child). My question is, should I go with the In Wall, Towers or Bookshelf? I'm assuming the towers put out the most sound between the 3? I was leaning towards in wall speakers simply because of the clean look, but would rather not sacrifice sound for looks. So can someone shed some light as to the sound differences between the 3? Also, what are your opinions of their subwoofers? I have the H-100 sub and I've been very pleased with it. I would argue that it's probably best-in-class for under $300 subwoofers. However, my understanding is that stepping up to the SVS PB-10 for about $450 is a very, very dramatic step up. If you've got the money for the SVS, go for it. Otherwise, the H-100 is a pretty good low-price substitute. With a dedicated HT room you don't have as much WAF/SAF to deal with. Thus I would go with the towers. 2nd bookshelf. And last the inwalls. For towers, I don't have any great suggestions, but have heard nothing but excellent things about Swans and they can be had at an excellent price from newegg.com. Also, you didn't put up what your budget is so we are a little in the dark. For bookshelf, there is a myriad of choices and the ultimate selection choices depend on your budget. But for the smaller budget, the SVS bookshelfs are supposed to be excellent and they have a package with the PB10 or PB12 sub, which are the best of the best for their price range. I had a big WAF to deal with when building mine since it is also our family room. My wife was tired of years of looking at my towers and made me get inwalls when we built the new house. I went with NHT IW3s and am very very happy with them. But since they are inwalls and lack the low end and now impact down low, I had to up the sub and went with the PB12-NSD/2. If I had my choice though, I would have gotten towers. But WAF and 2 very small children who would climb or mess with the towers made me feel OK about inwalls. hi brian i just got a 3 angstrom sonata from soundpros.com that sound wonderful. the sonata can be hang on the wall or can stand on the floor. i would call and scott can make you a good deal. see ya rusty In walls are nice for the look - but you have no flexablity in placement, later upgrades, etc. I find the monitor-style speakers with a good external sub tends to be the best bang for the buck. The smaller speakers tend to have identical tweeter/midrange to the towers, but at 30-50% lower price. Having an external sub gives you the ability to place the sub in the optimal positions in the room (which is NEVER where your L/R speakers are) and gives you upgrade options later. And forget about towers being more 'powerfull' or louder. This is a myth. Towers with built-in woofers SUCK more power from your receiver. Monitor style speakers with a external, self-powered sub are actually superior because your amp is not trying to drive woofers. This gives all the power to the 5 tweeters and 5 mid-ranges. Let the sub have it's own amp and be able to place it in a corner of 2 long, un-broken walls and you will have an outstanding system. Tower speakers are often more efficient than monitors alone (perhaps by as much as 2db) However, the monitor/subwoofer combination often has more than twice the power. (100 W for the monitor, 150 W or more for a subwoofer). And as I'm sure everyone is aware, a doubling of the watts yields 3 additional decibels... (source: brief look at b&w's dm60x line)... Do yourself a favor, and stay away from in-walls. That is, if you want good sound quality. Speakers do not like surfaces nearby, period. That's why if ever you read a speaker review worth anything, they say put the speakers as far into the room (away from walls) as much as you can. 3 feet usually does it, some a little higher some a little lower depending on design. Some speakers have a proximity switch (or adjustment) for placing closer to walls, but it's just fake EQ to try and compensate for the bass reinforcement that occurs. It always amazes me to see $30g setups in those fancy visual HT magazines ... where the dufus has in-wall speakers. And note, that HT mag for example never publishes freq response graphs for in-walls. Why? (And I've asked them even though I already know the answer.) Because they suck. If it's not worth waiting until the last minute to do, then it's not worth doing.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Sunday, January 03, 2010 From Scribbles: Schizophrenia Alter 1 : You know you are in deep shit, when the prime decision of the day reduces to whether to use your right or left hand to jerk off. Therefore I'm in deep shit. There is a certain advantage though to being buried in manure though. Cut off from the mundane emotional inputs/traumas of day-to-day life, one can delve deep into ones one psyche and find answers to a lot of crap. The amazing discovery of the century has to be that the answers to all the fundamental questions of life can be expressed in one of two choices. The 1/0 principle. Kind of restores your faith in the digital fundas. Guess old whatsizname wasn’t that far of the mark. Disturbing though, that I cannot remember the name. I technically should, considering his discovery is going to pay for my livelihood in a few years. Alter 2: Pissing! Alter 1: I have also come to the conclusion that two people can indeed spend their lives together, but if and only if they are willing to completely stop talking to each other. Don’t raise those eyebrows; I know all the crap about communication and the rest of the bullshit surrounding love and matrimony. The idea is to remove verbal communication. All communication should be physical. Sign language when sex is not feasible. Sex, when possible. Telephones should be used strictly for business. You see when one is communicating physically, there is much less possibility of mistaking signals and making wrong assumptions. I'm sure god has a reason for not providing most creatures on the planet with the faculty of verbal communication. Language should be used only for communicating with people you don’t live with. That way even if you make a mistake in understanding the other guy’s words you don’t have to pay for a lifetime. Actually I correct myself. The physical communication thing should be used only with romantically involved people. Those happen to be the ones who make the maximum stink about misunderstandings. It may seem impossible to communicate physically at first, but it’s better than having two emotions completely confused solely due to different levels of vocabulary. If you don’t believe me check out any bunch of stray dogs. The only time they use their mouths to communicate is when they are fighting. Bow wow yelp! Alter 2: But hell people have different physical vocabularies as well. I mean look, some people find sex dirty and some others find it even boring. How do two people on two completely different plateaus communicate then? Alter 1: Hmm! Interesting idea. Guess humanity is fucked then huh? Alter 2: Yeah, guess so. Alter 1: Too bad. You know I don’t really like you Alter 2. You poke too many holes in my theories. Just who the fuck do you think you are? Alter 2: I'm you buddy. We are the two facets of the same coin. Alter 1: Hah! My arse two facets! What coin? You don’t seriously subscribe to the same old crappy ‘each man is a coin’ theory do you? Alter 2: Of course! Don’t you? Alter 1: Certainly not. I'm much more advanced, I believe in the concept of credit cards. Ha ha ha ha! Alter 2: This conversation is degenerating and fast. Alter 1: You noticed? I have a theory about that too. Alter 2: You and your stupid theories. Lets have it then. I don’t suppose you're going to lemme leave without it. Alter 1: You're perceptive I’ll say that for you. Okay the thing is, this conversation is being typed, right? So when the dipshit on the keyboard presses enter, the page goes up and the conversation goes down. Voila! Degeneration! Alter 2: Can I leave now? Please? Pretty please? Alter 1: No one appreciates me! No one loves me! Boo hoo! Alter 2: Look who woke up! You see now that you’ve realized this basic fact perhaps you will be a happier person! You know, knowledge is the root to enlightenment and happiness.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Q: How can I fix this touch event / draw loop "deadlock"? Just want to start out by saying this seems like a great site, hope you guys can help! I'm trying to use the structure laid out in LunarLander to create a simple game in which the user can drag some bitmaps around on the screen (the actual game is more complex, but that's not important). I ripped out the irrelevant parts of LanderLander, and set up my own bitmap drawing, something like BoardThread (an inner class of BoardView): run() { while(mRun) { canvas = lockSurfaceHolder... syncronized(mSurfaceHolder) { /* drawStuff using member position fields in BoardView / } unlockSurfaceHolder } } My drawStuff simply walks through some arrays and throws bitmaps onto the canvas. All that works fine. Then I wanted to start handling touch events so that when the user presses a bitmap, it is selected, when the user unpresses a bitmap, it is deselected, and if a bitmap is selected during a touch move event, the bitmap is dragged. I did this stuff by listening for touch events in the BoardView's parent, BoardActivity, and passing them down into the BoardView. Something like In BoardView handleTouchEvent(MotionEvent e) { synchronized(mSurfaceHolder) { / Modify shared member fields in BoardView so BoardThread can render the bitmaps */ } } This ALSO works fine. I can drag my tiles around the screen no problem. However, every once in a while, when the app first starts up and I trigger my first touch event, the handleTouchEvent stops executing at the synchronized line (as viewed in DDMS). The drawing loop is active during this time (I can tell because a timer changes onscreen), and it usually takes several seconds or more before a bunch of touch events come through the pipeline and everything is fine again. This doesn't seem like deadlock to me, since the draw loop is constantly going in and out of its syncronized block. Shouldn't this allow the event handling thread to grab a lock on mSurfaceHolder? What's going on here? Anyone have suggestions for improving how I've structured this? Some other info. This "hang" only ever occurs on first touch event after activity start. This includes on orientation change after restoreState has been called. Also, I can remove EVERYTHING within the syncronized block in the event handler, and it will still get hung up at the syncronized call. Thanks! A: So Rob Green from rbgrn helped me get a little more info on this. I ended up using a concurrent queue to deliver touch events to my game thread, but I still had hanging issues when saveInstanceState got called, so I'm now calling Thread.sleep(16) at the bottom of every iteration of my game thread's while loop. Full discussion here.	tomekkorbak/pile-curse-small	StackExchange
Measuring treatment motivation in secure juvenile facilities. The present study examined the validity and reliability of the Adolescent Treatment Motivation Questionnaire (ATMQ) in a sample of 264 adolescents in Dutch secure juvenile facilities. Confirmatory factor analysis of a single-factor model of "treatment motivation" showed a close fit to the data, indicating construct validity of the ATMQ. Concurrent validity was supported by significant relations between treatment motivation and living group climate. Internal consistency reliability in terms of Cronbach's alpha was good (.84). The ATMQ proved to be insensitive to the tendency to provide socially acceptable or desirable answers, which supports discriminant validity, and was unrelated to sex, age, and self-reported aggression of the adolescents. The ATMQ is a parsimonious instrument (11 items) enabling future research on treatment motivation in secure juvenile facilities.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
I think that the subject of piracy is a taboo issue, there are a lot of things that are fought about with the subject, and it never ends with any positive notes. Due to this issue, I would like to now make an official recommendation to ban the subject from being discussed in any sections, as an actual subject, whether the break room, software section, or wherever. It's just as controversial as politics and religion, and the everlasting Windows/PC vs. Mac fights. I don't even understand why people have to fight over such a subject as that, but whatever. The point here, is that the subject always causes problems when discussed, like those other subjects, so why not make it a subject that's not allowed to even be discussed in the first place? No, nothing is fought about. We were having a perfectly fine discussion until you decided to be all "Arrrr imapiraterite?" in the thread. What you don't understand is that we do not tolerate the advocation of piracy. To be honest I like discussing the issues around piracy and maybe how things can be made better. You can't solve a problem without talking about it. Saying that "I pirate stuff because I am (insert lame excuse here)" does not change the fact that it is wrong. Don't try to justify doing something illegal because you feel you are entitled to something that isn't yours to start with. Honestly, I miss having some religion and political discussion as well. The problem there is people like you don't know how to discuss things like adults and get butt hurt when people disagree with you. Same for Windows vs Mac. Microsoft vs Apple. We can discuss the merits of each all day (Again, something that I myself and several others like doing and enjoy) but individuals crap on the thread, and generally act like you do every time the subject comes up. If it was up to me (and I certainly hope my viewpoint is taken into account here) I would say your request is denied. No go troll some other forum. That thread about thieves and piracy was very civil until you came in and started trouble. This is not the first time you've come in and spewed YOUR beliefs in threads - in the Break Room and outside of the Break Room - regarding piracy, games, software and the like. I've reviewed each instance and nothing tells me that the threads were bad/unjust until you crapped all over them - in which you've stated unconditionally that you have stolen and do steal other people's works and copyrights for your pleasure without proper compensation. Regardless of what you think, MaximumPC's Forums is not your soapbox. You have FaceBook, MySpace, and countless social sites to do such talk. Not here. This site is owned and run by MaximumPC's parent company. And, as a final 'READ THIS,' if you do NOT change your ways and post per the rules of the forums - and you've been here long enough to know how to search for them - then the Forum Staff will have no choice but to terminate your forum privileges. DO NOT CREATE ANOTHER SINGLE POST ABOUT THIS MATTER! Who is online Users browsing this forum: No registered users and 1 guest You cannot post new topics in this forumYou cannot reply to topics in this forumYou cannot edit your posts in this forumYou cannot delete your posts in this forumYou cannot post attachments in this forum	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Sperm-egg fusion: events at the plasma membrane. Sperm-egg fusion is a cell-cell membrane fusion event essential for the propagation of sexually reproducing organisms. In gamete fusion, as in other fusion events, such as virus-cell and intracellular vesicle fusion, membrane fusion is a two-step process. Attachment of two membranes through cell-surface molecules is followed by the physical merger of the plasma membrane lipids. Recent progress has demonstrated an essential role for an oocyte tetraspanin, CD9, in mouse sperm-egg fusion, and a specific molecular site crucial for CD9 function has been identified. Absence of glycosylphosphatidylinositol-anchored proteins on the oocyte surface also results in loss of oocyte fusion competence in this gamete. These discoveries provide a strong starting point for the identification of additional proteins that have roles in sperm-egg fusion.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
The Meaning of Steel The Meaning of Steel “So what do the good people at Progressive Apparatus want to talk to me about?” Most days of the week PA wouldn’t acknowledge that a micro-operator like me even existed. “Nothing as complicated as your last assignment.” Fuchs seemed like the usual corporate lifer: Round glasses, bowtie slicked back hair and too much gray flannel. I figured that Fuchs didn’t like “complicated” very much. Fine, neither did I. “So what’s the gig?” “Location and delivery,” Fuchs said. “What and where?” “Irradiated steel.” “Ah, Hamilton then.” Our food arrived. I was having my favourite, mutated exo-bass-liver. Fuchs tried not to look disgusted. COFFEE Karx’s Digital Archaeological and Meta-Cultural Consulting Services, looks like somebody took a museum of historical electronics and dropped it from a great height. But what could I do? With so much new tech and apps slipping into our brains from the Great Ether, it was hard to keep stuff organized. “Pull up your pants, Milton.” “These are an aesthetic statement. Hipsters. They’re supposed to ride that way.” “When they’re down to your knees, I imagine I’ll be seeing you on the cover of GQ.” Milton took another swig of ‘coffee’. “So what does a swanky outfit like PA want with a shitload of steel?” “Irradiated steel,” I said. “And watch the language.” “Fuck yeah, sorry,” Milton said. “Radiation? That’s even weirder.” “How so?” “It’s just that steel…” ‘Radioactive steel.” “… is a little too terrestrial for PA, isn’t it?” “I can only assume that they’re acquiring the stuff on behalf of one of their clients.” “Sound dodgy to me.” I nodded. LUNCH Stan (my shotgun) was digging into a plastic bag of synthetic meat strings. “Why do you eat that crap?” I asked as I eased up a little on the accelerator. Milton had fixed me up with a custom-made eighteen-wheeler with a couple of huge moveable storage tanks. It had a custom-made cab that looked like an old Apollo command module lying on its side. “Got to stay strong.” Stan slapped one of his biceps which was about the size of the trunk of a red wood tree. Stan was a nice kid but he was perpetually angry. His parents kept getting laid off, getting new physio and skill mods (courtesy of our ever-so-subtle exo-friends) and then getting laid off again so they had to get more mods. As he grew up Stan’s parents kept getting weirder and weirder. The more you got your body altered, the less human your psychology got. “How’s your sister doing?” I asked. “She’s bizarre.” Stan stuffed another mass of pseudo-protein in his mouth and looked out the window. “Sorry,” I said eventually. “Thanks.” “Transformation isn’t going well?” Maybe it would do Stan some good to talk about it. “She’s mostly neural tissue now.” “Like a big brain?” Just after I asked that question, it occurred to me that it might be just a little insensitive. “They have to inject her with this suspension fluid just to keep her physically integrated.” Physically integrated?! “That sounds pretty serious,” I said. “It is.” On the up side, the traffic was improving. “Is there any possibility that…they…might…” I realized that I was venturing into dangerously sensitive territory. “…consider…” I hesitated. “Termination?” Stan finished the sentence for me. “Yeah…” “I wish they would.” Another long pause. “But she’s the best systems-analyst they’ve ever had.” Now there was some kind of fighter-sedan trying to pass me on the slow lane. I resisted the urge to ram him off the road. “Trouble is….” Now he started aiming his rifle out the window in the general direction of the sedan, checking the sights. “Careful buddy,” I said softly. “Trouble is she can access my cell phone. She calls me up. Talks to me for hours.” “About what?” A very big, very armoured burb-wagon rolled by. I bet Stan would have really enjoyed putting a hole in the side of it at that moment. “Most of it doesn’t make a lot sense, but I understand enough to know that she’s in a lot of pain.” Stan put down the rifle. This was probably a good idea. “So what do you think?” Stan asked me finally. “About what” “What the hell does a bunch of desk-sucking dorks like PA want with half a tonne of hot steel?” “The ETs must have said or done something, or are threatening to do something, that’s really p-o’d the government. And some idiot scientist has told the moron politicians that the only way to off these aliens is to shoot them with radioactive bullets.” “No.” “No?” “One hundred thousand science fiction movies can’t be wrong. Salt water is the only thing that really kills monsters and aliens.” I looked out at the darkening sky. Didn’t look like anybody was going to be landing soon. DINNER The methane station smelled like pig shit. Fortunately, the restaurant had its own air supply and the food was reasonably good. Almost like real fish and meat. “So what’s your theory?” “My theory?” “About the irradiated steel?” “Don’t know,” I tried and failed to pick up some tofu cubes with my chopsticks. “Don’t care.” Just to irritate me, Stan picked up one of his tofu cubes and ate it. “You care about everything.” I gave up and scooped the remaining cubes with the emergency plastic spoon they leave out for incurable wilos. “How about quantum computers?” “You mean the computers that are supposed to calculate at faster than light speeds?” A kid Stan’s age probably had nine or ten of the damned things in his bedroom. “Well, maybe the radiation has changed the molecular structure of the alloy…” “Can radiation do that?” Stan was starting to look bored as he started foraging around in his bowl of bean sprouts. I decided to skip any of the scientific details, which I would have been making up anyway. “…and makes the steel useful as possible circuit components?” “But what do a bunch of bozos like PA want quantum computers for?” “One of the things my brother was working on, before…” All of the sudden I found myself feeling very sad. “It’s okay,” Stan said quietly. We had some similar family issues. This dose of understanding allowed me to recover some. “He was looking at Earth-based equivalents to extraterrestrial technology, in case–” “– Somebody at Galactic Central, or the Ghost Planet, or whatever, decides to shut off the magic data tap?” Stan was smiling but it wasn’t a happy smile. Most people I knew had a similar expression when they considered the fact that the most innovative period in human history was the result of various interstellar daydreams leaking into our brains through a myriad of subliminal wavelengths. Idle thoughts. Somebody else’s idle thoughts. “Andrew figured that quantum tech was our best bet so far,” I said. “How’s he doing these days? Stan pushed his chopsticks through a layer cake of many colours. “He’s okay.” I answered as I leaned back in my seat and looked over at a pack of subnormals pushing a load of crates onto the back of an automatic cargo blimp. Robots work a lot faster but the price of two-digit IQ labour was definitely more competitive. “His controller says he might be able to live in a dorm soon. Work off some of his debt.” “Bastards.” I stuffed a piece of cake into my mouth. “Andy knew that the gig was dangerous when he took it. So did I.” “Yeah, but–” “I was lucky, Andy wasn’t.” BREAKFAST Big detour. Some kind of nanotech leak onto a mild patch of Wild. We copped a freebie at the Regional Temple of Mentotechnology and Personal Transcendence at the outermost outskirts of Hamilton. If you show up, you aren’t allowed to leave hungry and you’re made aware of your right to access the “hardware to heaven” process that made Mentotechnics the leading faith of the last century’s leading celebrities. You also got to wear shiny silver hat and they play a lot of vintage synthesizer music. Kind of fun. Besides, we weren’t freeloading. We had been mugged that night and were definitely in need of a bit of aid. The problem was that unless your vehicle is registered as high-priority automated industrial traffic, you’ll never get anything like a direct route. We weren’t, so we didn’t. I swear we must have orbited Hamilton 50 times that night. So at about three in the morning we were in this holding pattern and even with the filtered methane engines we must have been pumping out a massive carbon footprint. Suddenly there was a big “THUMP!” Then there’s a bigger “BUMP!” and then this really huge net drops over us. I figured that it was a good idea to stop the vehicle at that point. More than 30 guys decked out in crash helmets, hockey pads and baseball bats walked up and started hammering on the sides of Space Truck. Stan rolled down the window and pointed his shotgun in the direction of our new acquaintances: “What do you want?!” “What do you got?!” Obviously these guys didn’t think Stan was going to shoot them. Or maybe they didn’t care. “Nothing!” I yelled out into the darkness. The pounding on the sides of the truck resumed. I didn’t think they could rupture the storage tanks but the noise was irritating. “Nothing?!” Another voice cried out in disbelief. “We’re going in for a pick-up!” I replied. “A pick-up?” It was the same voice, sounding even more skeptical. “In Hamilton?” An isolated batter took a swing and smashed one of our headlights. “If we ever get there!” I knew that the residents of this particular ideological zone didn’t think random violence and destruction were big deals. In fact they were almost expected forms of interaction. But our truck was a rental and my damage deposit had just flown out the window. “What’s there to pick up in Hamilton?” Most of the guys were getting bored, and so they got back to work with their bats. The hammering on the tanks got louder. “Stop that!” yelled Stan. “You want your skin to melt?!” “Stop!” It was the lead guy. One of the batters stopped just before he connected with one tank’s containment valves. “What the hell are you talking about?!” This batter was not as smart as the lead. “We’re just off the Rochester hovercraft with a fresh load.” “Thought you were here to pick up?” “We got an exchange going,” Stan said. “Whole load of stuff from the old Kodak plant. Don’t know what it is, but it sure smells weird.” At this point most of the bats were leaning on the shoulders and their owners stated wandering away. “That convinced them,” I said quietly. “Not completely,” said another voice. He was an old guy (about my age) and he was standing next to the front wheel well Instead of a bat he was holding a three-foot length of metal pipe. “You two look way too healthy to be toxic-loaders.” “We work out a lot.”. “You must be after irradiated steel, “the old guy said. “Now why would you think that?” “Only thing they got left that ain’t nailed down in there is steel.” The old bastard peered at us. “What the do you guys want with a truckload of irradiated steel?” “Wish we knew.” The old guy nodded his head. “You probably don’t.” I shrugged. “What can you do, eh?” “Probably got something to do with construction,” the old guy said. “That’s what they used to do with most of their steel.” “Good solid stuff, steel.”. “They probably need it to be radioactive so they can build up north.”. Actually I wasn’t sure about the physics of that proposition but I was not about to disagree with a man who was culturally-habituated to violence and has a metal pipe in his hand. “You two had better be careful. It won’t be an easy pick-up in there.” “Thanks for your concern.” Then the old bastard took our wallets. BREAKFAST Just anti-radiation capsules this morning. We didn’t have much appetite. I wasn’t sure if it was nerves or the steadily rising Geiger clicks on the dashboard. Not many people would describe the former Municipality of Hamilton as beautiful but that’s always how I’ve thought of the city. When I moved to Hamilton to study at the university back before it converted itself into a cluster of self-aware AI complexes. I was just pumped to rent my first bed-sit in the academic district. I had to tutor engineering students but I never went near their department and I never would have even considered venturing into the industrial core. How times change. I guess my naive country-mouse ways must had some charm because Lucy, who was easily the coolest and sexiest grad students in our department, had decided to talk to me at one of the departmental parties. “You don’t have a clue, do you?” she asked. “Clue about what?” My response must have confirmed her remark. “About Hamilton.” Lucy laughed and sucked back on her bottle of beer. “I’m pretty new here.” I was clutching a can of fizzy something which the bartender at the Student Union pub looked embarrassed to serve me. I felt like I was eleven years old. “Let me take you for a ride.” Yes, Lucy’s blood alcohol level was probably over the legal limit but I was not going to turn down an opportunity like this because I wasn’t really eleven years old. We stumbled out of the pub, piled into her boyfriend’s prehistoric Volvo wagon and thundered off into the night. I had kind of hoped that Lucy would suggest a change in plans that we might end up at her place without her boyfriend around. But no, I wasn’t exuding that much charm. She really did want to show me what she found interesting about her home town. The steel furnace, firing away against the night sky was definitely the highlight of the tour. Imagine Fritz Lang working in Technicolor and Cinerama. Or maybe 3D IMAX. The whole plant looked like a monstrously complex machine city with a metal volcano at its heart. Talk about your prophetic visions. Sometimes we don’t like to think about how little control we have as the ol’ Cosmic Paradigm Shift “progresses”. Toronto got the Wild. And people, like my ex-gf’s son, got good money by going into the old city centre and trying to blast out all the beasties that live there. On the other side of the lake like Buffalo and Rochester, it got very weird and toxic and the life expectancy dropped to age 32. But at least part of that was due to the state laws about extreme sports and roller derby eligibility. Hamilton, like Saskatchewan, got robots and automatons. Lots and lots of automatons that were always busy doing something. It would have been reassuring if we actually knew what they were doing all the time. If you had any kind of industrial aesthetic you would have agree that Hamilton got the best out of the new developments. The place was bizarre, totally de-humanized and absolutely amazing. I could still recognize many of the spaces and structures of the City. Except that the parks and streets were now filed with metal and plastic pods rolling around on huge inflatable wheels or ambulating about on jointed tripods. I remember reading somewhere that some Paradimists believed that these were these were apparently the best mobility configurations for materials handling. We saw a couple of human-controlled vehicles crawling along those big one-way streets. The automaton pods would occasionally roll up beside the drivers, extend some sensors and peer at them. Eventually the pods would go away and let the humans go about their business. “Now we’re cooking with gas!” Now where had Stan picked up an ancient expression like that? Somehow he’d managed to negotiate through all the construction and we were now on what used to be Barton Street. Not too far now. The warehouse was essentially a big black box, sort of like a Wal-Mart that had gone over to the Dark Side. “You sure this is the place?” Stan pulled on the brake handle and eased the truck to a stop. We must have activated some kind of sensor because there was a sudden burst of light and now the big black box was a big silver box. A shape was visible in front of the silver box. Then there was some movement. We could make out what looked like an inflated heavily-articulated trench coat. It got closer, and we saw that the trench coat was wearing a multi-valved gas mask with bulbous lenses topped off with a wide-brimmed rain/radiation resistant hat. Whatever it was — was now standing next to the passenger door. “Progressive Apparatus?” it asked. “Yeah,” I replied. Trenchcoat was growling those words out through some kind of speaker. It was holding what looked like a nuclear-powered TV remote in rubber-gloved hand. It pointed the unit at the ID chip in our truck’s front wheel-well. “You seem to be who you say you are,” Trenchcoat said. “We’re just contractors,” Stan spat out. “We’re not a part of that organization.” Trenchcoat shrugged its tube lined shoulders. It turned and pointed the remote at the warehouse door. The irradiated steel was sitting there, waiting for us: A big semi-regular pyramid of irregularly sized girders. Somebody had dropped a translucent sheet over the stack. I sincerely hoped that the tarpaulin was made of some kind of lead-impregnated fabric. LUNCH We skipped it. I prayed that the lack of appetite wasn’t an early symptom of radiation poisoning. Stan and I were encased in surplus EVA suits as we used a manually-powered forklift to load the steel into the containment tanks. Fortunately the battering-boys hadn’t managed to crack the tank. “Ever wonder how this stuff got contaminated in the first place?” “Must have been an industrial accident.” Stan was grunting and sweating up his visor as he pushed one of girders towards the back of the tank. “With all those bots and mechs rolling around out there, there’s bound to be some screw-ups.” “Yeah, probably.” Chances were that Stan was correct. If there were constant ambient radiation levels here that meant that the wireless control systems were probably breaking down fairly regularly. We were down to the last girder. “How are we doing on weight?” I asked. We did not want our truck’s suspension to go when where halfway down the I97. Stan leaned his helmet down so he could check the meter on the rear hydraulic spring. “We’re good,” he said. “Gauge says we could manage at least another 2500.” 2500? That sounded like a lot. I used the last iota of my muscular energy to slam the containment tank shut and seal it. My face plate was almost completely fogged up. “Are we done yet?” Stan asked. “Almost.” I twisted open one of the valves at the base of my helmet. At that point I was so hot and uncomfortable that I didn’t care if the air was toxic. We divested ourselves of the EVA suits and found Trenchcoat in an office at the back of the warehouse. It was sitting perfectly still, behind a desk, ram-rod straight. You couldn’t even tell if it was breathing. “Somebody stole our wallets.” I thought I might as well try to communicate. “We don’t have any ID.” Trenchcoat stared at me with those huge glass lenses. “Why is this my problem?” “We have to take this load across the border.” I swear I could hear something clicking inside its head. “We need paperwork to do that.” A heavy sigh sounds pretty weird through a vocoder. Trenchcoat plugged some jacks into its palms, made a few sharp gestures, and paper started scrolling out of a printer. There was a lot of paper involved so we had to wait around for a while. “Say, are you one of those humanoid robots?” Stan sat on the edge of Trenchcoat’s desk. “What?” Trenchcoat asked without turning towards Stan, “Or are you some kind of radiation accident survivor who has to stay in that suit to stay alive?” “Stan–” I began. “That’s a pretty personal question.” Trenchcoat pulled the jacks out of its palms. For a second I wondered if Trenchcoat was got to fasten a chain saw on the end of its arm and use it to explain how it felt about Stan’s lapse in manners. Fortunately, no. “But the answer is yes.” Trenchcoat pulled the mass of paper out of the printer. “And get off my desk.” Stan wiped his nose and walked out of the office, “Young people these days,” I said. “So high strung.” There was another, this time quieter, sigh from Trenchcoat’s speaker. It reminded me of deep space static from a radio telescope. I flipped through the print-out and spotted a few Ottawa addresses and the Fedgov logo here and there. “Any idea what they want all that hot steel for?” “Yeah.” Trenchcoat was putting more jacks into the sides of its head. “Well?” Trenchcoat looked at me. “The price of mercury has gone up 20.23%.” And yes, Trenchcoat did have a bunch of wires stuck in its head. “What?” Trenchcoat turned away from me. The jacks were probably providing video feed so he was watching something much more interesting than me. Most likely extreme curling or naked roller derby girls. Mercury? SNACK TIME There wasn’t much between us and the outskirts of the city. I noticed a few subs in their yellow rubber coveralls poking their heads inside some overturned mechs. Sub-normals and Trenchcoat were probably the only humans who didn’t object working long-term among all that ambient R. That is if Trenchcoat was human. There was something about mercury… We were both eating something that had been deep-fried and freeze-dried in the last century when we drove up to the massive wall at the other end of the Peace Bridge. “Can I ask you a personal question, Stan?” He hadn’t said much since he left Trenchcoat’s office. The kid was probably getting very bored with this gig. “Why not?” “Do they think your sister’s transformation was a success?” “I guess so.” “My brother’s process didn’t pan out too well.” “I know.” “Did they ever tell your sister what they do when they decide to terminate a transformation?” “Company’s legal position is that since they invested in the technology they own all the results.” “Even if the transformation doesn’t provide them with any profit?” “Yeah, obviously.” “And how do they protect their investment?” I was as much taking myself through an unwelcome chain of thought as I was asking Stan questions. “They inject the subject with…” Stan began. “…mercury,” I finished. “ We stopped at the customs booth. The officer was a sub-normal because the Americans considered border patrol work to be particularly hazardous. I handed him the stack of print outs. The poor sap obviously couldn’t read but he was able to see the big arrow on the cover sheet and that told him that he needed to feed the sheets into the big ugly machine next to him. “And of course, those mercury injections…” The customs officer must have sensed something because he looked up and gave us a big goofy smile. “Do you know the price of mercury has gone up 20.23%?” Neither of us said anything for a while. Eventually the officer handed us a pair of US entry passes and gave us another one of those tragic smiles. We didn’t start talking again until we’d cleared the Buffalo Burn-Out Zone. Stan finally spoke: “So you figure that PA has been contracted to…” “…find a cheaper alternative.” There was more silence. Then: “I have an idea.” We kept on driving. BREAKFAST A ‘power breakfast’ as our lawyer liked to call them. We figured that was because Ms. Ruby likes to eat a lot in the mornings. Since she always seemed pretty sharp, it seemed to be working for her. Getting us out on bail was nothing short of brilliant. “Let’s review this once more.” Ms. Ruby speared some honeydew cubes with a small fork. First fresh fruit we’ve had in town in five years. “You claim you had no criminal intent in mind when you launched the containment tanks?” “Absolutely none,” I replied. “I had personally supervised the truck’s spring release system because it was essential to the aesthetics of the creative project.” Ms. Ruby took a sip of her smoothie and looked over at Stan. “You can confirm this?” Stan pointed his thumb at me. “This guy’s a real perfectionist.” “So when the two tanks flew through the front window of the corporate headquarters of Progressive Apparatus…” “What about all that radioactive steel inside the tanks?” Ms. Ruby looked at us skeptically. “We’re really familiar with the tolerances of the tanks,” Stan said. “As long as no one attempts to touch them there should be no leakage,” I finished. “At least for the foreseeable future.” Of course, I hadn’t been sure at all. Not with all that hammering from the baseball bats. “And we blew the horn real loud before we released the tanks,” Stan added. “So everybody could get out of the way.” Ms. Ruby finished her smoothie and set the glass aside. She glanced down at her notes before she spoke again. “I don’t have a note of this…I suppose I should have asked earlier.” “Asked what?” “What is the name of this work of performance art?” “Impact Art, please.” “Whatever. What do you call it?’ I looked at Stan. “Brother and Sister.” -o0o- Hugh Spencer Two-time Aurora nominee, Hugh’s work can be found in On Spec, three Tesseracts anthologies, Interzone, Descant and New Writings in the Fantastic. Hugh loves heroic heritage electronic media, so he is a regular contributor to Shoestring Radio Theatre in San Francisco and writes much of his fiction on a vintage Tandy WP-2 portable word processor. His novel Extreme Dentistry was released in 2014 and his collection, Why I Hunt Flying Saucers & Other Fantasticals launched in 2016. Both books are available from Brain Lag Publishing (www.brain-lag.com).	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
The Toronto housing bubble resembles a drug epidemic in that it’s dangerous, addictive and will destroy your health, bank account and family. The pills dangle before your eyes. Yes, you get a wonderful floating high when you score a big profit based on nothing but the passing of time and a well-timed flip. But sooner or later you’ll encounter a sudden drop in the market and it will do you in. “This impacts your health. Financially, it breaks families,” one trapped homebuyer told the Star’s real estate reporter, Tess Kalinowski. He is in a pickle. He offers lessons for the fortunately not-yet-pickled. Kalinowski writes expertly on the consequences of an unreliably hot market. (There is no such thing as a reliable one. That’s the nature of the beast.) Kalinowski’s job is to take the long view. The buyers took the short one. Readers are aghast. No, we would never do that. But we might. Read more: They bought their prebuilt homes at the market’s peak. Now they face financial ruin Oakville homebuyers purchased at their own risk, housing minister says GTA home sales down 40 per cent in March compared to last year, report shows In a remarkable Thursday story, Kalinowski talked to wretched buyers at a new high-priced Oakville subdivision development, Mattamy’s Preserve homes, who think their plan had only one flaw, the 2017 price drop. But the fault lay in their confidence. They already owned homes whose prices were rising stratospherically, so they were able to make downpayments on the new pre-construction homes in February 2017. But lenders began mandatory stress tests, seeing if buyers could survive an interest rate rise, and the province imposed a foreign buyers tax. Real estate is like musical chairs. The music stopped, prices returned to a saner level, and buyers either sat kerplunk or were left chairless. The buyers’ current homes were suddenly worth less and they could now only get a new mortgage from alternative lenders charging high rates. The downpayments on houses worth $1 million-$1.6 million had been hefty. They are stuck. The sad thing is that the buyers had no pressing need to move in the first place. Their error was in seeing their homes not as nests but as units to gamble in the Toronto housing casino. Everyone has to live somewhere. They should have stayed put. The builder, Mattamy, behaved honestly and fairly, having contracted to build the homes these buyers wanted at a price they could pay. The buyers need to honour the contract so that Mattamy can honour its own contracts. Their website, Community for Fairness, has an air of panic, with the buyers blaming everyone but themselves. Mattamy should not have “lured” them into buying. “Nobody” could have foreseen the province’s cooling measures. They were hit mid-transaction but there will always be buyers hit mid-transaction. (Always sell before you buy.) Mattamy should give up its profit out of kindness, or wait for the market to recover. (It may drop further.) Their basic message: the housing market is right to go up but was wrong to go down. It’s stories like this that make me not want to move. I had a seller-agent and a buyer-agent in. I liked them both. The first agent did the ethical thing, lowering my expectations. It has a nice garden, I offered. Not everyone likes the work, he said. It’s near transit, I said. Not everyone takes the bus, he said. The buying agent told me the house I wanted downtown did not exist. I’d have to renovate. My earnest plan, after this Ikea kitchen reno that will have us camping in the basement for a month, is to buy a house that will never again be touched by a builder’s hand. So my house sucks, moving costs — land transfer tax, realtor fees, staging, transport — would be crushing, and my quest for a perfect home in a livelier neighbourhood will end in ignominy. Renting a flat over a nightclub, that could work. “Lower your expectations” is good advice for real estate and also life. “Cultivate equanimity,” I tell myself about my various mistakes. “Adopt stoicism” is the best advice I can offer the frozen homebuyers of Oakville. Loading... Loading... Loading... Loading... Loading... Loading... But there is a wild card that no one seems to mention. The world is in a state of chaos not seen for decades. This is no time to gamble. In idle moments, I try to calculate what having an idiot with a filthy temper in the White House, madly threatening war whether trade or military, has done to the notion of economic stability. My savings have dropped, built up again, and dropped further on his random remarks. Remember the look on Donald Trump’s face when he sat in the driver’s seat of a great big truck making vrrrmmm-vrrrmmm noises? This man will have a war before he leaves, we know that. The Toronto housing market is not stable. Nothing is. I would enter into no contracts for the next two years at least. I would not move. I scarcely travel now. I lurk at home, storing canned goods. All bets are off.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Q: Making A Partition with Gparted - Unmount? I need to create some space to that I can dual-boot with Windows. Looking at Gparted, it seems that to do that, I need to unmount my /dev/sda1 which contains my Ubuntu system. While searching online, it seems that people were doing it for removable media, but I'm working with one hard drive. Is it safe to unmount to create some space? A: You cannot unmount a partition while you are using it. The way to do it is to boot from a live CD or USB drive, and run gparted from there. Then you will usually be able to resize any partitions on your hard drive. The original Ubuntu disk will work, as will specialized utility disks like gparted magic, but all of them simply use gparted to do the work.	tomekkorbak/pile-curse-small	StackExchange
Am I the only one around here who actually read the fucking books? 1,180 shares	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
*Warning: BDSM, anal sex, anal toysBlurb: As the owner of Elite Escorts, Micah Fox’s material needs are met, but money isn’t everything. Watching his friends all settle down makes him realize he needs a woman of his own. The one thrust into his life, however, is unable to tolerate physical contact. Not exactly the ideal submissive he can dominate. Can he truly be happy without kink in his life? Faced with her new boss, Jasmine Swift experiences a hunger to touch—and be touched—for the first time in twelve years. Psychological baggage from her childhood has always hindered any hope of a normal relationship, let alone one with a man as dominant as Micah. Passion flares to life between them, however, and Jasmine blossoms under Micah’s touch. When her past returns to haunt her present, it threatens everything. Love and peace can be found in true submission if only Jasmine can trust her Sir.BUY IT ON SALE NOW FOR ONLY $2.99 AT EVERNIGHT PUBLISHING! EXCERPT: Tense silence zapped between us, but she didn’t lower her head like usual when she seemed uncomfortable. Her pale-green eyes peered at me with a hint of question. Insecurity. But the pupils dominated, and the pulse jumped in her neck. “Have you dreamed about me touching you?” I heard myself ask. So much for inappropriate. “Yes,” she whispered. I wouldn’t touch her, but I wasn’t about to pass up the opportunity to enjoy every fucking inappropriate bit of information I could get passed her lips. “How?” “You mean how do you touch me in my dreams?” Her low, husky voice rushed the blood to my cock, but I didn’t bother trying to hide the fact she turned me on. I nodded. “Gently.” She swallowed, but held my gaze. “With your fingertips until I grow accustomed to your touch.” “Where do I touch you?” My voice sounded strangled in my ears. “Here.” She lifted her hand and glanced at her palm. “Where else? Put your wine down and show me.” I relaxed back into the chair, legs spread, giving her an eyeful of the hard ridge lining my jeans. Her attention drifted down between my legs, her lips parting on a sharp inhale as her trembling hand set the wine glass on the table beside her. When she sat back, she uncrossed her legs, but kept her thighs together, the darkness beneath the skirt beckoning to me. “H-here.” She trailed her fingers up her arm, over her collarbone where she lingered. Up her neck. Over her lips. I groaned. “Where else do I touch you?” She swallowed, gaze still on my cock, and ran her hand back down her neck and over the swell of her breasts. “Show me.” My Dom voice took over, and she followed the command without hesitation, slipping her hand up inside her tank top. Lower lip between her teeth, she squirmed on the couch, same as when I’d caught her drooling over sex toys online. “Is my touch still gentle?” I asked, my attention glued to the hand moving beneath her shirt, hiding one of the hard nipples pressing against the cotton. Fucking heaven, I mused, watching her touch her breasts. I’d never wanted a woman so much in my fucking life. “Are you turned on right now?” She swallowed and nodded. “Where else do I touch you, Jasmine?” “D-down there.” Fuck, yes. “Lift your skirt and show me.” Every tense muscle in my body ached to move, but I held myself still. Waiting. She didn’t even hesitate, but shimmied the skirt up to her hips. Pink, fucking panties. With one finger, she skimmed down the lace covering her pussy from me. “Goddamn,” I groaned, my own fingers digging into my knees. She slid her fingertip beneath the edge of her panties and rubbed up over her clit, a gasp parting her lips and tipping her head back. I found myself stroking my cock through my jeans. “Do I make you come in your dreams, Jasmine?” “Yes,” she whispered, eyes still clenched shut. “Show me how.” With one hand, she pulled her panties to the side. Pink lips glistened beneath a thatch of blonde curls. Drooling, I stroked myself and stared as she pressed two fingers of her right hand into her pussy. She moaned, slowly fucking herself with her fingers, hips grinding her against her hand. “I want to watch you come, Jasmine,” I murmured, lifting my attention to her face as little noises flew past her parted lips. “Open your eyes and look at me.” Panting, she did as told, hazed, pale-green eyes peering my way. A sharp inhale lifted her chest, and her back bowed off my couch. “O-oh!” Her breath caught again, and she shuddered, crying out. I squeezed my cock to keep from blowing my load in my jeans, my blood rushing and ears ringing as she slowly settled, her breaths slowing. “If you ever decide you want me to touch you for real,” I murmured, “you only need to ask.” Lynn Burke is a full time mother, voracious gardener, and scribbler of spicy romance stories. A country bumpkin turned Bay Stater, she enjoys her chowdah and Dunkin Donuts when not trying to escape the reality of city life.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
on 4chan for first time gets arrested for looking at child porn 196 shares	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Henry Cavill's 'Arm Reload' Is The Most Important Part Of Mission Impossible: Fallout Mission armpossible. The film is getting rave reviews, and is being hailed as one of the best Mission Impossible films to join the franchise. Do you know what's also getting a lot of critical praise? Henry Cavill's "arm reload". What's an arm reload, you ask? Why this is of course: Pay close attention to the gif above because as Cavill prepares for a men's room battle, he pumps his fist so hard he breaks through some kind of time/space barrier resulting in a thicker, darker beard as well as somehow creating a shirt pocket out of thin air. The move has inspired fans of the film AND people who haven't even seen it alike, with its immense big time sexuality. Even Cavill's castmates are obsessed with the move, forcing him to reenact it like some kind of jacked circus monkey with gigantic arms. According to the film's director Christopher McQuarrie, the move was totally improvised. Like De Niro's "You talkin' to me?" or Hannibal Lecter's infamous hissing noise, Cavill's arm pump has joined the ranks as one of the greatest improvised moments of cinematic history. Probably. "It was a moment you didn’t think about in terms of all the other things you had to get through. I don’t even think I was aware of it until we were editing the scene," McQuarrie told The Sun. "You’ve got Tom flying helicopters and falling off of mountains and smashing through walls and crashing motorcycles and the single biggest reaction is Henry Cavill reloading his arms..." Telling Good Morning America that the move "just felt right at the time", Cavill added, "then I got kinda shy and didn't do it for the next take". "[McQuarrie] came up to me and said 'What are you doing? Do the thing again,' I was like what thing? He showed me on the monitor and I was like 'Okay, cool' and we stuck with it... and it became a thing." And then he decided to TEACH THE WHOLE STUDIO AUDIENCE HOW TO DO IT. Honestly if you've ever wanted to watch an entire studio of people awkwardly yet attentively learn how to pump their arms... this is your lucky day. Mission Impossible: Fallout opens in cinemas August 2, so reload those arms and get to a cinema ASAP.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
A once in a lifetime chance to try RWD! The car needed "Repairs"... Which it did! But I didn't tell her I was gonna take it for a "spirited run" After. rwd is so much fun! Turns in wayy sharper than front drives and of course I was trying to drift. haha open wheel diff and auto makes ... http://www.youtube.com/watch?v=viZq4XTlUvo LEGO Legend of Chima Ep 4: Episode - 22:00 min - LEGO Legend ... ... The Joy Ride - Laval "borrows" his father's awesome Royal Fighter for a joyride around the Land of CHIMA with his good buddy, Eris. ... Sign up for a FREE account today and your child can start enjoying videos, games and books customized for their age, gender, ... https://playrific.com/m/14470/lego-legend-of-chima-ep-4 Lancelot Michael, Male, 36 .I am a pilot based in Lagos. I'm ... Chat with Lancelot Michael, 36 today. I am a pilot based in Lagos. I'm witty and intelligent. I'm a guy with a good sense of humour and i'm also very loving and my idea of pure heaven, is taken to the skies for a joyride.. NoraBensonFred: norabenson11@live. com Dearest One, My name is Miss Nora ... http://badoo.com/en-ng/0307171695/ 9-Year-Old & 4-Year-Old Get Caught Stealing a Car (& It's Not ... 9-Year-Old & 4-Year-Old Get Caught Stealing a Car (& It's Not the First Time!) by Mary from the V&A's collections Last updated: 29 September 2014 ... Felix debuted in 1919 as the silent star of short animated ... become wheels, attaching themselves to their tails which then become scooters, allowing the two lovers to go for a joyride. Physical description. Dress fabric of printed ... Lindsay is being sued by three men that she took on a joyride in a hijacked SUV in 2007. Apparently Lindsay was drunk as a skunk and out of her mind, not knowing what she was doing and no doubt at the time these boys loved it. Then came the sound of money. ... with The 'Battle of George Square' in 1919 when tanks and soldiers were deployed against striking workers being well remembered; ... Take a Joyride: 'Haud me back' as Glaswegians say: Glasgow Metropolitan College catches the dusk light beautifully in October. Posted by http://glasgowalbum.blogspot.com/2010/03/george-square.html Critics Consensus: Mr. Peabody & Sherman is a Blast From the ... However, when Sherman takes the machine for a joyride to impress a classmate, it's up to his doggie guardian to rescue him. The critics say Mr. Peabody & Sherman sometimes strains to maintain the inspired lunacy of the original cartoons, but most of the time, it's bright, ... During the 1920’s, the United States started off on a joyride in an era of wonderful nonsense. Americans felt lighthearted and optimistic after World War ... Amendment in 1919, attempt to get rid of alcohol. Instead of ending the use of alcohol, ... What is the name of the car that Alex and his Droogs steal for a joyride? Durango; Delorean; Dynamo; Li'l Bastard; Elan; Question 4. Whose idea is it to rob the Cat Lady's house? Dim; ... the cops caught Alex beating up a homeless man and decided to punish him; the cops are two boys from Alex's ... http://www.rottentomatoes.com/quiz/a-clockwork-orange-the-quiz/ TransAtlantic: A Book Review \| Nishita's Rants and Raves While deciding whether to read TransAtlantic by Colum McCann, I read a review that said ... In 1919, two World War I ... Thankfully, once I got over this hump, the rest of the book is a joyride. I liked ... http://nishitak.com/2013/11/12/transatlantic-a-book-review/ True Horse Power: The True Grit Northern Albertan Rides A ... Musical Theater Bremen a piece created by www.rigo... Title Cultureville Contestant: Peace River ... a friend and I took someone’s horse out for a joyride. As a result, ... It comes complete with a central cabin built in 1919, 4 private cabins, two immaculately-kept outhouses, fire pits ... http://www.thevaultmag.com/archives/2827 Those are web search results for "A Joyride 1919" and may change in time. We are not affiliate with any of these websites. If some of the links harm copyright laws please see our DMCA and Copyright page. Linking to us: Movies Categories We do not host any files on our servers. We do not link voluntarily to files that infringe copyright laws. We search various sources for info, review, trailers, posters, tickets, DVD, tweets about movies or TV shows. If you think that some content or links from our site infringe your legit copyright rights please see DMCA and Copyright Policy page.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
815 F.2d 873 Vincent BELTEMPO, Plaintiff-Appellant,v.John T. HADDEN, Warden and United States Parole Commission,Defendants-Appellees. No. 952, Docket 86-2435. United States Court of Appeals,Second Circuit. Argued March 23, 1987.Decided April 7, 1987. 1 Oteri, Weinberg & Lawson, Boston, Mass. (Martin G. Weinberg, Lillian A. Wilmore, Boston, Mass., on the brief), for plaintiff-appellant. 2 Frederick J. Scullin, Jr., U.S. Atty., Albany, N.Y. (David R. Homer, Albany, N.Y., on the brief), for defendants-appellees. 3 Before PIERCE and PRATT, Circuit Judges, and LASKER, District Judge.* LASKER, Senior District Judge: 4 This is an appeal from an order of the United States District Court for the Northern District of New York (Munson, Ch. J.) denying appellant Vincent Beltempo's petition for a writ of habeas corpus sought pursuant to 28 U.S.C. Sec. 2255. 5 After a conviction in the United States District Court for the Eastern District of New York, on charges involving the distribution of heroin, Beltempo was sentenced to fifteen years imprisonment followed by lifetime special parole. 6 After Beltempo's initial parole hearing, the United States Parole Commission rated his offense as "Greatest II" severity, "because it involved 4 pounds of 100% pure heroin, managerial interest and very large scale." Notice of Action, Petitioner-Appellant's Appendix ("App.") at 16. The parole guidelines then in effect recommended that an offender with a Greatest II severity rating and with Beltempo's other offender characteristics be released on parole after service of a minimum of sixty-four months, with no maximum term recommended. See 28 C.F.R. Sec. 2.20 (1982). The Parole Commission determined that Beltempo should not be given a presumptive parole until he had served ninety months of imprisonment, stating that 7 Commission guidelines for Greatest II severity cases do not specify a maximum limit. Therefore, the decision in your case is based in part upon a comparison of the relative severity of your offense behavior with the offense behaviors and time ranges specified in the Greatest I severity category. Also, the decision is above the minimum guidelines of 64 months by 26 months because you have a previous conviction for large scale heroin in 1969 and you were extensively involved in the present crime. 8 Notice of Action, App. at 16-17. The decision was affirmed upon Beltempo's administrative appeal by the Parole Commission's National Appeals Council. App. at 20-21. 9 Beltempo brought this habeas corpus petition in the Northern District of New York in August 1985. On May 20, 1986, Magistrate Conan filed a report recommending that the petition be denied and dismissed, and on October 3, 1986, Chief Judge Munson adopted the Magistrate's recommendation and denied Beltempo's petition. 10 On appeal from the denial of his habeas corpus petition, Beltempo argues first, that the application of parole guidelines which were not in place at the time of his sentence violates the ex post facto and due process clauses of the United States Constitution; and second, that the Parole Commission acted arbitrarily and abused its discretion when it gave Beltempo a presumptive parole release date which was twenty-six months beyond the minimum set in the guidelines. For the reasons set forth below, the judgment of the district court is affirmed. 11 Beltempo argues that the application of the parole guidelines enacted after his conviction, which operated to his detriment, violated his rights under the ex post facto clause of the United States Constitution. This claim is without merit: "federal parole guidelines ... are not 'laws' within the meaning of the ex post facto clause." DiNapoli v. Northeast Regional Parole Commission, 764 F.2d 143, 147 (2d Cir.), cert. denied, --- U.S. ----, 106 S.Ct. 568, 88 L.Ed.2d 553 (1985). 12 Beltempo next contends that the Parole Commission abused its discretion in two ways: first, by wrongfully considering a prior conviction against Beltempo that was later reversed and second, by "double counting" Beltempo's involvement in the crime for which he was most recently convicted. Generally, a reviewing court will disturb a Parole Commission determination only upon a showing of abuse of discretion or arbitrary and capricious action. Lieberman v. Gunnell, 726 F.2d 75, 77 (2d Cir.1984). We cannot conclude that Beltempo has made such a showing. 13 First, although Beltempo's 1971 conviction for conspiracy to distribute heroin was reversed by this court in United States v. Mele, 462 F.2d 918 (2d Cir.1972), Beltempo subsequently pled guilty to being an accessory after the fact to a conspiracy involving heroin in 1973. Hence, regardless whether the Commission should have considered the conviction which was reversed, Beltempo did have a prior conviction on heroin charges which the Commission was entitled to consider in reaching its decision. Second, the examiners at Beltempo's initial parole hearing found that Beltempo was "part of a large scale heroin importation ring that had been operating for at least 2 years," involving "extensive international travel and high level dealing," Initial Hearing Summary, App. at 42, and that Beltempo "was primarily a top level individual who had the responsibility for recruiting various persons to serve as couriers to carry the heroin from one country to another and primarily into the United States," id. Accordingly, even if the Commission may have relied on the extent of Beltempo's involvement in the crime by considering it both in rating the severity of the offense and in determining the presumptive parole date, we cannot conclude, based on the record as a whole, that the Parole Commission abused its discretion in continuing Beltempo's parole until he has served ninety months. 14 However, for the purposes of assisting reviewing courts and satisfying inmates who need to understand the reasons for the parole determinations which affect them, we recommend that in the future the Parole Commission explain its reasons for denying parole with greater clarity. In this case, the Parole Commission's statement of explanation was confusing in several respects. Both in its initial determination and in its decision on appeal, the Commission misstated facts about Beltempo's prior conviction and mischaracterized the grounds upon which it was reversed. 15 The Parole Commission misstated both the year of Beltempo's prior drug conviction, which occurred in 1971 rather than 1969, and the offense to which he eventually pleaded guilty, which was accessory after the fact rather than aiding and abetting a drug conspiracy. Furthermore, the National Appeals Board stated that "[t]he conviction was reversed because of problems in the trial surrounding the murder of the co-defendant and not involving any defect in the proof of Beltempo's guilt." National Appeals Board Order, App. at 21. This is a mischaracterization of this court's decision in United States v. Mele, in which Justice Clark, writing for the court, held that the government's suppression of exculpatory evidence and impeaching evidence against its chief witness was unjustified and required a new trial. 462 F.2d 918 (2d Cir.1972). The court found that "if the jury had known the full truth, it might reasonably have reached a different result," id. at 924, and that "[i]f the whole truth had been available, and if the defense were given the opportunity to explore the suppressed evidence, 'reasonable doubts' about the defendants' guilt could certainly be raised," id at 925. Specific to Beltempo, the court noted that had this evidence not been withheld, the jury might reasonably have believed either that heroin found in Beltempo's car had been planted there, or that Beltempo had been entrapped. Id. 16 Moreover, the Commission's statement that Beltempo was "extensively involved in the present crime," Notice of Action, App. at 17, did not help to clarify the grounds for its decision. By definition, every prisoner with a Greatest II drug-related offender rating must have had a "managerial" interest in a "very large scale" drug crime, see 28 C.F.R. Sec. 2.20 (1982). Hence, it would have been helpful for the Commission to explain its decision in this particular case by pointing to specific facts about Beltempo's involvement in the crime which supported the decision to withhold presumptive parole from him for a longer period than from other Greatest II offenders. 17 We indicated recently that when a parole determination does not exceed a maximum term set forth in the guidelines, the Commission's statement of reasons will not be held to the same standard as when its determination does exceed a maximum. See Lynch v. United States Parole Commission, 768 F.2d 491, 496-97 (2d Cir.1985). However, this does not relieve the Commission of its responsibility to state its reasons for denying parole "with particularity," 18 U.S.C. Sec. 4206(b) (1982), in order to provide a clear and accurate basis for its determinations, consistent with the goals of objectivity and consistency which the Parole Commission guidelines were designed to promote. See Brach v. Nelson, 472 F.Supp. 569, 572 (D.Ct.1979). 18 The decision of the district court is affirmed. * Hon. Morris E. Lasker, Senior District Court Judge of the United States District Court for the Southern District of New York, sitting by designation	tomekkorbak/pile-curse-small	FreeLaw
Teens Cleft Lip and Palate When Karly talks to her friends, most of them don't know it took years of hard work for her to develop her speech skills. Karly was born with a condition called cleft lip and palate. As a child, she had several operations to fix the problem. Today the only sign of those surgeries is a slight scar on her upper lip. What Are Cleft Lip and Palate? Cleft lip and palate are birth defects that happen while a baby is developing in the uterus. During the 6th to 10th week of pregnancy, the bones and tissues of a baby's upper jaw, nose, and mouth normally come together (fuse) to form the roof of the mouth and the upper lip. If this doesn't happen properly, a baby could be born with a cleft lip or cleft palate, or both. Cleft Palate The palate is the roof of the mouth. The front part of the palate behind the teeth is hard. The back part near the throat is soft. In babies with cleft palate, there is an opening between the roof of the mouth and the nose. This opening may be through part of the palate (either the soft part or hard part) or through the entire palate. Cleft Lip A baby born with a cleft palate often has a cleft lip as well. A cleft lip is a gap or opening in the upper (top) lip. Most of the time, a cleft is only in the upper lip and doesn't affect the lower lip. A cleft lip can be either unilateral or bilateral. With a unilateral cleft lip, the gap is only on one side of the lip under either the left or right nostril and might extend into the nose. Babies born with a bilateral cleft lip have a gap on both sides of the lip, and they may have a deep split in the lip that extends into both nostrils. A person with a cleft could have only a cleft palate, only a cleft lip, or both a cleft lip and a cleft palate. Cleft lip alone and cleft lip with a cleft palate occurs more often in boys, while cleft palate without a cleft lip occurs more often in girls. What Causes Cleft Lip and Palate? Doctors don't always know exactly why a baby develops cleft lip or cleft palate. They believe it may be a combination of two things: Genes. Both mothers and fathers can pass on a gene or genes that cause cleft palate or cleft lip. Environmental factors (outside influences). Pregnant women who take certain medicines — such as medicines to control seizures — may be more likely to have a baby with cleft lip or palate. Women who come into contact with certain chemicals when they're pregnant may also have a baby with a cleft. Not getting the right nutrition during pregnancy may increase a baby's risk of being born with a cleft. That's why it's important for moms to get vitamins like folic acid. Smoking cigarettes and using drugs and alcohol during pregnancy increase the risk that a baby will have birth defects. Moms who drink four or more alcoholic drinks in a row during the first weeks of pregnancy have a higher risk of having a baby with cleft lip or cleft palate. What Happens if Someone Has a Cleft Lip and Palate? Because the palate is supposed to stop food and liquid from going up the nose when eating, newborn babies with cleft palate may have trouble breastfeeding. They might need to use a bottle with a special nipple. Teens born with cleft lip and palate usually don't have trouble eating because their clefts were repaired when they were babies. But they may have a few remaining issues, such as: What Do Doctors Do? Most babies born with cleft palate have surgery to close the hole in the roof of the mouth when they're between 9 and 12 months old. People with a complete cleft lip and palate need several surgeries to repair the cleft. These include cleft lip repair, cleft palate repair, and a bone graft to the upper jaw to close the bone gap in the gum area. Some people need more surgery on the palate or in the throat to improve speech. A cleft palate team includes doctors with different specialties, such as: a geneticist (a doctor who specializes in conditions that are inherited) a plastic surgeon an otolaryngologist (a doctor who specializes in conditions of the ears, nose, and throat) an oral surgeon a dentist an orthodontist a speech-language pathologist an audiologist (hearing specialist) a social worker a psychologist or therapist Because so many specialists are involved in treating cleft palate, one doctor usually oversees and coordinates the different treatments. People with cleft lip or palate may spend a lot of time at the dentist and orthodontist. Hearing tests to check for hearing problems and speech therapy to improve speech skills and patterns are often part of treatment, too. Some kids with cleft palate may have an operation to put tubes in their ears to help prevent ear infections. Although most cleft lip and palate surgeries are done while kids are young, some people also may have plastic surgery when they're teens or even adults. Plastic surgery can improve the bite and position of the jaws, help people breathe better, make the nose look better, and improve facial balance. Someone born with cleft lip and palate may wonder, "Why me?" Psychologists and therapists often help teens deal with the emotional effects of cleft lip and palate, such as scarring from surgery, coping with speech problems, or improving self-esteem. Some teens join support groups or online forums where they can talk to other people who were born with cleft lip or palate.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
The authors confirm that, for approved reasons, some access restrictions apply to the data underlying the findings. All data are available from the Institutional Data Access Committees of the Northern Finland Birth Cohort Studies (University of Oulu, Finland), the Cardiovascular Risk in Young Finns Study (University of Turku, Finland), and the FINRISK study committee at the National Institute for Health and Welfare (Helsinki, Finland) for researchers who meet the criteria for access to confidential data. Introduction {#s2} ============ The prevalence of overweight and obesity has reached epidemic proportions and represents a major threat to public health worldwide [@pmed.1001765-Ng1],[@pmed.1001765-Prospective1]. Excess body weight, as assessed by body mass index (BMI), increases the risk for cardiovascular disease, type 2 diabetes, certain cancers, and premature death [@pmed.1001765-Prospective1]--[@pmed.1001765-BerringtondeGonzalez1]. The increased morbidity and mortality linked with adiposity are partly attributed to abnormalities in glucose and lipid metabolism as well as hypertension [@pmed.1001765-Prospective1],[@pmed.1001765-Global1],[@pmed.1001765-Fall1]. Detailed metabolite profiling studies have further demonstrated global deviations in the molecular signatures of obesity when comparing small groups with large differences in body composition [@pmed.1001765-Newgard1]--[@pmed.1001765-Laferrre1]. Yet it is unclear to what extent metabolic signatures of adiposity are observed in the systemic metabolism of adolescents and young adults within the non-obese range (BMI\<30 kg/m^2^). The causal influence of adiposity on levels of metabolic risk markers can be examined within the framework of Mendelian randomization, an instrumental variable approach that uses genetic variation as an instrument to infer causality ([Figure 1](#pmed-1001765-g001){ref-type="fig"}; [Box 1](#pmed-1001765-box002){ref-type="sec"}) [@pmed.1001765-DaveySmith1]--[@pmed.1001765-DaveySmith2]. By analogy with the randomized controlled trial, the variation in adiposity caused by genotype assigns study participants to slightly different levels of BMI. The use of genetic variation as an instrument circumvents issues of confounding and reverse causation, which can otherwise distort observational study findings. The causal effects of elevated BMI on the metabolite profile can be quantified and compared to the correlations observed in traditional study designs [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Freathy1],[@pmed.1001765-Holmes1]. Mendelian randomization studies have previously indicated causative influences of adiposity on dyslipidemia, hypertension, and insulin resistance by using common BMI-related genetic variants including the FTO (fat mass and obesity associated) gene as the instrumental variable [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Freathy1]--[@pmed.1001765-Richmond1]. The cause-and-effect relationship between modestly elevated BMI and the detailed systemic metabolite profile in early adulthood, however, remains incompletely understood [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Holmes1]. ![Mendelian randomization framework for estimating causal effects of BMI on the systemic metabolite profile.\ The principles of Mendelian randomization and core assumptions for the genetic instrument to be valid are detailed in [Box 1](#pmed-1001765-box002){ref-type="sec"}.](pmed.1001765.g001){#pmed-1001765-g001} Box 1. Mendelian Randomization Framework for Estimating Causal Effects of BMI on the Systemic Metabolite Profile {#s2a1} ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Mendelian randomization is an instrumental variable approach to infer causality in observational studies in the presence of potential confounding and reverse causation [@pmed.1001765-DaveySmith1]--[@pmed.1001765-DaveySmith2]. The modifiable exposure in this study is adiposity, as assessed by BMI. A gene score for predisposition to elevated BMI, composed of 32 allelic variants, is used as the instrument [@pmed.1001765-Speliotes1]. Causal effects of adiposity on metabolite levels are estimated by examining the gene score for association with observed BMI, as well as with each metabolic measure separately using a triangulation approach: (1)The association between BMI and metabolite concentration is examined in a traditional cross-sectional study design (indicated schematically by the bi-directional black arrows in [Figure 1](#pmed-1001765-g001){ref-type="fig"}; association magnitudes β~BMI-Metabolite~). The observational associations can arise from both directions: the metabolites could affect BMI, and BMI could affect the metabolite levels. These observational associations could also be generated, enhanced, or diminished because of confounding. (2)The gene score is confirmed to be associated with BMI (dark red arrow in [Figure 1](#pmed-1001765-g001){ref-type="fig"}; association magnitude β~GS-BMI~). All study participants carry some BMI-raising alleles, but those in the upper end of the distribution on average have a few units\' higher BMI than those in the lower end. Association magnitudes for each cohort are listed in [Table 1](#pmed-1001765-t001){ref-type="table"}. (3)The association between the gene score and each metabolite is tested (orange arrows in [Figure 1](#pmed-1001765-g001){ref-type="fig"}; association magnitudes β~GS-Metabolite~). The genetic effect on the metabolites is assumed to be mediated entirely through the effect on BMI. Since genetic variants are assigned randomly at conception, transmission of the effects is independent of confounding factors. Further, genetic variation is not modified by phenotype (BMI or metabolite), so metabolite associations with the gene score are not affected by reverse causation. The gene score hereby serves to circumvent the limitations of the observational associations noted above. The instrumental variable (causal effect) estimate, β~IV~, is the gene score association with metabolite divided by the gene score association with BMI. If adiposity exerts causal, non-confounded effects on a metabolite level, then the causal estimate is expected to be of a magnitude similar to that observed in the cross-sectional analysis. The causal estimate β~IV~ and the cross-sectional association β~BMI-Metabolite~ are compared using a Z-test for statistical difference. The overall correspondence between the causal effects and observational associations are summarized in [Figure 5](#pmed-1001765-g005){ref-type="fig"} by the slope of the fit between the causal estimates and cross-sectional associations for the 82 metabolic measures analyzed. The cross-sectional associations and causal effect estimates in absolute concentration units and exact p-values are listed in [Table S3](#pmed.1001765.s007){ref-type="supplementary-material"}. The core assumptions for the instrument to be valid for estimating causal effects by Mendelian randomization are as follows: - The gene score is robustly associated with observed BMI ([Table 1](#pmed-1001765-t001){ref-type="table"}). - The gene score is independent of confounding factors. Associations of the gene score with age, sex, smoking, alcohol intake, physical activity, and socio-economic status are shown in [Table S2](#pmed.1001765.s006){ref-type="supplementary-material"}. - The gene score is related to the metabolite levels only through the effect on adiposity. Potential pleiotropy is assessed in [Table 2](#pmed-1001765-t002){ref-type="table"}, and association between the gene score and metabolites when adjusted for observed BMI are shown in [Figure S3](#pmed.1001765.s003){ref-type="supplementary-material"}. - All of the associations examined are linear and not affected by interactions. The linearity of the BMI--metabolite associations is illustrated in [Figure S2](#pmed.1001765.s002){ref-type="supplementary-material"}. Whilst some sex differences were observed in cross-sectional analyses, the gene score had insufficient power to resolve such small potential differences in the causal estimates. Suggestive sex differences in the causal effect estimates are listed in [Table S4](#pmed.1001765.s008){ref-type="supplementary-material"}. 10.1371/journal.pmed.1001765.t001 ###### Characteristics of the study populations. ![](pmed.1001765.t001){#pmed-1001765-t001-1} Clinical Characteristic NFBC86 NFBC66 YFS FINRISK 1997 -------------------------------------------------------------------------------------------- ------------------------------------------------------- ---------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- -------------------- Number of participants (women/men) 3,976 (1,997/1,979) 4,671 (2,321/2,350) 2,171 (1,155/1,016) 1,846 (995/851) Age (y) 16 (---) 31 (---) 31.9 (4.9) 32.3 (4.5) BMI (kg/m^2^) 21.2 (3.4) 24.6 (4.0) 25.0 (4.4) 24.7 (4.0) Systolic blood pressure (mm Hg) 116 (13) 125 (13) 117 (13) 125 (14) Total cholesterol (mmol/l) 4.2 (0.9) 5.3 (1.2) 5.0 (1.0) 5.0 (1.0) HDL cholesterol (mmol/l) 1.5 (0.3) 1.7 (0.4) 1.6 (0.4) 1.6 (0.3) Triglycerides (mmol/l) 0.9 \[0.7--1.1\] 1.0 \[0.7--1.4\] 1.1 \[0.9--1.6\] 0.9 \[0.7--1.3\] Plasma glucose (mmol/l) 5.0 \[4.7--5.2\] 5.0 \[4.7--5.3\] 5.0 \[4.7--5.3\] 4.8 \[4.5--5.1\] Insulin (IU/l) 9.5 \[7.3--12\] 7.5 \[6.2--9.4\] 6 [@pmed.1001765-Jensen1]--[@pmed.1001765-Pietilinen1] 4.7 \[3.3--6.6\] Physical activity index (h/wk) 30 [@pmed.1001765-Tuomilehto1]--[@pmed.1001765-Weir1] 11 [@pmed.1001765-Lewis1]--[@pmed.1001765-Moyer1] 13 [@pmed.1001765-Global1]--[@pmed.1001765-Fischer1] --- Alcohol usage (g/d) --- 4 [@pmed.1001765-Ng1]--[@pmed.1001765-DaveySmith1] 5 \[0--15\] 4 \[0--11\] Smoking prevalence (percent) 12% (11--13) 40% (39--42) 24% (22--26) 28% (26--30) Prevalence of overweight (percent) 9% (8--10) 31% (30--32) 32% (30--33) 32% (30--34) Prevalence of obesity (percent) 3% (2--3) 8% (7--9) 12% (11--13) 9% (8--10) Association of gene score for elevated BMI with observed BMI (β ± standard error, kg/m^2^) 0.91±0.10 1.21±0.11 0.92±0.17 1.14±0.17 p = 8×10^−21^ p = 1×10^−28^ p = 7×10^−8^ p = 6×10^−11^ F-statistic = 88 F-statistic = 125 F-statistic = 29 F-statistic = 39 Variation in observed BMI explained by the gene score for elevated BMI 2.2% 2.6% 1.3% 2.1% Values are mean (SD), median \[interquartile range\], or percentage (95% confidence interval) for normally distributed, skewed, and categorical variables, respectively. The gene score for predisposition to elevated BMI was derived based on weighting each genetic variant in the score by effects established previously in genome-wide meta-analysis [@pmed.1001765-Speliotes1]. 10.1371/journal.pmed.1001765.t002 ###### Genetic variants included in gene score for elevated BMI and pleiotropy assessment. ![](pmed.1001765.t002){#pmed-1001765-t002-2} rs Number, Effect Allele/Other Allele Nearest Gene Weight in Gene Score Effect Allele Frequency Possible Proxy in NFBC86 (\) or in FINRISK (\\) Association with BMI in This Study, β (SE); p-Value Correspondence between Causal and Observed Effect Estimates without Pertinent Variant in the Gene Score --------------------------------------- -------------- ---------------------- ------------------------- ---------------------------------------------------- ------------------------------------------------------- --------------------------------------------------------------------------------------------------------- rs1558902, A/T FTO* 0.39 39.9 rs1421085\* (LD = 1.00) 0.110 (0.016); p = 1×10^−11^ Slope = 0.79±0.042 rs9939609\\ (LD = 0.90) Intercept = −0.0063 R ^2^ = 0.82 \[0.75--0.89\] rs2867125, C/T TMEM18 0.31 84.3 0.063 (0.017); p = 0.0002 Slope = 0.87±0.034 Intercept = −0.00076 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs571312, A/C MC4R 0.23 17.9 0.098 (0.016); p = 2×10^−9^ Slope = 0.87±0.036 Intercept = −0.0017 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs10938397, G/A GNPDA2 0.18 50.4 rs1264198\* (LD = 0.97) 0.043 (0.013); p = 0.0006 Slope = 0.88±0.039 Intercept = −0.0028 R ^2^ = 0.86 \[0.81--0.91\] rs10767664, A/T BDNF 0.19 82.7 rs2030323\* (LD = 1.00) 0.041 (0.022); p = 0.06 Slope = 0.87±0.034 Intercept = −0.003 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs2815752, A/G NEGR1 0.13 64.5 0.037 (0.019); p = 0.05 Slope = 0.82±0.033 Intercept = 7.6×10^−5^ R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs7359397, T/C SH2B1 0.15 41.6 0.033 (0.022); p = 0.10 Slope = 0.88±0.034 Intercept = −0.0038 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs9816226, T/A ETV5 0.14 84.5 rs7647305\* (LD = 0.72) 0.020 (0.017); p = 0.20 Slope = 0.85±0.036 Intercept = −0.003 R ^2^ = 0.87 \[0.82--0.92\] rs3817334, T/C MTCH2 0.06 39.7 rs10838738\\ (LD = 0.84) 0.020 (0.014); p = 0.20 Slope = 0.85±0.034 Intercept = 0.00081 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs29941, G/A KCTD15 0.06 60.6 rs11084753\\ (LD = 0.65) 0.021 (0.013); p = 0.10 Slope = 0.9±0.033 Intercept = −0.0023 R ^2^ = 0.90 \[0.86--0.94\] rs543874, G/A SEC16B 0.22 17.7 0.100 (0.016); p = 3×10^−10^ Slope = 0.89±0.035 Intercept = −0.0029 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs987237, G/A TFAP2B 0.13 20.4 Missing\\ 0.094 (0.017); p = 1×10^−8^ Slope = 0.84±0.037 Intercept = −0.0021 R ^2^ = 0.86 \[0.81--0.91\] rs7138803, A/G FAIM2 0.12 36.6 0.046 (0.013); p = 0.0005 Slope = 0.9±0.034 Intercept = −0.0015 R ^2^ = 0.90 \[0.86--0.94\] rs10150332, C/T NRXN3 0.13 23.1 rs17109256\* (LD = 1.00) 0.052 (0.032); p = 0.10 Slope = 0.86±0.035 Intercept = −0.0019 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs713586, C/T RBJ 0.14 42.9 rs10182181\* (LD = 1.00) 0.056 (0.014); p = 4×10^−5^ Slope = 0.88±0.034 Missing\\ Intercept = −0.0025 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs12444979, C/T GPRC5B 0.17 87.5 0.061 (0.019); p = 0.001 Slope = 0.86±0.034 Intercept = −0.0016 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs2241423, G/A MAP2K5 0.13 84.5 0.025 (0.017); p = 0.20 Slope = 0.87±0.034 Intercept = −0.0027 R ^2^ = 0.89 \[0.82--0.92\] rs2287019, C/T QPCTL 0.15 78.0 Missing\\ 0.020 (0.016); p = 0.20 Slope = 0.88±0.035 Intercept = −0.004 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs1514175, A/G TNNI3K 0.07 48.9 0.052 (0.013); p = 3×10^−5^ Slope = 0.89±0.036 Intercept = −0.00083 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs13107325, T/C SLC39A8 0.19 1.2 0.076 (0.058); p = 0.20 Slope = 0.86±0.035 Intercept = −0.0019 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs2112347, T/G FLJ35779 0.10 60.3 0.023 (0.019); p = 0.20 Slope = 0.89±0.034 Intercept = −0.0013 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs10968576, G/A LRRN6C 0.11 39.3 0.031 (0.016); p = 0.06 Slope = 0.86±0.036 Intercept = −0.0022 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs3810291, A/G TMEM160 0.09 64.0 0.038 (0.014); p = 0.008 Slope = 0.86±0.034 Intercept = −0.0017 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs887912, T/C FANCL 0.10 26.2 0.024 (0.014); p = 0.08 Slope = 0.87±0.035 Intercept = −0.0019 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs13078807, G/A CADM2 0.10 16.0 0.059 (0.017); p = 0.0005 Slope = 0.87±0.034 Intercept = −0.0021 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs11847697, T/C PRKD1 0.17 1.3 rs10134820\* (LD = 0.74) 0.027 (0.054); p = 0.60 Slope = 0.86±0.034 Intercept = −0.0022 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs2890652, C/T LRP1B 0.09 21.8 rs17834293\* (LD = 0.70) 0.017 (0.025); p = 0.50 Slope = 0.87±0.035 Intercept = −0.0018 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs1555543, C/A PTBP2 0.06 59.3 rs11165643\* (LD = 1.00) 0.015 (0.013); p = 0.20 Slope = 0.87±0.034 Intercept = −0.0023 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs4771122, G/A MTIF3 0.09 30.7 rs1006353\* (LD = 0.74) 0.030 (0.015); p = 0.04 Slope = 0.86±0.034 Missing\\ Intercept = −0.0022 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs4836133, A/C ZNF608 0.07 48.7 rs6864049\* (LD = 1.00) −0.003 (0.020); p = 0.90 Slope = 0.86±0.034 Intercept = −0.0022 R ^2^ = 0.88 \[0.83--0.93\] rs4929949, C/T RPL27A 0.06 53.9 rs7127684\* (LD = 1.00) 0.031 (0.016); p = 0.05 Slope = 0.87±0.034 Intercept = −0.0022 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] rs206936, G/A NUDT3 0.06 22.7 0.026 (0.015); p = 0.07 Slope = 0.87±0.035 Intercept = −0.0023 R ^2^ = 0.89 \[0.85--0.93\] Weights of the individual genetic variants are based on prior genome-wide analyses [@pmed.1001765-Speliotes1]. Allele frequencies are from the present study. Associations with BMI are linear regression coefficients in units of 1-SD increment in BMI per allele adjusted for age and sex, and meta-analyzed for the four cohorts. To assess the potential pleiotropic role of each genetic variant, we tested the effect of omitting each variant from the gene score by calculating the correspondence between cross-sectional associations and causal effect estimates. LD, linkage disequilibrium; SE, standard error. Intervention trials have shown favorable effects of weight reduction on cardiovascular risk factors [@pmed.1001765-Jensen1],[@pmed.1001765-Tuomilehto1],[@pmed.1001765-Poirier1]. Nevertheless, these trials have been conducted predominantly among clinically obese individuals [@pmed.1001765-Lewis1],[@pmed.1001765-Jensen1],[@pmed.1001765-Moyer1]. The detailed metabolic effects of spontaneous weight change in healthy young adults remain incompletely investigated. Examining the responsiveness of the systemic metabolite profile to weight change could provide observational evidence on the anticipated effects of weight loss. To characterize the metabolic signatures of adiposity, we conducted comprehensive profiling of 12,664 adolescents and young adults from four population-based cohorts in Finland. The objectives were (1) to quantify cross-sectional associations of BMI with systemic metabolite levels, (2) to estimate causal effects of BMI on metabolite concentrations using Mendelian randomization, and (3) to assess the response of the metabolite profile to weight change during a 6-y follow-up. The pattern of metabolic aberrations observed cross-sectionally was compared to the causal effect estimates and longitudinal associations in order to summarize the influence of adiposity on the metabolic risk profile, and to clarify the metabolic consequences of weight change in early adulthood. Methods {#s3} ======= Study Populations {#s3a} ----------------- The study comprised four population-based cohorts ([Table 1](#pmed-1001765-t001){ref-type="table"}): the Northern Finland Birth Cohort of 1986 (NFBC86, n = 3,976 adolescents aged 16 y) [@pmed.1001765-Kantomaa1], the Northern Finland Birth Cohort of 1966 (NFBC66, n = 4,671 individuals aged 31 y) [@pmed.1001765-Sabatti1], the Cardiovascular Risk in Young Finns Study (YFS, n = 2,171 individuals aged 24--39 y) [@pmed.1001765-Raitakari1], and FINRISK 1997 (n = 1,846 individuals aged 24--39 y) [@pmed.1001765-Vartiainen1]. The study protocols were approved by the ethics committees of Northern Ostrobothnia Hospital District, Finland; the five universities with medical schools in Finland; and the National Public Health Institute, Helsinki, Finland. All participants gave written informed consent. Individuals aged 40 y or above were omitted from the present study (19% of eligible study population); this age cutoff was applied to focus on adolescent and young adults in order to minimize the influences of age and disease on metabolites and BMI [@pmed.1001765-Auro1]. Pregnant women (n = 208) and persons with diabetes or on anti-hypertensive or lipid treatment (n = 305) were also excluded from analyses. In total, 12,664 adolescents and young adults with measured comprehensive metabolite profiles and gene scores for predisposition to elevated BMI were included in the study. A subset of 1,488 persons from YFS further attended a 6-y follow-up survey, with the metabolite profile measured again. BMI was calculated as weight in kilograms divided by height in meters squared. Waist circumference, blood pressure, and standard biochemical assays were measured as part of the clinical examination. Smoking status, usage of alcohol, and physical activity index were assessed by questionnaires [@pmed.1001765-Wrtz1]. Secondary analyses were conducted for 2,850 older individuals from FINRISK as well as for the Pieksämäki Study (n = 628 individuals aged 40--57 y) [@pmed.1001765-Wrtz2]. Further details of the study populations are described in [Text S1](#pmed.1001765.s010){ref-type="supplementary-material"}. Metabolite Quantification {#s3b} ------------------------- A high-throughput serum nuclear magnetic resonance (NMR) spectroscopy platform [@pmed.1001765-Soininen1] was utilized to quantify 67 metabolic measures that represent a broad molecular signature of the systemic metabolite profile. The metabolite set covers multiple metabolic pathways, and includes lipoprotein lipids, fatty acids, amino acids, and glycolysis precursors ([Table S1](#pmed.1001765.s005){ref-type="supplementary-material"}). Fourteen lipoprotein subclasses were analyzed as part of the metabolite profile, with the subclass sizes defined as follows: extremely large very-low-density lipoproteins (VLDLs) (particle diameter from 75 nm upwards), five VLDL subclasses (average particle diameters of 64.0 nm, 53.6 nm, 44.5 nm, 36.8 nm, and 31.3 nm), intermediate-density lipoproteins (28.6 nm), three low-density lipoprotein (LDL) subclasses (25.5 nm, 23.0 nm, and 18.7 nm), and four high-density lipoprotein (HDL) subclasses (14.3 nm, 12.1 nm, 10.9 nm, and 8.7 nm). The NMR-based metabolite profiling employed in this study has previously been used in various epidemiological studies [@pmed.1001765-Auro1]--[@pmed.1001765-Fischer1], and details of the experimentation have been described [@pmed.1001765-Soininen1],[@pmed.1001765-Soininen2],[@pmed.1001765-Inouye1]. Furthermore, 15 additional measures, including various inflammatory markers, liver function surrogates, hormones, and blood pressure, were analyzed ([Text S1](#pmed.1001765.s010){ref-type="supplementary-material"}). These additional metabolic measures, assayed in at least two of the cohorts, were selected to complement the comprehensive characterization of cardiometabolic effects of adiposity across multiple pathways and to enhance comparability with prior Mendelian randomization studies [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Freathy1]--[@pmed.1001765-Timpson1]. Genotyping {#s3c} ---------- A gene score for predisposition to elevated BMI, composed of 32 single nucleotide polymorphisms firmly associated with BMI in prior genome-wide association studies, was used as the instrument to assess causality [@pmed.1001765-Speliotes1]. The genetic variants constituting the gene score are listed in [Table 2](#pmed-1001765-t002){ref-type="table"}. Genotyping of the 32 variants was conducted on Illumina HumanHap 370 k and 670 k platforms for NFBC66 and YFS, respectively. Variants not directly genotyped were imputed based on HapMap 2. Genotyping in NFBC86 was done using the Illumina Cardio-Metabochip [@pmed.1001765-Voight1]. For FINRISK, 28 out of the 32 variants were genotyped by iPLEX Sequenom MassARRAY. Genetic variants in high linkage disequilibrium were used in case of missing variants in the gene score, as listed in [Table 2](#pmed-1001765-t002){ref-type="table"}. For the instrumental variable analyses, the genotypes were combined into a gene score for elevated BMI by summing the allele count for each individual variant weighted by the effect size determined in large-scale genome-wide association meta-analyses [@pmed.1001765-Speliotes1]. Statistical Analyses {#s3d} -------------------- Metabolites with skewed distributions were log-transformed prior to analyses. All metabolite concentrations were scaled to standard deviation (SD) units separately in each cohort. This scaling enabled comparison of association magnitudes across the metabolic measures. We calculated that 33 principal components explain\>95% of the variance in each cohort [@pmed.1001765-Kujala1], because of the correlation of the metabolic measures ([Figure S1](#pmed.1001765.s001){ref-type="supplementary-material"}). With cross-sectional instrumental variable and longitudinal analyses performed, we used multiple testing correction for 100 independent tests according to the Bonferroni method. Statistical significance was therefore inferred at p\<0.0005. For cross-sectional analyses, linear regression models were fitted for each metabolite, with BMI as the explanatory variable and the metabolite concentration as outcome. The regression coefficients β~BMI--Metabolite~ were calculated in units of 1-SD metabolite concentration per 1-kg/m^2^ increment in BMI. Associations were adjusted for sex and age, if applicable. Results were analyzed separately for the four cohorts and combined using random effect inverse-variance-weighted meta-analysis [@pmed.1001765-Fall1]. The continuous shapes of the cross-sectional associations were illustrated by fitting quadratic curves of median and interquartile metabolite concentrations for each percentile of BMI for women and men ([Figure S2](#pmed.1001765.s002){ref-type="supplementary-material"}). Significant sex interactions were observed for numerous metabolites in cross-sectional analyses; however, the absolute differences were mostly small. The sex differences were generally not resolved in the Mendelian randomization analyses, and the causal effects were therefore estimated for women and men combined. For Mendelian randomization analyses, we used a gene score for predisposition to higher BMI as the instrumental variable. The individual genetic variants and their weights in the gene score are listed in [Table S2](#pmed.1001765.s006){ref-type="supplementary-material"}. The Mendelian randomization framework for estimating causal effects and the core conditions for the gene score to serve as a valid instrument are described in [Figure 1](#pmed-1001765-g001){ref-type="fig"} and [Box 1](#pmed-1001765-box002){ref-type="sec"} [@pmed.1001765-DaveySmith1]--[@pmed.1001765-DaveySmith2]. Causal effect estimates and corresponding standard errors of BMI on the metabolic measures were calculated using the two-stage least squares method with adjustment for sex and age. The instrumental variable (causal effect) estimates are hereby equal to β~IV~ = β~GS-Metabolite~/β~GS-BMI~, where β~GS-Metabolite~ is the association of the gene score with the metabolic measure, and β~GS-BMI~ is the association of the gene score with observed BMI [@pmed.1001765-Lawlor1]. The causal estimates were computed separately for each cohort and subsequently meta-analyzed. The magnitudes of the causal effects were then compared to the corresponding cross-sectional observations: for each metabolite, we tested for statistical difference between the cross-sectional and instrumental association magnitudes using a classical Z-statistic [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Freathy1]. The overall correspondence between the association patterns was quantified by a linear fit of causal effect estimates versus cross-sectional associations. For the metabolites with suggestive sex interaction in association with the gene score, the Mendelian randomization analyses were further tested separately for women and men. Changes in metabolite levels with changes in BMI over time were examined for 1,488 individuals for whom metabolite data were also available at 6-y follow-up. Longitudinal associations were assessed for each metabolite using a linear regression model with the 6-y change in BMI as predictor and the 6-y change in metabolite concentration as the outcome. The models were adjusted for age and sex. No robust sex interactions were observed in longitudinal analyses. To enable comparison with the cross-sectional associations, longitudinal association magnitudes are reported as the change in metabolite concentration (in units of baseline SD) per unit change in BMI during follow-up. Longitudinal association magnitudes were then tested for statistical difference from the corresponding cross-sectional associations in the full study population. The overall correspondence between the association patterns was quantified by a linear fit of longitudinal versus cross-sectional associations. The longitudinal analyses were additionally replicated for 1,372 individuals at 10-y follow-up in YFS, as well as in the Pieksämäki Study, consisting of 456 middle-aged persons with 6-y follow-up ([Text S1](#pmed.1001765.s010){ref-type="supplementary-material"}) [@pmed.1001765-Wrtz2]. To further illustrate the metabolic changes paralleled by weight change, the median changes in metabolite concentrations were calculated for subgroups of people who displayed 3%--6% and 6%--10% weight loss or weight gain during the 6-y follow-up period in YFS. For these analyses, weight and metabolite concentrations were mean-centered for both baseline and follow-up to account for potential batch effects. The confidence intervals of the medians were estimated by 10,000 bootstrap replicates. Results {#s4} ======= The study comprised 12,664 adolescents and young adults from four general population cohorts who all had detailed metabolite profiles measured and information on gene score for predisposition to elevated BMI. In addition, 1,488 individuals also had metabolite profiling data at 6-y follow-up. Clinical characteristics of the four cohorts are shown in [Table 1](#pmed-1001765-t001){ref-type="table"}. The mean BMI of 24.7 kg/m^2^ in the three cohorts of young adults reflects the population average in Finland [@pmed.1001765-Vartiainen1]. Twenty-three percent were overweight, and 7% were obese. Mean concentrations of the assayed metabolites are listed in [Table S1](#pmed.1001765.s005){ref-type="supplementary-material"}. The correlations between the metabolites are shown in [Figure S1](#pmed.1001765.s001){ref-type="supplementary-material"}. BMI and the Systemic Metabolite Profile {#s4a} --------------------------------------- Cross-sectional associations of BMI with 82 metabolic measures are illustrated in [Figure 2](#pmed-1001765-g002){ref-type="fig"} for women (red) and men (blue). For both sexes, the majority of the metabolites were associated with BMI (66 measures for men and 61 for women at p\<0.0005 in meta-analyses). Metabolite associations tended to be stronger for men than for women (median 136%, interquartile range 125%--183%); however, the association patterns were generally in the same direction, towards a more risk-prone systemic metabolite profile for those with higher BMI. Lipoprotein lipids displayed a characteristic association pattern with BMI: the most pronounced associations were observed for VLDL lipids, whereas associations with LDL lipids were weaker, albeit increased for small LDL lipid concentration. HDL lipids displayed heterogeneous associations, with strong inverse associations for large HDL lipid concentration and HDL particle size. Prominent direct associations with BMI were observed for monounsaturated and saturated fatty acids. The ratio of polyunsaturated fatty acids to total fatty acids was inversely associated with BMI. Fatty acid associations were about twice as strong for men as for women. Only weak associations were observed for glycolysis-related metabolites for both sexes in this young study population. In contrast, branched-chain and aromatic amino acids were strongly positively associated with BMI, with magnitudes comparable to those of total cholesterol and triglycerides. Further, sizeable associations were observed between BMI and metabolic risk factors such as markers of inflammation and liver function, as well as between BMI and adiposity-related hormones. ![Cross-sectional associations of BMI with systemic metabolites for 6,468 women (red) and 6,196 men (blue).\ Association magnitudes are indicated in units of 1-SD metabolite concentration per 1-kg/m^2^ increment in BMI. Associations were adjusted for age and meta-analyzed for the four cohorts of adolescents and young adults. Colored dots indicate β-regression coefficients, colored shading denotes 95% confidence intervals, and boundaries on the shading indicate p\<0.0005. The continuous shape of the associations and magnitudes in absolute concentration units are illustrated in [Figure S2](#pmed.1001765.s002){ref-type="supplementary-material"}. MUFA, monounsaturated fatty acid; PUFA, polyunsaturated fatty acid; SHBG, sex hormone--binding globulin.](pmed.1001765.g002){#pmed-1001765-g002} Most metabolite associations followed approximately linear shapes across the range of BMI, with increases observed already within the normal weight range (BMI\<25 kg/m^2^), as illustrated in [Figure S2](#pmed.1001765.s002){ref-type="supplementary-material"}. Cross-sectional association magnitudes in absolute concentration units (e.g., mmol/l per kg/m^2^) are also indicated in [Figure S2](#pmed.1001765.s002){ref-type="supplementary-material"}. The cross-sectional metabolite associations with BMI were coherent across all four study populations, as well as for middle-aged persons from the FINRISK study (n = 3,676, aged 40--74 y) and the Pieksämäki Study (n = 628, aged 40--57 y), and were similar when adjusting for smoking status, alcohol intake, and physical activity index ([Figure 3](#pmed-1001765-g003){ref-type="fig"}). ![Cross-sectional associations of BMI with systemic metabolites across four cohorts of adolescents and young adults, and consistency in two populations of older individuals.\ Association magnitudes are in units of 1-SD metabolite concentration per 1-kg/m^2^ increment in BMI. Color coding indicates the respective cohorts. White dots indicate β-regression coefficients, colored shading indicates 95% confidence intervals, and darker shading denotes p\<0.0005. The associations were analyzed for men and women combined and adjusted for sex and age, as well as smoking status, alcohol intake, and physical activity index. MUFA, monounsaturated fatty acid; PUFA, polyunsaturated fatty acid; SHBG, sex hormone--binding globulin.](pmed.1001765.g003){#pmed-1001765-g003} Causal Effects of Adiposity on the Metabolic Profile {#s4b} ---------------------------------------------------- The causal effects of BMI on the systemic metabolite profile were analyzed using Mendelian randomization. The principles of this instrumental variable framework are detailed in [Box 1](#pmed-1001765-box002){ref-type="sec"} [@pmed.1001765-DaveySmith1]--[@pmed.1001765-DaveySmith2]. A weighted gene score, composed of 32 established genetic variants for predisposition to elevated BMI ([Table 2](#pmed-1001765-t002){ref-type="table"}), served as the instrument to estimate causal metabolic effects per 1-kg/m^2^ increment in BMI [@pmed.1001765-Speliotes1]. The gene score was robustly correlated with observed BMI (Pearson\'s correlation r = 0.15; p = 2×10^−62^, F-statistic = 194) and explained 1.3%--2.6% of the variation in BMI in the study populations ([Table 1](#pmed-1001765-t001){ref-type="table"}). Further, the gene score was not associated with potential confounders including sex, age, smoking, alcohol usage, or physical activity, as assessed by questionnaires ([Table S2](#pmed.1001765.s006){ref-type="supplementary-material"}). The Mendelian randomization analyses were combined for women and men, since there was limited evidence for sex interactions resolved by the genetic instrument. Causal effect estimates of BMI on the 82 metabolic measures are shown by the orange bars in [Figure 4](#pmed-1001765-g004){ref-type="fig"}. The corresponding cross-sectional associations are indicated by white bars in [Figure 4](#pmed-1001765-g004){ref-type="fig"}. The causal estimates based on Mendelian randomization gave rise to a metabolite association pattern highly concordant with that observed cross-sectionally: the effects of a 1-kg/m^2^ increment in BMI due to genetic predisposition closely matched the metabolic aberrations observed per 1-unit increment in observed BMI. The overall correspondence between the causal effect estimates and cross-sectional associations followed a straight line (R ^2^ = 0.89 \[95% CI 0.84--0.93\]; [Figure 5](#pmed-1001765-g005){ref-type="fig"}), with a slope 0.87±0.03, consistent with causal effects of adiposity across the systemic metabolite profile. Cross-sectional association magnitudes and causal effect estimates did not significantly differ (p\>0.0005) for any of the metabolic measures analyzed. The cross-sectional associations and causal effect estimates of each metabolite in absolute concentration units and with exact p-values are listed in [Table S3](#pmed.1001765.s007){ref-type="supplementary-material"}. ![Cross-sectional associations, causal effect estimates, and longitudinal associations of BMI with systemic metabolites.\ Association magnitudes are in units of 1-SD metabolite concentration per 1-kg/m^2^ increment in BMI (cross-sectional associations \[white\] and causal effect estimates \[orange\]; n = 12,664), and change in metabolite concentration per 1-kg/m^2^ change in BMI at 6-y follow-up (longitudinal associations \[green\]; n = 1,488). Associations were adjusted for age and sex, and meta-analyzed for the four cohorts of adolescents and young adults. Colored dots indicate β-regression coefficients, colored shading denotes 95% confidence intervals, and boundaries on the shading indicate p\<0.0005. All association magnitudes in absolute concentration units and exact p-values are listed in [Table S3](#pmed.1001765.s007){ref-type="supplementary-material"}. MUFA, monounsaturated fatty acid; PUFA, polyunsaturated fatty acid; SHBG, sex hormone--binding globulin.](pmed.1001765.g004){#pmed-1001765-g004} ![Correspondence between causal effect estimates and cross-sectional associations of BMI with systemic metabolites.\ Causal effect estimates based on Mendelian randomization are plotted against the metabolite associations with observed BMI based a cross-sectional study design. The orange dashed line denotes the linear fit of the correspondence. Darker dots indicate statistical differences between causal effect estimates and cross-sectional association magnitudes. The gray shaded areas serve to guide the eye for the slope of correspondence. BP, blood pressure; PUFA, polyunsaturated fatty acid; SHBG, sex hormone--binding globulin.](pmed.1001765.g005){#pmed-1001765-g005} In terms of individual metabolic risk factors, the causal estimates were significant for 24 of the metabolic measures at p\<0.0005 (multiple testing corrected), and for a further 19 metabolic measures at p\<0.05 (nominal significance). The strongest causal effect estimates were observed for VLDL and LDL lipids, branched-chain and aromatic amino acids, inflammatory markers, leptin, insulin, and blood pressure. Prominent inverse causal effects were found for large HDL lipid concentration, HDL particle size, and sex hormone--binding globulin. Causal effect estimates were similar when using an unweighted gene score as the instrument for Mendelian randomization analyses (slope 0.82±0.04; R ^2^ = 0.85 \[95% CI 0.79--0.91\]), as well as when omitting the widely studied FTO locus (slope 0.79±0.04; R ^2^ = 0.82 \[95% CI 0.75--0.89\]) or any other individual variant from the gene score ([Table 2](#pmed-1001765-t002){ref-type="table"}). The causal effect estimates were also unaltered when adiposity was assessed by waist circumference utilizing the same genetic instrument (slope 0.87±0.04; R ^2^ = 0.86 \[95% CI 0.81--0.91\]). None of the metabolites were associated with the gene score when the model was adjusted for observed BMI ([Figure S3](#pmed.1001765.s003){ref-type="supplementary-material"}), thus further arguing against pleiotropic effects of the genetic instrument. Associations for the small number of metabolites that displayed suggestive interaction by sex (p\<0.05 for interaction) for the causal estimates are listed in [Table S4](#pmed.1001765.s008){ref-type="supplementary-material"}. Weight Change and Metabolic Response {#s4c} ------------------------------------ To study the response of the metabolite profile to weight change, we examined associations between change in BMI and change in metabolite levels among 1,488 young adults at 6-y follow-up. These longitudinal associations are illustrated in [Figure 4](#pmed-1001765-g004){ref-type="fig"} by green bars. The concentration changes in 57 out of 76 metabolic measures were associated with 6-y change in BMI at p\<0.0005. The metabolite changes followed an association pattern similar to the one observed in the cross-sectional analyses: those metabolites most strongly associated with BMI at one time point also displayed the highest responsiveness to changes in BMI over the follow-up period. However, the magnitudes of longitudinal associations were generally larger than the corresponding cross-sectional associations. The overall correspondence between longitudinal and cross-sectional associations followed a straight line (R ^2^ = 0.92 \[95% CI 0.89--0.95\]) with a slope of 1.60±0.05 ([Figure 6](#pmed-1001765-g006){ref-type="fig"}). ![Correspondence between longitudinal associations of 6-y change in BMI with change in metabolites and cross-sectional associations.\ The green dashed line denotes the linear fit between longitudinal and cross-sectional observations. Darker dots indicate statistical differences between longitudinal and cross-sectional association magnitudes. The gray shaded areas serve to guide the eye for the slope of correspondence. BP, blood pressure; MUFA, monounsaturated fatty acid; SHBG, sex hormone--binding globulin.](pmed.1001765.g006){#pmed-1001765-g006} Larger metabolic changes than expected based on the cross-sectional associations were observed for numerous lipoprotein lipid and cholesterol measures, fatty acids, and branched-chain amino acids, as well as inflammatory markers, adiponectin, and insulin. The magnitudes of the longitudinal associations in absolute concentration units are listed in [Table S3](#pmed.1001765.s007){ref-type="supplementary-material"}. Similar results were obtained when the longitudinal analyses were further adjusted for baseline metabolite concentration, change in smoking status, change in alcohol intake, and change in physical activity ([Figure S4](#pmed.1001765.s004){ref-type="supplementary-material"}). Similar results were also obtained when the longitudinal associations were examined at 10-y follow-up for the same study population ([Figure S4](#pmed.1001765.s004){ref-type="supplementary-material"}; slope 1.60±0.06; R ^2^ = 0.91 \[95% CI 0.87--0.95\]). The longitudinal associations further replicated in the Pieksämäki cohort of 456 middle-aged adults with 6-y follow-up ([Figure S4](#pmed.1001765.s004){ref-type="supplementary-material"}; slope 1.58±0.11; R ^2^ = 0.79 \[95% CI 0.71--0.87\]). Changes in the metabolite profile with weight loss and weight gain at 6-y follow-up are illustrated in [Figure 7](#pmed-1001765-g007){ref-type="fig"}. The metabolite changes are shown in SD units to ease comparison across metabolites; the corresponding metabolite changes in absolute concentration units are listed in [Table S5](#pmed.1001765.s009){ref-type="supplementary-material"}. Widespread changes across the systemic metabolite profile were observed for both weight loss and weight gain in a graded manner. The metabolic changes paralleled by weight loss essentially mirrored the effects of weight gain: a weight loss of 6%--10% (mean 5.5 kg) was accompanied by lower levels of multiple cardiometabolic risk factors, including the lipoprotein subclass profile and diabetes-predictive amino acids, whereas a weight gain of 6%--10% (mean 5.9 kg) was associated with substantial metabolic changes in multiple pathways linked with higher cardiometabolic risk [@pmed.1001765-Fischer1],[@pmed.1001765-Roberts1]--[@pmed.1001765-Magnusson1]. Although HDL cholesterol was essentially unaltered for all weight change categories, substantial changes were observed within the HDL subclasses. Weight loss was also paralleled by decreased concentrations of monounsaturated fatty acids, improved ratio of polyunsaturated fatty acids to total fatty acids, and lower levels of chronic inflammation markers. ![Metabolite changes paralleled by weight loss and weight gain.\ Median changes in metabolite concentrations at 6-y follow-up in four categories of weight change: filled gray bars, 6%--10% weight loss (mean \[SD\] loss 5.5±1.1 kg, n = 169); open black bars, 3%--6% weight loss (3.2±0.9 kg, n = 205); open purple bars, 3%--6% weight gain (3.2±0.9 kg, n = 168); filled purple bars, 6%--10% weight gain (5.9±1.7 kg, n = 138). The length of the bars indicates 95% confidence intervals of the median. The changes in metabolite concentrations are indicated in units of 1-SD baseline metabolite levels; metabobolite changes in absolute concentration units are listed in [Table S5](#pmed.1001765.s009){ref-type="supplementary-material"}. MUFA, monounsaturated fatty acid; PUFA, polyunsaturated fatty acid; SHBG, sex hormone--binding globulin.](pmed.1001765.g007){#pmed-1001765-g007} Discussion {#s5} ========== In this study of 12,664 healthy adolescents and young adults, elevated BMI was associated with adverse effects on numerous known and novel risk markers for cardiovascular disease and type 2 diabetes throughout the systemic metabolite profile [@pmed.1001765-Soininen1],[@pmed.1001765-Fischer1],[@pmed.1001765-Roberts1]--[@pmed.1001765-Magnusson1]. Causal effect estimates obtained using Mendelian randomization followed a strikingly similar signature of metabolic aberrations. This strongly supports causative effects of adiposity across multiple cardiometabolic risk factors, even in young adults within the non-obese weight range. Causal metabolic effects of excess body weight included an unfavorable lipoprotein subclass profile and increased concentrations of branched-chain amino acids and inflammatory markers, as well as perturbed hormone levels and elevated blood pressure. These aberrations illustrate the diverse impact of adiposity on systemic metabolism, and demonstrate causal underpinnings for the clustering of metabolic risk factors commonly observed alongside obesity [@pmed.1001765-Desprs1]. Consistent with the causative effect of adiposity on the metabolite profile, pronounced metabolic changes accompanied weight change at 6-y follow-up. Thus, despite genetic influences on both adiposity and the metabolite profile [@pmed.1001765-Kettunen1],[@pmed.1001765-Speliotes1], the results suggest that the metabolite profile is broadly modifiable in young adults through lifestyle changes. The causal effects of adiposity across multiple metabolic measures corroborate prior Mendelian randomization studies, which have examined the role of the FTO locus on standard metabolic risk factors and cardiovascular disease [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Freathy1],[@pmed.1001765-Timpson1],[@pmed.1001765-Timpson2],[@pmed.1001765-Nordestgaard1]. The causal relationships are here extended to include lipoprotein subclass profiles and detailed lipid measures, branched-chain and aromatic amino acids, inflammation-linked glycoprotein acetyls [@pmed.1001765-Fischer1], leptin, and sex hormone--binding globulin ([Figure 4](#pmed-1001765-g004){ref-type="fig"}). The high consistency between the patterns of cross-sectional associations and casual effect estimates indicates that only little residual confounding contributes to the metabolic signatures of adiposity in early adulthood ([Figure 5](#pmed-1001765-g005){ref-type="fig"}). The perturbed lipoprotein subclass pattern substantiates the causal role of adiposity in raising triglyceride-rich VLDL lipids and lowering HDL cholesterol [@pmed.1001765-Fall1],[@pmed.1001765-Freathy1],[@pmed.1001765-Holmes1], and further highlights the heterogeneity of HDL particles. Although high LDL cholesterol is conventionally not considered part of the dyslipidemic pattern of obesity [@pmed.1001765-Desprs1], our results also indicate causative effects of elevated BMI on medium-sized and small LDL lipids. Branched-chain and aromatic amino acids are associated with the risk for cardiovascular disease and type 2 diabetes [@pmed.1001765-Wang1],[@pmed.1001765-Magnusson1]; their elevation due to higher adiposity could at least partly explain how these amino acids reflect the risk for future cardiometabolic disease. Causal effects on higher glycoprotein acetyl levels, which have recently been linked with the risk for both vascular and nonvascular mortality [@pmed.1001765-Fischer1], suggest that increased adiposity contributes to this marker of chronic inflammation. The causality of these novel biomarkers in relation to disease outcomes still remains unknown; however, the causal role of adiposity across numerous metabolic risk markers could potentially contribute to the excess cardiovascular risk mediated by high BMI beyond the effects on raised blood pressure, cholesterol, and glucose [@pmed.1001765-Global1]. Despite the heritable component of adiposity, BMI is a modifiable risk factor. Changes in BMI were paralleled by changes throughout the metabolite profile ([Figures 4](#pmed-1001765-g004){ref-type="fig"} and [7](#pmed-1001765-g007){ref-type="fig"}), which is consistent with the causal metabolic effects of adiposity. A systemic metabolite profile linked with high cardiometabolic risk in early adulthood is therefore not fixed once established, but can be reversed. These observational results are in line with weight loss interventions showing improved metabolic risk factors among overweight and obese individuals [@pmed.1001765-Holmes1]--[@pmed.1001765-Moyer1],[@pmed.1001765-Williams1]; the detailed metabolic profiling applied in this study extends the results to a more fine-grained molecular signature. The metabolite concentration changes were greater than anticipated---on average 60%---if effects were mediated directly through change in BMI rather than via more particular aspects of adiposity ([Figure 6](#pmed-1001765-g006){ref-type="fig"}). This unexpectedly large metabolic response could possibly arise from concurrent lifestyle changes contributing to the obtained weight change, such as changes in diet or physical activity that are known to affect the metabolite profile [@pmed.1001765-Richmond1],[@pmed.1001765-Wrtz1],[@pmed.1001765-Kujala1]. The metabolic changes with weight loss and weight gain followed a graded trend, with adverse metabolic effects accompanying even a modest weight increase in this study population of largely non-obese individuals ([Figure 7](#pmed-1001765-g007){ref-type="fig"}). These results are consistent with the continuous character of the metabolite associations with BMI observed cross-sectionally ([Figure S2](#pmed.1001765.s002){ref-type="supplementary-material"}) and with the causal effects of adiposity across the comprehensive metabolite profile. The present study thus suggests unfavorable metabolic effects for any increase in BMI, without evidence of a threshold below which an increase in BMI would not affect the metabolite profile. Even though the individual metabolite deviations caused by a 1-kg/m^2^ increment in BMI were modest, the combined effects across the metabolite profile may have considerable implications. With the increasing trends in BMI worldwide, the adverse metabolic effects of adiposity observed in adolescents and young adults starting within the lean range of BMI may translate into direct consequences for cardiometabolic risk in the general population [@pmed.1001765-Ng1]--[@pmed.1001765-Global1],[@pmed.1001765-BerringtondeGonzalez1],[@pmed.1001765-Roberts1]--[@pmed.1001765-Magnusson1]. Our study has both strengths and limitations. BMI is a heterogeneous marker of adiposity; however, it predicts the risk of related complications and is relevant for large population studies [@pmed.1001765-Ng1]--[@pmed.1001765-Global1],[@pmed.1001765-BerringtondeGonzalez1]. Pleiotropy is a concern in Mendelian randomization; the use of a multigenic instrument is helpful in this regard as it dilutes the effects of single genetic variant pleiotropy [@pmed.1001765-DaveySmith1]--[@pmed.1001765-DaveySmith2],[@pmed.1001765-Nordestgaard1]. Results were consistent when each individual variant was omitted in turn from the gene score ([Table 2](#pmed-1001765-t002){ref-type="table"}), suggesting that the metabolic effects are not attributable to a specific genetic variant. As far as we are aware, the multigenic score is a valid instrument; however, we acknowledge that the causal inference conducted depends on this assumption. Although observational associations and causal effect estimates matched across the metabolic measures analyzed, the inference of causality for certain metabolites and potential sex differences warrant stronger statistical power. The molecular coverage afforded by other metabolomics methods complementary to NMR may provide additional insights into the comprehensive metabolic effects of adiposity [@pmed.1001765-Roberts1],[@pmed.1001765-Weir1]. Strengths of the study include detailed profiling across multiple metabolic pathways in large cohorts of healthy young adults and adolescents to quantify causal estimates and effects of weight change beyond established risk factors [@pmed.1001765-Soininen1],[@pmed.1001765-Fischer1],[@pmed.1001765-Roberts1],[@pmed.1001765-Wang1]. The ideal body weight that healthy adults should strive to attain remains controversial [@pmed.1001765-BerringtondeGonzalez1],[@pmed.1001765-Flegal1],[@pmed.1001765-DaveySmith3]. The present study suggests widespread adverse metabolic effects with any increase in BMI among young adults within the non-obese weight range. However, modest weight loss was accompanied by multiple favorable changes in the systemic metabolite profile. The causative effect of adiposity on multiple cardiometabolic risk markers across the metabolite profile highlights the importance of population-level weight reduction as a key target for comprehensive risk factor control among young adults. Supporting Information {#s6} ====================== ###### Correlations of the assayed metabolic measures. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Metabolite concentrations as a function of BMI on a continuous scale in young women and men. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Correspondence between gene score associations and cross-sectional associations of metabolic measures when the gene score associations are adjusted for observed BMI. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Associations of metabolite changes with change in BMI at 6-y and 10-y follow-up in the Cardiovascular Risk in Young Finns Study, and at 6-y follow-up in the Pieksämäki Study. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Mean (SD) metabolite concentrations in each cohort and conversion factors to absolute units. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Correlations between the gene score for elevated BMI and potential confounders. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Cross-sectional associations, causal effect estimates, and longitudinal associations of BMI with systemic metabolites in absolute concentration units. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Suggestive sex interactions in causal effect estimates of BMI on metabolites. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Metabolite changes paralleled by weight loss and weight gain during 6-y follow-up in absolute concentration units. (PDF) ###### Click here for additional data file. ###### Study populations. (PDF) ###### Click here for additional data file. BMI : body mass index HDL : high-density lipoprotein LDL : low-density lipoprotein NFBC66 : Northern Finland Birth Cohort of 1966 NFBC86 : Northern Finland Birth Cohort of 1986 NMR : nuclear magnetic resonance SD : standard deviation VLDL : very-low-density lipoprotein YFS : Cardiovascular Risk in Young Finns Study [^1]: PW, AJK, PS, and MAK are shareholders of Brainshake Ltd, a startup company offering NMR-based metabolite profiling. SB has received research funding from Abbott, Abbott Diagnostics, Bayer, Boehringer Ingelheim, SIEMENS, and Thermo Fisher. SB has received honoraria for lectures from Abbott, Abbott Diagnostics, Astra Zeneca, Bayer, Boehringer Ingelheim, Medtronic, Pfizer, Roche, SIEMENS Diagnostics, SIEMENS, Thermo Fisher, and as member of Advisory Boards and for consulting for Boehringer Ingelheim, Bayer, Novartis, Roche, and Thermo Fisher. GDS is a member of the Editorial Board of PLOS Medicine. All other authors declare that no competing interests exist. [^2]: Conceived and designed the experiments: PW QW AJK MT TT PS GDS MAK. Performed the experiments: AJK MT TT PS MAK. Analyzed the data: PW QW. Contributed reagents/materials/analysis tools: AJK RCR MT TT PS ASH MKa MJS SB TZ PE KPH SR VS OTR MRJ GDS MAK. Wrote the first draft of the manuscript: PW AJK RCR JS GDS MAK. Wrote the paper: PW QW AJK RCR JS MT TT PS ASH MKa JSV MJS MKä TL SM SB TZ JL AP PM MV PE KHP SR VS OTR MRJ GDS MAK. Agree with manuscript results and conclusions: PW QW AJK RCR JS MT TT PS ASH MKa JSV MJS MKä TL SM SB TZ JL AP PM MV PE KHP SR VS OTR MRJ GDS MAK. Enrolled patients: JSV MKä TL SM JL AP PM MV PE KHP VS OTR MRJ. All authors meet ICMJE criteria for authorship.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Central
[Clinical observation on treatment of type 2 cardiac and kidney syndrome by combination of traditional Chinese and Western medicines]. Clinical observation on treatment of type 2 cardiac and kidney syndrome by combination of traditional Chinese and Western medicine. The patients were divided into two groups： the simple Western medicine treatment group (control group) and the traditional Chinese medicine and Western medicine treatment group (treatment group). The patients in the two groups were treated with conventional western medicine.The treatment group was given based on Buxin Yishen decoction, a total of three courses of treatment to observe the two groups of patients before and after treatment of total efficacy, cardiac function indicators, changes in renal function indicators. The total efficacy of the treatment group and the control group were 91.80% and 72.41%, respectively. There were significant differences between the two groups (P<0.01). The cardiac function indexes and renal function indexes of the treatment group and the control group before and after treatment (P<0.01). Compared with the two groups, the left ventricular function, Hematuria natriuretic peptide, serum creatinine, urea nitrogen, cystatin-C were improved, and the treatment group (P<0.05~0.01). The results showed that the combination of traditional Chinese and Western medicine treatment can improve the clinical efficacy of type 2 heart and kidney syndrome, significantly improve heart and kidney function, better than conventional Western medicine treatment, and has good safety.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
The United States has a gerontocracy problem. This was clearly demonstrated in the recent hearings concerning Judge Brett Kavanaugh’s nomination to the supreme court, during which Chuck Grassley, the 85-year old chairman of the Senate’s judiciary committee, apologized to Kavanaugh for having to answer for his alleged crimes. The generation that once declared not to trust anyone over 30 now appears to trust few under 70, and this is true of both political parties. On the right, Donald Trump is 72, Senate majority leader Mitch McConnell is 76, and the ranking Republican senator, Orrin Hatch, is 84. And while the House speaker, Paul Ryan, is only 48, he is set to retire in November, leaving it open as to who will replace him. On the left, Nancy Pelosi, former speaker of the House, is 78, while Dianne Feinstein, the ranking member on the Senate judiciary committee, is 85. What is more, the two leading contenders to be the Democrats’ nominee for president, Bernie Sanders and Elizabeth Warren, are 77 and 69, respectively. But it’s not just leadership that’s graying. The average age of congressional representatives has been increasing since 1981. In 2001, it was 55 years old; in 2011, 58, and in the current Congress, 59. Typically, congressional representatives are 20 years older than their constituents. That raises the question: what’s behind America’s ageing Congress? One plausible reason: demographics. Not only do baby boomers remain the largest age cohort in the country (although this will soon change), older people are disproportionately more likely to vote. In this sense, it’s not surprising that Congress looks like its most active voting bloc. Moreover, there is the advantage of incumbency. However much Americans claim to dislike their representatives, the truth is that incumbents almost always win re-election, which over time has resulted in an aged Congress. This trend will doubtless continue, and may get worse, especially given that people live longer than ever before. Granted, as the Hebrew prophet Job once remarked, “with the ancient is wisdom; and in length of days understanding” – a proposition that neuroscientists have confirmed. Nonetheless, it is also true that meaningful problems come with having political representatives significantly older than the median American, who is 37.9 years old. First, there is the deficit of mental deterioration. In recent years, experts have begun to question whether former president Ronald Reagan, who was 77 when he left office in 1988, exhibited early signs of dementia. Similar questions have been raised about Trump, whose bizarre behavior, some psychologists suggest, might indicate impaired cognitive ability. Clearly, no nation, let alone one whose executive is endowed with enormous domestic and international authority, can afford to have a leader unable to adjudicate between the complex issues which define our era. Elderly leaders are making decisions for future generations that will have to deal with the consequences of these choices Also vital is the moral dimension: elderly leaders are making decisions for future generations that will have to deal with the consequences of these choices. Understandably, younger leaders probably would be more prone to address climate change than those who will not have to face the catastrophic effects of warmer temperatures, rising sea levels and reduced food production. Additionally, the ever-present specter of death haunts elderly political leaders. This problem bedeviled the Soviet Union in the early 1980s, when no less than three general secretaries of the Communist party – Leonid Brezhnev, Yuri Andropov and Konstantin Chernenko – died in quick succession. But perhaps most significant is the fact that gerontocracies prevent new ideas from entering into the small elite that makes national policy. The consequences of gerontocracy became clear last April, when Orrin Hatch asked the Facebook CEO, Mark Zuckerberg, how the company earned money (“Senator, we run ads,” Zuckerberg condescendingly responded). Such ignorance provides political cover for big tech and its apologists, which encourages monopolies. Unsurprisingly, older politicians are often out of touch with the political zeitgeist, a fact revealed when the 85-year-old Grassley declared that he wasn’t interested in what Kavanaugh did when he was in high school, even though Kavanaugh was accused of sexual assault. Meanwhile, the Democratic party has itself passed over a “lost generation” of generation Xers in favor of ageing boomers like former presidential nominee Hillary Clinton, who was 69 during the 2016 election. And, unlike their Republican counterparts, who have established term limits on committee chairmanships to ensure a steady rotation of leadership, the Democrats have done nothing to address gerontocracy. Indeed, the average age of ranking Democrats on House committees is nearly a decade older than their fellow Republicans. How can we solve America’s gerontocracy problem? The simplest solution would be to make it easier for younger people to vote. Automatic voter registration, lowering the voting age, increasing the number of polling places at high schools and colleges, making it simple to file absentee ballots, and declaring election day a federal holiday would all increase youth turnout. We might even consider creating institutions that enable older politicians to retain an advisory role while allowing younger leaders to replace them as formal representatives. Such arrangements have existed before; for example, John F Kennedy consulted his predecessor, Dwight D Eisenhower, during the Cuban missile crisis. At the very least, both political parties can make more conscious efforts to improve youth participation in their organizations, develop new leadership cadres and ease people into retirement. It is true that wisdom is something that accrues with age and is indispensable to making political choices. But we must also have leaders who look more like the people they represent. After all, we are the ones who will be dealing tomorrow with the consequences of the decisions made today.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Introduction ============ Although it is well known that reproductive factors are associated with breast cancer risk \[[@B1]-[@B3]\], it is unclear to what extent these associations differ across subtypes of breast cancer defined by estrogen receptor (ER) and progesterone receptor (PR) status. There have been three narrative reviews of this topic \[[@B4]-[@B6]\]. The review published in 1986 \[[@B4]\] summarised the results from seven clinical case series and one hospital-based case-control study and did not find convincing evidence for any difference in effects of reproductive factors by ER status. The review published in 1993 \[[@B5]\] summarised the results from three population-based and four hospital-based case-control studies and concluded that nulliparity was positively associated with risk of ER^+^breast cancer but not with ER^-^breast cancer. A review published in 2004 \[[@B6]\] summarised the epidemiological studies published by 2004 and concluded that nulliparity and delayed childbearing were associated with increased risk of ER^+^but not with ER^-^cancer, whereas early age at menarche was more consistently associated with increased risk of ER^+^PR^+^cancer but not with ER^-^PR^-^cancer. The 2004 review also stated that the protection from breastfeeding did not differ by ER/PR status, but no data were given \[[@B6]\]. The majority of the epidemiological studies reviewed had a small number of cases with receptor-negative cancer, and several important questions could not be addressed in these reviews. We recently conducted two large studies addressing these issues \[[@B7],[@B8]\], and in the present study we report a meta-analysis conducted to quantitatively summarise studies that have investigated the association among parity, age at first birth, breastfeeding, or age at menarche in relation to ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^breast cancer. Materials and methods ===================== Literature search strategy -------------------------- We identified epidemiological studies (cohort or case-control studies) in MEDLINE from the year 1966 to Dec. 1, 2005, by running searches with the key words \"Breast Neoplasm/ep \[Epidemiology\]\" and \"(ER or PR).mp \[mp = title, abstract, name of substance, mesh subject heading\]\". We identified additional studies by tracking the references in all identified articles. We noticed that the studies published before 1995 all defined their receptor subtypes according to either ER or PR status and that most of them had a hospital-based study design, whereas most of studies published since 1995 used joint ER/PR status to define receptor subtypes and had a population-based study design. Using joint ER/PR status could reduce the chance of including any tumors in which one of the receptor statuses was mislabeled. Therefore, for inclusion into this meta-analysis, the identified articles have to have estimates of relative risk (RR) for ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^breast cancer. We did not summarise the data for the two rare subtypes (ER^-^PR^+^and ER^+^PR^-^breast cancer), because few studies reported estimates of RR for them. For exposure variables, we focused on the summary of results for reproductive factors that had been more frequently tested across studies, although some studies had also examined other factors such as body mass index, hormone replacement therapy, and so on. We thoroughly reviewed two cohort \[[@B9],[@B10]\], five population-based case-control \[[@B7],[@B11]-[@B14]\], and two hospital-based case-control studies \[[@B15],[@B16]\] that investigated these issues. We also included one population-based case-control analysis in press \[[@B8]\] (Table [1](#T1){ref-type="table"}). Meta-analysis ------------- We extracted study-specific estimates of RR (odds ratios, rate ratios, and risk ratios) and their 95% confidence intervals (CIs) for highest versus lowest category of parity, age at first birth, breastfeeding, and age at menarche. For this analysis, we used RR to refer to any RR measure. Two studies presented their results by subgroups only, either by menopausal status \[[@B13]\] or by age at birth \[[@B10]\]. To obtain one summary estimate, we combined the RRs for the subgroups through weighting their log (base e) RRs by the inverse of their variances. For RRs of parity, seven studies \[[@B8]-[@B10],[@B12]-[@B15]\] used nulliparous women as the reference group, whereas one of our own studies \[[@B7]\] used never-pregnant women as the reference group. For consistency with other studies, we re-computed our results to have nulliparous women as the reference group using our original data \[[@B7]\] and changed the lower limit in the highest category from five to three births. For the same reason, we also changed the lower limit in the highest category from 24 months of breastfeeding to 7 months for two of our own studies \[[@B7],[@B8]\]. For parity, we also extracted or computed study-specific trend estimates. One study provided the estimates in the original publication \[[@B15]\]; we computed trend estimates using original data for two of our own studies \[[@B7],[@B8]\] and computed trend estimates using RRs (and 95% CIs) for categorical variables in four studies \[[@B9],[@B12]-[@B14]\] using the method described by Greenland and Longnecker \[[@B17]\]. We used the midpoint of each category in these calculations; for the open-ended highest category, we used its lower limit plus one as an estimate of the mean number of births. For the study of women under age 45 years from Georgia, Washington, or New Jersey, that reported RRs for ever versus never having given birth \[[@B12]\], we used two as our estimate of the number of births because that was close to the mean number of births for parous women under age 45 years in two of our own studies \[[@B7],[@B8]\]. To calculate the estimate for one study, we combined the RRs given for one birth at age 20 and one birth at age 35, weighting their log RRs by the inverse of their variances \[[@B10]\]. To summarise the results by menopausal status, we did as follows. We accepted the definitions used in three studies \[[@B9],[@B11],[@B13]\]. Three studies restricted eligibility to young women (under age 40 \[[@B14]\], under age 45 \[[@B12]\], and under age 50 \[[@B8]\]). We combined these young women with premenopausal women to form a group representing women who were premenopausal or young. We used fixed effects models to calculate summary RRs for all studies combined, by type of study design and menopausal status (premenopausal or young and postmenopausal status), because we did not detect statistically significant heterogeneity of effects between studies (p≥ 0.10) \[[@B18]\]. To ensure that each particular study contributed the same weight to the summary log RRs for ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^subtypes, we used the inverse of the average variances of the two subtypes as the weighting variable. This is necessary for the calculated summary values to be directly comparable. In Tables [2](#T2){ref-type="table"}, [3](#T3){ref-type="table"}, [4](#T4){ref-type="table"}, [5](#T5){ref-type="table"}, we list the study-specific RRs (95% CIs), then the summary RRs (95% CIs) by type of study design and menopausal status, and the overall summary estimates for all studies. To test for potential heterogeneity in risk by receptor status, we first calculated the average variance weighted difference in the log RRs for the two receptor status groups. The variance for each difference in log RRs is estimated by the sum of their variances. The differences are divided by their pooled variance, these weighted values are summed across studies, and the total is divided by the sum of the inverses of these pooled variances. To create a test statistic, χ^2^(with 1 degree of freedom), this value is squared and then divided by its variance, which is the inverse of the sum of the inverses of the pooled variances across studies. Potential heterogeneity in effect by study design and by menopausal status was examined by using standard homogeneity tests. All pvalues reported for homogeneity are two-sided, and pvalues less than 0.05 were considered statistically significant. Using Egger\'s regression asymmetry test, we assessed the possibility of publication bias \[[@B19]\]. This analysis is based on a regression model in which the standard normal deviate is regressed against the study-specific estimate of the precision of log RR. When no publication bias is present, the points will scatter around a regression line that runs through the origin. We considered there to be publication bias if the intercept of the Egger\'s regression line deviated from zero with a two-sided pvalue of less than 0.10. All analyses were performed using the Stata statistical software (Version 8; StataCorp LP, College Station, TX, USA). Results ======= Characteristics of studies -------------------------- Table [1](#T1){ref-type="table"} presents the basic characteristics of the ten studies that we reviewed. Nine of the ten studies were published between 1995 and 2005 \[[@B7],[@B9]-[@B16]\], and the other is currently in press \[[@B8]\]. Seven of the ten studies are from the U.S. \[[@B7]-[@B12],[@B16]\], and the others are from Canada \[[@B13]\], Australia \[[@B14]\], and Japan \[[@B15]\]. These studies include women of all ages. The main source of hormone receptor information was medical records \[[@B7]-[@B14]\]; in one study, a single laboratory provided the data on receptor status \[[@B16]\], and one study did not specify the source of their receptor data \[[@B15]\]. The percentage of participating cases with available ER/PR status was at least 65% in nine studies \[[@B7]-[@B14],[@B16]\], whereas it was only 40% in one hospital-based case-control study \[[@B15]\]. The number of subjects included in these analyses ranged from 104 to 2,130 for ER^+^PR^+^and 80 to 1,081 for ER^-^PR^-^. On average, the number of ER^-^PR^-^breast cancer cases involved in the analyses was approximately 46% of that of ER^+^PR^+^cancer cases. All studies considered confounding in their analyses although the confounders included in the models varied by study (Table [1](#T1){ref-type="table"}). Parity ------ Eight studies were included in the meta-analysis of parity and breast cancer risk by ER/PR status (Table [2](#T2){ref-type="table"}). Both the summary RRs for the highest versus the lowest category and the summary RRs per birth indicated that the protective effect of parity was confined to ER^+^PR^+^cancer. Each birth reduced the risk of ER^+^PR^+^cancer by 11% (RR per birth = 0.89, 95% CI = 0.84--0.94), and the pvalue for homogeneity between ER^+^PR^+^versus ER^-^PR^-^cancer was less than 0.001 (Figure [1](#F1){ref-type="fig"}). Age at first birth ------------------ Nine studies were included in the meta-analysis of age at first birth and breast cancer risk by ER/PR status (Table [3](#T3){ref-type="table"}, Figure [2](#F2){ref-type="fig"}). Women in the oldest age at first birth category were on average at a 27% greater risk (summary RR = 1.27, 95% CI = 1.07--1.50) for ER^+^PR^+^cancer than women in the youngest age category, but age at first birth was not associated with risk of ER^-^PR^-^cancer (summary RR = 1.01, 95% CI = 0.85--1.20). The difference in effects between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^was statistically significant (pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer = 0.010). The summary RR for ER^+^PR^+^cancer appeared greater among postmenopausal than premenopausal or young women (postmenopausal women: summary RR = 1.65, 95% CI = 1.15--2.38; premenopausal or young women: summary RR = 1.24, 95% CI = 0.96--1.62), but the difference was not statistically significant (p= 0.211). Breastfeeding ------------- The summary RRs from the seven studies of breastfeeding show that breastfeeding was associated with reduced RRs of both ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer (summary RRs \[95% CIs\]: 0.95 \[0.87--1.05\] and 0.91 \[0.83--1.00\] for ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^subtypes, respectively) (Table [4](#T4){ref-type="table"}, Figure [3](#F3){ref-type="fig"}). The protective effect from breastfeeding was observed among population-based case-control studies, but not among hospital-based case-control studies. This difference is marginally significant (p= 0.071 for ER^+^PR^+^and p= 0.054 for ER^-^PR^-^cancer). One reason for this discrepancy could be that the two hospital-based studies included a small number of cases and therefore had insufficient power to find any effect. Age at menarche --------------- Nine studies were included in the meta-analysis of age at menarche and breast cancer risk by ER/PR status (Table [5](#T5){ref-type="table"}, Figure [4](#F4){ref-type="fig"}). The overall summary RRs of the oldest versus the youngest age at menarche category show that age at menarche was negatively associated with the risk of both ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer (summary RRs \[95% CIs\]: 0.72 \[0.64--0.80\] and 0.84 \[0.75--0.94\] for ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^subtypes, respectively). The protective effect of late age at menarche was statistically significantly greater for ER^+^PR^+^than ER^-^PR^-^cancer (pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer = 0.006). Publication bias ---------------- We found no evidence of publication bias in results across all studies for the factors we reviewed (Egger\'s test: all p\> 0.10). Discussion ========== This quantitative overview estimates that each birth reduces the risk of ER^+^PR^+^breast cancer by 11% and that women who were in the oldest age at first birth category were, on average, at 27% higher risk of ER^+^PR^+^cancer than those who were in the youngest age at first birth category after adjustment for parity. Furthermore, we found that neither parity nor age at first birth was associated with reduced risk of ER^-^PR^-^cancer. Breastfeeding and late age at menarche decreased the risk of both subtypes of breast cancer. The protective effect of late age at menarche was statistically significantly greater for ER^+^PR^+^than ER^-^PR^-^cancer. The most recent qualitative review of risk factors by ER/PR status was published by Althuis et al. in 2004 \[[@B6]\]. They reported that parity and age at first birth were associated with ER^+^but not ER^-^breast cancer and that breastfeeding protected against both receptor-positive and -negative breast cancer. These results are consistent with the findings from our meta-analysis. However, Althuis et al. also concluded that late age at menarche was more consistently associated with reduced risk of ER^+^PR^+^breast cancer, whereas we found that late age at menarche protected against both ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^breast cancer. The difference between our conclusion and that of Althuis et al. may be due partly to the quantitative nature of a meta-analysis, in which we weight the results of the studies by the precision of their estimates, and partly due to our incorporation of data from three more studies \[[@B8],[@B10],[@B16]\]. Two of these studies found that late age at menarche protected against both ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^subtypes \[[@B8],[@B10]\], whereas the other found no association with either subtype. All the studies we summarised have been published, except for one study that is currently in press \[[@B8]\]. If studies that detected a difference in association by ER/PR status were more likely to be published, our results for parity and age at first birth could be biased. However, we found no evidence for publication bias for either parity or age at first birth results. If survival among cases depends on the two reproductive factors and differs between receptor-positive and receptor-negative tumors, this could result in bias among case-control studies. However, cohort studies also observed that the protective effect of parity \[[@B9],[@B10]\] and early first birth \[[@B9]\] was restricted to ER^+^PR^+^cancer. We therefore think it is unlikely that survival bias explains why parity and age at first birth are associated with ER^+^PR^+^tumors, but not ER^-^PR^-^tumors. We also considered whether the different association by receptor status could be caused by residual confounding by age given that the ratio of ER^+^PR^+^to ER^-^PR^-^subtypes increases with age \[[@B20],[@B21]\]. We therefore examined the effect of parity using stratified analyses by age (5 years) from our own data \[[@B7]\]. We found that the protective effect from parity was still confined to ER^+^PR^+^cancer (results not shown). We therefore think it is unlikely that the difference in association by receptor status is due to residual confounding by age. The main source of hormone receptor information for studies that we reviewed was medical records. Although we assume that the majority of laboratories have used immunoassays since 1995, we could not exclude the possibility that the assays and cutoffs for determining ER and PR status differed across studies. However, we believe that any such inconsistencies would be unlikely to cause the observed associations and, if anything, that they would bias the RR estimates toward the null value. Some data suggest that compared with Caucasian women, African-American women are more likely to develop ER^-^PR^-^cancer \[[@B20]\]. We were unable to address whether race modifies these associations, because only one study provided results by race \[[@B7]\]. However, in this study, we found that the associations for parity or breastfeeding were similar in Caucasian and African-American women. The differences between the comparison and reference categories for age at first birth varied substantially across the studies, ranging from 1 \[[@B9],[@B11],[@B12],[@B14],[@B16]\] to 11 years \[[@B7],[@B8]\] with a 4-year average. One would expect that the effects would be greater for the studies with the greater difference or gap, but this was not the case. Because we did not know the underlying distribution of age at first birth in each specific category from each study, we were unable to pursue this further. The protective effects of a greater number of births and an early age at first birth against ER^+^PR^+^but not ER^-^PR^-^breast cancer suggest that their effects influence risk predominantly through hormonal mechanisms that involve estrogen and progesterone. The effects of these hormones on breast tissue depend upon the amount of both hormones and their specific receptors \[[@B22]-[@B25]\]. A greater number of births and an early first birth may protect against receptor-positive breast cancer through several mechanisms: (a) by reducing estrogen and progesterone in plasma \[[@B26]-[@B28]\], (b) by increasing levels of sex hormone-binding globulin \[[@B26]\], or (c) by causing further differentiation of the breast epithelium, which may reduce the susceptibility to estrogen and progesterone \[[@B29]\]. Contrary to expectations, breastfeeding and late age at menarche protected against both ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^subtypes, although menarche had greater protective effects against ER^+^PR^+^than did ER^-^PR^-^cancer. This seems to be inconsistent with the hypothesis that these factors act through estrogen and progesterone mediated by their respective receptors \[[@B22]-[@B25]\]. However, evidence shows that when ER^+^progenitor cells are exposed to estrogen, they produce paracrine signals that cause neighbouring populations of ER^-^cells to proliferate \[[@B30]\]. Thus, our findings do not preclude a hormonal mechanism for breastfeeding and late age at menarche but suggest that the mechanism differs from that involved in parity and age at first birth. Conclusion ========== Our quantitative overview shows that parity and early age at first birth protect only against ER^+^PR^+^breast cancer whereas breastfeeding and late age at menarche protect against both ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^breast cancer. Our findings suggest that breastfeeding (and age at menarche) may act through different hormonal mechanisms than do parity and age at first birth. Abbreviations ============= CI = confidence interval; ER = estrogen receptor; PR = progesterone receptor; RR = relative risk. Competing interests =================== The authors declare that they have no competing interests. Authors\' contributions ======================= HM conducted the literature search and assembled the data, conducted the data analysis, and drafted the manuscript. LB revised the manuscript. MCP supervised the data analysis and revised the manuscript. GU provided advice on the literature search, data collection, and analysis and revised the manuscript. All authors have read and approved the final draft. Figures and Tables ================== ![Parity and breast cancer risk by estrogen receptor/progesterone receptor (ER/PR) status: relative risk (RR) with corresponding 95% confidence interval per birth.](bcr1525-1){#F1} ![Age at first birth and breast cancer risk by estrogen receptor/progesterone receptor (ER/PR) status: relative risk (RR) with corresponding 95% confidence interval for oldest versus youngest age at first birth category.](bcr1525-2){#F2} ![Breastfeeding and breast cancer risk by estrogen receptor/progesterone receptor (ER/PR) status: relative risk (RR) with corresponding 95% confidence interval for highest versus lowest breastfeeding category.](bcr1525-3){#F3} ![Age at menarche and breast cancer risk by estrogen receptor/progesterone receptor (ER/PR) status: relative risk (RR) with corresponding 95% confidence interval for oldest versus youngest age at menarche category.](bcr1525-4){#F4} ###### Basic characteristics of 10 studies Study Source of study subjects Age (years) Source of receptor information (percentage of subjects with the information) Number of subjects Adjustment for potential confounders in data analyses --------------------------------------- ---------------------------------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------- ------------------------------------------------------------------------------ ------------------------------------------------ ------------------------------------------------------- -------- ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Cohort studies \[9\] Iowa Women\'s Health Study, USA (7 years\' follow-up, 1986--1992, 241,627 person-years) 55--69 at baseline Medical record (65%) 414/80 \- BMI, BMI at age 18 years, WHR, age at menarche, type of MP, age at MP, oophorectomy history, FHBC, parity, age at first live birth, contraceptive, non-contraceptive estrogen use, ALC \[10\] Nurses\' Health Study Cohort, USA (20 years\' follow-up, 1980--2000, 1,029,414 person-years) 30--55 at baseline in 1976 Medical record (74%) 1,281/417 \- Age, age at menarche, time since menopause, parity at age, age at birth, FHBC, HBBD, years on ET, years on EPT, BMI, height, ALC Population-based case-control studies \[11\] North Carolina, USA DMV/HCFA 20--74 Majority from medical record (91%) 381/262 790 Age at menarche, nulliparity/age at first full-term pregnancy, breastfeeding, abortion or miscarriage, BMI, WHR, OC, HT, FHBC, medical radiation to the chest, SMK, ALC, education, age, race \[12\] Georgia, Washington, and New Jersey, USA RDD 20--44 Medical record (78%) 616/360 1,397 Age, race, education, BMI, WHR, parity, age at first birth, breastfeeding, OC, SMK, ALC, recreational exercise at age 12--13 and 1 year prior to interview, age at menarche, FHBC, MP, geographic site \[13\] Ontario, Canada Assessment roll of the Ministry of Finance 25--74 Hospital laboratories and medical record (87%) 1,901/737 3,691 Age, age at menarche, parity, age at first live birth, OC, BMI, ALC, SMK, breastfeeding, HBBD, FHBC, current strenuous activity for pre-MP women; age at MP, HT, and oophorectomy history for post-MP women \[14\] Victoria and New South Wales, Australia Electoral roll \<40 Medical record (81%) 323/181 564 Age, study center, study period, education, country of birth, marital status, FHBC, BMI, age at menarche, number of live births, OC \[7\] Georgia, Washington, Michigan, Pennsylvania, and California, USA RDD 35--64 Medical record (82%) 2,130/1081 4,668 Age, race, education, FHBC, age at menarche, study site, number of full-term pregnancies and age at first full-term pregnancy only for models of parous women \[8\] California, USA Neighbours 20--49 Medical record (84%) 854/385 440 Age, race, education, FHBC, age at menarche, gravidity, number of full-term pregnancies, OC, BMI, ALC, MP and HT, age at first full-term pregnancy and breastfeeding only for parous women Hospital-based case-control studies \[15\] Aichi Cancer Hospital, Nagoya, Japan Hospital ≥25 Not specified (40%) 176/141 21,714 Age, occupation, FHBC, age at menarche, menstrual regularity as a teenager, age at MP, age at first full-term pregnancy, number of full-term pregnancies, breastfeeding, ALC, SMK \[16\] Yale, New Haven Hospital, USA Hospital 40--80 Single laboratory (76%) 104/107 401 Age, race, FHBC, age at menarche, nulliparity/age at first full-term pregnancy, breastfeeding, MP, BMI, ever estrogen use, ALC, SMK ALC, alcohol drinking; BMI, body mass index; DMV/HCFA, Division of Motor Vehicles for women under 65 years/Health Care Financing Administration for women aged 65 years or older; EPT, estrogen and progestin therapy; ER^+^, estrogen receptor-positive; ER^-^, estrogen receptor-negative; ET, estrogen therapy; FHBC, family history of breast cancer; HBBD, history of breast benign diseases; HT, hormone therapy; MP, menopausal or menopause; OC, oral contraceptive use; PR^+^, progesterone receptor-positive; PR^-^, progesterone receptor-negative; RDD, random digit dialing; SMK, cigarette smoking; WHR, waist-hip ratio. ###### Parity and breast cancer risk by ER/PR status Study Subgroups by MP status Exposure categories (n) Highest/lowest exposure category RR (95% CI) ----------------------------------------------------------- ------------------------ --------------------------- ---------------------------------- ------------------- ------------------- Cohort studies \[9\] Post-MP 3 ≥3/Nulliparous 0.75 (0.52--1.06) 2.24 (0.69--7.24) Per birth 0.96 (0.89--1.03) 1.09 (0.91--1.30) \[10\] All women 3 4/Nulliparous 0.74 (0.61--0.89) 1.17 (0.80--1.70) Per birth 0.88 (0.79--0.98) 1.13 (0.92--1.41) Summary RRs for cohort studies Highest/Nulliparous 0.74 (0.50--1.10) 1.25 (0.84--1.87) Per birth 0.93 (0.80--1.08) 1.11 (0.95--1.29) Population-based case-control studies \[12\] Young 2 Ever/Nulliparous 0.83 (0.60--1.15) 0.82 (0.55--1.23) Per birth 0.91 (0.77--1.07) 0.91 (0.74--1.11) \[13\] All women 4 ≥3/Nulliparous 0.62 (0.43--0.90) 0.77 (0.46--1.27) Per birth 0.90 (0.82--0.97) 0.94 (0.84--1.06) Pre-MP 4 ≥3/Nulliparous 0.44 (0.26--0.75) 0.90 (0.46--1.76) Per birth 0.83 (0.73--0.94) 0.97 (0.83--1.14) Post-MP 4 ≥3/Nulliparous 0.71 (0.53--0.97) 0.72 (0.46--1.12) Per birth 0.92 (0.86--0.98) 0.93 (0.84--1.03) \[14\] Young 4 ≥3/Nulliparous 1.0 (0.5--1.2) 0.8 (0.4--1.3) Per birth 1.00 (0.90--1.11) 0.94 (0.81--1.09) \[7\] All women 4 ≥3/Nulliparous 0.63 (0.54--0.73) 1.07 (0.86--1.32) Per birth 0.86 (0.82--0.90) 1.01 (0.95--1.08) \[8\] Young 4 ≥3/Nulliparous 0.61 (0.42--0.88) 0.93 (0.60--1.44) Per birth 0.86 (0.78--0.95) 0.95 (0.84, 1.06) Summary RRs for population-based case-control studies Highest/Nulliparous 0.67 (0.55--0.82) 0.96 (0.79--1.17) Per birth 0.88 (0.83--0.94) 0.98 (0.92--1.04) Hospital-based case-control study \[15\] Per birth Per birth 0.96 (0.79--1.17) 1.00 (0.81--1.23) Summary RRs by MP status Pre-MP/Young Highest/Nulliparous 0.72 (0.52--0.98) 0.86 (0.63--1.18) Per birth 0.90 (0.82--0.98) 0.95(0.86--1.04) Post-MP Highest/Nulliparous 0.72 (0.44--1.17) 0.86 (0.53--1.42) Per birth 0.93 (0.84--1.03) 0.97 (0.88--1.08) Summary RRs for all studies Highest/Nulliparous 0.75 (0.65--0.88) 1.01 (0.87--1.17) Per birth 0.89 (0.84--0.94) 0.99 (0.94--1.05) Pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer Highest/Nulliparous p\<0.001 Per birth p\<0.001 Test for homogeneity across all studies: P~ER+PR+~= 0.52 and P~ER-PR-~= 0.77 for highest/nulliparous, P~ER+PR+~= 0.84 and P~ER-PR-~= 0.80 per birth. Egger\'s test for publication bias for all studies: P~ER+PR+~= 0.98 and P~ER-PR-~= 0.87. CI, confidence interval; ER^+^, estrogen receptor-positive; ER^-^, estrogen receptor-negative; ER/PR, estrogen and progesterone receptor; MP, menopausal or menopause; PR^+^, progesterone receptor-positive; PR^-^, progesterone receptor-negative; RR, relative risk. ###### Age at first birth and breast cancer risk by ER/PR status Study Subgroups by MP status Exposure categories (n) Oldest/youngest age category RR (95% CI) for oldest vs. youngest age category ----------------------------------------------------------- ------------------------ --------------------------- ------------------------------ -------------------------------------------------- ------------------- Cohort study \[9\] Post-MP 2 ≥30/\<30 1.76 (1.21--2.56) 1.71 (0.76--3.85) Population-based case-control studies \[11\] All women 2 \>25/≤ 25 1.3 (0.9--1.8) 0.8 (0.5--1.3) Pre-MP 2 \>25/≤ 25 1.0 (0.6--1.7) 0.9 (0.5--1.5) Post-MP 2 \>25/≤ 25 1.6 (1.0--2.7) 0.9 (0.4--1.7) \[12\] Young 2 \>24.3/≤ 24.3 1.21 (0.94--1.57) 1.03 (0.75--1.41) \[13\] All women 3 ≥28/\<24 1.43 (1.06--1.92) 1.19 (0.78--1.81) Pre-MP 3 ≥28/\<24 1.08 (0.73--1.60) 1.00 (0.60--1.65) Post-MP 3 ≥28/\<24 1.64 (1.28--2.10) 1.30 (0.89--1.89) \[14\] Young 2 ≥25/\<25 1.7 (1.1--2.5) 0.9 (0.6--1.4) \[7\] All women 4 ≥30/\<20 1.22 (0.97--1.54) 0.91 (0.68--1.22) \[8\] Young 4 ≥32/\<22 1.23 (0.72--2.10) 0.56 (0.30--1.07) Summary RRs for population-based case-control studies 1.31 (1.07--1.60) 0.94 (0.76--1.15) Hospital-based case-control studies \[15\] All women Per 5 years↑ 5 years\' increase 1.19 (0.93--1.51) 1.19 (0.91--1.55) \[16\] All women 2 ≥30/\<30 0.5 (0.2--1.2) 1.0 (0.5--1.9) Summary RRs for hospital-based case-control studies 1.10 (0.78--1.55) 1.17 (0.83--1.65) Summary RRs by MP status Pre-MP/Young 1.24 (0.96--1.62) 0.92 (0.71--1.20) Post-MP 1.65 (1.15--2.38) 1.28 (0.89--1.84) Summary RRs for all studies 1.27 (1.07--1.50) 1.01 (0.85--1.20) Pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer p= 0.010 Test for homogeneity across all studies: P~ER+PR+~= 0.80 and P~ER-PR-~= 0.70. Egger\'s test for publication bias for all studies: P~ER+PR+~= 0.83 and P~ER-PR-~= 0.67. CI, confidence interval; ER^+^, estrogen receptor-positive; ER^-^, estrogen receptor-negative; ER/PR, estrogen and progesterone receptor; MP, menopausal or menopause; Per 5 years↑, Per 5 years\' increase in age at first birth; PR^+^, progesterone receptor-positive; PR^-^, progesterone receptor-negative; RR, relative risk. ###### Breastfeeding and breast cancer risk by ER/PR status Study Subgroups by MP status Exposure categories (n) Highest/Lowest exposure category RR (95% CI) for highest vs. lowest category ----------------------------------------------------------- ------------------------ --------------------------- ---------------------------------- --------------------------------------------- ------------------- Population-based case-control studies \[11\] All women 2 Ever/Never 0.7 (0.5--1.0) 0.8 (0.5--1.1) Pre-MP 2 Ever/Never 0.7 (0.4--1.1) 0.7 (0.4--1.1) Post-MP 2 Ever/Never 0.8 (0.5--1.2) 1.1 (0.6--1.8) \[12\] Young 3 \>12 months/Never 0.80 (0.58--1.12) 0.75 (0.50--1.12) \[13\] All women 3 \>6 months/Never or nulliparous 1.05 (0.79--1.39) 1.01 (0.69--1.48) Pre-MP 3 \>6 months/Never or nulliparous 1.41 (0.96--2.08) 0.86 (0.53--1.39) Post-MP 3 \>6 months/Never or nulliparous 0.92 (0.73--1.16) 1.09 (0.77--1.52) \[7\] All women 4 \>6 months/Never 0.76 (0.65--0.89) 0.68 (0.55--0.83) \[8\] Young 4 \>6 months/Never 0.51 (0.31--0.84) 0.57 (0.33--1.00) Summary RRs for population-based case-control studies 0.78 (0.64--0.94) 0.74 (0.61--0.89) Pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer p= 0.80 Hospital-based case-control studies \[15\] All women Per 3 months↑ 3 months\' increase 1.02 (0.95--1.09) 0.98 (0.90--1.07) \[16\] 40--80 3 ≥12 months/Never 1.25 (0.67--2.50) 0.91 (0.48--1.67) Summary RRs for hospital-based case-control studies 1.02 (0.92--1.14) 0.98 (0.88--1.09) Summary RRs by MP status Pre-MP/Young 0.83 (0.61--1.14) 0.73 (0.53--1.00) Post-MP 0.89 (0.62--1.27) 1.09 (0.77--1.56) Summary RRs for all studies 0.95 (0.87--1.05) 0.91 (0.83--1.00) Pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer p= 0.38 Test for homogeneity across all studies: P~ER+PR+~= 0.15 and P~ER-PR-~= 0.17. Egger\'s test for publication bias for all studies: P~ER+PR+~= 0.18 and P~ER-PR-~= 0.18. CI, confidence interval; ER^+^, estrogen receptor-positive; ER^-^, estrogen receptor-negative; ER/PR, estrogen and progesterone receptor; MP, menopausal or menopause; Per 3 months↑, Per 3 months\' increase in the duration of breastfeeding; PR^+^, progesterone receptor-positive; PR^-^, progesterone receptor-negative; RR, relative risk. ###### Age at menarche and breast cancer risk by ER/PR status Study Subgroups by MP status Exposure categories (n) Oldest/Youngest age category RR (95% CI) for oldest vs. youngest age category ----------------------------------------------------------- ------------------------ --------------------------- ------------------------------ -------------------------------------------------- ------------------- Cohort studies \[9\] Post-MP 2 ≥13/\<13 0.69 (0.56--0.85) 1.07 (0.67--1.71) \[10\] All women 2 15/11 0.68 (0.62--0.73) 0.78 (0.68--0.89) Summary RRs for cohort studies 0.68 (0.59--0.79) 0.80 (0.69--0.93) Population-based case-control studies \[11\] All women 2 ≥12/\<12 0.67 (0.50--0.91) 0.91 (0.67--1.43) Pre-MP 2 ≥12/\<12 0.67 (0.4--1.0) 1.11 (0.67--1.67) Post-MP 2 ≥12/\<12 0.63 (0.42--1.0) 0.77 (0.45--1.43) \[12\] Young 2 ≥13/\<13 0.77 (0.63--0.94) 0.78 (0.61--1.00) \[13\] All women 4 ≥14/\<12 0.72 (0.52--0.99) 0.99 (0.63--1.53) Pre-MP 4 ≥14/\<12 0.49 (0.31--0.76) 1.12 (0.62--2.03) Post-MP 4 ≥14/\<12 0.84 (0.64--1.10) 0.94 (0.64--1.37) \[14\] Young ≥13/\<13 0.8 (0.6--1.1) 0.6 (0.4--0.9) \[8\] Young 4 ≥14/\<12 0.60 (0.42--0.86) 0.59 (0.38--0.92) Summary RRs for population-based case-control studies 0.73 (0.59--0.89) 0.77 (0.63--0.94) Hospital-based case-control studies \[15\] All women Per 2 years↑ 2 years\' increase 0.83 (0.68--1.01) 1.11 (0.91--1.36) 16 All women 3 ≥14/\<12 1.0 (0.53---2.00) 1.43 (0.71--2.50) Summary RRs for hospital-based case-control studies 0.84 (0.64--1.10) 1.14 (0.87--1.49) Summary RRs by MP status Pre-MP/Young 0.71 (0.57--0.88) 0.77 (0.62--0.95) Post-MP 0.74 (0.54--1.01) 0.95 (0.70--1.30) Summary RRs for all studies 0.72 (0.64--0.80) 0.84 (0.75--0.94) Pfor homogeneity between ER^+^PR^+^and ER^-^PR^-^cancer p= 0.006 Test for homogeneity across all studies: P~ER+PR+~= 0.95 and P~ER-PR-~= 0.23. Egger\'s test for publication bias for all studies: P~ER+PR+~= 0.42 and P~ER-PR-~= 0.55. CI, confidence interval; ER^+^, estrogen receptor-positive; ER^-^, estrogen receptor-negative; ER/PR, estrogen and progesterone receptor; MP, menopausal or menopause; Per 2 years↑, Per 2 years\' increase in age at menarche; PR^+^, progesterone receptor-positive; PR^-^, progesterone receptor-negative; RR, relative risk.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Central
LIVERPOOL FC SONGS A collection of LFC terrace chants, anthems and songs - all sung by the greatest football fans in the world. (Add another LFC song to this page) Poor Scouser Tommy Your browser does not support audio playback. Fields of Anfield Road Your browser does not support audio playback. You'll Never Walk Alone Your browser does not support audio playback. A Liverbird upon my Chest Your browser does not support audio playback. The reds are coming up the hill O come all ye faithful London Bridge Ngog Momo Sissoko We all live in a red and white Kop Your browser does not support audio playback. Those were the days my friends We've won it 5 times We hate Nottingham Forest Oh Campione Your browser does not support audio playback. LIVERPOOL FC We Love you Liverpool In My Liverpool Home This is from Rome 77 but will equally work in Rome 09. We Are With You This is from Rome 77, but could be re-used for Rome 09. Torres Bounce Your browser does not support audio playback. Sami Hyypia Oh when the Reds Liv er pool Stevie G Billy the King Men of Anfield Arse of a Crow Bill Shankly's Pride and Joy You're Just too good to be true Not really a song sung, but i think it's nice. This Old Man Keane For A Fiesta Javier Mascherano Rafael Benitez A-l-o-n-s-o He's Blonde He's Dutch Poor old Dirk works so hard and gets important goals but hes got no song !! Bring On The Manchester United Chelsea FC Robbie Keane Bitterness Ste Gerrard Gerrard Sami Sami Hyypia We have the best midfield in the world We all dream of a team of Carraghers Manchester is full of sh Istanbul is wonderful Rafa La Bamba We'll be coming down the road We shall not be moved John Arne Riise That boy Ronaldo Bill Shankly boys Champions of Europe Pepe Reina Hou let the reds out? Stamford Bridge is falling down One nil down, Two nil up We're the best behaved supporters in the land Every Other Saturday Your browser does not support audio playback. We Are The Scousers Albert Riera 12 days of Christmas Liverpool is the religion Luis Garcia Song Ste Gerrard Gerrard (2) Best Midfielder In The World We'll win it 6 times The city's all ours We're gonna win the league Steve Heighway Xabi Alonso The Kyrgiakos Song Rock the Casbah Another phrase which is a synonym for awesome, wicked, the , masterful, great, awe-inspiring and all that complementing crap. --------- Disobeying and doing something you belive is right even though it isn't legal. Comes from the Clash song of the same name, which was about playing rock music even though it was banned by the Ayatollah Also, this was the first rock song played in Iran in ten years after the Shah was removed from his trone. It was played by on the American Army radio and became an anthem for the army during the first Gulf War. Glen Johnson - Monster Simon Mignolet Kolo Toure Sweet Carroll 9 Your browser does not support audio playback. Steven Gerrard Dani Pacheco Who the fk are Man United? Bertie Mee / Anny Road Aggro John Flanagan Lucas Leiva Jonjo Shelvey Suarez song Coutinho Song Iago Aspas song Oh Danny sturridge We Are Liverpool / Poetry in Motion Your browser does not support audio playback. CLYNE IS ON OUR SIDE Jurgen klopp Coutinho-o-o Jurgen Klopp Klopp Klopp MANE, MANE, MANE This Is Anfield Words and music by Douglas Hinton Alun Evans (Thank you very much) Igor Biscan - our hero The song references a game early in Rafa Benitez' tenure when Liverpool were losing 2-0 against Fulham in the league and won 4-2. Biscan scored in the 90th minute to effectively seal the result. Salah - Egyptian King Salah! Oh Mane, Mane! Your browser does not support audio playback. Dom Solanke Mo Salah! Lala la la! Allez Allez Allez Your browser does not support audio playback. [00:00.00]We've conquered all of Europe [00:03.00]We're never gonna stop [00:07.00]From Paris down to Turkey [00:10.00]We've won the f**g lot [00:13.00]Bob Paisley and Bill Shankly [00:17.00]The fields of Anfield Road [00:21.00]We are loyal supporters [00:24.00]And we come from Liverpool [00:27.30]Allez Allez Allez.. [00:31.00]..Allez Allez Allez! [00:34.00]Allez Allez Allez... [00:37.30]...Allez Allez Allez! [00:41.00]We've conquered all of Europe [00:44.00]We're never gonna stop [00:48.00]From Paris down to Turkey [00:51.00]We've won the f**g lot [00:54.00]Bob Paisley and Bill Shankly [00:58.00]The fields of Anfield Road [01:02.00]We are loyal supporters [01:05.00]And we come from Liverpool [01:08.30]Allez Allez Allez.. [01:12.00]..Allez Allez Allez! [01:15.00]Allez Allez Allez... [01:18.30]...Allez Allez Allez! Virgil van Dijk Si Senor Let me tell you the story of a poor boyWho was sent far away from his homeTo fight for his king and his countryAnd also the old folks back homeSo they put him in a Highland divisionSent him off to a far foreign landWhere the flies swarm around in their thousandsAnd there's nothing to see but the sandIn a battle that started next morningUnder a Libyan sunI remember that poor Scouser TommyWho was shot by an old Nazi gunAs he lay on the battle field dyingWith the blood rushing out of his head (of his head)As he lay on the battle field dying (dying dying)These were the last words he said...Oh...I am a LiverpudlianI come from the Spion KopI like to sing, I like to shoutI get thrown out quite a lot (every week)We support the team that plays in redA team that we all knowA team that we call LiverpoolAnd to glory we will goWe've won the League, we've won the CupWe've been to Europe tooWe played the Toffees for a laughAnd we left them feeling blue - Five Nil !One twoOne two threeOne two three fourFive nil !Rush scored oneRush scored twoRush scored threeAnd Rush scored four!To the tune of Fields of AthenryeOutside the Shankly GatesI heard a Kopite calling :Shankly they have taken you awayBut you left a great elevenBefore you went to heavenAnd the red men are still playing the same wayAll round the Fields of Anfield RoadWhere once we watched the King Kenny play (and he could play)We had Heighway on the wingWe had dreams and songs to singOf the glory round the Fields of Anfield RoadOutside the Paisley GatesI heard a Kopite callingPaisley they have taken you away..You led the great 11Back in Rome in 77And the redmen they are still playing the same wayAll round the Fields of Anfield RoadWhere once we watched the King Kenny play (and he could play)We had Heighway on the wingWe had dreams and songs to singOf the glory round the Fields of Anfield Road.When you walk through a storm,Hold your head up high,And don't be afraid of the dark.At the end of a storm,There's a golden sky,And the sweet silver song of a lark.Walk on through the wind, Walk on through the rain,Though your dreams be tossed and blown..Walk on, walk on, with hope in your heart,And you'll never walk alone.......You'll never walk alone.Walk on, walk on, with hope in your heart,And you'll never walk alone.......You'll never walk alone.Here's a song about a football teamThe greatest team you've ever seenA team that play total footballThey've won the league, Europe and allChorus:A Liverbird upon my chestWe are the men, of Shankly's bestA team that plays the Liverpool wayAnd wins the Championship in MayWith Kenny Dalglish on the ballHe was the greatest of them allAnd Ian Rush, four goals or twoLeft Evertonians feeling blueNow if you go down Goodison WayHard luck stories you hear each dayThere's not a trophy to be seen'Cos Liverpool have swept them cleanChorusNow on the glorious 10th of MayThere's laughing reds on Wembley WayWe're full of smiles and joy and gleeIt's Everton 1 and Liverpool 3ChorusNow on the 20th of MayWe're laughing still on Wembley WayThose Evertonians feeling blueat Liverpool 3 and Everton 2ChorusAnd as we sang round Goodison ParkWith crying blues all in a narkThey're probably crying stillat Liverpool 5 and Everton 0ChorusWe remember them with prideThose mighty reds of Shankly's sideAnd Kenny's boys of '88There's never been a side so greatChorusNow back in 1965When great Bill Shankly was aliveWe're playing Leeds, the score's 1-1When it fell to the head of Ian St JohnChorusOn April 15th '89What should have been a joyous timeNinety-six friends, we all shall missAnd all the Kopites want justiceJUSTICE!ChorusThe reds are coming up the hill boys,The reds are coming up the hill boys.They all laugh at usThey all mock at usThey all say our days are numbered.Born to be a ScouseVictorious are we,If you wanna win a cupThen you'd better hurry upCos we're Liverpool FCTo the tune of O come all ye faithfulO come all ye faithful,joyful and triumphantO come ye, O come ye to AnfieldCome and behold themThey're the Kings of EuropeO come let us adore themO come let us adore themO come let us adore themL I V E R P O O L!To the tune of London BridgeLondon Bridge is falling downFalling down, falling downLondon Bridge is falling downPoor old ChelseaBuild it up with Red and WhiteRed and WhiteRed and WhiteBuild it up with Red and WhitePoor old ChelseaThanks to Venison [ Back to top To the tune of Hi HoNgog, NgogNgog Ngog NgogHe tuck's his cckInside his sockNgog,Ngog NgogThanks to Sandon Wall Younger Urchins [ Back to top To the tune of The Addams FamilyHe wears his funky glasses,Dumps opponents on their asses,(Forget about his passes),He's big Momo y'knowTo the tune of Yellow SubmarineIn the town where I was born, Lived a man who sailed to seaAnd he told us of his pride. They were a famous football team,So we trailed to Anfield Road Singing songs of victoryThere we saw the Holy Ground Of our hero, Bill Shankly.We all live in a red and white Kop,A red and white Kop,a red and white Kop.We all live in a red and white Kop,A red and white Kop, a red and white Kop.Thanks to Venison [ Back to top To the tune of 'Those were the days' Old Mary Hopkins songThose were the days my friendsWe took the Stretford EndWe took the ShedThe North Bank HighburyWe took the Geordies tooWe fought for LiverpoolWe are the KopOf Liverpool FCThanks to Venison [ Back to top We've won it 5 timesWe won it at Wem-b-ely (sic)We won it in Gay ParisIn 77 and 84 it was RomeWe've won it 5 timesWe've won it 5 ti-imesin Istanbul, we won it 5 timesWhen Emlyn lifted it highHe lit up the Roman skyThommo in Paris and Souness did it aswellWe've won it 5 timesWe've won it 5 ti-imesin Istanbul, we won it 5 timesAt Wembley we won it at homeTook 26,000 to Rome20,000 to Paris where we won it again (won it again)We've won it 5 timesWe've won it 5 ti-imesIn Istanbul, we won it 5 timesStevie G's eyes lit upAs he lifted the European Cup21 years and the cup was coming back home (coming back home)We've won it 5 timesWe've won it 5 ti-imesIn Istanbul, we won it 5 times.We'll bring it back homeWe'll bring it back hooooomeIn RomeWe'll bring it back homeThanks to Venison [ Back to top We hate Nottingham Forest,We hate Everton too (SHT)We hate Man United,But Liverpool we love you.Thanks to Venison [ Back to top Oh campioneThe one and only, we're LiverpoolThey say our days are numbered - we're not famous anymoreBut Scousers rule the country like we've always done before..... Oh campioneThanks to Venison [ Back to top L I VE R PDouble O LLIVERPOOL FCThanks to Venison [ Back to top We Love you Liverpool we do. We Love you Liverpool we do.We Love you Liverpool we do. Oh Liverpool we love you.Shankly is our hero, he showed us how to playThe mighty reds of Europe are out to win todayHe made a team of champions, with every man a kingAnd every game we love to win and this is what we sing.We Love you Liverpool we do. We Love you Liverpool we do.We Love you Liverpool we do. Oh Liverpool we love you.Clemence is our goalie, the best there is aroundAnd Keegan is the greatest that Shankly ever foundHeighway is our favourite, a wizard of the gameAnd heres the mighty Toshack to do it once again.We Love you Liverpool we do. We Love you Liverpool we do.We Love you Liverpool we do. Oh Liverpool we love you.We've won the league, we've won the cup, We're masters of the game.And just to prove how good we are We'll do it all again.We've got another team to beat and so we've got to try'Cos we're the best in all the land And that's the reason why ..We Love you Liverpool we do. We Love you Liverpool we do.We Love you Liverpool we do. Oh Liverpool we love you.Thanks to Venison [ Back to top In My Liverpool HomeThe Reds are playing in RomeWe'll give them a game that they'll never forgetGoal after goal will go into the netAnd one thing is certain they'll give us their bestThe Reds are playing in RomeThanks to Ms Gerrard [ Back to top To the tune of Sailing by Rod StewartWe are with youWe are with youWe are with you, here in RomeRed Flags FlyingYou'll be tryingTo bring that cup back homeCan you hear usCan you hear usCan you hear us, LiverpoolYou'll be scoringWe'll be roaringAll of Europe you will ruleThanks to Ms Gerrard [ Back to top To the tune of The Animals Went In Two By TwoThe armband proved he was a redTorres, Torres.You'll never walk alone it saidTorres, TorresWe got the lad from sunny spainHe gets the ball and scores againFer-nan-do Tor-res,Liverpool's number 9...bounce...Na na na na na na na naNa na, Na na (or Torres!, Torres!)Na na na na na na na naNa na, Na na (or Torres!, Torres!)Na na na na na na na naNa na na na na na na naFer-nan-do Tor-resLiverpool's number 9Thanks to Alex Smal [ Back to top To the tune of The Addams FamilyIn our defensive foursomeHe's absolutely awesomeFrom corners he will score someIt's Sami Hyypia!Oh when the RedsGo marching inOh when the RedsGo marching inI wanna be in that numberOh when the RedsGo marching inAnd it's Liv er poolLiverpool FCWe're by FAR the greatest teamThe world has ever seenTo the tune of Let it BeWhen we find ourselves in times of trouble, Stevie G runs past me,Playing the game with wisdom, Stevie G,And in my home, the Spion Kop, We watch him jog, right in front of me,Spreading balls with wisdom, Stevie G,Let it be, let it be, let it be,Stevie G, The local lad turned hero, Stevie GAnd when the jubilant Kopite people, All living in The Park agree,That we all know the answer, Stevie G,And although we may all be fooled, There is still a chance that we will see,The footballing phenomenon, Stevie G,Let it be, let it be, let it be,Stevie G, Spreading balls with wisdom, Stevie GAnd when the night is cloudy, There is still a man that we all see,A young, committed Kopite, Stevie G,Playing to the sound of music, Stevie G runs past me,Playing the game with wisdom, Stevie G,Let it be, let it be, let it be, Stevie G,For we all know the answer, his name is Stevie GThanks to Venison [ Back to top To the tune of Lilly the pinkOh lets drink, a drink, a drinkTo Billy the king, the king, the king,The creator of the greatest team,For he invented professional football,And this year we'll win the league.Now Gerry Byrne,Refused a tourniquet,When he's broken his collarbone,And they just rubbed on medicinal compound,And Gerry goes marching on, on, ON!Oh lets drink, a drink, a drinkTo Billy the king, the king, the king,The creator of the greatest team,For he invented professional football,And this year we'll win the league.Thanks to Venison [ Back to top To the tune of Men of HarlechStevie Heighway's always runningJohn Toshack is always scoringThen you'll hear the Koptites roaringToshack is our kingMen of Anfield here's our storyWe have gone from great to gloryWe're the greatest team in EuropeToshack is our king !Paddy Bergers always runningMichael Owens always scoringThen you hear the kopites roaringFowler is our kingThanks to Venison [ Back to top To the tune of My Bonnie Lies over the OceanIf I had the wings of a sparrowIf I had the arse of a crowI'd fly over Old Trafford tomorrowAnd shit on the bastards below belowI'd shit on the bastards below.Thanks to Venison [ Back to top To the tune of Wild Colonial BoyLet me tell you of our football team,Liverpool is the name.We've won the league, we've won the cup,We're the finest in the game,We've got the greatest skipper any manager could employ,Lets drink six crates to big Ron Yeats,Bill Shankly's pride and joy.Thanks to Venison [ Back to top To the tune of Can't Take My Eyes Off You Lyric by Frankie ValliYou're just too good to be true,Can't take the ball off of you,You've got a heavenly touch,You pass like Souness to Rush,And when we're all drunk in the bars,We thank the Lord that you're ours,You're just to good to be true,Can't get the ball off of you...Oh Steven Steven Steven GerrardOh Steven Steven Steven GerrardOh Steven Steven Steven GerrardOh Steven Steven Geeeer-raaaardOh Steven GerrardBecause he hates Man UOh Steven GerrardHe hates the Blueshite tooOh Steven GerrardYou're a Red through and throughrepeat last verseThanks to Ad [ Back to top To the tune of This Old ManThis old manHe told meBryan Robson's got VDWith a knick knack paddywhackGive the dog a boneMan United f*k off homeThanks to The Sandon Wall Younger Urchins [ Back to top To the tune of Fiesta by The PoguesOh Robbie Keane grew up in Dublin,With Fowler's poster above his bed,He played for Inter, Leeds and Tottenham too,But he's always been a RedHe wears the sacred number 7,And with his pace teams will be scared,He'll do a cartwheel and run towards the Kop,As he kisses the LiverbirdDe le de de de....Thanks to Joey Burns [ Back to top To the tune of The white stripes - Seven nation armyoohh ohh ohh ohhjavier mascherano x4Thanks to Matthew Johnson [ Back to top Ra-fa RafaelRa-fa RafaelRa-fa RafealRafael BenitezThanks to Chrissy [ Back to top To the tune of Obladi Oblada by the BeatlesA-L-O-N-S-O It's Alonso, Xabi Xabi AlonsoA-L-O-N-S-O It's Alonso, Xabi Xabi AlonsoHe came from Sociedad to play in our midfield,His passing and his shooting are sublime,If we had to choose between him and Fat Frank,We would choose Xabi everytime.A-L-O-N-S-O It's Alonso, Xabi Xabi AlonsoA-L-O-N-S-O It's Alonso, Xabi Xabi AlonsoWe drew Luton Town in the FA Cup,Xabi and the keeper had a race,Xabi had a shot from 70 yards,You should have seen the look on Gerrard's face.A-L-O-N-S-O It's Alonso, Xabi Xabi AlonsoA-L-O-N-S-O It's Alonso, Xabi Xabi AlonsoThanks to Ad [ Back to top He's Blonde He's DutchWe Like Him Very MuchDirk Kuyt Dirk KuytThanks to NastroDave [ Back to top Bring on the Manchester UnitedBring on the Cockneys by the scoreAnd we'll take you two by twoAnd we'll kick fck out of youCos Liverpools the team that we adoreThanks to Venison [ Back to top Fk off Chelsea F.C,you have got no history,5 European cups and 18 leagues thats what we call history!Thanks to Venison [ Back to top He's quick,he's red,he talks like father ted,Robbie Keane, Robbie KeaneThanks to Tom [ Back to top To the tune of Happiness - Ken Dodd(chorus)Oh bitterness, bitternessThe only thing the blues possess,I thank the lord that Iâ€™ve been blessed,With none of the blueshite bitternessâ€¦.To me this world is a wonderful place,A red and white glow all over my face,I feel so good to be alive,European cups, oh weâ€™ve got fiveâ€¦.(chorus)The bitters were living in a land of dreams,â€œyouâ€™ll lose if you ever face a decent teamâ€But Juventus, Chelsea and Milan tried,They all got beat so the blueshite criedâ€¦.(chorus)At half time AC thought they had us beat,The blueshite were dancing in the North Wales streets,But Stevie G played like a man possessed,So all theyâ€™ve got now is their bitternessâ€¦.(chorus)They said Milan Baros was offside,They say Steven Gerrard took a dive,They say Jerzy Dudek shouldnâ€™t have no pride,But theyâ€™ve got none and weâ€™ve got FIVEâ€¦.(chorus)Oh bitterness, bitterness,The only thing that they possess,If it wasnâ€™t for Heysel they would be the best,But they prefer living in bitterness.Ste Gerrard GerrardHe'll pass the ball 40 yardsHe's big and he's fing hardSte Gerrard Gerrard(or)Ste Gerrard GerrardHe'll bust em from 40 yardsHe's scouse and he's fing hardSte Gerrard GerrardThanks to Chris [ Back to top Ohhhh Sami SamiSami Sami Sami Sami HyypiaThanks to Chris [ Back to top Ohh ohh ohhWe have the best midfield in the worldWe got Xabi Alonso, Riera and Gerrard,Kuyt and MascheranooooooThanks to Chris [ Back to top Our number 1 is CarragherOur number 2 is CarragherOur number 3 is CarragherOur number 4 is CarragherCarragher!We all dream of a team of Carraghers a team of Carraghers a team of CarraghersWe all dream of a team of Carraghers a team of Carraghers a team of CarraghersOur number 5 is CarragherOur number 6 is carragher...etcThanks to Chris [ Back to top To the tune of When the saints go marching inOh Manchester (Oh Manchester)It's full of sh, it's full of shOh Manchester is full of shIt's full of sh, sh and more shOh Manchester is full of shThanks to Chris [ Back to top To the tune of When the saints go marching inOh Istanbul (Oh Istanbul)It's wonderful, it's wonderfulOh Istanbul is wonderfulit's full of mosques, kebabs and ScousersOh Istanbul is wonderfulThanks to Chris [ Back to top To the tune of La BambaRafa BenitezRafa BenitezRa-ra-rafa BenitezRa-ra-rafa Benitez, Xabi Alonso, Garcia and NunezThanks to Chris [ Back to top We'll be comingWe'll be comingWe'll be coming down the roadWhen you hear the noise of the Bill Shankly boysWe'll be coming down the roadThanks to Chris [ Back to top We shall not we shall not be movedWe shall not we shall not be movedJust like the teamthat's going to win the (European Cup/Championship/FA Cup)We shall not be movedThanks to Chris [ Back to top Johnn Arne RiiseOoo-ahhhI wanna knoww-oh-oh-oh(oh-oh-oh)How you scored that goalThanks to Chris [ Back to top He dives on the left,He dives on the right,That boy Ronaldo,Is f**ing shteThanks to Chris [ Back to top If you're tired and you're weary,And your heart skips a beat,You'll get your fking head kicked in,If you walk down Heyworth Street,If you come to The Albert,You'll hear our famous noise,Get out you Everton btards,We're the Billy Shankly Boysâ€¦We're the boys from The Kop,We're loyal and we're true,And when we play the Everton,We're ready for a do,With a cry of "no surrender",You'll hear our famous noise,Get out you Everton btards,We're the Billy Shankly BoysThanks to Chris [ Back to top We are the champions, the champions of EuropeWe are the champions, the champions of EuropeWe are the champions, the champions of EuropeThanks to Agger [ Back to top Pepe ReinaPepe Reinaa, aPepe ReinaPepe Reinaa, aThanks to Agger [ Back to top To the tune of Who let the dogs out?Hou let the Reds out? Hou, HoullierHou let the Reds out? Hou, HoullierThanks to Torres [ Back to top To the tune of London bridge is falling downStamford Bridge is falling downFalling down, falling downStamford Bridge is falling downPoor old ChelseaBuild it up with Red and WhiteRed and WhiteRed and WhiteBuild it up with Red and WhitePoor old ChelseaThanks to Chris [ Back to top To the tune of This old manOne-nil down, two-one upMichael Owen won the cupWhen a top class Paddy passGave the lad the ballPoor old Arsenal won fk allThanks to Torres [ Back to top To the tune of She'll Be Coming Round The MountainWe're the best behaved supporters in the land (when we win)We're the best behaved supporters in the land (when we win)We're the best behaved supportersThe best behaved supportersWe're the best behaved supporters in the land (when we win)We're a right shower of bas**s when we loseWe're a right shower of bass when we loseWe're a right shower of bassA right shower of bassWe're a right shower of bass when we lose (but we don't)Thanks to Chris [ Back to top Every other Saturday's me half day offAnd it's off to the match I goYouâ€™ll see me walking down the Anfield RoadMe and me old pal JoeWe love to see the lasses with their red scarves onWe love to hear the Kopites roarBut I don't have to tell you that best of allWe love to see the Liverpool scooooore (scooore)We've won the English League about a thousand timesUEFA was a simple doWe gave some exhibitions in the FA CupWe are the Wembley Wizards tooBut when we won the European Cup in RomeLike we should have done years beforeWe gathered down at AnfieldBoys a hundred thousand strongTo give the boys a welcome hoooomeKenny ohhh KennyI'd walk a million miles for one of your goals oh Kennyohhh Kenny...Thanks to Venison [ Back to top We are the ScousersThe cocks of the northWe hate Man UnitedAnd City of courseWe only drink whiskeyAnd bottles of brownThe Liverpool boysAre in townna na na na na na na naThanks to DLS [ Back to top A-L-B - E-R-TAlbert Riera's the one for me!!Thanks to Mike [ Back to top To the tune of 12 days of ChristmasOn the first day of Christmas, Bob Paisley sent to meA Clemo in our goalOn the second day of Christmas, Bob Paisley sent to meTwo Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the third day of Christmas, Bob Paisley sent to meThree Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the fourt day of Christmas, Bob Paisley sent to meFour Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the fifth day of Christmas, Bob Paisey sent to meFive Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the sixth day of Christmas, Bob Paisley sent to meSix Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the seventh day of Christmas, Bob Paisley sent to meSeven Kevin Keegan's, six Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the eight day of Christmas, Bob Paisley sent to meEight Jimmy Cases', seven Kevin Keegan's, six Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the ninth day of Christmas, Bob Paisley sent to meNine Steve Heighway's, eight Jimmy Cases', seven Kevin Keegan's, six Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the tenth day of Christmas, Bob Paisley sent to meTen John Toshack's, nine Steve Heighway's, eight Jimmy Cases', seven Kevin Keegan's, six Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the eleventh day of Christmas, Bob Paisley sent to meEleven Ian Callaghan's, ten John Toshack's, nine Steve Heighway's, eight Jimmy Cases', seven Kevin Keegan's, six Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalOn the twelth day of Christmas, Bob Paisley sent to meTwelve David Fairclough's, eleven Ian Callaghan's, ten John Toshack's, nine Steve Heighway's, eight Jimmy Cases', seven Kevin Keegan's, six Emlyn Hughes', five Ray Kennedy's, four Tommy Smith's, three Joey Jones', two Phil Neal's and a Clemo in our goalThanks to DLS [ Back to top LIVERPOOL is the religion!ANFIELD is our church!THE KOP is our choir!STANLEY PARK is our lurtch!RAFA is our saviour!GERRARD is the god!CARRAGHER is our force!while Lampard's the lazy sod!PAISLEY laid the foundation!SHANKLEY built the house!now RAFA'S doin the garden!COZ WE ARE FKING SCOUSE!Thanks to James Carroll [ Back to top To the tune of You are my SunshineLuis GarciaHe drinks SangriaHe came form BarcaTo LiverpoolHes 5 foot 7Hes football heavenSo please don't take; our Luis awayThanks to Crouchinho [ Back to top Ste Gerrard GerrardHe's better than Frank LampardHe's big and he's F*ing HardSte Gerrard GerrardThanks to Connor S [ Back to top We'll win it 6 timesWe'll win it 6 timesIn ancient RomeWe'll win it 6 timesIt's only on loanIt's only on loanIn ancient RomeWe'll bring it back homeThanks to chrissy [ Back to top To the tune of (to be sang at Everton)The city's all ours,the city's all ours.Fk off to Kirkby,The city's all oursThanks to David [ Back to top We're gonna win the leagueWe're gonna win the leagueAnd now your gonna believe usAnd now your gonna believe usAnd now your gonna believe usWe're gonna win the leagueThanks to Torres [ Back to top To the tune of My WayFriends, let me tell you of our new sensation,The man we bought from Skem,We look to him with great adualation.As his magic takes it course,Down either wing along the by wayAnd soon the world will know,His name is Heighway.Thanks to Bill B [ Back to top Xabi\'s our midfield maestro,and his passing is so delightful,everybody wants to know,Al-on-so, Al-on-so, Al-on-so.Thanks to Venison 86 [ Back to top To the tune of The Clash - Rock The CasbahSotiris Kyrgiakos(clap, clap, clap-clap-clap)Rock the Casbah, (clap)Rock the Casbah, (clap)Sotiris Kyrgiakos(clap, clap, clap-clap-clap)Rock the Casbah, (clap)Rock the Casbah, (clap)Thanks to Jon the Norwegian [ Back to top To the tune of MonsterWhats that coming over the hill - Is it a monster? No it/'s just JohnsonThanks to beast [ Back to top To the tune of In the jungle, the mighty jungleHe\'s our keeperOur Belgium keeperIt\'s simon mignoletHe\'s our keeperOur Belgium keeperIt\'s simon mignolet(Bounce) a-mignolet a-mignolet a-mignolet a-mignolet a-mignoletThanks to Matty stokesLFC [ Back to top Kolo Kolo Kolo Kolo Kolo Toure. Kolo Kolo Kolo Kolo Kolo ToureThanks to Tom Graham [ Back to top To the tune of Sweet Caroline - Neil DiamondSweet Carroll 9! (Du du duh)You and Suarez are so good (so good, so good, so good)Score all the time (Du du duh)Just like Kenny said they would!Steven Gerrard is our captain,Steven Gerrard is a red,Steven Gerrard plays for Liverpool,A Scouser born and bred.Thanks to Red Barrovian [ Back to top To the tune of You are my sunshineDani Pacheco,Drinks instant kenco,He came from Barca,To bring us joy,He\'s 5 foot 7,He\'s football heaven,So please don\'t take our Dani away.Thanks to Red Barrovian [ Back to top The famous Man United went to Rome to see the Pope,The famous Man United went to Rome to see the Pope,The famous Man United went to Rome to see the Pope,And this is what he said: FK OFF!Who the fk are Man United?Who the fk are Man United?Who the fk are Man United?And the Reds go marching on on on!Thanks to Red Barrovian [ Back to top Bertie Mee SaidTo Bill ShanklyHave you heard of the North Bank, Highbury?Shanks said No,I don\'t think so,But I\'ve heard of the Anny Road aggro\"Thanks to Venison 86 [ Back to top To the tune of Phenomenon - The MuppetsJOHN FLANAGAN!Du duh du du du,JOHN FLANAGAN!Du du du du,JOHN FLANGAN!Du duh du du du,du du du,du du du,du du du du da da da da da dah!(And repeat!)His first name is Lucas, is Lucas, is Lucas,His second name is Leiva, is Leiva, is Leiva,And that is why we like him, we like him, we like him,In fact we f*king love him, we love him, we love him,Wooooooaaaooooo!Waaaaaaoooaaaaaa!(Repeat until Lucas attempts a 40 yard shot)Thanks to Tomasz [ Back to top To the tune of Theres no limitsJonjo,jonjo jonjo,Jonjo jonjo,jonjo jonjo shelvey!Thanks to Jordan Wray [ Back to top To the tune of I just can\'t get enough (Depeche Mode)His name is Luis Suarez, he wears the famous RedI just can\'t get enough, I just can\'t get enoughWhen he scores a volley or when he scores a headI just cant get enough, I just can\'t get enoughHe scores a goal and the Kop go wildAnd I just can\'t seem to get enough Suarez!Do-do-do-do-do-do-doDo-do-do-do-do-do-doDo-do-do-do-do-do-doLuis Suarez!Thanks to Sean McCarthy [ Back to top Coutinho-o-o-oThanks to [ Back to top To the tune of Hava NagilaIago, Iago AspasHe can shoot and passHe is our new number 9Born in, MoaÃ±a EspaÃ±aHe\'ll run right past yahHe\'ll be a great in timeThanks to Chris Alvarez [ Back to top To the tune of Hokey cokeyHe puts the left boot inThe right boot inHead inVolley inEverytime its inHe does his little boogie and he turns aroundThat\'s what he\'s all aboutOhhhhhhhhh Danny Danny SturridgeOhhhhhhhhh Danny Danny SturridgeOhhhhhhhhh Danny Danny SturridgeScores oneSets oneScores one moreTo the tune of the Hokey CokeyThanks to Sam Kilroe [ Back to top To the tune of Brown Girl in the RingWe are Liverpool (tra la la la la)We are Liverpool ( tra la la la la la la la)We are Liverpool (tra la la la la)We\'re the best football team in the land , YES WE ARE !!!Poetry in motion ( tra la la la la)Poetry in motion ( tra la la la la la la la)Poetry in motion ( tra la la la la )We\'re the best football team in the land , YES WE ARE !!!Thanks to Awang Shafiee [ Back to top To the tune of TIME IS ON MY SIDECLY-Y-Y-YNE IS ON OUR SIDE, YES HE IS,CLY-Y-Y-YNE IS ON OUR SIDE, YOU KNOW THAT HE IS(REPEAT)Thanks to SIMON 'ALDO' ALDIS [ Back to top To the tune of AgadooJuergen klopp klopp kloppPush benteke shake emre.Jurgen klopp klopp kloppPush benteke shake emre.To the left to the right jump up and down and beatfergie.Come and dance everyone to the Jurgen Melody.Thanks to Samuel dada [ Back to top To the tune of Feeling Hot Hot HotOlé olé, olé oléOlé olé, olé oléCoutinho-o-oCoutinho-o-oThanks to rik.suthar.lfc [ Back to top To the tune of AgadooJuuuurgen Klopp Klopp KloppHe's the new king of the KopJurgen Klopp Klopp KloppHe will take us to the topChampions League FA CupWe will win the fcking lotWith Jurgen Klopp Klopp KloppHe's the new king of the KopThanks to rik.suthar.lfc [ Back to top To the tune of Money, Money, Money by ABBAMane, Mane, Mane,Sadio Mane, He plays for Liverpool.Mane, Mane, Mane.Sadio Mane, He plays for LiverpoolAh ha aaa, all the things he can do.We have Sadio Mane Mane,He plays for Liverpool.Thanks to Rotchie the red [ Back to top To the tune of This Is Anfield is an original tuneWhatever the scoreWin lose or drawOne thing can be taken as readUntil I'm in my graveI will always stayLoyal to my team the mighty RedsIt's been thirty-odd yearsFilled with triumphs and tearsAlmost in equal measure it seemsBut my spiritual home'sStill down Anfield RoadAt the place I call the field of dreamsThe sign reads AnfieldThis is AnfieldThis is AnfieldWelcome to Anfield RoadThe famous home of Liverpool FCLa la la la laLa la la la laLa la la laLa la la la la laThrough thick and thinI've never given inTo the temptation of gloryhunting treasonTrophies come and goBut real supporters knowClubs with soulGet through the hardest seasonsKids today don't get itAnd others choose to forget itBut I'll never tire of our inspiring historySo please take my hand and we'll proudly standAnd contemplate the greats at the Shankly gatesThe sign reads AnfieldThis is AnfieldThis is AnfieldWelcome to Anfield RoadThe famous home of Liverpool FCLa la la la laLa la la la laLa la la laLa la la la la laYou'll never walk aloneRings out at Anfield RoadThe faithful sing their hymnWith gospel fervourI think of Phil and EmelynStevie G and GraemeCaptains who gave us Euro joy to savourBill Shankly Bob Paisley Joe Fagan King KennyOur golden years were a sight to beholdNow we're rising againAs Jurgen inspires his menTo our trophy goals playing with the style of oldThe sign reads AnfieldThis is AnfieldThis is AnfieldWelcome to Anfield RoadThe famous home of Liverpool FCThe famous home of Liverpool FCI will always love Liverpool FCLa la la la laLa la la la laLa la la laLa la la la la laLa la la la laLa la la la laLa la la laLa la la la la laLa la la la laLa la la la laLa la la laLa la la la la laLa la la la laLa la la la laLa la la laLa la la la la laThanks to Douglas Hinton [ Back to top To the tune of Thank You Very Much - The ScaffoldThank you very much for Alun Evans..Thank you very much, thank you very very very muchThank you very much for Alun Evans..Thank you very very very very very very very very very... muchTo the tune of This Old Man2-0 down,4-2 up,Igor Biscan wrapped it upAnd he didn't know what to do once he scored the goal,Igor Biscan's our heroTo the tune of Sit down by JamesMo Salah, Mo Salah, Mo SalahRunning down the wingSalah! (Salah, Salah, Salah)Egyptian KingThanks to LFC Reds [ Back to top To the tune of Sugar, Sugar by The ArchiesSalah! (do do di do do do)Oh.. Mane! Mane! (do do di do do do)Bobby Firmino!But we sold Coutinho(but that don't matter actually cos...)We've got Salah! (do do di do do do)Oh.. Mane! Mane! (do do di do do do)Bobby Firmino!But we sold Coutinho(but that doesn't matter actually cos...)Thanks to LFC Reds [ Back to top To the tune of Dum Dum Di DumDum Dum Di Dum Dom Dom SolankeDum Dum Di Dum Dom Dom Solanke!!!Thanks to [ Back to top To the tune of America - A Horse With No NameMo Salah! Lala la la!Mo Salah! Lala la la!We bought the lad from RomaAnd he scores every game.He's Egyptian and he's brilliantAnd Mohammed's his nameMo Salah! Lala la la!Mo Salah! Lala la la!Thanks to LFC Reds [ Back to top We've conquered all of EuropeWe're never gonna stopFrom Paris down to TurkeyWe've won the f*****g lotBob Paisley and Bill ShanklyThe fields of Anfield roadWe are loyal supportersAnd we come from Liverpool...Allez Allez AllezAllez Allez AllezAllez Allez AllezAllez Allez AllezThanks to Paul Thompson [ Back to top To the tune of Dirty Old TownHe’s our centre half,He’s our number 4.Watch him defend,And we watch him score.He can pass the ball,Calm as you like,He’s Virgil Van Dijk,Virgil Van Dijk.Thanks to @JD [ Back to top To the tune of River Plate, Argentina tuneThere’s something that the Kop want you to know,The best in the world his name is Bobby Firmino,Our number nineGive him the ball and he’ll score every timeSi senorGive the ball to Bobby and he will scoreThanks to @jd77 [ Back to top	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Continue Reading Below Advertisement But wait, the 13th century's still pretty old, right? Yes, but there's a problem here: Snorri wrote the books several hundred years after Scandinavia had been Christianized. Oh, and Snorri himself wasn't exactly a true believer: he declared that the "gods" he was writing about were just dead heroes who got talked up later. Some random hobo ended up memorialized as Odin. Continue Reading Below Advertisement That would be bad enough, but Snorri's collections also contained elements that seem to be cribbed from the hot new religion, like Odin sacrificing himself by hanging on a tree and getting pierced by a spear. In fact, some buzzkill scholars have even suggested that Ragnarok itself is no more than a retelling of the end of paganism under Christianity, or even a co-opted version of the Biblical book of Revelation. Basically, Snorri was working at the end of a 200-year-old religious telephone game, and we've just got no way of knowing what was in the original version and what was the result of one guy saying, "You know what religion needs? More giant hammers." Continue Reading Below Advertisement You can follow C. Coville on Twitter here. For more modern ideas that were here before us, check out 11 Modern Technologies That Are Way Older Than You Think and 6 Depraved Sexual Fetishes That Are Older Than You Think. And stop by LinkSTORM because it's practically the weekend anyway. And don't forget to follow us on Facebook and Twitter to get sexy, sexy jokes sent straight to your news feed. Do you have an idea in mind that would make a great article? Then sign up for our writers workshop! Do you possess expert skills in image creation and manipulation? Mediocre? Even rudimentary? Are you frightened by MS Paint and simply have a funny idea? You can create an infograpic and you could be on the front page of Cracked.com tomorrow!	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
A broken intracavernous needle: successful ultrasound-guided removal. Common complications of intracavernous injection therapy include pain, hematoma formation, syncope, prolonged erections, and penile fibrosis. Rare reported complications include postinjection cavernositis, intracorporeal needle breakage. We report a case of postinjection intracavernous needle breakage with successful ultrasound-guided retrieval. A 32-year-old patient complaining of a 6-month penile pain following intracavernous papaverine injection presented to our department. Clinical examination and penile ultrasound revealed a broken intracavernous needle at the left mid-dorsum aspect of the penis with surrounding fibrosis. A decision was made to remove the broken needle. The needle was dislodged effortlessly under local anesthesia. A deeply seated intracavernous broken needle should be immediately retrieved. Patients must be carefully instructed on the proper injection technique with emphasis on the delicacy of the needle and the possibility of needle breakage during injection.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
Women's HIV is not being treated early enough, the Terence Higgins Trust has said, as it warns that campaigns are too focused on gay men. The charity's research shows that almost half of women with HIV thought they had been diagnosed late, which could shorten their lives and mean their health is worse. Public health experts interviewed by the charity "felt that overall there had been a disproportionate focus on men who have sex with men (MSM) in the HIV response with one stakeholder suggesting that the sector had ‘taken its eye off the ball’ when it came to HIV and women", the report said. In 2016, 28,479 women in the UK were receiving care for HIV, around a third of the total. Women who had been diagnosed late "were less likely to rate their quality of life as very good, were more likely to rate their quality of life as poor or acceptable, and were more likely to say that their quality of life had got worse since diagnosis", the report added. Almost half of women interviewed had had a mental health diagnosis since their HIV diagnosis and a similar proportion were living below the poverty line.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Popular Stories A pit bull and her seven puppies belonging to Philadelphia Eagles running back Bryce Brown were among the animals seized in a suspected dog fighting operation in Wisconsin. A county judge on Friday ordered the dog Eilis returned to Brown after it was removed May 21 from a pit bull breeding kennel near Eau Claire, according to the Leader Telegram. The owner of Northland Pits, Joseph A. Sudbrink was arrested and charged with mistreating animals and running a breeding kennel without a license. Authorities say a criminal investigation is continuing, the newspaper said. Nineteen other dogs remain in the custody of the Eau Claire County Humane Association. A humane officer, BeKah Weitz, told the court she saw scarring on the dogs and believed the kennel operators were fighting the dogs. The kennel's website says it is a breeder of "quality old family red nose pit bulls." It also says that no dogs are "bred, sold or used for any illegal activities." Weitz said dogs had contracted ringworm and possibly had other skin issues. She said they also were being kept in substandard conditions, specifically in houses without bottoms in damp conditions. Brown, who did not appear in court Friday, purchased Eilis in 2010 as a pet, according to an affidavit. He sent her to Northland Pits for to be bred in February. After a week, she was returned to Brown in Wichita, Kansas, the paper reported. Eilis was later returned to Northland Pits, where Sudbrink offered to whelp and wean the pups for Brown, who knew little about birthing and caring for nursing puppies, according to the affidavit. The dog and her puppies were seized, along with the others, when a search warrant was executed on May 21. The seizure comes almost four years after the Eagles signed quarterback Michael Vick following his release from prison on federal charges connected to the brutal dog fighting ring he ran. The decision to bring Vick to Philadelphia outraged animal lovers who were furious the team would sign a player with a sordid past that involved the torture deaths of untold numbers of dogs. Sheila Kessler, a Stevens Point attorney who represented Brown and his wife, Morgan, argued her client is a victim, and the value of the puppies decrease the longer they are held." “It’s a lot easier to sell 8-week-old puppies than it is to sell eight-month-old puppies,” said Kessler, who brought a photo of Brown hugging his wife, and his wife hugging Eilis to court. Kessler, who serves on the Humane Society of Portage County board, picked up the Browns’ dog and puppies from the shelter.. Brown, on his Eagles bio page, says he bought Eilis in Canada because he couldn't find a "pure, pure" breed in the U.S. He also says he "has a passion for all animals" and is a hands-on trainer. Brown posted a recent video of himself on his Facebook page training a dog to jump in the air to grab a stuffed toy hung from a tree. Among his friends are pit bull breeders around the world engaged in "extreme" agility training, involving wrestling with stuffed toys and pulling tires. He and his wife are regularly seen walking their two dogs in their Naval Square neighborhood in Philadelphia.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Myelodysplastic syndrome in New Zealand and Australia. Myelodysplastic syndrome (MDS), a haematological disorder of the elderly, has been formally classified as a neoplastic disease for 10 years. Our aim was to collate national cancer registry incidence data to describe the epidemiology of MDS in New Zealand. The New Zealand Cancer Registry has now reported five complete years of incidence data, the last three of which were used for analysis. For the years 2005-2007, age-sex specific and age-standardised MDS incidence rates from New Zealand were compared with those from Australia. Age-standardised incidence rates were calculated by the direct standardisation method and standardised rate ratios were compared at the 5, 1 and 0.1% levels. Diagnoses of MDS represented 1.3% of total cancer registrations in New Zealand and 1.0% in Australia. In both New Zealand and Australia, 86-87% of MDS cases were diagnosed in individuals ≥60 years of age, the incidence increased significantly with age, and males had a significantly higher age-standardised incidence rate (P < 0.001) than females. The incidence rate for New Zealand males was significantly higher (P < 0.001) than Australian males. In both New Zealand males and females, the age-standardised incidence rate of MDS was significantly higher (P < 0.05) than most other haematological neoplasms. In New Zealand and Australia, MDS is a common haematological neoplasm. The marked difference between male and female incidence rates, especially with advancing age, may provide insights into the causes of this disease.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
176 Mich. App. 683 (1989) 440 N.W.2d 9 SHAPIRO v. STEINBERG Docket No. 103668. Michigan Court of Appeals. Decided January 30, 1989. Martin S. Baum, P.C. (by Martin S. Baum), for plaintiffs. Sommers, Schwartz, Silver & Schwartz, P.C. (by Richard D. Toth), for defendant. 685 Before: SULLIVAN, P.J., and MAHER and P.J. CLULO,[] JJ. PER CURIAM. Plaintiffs appeal as of right from the September 23, 1987, order of the Oakland Circuit Court granting summary disposition to defendant on the ground that plaintiffs failed to state a claim upon which relief could be granted. MCR 2.116(C)(8). We reverse. Plaintiff Alan Shapiro is an attorney licensed in the State of Massachusetts but not in the State of Michigan. At the time this cause of action arose, he resided in Huntington Woods, Michigan, and served as District Legal Counsel for the Army Corps of Engineers. In March of 1985, Shapiro's personal friend, James Bray, was killed in a plane crash. The son of the deceased, Michael Bray, thereafter consulted with Shapiro regarding selection of legal counsel in Michigan to represent any possible claim against the airline for his father's death. Shapiro contacted defendant, Lee Steinberg, whom he knew in both a personal and professional capacity, about handling the case. Steinberg agreed to accept the case for a twenty-five percent contingent fee. Allegedly, Steinberg also orally agreed to give Shapiro one-quarter of any attorney fees recovered in exchange for Shapiro's assistance in researching the claim and preparing certain documents, such as a lost employment benefits report and "A Day in the Life of ..." booklet. In September of 1986, Steinberg filed suit in Wayne Circuit Court on behalf of the Bray family. A substantial settlement was reached with the airline on February 6, 1977, which netted Steinberg approximately $325,000 in attorney fees. He 686 apparently refused to share any of the award with Shapiro. On June 15, 1987, Mr. and Mrs. Shapiro[1] filed suit against Steinberg in the Oakland Circuit Court for recovery of twenty-five percent of the attorney fee award. The Shapiros' claim for the money was based on the alleged oral agreement with Steinberg or on a theory of quantum meruit. On August 12, 1987, Steinberg filed a motion for summary disposition asserting that the Shapiros failed to state a claim upon which relief can be granted and lacked standing to bring their claim for attorney fees. MCR 2.116(C)(5) and (8). A hearing on the motion was conducted on September 23, 1987. Counsel for the Shapiros argued that the oral agreement did not violate public policy because Mr. Shapiro was not engaged in the unauthorized practice of law. MCL 600.916; MSA 27A.916. To this, the trial court stated: "Of course he was [practicing law]. You're practicing law when you enter into a contingent fee contract of any kind. That is the practice of law, no question." Finding the oral agreement was against public policy, the court granted summary disposition "as prayed for." An order to that effect was entered on September 23, 1987. This appeal as of right followed. The principal issue before us is whether the trial court erred in granting summary disposition on the ground that the Shapiros failed to state a claim for which relief can be granted. We believe the court did err. A motion for summary disposition under MCR 2.116(C)(8) is tested by the pleadings alone. Only 687 the legal basis of the complaint is examined. All well-pled factual allegations in the complaint, along with any inferences which may fairly be drawn therefrom, must be accepted as true. Unless a claim is so clearly unenforceable as a matter of law that no factual development could possibly justify recovery, the motion should be denied. Beaudin v Michigan Bell Telephone Co, 157 Mich App 185, 187; 403 NW2d 76 (1986). It is well established that the courts of this state will not enforce, either in law or in equity, a contract which violates a statute or which is contrary to public policy. Jaenicke v Davidson, 290 Mich 298, 304; 287 NW 472 (1939); Cardillo v Canusa Extrusion Engineering, Inc, 145 Mich App 361, 370-371; 377 NW2d 412 (1985); Peeples v Detroit (On Reh), 99 Mich App 285, 302; 297 NW2d 839 (1980). This includes contracts for the practice of law where the person is not qualified under the laws of the jurisdiction to do so. 7 CJS, Attorney and Client, § 31, p 870. Hence, if the oral agreement between Shapiro and Steinberg was for Shapiro to engage in the unauthorized practice of law, in violation of MCL 600.916; MSA 27A.916, the agreement would be void as against public policy and the Shapiros would be unable to obtain relief in the courts. The crucial inquiry then is whether, as a matter of law, Shapiro was engaged in the unauthorized practice of law. Whether or not a particular activity constitutes the practice of law is a matter left largely to the judiciary to decide. The Legislature has not seen fit to provide the courts with a definition of what constitutes the "practice of law." State Bar of Michigan v Cramer, 399 Mich 116, 132-133; 249 NW2d 1 (1976); Ingham Co Bar Ass'n v Walter Neller Co, 342 Mich 214, 221; 69 NW2d 713 (1955). Generally, the decisive factor in determining 688 whether certain conduct constitutes the practice of law is the character of the act done, and not the place (e.g., a judicial or administrative tribunal) where it is performed. 7 Am Jur 2d, Attorneys at Law, § 101, p 171. A broad definition of what constitutes the practice of law is the preparation of instruments for others which "define, set forth, limit, terminate, specify, claim, or grant legal rights...." Id., pp 172-173. An important factor in this regard is whether a fee was charged for the services performed. Id., p 172. However, work of a preparatory nature, such as research, investigation of details, assemblage of data, and similar activities which enable the attorney of record to bring a case to conclusion through his own examination, approval, or additional effort does not constitute the practice of law. Id., p 185. In the instant case, the Shapiros' complaint alleged that Mr. Shapiro "rendered a great deal of legal services and collected information and data necessary to process said wrongful death claim." (Emphasis added.) To the extent that the complaint alleged mere collection of data, the Shapiros did not fail to state a claim upon which relief can be granted. That activity was of a type which a law clerk might properly perform. We do not believe that, simply because Shapiro is a licensed attorney in another state, every activity he performs during the course of a lawsuit constitutes the practice of law. Moreover, although Shapiro allegedly was to receive compensation for his work, this is not determinative. We do not believe it is unusual, or unlawful, for an attorney to contract with a person to perform nonattorney work (e.g., a law clerk or a private investigator) and then pay that person with part of the proceeds recovered as attorney fees. Taking all the well-pled allegations in the complaint 689 as true, the Shapiros could be entitled to compensation for those services performed by Mr. Shapiro which do not constitute the unauthorized practice of law. The Shapiros would be precluded from recovering, as a matter of public policy, only for that work which constituted the unauthorized practice of law. We therefore hold that summary judgment in favor of Steinberg on this issue was improper. Accordingly, the case is remanded for further proceedings. On remand, assuming the factual question of the existence of a contract is resolved in the Shapiros' favor, the trial court shall determine what portion of Mr. Shapiro's work was not the practice of law and shall permit him to recover only the corresponding percentage of the compensation to which he claims he is entitled. Also on appeal, the Shapiros claim that Steinberg failed to preserve the issue of whether Mrs. Shapiro had a separate legal interest in the alleged fee. Because this is a question which was not first ruled on by the trial court, we decline to review it. Joe Dwyer, Inc v Jaguar Cars, Inc, 167 Mich App 672, 685; 423 NW2d 311 (1988). Reversed and remanded for further proceedings. NOTES [*] Circuit judge, sitting on the Court of Appeals by assignment. [1] Mrs. Shapiro was named a party plaintiff because in 1986, while the Shapiros were in the process of divorce, Mr. Shapiro assigned his right to the fee to Mrs. Shapiro. The Shapiros eventually reconciled and brought this action together.	tomekkorbak/pile-curse-small	FreeLaw
New Writing Draft – The Diluvian Mountains Writing Draft-The Diluvian Mountains In another “get off your ass” moment, I’ve been prompted to pick up the actual work of writing a novel-length piece I’ve been “delay plotting” for over a year. I’m choosing to share this (please note, this is protected (copyrighted) work–respect that!) because I like comments and I enjoy sharing what I write, especially early in the process. The Diluvian Mountains were a bitter set of black and grey teeth jutting from a flood plain that was sparsely populated. Steep, tall, prone to releasing torrents of glacial flood waters at a whim, not many cities had seen a desire to set roots close by, so there were few who called the place home. The residents who did were seasonal farmers and hunters who would risk the plains during warm weather, growing fast, high-yield crops they could harvest quickly for market then return to the higher valleys to wait out winters, hunting, until the next cycle began. The Diluvians set a rhythm of nature that was unpredictable at times, but encouraged rugged, proud folks to form small villages in their surprisingly hospitable, rich, and very narrow valleys. They didn’t mind visitors, in fact, they respected visitors who managed to find them; so long as they didn’t wear out their welcomes or try to pillage the resources their environment offered. But, for a company of one-hundred men and women, laden with equipment, armor and the incidentals of combat, these were not desirable lands. Treacherous paths, winding through steep rock and treacherous cliffs just did not go well with formations, marching and proper discipline. Yes, it was good training, but that didn’t stop it all from being a big pain in the ass. Captain Ben Allet stood on a small outcropping overlooking a small clearing that his troops were desperately trying to fit themselves into and pondered what to do next. On one side of the camp, a granite wall. On the other side, a granite cliff. His scouts reported another, larger clearing some ten miles to the west, but it was approaching dusk and he had no desire to kill anyone just so he could find better camping for his company. He just hoped there was enough room and no one would walk off the edge trying to take a piss in the middle of the night. Some tents were going up, but most of the company were opting to just bed down. Captain Allet assumed it was due to simple fact; pitching tents and pounding stakes on mountain rock just didn’t work well. So, since the weather was good and the temperature wasn’t unbearably cold at night, a bedroll and small fire would work as well as anything. Soon, the little clearing would have a haze of cook fires and the scents of cooking to offset any discomfort. Captain Allet nodded to himself, satisfied with the current situation, pulled his coat a little tighter around his neck, and looked as far as he could up the path to his west. There were two teams of scouts still due back. This wasn’t alarming, in the Diluvian’s it wasn’t unusual for the “far-rangers” to have to stop for the night and report back in the morning; much better than injury or death by “misadventure”. There were no bandits, to speak of, in these mountains. Wildlife, always a danger, was something they were trained to recognize and handle. No, Allet was just impatient. He knew they were close to their destination and simply wanted some word of exactly how close they were. It would be a relief to put a light at this leg of their journey, rest up for a couple of days and take their man back home. That knowledge would make the final push much less of a burden for him, and, more importantly, his company. Allet let his thoughts move through the hope, hiding the real issue until he couldn’t ignore it any longer. You must get to him before anyone else does. That was a bit of a bitch. The Mark hadn’t been able (or willing) to tell him why this man was being sought by others; he only knew that this was fact and his orders were to not let it happen. Then he was told that, although The Mark had a good idea of the man’s general location, no one knew exactly where he was. So, for a good month and a half, his company had been marching, following vague leads, and narrowing them down to a rough location in Diluvian mountains. It is likely you will face opposition. Another bitch, and the main reason he had a full company of one hundred rather than a fast team of six. He had come very close to leaving fifty to set up a camp at the base of the mountains so he could move faster, but that warning stuck with him; it haunted him a little, worried him a lot. Mountain passes were not the place for battle, unless you were the one setting an ambush. But there had been no sign of other hostiles anywhere along their journey. And that was what made him worry more as time passed. At all cost, he must be brought back safely! Even if he is not willing. Not a prisoner, not a criminal. Possibly an unwilling (and very dangerous) guest. Scenarios of doom. Scenarios of success. Scenarios of unknown factors crashing down. Allet decided it was time to move off his perch and go find a drink.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
White primaries White primaries were primary elections held in the Southern United States in which only white voters were permitted to participate. Statewide white primaries were established by the state Democratic Party units or by state legislatures in South Carolina (1896), Florida (1902), Mississippi and Alabama (also 1902), Texas (1905), Louisiana and Arkansas (1906), and Georgia (1908). The white primary was one method used by white Democrats to disenfranchise most black and other minority voters. They also passed laws and constitutions with provisions to raise barriers to voter registration, completing disenfranchisement from 1890 to 1908 in all states of the former Confederacy. The Texas Legislature passed a law in 1923 that allowed political parties to make their own rules for their primaries. The dominant Democratic Party banned black and Mexican-American minorities from participating. The Supreme Court, in 1927, 1932, and 1935, heard three Texas cases related to white primaries. In the 1927 and 1932 cases, the Supreme Court ruled in favor of the plaintiff, saying that state laws establishing a white primary violated the Fourteenth Amendment. Later in 1927 Texas changed its law in response, delegating authority to political parties to establish their own rules for primaries. In Grovey v. Townsend (1935), the Supreme Court ruled that this practice was constitutional, as it was administered by the Democratic Party, which was a private, not a state institution. In 1944, the Supreme Court ruled 8–1 against the Texas white primary system in Smith v. Allwright. In that case, the Court ruled that the 1923 Texas state law was unconstitutional, because it allowed the state Democratic Party to racially discriminate. After the case, most Southern states ended their selectively inclusive white primaries. They retained other devices of disenfranchisement, particularly in terms of barriers to voter registration, such as poll taxes and literacy tests. These generally survived legal challenges as they applied to all potential voters, but in practice they were administered in a discriminatory manner by white officials. Although the proportion of Southern blacks registered to vote steadily increased from less than 3 percent in 1940 to 29 percent in 1960 and over 40 percent in 1964, gains were minimal in Mississippi, Alabama, North Louisiana and southern parts of Georgia before the Voting Rights Act. Establishment and significance of white primaries Southern Democratic party chapters started to use white primaries in the late 19th century, as part of efforts to suppress black voting and weaken the Republican Party in the South. In an effort to maintain white supremacy, Democratic activists had often used violence and fraud at elections to suppress black voting. Following the temporary loss of power to the biracial coalition of Populists and Republicans in the 1890s, when Democrats regained control of state legislatures (often on campaigns based on white supremacy), they systematically adopted electoral rules in new constitutions or specific laws to disenfranchise black voters by making voter registration and voting more difficult. A number of devices were used, including poll taxes, residency requirements, record-keeping requirements and literacy tests, all administered by white officials. The Democrats sometimes protected illiterate or poor white voters by such devices as grandfather clauses, which provided exemptions to men who had ancestors who have voted or resided in certain areas as of a date that excluded blacks. Application of these measures was done in such a discriminatory way that not even educated, middle-class blacks managed to stay on the voter rolls. The Democratic Party achieved a dramatic drop in black voting across the South, with related weakening of the Republican Party in the region. White Democrats were successful in establishing and maintaining a one-party system in most southern states. They thus developed great power in Congress, controlling all seats allocated to their states, establishing seniority, and gaining critical chairmanships of important committees, which extended their power. Black citizens excluded from voting were also shut out of running for local offices, serving on juries, or in other civil offices, and were forced into second-class status. To strengthen the exclusion of minorities from the political system, Texas, Georgia and some other states established white primaries, a “selectively inclusive” system that permitted only whites to vote in the primaries. By legally considering the general election as the only state-held election, they gave white members of the Democratic Party control of the decision-making process within the party and the state. Because the Democratic Party dominated the political systems of all the Southern states after Reconstruction, its state and local primary elections usually determined which candidate would ultimately win office in the general election. Texas cases Beginning in the early 20th century, the National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) filed numerous lawsuits in efforts to overturn discriminatory electoral and voter registration practices by Southern states. The American Civil Liberties Union (ACLU) also participated in such cases. The ACLU filed suit based on the state's having passed discriminatory legislation in violation of Constitutional amendments. In 1923 Texas enacted the Statute of Texas, which provided that “in no event shall a negro be eligible to participate in a Democratic party primary election held in the State of Texas.” The law was challenged by Dr. L. A. Nixon, a black member of the Democratic Party, in Nixon v. Herndon (1927). Nixon was denied a ballot in a Democratic Party primary election in Texas on the basis of the law and sued for damages under federal civil rights laws. The Court found in his favor on the basis of the Fourteenth Amendment, which guarantees “equal protection under the law,” while not discussing his Fifteenth Amendment claim to the franchise. Following the ruling, Texas amended the statute to allow the Democratic Party's state executive committee to set voting qualifications for its primaries. The new law provided that every political party would henceforth “in its own way determine who shall be qualified to vote or otherwise participate in such political party.” Nixon sued again, in Nixon v. Condon (1932). The Supreme Court again found in his favor on the basis of the Fourteenth Amendment. The Democratic Party of Texas state convention then adopted a rule banning black voting in primary elections. This revised scheme was upheld in Grovey v. Townsend (1935), where the Supreme Court held that this basis for a white primary was constitutional, on the grounds that the political party was a private entity. Another challenge to the Texas white primaries was Smith v. Allwright (1944), which overturned Grovey v. Townsend. In that case the Supreme Court ruled that white primaries as established by Texas were unconstitutional. Though Smith v. Allwright applied directly only to the Texas law, following this ruling, most southern states ended their selectively inclusive white primaries. Activists gained the voter registration of tens of thousands of African Americans after the end of white primaries, but many were still excluded from voting as states used other discriminatory practices, including poll taxes and literacy tests (administered subjectively by white registrars) to keep African Americans from voting. 1964 Democratic National Convention African Americans continued to work to have their constitutional rights as citizens enforced. During the civil rights era of the 1960s, voter registration drives were held in southern states in efforts to work within the system. In some cases activists were assaulted or murdered, and African Americans made little progress against white determination to exclude most blacks from voting. The 1964 Democratic National Convention was controversial because of the dispute as to which delegates from Mississippi were entitled to be present and to vote. At the national convention, the integrated Mississippi Freedom Democratic Party (MFDP) claimed the seats for delegates for Mississippi, on the grounds that the official Mississippi delegation had been elected in violation of the party's rules, as it excluded blacks from voting. Blacks were still systematically excluded by discriminatory provisions from registering and voting in the primaries, and participating in the precinct and county caucuses and the state convention. Nevertheless, the MFDP delegates had all been elected in strict compliance with party rules. The party’s liberal leaders supported an even division of the seats between the two delegations. However, President Lyndon B. Johnson was concerned that, while the regular Democrats of Mississippi would probably vote for conservative Republican Barry Goldwater anyway, rejecting them at that time would cost Johnson the South in the presidential election. Eventually, Hubert Humphrey, Walter Reuther and black civil rights leaders, including Roy Wilkins and Bayard Rustin, worked out a compromise: two of the 68 MFDP delegates chosen by Johnson would be made at-large delegates and the remainder would be non-voting guests of the convention. The regular Mississippi delegation was required to pledge to support the national party ticket; and the Democratic Party committed to accepting in the future only those delegations chosen by non-discriminatory methods. Although Joseph Rauh, the MFDP’s lawyer, initially refused this deal, he eventually urged the MFDP to accept it. However, the MFDP delegates refused. They believed that the national party, by accepting the official all-white Mississippi delegation, had validated a process in which blacks had been denied their constitutional right for many decades to vote and participate in the political process. They believed that, because the MFDP had conducted their delegate selection process according to the party's own national rules, they should be seated as the official Mississippi delegation, not just a token two as at-large delegates. Many civil rights activists were deeply offended by the convention’s outcome. As leader (and now Representative) John Lewis said, Many white delegates from Mississippi and Alabama refused to sign any pledge, and left the convention. In all, The next year Congress passed the Voting Rights Act of 1965, authorizing the federal government to oversee voter registration and other political practices and enforce rights in states with a history of under-representation of minority voters. Work began to register African Americans across the South, and they began to be elected to office again after decades of exclusion. By this time, nearly 6.5 million African Americans had left the South in the Great Migration to escape its oppression and seek work opportunities in the North, Midwest and West, changing the demographics of numerous cities and regions. See also Suffrage Civil Rights Act of 1964 Voting Rights Act History of the United States Democratic Party#Civil Rights Movement Fannie Lou Hamer Solid South Tantamount to election Notes References and further reading Alilunas, Leo. ‘Legal Restrictions on the Negro in Politics: A Review of Negro Suffrage Policies Prior to 1915’ The Journal of Negro History, Vol. 25, No. 2 (April 1940), pp. 153-160 Anders, Evan. ‘Boss Rule and Constituent Interests: South Texas Politics during the Progressive Era’ Southwestern Historical Quarterly 84 (January 1981). Barr, Alwyn. Reconstruction to Reform: Texas Politics, 1876-1906 (Austin: University of Texas Press, 1971). Beth, L.P.; ‘The White Primary and the Judicial Function in the United States.’ The Political Quarterly Vol. 29 No. 4 (October 1958), pp. 366-377. Hine, Darlene Clark. Black Victory: The Rise and Fall of the White Primary in Texas. Millwood, N.Y.: KTO, 1979 David Montejano. Anglos and Mexicans in the Making of Texas, 1836-1986 (Austin: University of Texas Press, 1987). Marshall, Thurgood. ‘The Rise and Collapse of the “White Democratic Primary”’ The Journal of Negro Education, Vol. 26, No. 3; The Negro Voter in the South" (Summer, 1957), pp. 249-254. Overacker, Louise. ‘The Negro’s Struggle for Participation in Primary Elections’ The Journal of Negro History, Vol. 30, No. 1 (Jan., 1945), pp. 54-61. Parker, Albert. ‘Dictatorship in the South.’ Fourth International,'' Vol. 2 No. 4, May 1941, pp. 115-118. (May 1941) Kennedy, Stetson. Jim Crow Guide Florida Atlantic University, (Boca Raton). (March 1990) Category:Primary elections in the United States Category:History of racial segregation in the United States Category:History of voting rights in the United States Category:White supremacy in the United States	tomekkorbak/pile-curse-small	Wikipedia (en)
Courthouse records Judge James R. Lemire Mitchell S. Young, 32, of 1022 Main St., Worcester, was sentenced to 2-1/2 years to 2-1/2 years and a day in Walpole state prison after pleading guilty to driving under the influence of alcohol (fourth offense). Sentenced to a concurrent term of 1 year in the House of Correction after pleading guilty to driving negligently. Ordered to pay $250 head injury fee, $150 operating under the influence fee, and $90 victim witness fee. A charge of driving without a license was dismissed. Malek Matos, 26, of 5 Allen Place, Fitchburg, was sentenced to 3 years to 3 years and a day in Walpole state prison after pleading guilty to armed robbery (knife). Placed on probation for 2 years, to begin upon his release, after pleading guilty to assault and battery with a dangerous weapon (knife). As conditions of probation, ordered to stay away and have no contact with the victim, to remain drug- and alcohol-free, to undergo a substance abuse evaluation with treatment and counseling as recommended by the Probation Department, to submit to random drug tests and to pay $90 victim witness fee, $65 probation fee. Jury Session Jury-Waived Case Judge Michael G. Allard-Madaus Johnathan Littlejohn, 32, of 45 Vernon St., Worcester, charged with assault and battery with a dangerous weapon, found not guilty. Criminal and Traffic Sessions Judge Charles W. Groce III Joseph R. Daigle, 31, of 10 Berkshire St., Worcester, charged with two counts of breaking and entering into a vehicle or boat in the nighttime with intent to commit a felony, resisting arrest, and assault and battery on a police officer, continued to Dec. 13 on $1,000 cash bail; and assault and battery, continued to Dec. 13 on $100 cash bail. Michael P. Lirange, 28, of 12 Bengston Lane, Millbury, charged with driving with a suspended license, driving with suspended registration, and driving an uninsured vehicle, continued to Jan. 11. Lisa M. Brink, 42, of 1 Knox St., Worcester, charged with driving under the influence of alcohol or .08 percent, continued to Jan. 8. Peter Bobson, 49, of 19 Bancroft St., Worcester, charged with assault with a dangerous weapon (motor vehicle) and assault and battery, continued to Dec. 13. Raul L. Morales, 30, of Dorchester, charged with malicious destruction of property under $250, continued to Jan. 8. Ivan DeLeon-Martinez, 40, of 28 Pleasant St., Southbridge, charge with failing to register as a sex offender (subsequent offense), continued to Jan. 8. Rushain Robothan, 22, of 91 Murray Ave., Worcester, charged with driving with a suspended license, continued to Jan. 8. Elohm A. Punch, 28, of 128 Eastern Ave., Worcester, charged with possession of cocaine with intent to distribute, firearm use in a felony and two counts of possession of a firearm without a Firearm ID Card, continued to Dec. 13 on $5,000 cash bail. Beatrice L. Hall, 30, of 76 Franklin St., Worcester, charged with possession of cocaine with intent to distribute, possession of suboxone and drug violation near a school or park, continued to Dec. 10 on $2,000 cash bail. Justin R. Generelli, 26, of 100 South Oxford Road, Millbury, charged with malicious destruction of property over $250, breaking and entering into a building in the daytime with intent to commit a felony, receiving stolen property over $250, and resisting arrest, continued to Dec. 10 on $5,000 cash bail. Carlens Alain Louis, 23, of Taunton, charged with driving with a suspended license (subsequent offense) and having no inspection sticker on a vehicle, continued to Jan. 17. John Rizoli, 62, of Holliston, charged with possession of heroin and resisting arrest, continued without a finding for 1 year; and disturbing the peace, dismissed. Jose R. Rodriguez, 20, of 112 Chino Ave., Worcester, charged with assault and battery on a police officer, continued without a plea or finding and placed on pretrial probation for 6 months, ordered to write a letter of apology to the police officer; resisting arrest, found responsible, fined $200; common law affray and disorderly conduct, found responsible, filed. Derek J. Pilotte, 22, of 26 Boston St., North Uxbridge, charged with possession of heroin, continued without a finding for 6 months, ordered to remain drug-free, to submit to random drug tests, to continue with the Spectrum treatment program, and to pay $50 victim witness fee. Yamilet Rosado, 38, of Chicopee, charged with violation of an abuse prevention order, dismissed upon payment of bar advocate fee; and threatening to commit a crime (to murder), dismissed. Christopher Colon, 34, of a last known address of 26 Sever St., Worcester, charged with possession of morphine with intent to distribute, fined $1,250, $50 victim witness fee; possession of cocaine, filed with a guilty finding; and possession of clonazepam, dismissed. Krystal Romero, 19, of 3 Frederick St., Worcester, charged with driving without a license, dismissed, $100 costs; and failing to drive in the right lane, found not responsible. Sanjiv Nehra, 40, of 7 America Blvd., Ashland, charged with unlicensed operation of a motor vehicle, to be dismissed upon payment of $100 court costs; and speeding, not responsible. Neerav Padliya, 34, of 26 Poplar St., South Grafton, charged with assault and battery and intimidating a witness, continued to Dec. 20, ordered to not abuse alleged victim. Silvio R. Gomes, 38, of 249 Boston Post Road, No. 12, Marlboro, charged with driving while under the influence of alcohol or .08 percent (second offense), unlicensed operation of a motor vehicle, marked lanes violation, operation of a motor vehicle while license is suspended and failure to stop/yield, continued to Nov. 21. Phylicia Burgos, 27, of 7 Kensington Road, Apt. 1, Worcester, charged with larceny over $250, continued to Dec. 12, must have no contact with alleged victim. Kessa A. Bond, 26, of 67 Zuttoli Road, Holden, charged with unlicensed operation of a motor vehicle, to be dismissed upon payment of $100 court costs; and speeding, not responsible. Sarah L. Branham, 28, of 196 Main St., Boylston, charged with leaving the scene of an accident with property damage and negligent operation of a motor vehicle, continued to Dec. 12. Michael J. Graeber, 40, of 20 Breakneck Hill Road, Hopkinton, charged with driving while under the influence of alcohol or .08 percent, sufficient facts found but continued without a finding for one year with supervised probation, a driver alcohol-education program and any recommended aftercare, 45 days’ loss of license, $65 monthly probation fee, $250 head injury assessment, $250 OUI fee, $50 OUI victims assessment and $50 victim-witness assessment; and speeding, not responsible. Jeffrey H. Senecal, 31, of 14 Canna Drive, Apt. C, Shrewsbury, charged with driving a motor vehicle while license is suspended (subsequent offense), guilty, sentenced to 60 days in the Worcester County House of Correction, 30 days to serve, 26 days’ credit, balance suspended for six months with supervised probation; driving an unregistered motor vehicle, responsible, filed; number plate violation to conceal identity, guilty, filed; driving an uninsured motor vehicle, guilty, filed; and possession of a Class E drug, guilty, six months’ probation, must remain drug-free and submit to screenings. Christopher J. Horne, 23, of 221 Pond St., Natick, charged with use of a motor vehicle without authority, guilty, sentenced to 30 days in Worcester County House of Correction, credit 26 days’ served; and refusing to identify self to police officer, guilty, filed. Brendan J. Haynes, 27, of 62 Gage St., Apt. 1, Worcester, charged with leaving the scene of an accident with property damage, sufficient facts found but continued without a finding for six months with supervised probation, $65 monthly probation fee, must complete Brains at Risk program. George J. Loiseau, 56, of 178 Main St., Apt. 3, North Grafton, charged with violating a harassment prevention order, continued to Dec. 13, $250 cash bail or $2,500 with surety, must have no contact with alleged victim.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
The Lowline Anti Syphon Bath P-Trap 40mm x 75mm Seal trap (sometimes known as an anti siphon bath trap) is normally fitted to showers and bathrooms where there’s limited space. Where fitted into a bathtub, a banjo connector is normally fitted for the tub overflow. We provide a wide and detailed variety of bath traps, including anti-siphon units and universal bath traps, to match applications from bathrooms to wet rooms and kitchen countertops to washing machines. All water using appliances and fittings within a house requires a water trap in the waste pipe to give a water seal to the drains or air, this prevents smells, bacteria and insects entering the property. At EasyMerchant we try to bring you the finest quality items at the best possible prices. We want to send them to you as fast and accurately as possible. That is why we’re positive you will be thrilled with the range of bath traps available and return again the next time you are in need!	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Blackguard Gully Blackguard Gully is a heritage-listed former Chinese mining camp and now reserve at Whiteman Avenue, Young, Hilltops Council, New South Wales, Australia. It was part of the Lambing Flat or Burragorang goldfields, and was a primary location of the anti-Chinese Lambing Flat riots of 1861. The property is owned by the Hilltops Council (formerly the Young Shire Council). It was added to the New South Wales State Heritage Register on 13 March 2009. History The land on which Young is located formed part of the lands over which the indigenous Wiradjuri people once wandered. The area lacked a reliable permanent water supply and the Wiradjuri didn't regularly camp in the region, except during prolific seasons or when travelling between areas around the Lachlan and Murrumbidgee rivers. In 1826 James White moved to the area now known as Young and settled at Burrangong Station. The site where Young now stands was a well-sheltered valley with a good water source. White setup sheep yards and an area was reserved for lambing ewes, thus the name "Lambing Flat". In March 1860 White's nephew, Dennis Rogan, and Alexander the Yankee found gold along the creek. Riots Within six months roughly 1200 Europeans and 500 Chinese were working in the area. The large influx of miners from all parts of the world saw the establishment of Young as a township. The poor returns experienced by many European miners led to increasing resentment of the Chinese. On 13 November 1860 five hundred Chinese were forced out of their camp, their tents burnt and their sites/titles taken over. On 12 December 1860 the miners tried to drive off the Chinese, but were reported to have killed two in the action of cutting off their pigtails, detaching part of their scalps in doing so. Sydney was disturbed. The Sydney Morning Herald asserted that the Government should foresee and provide against such emergencies. International relations between the British and Chinese Governments threatened to become strained. Captain Zouch, commandant of the Southern Police Patrol, was rushed to the diggings with a contingent of troopers. Captain Zouch reported that he could find no trace of any Chinese said to have been injured. Although their arrival brought the police force to eight mounted police and two detectives, riots broke afresh on the last Friday in January 1861 when the Europeans assembled and with threat of arms drove off the Chinese and threatened the police barracks if the police interfered. The European miners formed up in marching order and headed by a banner and a band for music they marched to Blackguard Gully and drove off some 200 Chinese. Following this march, Captain Zouch, Chief Commissioner Cloete, Commissioner Dickson and Police Inspector Singleton accompanied with six foot police arrested 11 men who they placed in the lockup charged with setting fire to the tents of the Chinese. Scouts brought in men from Stoney Creek until 4000 assembled and demanded the release of the prisoners. The next morning the prisoners appeared before the court, the evidence was said to be unsatisfactory, and the 11 men were cautioned and discharged. This was followed by European shop owners driving off their Chinese servants. The police kept the Chinese out of town for fear of further violence. By February 1861 new finds meant that there were over 12,000 Europeans and 2000 Chinese working on the goldfields. On 25 February 1861 the New South Wales Government dispatched a contingent of troopers consisting of cavalry, 20 mounted police escort for artillery with three 12 pounder field guns and 130 men of the 12th Regiment of Foot under Captain Atkinson. The troops arrived on 11 May 1861 and set up quarters on Camp Hill, erecting buildings and digging trenches and fortifications at the corner of Campbell and Berthong Streets from which their guns were trained over the town. On 2 March 1861 Premier Charles Cowper arrived in Young. Following his visit, Chinese miners on the Burrangong goldfields were restricted to Blackguard Gully. This was due to the Legislative Council not passing Cowper's laws to protect Chinese miners. On 31 January 1861 a meeting of miners founded the Miners' Protective League; its aims were the expulsion of the Chinese. The League's leaders claimed that the Chinese wasted water which was very precious on the field and cost sixpence per bucket when the creek was dry. The leaders offered an address to the Premier but permission was refused after he had examined its contents. The Premier moved freely without escort among the miners, addressing meetings but refused to recognise their leaders. He said that his Government favoured restriction of the Chinese, but affirmed they must not be injured in person or property. He explained that the Government was bound both by the decisions of the Legislative Council and Britain's treaty with China which admitted Chinese to British territories "with secured privileges". The troopers were a familiar sight on the dusty streets and roads of Lambing Flat. However, without warning, the artillery left for Sydney on 24 May 1861, and newspapers reported of fears of more riots. The Chinese miners started to return to the goldfields. In mid-June a report was issued in Sydney stating 1500 Chinese were bound for the Burrangong goldfields, which again stirred up the European miners. With no troops stationed on Lambing Flat, trouble increased. On 30 June 1861 there was a general call among the European miner to band together and expel the Chinese from the goldfields. Some 3000 men assembled at Allandale at Tipperary Gully and marched to Blackguard Gully carrying a flag with a white cross on a blue background, five stars and the words "Roll-up, Roll-up, No Chinese" worked around the border. At Blackguard Gully and later at Back Creek they burned the tents and possessions of the Chinese, slashed off pigtails and forced the Chinese miners out of their encampment. The local newspaper "The Miner" reported that:"Men or rather monsters on horseback armed with bludgeons and whips with field-like fury cutting or rather sawing them [pigtails] off. The atrocities would fill a volume". Aftermath The Chinese took refuge in the camp of the Gold Commissioner. They later made 1568 claims totalling A£40,623 92shillings 6d for their losses, but he Government accepted only 706 claims for A£4,240. Following the Lambing Flat riots in 1861, several public meetings were held at Araluen. The aim of the meetings was to petition the government against allowing Chinese miners to work on goldfields on Crown lands. At one meeting the local member of the Legislative Assembly, Dr Wilson, condemned the actions of European miners at the Lambing Flat riots. In addition to public meetings additional troops arrived at Lambing Flat on 31 July after two weeks marching. Several men were arrested and trialled, and all but one was acquitted due to lack of evidence. The Official Riot Act was read on miners on 14 July 1861. It was the only official reading in New South Wales history. The area known as "Burrangong Goldfields" covered an area of 20 miles (32 km) by 10 miles (16.5 km). It was regarded as the richest and most populous in the state with 470,000 ounces of gold sent by escort from the fields. The violence of these riots resulted in the government responding to community concern by passing a Chinese Immigration Restriction Act and at an Intercolonial Conference held in 1880 and 1881 uniform restrictive immigration laws were adopted. In 1861 Lambing Flat had its name changed to Young, in honour of Sir John Young, at the time the Governor of New South Wales. With the exhaustion of the gold fields the majority of miners moved on and were replaced by farmers and commercial businesses. The small number of Chinese migrants who stayed in Young after the gold rush contributed to these new activities. Young cherishes its unique and colourful history today. During the Lambing Flat Festival in April there is a re-enactment of the "Roll Up" and reading of the Riot Act. A painting of the Lambing Flat miners waving the "Roll Up" flag, along with the flag itself and other mining artefacts, are on display at the Lambing Flat Folk Museum. Description Blackguard Gully lies on either side of the creek running west/east along Victoria Gully Creek and is used as a reserve. In the early twenty-first century the creek is crossed by a simple wooden bridge and the reserve has open grassland and trees. A sign in the reserve reads:"BLACKGUARD GULLY. THIS MINING AREA WAS ALLOTED TO THE CHINESE AND WORKED BY THEM AFTER THE RIOTS 1861." Condition As at 20 November 2006, there had been no apparent attempt to preserve any indicators of the Chinese occupation of the site. Archaeological potential was assessed as low due to the extensive mine workings that cover the site, but some archaeological deposits may be located in some of the less disturbed areas located towards the edges of the site. The preservation of Blackguard Gully as a reserve has meant it is possible to gain an understanding of the use of this site as a Chinese camp, its relation to the European camp at Tipperary and the distance covered by those who marched on 30 June 1861. Heritage listing Blackguard Gully is of historical significance as the site of one of the worst riots against Chinese miners in Australian history. In late 1860 and early 1861 there were several attacks on Chinese miners. On 30 June 1861 some 3000 Europeans marched against Chinese miners on Lambing Flat goldfields, attacking their two main camps at Blackguard Gully and Back Creek. They carried a flag with the words "Roll-up Roll-up No Chinese", which is now on display in the Lambing Flat Folk Museum. The riot led to the passing of legislation to restrict access to goldfields to aliens and to refuse miners' rights to aliens. The violence of these riots resulted in the government responding to community concern by passing a Chinese Immigration Restriction Act and at an Intercolonial Conference held in 1880 and 1881 uniform restrictive immigration laws were adopted. The march of the Europeans through the town on 30 June 1861 and the later declaration of the Riot Act were of immense significance to the history of the town of Young. In 1861 Lambing Flat had its name changed to Young. Blackguard Gully is associated with the Chinese who camped in the area in the early 1860s and who mined for gold at Lambing Flat. The events of the time are also remembered by the town of Young today with Lambing Flat Festival in April, which includes a re-enactment of the "Roll Up" and reading of the Riot Act. It has potential to yield archaeological information on the use of the site in the 1860s and beyond. Although many gold fields experienced protests against the Chinese, Lambing Flat was unique in the level of organisation of the riots, the purpose-made flag that was carried, and the fact that the site of the riot survives as a public space (Blackguard Gully). Blackguard Gully was listed on the New South Wales State Heritage Register on 13 March 2009 having satisfied the following criteria. The place is important in demonstrating the course, or pattern, of cultural or natural history in New South Wales. Blackguard Gully is of State historical significance as the site of one of the worst riots against Chinese miners in Australian history. The place has a strong or special association with a person, or group of persons, of importance of cultural or natural history of New South Wales's history. Blackguard Gully is of State significance for its association with the Chinese who camped in the area in the early 1860s and who mined for gold at Lambing Flat. The events of the time are also remembered by the town of Young today with Lambing Flat Festival in April, which includes a re-enactment of the "Roll Up" and reading of the Riot Act. The place has a strong or special association with a particular community or cultural group in New South Wales for social, cultural or spiritual reasons. Blackguard Gully is of State cultural significance to the people of Young and NSW as the site of some of the worst riots in Australia. The march of the miners through the town on 30 June 1861 and the later declaration of the Riot Act were of immense significance to the subsequent history of the town. The place has potential to yield information that will contribute to an understanding of the cultural or natural history of New South Wales. It has some potential to yield archaeological information on the use of the site in the 1860s and beyond. The place possesses uncommon, rare or endangered aspects of the cultural or natural history of New South Wales. It has potential to yield archaeological information on the use of the site in the 1860s and beyond. Although many gold fields experienced protests against the Chinese, Lambing Flat was unique in the level of organisation of the riots, the purpose made flag that was carried, and the fact that the site of the riot survives as a public space (Blackguard Gully). The place is important in demonstrating the principal characteristics of a class of cultural or natural places/environments in New South Wales. Blackguard Gully is a representative mining site of the 1860s and several following decades in Australia. See also New South Wales gold rush References Bibliography Attribution External links Category:New South Wales State Heritage Register Category:Young, New South Wales Category:Mines in New South Wales Category:Parks in New South Wales Category:Chinese-Australian history Category:Campsites in Australia Category:Articles incorporating text from the New South Wales State Heritage Register	tomekkorbak/pile-curse-small	Wikipedia (en)
The overall objective is to isolate and identify metabolites of retinol and retinoic acid and to define the role of each of these compounds in specific physiological processes. We plan to generate metabolites and oxidation products of retinoic acid using a model system composed of horseradish peroxidase, FeCl2 and phosphate buffer. These compounds will be isolated and identified as an aid in identifying products produced in vivo.	tomekkorbak/pile-curse-small	NIH ExPorter
Haemophilus ducreyi is the etiologic agent of chancroid, a sexually transmitted genital ulcer disease. Very little Is known about how this unencapsulated. Gram-negative bacterium evades host defenses and causes demrial lesion development. However, it has been shown that H. ducreyi has the ability to prevent phagocytosis of both itself and secondary targets by macrophages in vitro. We identified two extremely large H. ducreyi proteins, designated LspA1 and LspA2, that are released into H. ducreyi culture supernatant fluid and which are necessary for the observed inhibition of phagocytic activity. That these proteins are relevant to disease production was proven by the finding that a H. ducreyi mutant unable to express either LspA1 or LspA2 had drastically reduced virulence in both animal and human models of experimental chancroid. Little is known, however, about how the LspA proteins inhibit phagocytic activity. The proposed research project in this MERIT extension application will investigate the stoicture, function, and expression of the LspA proteins. In the first Specific Aim, we will capitalize on our recent successful cloning of the H. ducreyi IspAl gene to purify a functional recombinant LspAl protein and then determine the composition of the active form of this protein. In the second Specific Aim, we will elucidate the mechanism of action involved in the inhibition of phagocytic activity by the LspA proteins. We already have data which indicate that the LspA proteins can affect signaling pathways that control phagocytosis in macrophages, and our research efforts will be focused on the most proximal elements, and especially the Src family protein tyrosine kinases, in the phagocytic signaling cascade. In the third Specific Aim, we will characterize the H. ducreyi CpxRA two-component signal transduction system that is responsible for control of expression of both the LspA proteins as well as other co-regulated gene products of this bacterium. RELEVANCE (See instructions): The relevance of this research to public health involves the new infomnation that will be gained about H. ducreyi inhibits phagocytosis, one of the primary defense mechanisms of the human body. The ability of phagocytes to engulf and kill bacteria is essential to preventing or curing infectious diseases. Infomnation gained from this study will help us understand how phagocytes control this protective activity.	tomekkorbak/pile-curse-small	NIH ExPorter
Introduction {#Sec1} ============ The natural habitat of the Harris mud crab (Rhithropanopeus harrisii) is the brackish estuarine waters of the Atlantic coast, stretching from the northern regions of the Gulf of Mexico to Nova Scotia in Canada (Petersen [@CR44]). In Europe, the first specimens of this species were observed in 1874 in the Zuiderzee River (Netherlands), and in 1936 their presence was confirmed in the Baltic Sea (Buitendijk and Holthuis [@CR7]). Currently, the Harris mud crab has been reported as a non-indigenous species in 21 different countries (Roche and Torchin [@CR49]). In Poland, the Harris mud crab was first recorded in the 1950s in the Vistula Lagoon (Demel [@CR13]), the estuary of the Vistula, and the Gulf of Gdańsk (Kujawa [@CR32]; Turoboyski [@CR61]; Normant et al. [@CR42]). Research on crab biology in the Gulf of Gdańsk area began with Michalski ([@CR38]) and Kujawa ([@CR32]), and in the western part of the Baltic Sea by Czerniejewski and Rybczyk ([@CR11]) and Czerniejewski ([@CR10]). Analyses by Turoboyski ([@CR61]), Normant et al. ([@CR42]), and Czerniejewski ([@CR10]) showed that these small crustaceans, with a carapace width not exceeding 27 mm, are euryhaline animals that mainly feed on detritus and fine zoobenthos. They are preyed upon by fish which are able to regulate their populations in many waters (Turoboyski [@CR61]; Fowler et al. [@CR20]). The Harris mud crab may be one of the vectors of heavy metal transfer in the trophic pyramid in the coastal zone of the southern Baltic Sea, with significant amounts of these elements being supplied by river systems (Szefer [@CR58]). Metals present in the environment are ingested by crabs together with food (from food itself, sediment particles, and water), directly from the water through the respiratory system, and also as a result of adsorption through the carapace (e.g., Nędzarek et al. [@CR40], [@CR41]). Bottom sediments play a particularly important role here. The bottom sediments in which the crabs live accumulate pollutants and therefore constitute a secondary source in the ecosystem (Fang et al. [@CR17]; Ke et al. [@CR29]). These sediments provide food and a habitat to benthic organisms, which are then eaten by fish (Demirak et al. [@CR14]; Vicente-Martorell et al. [@CR63]). As a consequence, the quality and safety of seafood may be at risk (Turkmen et al. [@CR60], Peng et al. [@CR43]). Crustaceans are a valuable source of high-quality protein, fatty acids, and macroelements and microelements such as K, P, Na, Ca, Mg, Cu, Fe, and Zn (Moronkola et al. [@CR39]; Erdem et al. [@CR16]; Islam et al. [@CR26]). However, the Harris mud crab is a relatively small crustacean, and too small for human consumption, but may be used as an additive to fish products used in animal feed production (Jimmy and Arazu [@CR27]). The aforementioned elements are those that are essential for the proper development of organisms. However, organisms may also accumulate non-essential toxic elements (e.g., Hg, Cd, Pb, As). These elements can permanently enter the food chain and are particularly dangerous for human health. Therefore, they are used as environmental quality indicators and their concentration in food is controlled by various international regulations (e.g., Standard of Maximum Levels of Contaminants in Foods, FAO [@CR18], Commission Regulation (EC) No. 1881/[@CR8]; Council Directive 98/83/EC [@CR9]). Cd, Pb, and As concentrations are also regulated in raw material for animal feed (Directive [@CR15]/32/EC). Therefore, it is important to know and evaluate the levels of elements in the raw material, including heavy metals or other potentially toxic elements such as arsenic. To date, the population of Harris mud crabs inhabiting the southern Baltic has not been examined in the context of levels of macroelements and microelements, such as Ca, Mg, Na, K, Fe, Zn, Cu, Al, Ni, As, Pb, and Cd. Therefore, the aim of this research was to assess the content of essential and non-essential elements in the Harris mud crab from the central part of the South Baltic coast against the background of environmental conditions (water and bottom sediments). Material and methods {#Sec2} ==================== Study area {#Sec3} ---------- The research area covered the southern coast of the Baltic Sea to a depth of 5 m near the seaport in Ustka (E 16° 50′ 59.7″, N 54° 35′ 30″) (Fig. [1](#Fig1){ref-type="fig"}). According to HELCOM CORESET BD 2/2011 (Helcom [@CR24]), this is part of sub-basin no. 38, also known as the Polish coastal waters of the Bornholm Basin. These waters are characterized by moderate annual temperature (13.1 °C), low salinity (7.1 PSU), sandy bottom, and intense mixing of the waters (Krzymiński [@CR31]). This last factor, together with sea currents, causes the dispersion and transfer of small material fractions to deeper areas (so-called accumulation areas). According to Szefer ([@CR58]), heavy metals exhibiting affinity for fine particles and organic matter do not accumulate in these shallow sediments, which results in lower concentrations of heavy metals found in bottom sediments in this area compared with deeper Baltic sub-basins (Uścinowicz et al. [@CR62]).Fig. 1The area of sampling water, bottom sediments, and Harris mud crabs from the southern coast of the Baltic Sea, (ST-station) The main source of pollution in the research area is the Ustka seaport located in the estuary of the Słupia River. Antonowicz et al. ([@CR2]) showed extremely high heavy metal concentrations in the central area of the port, with lower concentrations in the outport and in the upstream Słupia River. Likewise, the concentration of heavy metals in sediments at nearby beaches decreased with the distance from the port. Sampling procedure {#Sec4} ------------------ Twenty-four (24) Harris mud crabs were caught between September 22 and November 6, 2016, using a drag net, off the coast of the central Baltic Sea (near the town of Ustka) (Fig. [1](#Fig1){ref-type="fig"}). Each crab was properly cleaned by rinsing with water to remove debris, plankton, and other external adherents. Immediately after sampling, the crabs were stored in a container placed in crushed ice for transport to the laboratory, where they were frozen at − 20 °C until analysis. Water samples were taken at 3 sites (4 samples from each site) near the places where the crabs were caught. Pre-cleaned (rinsed at least three times) 1,5-l polyethylene sampling bottles were immersed about 0.5 m below the water surface, then stored in a cooler box for transport to the laboratory. Seabed sediment samples (0--10 cm) were also taken using a Peterson grab at the same 3 sites (4 samples from each site), kept in ice for transport to the laboratory, then packed in polyethylene bags and frozen at − 20 °C until analysis. All the samples were kept away from metallic materials to avoid contamination. After thawing and drying to a constant weight at 90 °C, the whole body (including meat and exoskeleton) of crabs were crushed in an agate mortar. 1 g ± 0.01 samples were then digested in 10 mL of concentrated ultrapure HNO~3~ (Merck, Germany) in a high-pressure microwave digestor, Speedwave Xpert (Bergoff, Eningen Germany), then diluted with Milli-Q water (18.2 MΩ) to 25 mL. Samples of the habitat sea water were digested with concentrated HNO~3~ at a ratio of 10:1 sample to acid by volume. Seabed sediments, after thawing and drying to a constant weight at 90 °C, were filtered through a 2-mm sieve, then wetted with deionized water. The sediments were then dried to a constant weight at 90 °C and digested with concentrated HNO~3~ at a ratio of 2 g of sediment to 5 ml of HNO~3~ (digestion time, 30 min; temperature, 200 °C). The resulting solution was diluted with deionized water to 25 mL. Elements were determined using a Hitachi Polarized Zeeman atomic absorption spectrometer ZA3000 series (Hitachi High-Technologies Corporation, Tokyo, Japan). Ca, K, Na, and Mg were determined by flame method (FAAS) in an air-acetylene flame. The concentrations of Al, As, Cd, Cu, Fe, Ni, Pb, and Zn were measured using a flameless graphite furnace (GFAAS). According to the analytical methodology presented by the APHA ([@CR3]), dedicated matrix modifiers were used for selected elements, such as palladium in 5% HNO~3~ (Sigmatik, Poland) and cesium chloride-lanthanum chloride buffer solution acc. to Schinkel (Merck, Germany). Calibration curves were made using certified standard solutions (1000 mg/L) from Scharlau (Spain) for Mg, Ca, K, Na, and Fe, and from Merck (Germany) for Al, As, Cd, Cu, Ni, Pb, and Zn. The detection limits were 0.3 ppb (for Al), 0.2 ppb (for Cd and Pb), 0.5 ppb (for Fe and Ni), 0.1 ppb (for Zn), 2.0 ppb (for As), and 1.0 ppb (for Cu). The analytical method was tested using reference fish muscle ERM-BB422 (European Reference Materials, European Commission--Joint Research Center, Institute for Reference Materials and Measurements, Geel, Belgium). The recovery of elements ranged from 95 to 105%, and the precision for the reference materials ranged from 1.2 to 10.1% (Table [1](#Tab1){ref-type="table"}).Table 1Recovery of elements from the reference material (fish muscle ERM-BB422)ElementCertified valueDetermined value (N = 3)RecoverySDppmSD%Ca34203487611021.8K21,40021,6438951014.2Mg1370130417951.2Na28002937911053.2Fe9.49.00.3963.4Cu1.671.690.091015.4Zn1616.80.81051.6Cd0.00750.00720.00089610.1 Statistical analysis {#Sec5} -------------------- Statistical analysis was performed using Statistica v12.0 (StatSoft Inc [@CR55]). Means and standard deviations (SD) were determined. Differences in the accumulation of elements between the Harris mud crab, water, and sediments were calculated using a Kruskal-Wallis test. The level of significance for the statistical tests was p \< 0.05. Results and discussion {#Sec6} ====================== The Harris mud crab is the smallest invasive crab species of the genus Brachyura in the Baltic Sea (Czerniejewski and Rybczyk [@CR11]; Hegele-Drywa and Normant [@CR22]). In the eastern part of the Polish Baltic coast, the width of its carapace ranges from 1.96 to 21.4 mm (Hegele-Drywa and Normant [@CR22]; Hegele-Drywa et al. [@CR23]), and in the western part from 5.6 to 22.9 mm (Czerniejewski and Rybczyk [@CR11]; Czerniejewski [@CR10]). In the results presented by Normant et al. ([@CR42]) and Roche and Torchin ([@CR49]), crabs caught on the central coast of the southern Baltic were quite large in size (the width of the carapace was from 13 to 23 mm), which indicates that they were mature and ready for breeding. The lack of smaller individuals in the samples resulted from the parameters of the equipment used for fishing. The average carapace width of the individuals in our study (15 mm, Table [2](#Tab2){ref-type="table"}) matched the populations studied in Czerniejewski and Rybczyk ([@CR11]) and Czerniejewski ([@CR10]).Table 2Dry weight, length, and width of the Harris mud crab (Rhithropanopeus harrisii) and the levels of elements in the body (n = 24)IndicatorMeanMinimumMaximumSDDry weightg0.9360.3002.2540.426Widthmm18.013.023.02.19Length15.010.020.02.05Cappm d.w.246,000229,000275,00010,000Mg11,000868012,900935Na861080809490416K378028304310284Fe183010402590366Al18411133067Zn62.651.587.67.7Cu25.018.437.34.8Ni0.5430.3781.0420.181As0.2880.2100.4360.063Pb0.1400.1080.2380.029Cd0.00170.00030.00700.0019SD, standard deviation In our study, the concentrations of the elements determined in the whole body (including meat and exoskeleton) of the Harris mud crab could be arranged in the following descending order: Ca \> Mg \> Na \> K \> Fe \> Al \> Zn \> Cu \> Ni \> As \> Pb \> Cd (Table [2](#Tab2){ref-type="table"}). That order was different in the surrounding water (Na \> Mg \> Ca \> K \> Zn \> Cu \> Fe \> Al \> Ni \> Pb \> As\>Cd) and bottom sediments (Ca \> Fe \> Al \> Mg \> K \> Na \> Zn \> Cu \> Ni \> Pb \> As\>Cd) (Table [3](#Tab3){ref-type="table"}). The concentrations of all elements were significantly higher in the crabs than in the water, with Ca, Mg, Na, K, Fe, Zn, and Cu significantly higher than in the bottom sediments (Table [4](#Tab4){ref-type="table"}). Such a disparity may indirectly indicate the level of contamination of the studied area, especially with non-essential elements. The Baltic Sea is known to be exposed to high levels of anthropogenic stress due to its location and hydrology (Hendożko et al. [@CR25]; Szefer et al. [@CR59]). However, the highest levels of pollution of the southern coast of this sea, including contamination with heavy metals, are found in the area of the Vistula and Odra estuaries. For example, in the sediments of the Bay of Gdańsk, Szefer et al. ([@CR59]) recorded As \> 4 ppm, Pb \> 30 ppm, and Cd \> 0.5 ppm. Similarly high concentrations of these elements were also recorded in sediments from the Pomeranian Bay or Słupsk Farrow. The significantly higher concentrations of non-essential elements observed by Szefer et al. ([@CR59]) and Hendożko et al. ([@CR25]), in comparison with our results, may be due to varying physicochemical properties of sediments across the Baltic Sea coast. The Bay of Gdańsk and Pomeranian Bay are areas which accumulate contaminants and terrigenous material (including organic matter) transported by the Vistula and Odra rivers, respectively. The central-southern Baltic coast is beyond the direct inflow of such high loads of anthropogenic pollution, and the bottom sediments of this area consist mainly of sand, which accumulates less metals than organic material, an important component of the sediments studied by Szefer et al. ([@CR59]) and Hendożko et al. ([@CR25]).Table 3Concentration of elements in the water and bottom sediments from the sampling area (n = 9)ElementWaterSedimentsMeanSDMeanSDCappm12655122675Mg2703240211Na1868825223K77.21.817224Fe0.5020.2451429180Al0.2570.179645124Zn1.2170.2812.7410.186Cu0.5170.1161.6720.492Ni0.00310.00161.2640.204As0.00090.00040.2920.015Pb0.00140.00020.7480.071Cd0.00030.00010.00680.0008SD, standard deviationTable 4The Kruskal-Wallis test for the significance of elemental differences in the Harris mud crab (HMC), water, and bottom sedimentsElementWaterBottom sedimentsElementWaterBottom sedimentsCaHMC0.00000\0.00174\ZnHMC0.00000\0.00174\Water0.35894Water0.35894MgHMC0.00000\0.00173\CuHMC0.00000\0.00174\Water0.35894Water0.35894NaHMC0.00000\0.00000\NiHMC0.00174\0.00174\Water0.35894Water0.00000\KHMC0.00000\0.00173\AsHMC0.00006\1.00000Water0.35894Water0.00035\FeHMC0.00001\0.02957\PbHMC0.00174\0.00174\Water0.11395Water0.00000\AlHMC0.00174\0.00174\CdHMC0.01571\0.00174\Water0.00000\Water0.00001\\Statistically significant, p* \< 0.05 As in the conclusions of Hendożko et al. ([@CR25]), the lower concentrations of Al, Ni, Cd, and Pb in crabs than in sediments found in our study could be due to the low lability of these metals and consequently their low bioavailability to crabs. Although the influence of sediment geochemistry on the bioavailability of heavy metals is not yet fully understood, it is known that it depends on, among others, the binding of elements with fine sand particles, binding force, redox potential, salinity of water, or type of solid phase (Marmolejo-Rodriquez et al. [@CR37]). Nevertheless, it is known that for benthic organisms, including crabs, metals that are easily extracted from sediments or dissolved in water are particularly bioavailable (Hendożko et al. [@CR25]). Generally, it can be concluded that the very high concentrations of Ca and Mg observed in the Harris mud crabs in our study (246,000 and 11,000 ppm respectively) were mainly the levels of these elements in their exoskeletons than in the flesh. This is particularly true for Ca, which in the form of calcium carbonate, in addition to chitin and proteins, is the main constituent of the crustacean exoskeleton structure (Pires et al. [@CR45]). For example, in the study by Boßelmann et al. ([@CR6]), the exoskeletons of crustaceans Maja squinado contained 17.3--27.8% Ca and 1--1.4% Mg, while Pires et al. ([@CR45]) found from about 30.8 to about 56.6% Ca in Cancer pagurus. Fulton and Fairchild ([@CR21]), in their analysis of the whole body of Carcinus maenas found much lower levels, 5.7% Ca and 0.22% Mg as concentrations of these elements are much lower in crustacean flesh, and also exhibiting a wide range of concentrations from 110 to 5640 ppm for Ca, and from 72 to 7670 ppm for Mg (for comparison, see Table [5](#Tab5){ref-type="table"}).Table 5Comparison of Ca, Mg, Na, K, and Fe concentrations in crabs from different regionsSpecies nameHabitatMetalsCaMgNaKFeppmParatelphusa lamellifrons ^a^Padma River, Bangladesh5385--5640----1037--1192423--487Uca tangeri ^b^The Cross River, Nigeria71807670630060601560Callinectes amnicola ^b^The Cross River, Nigeria4020--56401250--18002600--44102000--3610980--1710Podopthalmus vigil ^c^Parangipettai, India1567--301047803570Callinectes amnicola ^d^Ojo River, Nigeria800--900------690--820Cardisoma rotundum ^e^Bay of Bengal, India216876510241369671Callinectes sapidus ^f^Akyazan Lagoon, Turkey3982--4554744--11706639--11,330628--691--Calappa lophus ^g^Parangipettai, India2346--2452786--16091114--14881467--163264.5--68.6Callinectes sapidus ^h^The Acquatina Lagoon, Italy11963500188330203Eriphia verrucosa ^h^The Acquatina Lagoon, Italy45676600325927844.6Cancer pagurus ^h^The Acquatina Lagoon, Italy12864200212038815.7Podopthalmus vigil ^i^Parangipettai, India114--1459.9--25.0115--158.9--74.5--133Charybdis natator ^j^Parangipettai, India115--234182--688364--523248--45310--25Sudananautes africanus ^k^River Osun, Nigeria279--330222--283207--260153--30071--97Eriphia verrucosa ^l^Sinop coast, Turkey8968101423,00030,350129Cancer pagurus ^m^Scottish coast200--19,26072--9001100--18,7801080--48803.2--45^a^Islam et al. ([@CR26])^b^Jimmy and Arazu ([@CR27])^c^Sudhakar et al. ([@CR56])^d^Moronkola et al. ([@CR39])^e^Silambarasan et al. ([@CR51])^f^Küҫükgülmez et al. ([@CR33])^g^Kathirvel et al. ([@CR28])^h^Zotti et al. ([@CR65])^i^Soundarapandian et al. ([@CR54])^j^Soundarapandian et al. ([@CR53])^k^Adeyeye et al. ([@CR1])^l^Erdem et al. ([@CR16])^m^Barrento et al. ([@CR4]) In our study, high concentrations were also recorded for Na, K, and Fe (8610 ppm, 3780 ppm, and 1830 ppm, respectively). The levels of these elements in crustaceans may occur in broad ranges, as shown in Table [5](#Tab5){ref-type="table"}, ranging from 115 to 23,000 ppm for Na; from 153 to 4880 ppm for K, and from 3 to 1710 ppm for Fe (Table [5](#Tab5){ref-type="table"}). Their concentrations in living organisms are usually high due to their significant role in physiological functions, and their high variability is related to various factors, e.g., sexual dimorphism or the season of catch (Jimmy and Arazu [@CR27]; Islam et al. [@CR26]). The seasonal and sex-specific differences are most probably related to the spawning cycle and differences in metabolism, influencing feeding, reproductive state, and weight (Legras et al. [@CR34]). The concentration of Fe in the Harris mud crab was about 22% higher than in the bottom sediments, which were also rich in this metal (1430 ppm, Table [3](#Tab3){ref-type="table"}). Despite this significant difference (p = 0.02957), it can be concluded (after Rainbow [@CR47]) that the adsorption of Fe from sediments on the surface of the carapace could be a significant factor responsible for its concentration in the crab's body. The carapace is made of chitin, which has a high sorptive capacity for metals (Rana et al. [@CR48]). This process could also have been behind the relatively high concentrations of Al and Ni in the Harris mud crab (the concentrations in sediments were higher than in the crab, more than 3 times for Al, and more than 2 times for Ni). The next in terms of concentration were Zn and Cu (62.6 ppm and 25 ppm, respectively) which did not exceed levels recorded in other species of crabs (see Table [6](#Tab6){ref-type="table"}). The concentrations of Zn and Cu in the Harris mud crab were higher than in the bottom sediments (more than 20 times for Zn and about 15 times for Cu). A similar disproportion between Zn and Cu levels in crustaceans and bottom sediments was demonstrated by MacFarlane et al. ([@CR36]) in the Semaphore crab (Heloecius cordiformis). These metals accumulated in the body of crabs, and especially in the liver. For example, Cu in the liver of H. cordiformis ranged from 200 to 600 ppm despite Cu concentrations in sediments ranging from 0.6 to 135 ppm (MacFarlane et al. [@CR36]).Table 6Comparison of essential and non-essential metals concentrations in crabs from different regionsSpecies nameHabitatCuZnPbCdAlNippmXenograpsus testudinatus ^a^Kueishan Island, Taiwan53--290119--6101.83--2.640.49--1.29--0.95--4.76Eriocheir sinensis ^b^Odra Estuary, Poland3.17--21.91.15--26.60.29--0.610.016--0.0252.64--3.490.28--2.71Rhithropanopeus harrisii ^c^Gujarat Purna Estuary, India6.4--37.132--192------16--134Charybdis longicollis ^d^Iskenderun Bay, Turkey77.5--93532.5--805--25.4--111----Scylla serrata ^e^Dapeng Bay, Taiwan68.982270.060.18--1.03Portunus pelagicus ^e^9.9--26.239.9-48.71.280.41--0.45--0.78Thalamita crenata ^e^6.6--25.143.6-50.50.16--0.830.05--0.30--0.16--0.39Scylla serrata ^e^56.8--19217.5--78.51.34--3.701.22--2.71--1.04--1.70^a^Peng et al. ([@CR43])^b^Nędzarek et al. ([@CR40])^c^Dange and Manoj ([@CR12])^d^Firat et al. ([@CR19])^e^Wu ([@CR64]) Zn and Cu are classified as heavy metals essential for animal metabolism in lower concentrations, yet toxic in excess (Rainbow [@CR46], [@CR47]). Invertebrates use physiological and biochemical detoxification processes that allow them to regulate Zn and Cu concentrations and accumulate them in tissues to survive high environmental concentrations of these metals (Rainbow [@CR46]; MacFarlane et al. [@CR36]; Firat et al. [@CR19]). This ability is non-existent with respect to non-essential metals, such as Pb or Cd, which accumulate permanently in tissues and also then exhibit toxic properties (Rainbow [@CR47]). Comparing with literature data (see Table [6](#Tab6){ref-type="table"}), the concentrations of Pb (0.14 ppm) and Cd (0.0017 ppm) recorded in our research can be classified as low, considerably lower than the Standard of Maximum Levels of Contaminants in Foods---for both elements maximum 0.50 ppm (FAO [@CR18], Commission Regulation No. 1881/2006). These metals in the studied crabs could originate from sediments (containing 5 times more Pb and 4 times more Cd than the examined crustaceans). The bioavailability and uptake of non-essential elements by crustaceans depends on different environmental factors such as temperature, salinity, chelating agents, as well as the concentration of these metals in the environment. As benthic organisms have close contact with sediment particles, they accumulate heavy metals via adsorption and food intake (MacFarlane et al. [@CR36]; Firat et al. [@CR19]; Dange and Manoj [@CR12]; Nędzarek et al. [@CR40]; Pires et al. [@CR45]). Bottom sediments could also have been a source of As in the studied crabs, which reached a concentration of 0.288 ppm, not significantly different (p = 1.0000) from sediment concentrations (0.291 ppm), but 300 times higher than in the water (Fig. [2](#Fig2){ref-type="fig"}). The sediment concentrations of As were lower than those recorded in deep-water zones of the Baltic Sea. For example, in Bornholm Deep (depth 118 m) sediment As concentration was 17 ppm, in Gotland Deep (depth 118 m) 13.3 ppm, in the Gulf of Gdańsk (depth 52 m) 5.1 ppm. A similarly low sediment concentration of As (5.7 ppm) was recorded in Słupsk Farrow (depth of 31 m; distance to the shore, 32 km), the region nearest to our research area (Bełdowski et al. [@CR5]). This difference allows us to conclude that the studied crabs caught in the coastal region were not exposed to elevated concentrations of this potentially toxic element. As a consequence, its accumulation was lower than the recorded concentrations in various crab species by other authors (see Table [7](#Tab7){ref-type="table"}) and did not exceed the International Standards for Maximum Levels of As concentrations in food.Fig. 2Variance analysis ANOVA (p \< 0.05) of variation in arsenic distribution in Harris mud crab (HMC), water, and sediments; a, b values marked with the same index do not statistically significantly differTable 7Comparison of As concentrations in crabs from different regionsSpeciesHabitatAsppmRhithropanopeus harrisii ^a^South Baltic Sea, Poland0.288 ± 0.063Eriocheir sinensis ^b^Odra Estuary, Poland0.035--0.111Portunus pelagicus ^c^The Persian Gulf, Iran0.08--0.22Portunus pelagicus ^d^Gulf of Thailand, Thailand4.75 ± 2.10Uca tangeri ^e^Guadalquivir Estuary, Spain1.76 ± 0.08King crab^f^Norwegian surveillance program26.0 ± 3.0Crab^g^Bo Sea, China0.76 ± 0.02^a^Own data^b^Nędzarek et al. ([@CR40])^c^Khoramnejadian and Fatemi ([@CR30])^d^Ruangwises and Ruangwises ([@CR50])^e^Suner et al. ([@CR57])^f^Sloth et al. ([@CR52])^g^Li et al. ([@CR35]) The reported concentrations of Cd, Pb, and As in the Harris mud crab were also below the acceptable concentrations of these elements in feed as standardized by Directive [@CR15]/32/EC, according to which feed materials of animal origin may contain a maximum of 2 ppm Cd, 10 ppm Pb, and 25 ppm As. Summary {#Sec7} ------- The waters in the survey area and bottom sediments can be considered poorly contaminated with non-essential elements and the bioavailability of Al, Ni, Cd, and Pb for Harris mud crabs is low. The obtained results show that the Harris mud crab is rich in Ca, Mg, Na, K, Fe, and essentials metals such as Cu and Zn, and can be a valuable source of these elements. The low concentrations of non-essential metal such as Pb, Cd, and As will not pose a threat to consumers. We can therefore conclude that the invasive Harris mud crab from this Baltic region can be used to prepare well-balanced feed for fish and other animals, and that the introduction of commercial fishing of this crab could help to reduce its population. Publisher's note Springer Nature remains neutral with regard to jurisdictional claims in published maps and institutional affiliations.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Central
380 F.3d 538 UNITED STATES of America, Appellee,v.Carlos LOPEZ, Defendant, Appellant. No. 03-1767. United States Court of Appeals, First Circuit. Heard May 5, 2004. Decided August 19, 2004. Appeal from the United States District Court for the District of New Hampshire, Steven J. McAuliffe, J. COPYRIGHT MATERIAL OMITTED COPYRIGHT MATERIAL OMITTED Robert O. Berger for appellant. Carlos Lopez on brief pro se. Mark E. Howard, Assistant U.S. Attorney, with whom Thomas P. Colantuono, United States Attorney, was on brief for appellee. Before SELYA, Circuit Judge, COFFIN, Senior Circuit Judge, and LYNCH, Circuit Judge. COFFIN, Senior Circuit Judge. 1 A jury convicted Carlos Lopez on eight criminal counts, including conspiracy to distribute cocaine base, distribution of cocaine base, and three firearms violations. On appeal, appellant raises two primary issues. First, he contends that key physical evidence, namely, a quantity of drugs and a loaded .40 caliber handgun, was obtained through an unlawful search of his vehicle. Second, appellant contests the admissibility of certain statements he made to law enforcement officers. He argues that the statements were the product of custodial interrogation that occurred after he invoked his right to counsel. Appellant also raises a series of issues relating to alleged prosecutorial vouching, the reliability of the drug dog used in the vehicle search, and the district court's denial of his motion for judgment of acquittal. Finding no infirmity in the district court's decision to admit both the physical evidence and appellant's statements, and detecting no basis for reversal or remand on any of appellant's other claims, we affirm the conviction on all counts.1 I. Factual Background 2 Acting on a tip from a confidential informant, the Drug Enforcement Administration (DEA) and local law enforcement officers in New Hampshire began surveillance of a series of arranged drug transactions between appellant and Terri Tremblay, an unwitting friend of the informant. The first such arranged buy occurred on May 11, 2001. In what would become a pattern for subsequent transactions, Tremblay met the confidential informant at a Wendy's restaurant in Portsmouth, where the informant gave Tremblay cash — serialized funds provided by the DEA — to purchase crack cocaine. Tremblay and the informant then met Lopez in the parking lot of the Beechstone Condominium complex, across the street from the Wendy's.2 Tremblay entered appellant's car and purchased crack cocaine with the serialized money. She then gave the drugs to the informant. After two such transactions in which the informant served as an intermediary between Tremblay and undercover task force officer John Perrachi, Perrachi began to arrange deals directly with Tremblay. Lopez and Tremblay were arrested on July 25, 2001, during the fifth coordinated transaction. 3 On the night of the arrest, law enforcement officers observed Tremblay drive into the Beechstone parking lot, park her car next to a Dodge minivan, exit her vehicle, and enter the minivan. Officers then converged on the minivan and arrested both appellant, who was in the driver's seat, and Tremblay, who was in the passenger seat. Tremblay and appellant were separated, and each told a different version of events to officers present at the scene. Appellant denied any knowledge regarding drugs, saying only that he met Tremblay in the parking lot because he hoped to have sex with her. Tremblay, however, wanted to cooperate and, according to law enforcement reports, explained that Lopez had brought with him a larger quantity of crack than she had been planning to purchase. 4 Because children lived in the Beechstone apartment complex, officers were particularly concerned with seizing the drugs believed to still be in the vicinity. A preliminary search of the vehicle at the scene of the arrest turned up $280 of the serialized funds (the remaining $20 was found on Tremblay's person), but, despite a drug-sniffing dog alerting three times to the passenger front seat, no drugs. A search of the surrounding wooded area and parking lot failed to yield any results. Due to poor lighting and the presence of a crowd of onlookers that had gathered around the scene, officers transported the van to the Portsmouth Police Department. Tremblay and Lopez, still separated, were also taken to the station. 5 At the station, after answering some initial questions about the registration of the van, appellant indicated he might be interested in cooperating and requested an attorney. DEA Special Agents Steven Story and Norman Houle ceased questioning appellant and returned to the van to continue the search. Appellant was left in the interview room under the supervision of Officer Brandon Drysdale. 6 While searching the van, Story located a wire leading to a locked compartment under the front passenger seat. Suspecting that the compartment contained contraband, Houle went to fetch a camera to document the compartment and its contents. En route, he briefly entered the interview room, told Lopez that he and Story had found "the stuff" and that "the deal was off." Houle left the interview room immediately after making his remark. The compartment was later found to contain sixty-three grams of crack cocaine, a loaded semi-automatic.40 caliber handgun with an obliterated serial number, and a package of photographs bearing Lopez' name. 7 At trial, Drysdale testified that, upon hearing Houle's remark, Lopez became "very sad," remarking repeatedly that he was "fucked" and that "his life was over." Lopez then asked Drysdale what would happen to a person caught possessing both a gun and drugs. Drysdale replied that it was "a bad thing." 8 Prior to trial, appellant submitted a motion to suppress the guns and drugs found in the compartment, as well as his statements to Drysdale. Appellant argued that the search of the vehicle was unreasonable, justified neither as a search incident to arrest nor under the automobile exception to the warrant requirement. He protested that his statements were made during custodial interrogation and without his having waived his Miranda rights and were thus inadmissible. After a hearing, the district court summarily denied the motion. 9 We review the district court's findings of fact with respect to a suppression motion for clear error. United States v. Infante-Ruiz, 13 F.3d 498, 501 (1st Cir.1994). As a general matter, however, we review the district court's ultimate legal determination of probable cause de novo. Ornelas v. United States, 517 U.S. 690, 699, 116 S.Ct. 1657, 134 L.Ed.2d 911 (1996). II. Vehicle Search 10 The Fourth Amendment guarantees "[t]he right of the people to be secure in their persons, houses, papers, and effects, against unreasonable searches and seizures." U.S. Const. amend. IV. Subject to limited exceptions, warrantless searches of private property are per se unreasonable. California v. Acevedo, 500 U.S. 565, 580, 111 S.Ct. 1982, 114 L.Ed.2d 619 (1991); United States v. Donlin, 982 F.2d 31, 33 (1st Cir.1992). The mobility of automobiles and the attendant need to prevent loss of evidence undergirds one such exception. A warrantless search of an automobile will be upheld if "officers have probable cause to believe that the vehicle contains contraband." United States v. Ross, 456 U.S. 798, 808, 102 S.Ct. 2157, 72 L.Ed.2d 572 (1982). 11 The government bears the burden of proving the lawfulness of the search. Mincey v. Arizona, 437 U.S. 385, 390-91, 98 S.Ct. 2408, 57 L.Ed.2d 290 (1978); United States v. Cruz Jimenez, 894 F.2d 1, 7 (1st Cir.1990). Specifically, the government must demonstrate that law enforcement officers had "a belief, reasonably arising out of circumstances known to the seizing officer," that the vehicle "contain[ed] that which by law is subject to seizure and destruction," Carroll v. United States, 267 U.S. 132, 149, 45 S.Ct. 280, 69 L.Ed. 543 (1925).3 Our focus is on "what the agents knew at the time they searched the car," United States v. Goldman, 41 F.3d 785, 787 (1st Cir.1994). 12 At the suppression hearing, both DEA agents and New Hampshire police officers gave consistent and detailed testimony regarding the surveilled transactions, all of which occurred in a similar manner. Officers were able to corroborate information supplied by the confidential source describing the vehicles driven by appellant, including the van used on the night of the arrest. The appellant was positively identified both by the confidential source and agents familiar with him from a prior felony conviction. Two witnesses — Officer Joslin and Agent Houle — personally observed Lopez during surveilled transactions occurring prior to the night of the arrest. Furthermore, at the scene of the arrest, Tremblay explained to officers that Lopez had in his possession a larger quantity of crack cocaine than she intended to purchase, thus leading officers to believe that a substantial amount of drugs remained in the van. Tremblay further described how, as the arrest team converged, Lopez leaned over her in the passenger seat, suggesting that appellant had either hidden or discarded the drugs. The latter possibility was of particular concern to officers given the presence of several children living in close proximity to the arrest site. Finally, a drug dog alerted aggressively in front of the passenger seat, suggesting that drugs were present but concealed.4 In short, the district court reasonably concluded that officers had probable cause to search the van. 13 Appellant nevertheless contends that, under Kyllo v. United States, 533 U.S. 27, 121 S.Ct. 2038, 150 L.Ed.2d 94 (2001), we are required to weigh the evidence of probable cause against the privacy interests of the individual whose property was subject to search. Kyllo is inapposite. In that case, the primary thrust of the court's analysis was "whether the use of a thermal-imaging device ... to detect relative amounts of heat within the home constitutes a `search' within the meaning of the Fourth Amendment." Kyllo, 533 U.S. at 29, 121 S.Ct. 2038. Nowhere does the court conduct the type of balancing suggested by appellant concerning the reasonableness of the search rather than the threshold determination of whether a search occurred. 14 Even if we were to turn to Kyllo for guidance, the recognized privacy interest is of a different caliber from that in the present case because the search there involved a home rather than a car. See New York v. Class, 475 U.S. 106, 112, 106 S.Ct. 960, 89 L.Ed.2d 81 (1986) ("The Court has recognized that the physical characteristics of an automobile and its use result in a lessened expectation of privacy therein[.]"). Although the Supreme Court has acknowledged that the stop and search of a vehicle does present a conflict between "the individual's constitutionally protected interest in privacy and the public interest in effective law enforcement," Ross, 456 U.S. at 804, 102 S.Ct. 2157, the Court has also made clear that "[t]hese interests must yield to the authority of a search" justified by probable cause. Id. at 823, 102 S.Ct. 2157. The fact that the contraband was in a container in a locked, hidden compartment does not justify any extra measure of consideration. The Supreme Court has explicitly stated that "[t]he police may search an automobile and the containers within it where they have probable cause to believe contraband or evidence is contained."5 Acevedo, 500 U.S. at 580, 111 S.Ct. 1982; see also Owens, 167 F.3d at 750 ("[I]f probable cause justifies the search of a lawfully stopped vehicle, it justifies the search of every part of the vehicle and its contents that may conceal the object of the search.") (quoting Ross, 456 U.S. at 800, 102 S.Ct. 2157). Similarly, "efforts to restrict access to an area do not generate a reasonable expectation of privacy where none would otherwise exist," Class, 475 U.S. at 114, 106 S.Ct. 960. 15 The government has presented ample evidence demonstrating that law enforcement officers had probable cause to search the vehicle and the compartment. The relocation of the vehicle from the parking lot to the police station did not deprive the officers of probable cause to search. See Chambers, 399 U.S. at 52, 90 S.Ct. 1975 ("[T]he blue station wagon could have been searched on the spot.... The probable-cause factor still obtained at the station house[.]"). The district court properly denied appellant's motion to suppress the evidence discovered in the vehicle. III. Statements Made to Law Enforcement Officers 16 Appellant next argues that the district court should have suppressed the post-arrest remarks he made to Drysdale after he learned that Houle and Story had located the hidden compartment. See supra at 5. Appellant claims that the admission of his inculpatory remarks violated his rights under Miranda v. Arizona, 384 U.S. 436, 86 S.Ct. 1602, 16 L.Ed.2d 694 (1965). In his brief, appellant admitted that Agent Story advised him of his Miranda rights at the scene of the arrest, and that appellant affirmatively responded that he understood those rights. 17 In order for appellant to make out a claim under Miranda, however, his statements must have been the product of custodial interrogation. Id. at 444, 86 S.Ct. 1602 ("[T]he prosecution may not use statements ... stemming from custodial interrogation of the defendant unless it demonstrates the use of procedural safeguards effective to secure the privilege against self-incrimination."). The protections of Miranda extend beyond actual questioning by the police to include the "functional equivalent" of interrogation, meaning "any words or actions on the part of the police (other than those normally attendant to arrest and custody) that the police should know are reasonably likely to elicit an incriminating response from the suspect." Rhode Island v. Innis, 446 U.S. 291, 301, 100 S.Ct. 1682, 64 L.Ed.2d 297 (1980). 18 Although Story and Houle did formally question appellant about the registration of the van, the agents ceased interrogation when appellant indicated he wanted to talk to his lawyer. Although Lopez remained in custody, any statement made "freely and voluntarily without any compelling influences is, of course, admissible in evidence," Miranda, 384 U.S. at 478, 86 S.Ct. 1602. See Innis, 446 U.S. at 299, 100 S.Ct. 1682. 19 We see no indication that appellant's statements stemmed from custodial interrogation or its functional equivalent. Houle's remark, although suggesting that the case against Lopez was strengthened by discovery of "the stuff," was not designed to elicit an incriminating response. Although our focus must be "primarily upon the perceptions of the suspect, rather than the intent of the police," Innis, 446 U.S. at 301, 100 S.Ct. 1682, it is difficult to see how appellant could have construed a passing remark as the functional equivalent of interrogation. Indeed, Houle left the room immediately after making the comment, signaling to appellant that no response was sought. 20 In United States v. Genao, 281 F.3d 305 (1st Cir.2002), we upheld the admission of a confession blurted out by the defendant in response to an officer's statement — in conjunction with a display of seized contraband — that "[w]e've got a problem here." See id. at 310. We reasoned that the remark was brief, not worded in a particularly confrontational manner, and, in the context of the ongoing search, intended simply to get the defendant's attention before reading him his rights. See id. at 311. Similarly, Houle's succinct remark simply highlighted information that appellant needed to know to convey to his attorney, who at that point was on his way to the station. Cf. United States v. Conley, 156 F.3d 78, 83 (1st Cir.1998) ("A law enforcement officer's mere description of the evidence and of potential charges against a suspect ... hardly can be classified as interrogatory."). 21 Because appellant's voluntary statements, though incriminating, were not the product of custodial interrogation, the district court properly denied the motion to suppress.6 IV. Alleged Prosecutorial Vouching 22 Appellant contends that remarks in the prosecutor's opening and closing statements constituted vouching for an absent witness. No objection was made at trial and thus we review only for plain error. United States v. Newton, 327 F.3d 17, 26 (1st Cir.2003). 23 The registered owner of the van, Bob Cole, was scheduled to testify on the final day of the trial. In his opening statement, the prosecutor mentioned that Cole would testify that he — Cole — never saw the van and did not have a valid driver's license. The night before his scheduled testimony, however, Cole was visited by a defense investigator. Although we do not know what was said to Cole, he was subsequently admitted to the hospital for mental health reasons and was thus unavailable. In his closing statement, the prosecutor explained to the jury that Cole didn't testify "because we've established that even though his name is on the registration, Carlos Lopez kept that van." 24 The prosecution is not permitted to "tell the jury what witnesses who did not testify would have said had they testified," United States v. Palmer, 37 F.3d 1080, 1087 (5th Cir.1994). Neither may the prosecution place the prestige of the government behind a witness nor implicitly vouch for a witness by indicating that the testimony is supported by information not presented to the jury. United States v. Martin, 815 F.2d 818, 821-22 (1st Cir.1987). 25 We discern none of the above errors in the prosecutor's closing remarks. The prosecutor did not offer any indication of the substance of what Cole would have said, but instead simply clarified that other testimony proved that Lopez controlled the vehicle. The prosecutor pointed to evidence presented to the jury — the testimony of Tremblay regarding multiple drug transactions between her and Lopez in the van, the testimony of the mechanic who performed several thousand dollars worth of work on the car at Lopez' request — that proved the same point. V. Denial of Motion for Judgment of Acquittal 26 Appellant's final claim concerns the court's denial of his motion for judgment of acquittal under Fed.R.Crim.P. 29. Appellant's counsel did not submit a motion for acquittal following the close of the government's evidence and, when asked by the judge whether he wished to do so at the conclusion of all the evidence, expressly declined. At the sentencing hearing on May 14, 2003 — three months after the jury was discharged — appellant offered a lengthy and detailed allocution. The court treated the allocution as a Rule 29 motion for acquittal, but then denied the motion. 27 Despite the district court's lenience, we conclude that the issue was waived by the appellant's failure to comply with the procedural requirements of Rule 29, which require the motion to be made by the defendant within seven days "after a guilty verdict or the court discharges the jury, whichever is later[.]" Fed.R.Crim.P. 29(a). Although the court may also "on its own consider whether the evidence is insufficient," it must do so before submission to the jury. Fed.R.Crim.P. 29(c); see also United States v. Davis, 992 F.2d 635, 638 (6th Cir.1993) (concluding that the district court lacked authority to sua sponte enter a judgment of acquittal more than two months after the jury was discharged). We thus review appellant's claim only for "clear and gross injustice," United States v. Hadfield, 918 F.2d 987, 996 (1st Cir.1990). 28 The record fails to reveal such unfairness. We only briefly recite the case against appellant, as there is little need for more extensive analysis. Information supplied by the confidential informant was corroborated during multiple surveillance operations involving Tremblay and appellant. The testimony regarding the five surveilled drug transactions was consistent from all witnesses — including law enforcement agents, the confidential informant and Tremblay. Appellant was positively identified on multiple occasions. A hidden compartment in the van that was maintained and used by the appellant was found to contain drugs, as well as a gun with an obviously obliterated serial number, and photographs of appellant and his girlfriend, thus substantiating knowing possession. Appellant stipulated to his status as a convicted felon, thus supporting his conviction for being a felon in possession of a firearm. In short, we see no basis to disturb the verdict.7 29 Affirmed. Notes: 1 Counsel for appellant submitted two letters pursuant to Fed. R.App. P. 28(j) in which he asserted that, underBlakely v. Washington, ___ U.S. ___, 124 S.Ct. 2531, 159 L.Ed.2d 403 (2004), this court should strike down the federal sentencing guidelines and remand this case. Blakely held that a sentence that was enhanced on the basis of factors found by the judge, rather than the jury, violated the defendant's constitutional right to trial by jury. The appellant in this case, however, received the minimum statutory sentence, and counsel has offered no explanation as to why Blakely would apply. The argument is thus waived. See Mulvihill v. Top-Flite Golf Co., 335 F.3d 15, 28 (1st Cir.2003) (issue deemed forfeited by failure to marshal pertinent facts or engage in reasoned analysis). 2 Out of the five arranged deals, four occurred in the parking lot of the Beechstone apartment complex; the fifth occurred in a manner similar to the other four, but on a nearby side street 3 The government makes no effort to justify the search as a search incident to arrest,see Chambers v. Maroney, 399 U.S. 42, 47, 90 S.Ct. 1975, 26 L.Ed.2d 419 (1970) (acknowledging that search of an automobile occurring at a police station "some time after the arrest ... cannot be justified as a search incident to an arrest"), and thus we focus our analysis on the existence of probable cause for the search. 4 Appellant also challenges the reliability of Turbo, the drug dogSee United States v. Owens, 167 F.3d 739, 749 (1st Cir.1999) ("The existence of probable cause based on an alert by a drug dog depends on the dog's reliability."). Philip Ahlin, the dog's trained handler, testified at the suppression hearing that Turbo was certified at the time of the search and had never — in Ahlin's experience with the dog — given a false indication. Ahlin explained that, during the search, Turbo's interest was consistently focused on the front passenger seat, even when Ahlin directed Turbo to other areas of the van. Cross-examination of Ahlin in no way undermined this evidence of reliability and consistency. We defer to the district court on this matter without further explanation. 5 Appellant argues thatUnited States v. Maple, 348 F.3d 260 (D.C.Cir.2003), applies the Kyllo rationale to warrantless searches of an automobile. Maple, however, dealt with the reasonableness of a search in which there was no probable cause to suspect contraband. The appellant in that case had been stopped for speeding and subsequently arrested for driving with a suspended license. This is markedly different from the facts before us, in which law enforcement officers had a reasonable belief that appellant's vehicle contained crack cocaine. 6 After oral argument, counsel for appellant submitted a Rule 28j letter arguing that admission of appellant's remarks was barred by the Supreme Court's decision inCrawford v. Washington, ___ U.S. ___, 124 S.Ct. 1354, 158 L.Ed.2d 177 (2004). Crawford noted the historical roots of the requirement that "Testimonial statements of witnesses absent from trial have been admitted only where the declarant is unavailable, and only where the defendant has had a prior opportunity to cross-examine." Id. at 1369. Neither unavailability nor absence of opportunity for prior confrontation can apply to a defendant's own remarks. 7 Appellant submitted a pro se brief in which he argued that the initial arrest warrant was not supported by probable cause. Appellant raised the issue of the validity of the arrest warrant only during his allocution at the sentencing hearing. This belated effort fails to preserve the issue for review. It arguably should have been the subject of a pretrial motion, and, at a minimum, should have been raised in the district court at trialSee Fed.R.Crim.P. 12(b)(3)(A) (requiring that a motion alleging a defect in instituting the prosecution must be made before trial); United States v. Nee, 261 F.3d 79, 86-87 (1st Cir.2001)("`Arguments not raised below will be entertained on appeal only in horrendous cases where a gross miscarriage of justice would occur and, in addition, where the newly asserted ground is so compelling as virtually to insure appellant's success.'")(quoting United States v. Haggert, 980 F.2d 8, 11 (1st Cir.1992)). In any event, the argument is utterly without merit, whether it was forfeiture or not.	tomekkorbak/pile-curse-small	FreeLaw
Rawlings Heart of the Hide PRO314-2BC 11.5" RHT Baseball Glove Quantity Product Info: Style #: PRO314-2BC Sport: Baseball Age: Adult Throwing Hand: Right Hand Throw Size: 11 1/2" (11.5 inches) Position: Infield Description: This Heart of the Hide baseball glove features a 31 pattern which means the hand opening has a more narrow fit and the heel is made with thinner padding which makes it easier to close. This pattern is designed to open wider offering a wider pocket when catching and scooping the ball, which makes for a great infielder pattern. With its 11 1/2" pattern, this glove features a flat, shallow pocket which allows fielders to get the ball out of the glove quickly. It works best for 2nd Base or Shortstop positions. These high quality gloves have defined the careers of those deemed "The Finest in the Field®", and are now available to elite athletes looking to join the next class of defensive greats.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
=-1.5cm=24.0cm=16.0cm =0.5cm=0.5cm \#1 \#2 \#3[[Phys. Rev. Lett.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Nucl. Phys.]{} [B \#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3 \#4[[Nucl. Phys.]{} [B \#2]{} \[FS\#1\] (\#3) \#4]{} \#1 \#2 \#3[[Commun. Math. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Phys. Rev.]{} [D \#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Phys. Lett.]{} [\#1A]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Phys. Lett.]{} [B \#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[J. Math. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Prog. Theor. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Suppl. Prog. Theor. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Ann. of Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Proc. Natl. Acad. Sci. USA]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Rev. Mod. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Phys. Reports]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Ann. of Math.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Usp. Mat. Nauk]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Funkt. Anal. Prilozheniya]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Functional Analysis and Its Application]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Bull. Am. Math. Soc.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Trans. Am. Math. Soc.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Invent. Math.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Letters in Math. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Int. J. Mod. Phys.]{} [A \#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Advances in Math.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Reports on Math. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Ill. J. Math.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Acta Phys. Polon.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Theor. Mat. Phys.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[J. Physics]{} [A\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[J. Soviet Math.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Mod. Phys. Lett.]{} [A \#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Sov. Phys. JETP]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Sov. Phys. JETP Lett.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Physica]{} [A \#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Class. Quantum Grav.]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} \#1 \#2 \#3[[Sov. J. Nucl. Phys. (Yadern.Fiz.)]{} [\#1]{} (\#2) \#3]{} łŁ§ [TUW 96–16\ hep-th/9608xxx ]{}\ [ String–Like Description of Gravity\ and Possible Applications for $F$–theory.]{} [^1] [Devoted to the memory of\ Dmitrij V. Volkov]{}\ [Igor A. Bandos]{}, [^2] \ [Abstract]{} The Lorentz harmonic formulation of $D$–dimensional bosonic $p$–brane theory with $D \geq (p+1)(p+2)/2$ coupled to an antisymmetric tensor field of rank $d=(p+1)$ provides the dynamical ground for the description of $d=(p+1)$ dimensional Gravity. It hence realizes the idea of Regge and Teitelboim on a ’string–like’ description of gravity. The simplest nontrivial models of such a kind are provided by free $D$– dimensional $p$–branes in which world volumes are embedded as minimal surfaces. Possible applications of such a model with $d=2+2$ and $D=2+10$ for studying a geometry of bosonic sector of $F$–theory are considered. Some speculations inspired by the proposed model are presented. PACS: 11.15-q, 11.17+y 1 0 In this short note we report briefly the main result of our investigation of $D$–dimensional $p$–brane theory coupled to an antisymmetric tensor field of rank $d=(p+1)$ (referred further as a generalized Kalb–Ramond, or [GKR]{} field): For $D \geq (p+1)(p+2)/2$ this theory describes a general type of $d=(p+1)$ dimensional gravity. Hence it realizes the idea by Regge and Teitelboim [@regge] about ’string – like’ description of gravity and provides the dynamical ground for the description of gravity in the frame of the so–called isometric embedding formalism [@emb]. The details of the derivation of this result and its relation with Poisson–sigma–model approach [@psm] will be the subject of the forthcoming paper [@baku]. As one of the possible applications of the proposed approach we consider briefly a minimal self–dual embedding which seems to be related to $D=2+10$ dimensional $~F$–theory [@Fth1; @Fth2; @Fth3], a topic of intensive recent studies [@Fth4; @Fth5]. [1.]{} The [action for]{} $D$ dimensional bosonic [$p$–brane interacting with]{} generalized Kalb–Ramond [*(GKR)]{} [field* ]{} $B_{\underline{m}_{1}... \underline{m}_{p+1}} \equiv B_{[\underline{m}_{1}... \underline{m}_{p+1}]} (X)$ $$\label{0} S = S^{0}_{D,p} + S^{int}_{D,p}$$ is the sum of the free $p$–brane action [@bzp; @bpstv] $$\label{1} S^{0}_{D,p}= \int\limits^{}_{{\cal M}^{p+1}} {\cal L}^{0}_{p+1} = \int\limits^{}_{{\cal M}_{p+1}} \left( -{{(-1)^p}\over{p!}} (E^{a}e^{a_1}...e^{a_p} - {p\over{(p+1)}} e^{a} e^{a_1}... e^{a_{p}}) \varepsilon_{aa_1...a_{p}} \right)$$ and of the interaction term $$\label{2} S^{int}_{D,p} = - q \int_{{\cal{M}}^{p+1}} B_{p+1}$$ In [(\[2\])]{} $q$ is GKR charge of $p$–brane and the GKR form $$\label{pKR} B_{p+1} = dX^{\underline{m}_{p+1}} ... dX^{\underline{m}_{1}} B_{\underline{m}_{1}... \underline{m}_{p+1}} (X)$$ is pulled back and integrated over the $p$–brane world volume $${\cal M}^{p+1} = \{ (\xi^m)\} = \{ (\tau, \s^1 ,..., \s^p)\}, \qquad ~~~~~~ (m=0,1,...,p)$$ In [(\[1\])]{} the Lagrangian two–form ${\cal L}^{0}_{D,p}$ is constructed from some of the basic one–forms of target space–time [R]{}$^D~~$ [^3] $$\label{4} E^{\underline{a}} = (E^a, E^i) = dX^{\underline{m}} u_{\underline{m}}^{\underline{a}} = ( dX^{\underline{m}} u_{\underline{m}}^{a}, dX^{\underline{m}} u_{\underline{m}}^{i}) \qquad {\underline{a} = 0, \ldots , (D-1) ; ~~ a = 0, \ldots , p}$$ and world volume $$\label{6} e^a = d\xi^m e_m^a(\xi )$$ using the external products of the forms only [^4]. The vielbein of flat target space–time $E^{\underline{a}}~$ [(\[4\])]{} differs from the holonomic basis $\{dX^{\underline{m}}\}$ of cotangent space by a Lorentz rotation whose vector representation is given by the matrix $u^{~\underline{a}}_{\underline{m}}$ $$\label{7} \left( u^{~\underline{a}}_{\underline{m}} \right) = \left(u^{a}_{\underline{m}}, u^{~i}_{\underline{m}}\right) ~~ \in ~~ SO(1,D-1) ~~~~\Leftrightarrow ~~~~ u^{~\underline{a}}_{\underline{m}} \eta^{\underline{m}\underline{n}} u^{~\underline{b}}_{\underline{n}} = \eta^{\underline{a}\underline{b}}$$ The differentials of the moving frame variables $u^{~\underline{a}}_{\underline{m}}$ $$\label{81} d u^{~\underline{a}}_{\underline{m}} = u^{~\underline{b}}_{\underline{m}} \Om^{~\underline{a}}_{\underline{b}} (d) \qquad \Leftrightarrow \qquad \cases { du^{~a}_{\underline{m}} = u^{~b}_{\underline{m}} \Om^{~a}_b (d) + u^{~i}_{\underline{m}} \Om^{ai} (d ) , & \underline{a} = a ; \cr d u^{i}_{\underline{m}} = - u^{j}_{\underline{m}} \Om^{ji} + u_{\underline{m} a} \Om^{ai} (d) & \underline{a} = i \cr }$$ are expressed in terms of the $so(1,D-1)$ valued Cartan $1$–form $$\label{9} \Om^{\underline{a}\underline{b}} = - \Om^{\underline{b}\underline{a}} = \left( \matrix{ \Om^{ab} & \Om^{aj} \cr - \Om^{bi} & \Om^{ij} \cr} \right) = u^{~\underline{a}}_{\underline{m}} d u^{\underline{b}\underline{m}}$$ Let us note that all the variables in the functional [(\[0\])]{}–[(\[2\])]{} shall be considered as world volume fields $$X^{\underline{m}} = X^{\underline{m}} (\xi) , ~~~ u^{~\underline{a}}_{\underline{m}} = u^{~\underline{a}}_{\underline{m}} (\xi ) , ~~~ e^{~a}_{m} = e^{~a}_{m}(\xi) .$$ The detailed consideration of the properties of the action [(\[1\])]{} can be found in Refs. [@bzp; @bpstv]. The moving frame variables [(\[7\])]{} can be regarded as ${{SO(1,D-1)}\over{SO(1,p) \times SO(D-p-1)}}$ Lorentz harmonics [@sok; @bzp; @bpstv] (and references in [@bpstv]). [2.]{} [The equations of motion]{} following from the action [(\[0\])]{}–[(\[2\])]{} naturally split into rheotropic conditions (in the terminology of [@bsv]) $$\label{11} E^a = e^a , \qquad E^i = 0, \qquad \Rightarrow \qquad dX^{\underline{m}} = e^a u^{\underline{m}}_a ,$$ which have the same form as for the free $p$–brane case [@bzp; @bpstv], and the proper dynamical equation $u^{i\underline{m}}\d S /\d X^{\underline{m}} = 0 $. The latter can be written in terms of the pull–back $\Om^{ai}= d\xi^m \Om_m^{ai}$ of the covariant Cartan form $\Om^{ai} = u^a_{\underline{m}} du^{i\underline{m}}$ [(\[9\])]{} $$\label{12kr} \Om^{ai}(\nabla_a) = e_a \Om^{ai} = q { 1 \over {(p+1)!}}\e _{a_0 ... a_p } u^{a_0 \underline{m}_0}\ldots u^{a_p\underline{m}_p} u^{i\underline{m}_{p+1}} H_{\underline{m}_0 \ldots \underline{m}_{p+1}} (X(\xi)) ,$$ and involves the $p$–brane charge $q$ and GKR field strength $$H_{\underline{m}_0 \ldots \underline{m}_{p+1}} (X(\xi)) = (p+1) \partial_{[\underline{m}_0} B_{\underline{m}_1 \ldots \underline{m}_{p+1}]} (X(\xi))$$ in the r.h.s. For the case of a free $p$–brane (or uncharged one: $q=0$), [(\[12kr\])]{} acquires the form $$\label{12} \Om^{ai}(\nabla_a)\equiv e_a^m \Om_m^{ai} = 0 ,$$ Passing from Eqs. [(\[11\])]{} to their selfconsistency (integrability) conditions ($ddX= 0 = d(e^a u^{\underline{m}}_{\underline{a}})$) we can exclude the embedding functions $X(\xi)$ as well as the moving frame fields $u(\xi)$ from our consideration (of course, for $q \not= 0$ the embedding functions remain, in general, in the r.h.s. of Eq. [(\[12kr\])]{}) and get the equations [^5] $$\label{13} e_a \Om^{ai} = 0 , \qquad T^a \equiv {\cal D} e^{a} \equiv de^a - e_b \Om^{ba} = 0 ,$$ written in terms of intrinsic vielbeins $e^a = d\xi^m e^a_m$ and Cartan forms [(\[9\])]{} only. The latter, by definition [(\[9\])]{}, satisfy the Maurer–Cartan equations $$\label{15} d\Omega ^{\underline a\underline b} - \Omega ^{\underline a}_{~\underline c} \Omega ^{\underline c \underline b} = 0, \qquad \cases { {\cal D}\Omega ^{ai} \equiv d\Omega ^{ai} - \Omega ^{a}_{~b} \Omega ^{bi} + \Omega ^{aj} \Omega ^{ji} = 0, \cr {R}^{ab}(d,d)= d\Omega ^{ab} - \Omega ^{a}_{~c} \Omega ^{cb} = \Omega ^{ai} \Omega^{bi}, \cr {R}^{ij}(d,d)= d\Omega ^{ij} + \Omega ^{ij^\prime} \Omega^{j^\prime j} = - \Omega ^{ai} \Omega^{~j}_{a}, \cr }$$ The equations for the forms $\Om^{ai}, \Om^{ab}, \Om^{ij}$ [(\[15\])]{} give rise to the Peterson–Codazzi, Gauss and Ricci equations of the surface theory [@Ei; @geom], respectively. The equations [(\[12\])]{}–[(\[15\])]{} describe the minimal embedding of the free $p$–brane world volume into the flat target space–time and are referred to as geometric approach equations[^6] [@geom; @bpstv; @zero]. For the case of $D=3$ string ($p=1$) these equations can be reduced to the nonlinear Liouville equation [@geom]. Thus the geometric approach relates string theory to exactly solvable nonlinear systems. This can be useful both for extended object theory and for the investigation of exactly solvable nonlinear equation (see, for example, [@zero]). The supersymmetric generalization of the geometric approach for the cases of superstrings and supermembranes was performed in [@bpstv] starting from the geometrodynamic condition. In [@bsv; @bsv1; @rahiv] a generalized action [@bsv] has been used for this purpose. Its pure bosonic limit is given by the functional [(\[1\])]{}. Some results concerning the investigation of the geometric approach equations for the simplest cases of free $N=1~and ~2$ superstrings in $D=3$ can be found in Ref. [^7] [3.]{} Our main point is that the [$p$–brane in $D$ dimensional GKR background provides a model for the description of a general type of $d=p+1$ dimensional gravity for $D\geq d(d+1)/2$]{}. Indeed, Eqs. [(\[13\])]{}, [(\[15\])]{} describe the embedding of arbitrary $d$–dimensional surface into flat $D$–dimensional space–time [@Ei; @geom]. To describe the embedding of the definite surface one has to specify the expression for main extrinsic curvatures $h^i = e_a^m \Om_m^{ai}$. So, as it was noted above, the vanishing of the main curvatures [(\[12\])]{} defines the minimal surface. The key observation is that the interaction with the GKR background does not change eqs. [(\[13\])]{}, [(\[15\])]{}, but replaces [(\[12\])]{} by [(\[12kr\])]{}. This means that the world volume of $p$–branes interacting with the GKR field is embedded as a nonminimal surface and its main curvature is defined by the field strength of the background field [which can be considered as arbitrary function of the embedding coordinates $X(\xi)$]{}. Hence, choosing an appropriate GKR field we can, in principle, describe an arbitrary $d$–dimensional surface in the flat $D$–dimensional space time as a world volume of a charged ($q\not= 0$) $p$–brane. The general theorem about local isometric embedding (see [@Ei; @emb] and refs. therein) guarantees that, if the dimension of target space time is $D \geq (p+1)(p+2)/2$, then we can describe arbitrary curved $d=(p+1)$–dimensional manifold as a surface in such space–time (at least locally). Thus, for such a case the arbitrary $d$ dimensional manifold can be described by the model under consideration. On the other hand, arbitrary curved manifold can be described by the gravity theory with an appropriately chosen matter fields. Hence, one can conclude that the proposed model describes a general type of $d=(p+1)$–dimensional gravity and provides the dynamical ground for the embedding approach used before for the investigation of General Relativity [@emb]. So, it realizes the idea of Regge and Teitelboim [@regge] about a string–like description of gravity. [4.]{} Some [speculations]{} are inspired by the proposed model. The model for $d=4$ gravity is provided by a $3$–brane in $D=10$ dimensional space–time with the $4$–th rank antisymmetric tensor (GKR) background. Thus also our Universe could be considered as such $3$–brane. with the $4$–th rank antisymmetric tensor background. The matter in the Universe appears as a manifestation of that $D=10$ GKR field. In this connection it is interesting that the number $D=10$ of space time dimensions is distinguished by superstring theory, and that a $3$–brane supersymmetric soliton exists in $D=10$ type $IIB$ superstring theory [@hor]. Moreover, this soliton is exceptional for several reasons [@kleb]. In accordance with the Mantonen–Olive conjecture [@mantonen], the dual theory, where solitons become fundamental objects, should exist. Such a dual theory is just one of a (type $IIB$ super–) $3$–brane. The $4$–form GKR gauge field can be coupled naturally to this $3$–brane. If we will not try to solve the GKR field equations together with $3$– brane equations of motion and suppose this field being arbitrary function, the embedding of the 3–brane into flat 10–dimensional Minkowski space–time should be nonminimal and should describe arbitrary curved 4–dimensional (Einstein) space–time, in particular a model for the Universe. An effective action for such a “solitonic” Universe is just the one presented here in eqs. [(\[0\])]{}–[(\[2\])]{}. It may provide a quasiclassical description of the 4–dimensional Universe in string theory. From this point of view the supersymmetric generalization becomes interesting, because it could select the models for the Universe. Indeed, the interaction with super–$p$–branes leads to restrictions on the background even on the classical level (see and refs. therein). [5.]{} The simplest nontrivial case of induced gravity corresponds to the [minimal]{} embedding of the world volume, i.e. to the vanishing GKR background or uncharged $p$–brane. To demonstrate the power of our approach, let us discuss the simplest possible applications of the proposed model related to such case which seems to be of interest for modern directions of development of Superstring theory. Recently the attempts to reach a progress in understanding the nonperturbative aspects of string theory have resulted in the significant comprehension in the duality symmetries [@duality]. The unification of $T$– and $S$–dualities [@u-dual] and the discovery of the duality transformations related the types of (super)string theories which had seemed to be completely different [@str-str] indicate the existence of more general theories which include all the previously considered superstring models [@Mth1]–[@Mth5], [@Fth1]–[@Fth5]. Some set of [self–dual embeddings]{} are related to the most general theory of such a type, which is $D=2+10$ dimensional $F$–theory [^8]. The key property of all of them is self–duality of the world volume field theories. An example of such type embeddings was known few years from $n=2$ (spinning) string theory whose quantum state spectrum contains self–dual gravity only [@vafa] [^9]. The string–like description of gravity gives a natural basis for the description of such embeddings. Let us consider an embedding of $d=2+2$ dimensional manifold into flat $D=2+10$ dimensional ”space–time” with two time–like directions. It is natural to represent a $2+2$ dimensional vector index as a set of two spinor indices of different $SL(2,R)$ groups ($SO(2,2) = SL(2,R)\times SL(2,R)$) using relativistic $d=2+2$ Pauli matrices $$\begin{aligned} \label{sigma} (\tilde{\s }^a)^{\dot{\a}\a} = \left( -i\tau^2, I, - \tau^1, - \tau^3 \right), \qquad \s ^{a}_{\dot{\a}\a} = \left( -i\tau^2, I, \tau^1, \tau^3 \right), \qquad {\nonumber\\}\s ^{a}\tilde{\s }^{b} = \eta^{ab} + 1/2 \varepsilon^{abcd} \s_{c}\tilde{\s }_{d} \qquad \tilde{\s}^{a}\s ^{b} = \eta^{ab} - 1/2 \varepsilon^{abcd} \tilde{\s}_{c}\s_{d} \qquad \end{aligned}$$ In such a way we get $$\begin{aligned} \label{spinor} e^a ~~\rightarrow ~~e^a \tilde{\s}_a^{\dot{\a}\a} = e^{\a\dot{\a}}, \qquad u_{\underline{m}}^a ~~\rightarrow ~~u_{\underline{m}}^a \tilde{\s}_a^{\dot{\a}\a}= u_{\underline{m}}^{\a\dot{\a}}, \qquad {\nonumber\\}u_{\underline{m}}^{\underline{a}} = \left( u_{\underline{m}}^{\a\dot{\a}}, u_{\underline{m}}^{i} \right), \qquad E^{\underline{a}} = \left( E^{\a\dot{\a}}, E^{i} \right) = dX^{\underline{m}} u_{\underline{m}}^{~\underline{a}} \qquad {\nonumber\\}\Om^{\underline{a}\underline{b}} = - \Om^{\underline{b}\underline{a}} = \left( \matrix{ \Om^{\a\dot{\a}~\b\dot{\b}} & \Om^{\a\dot{\a}~j} \cr - \Om^{\b\dot{\b}~i} & \Om^{ij} \cr} \right) \end{aligned}$$ Henceforth, the induced spin connection $\Om^{~b}_a \rightarrow \Om_{\a\dot{\a}}^{~\b \dot{\b}}$ and Riemannian curvature two form $R^{~b}_a \rightarrow R_{\a\dot{\a}}^{~\b \dot{\b}}$ split naturally into self–dual and anti–self–dual parts $$\label{spl} \Om_{\a\dot{\a}}^{~\b \dot{\b}} \equiv \Om^{ab} (\s_a)_{\a\dot{\a}} \tilde{\s}_b^{\dot{\b}\b} = \d_{\dot{\a}}^{~\dot{\b}}\Om_{\a}^{~\b } + \d_{\a}^{~\b} \tilde{\Om}_{~\dot{\a}}^{\dot{\b}} ~,~~~~ \qquad R_{\a\dot{\a}}^{~\b \dot{\b}} = \d_{\dot{\a}}^{~\dot{\b}} R_{\a}^{~\b } + \d_{\a}^{~\b} \tilde{R}_{~\dot{\a}}^{\dot{\b}} \qquad$$ In Eq. [(\[spl\])]{} $$\Om_{\a}^{\b} \propto \Om^{ab} \s^{~~~~\a}_{ab~\b} , \qquad ~~~~~ ~\tilde{\Om}_{~\dot{\a}}^{\dot{\b}} \propto \Om^{ab} \tilde{\s}_{~~~~\dot{\a}}^{ab~\dot{\b}} \qquad$$ $$R_{\a}^{\b} \propto R^{ab} \s^{~~~~\a}_{ab~\b} , \qquad ~~~~~ ~\tilde{R}_{~\dot{\a}}^{\dot{\b}} \propto R^{ab} \tilde{\s}_{~~~~\dot{\a}}^{ab~\dot{\b}} \qquad$$ and, by definition [(\[sigma\])]{}, $$\s ^{ab} = \s ^{[a}\tilde{\s }^{b]} = + 1/2 \varepsilon^{abcd} \s_{cd} \qquad \tilde{\s}^{ab} = \tilde{\s}^{[a}\s ^{b]} = - 1/2 \varepsilon^{abcd} \tilde{\s}_{cd} \qquad$$ The part of the Maurer–Cartan equation [(\[15\])]{} giving rise to the Ricci equation naturally splits in self–dual and anti–self dual parts too $$\label{spl1} R_{\a\dot{\a}}^{~\b \dot{\b}} \equiv R_a^{~b} \s^a_{\a\dot{\a}} \tilde{\s}_b^{\dot{\b}\b} = 1/2 \Om_{\a\dot{\a}}^{i} \Om^{\b\dot{\b}~i} \qquad \rightarrow \cases { R_\a^{~\b} = 1/2 \Om_{\a\dot{\a}}^{i} \Om^{\b\dot{\a}~i} \cr \tilde{R}_{~\dot{\a}}^{\dot{\b}} = 1/2 \Om_{\a\dot{\a}}^{i} \Om^{\a\dot{\b}~i} \cr }$$ For the case of minimal embedding [(\[12\])]{} $\Om^{ai}(\nabla_a)\equiv e_a^m \Om_m^{ai} = 0$, the self duality condition for the induced world volume gravity $$\label{sd1} \tilde{R}_{~\dot{\a}}^{\dot{\b}} =0 \qquad \Leftrightarrow \qquad \Om_{\a\dot{\a}}^{i} \Om^{\a\dot{\b}~i} =0 \qquad$$ has a solution $$\label{sd2} \Om^{\a\dot{\a}~i} = \l^{\b}e_{\b\dot{\b}}~\l^\a ~k^{\dot{\a}\dot{\b}~i} \qquad k^{\dot{\a}\dot{\b}~i} = k^{\dot{\b}\dot{\a}~i}$$ It involves a bosonic spinor field $\l^\a$ and only half of $d=2+2$ dimensional vielbein one–forms $\l^{\b}e_{\b\dot{\b}}$. The bosonic spinor can be regarded as the one related to a $2+2$ dimensional null vector $n_{\a\dot{\a}} = \l_{\a}\mu_{\dot{\a}}$ ($~\Leftrightarrow ~~ n_{\a\dot{\a}}n^{\a\dot{\a}}=0$) appearing in the models related to $F$–theory [@vafa; @Fth2; @Fth4; @Fth5]. The self dual part of Riemannian curvature two–form [(\[spl1\])]{} $$\label{sd3} R_{\a}^{~\b} = \l_\a \l^\b {\cal F}$$ has only one nontrivial component $$\label{sd4} {\cal F} = 1/4 \varepsilon^{\dot{\g}\dot{\d}}~ l^\g e_{\g\dot{\g}}~ l^\d e_{\d\dot{\d}} {\cal R} ,~~~~~~~~ \qquad ~~~ \qquad {\cal R} = k_{\dot{\a}\dot{\b}}^i k^{\dot{\a}\dot{\b}~i}$$ So, the self–dual embedding under consideration is nontrivial if the world volume field $k_{\dot{\a}\dot{\b}}^i$ involved in Eq. [(\[sd2\])]{} has nonzero norm $$\label{sd5} {\cal R} = k_{\dot{\a}\dot{\b}}^{i} k^{\dot{\a}\dot{\b}~i} \not= 0$$ Substituting Eq.[(\[sd2\])]{} into the part of Maurer–Cartan Equation [(\[15\])]{} giving rise to the Ricci equation, one finds that the field strength of the $SO(8)$ gauge field vanishes for the embedding under consideration: $$R^{ij} = - 1/2 \Om_{\a\dot{\a}}^{i} \Om^{\a\dot{\a}~j}= \propto \l_\a \l^\a = 0$$ So, the described embedding of $d=2+2$ dimensional world volume into the flat $D=2+10$ dimensional flat space time is characterized by nontrivial self–dual spin connections and vanishing gauge field. It is interesting to investigate such embedding following the line realized in refs. [@zero; @bsv1] for the minimal embedding of a $1+1$ dimensional world sheet into $D=1+2$. Such an investigation seems to be useful for understanding of the geometry in $F$–theory. In this respect, let us note that the appearance of Liouville and Toda equations in $M$-theory was considered in [@Mth5]. Acknowledgements The author is very grateful to Prof. W. Kummer for numerous helpful considerations at various stages of this work, for careful reading of the manuscript and for the kind hospitality at the Technical University in Vienna, where an important part of this work was done. The author thanks A. Kapustnikov, I. Klebanov, V. Nesterenko, A. Nurmagambetov, T. Ortin, A. Pashnev, D. Sorokin, K. Stelle, Yu. Stepanovskij, M. Tonin, A. Zheltukhin, V. Zima for interest to this work and helpful discussions. I would like to thank Prof. M. Virasoro for the hospitality at the International Center for Theoretical Physics (Trieste, Italy), where I have benefited from the lectures presented at the ”II Trieste Conference on Recent Developments in Statistical Field Theory” and the ”Spring School and Workshop on String Theory, Gauge Theory and Quantum Gravity” as well as from a number of useful conversations. This work was supported in part by INTAS and the Dutch Government Grant N[94–2317]{} and by the Austrian Science Foundation under the Project [P–10221]{}. [99]{} T. Regge and C. Teitelboim, [Proc. First Marcel Grossman Meeting, Trieste, Italy, 1975. ]{} ed. R. Ruffini (Amsterdam: North Holland). D. Kramer, H. Stephani, M. Mac–Callum, E. Herlt, Ed. E. Schmutzer, [ Exact Solutions of Einstein Field Equation]{}, Berlin, 1980, (and references therein). T. Strobl, 50 1994 7356;\ W. Kummer, [Unified Treatment of all $1+1$ Dimensional Gravitation Models]{}, [Preprint]{} [TUW–95–11]{}, [Proc. Int. Europhys. Conf. on High Energy Physics, Brussels, 1995]{}.\ W. Kummer and P. Widerin, 52 1995 6965–6975;\ M.O. Katanaev, W. Kummer and H. Liebl, [Geometric Interpretation and Classification of Global Solutions in Generalized Dilaton Gravity]{}, [Preprint]{} [TUW–95–09]{}, October 1995, [gr-qc/9511009]{};\ M.O. Katanaev, W. Kummer and H. Liebl, [On the completeness of the Black Hole Singularity in 2d Dilaton Gravity]{}, [Preprint]{} [TUW–95–24]{}, February 1996, [gr-qc/9602040]{}. I. Bandos and W. Kummer, [P-branes in D–dimensional Kalb–Ramond Background as (p+1)– dimensional Gravity]{}, (in preparation) C. Vafa, [Evidence for $F$–theory]{}. [Preprint]{} [HUTP–96/A004, hep-th/9602022]{}; D. Morrison and C. Vafa, [hep-th/9602114]{}, [hep-th/9603161]{} D. Kutasov and E. Martinec, [New principles for String/Membrane Unification]{}, [Preprint]{} [EFU–96–04, hep-th/9602049]{}; D. Kutasov, E. Martinec and O’Loughlin, [Vacua of M–theory and N=2 string]{}, [Preprint]{} [EFU–96–07, hep-th/9603116]{} I. Bars, [Supersymmetry, $p$–branes duality and hidden spacetime dimensions]{} [Preprint]{} [USC–96/HEP–B3, hep-th/9604139]{}; I. Bars, [Duality and hidden dimensions]{} [Preprint]{} [USC–96/HEP–B3, hep-th/9604200]{} H. Nishino and E. Sezgin, [Supersymmetric Yang–Mills Equation in $D=10+2$ dimensions]{}, [Preprint]{}[UMDEPP 97-001, CTP TAMU-25/96, IC/96/124, hep–th/9607185]{}. E. Martinec, [Geometrical Structure of $M$–theory]{}, [hep–th/9608017]{}, and refs. therein. I. A. Bandos and A. A. Zheltukhin, [Theor. Math. Phys.]{} [88]{} (1991) 358; [Phys. Lett.]{} [B288]{} (1992) 77; [Phys. Atom. Nucl.]{} [56]{} (1993) 113–121. [Phys. Part. Nucl.]{} [25]{} (1994) 1065. [Class. Quantum Grav.]{} [12]{} (1995) 609 [hep-th/9405113]{}. [and refs. therein]{}. I. Bandos, P. Pasti, D. Sorokin, M. Tonin and D. Volkov, [Nucl.Phys.]{}[B446]{} (1995) 79–119 ([hep-th/9501113]{}). E. Sokatchev, [Phys. Lett.]{} [B169]{} (1987) 209; 4 1987 237. I. Bandos, D. Sorokin and D. Volkov, 352 1995 269.([hep-th/9502141]{}). D.V. Volkov, [Generalized Action Principle for superstrings and supermembrane,]{} [hep-th/9512103]{}, In: ”Proc. ”SUSY 95”. Paris ([hep-th/9502141]{}). L.P. Eisenhart, [ Riemannian Geometry]{}, Princeton Univ. Press. 1926 [and refs. therein]{}. F. Lund and T. Regge 14 1976 1524;\ R.Omnes 149 1979 269;\ B. M. Barbashov and V. V. Nesterenko, 78 1981 499–506, [84]{} (1982) 471–481;\ A. Zheltukhin, 33 1981 1723 ; 52 1982 73 ; 116 1982 147; 56 1983 230.\ B. M. Barbashov and V. V. Nesterenko, [Introduction to the relativistic string theory]{} World Scientific, 1990, and refs. therein I.Bandos, [On a zero curvature representation for bosonic strings and $p$–branes]{}, [hep–th/9510216]{}, submitted to [Phys.Lett.]{}[B]{}. I. Bandos, D. Sorokin and D. Volkov, [Phys.Lett.]{} [B372]{} (1996) 77, [hep-th/9510220]{}. I. Bandos, [Doubly supersymmetric geometric approach for heterotic string: From Generalized Action Principle to exactly solvable nonlinear equations]{}, [hep-th/9510213]{}, To be published in [Proc. Intern. Conf. on Mathematical Physics, Rahiv, Ukraine, September 1995]{}. D. Sorokin and F. Toppan, [Hamiltonian Reduction of Supersymmetric WZWN Models on Bosonic Groups and Superstrings]{}, [hep-th/9603187]{} P.S. Howe and E. Sezgin, [Superbranes]{}, [Preprint]{} [CERN-TH/96–200]{}, [Texas A & M/CTP TAMU–28/96]{}, [ICTP/IC/96/126]{}, [hep–th/9607227]{}. G.T. Horwitz and A. Strominger, 360 1991 197. S.S. Gubser, I.R. Klebanov and A.W. Peet, [Preprint]{} [PUPT–1598]{} February 1996, [hep-th/9602135]{} C. Mantonen and D. Olive, 72 1977 117 J.A.Shapiro and C.C.Taylor, [Phys.Reports]{} [191]{} (1990) 221, and refs. therein A. Giveon, M. Portati and E. Rabinovici, [Phys.Reports.]{} [244]{} (1994) 77–202;\ A. Strominger, [Black hole condensation and duality in string theory]{} [hep-th/9510207]{},\ J. Polchinski, [Recent results in string duality]{} [hep-th/9511157]{},\ C. Hull, [String Dynamics at Strong Coupling]{} 468 1996 113–154 [hep-th/9512181]{}, [and Refs. therein]{}. C.M. Hull and P.K. Townsend, 438 1995 109 M. Duff, [Strong/Weak Coupling Duality From the Dual String]{} 422 1995 97 ([hep-th/9501030]{});\ E. Witten, [String Theory Dynamics in Various Dimensions]{}, 438 1995 109 ([hep-th/9503124]{});\ C. Hull, [String–String Duality in Ten Dimensions]{} [hep-th/9506194]{} and Refs. in [@duality; @Fth5] P.K. Townsend, 350 1995 184 ([hep-th/9501068]{}); [P-brane Democracy]{}, [hep-th/9507048]{}; 373 1996 68–75, [hep-th/9512062]{}. J. Schwarz, 367 1996 97 ([hep-th/9510086]{}); [hep-th/9509148]{}; [M–theory extensions of T–duality]{}, [hep-th/9601077]{}. J. Schwarz, [Superstring and $M$–theory duality]{}, [Lectures on Spring School on String Theory, Gauge Theory and Quantum Gravity. Trieste, March 1996]{}. P. Horava and E. Witten, 460 1996 506 ([hep-th/9601077]{}) H. Lu, C.N. Pope and K.W. Xu, [Liouville and Toda Solitons in M–theory]{}, [Preprint]{} CTP-TAMU-12/96, IC/96/54, [hep-th/9604058]{} H. Ooguri and C. Vafa, 5 1990 1389; 361 1991 469. A. Popov, 52 1990 842–844; 52 1990 1199–1211. [^1]: Supported in part by the INTAS and the Dutch Government Grant [94-2317]{} and by the Austrian Science Foundation under the Project [P–10221]{} [^2]: Permanent address: Institute for Theoretical Physics, NSC Kharkov Institute of Physics and Technology, Akademicheskaya str., 1, 310108, Kharkov, Ukraine, e-mail: [email protected] [^3]: In the first four sections, for definiteness, one can suppose that the world volume ${\cal M}^{p+1} = {\cal M}^{1,p}$ and target space [R]{}$^D =$[R]{}$^{1,D-1}$ (both with only one space–like direction) are considered. However, the proposed model permits the straightforward generalization for the case with any number of time–like directions, i.e. for ${\cal M}^{d} = {\cal M}^{t,d-t}$ and [R]{}$^D =$[R]{}$^{t,D-t}$. This shall be used in the section 5 to consider an embedding related to $F$–theory [@Fth1]–[@Fth5]. [^4]: Here and below $\Om_r \Om_q = (-1)^{rq} \Om_q \Om_r $, $d(\Om_r \Om_q) = \Om_r d\Om_q + (-1)^{q} d\Om_r \Om_q $ are assumed for product of any $r$–and $q$–forms $\Om_q = dx^{m_q}... dx^{m_1} \Om_{m_1 ... m_q}(x)$ [^5]: It is natural to use spin connections and $SO(D-p-1)$ gauge fields induced by the embedding, i.e. ones coinciding with the pull–back of the Cartan form $\Om^{ab}$ and $\Om^{ij}$ [(\[9\])]{}. [^6]: The same name is used also for more general systems of equations, e.g. for the set [(\[12kr\])]{}, [(\[13\])]{}, [(\[15\])]{} considered before for the case of $D=4$ string by Lund and Regge [@geom], and for the system describing string in $D=3$ de Sitter space, considered by Barbashov and Nesterenko [@geom]. [^7]: Recently the results of investigations of $D=11$ supersymmetric five–brane and type $II$ super–$p$–branes were reported in Ref. , where the technique, which can be regarded as a linearized version of one developed in Ref. [@bpstv], was used. [^8]: They are the embeddings of $d=1+1$ and $d=1+2$ dimensional manifolds into D=2+2 and of $d=2+2$ dimensional one into $D=2+10$ [@Fth2]. It should be stressed that in ref. [@Fth5] specific reasons for the investigation of $D=12+4$ dimensional theories are given. [^9]: We shall note that the embeddings of string theories into hyperbolic string theory living in the space–times with two time like directions were considered in Refs. [@popov].	tomekkorbak/pile-curse-small	ArXiv
Oops! We need your emailYour email is invalid* You can always unsubscribe Aaaw yea! Welcome to the family! You can expect the first email from us within a couple of days. Bead bracelets for men In this category you will find all of our pearl bracelets. The vast majority are made with wooden beads or natural stones and have solid elastic to hold them all together. However, we do offer a few bracelets that are fitted onto strings, such as cotton or nylon, so they can be adjusted in length. Bracelet with wooden beads Bracelets with wooden beads are generally available with either 6mm or 8mm pearls in black, brown or cream colours; wooden beads are the most popular. There are two ways to colour wooden beads. One way is to paint them, which gives them a very glossy surface. The other way is to roll them around in a large drum. This gives them a more natural appearance, with a matte finish showing off the nuances of the wood grain. We carry a selection of both kinds of wooden beads. Knotted bracelets These bracelets are held together by cord, usually braided. Originally made famous by the American Shamballa, but today knotted bracelets are found in many places and designed for men and women. Bracelets with stones All stone bracelets from Trendhim are made with real natural stones. Because natural stones are all unique, no two bracelets are exactly alike. Stones used for male bracelets are typically not as expensive as the ones used in female bracelets. Stone bracelets for men are mostly made with mineral stones. There are exceptions, so we offer pearl bracelets with inexpensive stones as well as high value stones. The rubber band for a bead bracelet with stones should be made out of silicone rubber for maximum life. Stones have a tendency to chew through ordinary rubber bands thus bursting the bracelet apart. That is why all stone bracelets from Trendhim are mounted on silicon rubber. Bracelet size All bracelets on elastic from Trendhim are one-size fits all, which means that they will fit just about any wrist. Most have a circumference of 8.25 inches. Our beaded bracelets are best suited for people with wrists of about 6.3 inches to 8.5 inches. You can measure your wrist as shown in the image above. Go to the top Payment options We accept most debit and credit cards. Contact us if you have questions.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
This video has been removed. This video has been removed. LenaThePlug Lesbian Snapchat Sex Uploaded by Anonymous 1 year ago The video has been added to your member zone favourites. You have already voted for this video! Thanks for your vote!	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Monthly Archives: August 2017 CBS News, TIME Partner For Brain Series Can new brain cells be made? Can memory loss be reversed? Is it possible that a girl in a vegetative condition for more than 20 years could actually have heard throughout that time? As 21st hundred years technology and science open up the mind to exploration as never before, once accepted truths are now being challenged. The series ran in conjunction with Time.com’s in-depth reporting on the subject. On Friday Time hit newsstands, Jan. 19. In his first statement for the broadcast, CBS Evening News contributor Dr. The Early Display National Correspondent Tracy Smith adopted up on the whole tale of Sarah Scantlin, a female who was in a vegetative condition for twenty years and after that miraculously began to speak in 2005. Continue reading → Baxter Healthcare presents stage I inhaled insulin research results Baxter Healthcare Company announced outcomes of a Phase We research that evaluated pulmonary insulin produced with Baxter’s PROMAXX microsphere technology and administered utilizing a small, standard dry out powder inhaler. Baxter presented the Phase We data earlier this whole week in the Respiratory Medication Delivery Europe 2007 Meeting in Paris read suhagracipla.org . The analysis demonstrates that the insulin powder could be successfully administered to the deep lung using an off-the-shelf dried out powder inhaler created for upper airway medication delivery. A complete of 30 topics participated in the randomized, two-way crossover research executed in Germany. Continue reading → People in america believe wounded Iraq war veterans neglected generally As part of the ongoing poll series, Debating Health: Election 2008, a recent survey by the Harvard Opinion Research Program at the Harvard College of Public Health and Harris Interactive finds that a most Americans think that wounded Iraq war veterans do not receive high quality care in armed service and Veteran’s Administration hospitals after they return to the U www.super-avana.com here .S. Comparable majorities feel that veterans requiring rehabilitation treatment and mental health care do not receive top quality care . This survey follows several recent news stories on the grade of healthcare provided to Iraq war veterans. Continue reading → The California Safe and sound Cosmetics System collects this data and helps it be available to the public through their website or titanium dioxide and some with other nonaluminum ingredients. In my underarm deodorant search there were no brands shown that are commonly seen on Television commercials. It would appear that not all cosmetic suppliers are actually sending data to the CSCP site. Or possibly the CSCP is only concerned with reproductive or carcinogenic issue chemicals. They do have plenty of those detailed on a summary of toxins, but some of those come in product searches hardly. But when it involves underarm deodorants, your best bet can be to merely buy what labels are offered in health food stores that say ‘no aluminum.’ Actually, you’re just better off with less commercially advertised cosmetics, period. Continue reading → Ambulatory infusion therapy is definitely a flourishing nationwide trend http://www.viagrainorge.net here . Due to a confluence of health care trends, such as for example an increase in specialty medications that require expert-level administration, a people increasing in age group, and steep healthcare costs, a challenging, but lucrative chance of pharmacies and pharmacists alike has begun to emerge. The ambulatory infusion therapy market is currently estimated to represent between $9 billion and $11 billion in annual US healthcare expenditures.1 According to CVS/caremark’s Insights 2013 Specialty Drug Pattern Report, infused drugs constitute roughly $35 billion of the specialty drug market. Furthermore, specialty medications are expected to improve from $92 billion in 2012 to $235 billion by 2018.2 Many retail pharmacies are taking benefit of these possibilities by supplying both true house infusion services and alternate-site infusion. Continue reading → Shopping in the $1500-$3000 COST RANGE Here is where a few of the machines begin to get much more advanced features. Workout machines in this cost range are starting to push towards the expensive, so the very first thing to consider when looking in this range can be what kind of warranty, services, and support includes your elliptical trainer. Make sure that the trainer offers at least a two year guarantee. Also, you need to be in a position to find most if not all of the features that you are looking for, so make sure to check that the trainer includes all you need before you buy. Shopping in the $3000+ Range Here’s where you obtain the truly gym class elliptical trainers. Continue reading → Changes in rest patterns predict starting point of puberty, says new study Are your 11 – and 12-year-olds keeping up later, dozing off at classes the next day then? Prof cialis 20 mg . Avi Sadeh of TAU’s Section of Psychology shows that adjustments in children’s rest patterns are evident right before the starting point of physical changes associated with puberty. He counsels educators and parents to make certain that pre-pubescent children get the good, healthy sleep that their changing and growing bodies need. ‘It is vital for parents to understand the importance of sleep for their developing children and to maintain their supervision throughout the adolescent years,’ says Sadeh, who reported his analysis findings in a recently available issue of the journal Rest. Continue reading → It was as if the injury primed the mind for learning to be afraid. To further realize why this happened, the researchers analyzed a small piece of brain tissue, the amygdala, which may be the brain’s important hub for dread learning. They discovered that there were more receptors for excitatory neurotransmitters that promote learning significantly. This shows that brain injury leaves the amygdala in a more excitable declare that readies it for acquiring potent dread, added Fanselow. These results now recommend a causal hyperlink between TBI and the improved susceptibility to PTSD, and recognized an important role for the amygdala in this impact. They are critical measures in building from these results to preventative or therapeutic developments, commented Dr.. Continue reading → Barrier methods of contraception, such as for example condoms, are recommended. Consult with your doctor when you might safely become pregnant or conceive a child after therapy.Do not breasts feed while taking this drug.. Capecitabine belongs to the combined group of medicines called antimetabolites – onlinegenericpills Xeloda can be an anti-cancers chemotherapy drug. This drug is classified as an antimetabolite. Indications :Metastatic colon or rectal cancerMetastatic breast cancer Dosage :Used as a pill orally.Take after food with water. .Tablets come in 2 sizes; 150mg and 500mg.Do not crush, chew or dissolve tablets.The number of Xeloda that you shall be taken depends on many factors, including your height and weight, your present health or various other health problems, and the sort of condition or cancer being treated. Continue reading → Canada Wellness Infoway makes best use of its money for EHR tasks, says Auditor General A report released today by the Auditor General of Canada confirms Canada Health Infoway has ‘accomplished much in the eight years since its creation.’ The Auditor General concluded that Infoway is producing the best usage of its money for Electronic Health Record projects, founded appropriate governance management and mechanisms controls in addition to a risk management strategy. ‘I’d like to thank the Auditor General of Canada for her insightful review of Infoway,’ stated H due to depression . Arnold Steinberg, Chairman of Infoway’s Table of Directors. ‘We enjoy her acknowledgement that Infoway is consistent with the purpose, objectives, and conditions lay out in the funding agreements it has with the federal government.’ The Auditor General’s survey includes eight recommendations for improvement of Infoway including strengthening handles for improved general public reporting, contracting goods and services, better documentation of project deliverables, in addition to a technical recommendation related to making sure conformance to requirements. Related StoriesNew approach helps Group Health to increase rates of lifesaving screening for colon cancerHeart of the Rockies Regional INFIRMARY selects Aprima EHRStudy: 10 percent of health care providers prescribe antibiotics for individuals with cool, bronchitis or additional ARI’I have reviewed a large number of reports made by the Auditor General which is just about the most positive audit I recall viewing,’ mentioned the Honourable Michael Kirby, the former senator who chaired the senate committee that produced a seminal statement on the future of healthcare in Canada in 2002. ‘Canada absolutely needs a modern it infrastructure if our health and wellness care system will remain sustainable. This OAG record suggests if you ask me that the oversight duties entrusted to Infoway by the government are in a position.’ ‘We buy into the recommendations manufactured in the statement,’ said Richard Alvarez, CEO and President, Canada Health Infoway. ‘We’ve already implemented appropriate steps to address many of the recommendations; we will implement changes to address any outstanding issues by March 31, 2010.’ The Auditor General states in her report the importance of setting up point-of-service Electronic Medical Information in community-based physician offices to fully realize the value of investments made to date. ‘We couldn’t agree more with the Auditor General that Canada needs to introduce more electronic medical record systems at the community physician level, and this continues to end up being a top priority,’ said Dr. Michael Golbey, Board Chair for the Canadian Medical Association and an associate of Infoway’s Table of Directors. Continue reading → The machine introduces mutations into particular genes, disrupting their sequence and preventing the creation of proteins from those genes. The strategy ensured that in each cell, only an individual gene was knocked out, and that genes in the mouse genome were targeted by the heterogeneous people of cells in lifestyle. The researchers then transplanted the cells into a mouse and discovered that cells treated with the knockout library created highly metastatic tumors. Related StoriesFDA grants accelerated approval for Tagrisso to take care of sufferers with advanced NSCLCNew RNA test of blood platelets may be used to detect location of cancerStudy shows uncommon HER2 missense mutations usually do not spread breasts cancer on their ownUsing next-era sequencing, the scientists were able to identify which genes were knocked out in the primary tumors and in the metastases, indicating that the genes are likely tumor suppressors that normally inhibit tumor development but, when knocked out, promote it. Continue reading → Best Natural Energy Health supplements TO AVOID Fatigue Problem Sometimes, women and men feel drained plus they become worried about the reason why behind the weakness. Professionals are of the opinion that fatigue could be caused because of both mental and physical elements. When this kind is confronted by them of weakness, they begin looking for how exactly to cure this nagging problem caverta cource more info . When this is actually the case of some sociable people, some become cautious plus they look for methods to prevent fatigue issue. There are herbal treatments that can get rid of this condition and may also prevent this problem from occurring. Continue reading → On 16 October, Cleveland BioLabs stated another subsidiary, BioLab 612, had been awarded RUB 149 million over 3 years by the trade ministry toward scientific safety and efficacy assessment of Entolimod in colorectal cancer-;with the requirement that BioLab 612 match the funding. Cleveland BioLabs-;which owns BioLab 612 – wholly;said the requirement is likely to be satisfied primarily through its contribution to the subsidiary of patents released simply by the Eurasian Patent Business. Continue reading → What Exercises Should I Be Doing? For the exercises best suited to building muscles Now. Program writers often create complex Building Muscle tissue programs. The reason being their client becomes bored generally. There is nothing wrong with variety, and if you are a seasoned weight trainer, the body needs it to get through the plateaus it shall experience with long term training. For building muscle However, program writers also understand that although variety has its role, what works best is the basics. Large compound movements, ones that utilize greater than a solitary joint, are crucial: the bench presses, the squats, the chin ups, the lat pull-downs. Weight builds bulk. Also to lift a complete lot of weight you need to incorporate large muscles. Continue reading →	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Top: Ixi and Joe. Bottom: Blake and Zaeli Monogamy Vs. Non-Monogamy: Is A Polyamorous Relationship Right For You? How to know what's best for you and your partner. By Stephen Snyder MD When the email from NBC Today arrived last week, I knew this was going to be an interesting ride. NBC Host Megyn Kelly was planning an episode about “consensual non-monogamy” — something I’ve discussed at length, most recently on Health.com, in a piece titled “How Do You Know Whether You’re Ready For a Three-some?” — and I'd been invited to join the discussion. Why in the world would a traditionally religious sex therapist like myself be talking about non-monogamy? ... The reality is, more couples now are looking at alternatives to traditional monogamy. And I believe we traditionalists should engage fully in the discussion — since we bring a somewhat different point of view. ...One, we’re now more accepting of the fact that people are sexually diverse. Once you accept the reality that some individuals just happen to be gay, bisexual, kinky, or whatever, it’s not a big jump to accepting that some folks just don’t seem to be cut out for traditional monogamy. Still, does non-monogamy work? Current psychological research suggests that, for some couples, indeed it can. ...[Terri Conley finds] in particular that people in what’s known as “polyamorous” relationships (more on that below) actually report less jealousy than people in strictly monogamous relationships. On the negative side, Dr. Conley’s research clearly shows that non-monogamy is still among the most highly stigmatized things a person can do — at least in the US. The show ended up featuring several non-traditional couples who appear to be doing quite well. And for balance, they invited journalist Robin Rinaldi ... During the year in question, Rinaldi had extra-marital relations with ten men and two women, and ended up divorcing her husband and finding happiness with one of the men she met while non-monogamous. I was pleased to see Rinaldi featured together with these happily non-traditional couples on the show, because the contrast indicates what’s probably the most important principle for anyone considering non-monogamy: Don’t choose non-monogomy to cure an unhappy relationship. ...According to most experts, the most enlightened approach to non-monogamy, if that’s what you feel called to do, is what’s called “polyamory.” On the show, Dr. Conley defines polyamory as having permission to experience both sex and love outside the relationship. This distinguishes polyamory from “swinging” and “open marriage,” where usually the expectation is that you’ll only go outside your primary relationship for sex — not for love. I prefer an alternate definition of polyamory — one that I learned from polyamorists Franklin Veaux and Eve Rickert. According to this alternative analysis, swinging and open relationships are really “monogamy-plus.” Like traditional monogamous relationships, they serve to privilege and protect the primary couple. The primary couples sets the rules, and the stability of their relationship is considered paramount. Polyamorous couples tend to rely less on rules, and more on the real needs of the various people involved. These “others” are seen less as need-satisfying objects, and more as full individuals whose needs, feelings, and conflicts are given equal weight. That involves substantially more risk, and a lot more negotiation. But the enterprise takes on a whole new ethical dimension. I was impressed that the non-monogamous individuals who appeared on the show seemed to have crossed this ethical threshold. They took their responsibilities to each other seriously, and they seemed to act with integrity and concern for the needs of all parties involved. ...For religious people like myself, it's not an option at all. But I was impressed by the commitment of the non-traditional couples I heard from on the show, and thought we traditional folks could learn a lot from them about good communication and honestly negotiating for what we need in a relationship. DAMN, THAT WAS GOOD! On NBC's Today Show this morning, Megyn Kelly devoted her whole 9–10 a.m. hour to exploring consensual non-monogamy, including two long, very impressive segments showcasing happy polyfamilies. The high point, in my opinion, was the 10½ minutes devoted to the quad I've been posting about recently.The four segments of the one-hour show are below. Leading off were Terri Conley, a top researcher of consensual non-monogamy, and author and therapist Stephen Snyder, both presenting solid background information and excellent perspectives:The enthusiastic quad of Zaeli Kane (who's been in touch with Polyamory in the News for the last couple weeks and whose writings you've read here), Blake Wilson, Joe Spurr, and Ixi Kirkilis were spot-on: warm, lively, intelligent, displaying easy body language, and acting like people you'd want as friends. They inserted talking point after talking point in a completely natural manner. These folks have a real future as poly spokespeople; I hope they pursue it.In the past I haven't had much good to say about how Adam Lyons presents with his partners Brooke Shedd and Jane Shalakhova, but here they acquitted themselves very well:The show's website just put up a page about them: Three's company? How 1 dad, 2 moms and their kids make a family The fourth segment was with Robin Rinaldi, author ofThe book is a memoir of the year that she and her husband allowed each other an open marriage. It didn't end happily; she admits they did it wrong, and as a result they wound up divorcing. But even she came off as altogether poly-positive and relatable.---------------------------• One of the guests, Stephen Snyder — whom Today may have recruited to voice a religious counterpoint — has published ona glowing article about the show, his fellow guests, and the polyamory option:The whole article (Feb. 28, 2018).Folks, we bowled him over. Let's never underestimate the persuasive power of good character, thoughtfulness, personal lived experience, and good hearts. And as Ralph Waldo Emerson said, "All the world loves a lover."--------------------------Blake writes, "Zaeli and I had fun making a video replying to kinda the worst-of-the-worst YouTube comments. Thought you'd enjoy!" Zaeli Loves Her Haters (March 30). Labels: Blake Wilson, Ixi Kirkilis, Joe Spurr, Megyn Kelly, Show Your Parents, Stephen Snyder, Terri Conley, today show, TV, Zaeli Kane	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
“Bubblegum Crisis”: This late 80s anime series was influenced by “Blade Runner” and other NF faves Over on our Night Flight Plus channel, we now have an 80s Anime category, where you can watch all eight episodes of Bubblegum Crisis, an original video animation (OVA) that was initially produced for the straight-to-video market between the years 1987-1991. The Japanese-made anime series follows the exploits of a kickass all-girl vigilante foursome, armed with unique power armor suits, who battle the forces of the corrupt mega-corporation called Genom in a futuristic, earthquake-destroyed MegaTokyo. The series was heavily influenced by Hollywood-made sci-fi movies of the 1970s and ’80s — including some of Night Flight’s favorites, like Blade Runner(1982) andStreets of Fire(1984), among so many others — and combines several of the same uniquely 80s-era obsessions and fears that gave rise to the cyberpunk cult genre. A short list of those would include fear of nuclear annihilation, hate for unfeeling mega-corporations and fear of rapid scientific and technological developments, a dystopian urban society degenerating into chaos, and the necessary knowledge of post-apocalyptic survival (which reminds us, we still hate robots). Add to all that a combination foxy chicks, rock ‘n’ roll tunes and anime, and you’ve got the formula for Bubblegum Crisis all figured out. Originally, one the BGC series creators — Toshimichi Suzuki — had intended to create a different anime series for the Japanese design studio Artmic (short for Art and Modern Ideolgy for Creation), remaking the 1982 Toho Studios film Techno Police 21C, but after a chance meeting with Junji Fujita of Youmex during a wrap-part of another project, the two men decided to collaborate on what later became Bubblegum Crisis. There are a number of storylines involved in Bubblegum Crisis — often abbreviated as BGC — but essentially here’s what you need to know: the futuristic cyberpunk animated series is set in the year 2032, which, we’re told, is seven years after the Second Great Kanto Earthquake has split Tokyo, Japan, into two, culturally as well as geographically. In its place, a powerful multi-million dollar mega-corporation, Genom Corp., has stepped in and helped to rebuild Tokyo into a sprawling and gloomy new metropolis, called MegaTokyo, but we see in the very first episode (“Tinsel City Rhapsody”) that the city government of MegaTokyo is hopelessly mired in corruption. According to a spin-off anime series, AD Police: To Protect and Serve, the first earthquake happened in 1999 — which was then twelve years into the future when the series was first created — and was said to have destroyed Tokyo for the first time, leaving the city a desolate wastleand before it was re-built as “Genom City.” This three-part follow-up OVA series — released in 1990 — was considered a prequel series in the BGC universe, of which there have been many sequels, prequels, sidestories, and related anime projects, even a TV series, and the overall popularity of BGC has spawned a series of comic books, video games, and even a role-playing game. Back to BGC: Aiding in the restoration of MegaTokyko are bio-chemical cybernetic androids, or cyberoids, which called “Boomers” but they used to be called Voomers (for Voodoo Organic Metal Extension Resource, which we realize spells VOMER). This series/race of mechanoids were initially designed and mass-produced by Genom to order to aid mankind — for multiple purposes, everything from cheap manual labor to prostitution to heavy combat — but much like the cyborgs in Terminator, and the replicants in Blade Runner, these cyberoids are now running rampant, destroying everything in their path. Sometimes they are working alone, while other times they are under the orders or control of ruthless villains, who have turned them into deadly instruments. The AD Police — which apparently stands for “Advanced” Police — are a heavily armed anti-terrorist/ anti-robot crime force, trained to deal with Boomer-related problems — have two different alert systems, one (called Sequence “N”) for whenever the Boomers go on “Nano-Stampede,” and one called Sequence “B,” which is for normal Boomer attacks, when they attack randomly. The AD Police are overwhelmed, however, which is why they’re aided by four young female vigilantes who collectively call themselves the Knight Sabers. Priss Asagari The Knight Sabers are actually members of a glam rock band who play synth-heavy pop-rock, called Priss and the Replicants, who are led by lead singer and biker babe Priscilla “Priss” S. Asagari, a moody 19-year old ass-kicking badass who takes charges in battle situations (she’s also involved in a love/hate relationship with pretty boy AD policeman Leon McNichol). The actual leader of their vigilante gang, though, seems to be Sylia Stingray, who owns the Silky Doll lingerie shop. She is also who is the daughter of the scientist who once worked for the Genom Corp. before he was murdered by Genom’s agents when they stole his Boomer technology (Sylia, who is kind of a calculating mastermind type, might also be a Boomer herself!). The Hard Suits feature a laser gun and explosive charges in their gloves (called “knuckle bombers”) and the suits also connect with the motorcycles they ride (called “Motoslaves”) into an automated modular core system to which different types of heavy weapons can be added. The Knight Sabers pretty much do what all superheroes do, which means they fight against the villains, which for BGC includes Quincy, the Chairman of Genom; Quincy’s right-hand man, Brian J. Mason; and an obnoxious Boomer named “Largo.” The relationships on the show are fairly complicated, with lots of twists and turns, and the plots are fairly straight-forward; for instance, the first episode — “Tinsel City Rhapsody” — involves the Knight Sabers being hired to rescue a little girl from her kidnappers. One of the best aspects of the series, which deserves to be singled out, is the musical soundtrack: in addition to the catchy Japanese-sung glam-pop songs by Priss and the Replicants (mostly sung by Ohmori Kinuko), there is also an exquisite hard-driving score composed by Kouji Makaino. The characters — including the four female leads — were designed by Kenichi Sonoda, while Masami Obari created the mechanical designs (he would also go on to direct episode 5 and 6 in the series). The title for the series, according to Suzuki, was meant to reflect a world in crisis, which in his words he imagined was like “a chewing-gum bubble that’s about to burst.” BGC was also originally planned to be thirteen episodes, not eight — the series was going to be divided into two main storylines, each of them comprising six episodes, with two side stories planned for an additional episode — but legal problems arose between the two companies which jointly held the rights to the series, Artmic and Youmex, and so it was discontinued before all thirteen episodes could be made. The legal issues that beset the Bubblegum Crisis lasted until the late-1990s when Artmic were fully liquidated by 1997 and bankrupt by ’98, and Youmex was absorbed into Toshiba EMI, although BGC (as well as most of Artmic’s titles) are now the intellectual property of AIC (Anime International Company). Bubblegum Crisis was initially created for the direct-to-video (both VHS and Laserdisc) market, initially, and were first released by the AnimEigo company in the U.S.– in Japanese with English subtitles — in 1991, followed in a few years by an English-dubbed version of the series in 1994, also released on VHS and Laserdisc. As for airing on TV, the series — which does contain depictions of violence, adult language, and brief slightly NSFW nudity — was eventually broadcast on a PBS affiliate in San Jose, California (station KTEH) in the 1990s, and then aired over the STARZ cable network, sometime in the year 2000. About Bryan Thomas Bryan Thomas has been a freelancing writer/critic for All Music Guide, assistant editor for the When You Awake blog, and a contributor to Launch, Music Connection, Big Takeover and numerous other publications and entertainment websites, blogs and zines, most of them long gone. He's written more than sixty sets of liner notes. He’s also worked for over twenty years at mostly reissue record labels -- prior to that he worked in bookstores and record stores, going all the way back to the original vinyl daze. He lives in the Miracle Mile neighborhood of Los Angeles, CA.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Page list Tuesday, May 3, 2011 Peer review and transparency There is some evidence that the status of your name or institution affects the conclusions of peer review: There have been many studies of bias - with conflicting results - but the most famous was published in Behavioural and Brain Sciences [14]. The authors took 12 studies that came from prestigious institutions that had already been published in psychology journals. They retyped the papers, made minor changes to the titles, abstracts, and introductions but changed the authors’ names and institutions. They invented institutions with names like the Tri-Valley Center for Human Potential. The papers were then resubmitted to the journals that had first published them. In only three cases did the journals realise that they had already published the paper, and eight of the remaining nine were rejected - not because of lack of originality but because of poor quality. The authors concluded that this was evidence of bias against authors from less prestigious institutions. The solution sometimes proposed is double-blind peer-review – where the referee does not know whose article he/she is reviewing – which is seen as a way of ensuring that famous names and well-known colleagues do not have an easier time getting published than others. Daniel Lemire discusses a paper that found double-blind peer-review to actually hurts “outsiders” more than it leveled the playing field. Criticism also became harsher, and the quality increase was marginal at best. Lemire concludes that transparency is better – interestingly, he makes the transparency argument against both the blinds in the double-blind: He seems to argue both that the author should be known to the referee, and that the referee and the review report should be known to the author: But the best way to limit the biases is transparency, not more secrecy. Let the world know who rejected which paper and for what reasons.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Cycling, and Male Sexual and Urinary Function: Results from a Large, Multinational, Cross-Sectional Study. We explored the relation of cycling to urinary and sexual function in a large multinational sample of men. Cyclists were recruited to complete a survey through Facebook® advertisements and outreach to sporting clubs. Swimmers and runners were recruited as a comparison group. Cyclists were categorized into low and high intensity cyclists. Participants were queried using validated questionnaires, including SHIM (Sexual Health Inventory for Men), I-PSS (International Prostate Symptom Score) and NIH-CPSI (National Institutes of Health Chronic Prostatitis Symptom Index), in addition to questions about urinary tract infections, urethral stricture, genital numbness and saddle sores. Of 5,488 complete survey responses 3,932 (72%) were included in our analysis. On multivariate analysis swimmers/runners had a lower mean SHIM score than low and high intensity cyclists (19.5 vs 19.9 and 20.7, p = 0.02 and <0.001, respectively). No significant differences were found in I-PSS or NIH-CPSI scores, or urinary tract infection history. Cyclists had statistically higher odds of urethral stricture compared to swimmers/runners (OR 2.5, p = 0.042). Standing more than 20% of the time while cycling significantly reduced the odds of genital numbness (OR 0.4, p = 0.006). Adjusting the handlebar higher or even with the saddle had lower odds of genital numbness and saddle sores (OR 0.8, p = 0.005 and 0.6, p <0.001, respectively). Cyclists had no worse sexual or urinary functions than swimmers or runners but cyclists were more prone to urethral stricture. Increased time standing while cycling and a higher handlebar height were associated with lower odds of genital sores and numbness.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
A Brooklyn-based artist is being investigated by Apple and the Secret Service after installing spy camera software on New York Apple Retail Store computers that took pictures of customers and sent them to a remote server. Kyle McDonald initiated the project, entitled People Staring at Computers, in June, using software to capture the expressions of customers using demo Macs in Apple Stores around New York, Mashable reports. Over the course of three days, McDonald installed his software, which captured photos every minute and sent them to a server, on roughly 100 computers in the company's stores. The artist has created a blog displaying the images. In early July, he arranged an unauthorized exhibition at two Apple stores where customers were first shown a picture of themselves and then photos of other Apple store visitors. Earlier this week, McDonald released a video compiling the captured images and showing footage of the exhibition. "We have this expression on our face [when we use computers] that basically says that weâre not interacting with anybody, weâre interacting with the machine,â McDonald said of the project. âEven if there are a lot of people in the room at the Apple store, youâre not interacting with them. If something weird happens, you donât say, âHey, did you see that?ââ After his servers received an image from what appeared to be an Apple technician who had traced the program and installed the software himself at the company's headquarters in Cupertino, Calif., McDonald realized his work had attracted the company's attention. At first, he thought Apple had Days later, four Secret Service agents visited his house with a search warrant for computer fraud. According to the report, they confiscated two computers, an iPod and two flash drives and notified him that Apple would contact him separately. McDonald, who holds a master's degree in electronic arts, maintains that he hasn't broken any laws, although he does admit that his project might make some people uncomfortable. The artist noted that did receive permission from Apple's security guards to photograph in the store and first checked with customers about taking their photos with a camera. He also said people who do not want to be part of his project can ask to be removed. In an email sent to ifoAppleStore, McDonald said, âMy understanding is that legally, these people are in a private space that is open to the public and therefore can be photographed without consent. I asked the Apple store security if it was ok to take pictures, but did not specify the means of taking photos. They said it was good, and encouraged me to take photos." For its part, Apple recently celebrated the 10th anniversary of its retail stores. The company's retail business is in flux, however, as Apple is actively searching for a new retail chief after its senior vice-president of retail Ron Johnson announced that he was leaving after 11 years with the company to become the CEO of retailer J.C. Penney. Johnson is credited with playing an vital role in the success of Apple's retail stores, which have become some of the most profitable and well-branded stores in the industry.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Review: Justice League #22 by Geoff Johns and Ivan Reis A random woman emerges from a cab in New York looking for something she isn’t quite sure to be there….Madame Xanadu’s storefront. She hides in plain sight, using her abilities to help those in distress that find her, which includes her newest customer. She’s having nightmares about violence and fires, she expects something horrible to be happening and her to be the cause of it. Xanadu offers to read her, but all she sees is Batman, Superman, and Wonder Woman standing over the end of the world. And a word, Trinity, and the war that came with it. She reaches to her tarot cards to tell the rest of the story, to figure out how it begins so she can bring it to an end. Starting with Shazam, Billy Batson and friends. Billy wants to scatter Black Adam’s ashes in Kahndaq because he feels it’s the right thing to do, even if he is NOT allowed in that country (nobody is). Xanadu’s attention is quickly turned to the World’s Most Powerful Couple as Superman tries to plan a date and Diana wonders about Despero. Why is she pissed? Because nobody else deals with their villains like she does with the stabbing and killing and neck breaking action. She has no shame in killing, and that lasso makes her sure when they deserve it. Brr, ice queen. Speaking of, time for them to meet Pandora! She’s searching for Superman, whom she believes to have the purest heart there is, and she wants him to help her undue her mistake. Meanwhile, in the JLA, Waller and Trevor discuss Dr. Light and his seeming inability to keep a secret, as he shares all of his classified info with his wife. Again. For the very first time. Same time the rest of the Justice League is examining the crash of the Watchtower and Atom finds a clue. Meanwhile, Pure Heart Superman tries to open Pandora’s Box and we find out that he really is just as human as everyone else. No evil in Superman? Ha! He has the same potential for rage as everyone, he just hides it better. He goes back to normal without the Box, but it’s enough for Pandora to bail. Just as Shazam enters Kahndaq. The League goes in because Batman blames Superman and Wonder Woman showing that it was ‘okay’, and the JLA goes in because they exist to smack the Justice League around. Of course, their entire team hates their orders, but those are the orders. Just like the Kahndaqi army was ordered to start firing tank shells and machine guns at Shazam. Then begins the end of everything, as Superman decides it best to PUNCH Shazam out of there, which leads to him fighting back, and the next thing you know there’s the League and the JLA, face to face, with Billy in the middle and Steve Trevor trying to call the shots Dr. Light gets a bit too supercharged at such close range to Superman and accidentally attacks Wonder Woman and…. It all goes to absolute hell from then on out. What I liked: With Shazam in the main story he didn’t get a backup, which meant the extra pages were folded into the main story. Why yes, I will happily pay the extra buck for extra pages of actual content without complaints. The fact that the logic behind Billy going to Kahndaq, despite every law saying ‘don’t you dare’, he wants to do the right thing and he believes that if Superman and Wonder Woman went, he can too. Totally the reaction of a kid playing adult, and it’s really nice to see Geoff fall back on that moment instead of using it in a throwaway manner. The fact that Superman wasn’t pure enough to open Pandora’s Box without being overcome by his own inner evil. For as much as I love Superman and believe he should be the best humanity has to offer (even if he isn’t human), that’s exactly why I like him having that lack of purity. It makes him more human than any way he may or may not look. Dr. Light. I liked the look, the powers, the personality, and what happens to him. I’m sorry, but dude was just set up to fail miserably and it happened spectacularly. Ivan, Joe, Rod, and Oclair bring the thunder, as always. Seriously, this art team may be the most deserving big title art team on the market right now, everything always looks amazing across the board, and they really do work perfectly with Geoff. They make the most out of his writing, and he makes the most out of their art. It’s been one of the best writer/artist groups in recent memory dating back to Green Lantern (eat you heart out Brian Bendis and Stuart Immonen!). I’ve been expected the Pandora/Shazam ties ever since the Wizard punished her in the first place, but tieing it all together as her releasing the seven deadly sins gives her some added oomph in giving her a connection to the early days of the DCU. I really got a kick out of the JLA members raising their various WTF flags at the idea of being sent to go randomly confront the Justice League as if they were bad guys. The conflict is so unclear that any other reaction would have been forced. What I didn’t like: So yeah, I don’t believe for a minute that the JLA has the firepower to take on the Justice League. J’onn and Baz are their tanks, and they have Katana placed against Wonder Woman. I’m sorry, what? That’s not a fair matchup! Atom’s “I wish I didn’t work for the JLA” moment on Element Woman’s shoulder. Really? Worst secret keeper ever? Worst secret ever? I mean, as a reveal, it would have had better legs had it been built longer than two issues. Now it just feels like an excuse to have her fight with E.W. Diana’s commentary on killing her bad guys. I mean, yes, I get it and it’s true, but her rogues gallery is also mainly mythical characters that were slaughtered in various myths. Not normal people, and when it comes to the normal killable people? She doesn’t kill them. The conflict is ridiculously unclear here. The JLA marches in and tries to pick a fight with the League that goes nowhere until Dr. Light is triggered by The Outsider, and then the manipulation of Superman starts it, but why did the JLA need to be there to bark orders for their first meeting? While foreign soldiers shoot at them for invading their territory? It just feels like the encounter was forced together. Final thoughts: I don’t like Pandora. At all. She just whines, repeats that woe is her, and tries to get other people to do things for her. I’m not actively rooting against her, but there’s also a reason I didn’t give her solo book a shot. Same reason I’m skipping over anything Question related. Between this and his appearances in Phantom Stranger (who I do like) I’ve just yet to see anything to make me believe he’s worthy of being some immortal faceless man. I mean, I liked the gimmick, but someone whose punishment was being stripped of his identity becomes an immortal conspiracy seeking detective that orchestrated Phantom Stranger being stabbed with the Spear of Destiny? I liked old Question. He made sense. Why is Pandora’s Box a three eyed skull? Why did it give Superman a Despero eye? Superman trying to knock the piss out of Shazam as a hello is timeless but also….this guy is just standing there being shot at, he means no apparent harm to anyone, and you’re SUPERMAN; why not ask him what he’s there for before trying to punch him out of the country? Seriously, the League came across as dicks. Though Steve Trevor and his Justice League of AMERICA coming in and saying they had jurisdiction was just….what? The League belongs, formally, to no country and boasts an alien, an Amazon, the King of Atlantis, and a few Americans. The JLA is one hundred percent American made and staking claim to foreign soil. I mean, yes, I understand the Trevor was trying to halt an international incident, but all I saw was dick waving about jurisdiction where nobody had any. When they never bothered to name the girl meeting with Xanadu I thought it was pretty obvious that she was evil. Speaking of, save for Xanadu framing things and Zatanna providing magical help, there is really no mention at all of the Justice League Dark. I get that the Trinity of Sin is more up their alley, but I really hope they aren’t just thrown in towards the end of the next issue to set up their own book. Like, I really don’t want them to wind up an after thought thrown in because they are magical in nature. The Outsider? Interesting. I liked his Flashpoint mini, and I’ve liked the villains stuff in JLA so far, so I’m on board for the reveal. Plus, since he didn’t really exist before then it does count (in my eyes) as a new villain, and given the flops we’ve seen thus far in creating them so far in the New 52 (this book had Graves, who is up there with my least favorite bad guys ever), it’s nice to see one I don’t instantly hate. About The Author Grey Scherl A lifelong reader and self proclaimed continuity guru, Grey is the Editor in Chief of Comics Nexus. Known for his love of Booster Gold, Spider-Girl (the real one), Stephanie Brown, and The Boys. Don't miss The Gold Standard.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
went to the dentist for a cleaning Got the busty dental hygienist 160 shares	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Directions In a large pot, heat the oil and bacon over medium heat. When the bacon starts to render its fat, add the sausage and cook until the bacon crisps up and the sausage turns golden, about 10 minutes. Remove bacon and sausage to a bowl with a slotted spoon. To the pan, add the onions, celery, and bell pepper. Season with a pinch of salt. Saute until tender, then add the garlic, oregano, white pepper and cayenne pepper. Stir and cook until garlic is tender and pot is fragrant. Drain and add the soaked beans. Stir to coat the beans, then add the chicken stock, raise the heat and bring to a boil. Cover and reduce to a simmer, cook for 30 to 40 minutes, or until beans are al dente. Add the bacon, and sausage back into the pot along with the rice. Cook 30 minutes more or until rice is tender and the liquid has absorbed. Stir in chopped fresh parsley just before serving. Season to taste.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
La Llorona Today’s the day you can read The Case Files of Alessandra Clement, and join her as she connects with people who have gone through severe water incidents, using the story of La Llorona, the weeping woman, to connect and guide them through their anguish. Alessandra Clement isn’t your usual psychologist, she’s a psychotherapist. She uses fairy tales, folktales, and legends to connect to her clients’ trauma, and guide them through it. In La Llorona, Clement goes over case files of clients who have experienced a severe water incident with their children. By looking at the Mexican folktale from all angles, Clement relates the story to her clients in a way that allows them to see the similarities between themselves and the story, as well as seeing the ways that they are different, and how they can improve their life by moving away from the story so they don’t have a dastardly end. You can purchase Alessandra’s first case file, La Llorona, on Amazon for kindle. Paperback to follow. Thank you so much to my wonderful editor, Theresa Filo, and my amazing cover artist, Kostis Petridis. Not much thought goes into those that have helped you create something, but I am so appreciate for these two and all of the work they’ve also put into this, as well as all the people who have inspired me throughout the years, resulting in this book. Let’s take a moment to appreciate my amazing cover art, made by Kostis Petridis. He’s an awesome graphic designer, and works hard to make certain he understands what you’re looking for before he creates something completely amazing. I can’t say enough good things about how professional, prompt, and pleasant Petridis is. Cheers for him! You can view his website at kostisgd.com and contact him at [email protected]. I’m ecstatic to announce that after a long hiatus (thank you, horses) I have a new book coming out. You can preorder it now, and it releases on Monday the 27th on kindle. Paperback to follow. A completely new and unique book series, enter the world of Alessandra Clement, a psychotherapist who takes folktales and fairy tales, well known stories, and uses them to connect to trauma they’ve experienced, helping them forge a new path. In the debut series novella Alessandra uses the story of La Llorona, the weeping woman. Alessandra Clement isn’t your usual psychologist, she’s a psychotherapist. She uses fairy tales, folktales, and legends to connect to her clients’ trauma, and guide them through it. In La Llorona, Clement goes over case files of clients who have experienced a severe water incident with their children. By looking at the Mexican folktale from all angles, Clement relates the story to her clients in a way that allows them to see the similarities between themselves and the story, as well as seeing the ways that they are different, and how they can improve their life by moving away from the story so they don’t have a dastardly end.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
I know better. I really do. I used to be one of United's biggest advocates. When people asked me who I would choose to fly on -- somehow mistakenly believing that because I'm an air traffic controller that I have even the vaguest clue which airlines treat their passengers decently -- I would always put United at or very near the top of the list. And for a lot of years, they lived up to that positive attitude. Then, a couple of years back, after their little foray into Chapter 11 and subsequent recovery, I began to run into problems. After 3 reservations with them (and only one flight completed out of the three), I've come to the conclusion that their #1 Customer Service Policy is: LIE to the customer. It all began a few months before I was due to fly out to Burbank, CA for the 2005 Farscape Convention. I had booked my flight pretty early because I had caught a really good deal on the ticket. Almost immediately, I started getting those wonderful e-mails announcing that there had been a schedule change. No big deal. I understand that changing their flight schedules is well within their rights, and it didn't particularly bother me. The only trick was that I had booked through O'Hare. Again, not a big deal as long as you know what you are doing, and plan around one of the biggest perpetual traffic jams in the U.S. air traffic system. I had allowed almost 2 hours to make my connection. Since I was scheduled to depart out of Burlington, VT first thing in the morning, I knew that there was a very high likelihood that I would get into O'Hare before the day's ongoing aerial constipation had an opportunity to develop. Then the real fun began. In an attempt to keep the story from turning into a novel-length epic, suffice it to say that over the space of several weeks and a veritable flood of e-mails, they eventually shortened that connection time down to 40 minutes. FORTY MINUTES?!?!?!?!?!?! That's not considered a 'legal' connection even by United's standards. The minimum recommended connection time through O'Hare, according to United Airlines, is 50 minutes. Minimum. So I called, and asked for a change to my ticket. The answer was ... NO. No change, no chit, no credit, no alternatives. Just ... no. I could kiss my ticket goodbye, or take the flight as it stood. The only alternative they gave me was to move to a later flight OUT of O'Hare, headed for Denver, which would leave me with a 40 minute connection in Denver. In case you're not familiar with the U.S. airline industry, they normally begin boarding 30 minutes before a scheduled departure. So if your flight is 5 minutes late getting off the ground -- which is not an unreasonable expectation when you take into account the time necessary to taxi out from the gate, sit in line near the end of the runway, wait for some arrivals, and finally get cleared for takeoff -- and 5 minutes late arriving, then by the time you and the other 100 passenger manage to emerge from the aircraft in a process reminiscent of half-frozen toothpaste gradually making its way out of the tube, they're going to already be a third of the way through the boarding process for your next flight. At an airport the size of O'Hare or Denver (Denver is HUGE), you simply are NOT going to make your connection. Any ticket agent or customer service rep who tries to convince you otherwise is lying through his or her teeth. I think the high point in the rather frustrating conversation was when the customer service person said, "Ma'am, you must realize that if you miss your connection, or encounter any problem during your flight, we're going to do everything possible to make sure you get to your destination." To which I replied (rather snarkily), "If you are every bit as helpful during my flight as you are being right now, I'm never going to make it to California!!" As far as I could gather from the gulping and lack of smooth (but false) assurances coming from the other end of the phone connection, the training manual hadn't covered that specific reply. Jump to the end of this chapter of the story: I had a free ticket's worth of frequent flier miles racked up on a Capital One VISA account, and I spotted an exceptional fare from Burlington to Burbank on JetBlue. I told United (by letter) to keep their <censored> ticket (no, I didn't really use profanity in the letter), to keep their money, and that I would never fly United again. In an attempt to convey how disgruntled I was, I cut up my United Frequent Flier card, and taped the bits to the bottom of the letter. I had to eat those words, I fear. I did receive a letter in response. It was full of empty, trite phrases, and not a single offer for anything as small as a free drink on board my next flight on United. Yeah ... they want my business, all right. More like they want the contents of my wallet and once they've got their hands on my money, they couldn't care less if I'm happy with the service. Plenty more saps out there to fill their seats. Jump forward to September 2006. I was headed to Dresden, Germany to visit with a friend for two weeks. I discovered that unless I wanted to swim or travel by boat, I was going to wind up riding over the Atlantic Ocean on United Airlines, drat it all! I grit my teeth and booked the ticket. Next time I'll walk. Our flight out of Burlington got delayed, I missed my connection in Washington Dulles, and that's when the games began. I got lied to no less than ten times over the next few hours. I don't mean light-weight, placating lies like "I'm terribly sorry, ma'am." I mean heavy-duty outright lies that prevent a passenger from getting on the earliest flight possible. "I'm sorry, we can't get you on that flight. It's too close to departure time." LIE. I found out later that it's a pain in the ticket agent's butt to do it, but they could have had me on the flight ... if they gave a rat's ass about getting the passenger to his or her destination. "If you go right over there, they can reticket you." LIE. The desk he was pointing at was for domestic travel (within the U.S.) only. Since he was boarding a flight for Frankfurt, Germany, and checking passports in the process, you can't convince me he didn't know we were talking about an international flight. "You'll be fine on standby. I guarantee you'll get on the airplane." LIE. The flight was overbooked, for god's sake!!! Not only did none of the standby passengers not get on the aircraft, they had to solicit volunteers to give up their reserved tickets. "You'll be fine on standby I guarantee you'll get on the airplane." Different flight, same LIE. I said I wanted a reserved seat, even if it meant waiting until the next day. "You'll be fine on standby I guarantee you'll get on the airplane." (Didn't we just go through this?) I had to threaten to tear up the boarding pass if she put me on standby. Upshot: If I didn't take the final standby ticket, I wasn't leaving until the next day anyway, so I figured it was worth the risk. I did eventually get on the aircraft, but mine was the last butt that went into a seat before they closed the door. Yeah, I'll be fine all right. She was one seat away from another United Lie. I eventually got to Germany, but as you might guess from this diatribe, I wasn't too fond of United Airlines by the time I got there. Time for a confession. I went and got stupid ... AGAIN. (When will I ever learn?) I booked a flight from Burlington to Sacramento on United Airlines because their flight schedule matched up with when I wanted to depart and arrive, the price was right ... AND ... I had an upgrade worth of frequent flier miles. WHAT THE HELL WAS I THINKING?!?!?!?!?!?! Here's how upgrades work on United. You check for available seats. The upgrade is listed as available. You apply for the upgrade. They TAKE YOUR MILES, and then they give you the upgrade for the short chunk of the flight from Vermont to Chicago, but wait-list you for the empty seats from Chicago to Sacramento (the part that really counts) and continue selling the seats to the people with money instead of miles. Keep in mind that I checked to see if upgrades were available for that leg before I applied. The answer was yes ... until I applied for the upgrade, when it abruptly changed to no. According to United's policies, since I'm getting the upgrade for a portion of the itinerary, I do NOT get a refund of my miles if I take the upgrade for the first leg of the flight. So I call United right away, within minutes of upgrading, and attempt to 'un-upgrade'. The customer service rep (always keeping in mind that United customer service reps are, as far as I can determine, trained to LIE to the customers rather than tell them something they might not want to hear) tells me that I'll get charged the $100.00 reticketing fee in order to downgrade. <insert the little guy inside my head waving the 'WTF?' sign here> I questioned it more than once, but the rep insisted that I would get charged $100.00 to go from First to Economy. This rep also insisted that I would get a portion of my miles back. I quoted the section of the Upgrade FAQs posted on United's website about not getting my miles back, but the young woman on the other end of the phone, ever duty-bound to her United indoctrination, continued to tell the big honkin' fibs and insisted I'd get a portion of my miles back if I didn't get my upgraded seat between Chicago and Sacramento. As a little prevarication-icing-on-the-cake, I was also told I could call closer to the date of the flight and possibly confirm my upgraded seat between Chicago and Sacramento. By this time, I'm finally and belatedly catching on to the entire LIE gig, so I don't really believe it, but I wasn't about to pay $100.00 to move from Business Class back to economy, so I suck up the loss of my 15,000 miles, I wait a couple of weeks, and I try to confirm an upgraded seat anyway ... just in case there's a fool on the other end of the phone and they give me the seat by accident. This time I at least ran into a rep who didn't lie. I don't get my miles back, I don't get my upgrade (all the big seats up front have been sold), I don't get charged if I want to downgrade, but unfortunately the flight is full, so if I want to downgrade in order to preserve my 15,000 frequent flier miles, I'll be placed on standby status. With the phrase "You'll be fine on standby I guarantee you'll get on the airplane." still ringing in my ears after last summer, I declined to submit to that bit of foolishness for the fourth time in my life. Upshot: I just expended 15,000 frequent flier miles for a 1 hour and 50 minute flight between Burlington and Chicago ... and in the end, it's my fault because I knew ahead of time that United Airlines is the original "rip off the passenger for the most money and give them the least amount possible in return while consistently lying to them at every opportunity" airline of all time. I'm such a frelling sap. If anyone ever catches me making noises about riding on United ever again ... please shoot me. 23 February 2007 -- The Best Laid Plans and All That Jazz I had hoped to get a little writing done tonight ... this morning ... whenever. It is 1:20am, and I just got home from work. This isn't all that unusual for me. When I have this particular shift, I normally get out of work at 12:15am, and walk in the door of the house around 12:30. That changes if a number of factors all come together; 1) there are late arrivals headed for the airport that will arrive some time shortly after midnight; 2) the weather is lousy, so the aircraft will need an instrument approach; and 3) the winds are cranking out of the northwest. When those three elements combine, it means the aircraft require an instrument landing system that the overlying facility cannot provide. The "overlying facility" (overlying, because when we are open, their airspace is above us ... theirs overlies ours) is the Boston Enroute Center, also known as an ARTCC, that takes over our airspace from the time we close until we open again at 5:30am. For a lot of confusing reasons that I won't go into tonight (or this morning, depending on your perspective), the controllers at the Center can't provide the kind of control that allows the aircraft to fly this particular approach. Suffice it to say ... we gotta stay. I usually come home, wander around bumping into walls for a while, relax, feed the cat, chase her around the house several times, unwind, read for a little while, maybe write a little bit, and finally tumble into bed around 2:00 or 2:30. I got a story going earlier this evening, and had planned to write for an hour or two when I got home. Oh well. Having a nice little daisy chain of arrivals moseying down final approach at half past midnight is worth it. Working until 1:00am, on the other hand, is something for young folk. Nine hour days are for the young whippersnappers ... not us over-the-hill old farts. There's tomorrow. The story will still be there, tucked up safe and warm inside my noggin. . 21 February 2007 -- I Gotta Get Out Of This Place I've been on vacation for a majority of the last two weeks, and it has been glorious. (I can never write or say those four words without hearing Aeryn talking to Ennix in 'The Locket' inside my head.) I was supposed to spend just under half of it getting to and from Hunt Valley, Maryland and visiting with a gaggle of Scapers there, but was thwarted by the blizzard last week. I have never had a large storm hit the northeast so perfectly timed and so well-aimed as to completely eliminate all my travel options. I considered bookin' out of town a day early (leaving on Wednesday instead of Thursday), but the storm was coming up from the southwest ... which is to say that it was tracking pretty much right along my route of travel. Buggers. In retrospect, after reading about the kinds of travel debacles that occurred, I'm glad I didn't try it. Among other things, Route 78 in Pennsylvania was closed down for TWO days, United Airlines was leaving passengers stranded in peculiar airports without much in the way of assistance, and JetBlue's dispatch and reservations system suffered (in the words of one of the company's officers) a meltdown. Not that I had planned to fly. Those three examples simply illustrate how bad it was 'out there' last week. Lesson to be learned: Don't travel in February. But, as usual, I digress. This has been the first "nothing planned" vacation I've taken in five or six years. I attended my first 'coagulation' of Scapers in July 2002, and pretty much every day of vacation since then has been to get together with one or more of these extraordinary people. I wouldn't have traded a single one of those moments for anything else, but it's been ... busy. Wonderfully busy, but busy. What is interesting about that and the vacation I just took is just how far behind I have fallen in completing the more boring, mundane things in life. There were about five years of tiny, thoroughly unexceptional tasks piles up around the house ... and that doesn't even count the homeownership type chores like patching the popcorn coating on the bathroom ceiling! (Real exciting stuff.) I've been "puttering" for a week straight, accomplishing nothing worth mentioning, and as of this morning, I feel like I'm pretty much caught up. The other quasi-remarkable (or not remarkable at all, depending on your viewpoint) aspect of taking a two week vacation in order to do nothing concerns getting enough sleep. There have been several occasions over the past 24+ years when I have either been on extended leave (medical leave) or have taken a temporary office job (Quality Assurance or Training), either of which allowed me to go to bed and get up at the same time of day, every day, for either weeks or months. In each instance, it always took a full week for my body to rediscover that little mystery known as 'circadian rhythms', and to settle into a routine. This time around, it has taken the best part of two weeks to 1) settle into something approaching a routine; and 2) to catch up on sleep. Two weeks. Zoikes. I've known for a long time that I'm perpetually mildly to moderately sleep-deprived. I once read that if it takes someone under one minute to fall asleep, that they are probably chronically short on sleep. It usually takes me about 10 seconds! There are nights when I barely remember getting into bed. From where I sit, it's not a big deal. Shift work is part and parcel of the job, after all. I knew I'd be working rotating shifts and peculiar combinations of days off when I signed on to be a controller. Back in the dark ages when I got hired by the FAA, the Air Traffic Academy was still running classes two shifts a day ... a vast improvement over the three-shift schedule some classes ahead of ours had to endure. (Can you imagine trying to learn stuff on third-shift? It's all I can do to keep breathing at 3:00am!) But all of that happened when I was in my 20's. Now I'm coming up on age 50 in a rush. Yes, there's a point to this rambling, disorganized mess. The past two weeks are simply more evidence that I need to get out of this job, and into something else. I don't have any illusions that this is going to happen any time soon. I suspect that, barring any major adjustments to my financial situation, such as hitting the Megabucks for even the smallest jackpot they offer, I will continue to work for the FAA for the next four or five years. But getting enough sleep, and feeling relaxed and well-rested, are precious commodities that cannot be assigned a dollar value. And just as the entire controller workforce is hurtling toward their mid-50's, staffing is dropping at a calamitous rate. There will not be any quick fixes for this problem. The FAA has known that this moment was coming ever since the strike in 1981, and they simply would not, for whatever politically-driven reasons were behind this decision, begin the hiring and training process before the aging controllers began to retire. The FAA keeps chanting that there is not a staffing crisis. Among their many claims, they say that staffing levels are being reduced to more accurately reflect the amount of traffic the facilities are handling; i.e. that we've been overstaffed for many years, and they are simply implementing a correction of sorts. I won't get into that. All other issues aside (and plenty of arguments and claims get hauled into this particular fray), one fact tends to go unanswered. A very, very, very large portion of the controller workforce right now is made up of us gray-hairs. Young whippersnappers can work shift work and still remain attentive and alert. Us old farts are struggling. Just as we need longer turn-arounds between shifts, and a steadier 40-hour work week, we're getting calls for overtime, hold-overs, last minute changes to our work schedules, and less leave. It's a beautiful thing! (Yes, that is undisguised sarcasm.) I had intended to dedicate this entire entry (and tomorrow's) to SNOW!!! But I began snapping more and more pictures, both on Wednesday the 14th, and even more on Thursday, the 15th, so I finally just built a separate page, rather than overload this page of the Mushroom Patch with pictures. The latest snow gallery can be found at the Valentine's Day Blizzard 2007 page. Dearly beloved, we are gathered here today to talk for a few moments about backing up files and, more importantly, the proper use of the "Autosave" feature provided by many programs. Short version: DO IT!!! Longer version: A few years back, I owned a particularly tempermental Compaq laptop that had the rather unfortunate habit of crashing approximately every six months. This was more than a little discouraging, especially when you consider that the laptop I owned prior to "Crashes 'R Us" was also a Compaq, and the last time I checked, it was still plugging along reliably for its new owner even after several upgrades and several bouts of reconstructive surgery. The point about Compaq Mark II is that I believe it was sent to me by the Gods Of Cruel Lessons in order to teach me to back up my frelling harddrive periodically. It worked. After losing 80 pages of what was shaping up into a novel-length story in the first of several total crashes, I became downright obsessive about backing up my files. Just for the record, these were not wimpy, light-weight, blue screen of death, reboot-the-computer-and-all-will-be-well crashes. These were major league crashes that resulted in a complete loss of pretty much everything on the harddrive. Later in life and a few miles down the road to computer literacy, I would eventually learn that the source of the problem was corrupted files within the operating system, possibly due to a power problem inside the laptop itself, and that a true guru could have replaced the files and got the ugly little demon running again. That, however, is ancient history, and the lesson would have been lost on me. So after that bit of hard-won learning, you would think that I would be more conscientious about hitting the "Save" button a bit more often when I am working on any kind of project that requires a significant time investment. Or that I might employ the Autosave feature that is available in so many programs these days. But noooooooooooooooooooooooooo ... I can't be that smart. I have to learn the hard way!!! I have to spend a little over 3 hours yesterday morning typing up a Mushroom Patch entry that (if you'll forgive the conceit) is so funny that I had to stop several times because I was crying and couldn't see the screen, and just as I realize that I had shut off the Autosave feature the last time I used the SiteBuilder software because of an idiosyncrasy in the way that it operates, and that I probably ought to hit the save button (just in case, you know), guess what happened. sigh Fear not. I will retype it at some point. It was too silly and manic not to get it posted here eventually. Sermon over ... for today. On to other shallow insights and possibly meaningless revelations about life. For the past two decades or so, I have wandered through life basing a number of my conclusions about human behavior on a questionable truism I read somewhere in my early twenties. It suggests that most humans view other people's motivations through the lens of their own personality. Sounds pretty simple, and blatantly obvious, doesn't it? But what the author was talking about has to do with assigning motivations to other people's actions, and the limitations that each person's values and morals will place on the conclusions they are able to reach. An over-simplified and somewhat exaggerated example would be that someone who tells lies on a regular basis will normally assume that other people are lying, and therefore won't believe a truthful person when they are being candid. The liar will assume that he (or she) is being told a lie because the other alternatives do not exist in their personal lexicon of behavior, and he will begin searching for some underlying reason why the truthful person is attempting to deceive him. The same goes for the reverse. A person who always tells the truth as a matter of course will repeatedly get caught by surprise when someone lies to them because their brain doesn't tend to head off in that direction initially. I think two things about this theory are obvious. One, it is a massive oversimplification; and two, most of us have probably run into a situation that can be explained by the phenomenon. I have had several situations both at work and in my personal life where people simply would NOT believe that I was doing or saying something for the reason I claimed. The conversation (or argument) took on a surreal, almost nightmarish quality where everything I said was twisted around, misinterpreted, and generally transformed into monstrously mutated form of what I was attempting to say. I believe that the degree of miscommunication depends on the empathy, humility, education, intelligence, and open-mindedness of the individuals involved in the conversation or altercation. If both individuals possess a basic level of awareness that their way of going through life is not the only one, then they can probably put themselves in the other person's shoes long enough to achieve some insight and understanding. If either one of the parties is narrow-minded in any sense of the word, and for any reason at all, then a rather large wall is going to be erected, and the conversation may take on that Dali-esque feel to it that I mentioned before. Just for the record, I feel like what I'm rambling on about here is at least partially self-evident ... but I'm headed somewhere with it. The November 2006 issue of National Geographic ran an article on Reinhold Messner. For those of you who do not want to chase down the link, Messner is considered by some to be the greatest mountain climber of all time. Among his accomplishments was a solo ascent of Mt. Everest without any supplemental oxygen. That's an incredible feat, and probably says a great deal about Messner's personality. I can't imagine a climber of his caliber not being incredibly driven, possibly to the point of being monomaniacal, especially during the actual climb. This is not an average human being with an every-day kind of personality. If he were average, then making it to the summit of Mt. Everest without oxygen wouldn't be a big deal because we would all be doing it. Before I move on, allow me to also point out that Messner isn't American. His family was German, and he was born and raised in south Tyrol. That isn't critical to the discussion beyond the fact that non-Americans should not be expected to act like Americans any more than we should be expected to act like people from other countries or cultures. For the most part, it just ain't gonna happen. It's an offshoot of that 'behavioral lexicon' issue. But back to the point ... which assumes that there is one. This morning, while munching on some toast and drinking my coffee, I was reading the Letters section of the March 2007 issue of National Geographic. I came across this statement about Reinhold Messner sent in by a reader from Colorado: "I cannot recall ever reading about anyone whose life reveals more self-indulgent uselessness. Shame on NGM for devoting valuable space to this arrogant buffoon whose life has been spent solely to please his personal whims." Arrogant buffoon. Interesting choice of words. Interesting conclusion on the part of Senor NGM-Reader. It is tempting to see how thoroughly I can shred Senor Reader's comments, but tearing them apart syllable by syllable isn't the point of this morning's ill-directed diatribe. I will go so far as to discuss the definition of the word "arrogant" for a moment. The English Oxford Dictionary defines arrogant as: "Making or implying unwarrantable claims to dignity, authority, or knowledge; aggressively conceited or haughty, overbearing, presumptuous." The word I tend to focus on is 'unwarrantable'. If anyone has a right to a claim of being an extraordinary human being, I would put Messner at the top of the list. That does not, by any means, imply that a little humility on his part would not be welcomed by the rest of the species; but if he is arrogant, I submit that he has earned it. He claims that his achievements are the result of being more driven, and learning to tolerate more pain than a majority of homo sapiens. I have to wonder if he is a new offshoot of the species -- one that requires less oxygen to survive. The whole reason behind all this typing, however, has very little to do with Messner, and everything to do with my instantaneous conclusion about Senor NGM-Reader's personality. If I were about to go in search of an arrogant buffoon, I'd head for the town listed beneath his name in the Letters section of NGM. We're back to that "you only see what you know" part of the boring psychology lecture. There are a gazillion and one ways to view anyone's life -- not just Reinhold Messner's. I doubt that too many of the species, with the possible exception of Mother Teresa and a few other exceptionally dedicated philanthropists, can claim that they haven't committed some form of self-indulgent uselessness. It's human nature to be self-indulgent and useless. That's why god created couches and television remote controls!! To look at anyone's life as interpreted by someone else -- be it Messner's life as depicted in NGM or Paris Hilton's life as presented in any form of the media any day of the week or the lives of any of a hundred highly visible celebrities or ordinary humans that merit media coverage in any form -- and conclude from afar that they deserve to be called names, strikes me as the action of an arrogant buffoon. So what am I suggesting? Nothin'. This is called the Mushroom Patch, after all ... not the Brain Trust. I got up on my soapbox this morning because the phrase arrogant buffoon struck a nerve. I was once called a pompous twit by someone who I thought was wallowing in some undeserved self-importance, and who tended to lay out arguments in what I considered illogical directions (which could or could not be the definition of a twit, depending on your viewpoint). I also ran into a problem at work a few years back because I was foolish enough to get into a shouting match with an individual who cannot even view the world objectively and clearly, let alone pick out the "truth" in a situation. I would refer to him as a pathological liar, except he probably is telling the truth ... as he sees it. We got into an argument, and I eventually blew my stack because no matter what I said, he refused to believe that I did not have some uncomplimentary ulterior motive for my actions. I was either lazy, lacked a conscience, was attempting to jerk him around, was playing games with the airplanes, or I was partaking of any one of a dozen or so other unflattering explanations for what I had done. The one thing he would not consider was that I had said and had done what I did for exactly the reason I claimed. It took me a very long time to realize that he was NOT accusing me of lying. His entire life is so thoroughly entrenched in hidden agendas, promoting his personal agenda without regard for how it affects other people, deceit, misleading people, and outright lying, that he simply cannot conceive of anyone conducting themselves any other way. It lies outside his understanding. Telling the truth for the sake of telling the truth resides inside a blind spot that he cannot ever hope to view. I am not venting about this situation, although I'm sure it may come across that way at times. It is closer to fascination -- to putting it under a microscope and dissecting the causes and outcomes. Do I have my own blind spots? Well ... YAH!!! Of course. But the one blind spot that I hope I do not possess is the one that would prevent me from realizing that I've got blind spots. I often need a swift kick in the butt from a friend to realize that I'm not seeing a situation the way someone else views it, but I have a number of people in my life that are more than happy to provide that service. I'm thankful for that. Keep it up. I've had some Farscape music videos playing while I do a little bit of housework today. I love watching these, and yet it never fails to set off an ache inside. I miss the excitement. I watch the clips and images, and I miss waiting to be challenged. I miss knowing that each time I watched a new ep, that I was going to have my brain sucked out, frelled with, and then put back into my skull forever altered. I miss the visual richness, and the complexities the creators scattered across the screen 22 times each year. And I wouldn't trade the ache for anything in the world. It was one hell of a ride while it lasted, and my life is better for having taken the plunge. Farscape unlocked a portion of my brain, expanded my horizons, introduced me to new ways of thinking and new people, and enticed me into doing things I never would have tried if left to my own, sometimes mundane aspirations.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Please be mindful about your privacy and consider adding a random location within the city or not adding a location at all. Note that you can only store coordinates. The first field helps you determine the coordinates of your location.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
How 'horrendous failure' led to Rock Band - UsNThem http://money.cnn.com/2009/09/03/smallbusiness/harmonix_rock_band_startup_story/?postversion=2009090304 ====== ezy Since when do you _make_ music with Rock Band? Their PR may say otherwise, but I think they kind of lost the plot on the way to finger-DDR.	tomekkorbak/pile-curse-small	HackerNews
Hey guys. Up until last week I was one of the local 135i guys. I've decided to put my car up for sale. It's on auto trader and other BMW sites. All the parts and wheels are also up for sale and can be found here. Great deals and I can deliver so you see what you're getting	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
CHICAGO – If Quinton “Rampage” Jackson is indeed done with the UFC, he’ll leave the octagon on a sour note. Brazilian slugger Glover Teixeira outstruck and outwrestled Jackson over the course of 15 minutes en route to claiming a clearcut unanimous-decision win in the biggest victory of his career to date. The bout was the co-main event of Saturday’s UFC on FOX 6 event at United Center in Chicago. It aired on FOX following prelims on FX and Facebook. Jackson looked quick and lively to start the fight and showed promise of an impressive sendoff. However, one minute into the fight, Teixeira dropped for a single leg and quickly transitioned to Jackson’s back. With both hooks in, Teixeira looked to be incomplete control, but Jackson patiently pulled his opponent away and returned to the feet. Both fighters fired powerful hooks on the feet, and Jackson mixed in a few low kicks in a weapon not seeing much in recent fights. Still, as the round wore on, Jackson seemed to tire. Teixeira defended a late takedown and scored with a crisp left, and it seemed momentum was entirely in his favor. Teixeira dropped Jackson in the final minute, but “Rampage” climbed back to his feet and fired counter shots in the pocket that helped him survive until the bell. Teixeira opened the second with another takedown and immediately set up in half-mount. A visibly frustrated Jackson still found a way to et back to his feet, and a series of uppercuts brought the crowd to life. Still, Teixeira walked through the blows and returned fire with his own heavy leather. A tired Jackson began to retreat and look to load up on big hooks an d uppercuts, but Teixeira simply walked forward with combinations. Jackson started taunting his opponent in the final minute, apparently inviting him to come in with careless aggression. Teixeira didn’t bite, and the fight carried on to the third. Jackson appeared energized to open the third, but Teixeira opted for a takedown one minute into the round. The crowd booed the strategy, and Teixeira eventually backed away and looked to trade again on the feet. Jackson continued to load up on his punches in the closing minutes of the fight, but Teixeira’s volume striking earned him points. Jackson was visibly fatigued in the final minute, and Teixeira simply cruised to a decision win, firing off power shots without opening himself to ay dangerous counters and also scoring another takedown at the end. Teixeira (20-2 MMA, 3-0 UFC) now boasts an 18-fight win streak and is certainly in line for a big fight. Jackson (32-11 MMA, 7-5 UFC), who had never dropped consecutive fights before his current run, is now on a three-fight losing streak. The Latest Since the early days when the sport was anything but a mainstream endeavor, the MMA industry has thrived and survived through various websites, forums and, perhaps most importantly, social-media platforms. In this week’s Trading Shots, Danny Downes and Ben Fowlkes look at Ronda Rousey’s 34-second victory over Bethe Correia at UFC 190 and try to put it into terms that capture the moment without getting swept away by it. A total of 26 fighters got their chance to shine on Saturday as part of UFC 190 at Rio de Janeiro’s HSBC Arena. Now that UFC 190 is in the books, it’s time to commence MMAjunkie’s “Three Stars” ceremony. The man known for cranking submissions to the point of injury added eye-gouging to his repertoire. But is the controversy of Rousimar Palhares too essential to his bizarre, awful appeal for his employers to take any meaningful action against him?	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
\| \| Diablo 3 Diary: 10 tips to prepare for Nightmare The normal Diablo III experience is now a memory. How should you prepare for Nightmare? The monk offers 10 tips for making the experience just a bit easier. Darkartiste has slain the beast. It only took 27 hours, but I've completed the four-act epic of Diablo 3 with my monk and am wiser for the experience. Already eight hours into the Nightmare level, I'm finding the difficulty level lives up to its name. How can you survive? Here are 10 tips to help you succeed alone. 1) Destroy every barrel, search every body and explore every inch of the map. I said there is no shortage of gold, but the more you explore, the more monsters you kill. Every dead body rifled and every barrel, vase or bookshelf toppled means more gold or items to sell. Utilize your town portal to get back to town quickly to empty your bags so you can get back to the action. 2) Stick and move when fighting the yellow or blue mobs. Elite monsters (named individuals ringed in yellow) or Champion monsters (groups of three or four ringed in blue) are tougher to take down and often have special abilities that can wall you off or freeze you in place. Especially as melee, standing in one place is usually a bad idea as flames, poison or ferocious blows can drop your health to zero in a few seconds. Constantly move, grab health globes, and pick your spots to use your special attacks. Certain mobs will drop health globes as they drop in health. Use only what you need and save others for later in longer fights. 3) Get extra experience by reading lore or fighting well. The journals found in satchels or bookcases will give you some good back story as well as limited XP. Also, having a big killing spree where you massacre a large number of monsters will yield extra XP. As an extra tip, listen to the lore (or read it later) when it is offered as it can give you tips on a new monster and how it attacks. 4) Use your shift key for certain battles. Movement in the game has your character following the mouse cursor. Targeting can be a bit troublesome on monsters that move quickly and you could literally find your character running in circles. Holding the shift key down will allows you to stand in place and let the mobs come to you. This strategy is not as good for the elite and champion mobs as mentioned above, but for large groups, or that last one or two mobs eluding you, it helps quite a bit. Also, holding a mouse button down automatically repeats an attack. You don't need to keep clicking for each attack. Covetous Shen gains more patterns with Jeweler pages and gold 5) Use your gold to max out your jeweler and blacksmith crafting skills. Once they are maxed out, you will only be able to increase them through gathering blacksmith pages (five pages plus 15,000 gold for each Grand Master skill up) or jeweler pages (10 pages and 10,000 gold for each skill up in Master). There is no shortage of gold in the game, and crafting rare items (and even some exceptional magic items) will make adventuring and killing easier. 6) Don't sell your magic items, just break them down. This goes hand-in-hand with number 1. The randomness of the crafting magic means that I created plenty of items with stats that were of little use to me. My monk didn't need strength or intelligence. So I had to craft several of the same item before I got one with stats that were useful. The more crafting materials you have, the better. 7) Make sure all of your followers are properly equipped. They have slots for two weapons (one if two handed), a necklace, two rings and a focus. Although the damage they do is considerably less what I did, the little pokes and stabs they do means less damage you have to do. Giving them gear that increases their damage or healing could be the difference in a kill or a long walk back. Your followers also never die, they just rest and won't fight for a time before rejoining your side. 8) Watch for visual cues in boss fights or when exploring. As in World of Warcraft, certain fights will offer visual cues before special attacks. Later in the game, environmental obstacles that can damage you will do the same thing. An area of the floor will glow or swirl, an item will drop on the ground that appear innocuous at first but will explode a second or two later. If you played WoW, you may recognize a few boss fights in Diablo 3. That is not a bad thing for survivability. 9) Utilize checkpoints as often as possible. There is no save in the game. The game is saved on Blizzard servers at checkpoints, when entering a new level or using a way point. An unexpected disconnect could lose your progress and force a regeneration of the random map or dungeon. 10) Don't assume Nightmare difficulty is just Normal mode with harder hitting mobs that have more hit points. My entry into Nightmare has shown Elite and Champion mobs with new attacks and AoE, forcing me to move more or run around a bit to wait for an ability on cool down. These fights can be tougher than the boss fights. Also, I find that I am utilizing the environment to put obstacles in between myself and certain types of mobs. Nightmare has its name for a reason, so be warned. I am just beyond the Skeleton King and working toward the Act I conclusion. That last boss will be a true test of just how ramped up Nightmare level is. Hopefully, these tips will help you get there so we try some co-op together. Shacknews' ongoing Diablo 3 Diaries follow Managing Editor John Keefer's journey through Blizzard's latest RPG. John Keefer Contributing Editor John Keefer is a curmudgeon that has been in journalism for 35 years, the last 16 in the video games industry. He loves real-time strategy games and prefers old-school Total Annihilation to StarCraft. He also loves isometric RPGs, and has been addicted to World of Warcraft for more than 10 years. He sucks at shooters and multiplayer and is purely a PC guy. And being a former member of Shack, he also likes Chatty. Go figure.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Health Certificates for Travel We help you ensure that your domestic or international car or airplane trip with your pet goes as smoothly as possible. If you are traveling internationally, the USDA and often, the country that you plan to enter, require that your health certificate is completed by a USDA certified veterinarian. Dr. Sutor is certified by the USDA to complete international health certificates for pet travel and has facilitated a large number of clients traveling or moving with their pet to other parts of the world.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
214 F.Supp. 135 (1963) Robert R. STEWART v. S.S. RICHMOND, etc., and Albatross Shipping Corporation. No. 5509-B. United States District Court E. D. Louisiana. January 31, 1963. 136 Kierr & Gainsburgh, Samuel C. Gainsburgh, Theodore J. Pfister, Jr., New Orleans, La., for libellant. Chaffe, McCall, Phillips, Burke, Toler & Hopkins, James G. Burke, Jr., New Orleans, La., for respondent. ELLIS, District Judge. This cause having come on for hearing on a former day on libellant's motion for partial summary judgment for payment of maintenance and damages for failure to pay maintenance, and The Court, having considered the pleadings, documents and depositions in evidence, and the arguments of counsel, makes the following Findings of Fact and Conclusions of Law: This Court has jurisdiction of this matter under the admiralty and maritime jurisdiction of this Court through the seizure of the Steamship RICHMOND and the appearance of the respondent, Albatross Shipping Corporation. Libellant, Stewart, was formerly a seaman aboard the SS RICHMOND and he was injured in the course of his duties. At the termination of the voyage he presented himself to the Public Health Service Hospital in New Orleans where he has been an out-patient continuously since August 26, 1962. Libellant presented his Medical Report of Duty Status to respondent and received maintenance, pursuant to a collective bargaining agreement, in the amount of $8.00 per day through October 23, 1962. Thereafter, in spite of libellant's continuing to present his Medical Report of Duty Status which continuously reported him as unfit for duty, respondent refused to pay maintenance to libellant. Respondent claims that this was due to an investigation of the maintenance claim which began after October 23, 1962. On November 2, 1962, libellant retained counsel who filed this action. Libellant, personally and through his proctor, has continuously demanded payment of maintenance, but respondent has continuously refused to pay it. This motion seeks partial summary judgment on two of the three claims made by libellant, i. e. payment of maintenance and damages for willful failure to pay maintenance. The documents and evidence submitted by libellant and undenied by respondent indicate that libellant had not reached maximum cure on January 16, 1963; that he was examined by Dr. Daniel C. Riordan, a doctor of respondent's choice on December 14, 1962, who submitted a report on January 3, 1963, stating that libellant was not fit for duty; that libellant has diligently prosecuted his claim for maintenance; that libellant was reduced to virtual beggary through lack of funds; that libellant, along with his wife and six children were threatened with eviction; that respondent has offered no just reason for failure to pay maintenance; and that libellant is entitled to maintenance through January 16, 1963, in the amount of $680.00. The law is clear that a seaman is entitled to be paid maintenance by his employer for injuries sustained in the service of his ship until such time as he reaches maximum cure or is beyond reasonable prospect for improvement in view of contemporaneous medical knowledge upon the particular subject of his infirmity. Farrell v. United States, 336 U.S. 511, 69 S.Ct. 707, 93 L.Ed. 850; Hylton v. Standard Fruit & Steamship Co., (E.D.La.) 148 F.Supp. 234; Gilmore & Black, THE LAW OF ADMIRALTY, pp. 253-262. When a claim for maintenance is made, there is an affirmative duty upon the shipowner to investigate the claim with reasonable diligence. Vaughan v. Atkinson, 369 U.S. 527, 82 S.Ct. 997, 8 L.Ed.2d 88. The shipowner 137 may not attempt to defeat the claim through technicalities. Couts v. Erickson, (5 Cir.) 241 F.2d 499. Moreover when there is substantial evidence that a shipowner is dilatory in making such an investigation or if it fails to make an investigation which would have disclosed the merit of the seaman's claim, the seaman may recover the damages resulting from the failure to pay maintenance, as well as attorney fees incurred in getting the maintenance from the shipowner. Vaughan v. Atkinson, supra. Such a situation obtains here. Respondent paid maintenance to libellant through October 23, 1962, and then began its investigation. At this point maintenance payments ceased, even though libellant presented "unfit for duty" certificates and respondent's own doctor submitted his report on January 3, 1963, stating that libellant was unfit for duty and had not reached maximum cure. Respondent still has not paid maintenance to libellant through January 16, 1963. The Court's conclusion is that libellant was entitled to maintenance and respondent was lax in investigating a claim which they would have found to have merit. Even after getting overwhelming proof of the merit of the claim, respondent still failed to pay the maintenance through January 16, 1963. This Court finds that the refusal to pay maintenance was arbitrary and unreasonable. Obviously libellant is entitled to his accumulated maintenance and this Court so orders. In addition this Court finds his damages due to the failure to pay maintenance are fairly assessed at $200.00 plus attorney's fees which are assessed at $100.00. IT IS ORDERED, ADJUDGED AND DECREED THAT: (a) the motion for partial summary judgment be, and the same is hereby GRANTED; (b) there be judgment herein in favor of libellant, Robert R. Stewart, and against respondents, Steamship RICHMOND and Albatross Shipping Corporation, and that, in consequence hereof, libellant take, have and recover of said respondents the full sum of Nine Hundred Eighty and No/100 ($980.00) Dollars. IT IS FURTHER ORDERED, ADJUDGED AND DECREED that the foregoing shall be without prejudice to the rights of libellant and the defenses of respondents regarding maintenance beyond January 16, 1963, and regarding damages which libellant claims for alleged negligence of respondents and the alleged unseaworthiness of the Steamship RICHMOND.	tomekkorbak/pile-curse-small	FreeLaw
If you got a hepatitis shot during last summer’s outbreak, it may be time for another Share this: This is an archived article and the information in the article may be outdated. Please look at the time stamp on the story to see when it was last updated. SAN DIEGO — County health officials Wednesday reminded residents who received a hepatitis A vaccine as part of the response to last year’s outbreak that it may be time for a second shot. Those who received their first hepatitis A vaccination before mid- September should now get their second dose, the officials said. The first dose is about 95 percent effective in preventing infection. But that effectiveness decreases over time. The second shot boosts immunity for between 20 and 40 years, according to the Centers for Disease Control and Prevention. The county vaccinated more than 127,000 residents in the last year as part of its response to the hepatitis A outbreak that has killed 20 and sickened 584 in the region, according to county data. Vaccines can be obtained at a doctors office, pharmacy or county public health center. A second vaccine can be obtained at any of these places regardless of where one received the first vaccine. Those without insurance can go to a county public health center to get vaccinated. For a list of locations, visit http://www.sdiz.org or call 211. A clinic will be held Thursday by the nonprofit Serving Seniors to offer 150 seniors a second vaccine at their Fourth Avenue headquarters. The start of the outbreak was traced back to November 2016. By early May 2017, there were 80 cases reported and three deaths. The county public health officer at the end of August directed the city to sanitize streets and sidewalks and expand access to restrooms and hand- washing facilities in an effort to cut down on the amount of human waste on San Diego’s roads, one of the ways the disease was spread. The county Board of Supervisors in September first declared a state in emergency over the outbreak, which was lifted at the end of January amid a declining number of cases. Hepatitis A, which can be deadly, usually is transmitted by touching objects or eating food that someone with the virus has handled or by having sex with an infected person.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Pacific Northwest Amateur The Pacific Northwest Amateur is an annual amateur golf tournament. It is one of the oldest amateur tournaments in the United States having first been played in 1899. It is organized by the Pacific Northwest Golf Association (PNGA) and the tournament is also known as the PNGA Men's Amateur. It is played at a variety of courses in the Pacific Northwest. Winners 2019 Laurent Desmarchais 2018 Mitchell Baldridge 2017 Emmett Oh 2016 Carl Yuan 2015 Anthony Quayle 2014 James Beale 2013 Cameron Peck 2012 Shotaro Ban 2011 Zac Blair 2010 Brett Drewitt 2009 Tyler Matthews 2008 Jason Kang 2007 Jake Younan-Wise 2006 Danny Green 2005 Jordan Madison 2004 David Fern 2003 Nick Flanagan 2002 Brady Stockton 2001 Jason Hartwick 2000 Jeff Quinney 1999 Michael Beard 1998 Jeff Quinney 1997 Ben Crane 1996 Joel Kribel 1995 Birk Nelson 1994 Tiger Woods 1993 Chris Jorgensen 1992 Scott Bennett 1991 Craig Kanada 1990 Warren Vickers 1989 Todd Kernaghan 1988 Mike Swingle 1987 Scott Sullivan 1986 Jim Strickland 1985 Mike Hegarty 1984 Jeff Ellis 1983 Dave DeLong 1982 Eric Johnson 1981 Rick Fehr 1980 Brian Haugen 1979 Mark Wiebe 1978 Scott Tuttle 1977 Jeff Coston 1976 Bill Sander 1975 Bob Mitchell 1974 Ed Jonson 1973 Dave Mick 1972 Jim McLean 1971 Jim McLean 1970 Pat Welch 1969 Jim McLean 1968 Allen Brooks 1967 Donny Power 1966 Elwin Fanning 1965 George Holland 1964 Mickey Shaw 1963 Ken Storey 1962 Kermit Zarley 1961 Harry Givan 1960 Ron Willey 1959 Ron Willey 1958 George Holland 1957 Bill Warner 1956 Bob Kidd 1955 Dick Yost 1954 Bob Fleming 1953 Dick Yost 1952 Bill Mawhinney 1951 Jack Westland 1950 Al Mengert 1949 Bruce McCormick 1948 Glen Sherriff 1947 Ray Weston 1946 Harry Givan 1945 Harry Givan 1942–44 No tournament 1941 Bud Ward 1940 Jack Westland 1939 Jack Westland 1938 Jack Westland 1937 Harry Givan 1936 Harry Givan 1935 Albert Campbell 1934 Kenneth Storey 1933 Albert Campbell 1932 Chandler Egan 1931 Frank Dolp 1930 Eddie Hogan 1929 Frank Dolp 1928 Oscar Willing 1927 Rudolph Wilhelm 1926 Forest Watson 1925 Chandler Egan 1924 Oscar Willing 1923 Chandler Egan 1922 George Von Elm 1921 George Von Elm 1920 Chandler Egan 1919 Clare Griswold 1918 H. A. Fleager 1917 Rudolph Wilhelm 1916 S. R. Smith 1915 Chandler Egan 1914 Jack Neville 1913 A. V. Macan 1912 R. N. Kincks 1911 W. B. Mixter 1910 R. L. MacLeay 1909 Douglas Grant 1908 George Ladd Munn 1907 T. S. Lippy 1906 C.K. Magill 1905 R. L. MacLeay 1904 R. L. MacLeay 1903 R. L. MacLeay 1902 F. C. Newton 1901 A. H. Goldfinch 1900 P. B. Gifford 1899 Charles H. Mallott External links Pacific Northwest Golf Association List of winners Category:Amateur golf tournaments in the United States Category:Amateur golf tournaments in Canada Category:Recurring sporting events established in 1899 Category:1899 establishments in the United States	tomekkorbak/pile-curse-small	Wikipedia (en)
Everybody suffers in their own way, okay? Don't judge! Sometimes when somebody loves a fish in a very special way, that person is unhappy when the fish can't be shipped from Japan, on the other side of the world. READ MORE » In a credible mainstream news publication, a famous physician with top credentials from the best medical school in the nation counsels us not to worry about the possibility of Curly-san, Larry-san, and Moe-san managing to melt down their reactors and catch the uranium on fire (thus emitting tons of heavy isotopes that will be radioactive for decades). This walking encyclopedia of medical knowledge, gained from years of study at top universities, advises us that radiation is actually good for us. Oh wait, no, that was clownhall.com and that was Our Lady of the Skanky Black Cocktail Dress, Ann "The Man" Coulter. Whose only medical degree is her temperature once she gets into full vitriol rant mode. Hmm.... anybody else think Ann's stinky little cocktail dress that she's been wearing for the past few decades has maybe cut the flow of blood away from her brains, which apparently reside in her testicles? Hmm? -- Badtux the Snarky Penguin And for the record: Burning uranium bad for people and critters both, 'kay? "He grew up and nobody knew him. You know! When you interview people, if ever I got the nomination, if I ever decide to run, you may go back and interview people from my kindergarten. They'll remember me. Nobody ever comes forward about Obama. Nobody knows who he is until later in his life. It's very strange. The whole thing is very strange." - Donald Trump, working to earn his teabagger bona fides from World Net Daily. Trump is a "really smart guy" who has declared bankruptcy three times, but he has his doubts about President Obama's birth certificate. The Republican primaries haven't even started and only one person has even declared their candidacy for the Republican nomination, but they're already falling over each other to establish their Tea Party street-cred. By the time an actual nominee emerges, they will be a birther, 10ther, rapturist, gay-bashing, consummate Teabagger who wants to make it illegal to be anything other than a rich, white Christian. This Saturday the moon makes its closest approach to Earth in 18 years in what astronomers call an "extreme supermoon." If no clouds get in the way, it should be a great night for stargazers. But the moon, which will appear about 10 to 15 percent larger than normal, could create abnormally high tides from Friday through Sunday, experts say. And that could mean beach erosion and minor flooding along the shoreline. "The tides are definitely going to be higher, not only in Florida, but worldwide," said astronomer Arnold Pearlstein. The best time to view the moon will be at sunset — about 7 p.m. — on Saturday, when it will be closest to the horizon and should look "huge and orangey," Pearlstein said. The two Roman Catholic bishops in North Dakota issued guidelines last week naming several well-known, and in some cases, church-related, organizations they say Catholics should not support, with money or volunteer work. Bishop Samuel Aquila of the Fargo diocese and Bishop Paul Zipfel of the Bismarck diocese, released a joint document "Guidelines on Charitable Giving," on Ash Wednesday, March 9. You may be wondering why the church wants to dry up revenues to certain charities: it's because they also directly or indirectly support contraception, stem cell research, abortion, or equality for homosexuals. It doesn't matter what good they do. You may also be wondering what organizations were condemned. Here they are. The American Association of University Women Amnesty International Crop Walk (an anti-hunger organization) Church World Services The March of Dimes Susan G. Komen for the Cure Planned Parenthood (no surprise) UNICEF I'm sure, though, that the reason you wondered about that is because this must be a pretty good list of organizations worth supporting with your charitable donations. You can always rely on the Catholic church's moral compass — whatever direction it points, you should go the other way. President Carebear tells us that we should not be worried about the glowing Plume'o'Death heading to the US. "I want to be very clear: We do not expect harmful levels of radiation to reach the U.S., whether it's the west coast, Hawaii, Alaska, or the U.S. territories in the Pacific," Obama said in the Rose Garden. (ABC) …but just in case it is a glowing Plume'o'Death - Today President Carebear heads to Latin America on his Anywhere but Here Tour. Say "Hi" to our jobs there, OK? (AP) Kenyan-Irish Connection - In May, the Anywhere but Here Tour goes to Ireland, where Obama will visit the village of his ancestors when he travels to Ireland. Should it be O'Bama? rimshot (Daily Mail) Harry Sargeant III gave a boatload of money to Republicans. The Pentagon gave him the contracts by effectively rigging the bidding process to make them single-source no-bid contracts. ### If Pakistan is an ally, why are we attacking them? If they're the enemy, why aren't we attacking them directly? 'Cause this neither one nor the other bullshit is making things worse. "Pakistan's army chief has condemned the latest raid by US unmanned drones as "intolerable and unjustified". In a strongly worded statement, Gen Ashfaq Parvez Kayani said the attack, which killed about 40 people, was "in complete violation of human rights". Most of the victims were believed to be civilians attending a tribal meeting near North Waziristan's regional capital, Miranshah. Tension has been growing in recent weeks between the US and Pakistan. The US drone attacks are a long-running source of bad feeling, but the acquittal of CIA contractor Raymond Davis of murder has sparked protests across Pakistan. The Pakistani military often makes statements regretting the loss of life in such incidents, but rarely criticises the attacks themselves. Gen Kayani, however, said such "acts of violence" make it harder to fight terrorism. "It is highly regrettable that a jirga [meeting] of peaceful citizens including elders of the area was carelessly and callously targeted with complete disregard to human life," he said." The good news (?) is that the State Department has begun rescuing Americans and their families from the quake/tsunami/radiation-battered northeast coast of Japan. The bad news is that the rescue is just a bus to Tokyo, and you'll need to sign a form promising to pay the bus fare. Still, rescue! And with some 80,000 people in Fukushima Prefecture advised by the Japanese government to clear out because of the little problem with the nuke plant, it is probably a good idea for Americans stuck there to look under the futon for some spare change and head to the bus stop. We've got the official communique. READ MORE » ### So this will insure that no one reads it online and no bloggers link it. Pinch continues to set new records in fucktardery.The New York Times has said it will start charging North American users for some of its online content. The newspaper will initially charge readers in Canada, with its US audience facing charges from 28 March. Different charges will apply depending on whether readers use a smartphone, a computer or an iPad. The newspaper hopes to make up for lost revenue as newspaper sales have fallen and as advertising earnings have slipped. "Our decision to begin charging for digital access will result in another source of revenue, strengthening our ability to continue to invest in the journalism and digital innovation," said chairman and publisher Arthur Sulzberger Jr." ### Just hangin' with da lord Sarah Palin to visit Israel, where Jesus lives Haha, did you think she was really going away? NEVER. Not until the last nickel is grifted! Sarah Palin is doing an International Lecture Tour, which will consist of one speech (in India, because why not?) and then a second stop in Fox News' closest strategic American ally, Israel. You don't just "go to India," wherever that is, without stopping at Jesus' house. (Wait 'til she finds out Jesus is just some gay programmer who shares a flat in Tel Aviv by the dance clubs with his boyfriend, an Arab.) Why do wingnut Republicans considering a White House run always go to Israel? WE TOLD YOU IDIOTS ALREADY, because it's where Jesus lives. Wait 'til she finds out those Israelis are all Jews! (Hopefully she will convert them real quick to the Church of Our Intolerable Wasilla Grifter.) READ MORE » Libya declared a ceasefire in the country to protect civilians and comply with a United Nations resolution passed overnight, Libyan Foreign Minister Moussa Koussa said on Friday. "We decided on an immediate ceasefire and on an immediate stop to all military operations," he told reporters. Earlier Friday, Moammar Gadhafi's regime defiantly closed Libya's airspace to all traffic while the West made plans to enforce a no-fly zone and prevent his forces from attacking rebels after the UN authorized "all necessary measures" to protect the Libyan people, including airstrikes. ... So, now what? Do we just sit back and merely enforce the no fly zone? Do we continue with the military buildup and pursue "regime change"? Or do we live with a stalemate until Gadhafi figures out how to bring the rebelling tribes into 'compliance' covertly? With all the bullshit going around since this shit started (Should we help the rebels, should we not? - Who should help the rebels, who should not?), I'll betcha nobody gamed out this scenario. So what should our forces do if Qaddafi quashes the rebellion despite the no-fly zone? Do we slink away quietly? Or, as is perhaps more likely, do we escalate our military intervention with either more aggressive rules of engagement, or the introduction of ground forces, to rescue the routed rebels? Shouldn't we consider whether we want to take on such a commitment before we head down a path of supposed limited intervention that could tilt steeply toward a much deeper involvement?	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Jewel Carmen Jewel Carmen (born Florence Lavina Quick; July 13, 1897 – March 4, 1984) was an American silent film actress who appeared in over thirty films, mostly in the late 1910s. In addition to being known for her film career, she received notoriety for being involved in several scandals throughout her career. Raised in Portland, Oregon, Carmen began acting in Hollywood at age 15, eventually performing with Keystone Studios. She first garnered public attention for her involvement in a statutory rape case involving herself and a 35-year-old automobile dealer in Los Angeles, but the charges against him were ultimately dropped as she could not concretely prove her age. Carmen resumed her career, appearing in several films throughout the 1910s, including a small role in D. W. Griffith's Intolerance (1916), followed by leads in American Aristocracy (1916) opposite Douglas Fairbanks, and in Frank Lloyd's A Tale of Two Cities (1917). She also starred as Cosette in Lloyd's adaptation of Les Misérables (also 1917). In 1918, she married film director Roland West. Carmen made her final film appearance in West's horror film The Bat (1926). In December 1935, Carmen garnered significant media coverage following the death of actress Thelma Todd, who died of carbon monoxide poisoning in the garage of Carmen and West's Pacific Palisades home. Carmen became embroiled in the investigation after she claimed to have seen Todd on Hollywood Boulevard hours after the time police determined Todd had died. A grand jury ultimately ruled Todd's death accidental, with the consensus that she had inadvertently caused her own death by running her car inside the garage to warm herself after West locked her out of the home; Todd and West had been engaged in a romantic affair at the time. Following Todd's death, Carmen and West divorced, and she lived the remainder of her life outside the public eye before dying in an El Cajon nursing home in 1984, aged 86. Life and career 1897–1912: Early life Carmen was born Florence Lavina Quick on July 13, 1897 in Portland, Oregon, to Amos William and Minerva Quick. Her father was a native of Kentucky, while her mother was born in Arkansas. Amos worked as a farmer and carpenter to support the family. She had two older sisters, Alice and Edna; one older brother, Fred; one younger sister, Alberta; and a younger brother, Henry. She also had two other sisters, Louella and Florence, both of whom died during her childhood. Quick spent her early years near Tillamook living on a farm before the family returned to Portland in 1900, where she attended Mount Tabor School and St. Mary's Academy. In 1911, Amos left his wife and children to seek work in Los Angeles. 1912–1916: Career beginnings and scandal In February 1912, Quick relocated with her mother to Los Angeles, following her father; she aspired to be an actress. Within two weeks, she found work as a film extra for the DeMille Company. Shortly after, her siblings, who had temporarily remained in Portland, also moved to Los Angeles. Quick made her film debut in the 1912 film The Will of Destiny, credited as Florence La Vinci, and subsequently appeared in several films for Keystone Studios, including The Ragtime Band, using the name Evelyn Quick; because the studio mandated performers be 16 years old or older, she lied about her age, claiming to be 17. Throughout early 1913, Carmen appeared in minor roles in numerous films for Mack Sennett under this name. In April 1913, Quick was involved in one of the first major scandals in Hollywood: A grand jury had indicted 35-year-old William La Casse, a wealthy automobile dealer, on charges of statutory rape. La Casse had initially been investigated over a potential connection to a white slavery ring, but his relationship with a then-15-year-old Quick was subsequently uncovered. However, La Casse denied that the two had been intimate. Quick testified against him in court, also implicating William Hollingsworth, a friend of La Casse, in having intimate relations with her. Quick's elder sister, Alice, also testified that she had witnessed Quick and La Casse together on several occasions. One article covering the case claimed that, during a preliminary examination, it was stated that Quick had purportedly been an orphan, and was adopted by her parents, Amos and Minerva. Because Quick did not possess a birth certificate proving herself a minor, the grand jury attempted to use other means—including sworn testimony from Minerva, as well as the recorded names and birthdates in the Quicks' family Bible—as evidence. However, with the jury lacking sufficient evidence proving Quick's age, and after the failure of two witnesses to appear in court (one of them being Quick), the charges against La Casse were ultimately dropped. Following the scandal, Quick resumed her career in films using the name Jewel Carmen, and went on to appear in Daphne and the Pirate (1916) opposite Lillian Gish, and in D. W. Griffith's Intolerance (1916). 1917–1921: Lawsuits against Fox In 1917, Carmen contracted with Fox Film Corporation, but finding the deal unsatisfactory, she opened a new contract with the Keeney Corporation in 1918 while her first contract remained in effect. Fox sent Keeney notice of their prior contract, warning that they would hold Keeney responsible for assisting her in breaking it, and promising to indemnify Keeney against legal retaliation. Carmen launched two lawsuits against Fox, one to attempt to free herself of the obligation of fulfilling her contract, and another to seek redress for their interference with her contract with Keeney. Key to the issues was the question of where the contracts had been made: New York or California. Fox's offices were located in New York; Carmen was a resident of California. By California law, Carmen was an adult when the contract was signed; by New York law, which granted majority at 21, she was not. If not an adult, she could not be legally held to the document she had signed. Though Carmen initially won the first lawsuit, having the contracts set aside and receiving damages of $43,500 from Fox, the decision was overturned on appeal because she had "unclean" hands, having herself treated Fox unfairly. She won her second case because Fox's interference with her employment with Keeney had been outside the law, though Justice Benjamin N. Cardozo made clear that he did not approve of the legal loophole that allowed Carmen to break her contract with Fox. In the midst of the ongoing lawsuits, Carmen married film director Roland West. West subsequently cast her as the lead of his 1921 film The Silver Lining, in which she portrayed one of two orphaned sisters who is adopted by a thief. She followed this with the drama Nobody, also released in 1921. 1922–1984: Subsequent scandal and retirement Following her marriage, Carmen went into semi-retirement, and did not appear in films for five years. She made her final appearance in the horror film The Bat (1926), directed by her husband, West. Death of Thelma Todd Carmen later became known for her connection to the scandal surrounding the December 16, 1935 death of actress Thelma Todd. Todd was found deceased from carbon monoxide poisoning in her car, which was parked and running inside the garage of Castillo del Mar, a residence owned by Carmen and West in Pacific Palisades. Castillo del Mar was located only one block away from the Thelma Todd Cafe, a restaurant for which Todd served as the face, and which was financially backed by West and owned by Carmen. At the time of Todd's death, Carmen's parents were residing at Castillo del Mar. There were a number of factors which made the death suspicious, including that Todd was allegedly spotted or spoken to several times the day after she died; Carmen herself testified before the grand jury that she had seen Todd riding in a phaeton on Hollywood Boulevard around 11:00 p.m. on December 15, hours after police estimated Todd had already died. Claims from staff that Todd had been beaten by an unnamed man at the cafe in the days before her death were also investigated by law enforcement. West was subject to allegations that he had deliberately shut the garage door while an intoxicated Todd was sleeping in her car. However, Todd's death was ultimately ruled accidental, inadvertently caused by her own actions. Biographer Hans J. Wollstein notes that the rumors surrounding Todd's death involving Carmen and West mostly had "no foundation whatsoever." Following Todd's death, the marriage between Carmen and West ended, and she retired from the public eye. Death Carmen died of lymphoma at Helix View Nursing Home in El Cajon, California on March 4, 1984, aged 86. Filmography Notes References Sources External links Category:1897 births Category:1984 deaths Category:20th Century Fox contract players Category:Actresses from Portland, Oregon Category:American film actresses Category:American silent film actresses Category:American stage actresses Category:Deaths from cancer in California Category:Deaths from lymphoma Category:People from Tillamook County, Oregon Category:Scandals in California Category:St. Mary's Academy (Portland, Oregon) alumni Category:20th-century American actresses	tomekkorbak/pile-curse-small	Wikipedia (en)
Introduction {#Sec1} ============ Migraine is a disabling disorder characterized by recurrent episodes of headache attacks and associated symptoms. With a lifetime prevalence of 18% in women and 6% in men, migraine is an extremely common disorder (GBD 2015 Disease and Injury Incidence and Prevalence Collaborators [@CR15]). Being ranked as the seventh most disabling disease in terms of years lived with disability, migraine has also a substantial socioeconomic impact (GBD 2015 Disease and Injury Incidence and Prevalence Collaborators [@CR15]). Migraine without aura (MWOA) is the most common form of migraine and is characterized by recurrent severe headache attacks lasting 4--72 h with associated gastrointestinal and autonomic symptoms \[Headache Classification Committee of the International Headache Society (IHS) [@CR22]; Headache Classification Subcommittee of the International Headache Society [@CR23]\]. Up to one-third of affected individuals experience transient focal neurological symptoms before or during the headache attack \[(migraine with aura (MWA)\] \[Headache Classification Committee of the International Headache Society (IHS) [@CR22]; Headache Classification Subcommittee of the International Headache [@CR23]\]. Although a number of hypotheses have been advanced, the pathogenesis of migraine is hitherto not fully understood, which is, however, of urgent need for the development of novel treatment approaches. Migraine is thought to be the result of both genetic and environmental factors. The heritability of migraine has been estimated at 50% (Mulder et al. [@CR29]) and has been suggested to be different for the two subtypes. While first-degree relatives of patients with MWOA show a 1.9 times higher risk for MWOA and a 1.4 times higher risk for MWA, relatives of individuals with MWA have a 4 times higher risk to develop MWA while the risk to develop MWOA is not elevated (Silberstein and Dodick [@CR35]). In recent years, several single-nucleotide polymorphisms (SNP) significantly associated with migraine have been identified (Anttila et al. [@CR2], [@CR3]; Chasman et al. [@CR7], [@CR8] Freilinger et al. [@CR14]; Gormley et al. [@CR17]). A recent meta-analysis pooling data from 29 genome-wide association studies (GWAS) identified 12 SNPs associated with increased migraine risk and, specifically, with larger effect sizes in MWOA compared to MWA cases (Anttila et al. [@CR3]). However, other studies suggested an overlap between genetic variants associated with the two subtypes (Nyholt et al. [@CR31]; Zhao et al. [@CR38]). The largest meta-analysis conducted so far on migraine genetics has just been recently published and included data of 59,674 migraine subjects and 316,078 controls. Besides the replication of some of the previously associated loci, this study identified 34 novel migraine-associated SNPs (Gormley et al. [@CR17]). Notably, while this meta-analysis identified seven loci specifically associated with MWOA, a subset analysis revealed no significant association for MWA (Gormley et al. [@CR17]). Therefore, the question to what extent a genetic heterogeneity exists between MWOA and MWA remains open. Importantly, all identified migraine-associated SNPs show small effect sizes and account for a small part of migraine heritability (Gormley et al. [@CR17]). Thus, the application of genetic risk score (GRS) analysis, which sums risk alleles across multiple genetic loci, may be of essential help to more efficiently explain the missing heritability of complex phenotypes, as seen in migraine. Recently, a GRS study suggested distinct genetic signatures for migraine with and without comorbid major depressive disorder (MDD) (Ligthart et al. [@CR27]). Other studies investigated the genetic overlap between migraine and ischemic stroke (Malik et al. [@CR28]) or coronary artery disease (Winsvold et al. [@CR36]), finding a much stronger overlap between cardiovascular diseases and MWOA rather than MWA. Although first studies started to elucidate the isolated and combined effect of genetic variants on migraine risk, the aspect to what extent genetic susceptibility markers may predispose to a more severe form of migraine has only been scarcely investigated. To date, only one study tested the association between a cumulative GRS composed of seven SNPs and four proxies for severe migraine traits, i.e., early onset, \>100 lifetime migraine attacks, prolonged migraine attacks and migraine chronification, in a clinical sample comprising 1806 migraine patients (Esserlind et al. [@CR11]). Two SNPs, rs2274316 (MEF2D) and rs11172113 (LRP1), showed a significant association with high migraine attack frequency. However, the analysis evaluating the association between the GRS and "many lifetime attacks" or "prolonged migraine attacks" only showed a non-significant trend. A cumulative genetic risk evaluation of migraine subtypes, i.e., MWA and MWOA, and additional important aspects of migraine severity, including associated disabling symptoms, migraine intensity, and interference with daily activities under consideration of very recently detected novel migraine-associated variants would add further understanding to the genotype--phenotype interplay in migraine. To close this gap of knowledge, we investigated the association between genetic susceptibility factors, taking recently described, novel genetic susceptibility markers into consideration, and migraine prevalence and severity in a large population-based cohort. In the current study, we aimed to specifically evaluate if (1) a GRS based on migraine-associated SNPs is associated with migraine and migraine-type prevalence in this large population-based sample and if (2) the GRS is associated with migraine frequency and distinct traits of migraine severity. Methods {#Sec2} ======= Sample {#Sec3} ------ The present study included data from the CoLaus\\|PsyCoLaus study (Firmann et al. [@CR12]; Preisig et al. [@CR33]), a population-based cohort study designed to investigate the genetic and environmental determinants of mental disorders and cardiovascular diseases (CVD) in the general population. Anthropometric measures, DNA and plasma samples were collected from a total of 6733 individuals (CoLaus), aged between 35 and 75 years, who were randomly selected between 2003 and 2006 according to the civil register of the city of Lausanne (Firmann et al. [@CR12]). Sixty-seven percent of the participants of CoLaus in the age range of 35--66 years (N = 5535) also agreed to take part in the psychiatric evaluation (PsyCoLaus), resulting in a sample of 3719 individuals with both physical and psychiatric examination results (Preisig et al. [@CR33]). The gender distribution of the PsyCoLaus sample (47% men) was similar compared to that of the general population in the same age range (Preisig et al. [@CR33]). Scores on the General Health Questionnaire (GHQ-12) (Goldberg [@CR16]), French translation (Bettschart and Bolognini [@CR6]), a self-rating instrument completed at the somatic examination were similar for subjects who accepted to participate in PsyCoLaus and those who refused to participate. For the present analyses, we excluded 756 individuals because of missing genotyping data and 6 subjects because of missing lifetime MDD data, leaving a total of 2957 subjects. The CoLaus\\|PsyCoLaus was approved by the Institutional Ethics Committee of the University of Lausanne. Informed written consent was obtained from all participants. Assessment of clinical and biological data {#Sec4} ------------------------------------------ The lifetime prevalence of migraine was assessed according to the criteria of the International Classification of Headache Disorders (ICHD-II), using the validated French version of the Diagnostic Interview for Headache Syndromes (DIHS). For all the participants who reported headache symptoms in the validated French translation (Leboyer et al. [@CR25]) of the Diagnostic Interview for Genetic Studies (DIGS) (Nurnberger et al. [@CR30]), these symptoms were examined in detail using the DIHS interview. Subjects that satisfied the ICHD-II criteria were considered to be affected by migraine and were compared with subjects who did not meet the criteria o who did not report headache symptoms. The lifetime prevalence of MDD was assessed using the validated French translation (Leboyer et al. [@CR25]) of the DIGS (Nurnberger et al. [@CR30]). The French translation of the DIGS revealed excellent inter-rater reliability in terms of kappa and Yul''s Y coefficients for major mood and psychotic disorders and a slightly lower 6-week test--retest reliability (Preisig et al. [@CR32]). Interviews were conducted by trained psychologists or psychiatrists and reviewed by an experienced senior psychologist. For each subject with a diagnosis of migraine, the following variables were extracted from the interview: age at onset, intensity of migraine (coded as a dichotomous variable comparing light/moderate versus severe migraine), migraine-associated gastrointestinal symptoms (loss of appetite, hunger, nausea, vomit, diarrhea and abdominal pain), duration of the interval between two attacks, duration of the attack, and interference with daily activities (evaluated with a score from 0 to 100). Genotyping {#Sec5} ---------- Nuclear DNA was extracted from whole blood of all participants included in the CoLaus study. Genome-wide genotyping was performed using Affymetrix 500K SNP chips. Subjects were excluded from the analysis in case of inconsistency between sex and genetic data, a genotype call rate less than 90%, or inconsistencies of genotyping results in duplicate samples. Quality control for SNPs was performed using the following criteria: SNPs monomorphic among all samples; SNPs with call rates less than 95% deviation from the Hardy--Weinberg equilibrium (HWE) (p \< 1 × 10E−07). Imputation was performed using minimac (<http://genome.sph.umich.edu/wiki/Minimac>) and 1000 Genomes (phase 1, version 3). Fifty-four SNPs were chosen among previously genome-wide determined, significant (p \< 5 × 10E−08) migraine-associated SNPs for which an odds ratio (OR) was reported by previous studies (Anttila et al. [@CR2], [@CR3]; Freilinger et al. [@CR14]; Gormley et al. [@CR17]) (Supplementary Table 1). For 51 of these SNPs genotype data were available in our sample (Table [1](#Tab1){ref-type="table"}). In case that an SNP was imputed, an imputation quality (r ^2^−hat) \>0.4 was set as threshold for the inclusion of the variant into further analyses.Table 1Demographic and clinical characteristics of the sample (n = 2957)Migraine vs. controlsMWA vs. controlsMWOA vs. controlsControlsMigraineStatisticspMWAStatisticspMWOAStatisticspN2511446----152--294--Age (years)51.7 (±8.9)50.6 (±8.6)519,8560.01651.1 (±9.0)183,7370.4448.4 (±8.3)336,1190.012Sex female (%)50%69%55.27\<0.00160%5.340.0274%60.47\<0.001Lifetime MDD (%)41%57%41.47\<0.00163%29.45\<0.00154%19.09\<0.001Continuous variables are expressed as mean ± standard deviation; p values are calculated using Mann--Whitney test or Pearson's Chi-square test, comparing subjects with migraine or migraine subtypes vs. controlsSignificant differences are indicated in boldMDD major depressive disorder, MWA migraine with aura, MWOA migraine without aura Statistical analysis {#Sec6} -------------------- Differences in continuous or categorical variables between subjects with migraine and controls were assessed using Mann--Whitney test or Pearson's Chi-square test, respectively. Linkage disequilibrium (LD) between markers was measured by the r-squared coefficient using Haploview (v. 4.2) (Barrett et al. [@CR4]). SNPs with r ^2^ values larger than 0.8 were excluded. Deviation from HWE was tested using Chi-square test (p \< 0.001). HWE p value threshold was corrected according to Bonferroni (p \< 0.001, i.e., 0.05/51 tested genetic variants). SNPs with a minor allele frequency (MAF) \<0.01 were also excluded. Genotypes for 51 out of 54 SNPs previously associated with migraine and for which an OR had been reported were available in our dataset (Supplementary Table 1). Two SNPs were not in HWE and were excluded. After the removal of SNPs with too low imputation quality (n = 0), with MAF \<0.01 (n = 0) and of SNPs being in LD (n = 9), we proceeded with 40 SNPs in subsequent analyses. The association between individual SNPs and migraine was tested using logistic regression analyses adjusting for age, sex and a lifetime diagnosis of MDD. A Bonferroni-adjusted p value of 0.0013 (0.05/40) was applied. Analyses were performed applying an additive genetic model. The genotype of each SNP was coded based on the amount of effect alleles, i.e., 0 for no effect alleles, 1 for heterozygous SNP carriers and 2 for individuals carrying two effect alleles. Subsequently, SNP-associated beta coefficients were calculated based on the ORs reported in Anttila et al. [@CR3], Freilinger et al. [@CR14] and Gormley et al. [@CR17], and multiplied with the amount of alleles to obtain weighted SNP scores. A random forest model was constructed including weighted scores as predictors and a lifetime diagnosis of migraine as the target variable. The dataset was randomly partitioned to a training (70%), validation (15%) and testing (15%) dataset to obtain a better unbiased estimate of error. A total of 10,000 random decision trees were created. SNPs with a positive mean decrease accuracy (i.e., variables that cause subjects to be incorrectly classified if removed) were considered to have a relevant influence on the model and were chosen for inclusion in the GRS. GRS was calculated by summing up the weighted SNP scores according to the following formula:$$\documentclass[12pt]{minimal} \usepackage{amsmath} \usepackage{wasysym} \usepackage{amsfonts} \usepackage{amssymb} \usepackage{amsbsy} \usepackage{mathrsfs} \usepackage{upgreek} \setlength{\oddsidemargin}{-69pt} \begin{document}$$\mathop \sum \limits_{i = 1}^{n} k \,{\text{effect alleles}}_{{{\text{SNP}}i}} \times {\text{beta value}}_{{{\text{SNP}}i}}$$\end{document}$$with n the number of included SNPs in the model, and k the number of effect alleles. The load of effect alleles between subjects with migraine or migraine subtypes and controls was compared using the Mann--Whitney test. The GRS was used as a continuous predictor in a binary logistic regression model with migraine (or migraine subtypes) as the dependent variable, adjusting for age, sex, and a lifetime diagnosis of MDD. The GRS was also coded as a dichotomous variable to compare the association between migraine and the upper/lower quartiles of the GRS distribution using a binary logistic regression model. In a second step, we ran a case-only analysis to test the association between the GRS and characteristics of migraine severity. Association between GRS and age at onset, migraine frequency, duration of attacks, or interference with daily activities was tested performing Spearman's correlation analyses, while the association between GRS and migraine intensity or gastrointestinal symptoms was tested with the Mann--Whitney test. To test the association between the GRS and continuous or dichotomous clinical characteristics of migraine, we constructed linear or logistic regression models, respectively, adjusting for age, sex and lifetime MDD. A p value \<0.05 was considered significant. Analyses were performed using Haploview, the package Rattle (Graham [@CR18]) in R (v. 3.2.3), SPSS v. 21 (IBM, Armonk, NY, USA), and GraphPad Prism 5. Results {#Sec7} ======= Demographic and clinical characteristics of the sample {#Sec8} ------------------------------------------------------ The demographic and clinical characteristics of the sample are shown in Table [1](#Tab1){ref-type="table"}. Within the sample of 2957 participants, 446 subjects (15%) met the lifetime diagnostic criteria for migraine. Among them, 34% fulfilled the criteria for MWA. Subjects with migraine were more likely to be younger, female, and to have a higher lifetime prevalence of MDD (Table [1](#Tab1){ref-type="table"}). Therefore, analyses were adjusted for these variables. Isolated SNPs have only a small impact on migraine risk {#Sec9} ------------------------------------------------------- We first tested the association between migraine and the 40 genetic variants individually in unadjusted analyses applying an additive genetic model and using logistic regression analysis (Supplementary Table 2). Unadjusted analyses showed that two SNPs were associated with migraine at a Bonferroni corrected threshold of 0.0013 (0.05/40): rs4814864, located in the SLC24A3 gene (OR = 1.32, p = 0.0008), and rs186166891, located in the SUGCT gene (OR = 1.48, p = 0.0004). One genetic variant was associated with migraine at a nominal level (rs1024905, OR = 1.19, p = 0.016). Subsequently, we applied a logistic regression analysis with migraine as the outcome variable, adjusting for age, sex, and a lifetime diagnosis of MDD. The association of rs186166891 with migraine was confirmed (OR = 1.54, p = 0.0002), while rs4814864 was associated with migraine only at a nominal level (OR = 1.30, p = 0.0017). The SNP rs186166891 was associated with MWOA (unadjusted OR = 1.58, p = 0.0004; adjusted OR: 1.66, p = 0.0001), but not with MWA (adjusted OR: 1.32, p = 0.15). Analyses conducted in migraine subtypes also showed an association between rs1024905 and MWOA (unadjusted OR = 1.41, p = 0.0001; adjusted OR = 1.42, p = 0.0001), and a nominal association between rs4814864 and MWOA (unadjusted OR = 1.27, p = 0.017). Only one SNP was nominally associated with MWA (rs4814864, unadjusted OR = 1.41, p = 0.008; adjusted OR = 1.37, p = 0.015). None of the other variants was associated with migraine or migraine subtypes. These results pointed to a relatively small impact of single SNPs on migraine and migraine subtypes in our population-based cohort. A polygenic risk score composed of susceptibility SNPs for migraine is significantly associated with MWOA {#Sec10} --------------------------------------------------------------------------------------------------------- To weight the genetic variants with regard to their impact on migraine outcome, a random forest algorithm was developed. As shown in Table [2](#Tab2){ref-type="table"} and Fig. [1](#Fig1){ref-type="fig"}, a total of 21 genetic variants (closest genes: MEF2D, PRDM16, TSPAN2, TRPM8, CARF, TGFBR2, PHACTR1, NOTCH4, SUGCT, DOCK4, PLCE1, HPSE2, ARMS2, MRVI1, LRP1, ITPK1, ZCCHC14, NLRP1, and SLC24A3) induced a positive mean decrease accuracy and were considered in the subsequent calculation of the weighted GRS. The study participants showed a GRS distribution ranging from −1.33 to 0.76.Table 2SNPs previously associated with migraine and included in the GRSSNPChrLocationGeneMAMAFReported OR (95% CI)Beta coefficient^b^Referencesrs22743161GenicMEF2DC0.371.07 (1.04--1.09)0.07Anttila et al. [@CR3]rs102184521GenicPRDM16G0.221.11 (1.10--1.13)0.10Gormley et al. [@CR17]rs20783711IntergenicNear TSPAN2C0.121.11 (1.09--1.13)0.10Gormley et al. [@CR17]rs75772622GenicTRPM8A0.100.87 (0.84--0.90)−0.14Anttila et al. [@CR3]rs178629202GenicTRPM8T0.100.77 (0.70--0.84)−0.26Freilinger et al. [@CR14]rs101669422IntergenicNear TRPM8C0.200.94 (0.89--0.99)−0.06Gormley et al. [@CR17]rs1385564132GenicCARFT0.030.88 (0.84--0.92)−0.13Gormley et al. [@CR17]rs67909253IntergenicNear TGFBR2T0.381.15 (1.10--1.21)0.14Anttila et al. [@CR3]rs93493796GenicPHACTR1G0.410.93 (0.92--0.95)−0.07Gormley et al. [@CR17]rs9267918^a^6IntergenicNear NOTCH4A0.060.91 (0.88--0.94)−0.09Gormley et al. [@CR17]rs1861668917GenicSUGCTT0.111.09 (1.07--1.12)0.09Gormley et al. [@CR17]rs101558557IntergenicNear DOCK4T0.051.08 (1.05--1.12)0.08Gormley et al. [@CR17]rs1078615610GenicPLCE1G0.450.95 (0.94--0.96)−0.05Gormley et al. [@CR17]rs1226015910GenicHPSE2A0.070.92 (0.89--0.94)−0.08Gormley et al. [@CR17]rs222308910IntergenicNear ARMS2C0.080.93 (0.91--0.95)−0.07Gormley et al., [@CR17]rs491016511GenicMRVI1C0.330.94 (0.91--0.98)−0.06Gormley et al. [@CR17]rs1117211312GenicLRP1C0.420.90 (0.89--0.91)−0.11Gormley et al. [@CR17]rs1162477614IntergenicNear ITPK1C0.310.96 (0.94--0.97)−0.04Gormley et al. [@CR17]rs408194716IntergenicNear ZCCHC14G0.341.03 (1.00--1.06)0.03Gormley et al. [@CR17]rs7521307417IntergenicNear NLRP1T0.030.89 (0.86--0.93)−0.12Gormley et al. [@CR17]rs481486420GenicSLC24A3C0.261.07 (1.06--1.09)0.07Gormley et al. [@CR17]^a^In the meta-analysis by Gormley et al. ([@CR17]), the association is reported for rs140002913 (now merged into rs9267918)^b^The beta coefficients column shows natural logarithms of the ORs reported by previous studiesChr chromosome, CI confidence interval, MA minor allele, MAF minor allele frequency, OR odds ratio, SNP single-nucleotide polymorphism Fig. 1Random forest model including 21 SNPs previously associated with migraine. The first 30 variables with the highest mean decrease accuracy are plotted. Twenty-one migraine-associated SNP were shown to induce a positive change in mean decrease accuracy. These SNPs were thus considered to have a relevant influence on the model and were chosen for inclusion in the GRS. GRS genetic risk score, SNP single-nucleotide polymorphism Mann--Whitney test showed that subjects with migraine or MWOA, but not MWA, had a higher load of risk alleles compared to controls (Fig. [2](#Fig2){ref-type="fig"}). As shown in Table [3](#Tab3){ref-type="table"}, binary logistic regression analysis confirmed the significant impact of the GRS on the diagnosis of migraine. The covariates female sex, younger age, and a lifetime diagnosis of MDD were also significantly associated with a diagnosis of migraine.Fig. 2Box and whisker plot of GRS in subjects with migraine or migraine subtypes compared to controls. Mann--Whitney test showed a significant association between the genetic risk score and migraine (U = 522,400, p = 0.02) or MWOA (U = 329,900, p = 0.003), but not the MWA subtype (U = 189,200, p = 0.8). \* \<0.05, \\ \<0.005. GRS genetic risk score, MWA migraine with aura, MWOA migraine without aura Table 3Association between GRS and diagnosis of migraine and migraine subtypes according to logistic regression modelsMigraine (N = 446)MWA (N = 152)MWOA (N = 294)vs. controls (2511)OR (95% CI)pOR (95% CI)pOR (95% CI)pGRS1.56 (1.07--2.27)0.0200.96 (0.54--1.72)0.8902.01 (1.28--3.17)0.003Female sex2.04 (1.63--2.55)\<0.0011.22 (0.86--1.72)0.2602.73 (2.06--3.61)\<0.001Age0.99 (0.97--1.00)0.0101.00 (0.98--1.01)0.5900.98 (0.97--0.99)0.004MDD1.63 (1.32--2.01)\<0.0012.37 (1.67--3.36)\<0.0011.34 (1.04--1.72)0.023Significant differences are indicated in boldCI confidence interval, GRS genetic risk score, MDD major depressive disorder, MWA migraine with aura, MWOA migraine without aura, OR odds ratio Importantly, when stratifying migraine according to the main clinical subtypes MWA and MWOA, only MWOA appeared to be significantly impacted by the GRS (Table [3](#Tab3){ref-type="table"}). When the GRS was dichotomized to compare migraine prevalence between the bottom and top quartiles of the GRS distribution, the GRS was still associated with migraine \[OR: 1.45 (95% confidence interval = 1.09--1.93), p = 0.011\] and MWOA \[OR: 1.76 (95% confidence interval = 1.24--2.50), p = 0.002\] but not MWA (OR = 1.03, p = 0.89) in a regression logistic analysis adjusted for sex, age, and lifetime MDD. Association between GRS and clinical characteristics of migraine {#Sec11} ---------------------------------------------------------------- We evaluated furthermore to what extent the GRS was associated with clinical features characterizing migraine severity, including migraine intensity, associated gastrointestinal symptoms, age at onset, interference with daily activities, and migraine duration and frequency. As shown in Table [4](#Tab4){ref-type="table"}, the GRS was not significantly associated with any of the tested variables in the whole sample or in migraine subtypes.Table 4Association between GRS and clinical characteristics of migraineMigraineStatpAdj p ^a^MWAStatpAdj p ^a^MWOAStatpAdj p ^a^(n = 446)(n = 152)(n = 294)Age at onset (years)24.41 (±12.35)−0.0360.450.6623.66 (±11.64)0.0440.590.8724.80 (±12.71)−0.0780.180.33Gastrointestinal symptoms (%)86.3%11,7100.970.7482.9%13940.230.2988.1%39400.210.17Severe intensity (%)76.0%18,0550.980.8174.3%20030.540.3276.5%74180.580.72Interval between two attacks (days)41.47 (±71.04)0.0010.980.7960.34 (±105.00)0.0060.950.9832.59 (±44.95)0.0140.830.43Duration of the attack (h)26.83 (±23.78)0.0080.870.1222.05 (±23.79)−0.0280.730.1629.23 (± 23.45)−0.0120.840.33Interference with daily activities71.38 (±30.15)0.0270.570.6171.16 (±30.21)−0.0980.230.3071.50 (±30.18)0.0920.120.14Continuous variables are expressed as mean ± standard deviationUnadjusted association between GRS and continuous (age at onset, interval between two attacks, duration of the attack, and interference with daily activities) or dichotomous variables (gastrointestinal symptoms and severe intensity) was tested using Spearman's correlation test or Mann--Whitney test, respectivelyAdj adjusted, GRS genetic risk score, MWA migraine with aura, MWOA migraine without aura, Stat statistics^a^Adjusted association between GRS and continuous or dichotomous variables was tested using linear or logistic regression models, respectively, adjusting for age, sex, and lifetime diagnosis of major depressive disorder Discussion {#Sec12} ========== The current study is, to our knowledge, the first to investigate the association between a polygenic risk score and migraine taking very recently described novel genetic susceptibility markers into account. Importantly, we investigate for the first time to what extent the developed GRS impacts the prevalence of migraine subtypes and migraine severity in a large population-based sample, adjusting for demographic and clinical confounders. We demonstrate that the GRS based on SNPs previously identified in GWAS studies or meta-analyses to be associated with migraine specifically impacts MWOA, but not the risk for MWA. These findings allow the suggestion that MWOA and MWA have a different genetic susceptibility background that plays a role in their pathogenesis. First-degree relatives of individuals with MWA show a considerably higher risk of MWA (4 times) compared to the higher risk of MWOA shown by first-degree relatives of MWOA patients (1.9 times) (Silberstein and Dodick [@CR35]). On the basis of these estimates, the genetic contribution to migraine pathogenesis has been hypothesized to be higher for MWA compared to MWOA. However, a recent meta-analysis of GWAS, including data from 23,285 migraine cases and 95,425 controls, failed to identify genetic variants significantly predisposing to MWA (Anttila et al. [@CR3]). Since this meta-analysis only evaluated the association of common SNPs, a possible explanation for this inconsistency lays in the fact that genetic predisposition to MWA could be mediated by rare variants with large effect size (Anttila et al. [@CR3]). A recent reanalysis of the same data found significant heterogeneity of SNP effects between MWA and MWOA, although the direction of effect for the majority of selected SNPs was found to be the same between the two subtypes (Nyholt et al. [@CR31]). The largest meta-analysis conducted so far, including data from 59,674 affected subjects and 316,078 controls, also failed to identify SNPs associated with MWA (Gormley et al. [@CR17]). Our results support the hypothesis that common variants with small effect sizes, even when evaluating them additively by GRS analysis, do not show an impact on MWA diagnosis. Among the new susceptibility loci identified by Gormley et al. (Gormley et al. [@CR17]) and included in our GRS, two lie in or near genes involved in regulation of vascular tone (MEF2D, DOCK4, and SLC24A3) (Dong et al. [@CR10]; Firulli et al. [@CR13]; Kang et al. [@CR24]), while ARMS2, PHACTR1, TGFBR2, LRP1, and NOTCH4 have been previously associated with vascular disease (Delev et al. [@CR1]; Beaudoin et al. [@CR5]; Guo et al. [@CR20]; Hayashi et al. [@CR21]; Yang et al. [@CR37]), consistently with the suggested role of vascular dysfunction in migraine pathogenesis. Interestingly, one of the novel migraine-associated SNPs included in our GRS, rs75213074, is located near NLRP1, which encodes for the sensor component of an inflammasome (a protein complex that activates caspases and cytokines in response to damage-associated signals) (Guo et al. [@CR19]). As outlined by a recent review, due to their ability to integrate various inflammatory signals and their expression in endothelial cells, neurons, and astrocytes, inflammasomes represent a promising functional link between vascular and neurological diseases (Lenart et al. [@CR26]). Similarly to other complex phenotypes, migraine heritability appears to be due to a large number of weak associations with many genetic variants, rather than few common risk variants (Anttila et al. [@CR3]; Chasman et al. [@CR9]). Therefore, a GRS evaluating the cumulative effect of multiple variants with a small impact is more likely to be able to explain a part of migraine missing heritability. To date, only a few studies evaluated the association between a GRS and migraine prevalence in a population-based sample. Rodriguez-Acevedo and coworkers found an association between migraine and a GRS (including 51 genetic variants previously nominally associated with migraine) in a small sample including 74 cases and 211 controls (Rodriguez-Acevedo et al. [@CR34]). We used a different approach by selecting only genetic variants previously associated with migraine with a genome-wide significant threshold for which an OR had been reported and we further prioritized variables using a random forest algorithm. Another study investigated the overlap between migraine and MDD, showing that the subgroup of patients with migraine and comorbid MDD are genetically most similar to MDD patients (Ligthart et al. [@CR27]). On the basis of these results, it was suggested that migraine with and without underlying MDD might have different genetic substrates (Ligthart et al. [@CR27]). In our study, a large percentage of subjects with migraine showed underlying MDD, with subjects with MWA presenting a higher risk (OR = 2.36) compared with the MWOA subtype (OR = 1.35). It cannot be excluded that the specificity of our GRS for MWOA could be partly due to the lower prevalence of MDD in this subsample. It is possible that genetic variants with an overlapping impact on both migraine and MDD risk might exert a higher impact on the MWA subtype. Only one study evaluated the association between a GRS and proxies of migraine severity in a clinical sample (Esserlind et al. [@CR11]). The authors reported that a polygenic risk score including 12 loci was not associated with early onset, frequency, duration of attacks, and tendency to chronification. Our results confirm and extend these findings reporting no association between a GRS and other characteristics of migraine severity, such as migraine intensity, gastrointestinal-associated symptoms, or interference with daily activities. Our results must be interpreted in light of their limitations. Our study was not powered enough to investigate the association between migraine and rare genetic variants, which might especially play a role in MWA. Since available studies, including the largest meta-analysis conducted to date (Gormley et al. [@CR17]), have not been able to identify genetic variants significantly associated with MWA, further studies characterized by larger sample size and powered enough to identify rare genetic variants could be of help to construct a GRS that could prove to be more specific for MWA. However, it cannot be excluded that genetics might play a minor role in MWA pathogenesis and that other molecular biological mechanisms (e.g., methylation) may be of stronger relevance for MWA. Moreover, our study included a lower number of participants with MWA compared to MWOA, which could have limited our statistical power to identify a significant association between the GRS and this subtype. Future studies including a balanced number of participants with MWOA and MWA are needed to confirm our findings. Finally, for all the participants the interviews were conducted by trained psychologists or psychiatrists and reviewed by an experienced senior psychologist, but not by headache specialists. Conclusion {#Sec13} ========== In conclusion, the present study suggests that a GRS combining the effect of multiple loci is associated with MWOA but not MWA in a large population-based sample. Genetic risk variants so far detected to play a role in migraine are not able to explain a comprehensive set of clinical characteristics of migraine severity. Electronic supplementary material ================================= {#Sec14} Below is the link to the electronic supplementary material. Supplementary material 1 (DOCX 23 kb) Supplementary material 2 (DOCX 26 kb) Jessica Mwinyi and Helgi B. Schiöth contributed equally to this work. Electronic supplementary material The online version of this article (doi:10.1007/s00439-017-1816-5) contains supplementary material, which is available to authorized users. Funding {#FPar1} ======= This study was supported by a grant from the Swedish Society for Medical Research (SSMF) to JM, a grant from the Swedish Research Council to HBS, and in part by the Intramural Research Program of the National Institute of Mental Health (ZIAMH002932). The CoLaus\\|PsyCoLaus study was and is supported by research grants from GlaxoSmithKline, the Faculty of Biology and Medicine of Lausanne, the Swiss National Science Foundation (Grants 3200B0-105993, 3200B0-118308, 33CSCO-122661, 33CS30-139468, and 33CS30-148401). Conflict of interest {#FPar2} ==================== The authors declare that they have no conflict of interest. Ethical approval {#FPar3} ================ All procedures performed in studies involving human participants were in accordance with the ethical standards of the institutional and/or national research committee and with the 1964 Helsinki Declaration and its later amendments or comparable ethical standards. Informed consent {#FPar4} ================ Informed consent was obtained from all individual participants included in the study.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Central
861 F.2d 1421 Mike HERNANDEZ, Plaintiff-Appellant,v.George F. DENTON, et al., Defendants-Appellees. Nos. 86-2139, 87-1693 and 87-1694. United States Court of Appeals,Ninth Circuit. Argued and Submitted Jan. 12, 1988.Decided Nov. 23, 1988. Richard W. Nichols, McDonough, Holland & Allen, Sacramento, Cal., for plaintiff-appellant. Patricia C. Esgro, Deputy, Atty. Gen., State of Cal., Sacramento, Cal., for defendants-appellees. Appeal from the United States District Court for the Eastern District of California. Before ALDISERT,* WALLACE and SCHROEDER, Circuit Judges. SCHROEDER, Circuit Judge: 1 Appellant is a prisoner proceeding in forma pauperis in suits against prison officials at a number of prisons. He appeals the district court's dismissal of three complaints as "frivolous" under 28 U.S.C. Sec. 1915(d). 2 Appellant filed five pro se complaints alleging 42 U.S.C. Sec. 1983 violations. The three complaints at issue in this appeal made the following allegations: 3 (1) Due process claims: Appellant alleges that he was placed in administrative segregation without written notice of the reasons, an opportunity to present evidence, an opportunity to be represented by counsel or written justification. In addition, appellant alleges that he was punished before receiving procedural due process in connection with other alleged rule violations; 4 (2) Eighth amendment claims other than rape claims: Appellant alleges that he had to sleep without a mattress for one night and without a blanket for an unspecified period of time. In addition, he alleges that he was not issued shoes for a month. Finally, appellant alleges physical and verbal abuse by prison officials; 5 (3) Rape claims: Appellant alleges that he was drugged and homosexually raped over 28 times by both inmates and prison officials at different institutions. 6 The district court referred all cases to a magistrate. The defendants had been served and had answered with respect to some but not all of the claims. The magistrate reviewed all claims and recommended that the district court dismiss them because the complaints, viewed together, indicated that appellant's rape allegations were frivolous. The magistrate did not discuss the other claims. The district court followed the magistrate's recommendation and dismissed pursuant to section 1915(d), which provides in pertinent part as follows: 7 The court may dismiss [a case proceeding in forma pauperis] if the allegation of poverty is untrue, or if satisfied that the action is frivolous or malicious. 8 28 U.S.C. Sec. 1915(d). 9 We have held that when a court dismisses a pro se complaint for failure to state a claim, the court should draft a few sentences explaining to the plaintiff the deficiencies and allow the plaintiff to amend. Noll v. Carlson, 809 F.2d 1446, 1449 (9th Cir.1987); Karim-Panahi v. Los Angeles Police Dept., 839 F.2d 621 (9th Cir.1988). Because pro se litigants are unskilled in the law, they are prone to pleading errors. Without guidance, amendments by these litigants are made without an understanding of the deficiencies and are usually insufficient to cure deficient pleadings. Thus, when instructing pro se litigants to amend, district courts should briefly explain the complaints' deficiencies so that the pro se plaintiffs will be better equipped to amend correctly. Noll, 809 F.2d at 1448. However, if it "is absolutely clear that the deficiencies of the complaint could not be cured by amendment," the district court may dismiss. Franklin v. Murphy, 745 F.2d 1221, 1228 n. 9 (9th Cir.1984) (quoting Broughton v. Cutter Laboratories, 622 F.2d 458, 460 (9th Cir.1980)). 10 The procedural due process claims before the district court do not appear sufficient on the face of the complaints. We have ruled that, because prison safety is paramount, the procedural due process rights of prisoners are adequately protected by post-segregation decisions that administrative segregation is justified. Toussaint v. McCarthy, 801 F.2d 1080, 1100 (9th Cir.1986), cert. denied, --- U.S. ----, 107 S.Ct. 2462, 95 L.Ed.2d 871 (1987). "[T]he due process clause does not require detailed written notice of charges, representation by counsel or counsel-substitute, an opportunity to present witnesses, or a written decision describing the reasons for placing the prisoner in administrative segregation." Id. at 1100-01. In this case, appellant alleges that he was placed in administrative segregation without written notice, an opportunity to present evidence, an opportunity to be represented by counsel or written justification; appellant did receive post-deprivation hearings. Appellant's claims fall squarely within Toussaint's holding. Therefore, he does not state a claim for violation of due process and no amendment could cure this deficiency. These claims should be dismissed. 11 The district court did not address the eighth amendment claims when it dismissed appellant's complaint. The eighth amendment proscribes punishments incompatible with "evolving standards of decency" such as those "so totally without penological justification that [they] result[ ] in the gratuitous infliction of suffering." Hoptowit v. Ray, 682 F.2d 1237, 1246 (9th Cir.1982) (quoting Gregg v. Georgia, 428 U.S. 153, 173, 96 S.Ct. 2909, 2925, 49 L.Ed.2d 859 (1976)). Appellant alleges that he had to sleep without a mattress for one night and without a blanket for an unspecified period of time, that he was not issued shoes for a month, and that he was physically and verbally abused by prison officials. "Prison officials have a duty to take reasonable steps to protect inmates from physical abuse." Hoptowit, 682 F.2d at 1250. Physical and verbal abuse by officials indicates a deliberate indifference by prison officials to the safety needs of prisoners; therefore, appellant has stated an eighth amendment claim based on physical and verbal abuse because such abuse is "totally without penological justification." Id. at 1237. 12 In addition, appellant may be able to state an eighth amendment claim based upon his allegation of deprivation of shoes for a month. Appellant has not alleged additional facts suggesting deliberate indifference or gratuitous infliction of suffering. He may, however, be able to state an eighth amendment claim with respect to the shoes if he amends his complaint. He should be permitted an opportunity to amend. 13 Appellant alleges that he slept without a blanket for an unspecified amount of time in a room across from broken windows. Appellant similarly has alleged no additional facts to indicate wanton infliction of pain or deliberate indifference, but appellant should similarly be allowed to amend this claim of deprivation. 14 Appellant's allegation that he slept without a mattress for only one night is insufficient to state an eighth amendment violation and no amendment can alter that insufficiency. We affirm the district court's dismissal of his claim for one night's deprivation of a mattress. 15 The district court's dismissal of appellant's homosexual rape claims as "frivolous" under 28 U.S.C. Sec. 1915(d) deserves more extensive discussion. For the purposes of determining whether a complaint is "frivolous," the court presumes that the plaintiff's allegations are true. Franklin, 745 F.2d at 1228. In addition, courts must construe allegations in pro se complaints liberally. Shapley v. Nevada Bd. of State Prison Comm'rs, 766 F.2d 404, 408 (9th Cir.1985). 16 If appellant's rape claims are not "frivolous," they may state claims for violation of both the eighth amendment and the fourteenth amendment. The eighth amendment dictates that prison officials may not be deliberately indifferent to the safety needs of inmates because such indifference may result in the unnecessary infliction of pain. Hoptowit, 682 F.2d at 1250. Appellant's allegations of rape by prison guards, if construed liberally, indicate deliberate indifference. His allegations that the guards allowed his rape by other prisoners, construed liberally, also indicate deliberate indifference. 17 In addition, prisoner beatings by guards involving excessive force amounting to brutality are deprivations of a liberty interest in violation of due process. McRorie v. Shimoda, 795 F.2d 780, 785 (9th Cir.1986). Appellant's allegations that he was raped by prison guards are no less troubling than the claims of beatings in McRorie. Therefore, they state a claim for violation of appellant's substantive due process rights. 18 Finally, insufficient protection of a prisoner resulting in harm inflicted by other inmates may also violate the prisoner's due process rights. Youngberg v. Romeo, 457 U.S. 307, 315-16, 102 S.Ct. 2452, 2457-58, 73 L.Ed.2d 28 (1982) (right to personal security protected by substantive due process and not extinguished by imprisonment); Escamilla v. City of Santa Ana, 796 F.2d 266, 269-70 (9th Cir.1986) (police have a duty to protect individuals if there is a "custodial relationship"). See Orpiano v. Johnson, 632 F.2d 1096, 1101 (4th Cir.1980) (if prison officials know of pervasive risk of harm to prisoner and fail to protect that prisoner, prisoner has a viable section 1983 claim for violation of his constitutional rights), cert. denied, 450 U.S. 929, 101 S.Ct. 1387, 67 L.Ed.2d 361 (1981). In this case, appellant alleges that prison guards allowed other inmates to enter his cell and rape him. This allegation, if not frivolous, appears to state a claim for violation of appellant's substantive due process rights. 19 The district court, however, deemed the claims frivolous. Disposition of the rape claims therefore requires some understanding of what is meant by "frivolous." This court has examined the "frivolous" standard under section 1915(d) at length in Franklin v. Murphy, 745 F.2d 1221 (9th Cir.1984). We there adopted procedures proposed by the Federal Judicial Center in Recommended Procedures for Handling Prisoners' Civil Rights Cases in the Federal Courts 57-58 (1980). That influential study, chaired by Judge Aldisert, recommended that if a prisoner meets the economic requirements for in forma pauperis status, the court should permit filing of the complaint under section 1915(a) and conduct a separate and independent inquiry into whether the action is "frivolous or malicious" under section 1915(d). It noted that the definition of "frivolous" may be influenced by Supreme Court cases discussing standards for dismissal of pro se complaints. Id. at 60-61. See, e.g., Haines v. Kerner, 404 U.S. 519, 521, 92 S.Ct. 594, 596, 30 L.Ed.2d 652 reh'g denied, 405 U.S. 948, 92 S.Ct. 963, 30 L.Ed.2d 819 (1972). See also, Anders v. California, 386 U.S. 738, 744, 87 S.Ct. 1396, 1400, 18 L.Ed.2d 493 reh'g denied, 388 U.S. 924, 87 S.Ct. 2094, 18 L.Ed.2d 1377 (1967) (discussing in a different context that a contention is not frivolous if "any of the legal points [are] arguable on their merits"). 20 With respect to legal sufficiency, the standard which has evolved is similar to that used to dismiss pro se complaints pursuant to Federal Rules of Civil Procedure, Rule 12(b)(6). Franklin, 745 F.2d at 1228. Under 12(b)(6), a pro se complaint should be dismissed upon proper motion if it fails to state a claim upon which relief may be granted; thus, the court will dismiss if it is "beyond doubt that the plaintiff can prove no set of facts in support of his claim which would entitle him to relief." Haines, 404 U.S. at 521, 92 S.Ct. at 596 (quoting Conley v. Gibson, 355 U.S. 41, 45-46, 78 S.Ct. 99, 102, 2 L.Ed.2d 80 (1957)). See Rizzo v. Dawson, 778 F.2d 527, 530 (9th Cir.1985). 21 The concept of frivolousness under section 1915(d), however, is not identical to the 12(b)(6) legal standard. Section 1915(d) permits the district court upon its own motion to weed out patently meritless claims at an early stage. However, care must be taken that section 1915(d) dismissal is not abused. See Bounds v. Smith, 430 U.S. 817, 821, 97 S.Ct. 1491, 1494, 52 L.Ed.2d 72 (1977) (prisoners have constitutional right of access to the courts). In considering section 1915(d) dismissals we thus look not only to the face of the complaint and the matters actually pleaded, but beyond to whether the claims have arguable substance in law or fact. As the Seventh Circuit has explained: 22 Rule 12(b)(6) permits the dismissal of a complaint for failure to state a claim upon which relief can be granted only when "it appears beyond doubt that the plaintiff can prove no set of facts in support of his claim which would entitle him to relief." (citations omitted). Under Sec. 1915(d), in contrast, an in forma pauperis, pro se complaint can be dismissed sua sponte by the district court only if the petitioner cannot make any rational argument in law or fact which would entitle him or her to relief. Thus, the Sec. 1915(d) test is less stringent than the Rule 12(b)(6) dismissal standard. 23 Williams v. Faulkner, 837 F.2d 304, 307 (7th Cir.1988). This is a more lenient standard because 24 [n]either [the opportunity to further develop a claim], nor the sharply honed adversarial exchange involved in a Rule 12(b)(6) motion and opposition, are present when dismissal is sua sponte. Sua sponte dismissal is therefore a much more truncated process than is dismissal under Rule 12(b)(6). In giving effect to the intent with which Congress created the narrow exception in section 1915(d) for sua sponte dismissals, this difference must be taken into account. 25 Brandon v. Dist. of Columbia Bd. of Parole, 734 F.2d 56, 59 (D.C.Cir.1984), cert. denied, 469 U.S. 1127, 105 S.Ct. 811, 83 L.Ed.2d 804 (1985). 26 Thus, in Franklin we held that pro se prisoner complaints may be dismissed on the court's own motion and prior to service, but only in limited circumstances; a district court may not dismiss an in forma pauperis complaint unless it has no "arguable substance in law [or] fact." Franklin, 745 F.2d at 1227 (adopting standard in Watson v. Ault, 525 F.2d 886, 892 (5th Cir.1976)). See also Brandon, 734 F.2d at 59 (claim not viable); Crisafi v. Holland, 655 F.2d 1305, 1307-08 (D.C.Cir.1981) (no suggestion of supporting facts); Munz v. Parr, 758 F.2d 1254, 1258 (8th Cir.1985) (face of complaint shows "insuperable bar to relief") (quoting Jackson Sawmill Co. v. United States, 580 F.2d 302, 306 (8th Cir.1978), cert. denied, 439 U.S. 1070, 99 S.Ct. 839, 59 L.Ed.2d 35 (1979)). 27 We have recognized several possible bases which may justify a district court's decision to dismiss an in forma pauperis complaint as having no arguable substance in law or fact. First, a court may dismiss as frivolous complaints that recite bare legal conclusions without any supporting facts. Franklin, 745 F.2d at 1228. See Tripati v. First Nat'l Bank & Trust, 821 F.2d 1368, 1370 (9th Cir.1987). 28 Second, a court may dismiss if the plaintiff's claims are redundant or barred by res judicata because of previous litigation. Tripati, 821 F.2d at 1370. See Van Meter v. Morgan, 518 F.2d 366, 368 (8th Cir.), cert. denied, 423 U.S. 896, 96 S.Ct. 198, 46 L.Ed.2d 129 (1975). The district court may review its own records to determine whether, given previous court documents, the plaintiff's claims are redundant. Stiltner v. Rhay, 322 F.2d 314, 316 (9th Cir.1963), cert. denied, 376 U.S. 920, 84 S.Ct. 678, 11 L.Ed.2d 615 (1964). 29 Third, we have observed that "[a]n action may be dismissed under section 1915(d) where the defense is complete and obvious from the face of the pleadings or the court's own records." Franklin, 745 F.2d 1221, 1228. 30 Fourth, a court may dismiss a claim that is founded on "wholly fanciful" factual allegations. Id. It appears that the district court viewed the rape allegations in this case as fanciful because it did not believe so many similar episodes could have occurred. However, the district court could not properly assess the credibility of the plaintiff's allegations, for we expressly rejected a standard of frivolousness which permitted the exercise of credibility discretion. Id. 31 In section 1915(d) dismissal of actions as "wholly fanciful," we must accordingly look to a standard which prevents dismissal on grounds of a credibility assessment. Such a standard is found in the principles of judicial notice. Indeed, in authorizing dismissal of complaints founded on "wholly fanciful" factual allegations in Franklin, we relied upon quoted authority in two other circuits applying a judicial notice standard in assessing "fanciful" allegations: 32 A court may dismiss as frivolous complaints reciting bare legal conclusions with no suggestion of supporting facts, or postulating events and circumstances of a wholly fanciful kind. Similarly, "[a] complaint conflicting with facts of which the district court may take judicial notice might also properly be dismissed under section 1915(d)." Taylor v. Gibson, 529 F.2d 709, 717 (5th Cir.1976). 33 Id. (quoting Crisafi v. Holland, 655 F.2d 1305, 1307-08 (D.C.Cir.1981)). We therefore hold that a court may dismiss an action as frivolous if it is dependent upon allegations which conflict with facts of which a district court may take judicial notice. 34 The category of facts of which a district court may take judicial notice is a very narrow one; a judicially noticeable fact is one not subject to reasonable dispute because it is "capable of accurate and ready determination by resort to sources whose accuracy cannot reasonably be questioned." Fed.R.Evid. 201. See E. Cleary, McCormick's Handbook of the Law of Evidence Sec. 329-30 (2d ed. 1972). Such a narrow standard is required if courts are to make state officials accountable for meritorious prisoner claims of constitutional violations. See, e.g., Estelle v. Gamble, 429 U.S. 97, 97 S.Ct. 285, 50 L.Ed.2d 251 (1976), reh'g denied, 429 U.S. 1066, 97 S.Ct. 798, 50 L.Ed.2d 785 (1977). It is also necessary in order to avoid the waste caused by premature dismissals resulting in appeals and remand before consideration of defendant's answer. 35 Admittedly, it is tempting to eliminate the meritless complaint at the pleading stage. Unfortunately, [however], this "is another instance of judicial haste which in the long run makes waste," Dioguardi v. Durning, 139 F.2d 774, 775 (C.A. 2 1944) (Clark, J.) (citation omitted). 36 Estelle, 429 U.S. at 112-13, 97 S.Ct. at 295 (Stevens, J., dissenting). See Sherman v. Yakahi, 549 F.2d 1287, 1290 n. 5 (9th Cir.1977) (quoting Justice Stevens); Brandon, 734 F.2d at 62; Munz, 758 F.2d at 1258. Only if the facts alleged are impossible in light of any judicially noticeable fact may the district court find a complaint "wholly fanciful" and hence without arguable substance in law or fact. 37 The facts alleged here are not of that nature. Appellant alleged homosexual rapes committed between July, 1982 and December, 1984 by various prison officials and inmates at both Folsom Prison and the California Medical Facility at Vacaville. He alleges rape because of evidence of needle marks on his arms in the mornings, leading him to believe he had been drugged, feces on his undergarments and skin problems. 38 The magistrate and district court considered appellant's homosexual rape claims frivolous because appellant's five complaints alleged rapes over a period of 2 1/2 years, by various persons with similar modus operandi. It is hard to believe so many similar incidents occurred. But we cannot take judicial notice that none of them occurred. There is no indisputable source to tell us they did not happen. See Fed.R.Evid. 201. By determining the frivolousness of all of appellant's complaints as a group, the district court relied upon an improper determination by the magistrate that appellant's claims were not credible. This is not permissible. Franklin, 745 F.2d at 1228. The magistrate himself stated that "although each complaint, taken separately, is not necessarily frivolous, a different picture emerges from a reading of all five complaints together." 39 If the district court had reviewed appellant's complaints individually and had treated the factual allegations as presumptively truthful, it could not have dismissed them as frivolous because they are not "wholly fanciful"; appellant's allegations of needle marks on his arms and other evidence of homosexual rape present claims with an arguable basis in fact. 40 We affirm the district court's dismissal of appellant's procedural due process claim and his eighth amendment claim based on deprivation of a mattress. However, we reverse the district court's dismissal of the remaining eighth amendment claims because the district court never addressed them and never offered the appellant a chance to correct deficiencies through amendment. We reverse the district court's decision on the rape claims as well, because the dismissal was based upon credibility determinations impermissible under section 1915(d). 41 REVERSED AND REMANDED. WALLACE, Circuit Judge, concurring: 42 I concur in Judge Schroeder's opinion insofar as it reverses the district court's dismissal of Hernandez's claims based upon alleged deprivation of footwear, rape, and other physical abuse. Under the controlling precedent of this circuit, Noll v. Carlson, 809 F.2d 1446 (9th Cir.1987), unless it is "absolutely clear" that a pro se civil rights plaintiff's complaint could not be amended to allege constitutional violations, the district court errs by dismissing the action without notifying the plaintiff of the complaint's deficiencies and allowing him leave to amend. Id. at 1449. Here, as in Noll, Hernandez amended his complaint, but did so without the benefit of a statement by the court notifying him of the deficiencies in his pleadings. Id. The magistrate's recommendations to the district court, which erroneously concluded that Hernandez's allegations were "wholly fanciful" because unlikely, did not serve as adequate notice of the complaint's deficiencies under Noll. Thus, while I agree with Judge Aldisert that Hernandez's various complaints failed to state claims upon which relief could be granted, see Aldisert, J., dissenting, reversal is required under Noll to allow Hernandez a chance to remedy the deficiencies in his complaint. 43 As Judge Aldisert points out in his persuasive dissent, it is not enough for a complaint to allege conclusions that are merely "possible;" a plaintiff must allege facts from which the liability of each defendant can rationally be inferred. I agree with Judge Schroeder that Hernandez should be allowed to amend his complaints, if he can, to add allegations that will establish the connection of each defendant to the deprivations claimed by Hernandez and that will establish that Hernandez has been the victim of unconstitutional conduct, rather than mere negligence. However, I write separately to emphasize that, should Hernandez fail to remedy the problems in his complaints after being informed of their deficiencies, his claims properly may be dismissed as frivolous for the reasons stated in Judge Aldisert's dissent. 44 ALDISERT, Circuit Judge, concurring and dissenting: 45 When Mr. Monroe and his family were routed out of bed in the middle of the night by the Chicago police, and made to stand naked in their living room while the cops ransacked every room in their home, emptying drawers and ripping mattress covers, the Supreme Court took long overdue action. In Monroe v. Pape, 365 U.S. 167, 81 S.Ct. 473, 5 L.Ed.2d 492 (1961), the Court resuscitated, if not resurrected, the remedy of the Civil Rights Act of 1874, the now familiar 42 U.S.C. Sec. 1983. Since that day, this federal remedial statute has been successfully utilized to correct tens of thousands of civil rights violations of all description, in high school classrooms to maximum security wings of state prisons. 46 Section 1983 has been a major force in protecting the individual from countless abuses by the city, county, and state. We have become a more civilized society because of the protections it affords those under police arrest or confined to penal institutions. Thanks to section 1983, and concurrent prison reforms, we no longer tolerate the degrading experiences portrayed in film classics such as Paul Muni's powerful role as Burns in "I Was a Fugitive from a Georgia Chain Gang," or Paul Newman's portrayal of "Cool Hand Luke." Nor do we tolerate the dehumanizing treatment that once existed in prisons, where an inmate was denuded of his dignity, stripped of his name, addressed by only an identification number, and constantly ran the risk of being brutally beaten or tossed into "the hole" indefinitely, at the sole whim of a prison guard. 47 It is with sympathy for the conditions of prison inmates, enthusiastic endorsement of the massive protection now extended to state prisoners by the filing or threat of filing of civil rights actions, and the profound sensitivity that must be extended to pro se petitions for relief, that I review the district court's dismissal of Mike Hernandez' complaints. 48 I join Judge Schroeder's opinion to the extent that it affirms the district court's dismissal of the procedural due process claim and the eighth amendment claim based on deprivation of a mattress. I do not agree with the majority's analysis of the other claims set forth by Judges Wallace and Schroeder. I would affirm the judgment of the district court in all respects, for reasons other than those given by the district court. 49 Let it be understood at the outset that what divides this panel on the remaining claims is a very narrow issue. I do not read my colleagues' opinions as deciding that the plaintiff's many claims can, at this time, pass muster when measured against standards of frivolousness. I think the entire panel is unanimous in this respect. What divides us is that my colleagues seem to feel Hernandez was entitled to a second notice that his complaints were to be dismissed, and that, somehow, he can amend his complaints again (all three complaints have been amended at least once), and make factual averments sufficient to permit him to mount the hurdle of frivolity. 50 Thus, we disagree only on procedure. Because Hernandez' complaints are already fact-specific, setting forth a complete narrative of that which occurred first at Folsom prison and later at Vacaville, I believe that no amendment of facts can save the fatal deficiencies that permeate all his liability claims against the named defendants. The necessary factual predicate that forms the major premise of his legal arguments can in no way be enlarged or altered to support a possible, let alone reasonable, inference of liability. I. 51 Where a complaint fails to state a claim on which relief can be granted, there are two levels in the preliminary proceedings at which the complaint may be dismissed. The first is under the authority of 28 U.S.C. Sec. 1915(d), even prior to service of the complaint upon the defendant. Franklin v. Murphy, 745 F.2d 1221, 1226 (9th Cir.1984) (Franklin ). Under section 1915(d), the court may dismiss the case if satisfied that the action is frivolous. After service upon the defendant, the court may grant a motion for dismissal under Rule 12(b)(6), F.R.Civ.P. 52 The district court dismissed Hernandez' rape allegations as frivolous, basing its judgment on the recommendation of a magistrate. The magistrate decided that each complaint, when read independently of the other complaints filed by Hernandez, "is not necessarily frivolous," ER 34 at 5, but that "a different picture emerges from a reading of all five complaints together." Id. The magistrate relied on the test for frivolity set out in Franklin --specifically, that the concept of frivolous embraces complaints "postulating events and circumstances of a wholly fanciful kind." Franklin, 745 F.2d at 1228 (quoting Crisafi v. Holland, 655 F.2d 1305, 1308 (D.C.Cir.1981) (per curiam)). The magistrate found Hernandez' rape allegations "wholly fanciful" because they were reiterated in several different complaints alleging the same "modus operandi," but involved different prison officials and inmates at different institutions. 53 Like my colleagues, I would not accept the reasoning of the magistrate adopted by the district court, for under the circumstances of this case, that would amount to making credibility findings on the pleadings. As Judge Schroeder correctly points out, in a section 1915(d) adjudication, we must assume the credibility of the plaintiff's allegations unless they run counter to law, human behavior, or permissible inferences. 54 I would affirm the district court's dismissal for entirely different reasons, a practice permitted in this Circuit. Hatch v. Reliance Ins. Co., 758 F.2d 409 (9th Cir.1985); Salmeron v. United States, 724 F.2d 1357, 1364 (9th Cir.1983); Angle v. United States, 709 F.2d 570, 573 (9th Cir.1983). I would hold that even if we credited every factual allegation in Hernandez' complaints, the complaints are frivolous and no opportunity to amend can possibly cure that deficiency. 55 In each of the complaints at issue in the three appeals before us, Hernandez included a very detailed statement of facts. These facts, if believed, do not make out a claim "on the basis of reasonable inferences and not mere speculation." Edward J. Sweeney & Sons, Inc. v. Texaco, 637 F.2d 105, 111 (3d Cir.1980). 56 The district court's dismissal of the complaints as frivolous is subject to de novo review by this court. Tripati v. First Nat'l Bank & Trust, 821 F.2d 1368, 1369 (9th Cir.1987); Rizzo v. Dawson, 778 F.2d 527, 530 (9th Cir.1985). Our role here is to determine whether, as a matter of law, the claims are critically deficient of the minimum quantum of fact, reason, and law from which the plaintiff might possibly be entitled to relief. In exercising this review, I proceed on the assumption that "plaintiff's sworn allegations are ... uncontroverted and entitled to the usual presumption of truth." Franklin, 745 F.2d at 1228. 57 My ultimate conclusion is that the multitude of allegations expressed in the separate complaints filed in the district court do not qualify for further consideration. I agree with the district court's conclusion that the allegations are frivolous and therefore should be dismissed under 28 U.S.C. Sec. 1915(d). II. 58 My point of beginning is a discussion of how the courts have interpreted the statutory term "frivolous." "The court may dismiss the case ... if satisfied that the action is frivolous or malicious." 28 U.S.C. Sec. 1915(d). The most familiar court definition of frivolous, that in Anders v. California, 386 U.S. 738, 87 S.Ct. 1396, 18 L.Ed.2d 493 (1967), is phrased in the negative. Anders states that a contention is not frivolous if "any of the legal points [are] arguable on their merits." Id. at 744, 87 S.Ct. at 1400. In Franklin, this court determined that an action is frivolous if it lacks "arguable substance in law and fact." Franklin, 745 F.2d at 1227. This Circuit has accepted the frivolity analysis formulated by the Court of Appeals for the D.C. Circuit: 59 "A court may dismiss as frivolous complaints reciting bare legal conclusions with no suggestion of supporting facts, or postulating events and circumstances of a wholly fanciful kind. Similarly, 'a complaint conflicting with facts of which the district court may take judicial notice might also properly be dismissed under section 1915(d).' Taylor v. Gibson, 529 F.2d 709, 717 (5th Cir.1976)." 60 Id. at 1228 (quoting Crisafi v. Holland, 655 F.2d 1305, 1307-08 (D.C.Cir.1981) (per curiam)). 61 This analysis sets out three possible standards for dismissing a complaint as frivolous: 1) does the complaint recite bare legal conclusions without supporting facts? 2) does the complaint postulate wholly fanciful events or circumstances? 3) does the complaint conflict with facts of which a court may take judicial notice? (A fourth standard--redundancy--was added by Tripati v. First Nat'l Bank & Trust, 821 F.2d 1368, 1370 (9th Cir.1987)). Judge Schroeder combines the second and third Franklin standards. She sees the "judicial notice" and the "wholly fanciful" tests as being one in the same. See Schroeder op. at 1426-27 ("Only if the facts alleged are impossible in light of any judicially noticeable fact may the district court find a complaint 'wholly fanciful' and hence without arguable substance in law or fact.") 62 As I read Franklin, the "wholly fanciful" and "judicial notice" standards are two separate possible bases for dismissing a complaint as frivolous. Under Franklin, a court may indeed dismiss an action as frivolous if it is "dependent upon allegations which conflict with facts of which a district court may take judicial notice." Schroeder op. at 1426. However, a court may also dismiss as frivolous an action "postulating events or circumstances of a wholly fanciful kind." Franklin at 1228. I find Hernandez' allegations to be indisputably wholly fanciful. 63 "Frivolous," which Webster's Third New International defines as "of little weight or importance: having no basis in law or fact," is derived from the Latin "friuolus," which meant "worthless, trashy, insignificant, trifling, silly and empty." I believe that Hernandez' complaint comes within either the English or Latin definitions established. 64 I turn now to the procedures utilized in the federal courts in handling prisoner civil rights cases, and the relationship of those procedures to the determination of frivolity. III. 65 As Judge Schroeder notes, this court has adopted the recommendations of the Prisoner Civil Rights Committee of the Federal Judicial Center (the Committee) relating to section 1915(d) cases: 66 [The Committee] recommends that the court make the frivolity determination before issuing process to protect defendants from the expense and inconvenience of answering a frivolous complaint. Federal Judicial Center, Recommended Procedures for Handling Prisoner Civil Rights Cases in the Federal Courts 59 (1980). 67 * * * 68 We find persuasive the reasoning of the cases holding that courts may dismiss frivolous actions filed in forma pauperis before service of process and adopt the procedure recommended by the Federal Judicial Center and applied here by the district court. 69 Franklin, 745 F.2d at 1226-27. 70 Because I served as the Federal Judicial Center Committee's chair, reference to the reasoning that undergirded the Committee's efforts to guide federal courts in the use of section 1915(d) may be of some help. I begin with a statement of the Committee's purposes: 71 First, to evaluate the handling of prisoner conditions-of-confinement cases with the purpose of recommending such changes as are desirable to increase the capacity to give prompt relief to meritorious prisoner cases. 72 Second, to help federal judges, magistrates, and staff personnel deal effectively and efficiently with these difficult-to-handle cases. 73 The Federal Judicial Center, Recommended Procedures for Handling Prisoner Civil Rights Cases in the Federal Courts xi (1980) [hereinafter "Report"]. The polestar that guided the Committee's deliberations and hearings was to devise methods to preserve meritorious cases when faced with the statistical reality that most prisoner civil rights complaints are totally devoid of merit: 74 It is generally agreed that most prisoner rights cases are frivolous and ought to be dismissed under even the most liberal definition of frivolity. The Freund Report [named after Professor Paul Freund of Harvard who chaired the Study Group on the Caseload of the Supreme Court, 57 F.R.D. 573 (1972) ] concluded that: "The number of these petitions found to have merit is very small, both proportionately and absolutely." In fiscal year 1979, 9,943 of 10,301 or 96.5 percent of Sec. 1983 cases terminated in federal court were dismissed or otherwise concluded prior to trial. 75 Report at 9-10 (footnotes omitted). 76 To understand the complex problems facing the federal judiciary today in this area, one must look at the crushing avalanche of pro se prisoner petitions that inundate our court system. No other judicial system in the world is exposed to this phenomenon, because all other systems require that court pleadings be filed by counsel. Recording the experience of only the past 20 years, we can note both the increasing number of prisoner civil rights actions filed and the minuscule percentage of those cases that reach trial: 77 Prisoner Civil Percentage Year Rights Cases Reaching Trial 1968 1,369 2.3 1969 1,631 2.6 1970 2,144 2.4 1971 2,260 3.3 1972 2,877 3.4 1973 3,500 4.9 1974 4,159 5.3 1975 5,033 5.8 1976 5,858 4.4 1977 6,679 5.6 1978 8,883 4.6 1979 10,301 3.5 1980 10,807 2.3 1981 13,248 4.4 1982 14,187 4.9 1983 16,434 4.8 1984 17,437 5.1 1985 17,271 4.0 1986 19,304 4.4 1987 22,127 3.9 78 Table C.4, Annual Reports of the Director of the Administrative Office of the United States Courts (1968-1987). As of June 30, 1987, there were 2,825 prisoner civil rights cases pending in the district courts of the Ninth Circuit, id. Table C.3A (1987), and 2,765 such cases had been terminated during the court year. Id. Table C.3B (1987). Thus, in a 20-year period the cases have increased from 1,369 a year to 22,127, an ominous 1600 percent, and this Circuit has borne its proportionate share of the stress. A. 79 This being so, we must bade fealty to three important goals: we must ensure that meritorious prisoner civil rights cases do not fall between the cracks. The "cry wolf!" syndrome can affect federal judges, especially district judges and magistrates, with what we may describe as a kind of jurisprudential weariness or fatigue, akin to what the Germans call Weltschmerz, that sets in from examining countless meritless petitions. At the same time, we must "protect defendants from the expense and inconvenience of answering a frivolous complaint." Franklin, 745 F.2d at 1226. Above all, we must respect our obligation to the federal judiciary to provide equal justice to all who seek relief in the federal courts and to ensure the maximum delivery of legal services to all litigants--pro se as well as those represented by counsel. 80 In 1980, when the case load was only half that of today, the Committee attempted to resolve these tensions by recommending that in prisoner civil rights complaints the plaintiff go beyond the requirement of ordinary notice pleading. The Committee would require the plaintiff to set forth the facts supporting his claim. Admittedly, this is a departure from the notice pleading requirement set forth in Rule 8, F.R.Civ.P., but the Committee reasoned that Rule 8 and other pleading rules were designed for cases in which the plaintiff was represented by counsel. This exception for pro se prisoner complaints was designed to assist the prisoner in setting forth at the earliest possible moment the facts that formed the basis of his complaint so that the claim could be properly evaluated. The Committee also reasoned that this would encourage the prisoner pro se plaintiff to tell his or her story without fear of being injured in the pleading process by not conforming to the niceties of pleading rules that were designed for the use and comprehension of persons learned in the law. Because in virtually all prisoner civil rights cases the plaintiff is pro se, we suggested Federal Judicial Center Form 1, which is now distributed to all federal district court clerk offices and to most state correctional institutions for use by inmates. Paragraph IV of Form 1 clearly instructs the plaintiff: Statement of Claim 81 [State here as briefly as possible the facts of your case. Describe how each defendant is involved. Include also the names of other persons involved, dates, and places. Do not give any legal arguments or cite any cases or statutes. If you intend to allege a number of related claims, number and set forth each claim in a separate paragraph. Use as much space as you need. Attach extra sheet if necessary.] 82 Report at 92. The Eastern District of California, from which this appeal arises, utilizes this form. See, e.g., Civ. S-84-1074-LKK. Indeed, the clerks in every district court within this circuit probably utilize the form. To assist inmates in preparing complaints, our Committee recommended that the form also be distributed to major penal institutions. The use of the form is widespread nationally and seems to be uniformly well received. B. 83 The Committee also gave serious attention and detailed study to the question of dismissing complaints under section 1915(d): 84 Where a complaint fails to state a claim for which relief may be granted and for which no amendment can properly state such a claim, there are two levels in the preliminary proceedings where the complaint may be dismissed. The first may be under the authority of 28 U.S.C. Sec. 1915(d) even prior to service of the complaint upon the defendant. After service upon the defendant, the court may entertain a motion for dismissal under Rule 12(b)(6). 85 Report at 63 (emphasis added). The Committee recommended "dismissal with no opportunity to respond when the complaint is irreparably frivolous or malicious." Id. at 60, citing Worley v. California Dep't of Corrections, 432 F.2d 769, 770 (9th Cir.1970) (no claim was stated and there was no deficiency in the allegations that could be overcome by amendment). In this respect, the Committee accepted Judge Hamley's 1965 statement that a district judge may dismiss a prisoner's civil rights complaint without opportunity to amend where "it clearly appears from the complaint that the deficiency cannot be overcome by amendment." Armstrong v. Rushing, 352 F.2d 836, 837 (9th Cir.1965). This rule was restated in Potter v. McCall, 433 F.2d 1087, 1088 (9th Cir.1970). It has continued to be the rule in this Circuit. Noll v. Carlson, 809 F.2d 1446, 1448 (9th Cir.1987); Broughton v. Cutter Labs., 622 F.2d 458,460 (9th Cir.1980). 86 It is on this narrow ground that my colleagues and I part company in all three appeals. They require the district judge to give additional notice of his intention to dismiss and advise the plaintiff of his right to amend his complaint once again. I take the position that (1) the plaintiff already had notice of the court's intention to dismiss--he was served with a copy of the magistrate's findings and recommendations of dismissal under section 1915(d), to which he filed exceptions, and (2) given the specific nature of the plaintiff's theories of liability, the factual deficiencies in his complaints "cannot be overcome by amendment." Noll, 809 F.2d at 1448; Potter, 433 F.2d at 1088; Armstrong, 352 F.2d at 837. 87 I will now address the specifics of Hernandez' complaints. In each of the complaints, Hernandez followed to the letter the Committee's recommended Form 1, provided by the Eastern District of California. In each complaint, he set forth a section captioned "Statement of Facts." This point is critical. Hernandez did not rely on notice pleading in describing his claims. IV. 88 These are excerpts from Hernandez' Statement of Facts in his complaint alleging sexual assault by prison guards at Folsom Prison: 89 1. Plaintiff alleges that he was sexually assaulted and raped by correctional officers in cell 1303, building 2, on the night of July 29, 1982, and during the early morning hours of July 30, 1982, during the first watch. 90 2. On the 30th day of July, 1982, plaintiff discovered evidence and signs of rape on his clothing, specifically a tee-shirt. On that same morning, on his way back from breakfast, to building 2, plaintiff overheard several correctional officers and inmates who work as tier tenders, taunting and ridiculing him. They were telling each other that plaintiff was getting raped in prison, and that plaintiff was raped the night before. 91 3. On or about the 5th day of August, 1982, plaintiff was interviewed.... At this interview, plaintiff complained to both Lieutenant Gonzalez and the other members of the committee that he had found signs and evidence of rape and sexual assault on his clothing. Plaintiff displayed his tee-shirt to the committee members, so they could see some feces stains.... 92 4. Plaintiff further alleges that normally he does not sleep as many hours as he had slept on the night of July 29, 1982, for on that specific night he went to sleep early, at approximately 8:00 P.M., and did not wake up until after ten (10) hours, the following morning, at approximately 6:00 A.M. Plaintiff normally sleeps five (5) hours without awakening, but on the night of July 29, 1982, he slept about twice as much as he normally sleeps. 93 ER 43 at 5-6. 94 In this complaint, Hernandez alleges a rape by unknown correctional officers on the basis of putative inferences only. There is no direct evidence that a rape occurred. Hernandez concludes he was raped because he found fecal stains on his teeshirt, slept later than usual, and received taunts from fellow inmates. He suggests that he could not have known about the actual victimizing of his body because he slept ten hours that night instead of his normal five. Thus, he would like us to draw two inferences: that he was drugged, and that because he was drugged, he was not aware he had been raped by unknown correctional officers. A. 95 An inference is a process by which one proposition (a conclusion) is arrived at and affirmed on the basis of one or more other propositions, which are accepted as the starting point of the process. Stebbing suggests that an "[i]nference ... may be defined as a mental process in which a thinker passes from the apprehension of something given, the datum, to something, the conclusion, related in a certain way to the datum, and accepted only because the datum has been accepted."1 Whether an inference is deductive or inductive depends upon the nature of the relationship between the proposition that is given and the proposition that is inferred. Hernandez asks us to draw an inductive inference, a conclusion from a congeries of particulars. From the particular facts asserted in his complaint, he asks us to draw the conclusion by induction that the defendants can be held liable. 96 But whether an inference is valid, that is, whether the conclusion is sound and free from flaw, depends upon its logical force; the question of logical force is in turn based on the reasonableness of the conclusion requested to be drawn. Accordingly, inferences are permitted to be drawn in the law only to the extent that known human experience dictates that certain consequences can and do follow from basic circumstantial facts. What has been said in another context is relevant here:The court's role is especially crucial when, as here, the plaintiff's case, and therefore the defendant's liability, is based solely on circumstantial evidence. The illegal action must be inferred from the facts shown at trial. Inferred factual conclusions based on circumstantial evidence are permitted only when, and to the extent that, human experience indicates a probability that certain consequences can and do follow from the basic circumstantial facts. The inferences that the court permits the jury to educe in a courtroom do not differ significantly from inferences that rational beings reach daily in informally accepting a probability or arriving at a conclusion when presented with some hard, or basic evidence. A court permits the jury to draw inferences because of this shared experience in human endeavors. See generally, McCormick, Handbook of the Law of Evidence 289-96 (2d edition 1972). 97 Edward J. Sweeney & Sons, Inc. v. Texaco, 637 F.2d 105, 116 (3d Cir.1980). I conclude that, under the facts pleaded here, the allegations do not qualify as sound, valid inferences. The test for a permissible inference is not whether human experience indicates a remote possibility that a particular conclusion may be drawn. Rather, the test is probability: was it more probable than not that these consequences can and do follow from the narrative or historical facts. In my view, applying the most generous of standards, the desired conclusion may not be drawn from the hard facts pleaded here. I further conclude that Hernandez can allege no other narrative facts by amendment that will permit that conclusion to be drawn. B. 98 Even if we were to accept Hernandez' inference, that he was in fact the victim of a rape, that inference still does not point to the liability of the named defendants. The Civil Rights Act, under which this action was filed, provides: 99 Every person who, under color of [state law] ... subjects, or causes to be subjected, any citizen of the United States ... to the deprivation of any rights, privileges, or immunities secured by the Constitution ... shall be liable to the party injured in an action at law, suit in equity, or other proper proceeding for redress. 100 42 U.S.C. Sec. 1983. 101 The statute requires that there be an actual connection or link between the actions of the defendants and the deprivation alleged to have been suffered by the plaintiff. See Monell v. Department of Social Servs., 436 U.S. 658, 692, 98 S.Ct. 2018, 2036, 56 L.Ed.2d 611 (1978); see also Rizzo v. Goode, 423 U.S. 362, 96 S.Ct. 598, 46 L.Ed.2d 561 (1976). This court has held that "[a] person 'subjects' another to the deprivation of a constitutional right, within the meaning of section 1983, if he does an affirmative act, participates in another's affirmative acts, or omits to perform an act which he is legally required to do that causes the deprivation of which complaint is made." Johnson v. Duffy, 588 F.2d 740, 743 (9th Cir.1978). 102 The law is clear that the liability of supervisory personnel must be based on more than merely their right to control others. Monell, supra, 436 U.S. at 694 n. 58, 98 S.Ct. at 2037 n. 58. At a minimum, appellant is required to show a causal connection between the alleged harms suffered and appellees' actions. The appellees must be shown to be responsible for setting in motion a series of acts by others, which the appellees knew or reasonably should have known would cause the others to inflict constitutional injury upon the plaintiff. Id. 743-744. 103 Conclusionary allegations, unsupported by facts, [will be] rejected as insufficient to state a claim under the Civil Rights Act.... The plaintiff must allege with at least some degree of particularity overt acts which defendants engaged in that support the plaintiff's claim. 104 Jones v. Community Redev. Agency, 733 F.2d 646, 649 (9th Cir.1984) (citations omitted). 105 The defendants are the Director of Corrections, the prison Superintendent, and members of the disciplinary and classification committees. The only "facts" supposedly establishing sexual assault were the discovery of feces on appellant's tee-shirt and ridicule by unidentified correctional officers and inmates. No single fact whatsoever was alleged that would establish the personal involvement in any alleged rape of appellant by any of the defendants, either by way of personal participation or by way of knowledge of the participation of other inmates or correctional officers. Even if we credit every word of Hernandez' Statement of Facts, the allegations are insufficient to hold the defendants liable because they lack the quality of arguable merit. C. 106 The fatality can be precisely stated: we can infer conclusions imposing liability on the basis of circumstantial evidence only when, and to the extent that, human experience indicates a probability that certain consequences can and do follow from basic circumstantial facts. The basic relevant circumstantial facts here--sleeping late and finding fecal stains on a tee-shirt--cannot reasonably lead to the conclusion that the appellees were responsible for the alleged violations. This is fatal to Hernandez' case and no amendment can bring it back to life. No amended statement can establish a causal connection between the alleged harms suffered and appellees' actions. V. 107 We now turn to the Folsom Prison eighth amendment claims: 108 14. Plaintiff alleges that he was placed in cell 812 in the security housing unit, and was forced to sleep on a sheet metal bunk without a mattress, for one night. Plaintiff was forced to borrow one blanket from inmate Raymond Rodriguez, who was housed in the cell next to his cell. Plaintiff was subjected to very uncomfortable bedding and suffered from freezing weather conditions, as he was housed in a cell, located across from broken windows. 109 15. Plaintiff alleges that he was denied footwear, because no officer in the security housing unit issued him a pair of shoes to wear after he was brought from the psychiatric ward; he was forced to go about without shoes for approximately thirty (30) days. 110 ER 43 at 8. 111 The eighth amendment proscribes "cruel and unusual punishments." U.S. Const. amend. viii. This proscription embodies "broad and idealistic concepts of dignity, civilized standards, humanity, and decency," Jackson v. Bishop, 404 F.2d 571, 579 (8th Cir.1968), against which we must evaluate penal treatment. The amendment draws its meaning from "the evolving standards of decency that mark the progress of a maturing society." Trop v. Dulles, 356 U.S. 86, 101, 78 S.Ct. 590, 598, 2 L.Ed.2d 630 (1958). Conduct and punishments which are incompatible with those standards, or which "involve the unnecessary and wanton infliction of pain," are prohibited. Estelle v. Gamble, 429 U.S. 97, 102-03, 97 S.Ct. 285, 290, 50 L.Ed.2d 251 (1976). 112 Measured against these concepts, sleeping in a bunk without a mattress for one night cannot possibly rise to the dignity of an eighth amendment deprivation. Here the majority and I agree. But I disagree with Judge Schroeder's description of the facts pleaded by Hernandez on the blanket claim: "Appellant alleges that he slept without a blanket for an unspecified amount of time in a room across from broken windows." Judge Schroeder's opinion at 1424. Judge Schroeder's characterization of Hernandez' factual pleading has no support whatsoever in the complaint. Rather, as indicated above, all Hernandez alleged was that he "was forced to borrow one blanket from Raymond Rodriguez, who was housed in the cell next to his cell." This certainly does not qualify as an eighth amendment deprivation. Even if we assume that going without shoes for 30 days involves "the unnecessary and wanton infliction of pain," Hernandez' allegation that an officer in the security housing unit failed to issue him a pair of shoes does not rise to a colorable claim against the defendants named here, because no one of those defendants was alleged to be the officer distributing the shoes. 113 Under Rizzo v. Goode, 423 U.S. 362, 96 S.Ct. 598, 46 L.Ed.2d 561 (1976), and Monell v. Department of Social Servs., 436 U.S. 658, 98 S.Ct. 2018, 56 L.Ed.2d 611 (1978), the mere right to control others, without any control or direction having been exercised, and without any failure to supervise, is not enough to support section 1983 liability. Accordingly, I believe that this eighth amendment contention is controlled by the important precept set forth in May v. Enomoto, 633 F.2d 164 (9th Cir.1980), to wit, that under the Civil Rights Act, a defendant cannot be charged with responsibility for neglectful acts of subordinates, absent that defendant's direction or participation. Id. at 167. The Civil Rights Act does not permit liability under respondeat superior. See Monell, 436 U.S. at 694, 98 S.Ct. at 2037. 114 I would affirm the district court's dismissal of these claims. Although neither the magistrate nor the district judge discussed them in the written recommendations or in the opinion, it cannot be said that the district court disregarded these questions. The entire complaint was dismissed; the complaint included paragraphs 14 and 15; therefore, there can be no question that these allegations were dismissed. As a reviewing court, we are in the same position as a district court to test these contentions to determine whether they have arguable merit. In my view, they do not. VI. 115 I turn now to the first Vacaville case. In his recommendations, the magistrate referred to the facts Hernandez would have alleged had he been permitted to amend his complaint. See ER 21 at 4. The district court adopted the magistrate's findings and recommendations. I, too, shall proceed as if the proposed amended complaint were here before me: 116 1. On or about the 29th day of July, 1983, plaintiff alleges that he was ordered to move out of cell L-361, L-wing, unit IV, on the third floor, into the N-2 wing dorm, by Correctional Sergeant Anderson. 117 5. Plaintiff alleges that on the 30th day of July, 1983, he filed an inmate/parolee appeal form (602) with defendant Hartman's and defendant Ingle's office, wherein plaintiff complained about housing conditions and also claimed that he had found signs and evidence of sexual assault and rape on his clothing, and that he believed one or more inmates housed in the same dorm as him, assaulted and raped him on the night of July 29, 1983.... 118 6. Subsequently, plaintiff alleges that he discovered four needle puncture wounds on different parts of his body: on the 2nd day of August, 1983, plaintiff displayed one needle wound on his right wrist to defendant Ingle; on the 3rd day of August, 1983, plaintiff displayed the same needle wound to his supervisor, at the law library, and two more needle wounds plaintiff had discovered on the calf of each leg; on the 6th day of August, 1983, plaintiff discovered a fourth needle wound on his left wrist, and displayed this needle wound to Officer Kreger, the N-2 wing dorm officer on the second watch, on the same day plaintiff was given permission to move out of the N-2 wing dorm and into a single-man cell in the same wing. 119 9. All the events described in paragraph five (5) were witnessed by inmate Harold Pierce; his affidavit is attached to this amended pleading as Exhibit G. (Exhibit G reads: "Harold Pierce hereby declares: ... On the night of July 29, 1983, I witnessed inmate Dushane B-71187 and inmate Milliard B-30802 assault and rape inmate Mike Hernandez as he lay asleep in bed 206 in the N-2 unit dorm.") 120 15. Plaintiff alleges that on or about the 15th and 16th days of December, 1983, he found signs and evidence of rape and sexual assault on his clothing and reported it to Officer B. Da Rosa on December 17, 1983.... 121 ER 11 at 3-6. 122 The foregoing facts, if believed, do not make out a valid constitutional claim against the prison official defendants under either the due process clause or the eighth amendment. Again, Hernandez offers no direct evidence that he was raped. He relies only on the suggestion that somehow he was drugged and then raped while asleep. His only effective evidence is the affidavit of Harold Pierce describing events allegedly occurring on the night of July 29, 1983. That affidavit may have been sufficient to establish a state tort claim against inmates Dushane and Milliard, but it is insufficient to establish that the named defendants knew or should have known of these events and taken steps to prevent them. See Procunier v. Navarette, 434 U.S. 555, 562, 98 S.Ct. 855, 860, 55 L.Ed.2d 24 (1978); May v. Enomoto, 633 F.2d 164, 167 (9th Cir.1980); Johnson v. Duffy, 588 F.2d 740, 745 (9th Cir.1978). VII. 123 The remaining appeal also involves events at Vacaville. In this complaint, appellant alleged he was raped as follows: 124 1. During the night of January 12-13, 1984, by defendant McIntyre and two inmates, based on needle marks; 125 2. During the night of January 26-27, 1984, also by McIntyre and two inmates, based on needle marks; 126 3. During the night of March 22-23, 1984, by unknown persons but believed to be defendant Perdoni, based on finding needle marks on his right wrist on the morning of March 23; 127 4. During the night of June 28-29, 1984, by unknown persons but believed to be defendant Perdoni, based on finding needle marks on his left arm, right wrist and right ankle on the morning of June 29; 128 5. On August 4 and August 23, 1984, during the 1:00 P.M.-3:00 P.M. watch, believed to be by defendant Perdoni, based on appellant's discovery of needle marks; 129 6. On September 11, 1984, during the 1:00 P.M.-3:00 P.M. watch, by defendants Fitzgerald and Price, based on discovery of a needle mark on his left thumb; 130 7. On September 16, 1984, during the 1:30 P.M.-3:00 P.M., watch, by defendant Price, based on discovery of needle marks on his left arm and right wrist; 131 8. On September 21, 1984, shortly before 7:00 A.M. by defendants Perdoni and/or McIntyre, based on awakening feeling ill and nauseous and discovering needle marks on his abdomen. 132 9. During the night of September 26-27, 1984, by defendant McIntyre, based on awakening to discover needle marks on his left arm and abdomen; 133 10. On October 8, 1984, by defendant McIntyre, based on awakening to discover a needle mark on his right arm; 134 11. During the night of October 26-27 or 27-28, 1984, by defendant McIntyre, based on awakening on October 28 to discover needle marks on his left arm and abdomen; 135 12. During the night of November 22-23 or 23-24, 1984, by defendant McIntyre, based on awakening on November 25 to discover three needle marks on his left wrist; 136 13. During the early morning of December 5, 1984, by defendant Tomlinson, based on awakening to discover needle marks on his left arm; 137 14. During the early morning hours of December 9, 1984, by defendant Tomlinson, based on awakening to discover needle marks on his left wrist and right leg; and 138 15. During the early morning hours of December 10, 1984, by defendant McIntyre, based on awakening to discover a needle mark on his right arm. 139 Appellant also alleged that as a result of these various sexual assaults and drug injections, he suffered fevers, bacteriological skin infections, headaches, nausea, sinus infections and facial scarring, and that institutional physicians refused his request for antibiotic medication. A. 140 To place this appeal in perspective, it is helpful at this point to summarize the other two appeals before us. In appeal No. 86-2139, in his amended complaint, Hernandez said he had been raped by correctional officers at Folsom Prison on July 29, 1982. He reached this conclusion in the hypothesis that he found "signs of rape" on his tee-shirt, to wit, fecal stains, and that on the morning of July 30, 1982, he was ridiculed by unidentified correctional officers and inmates about having been raped the night before. He had no personal recollection of having been raped and made no identification of his supposed rapist. In appeal No. 87-1693, his proposed amended complaint contends that he was again raped--this time at Vacaville--on precisely the same day of the year as the Folsom rape, but one year later, on July 29, 1983. Again, he concluded that he had been raped because he found "evidence" of sexual assault on his clothing, viz, feces and semen stains on his shirts. He also claimed that he found a needle wound on his right wrist on August 2, 1983; two needle wounds, one on each of his two legs, on August 3, 1983; and another needle wound on August 6, 1983. This time he alleged that his rapists were inmates, not correctional officers. Here, too, he had no personal knowledge of having been raped and made no identification of his alleged rapists. B. 141 I now turn to an analysis of the massive complaint involving events at Vacaville in 1984. Here, Hernandez alleged that he had been raped 21, repeat 21, times. Hernandez named the Superintendent of the California Medical Facility at Vacaville, a correctional lieutenant, and six correctional officers as defendants. Of the alleged 21 acts of rape, four were allegedly committed by inmates. Although Correctional Officer McIntyre supposedly committed nine of these rapes, appellant's complaint contains no fact capable of establishing that McIntyre, directly or by inference, or any of the other defendants, assaulted him. Here, too, he has no personal recollection of having experienced these savage assaults. His conclusions are based solely on the alleged discovery of needle punctures on his body. After these repeated acts, he complained he suffered only bacteria and acne on his face. 142 Irrespective of the outcome of this litigation, it must be acknowledged that Hernandez has established a world record capable of qualifying for the Guinness Book of Records: the only person who has been raped 28 separate times without knowing at the time that this was happening to him. Suffice it to say, as an experienced student and researcher in prisoner civil rights petitions, I believe that these three appeals go beyond the pale of frivolity. They are sheer and utter nonsense. They can be understood only by realizing that the appellant was diagnosed at Folsom Prison as an inmate requiring psychiatric treatment, that he was ordered transferred for this purpose, and that at the time of these appeals he is a patient at the Atascadero State Hospital. See ER, cover page. VIII. 143 Even assuming appellant's rape fantasy had some basis in rationality, his complaints are utterly devoid of any allegations establishing the personal involvement of any of the defendants. His contentions depend upon the following prosyllogisms and episyllogisms: A. 144 Major Premise: Some needle marks are signs of drug injection. 145 Minor Premise: I awoke with some needle marks. 146 Conclusion: Therefore, I was drugged. B. 147 Major Premise: One who is drugged can be raped without his knowledge. 148 Minor Premise: I was drugged. 149 Conclusion: Therefore, I was raped. C. 150 Major Premise: Those correctional officials who are involved or knowledgeable of inmate rapes are liable. 151 Minor Premise: Defendants are correctional officials.Conclusion: Therefore, defendants are liable. 152 Both fallacies of form and material fallacies inhere in each of these three arguments. Rules of syllogistic logic, first identified by Aristotle, and universally acknowledged by all logicians, are involved here.2 Syllogism "A" represents the fallacy of the undistributed middle term:3 In a formally valid categorical syllogism, the middle term must be distributed in at least one of the premises. If either the minor term or the major term is distributed in the conclusion, it must be distributed in the premise in which it originates.4 Here, the middle term "needle marks" is undistributed in both the major and minor premises. It does not necessarily follow that all needle marks are evidence of drug ingestion simply because some are. See, e.g., Spencer v. Texas, 385 U.S. 554, 569-570, 87 S.Ct. 648, 657, 17 L.Ed.2d 606 (1967) (Warren, C.J., dissenting). 153 Syllogism "B" discloses the formal fallacy of the illicit major term. Here, the major term in the syllogism ("raped") is undistributed in the major premise ("can be raped"), but distributed in the conclusion ("was raped"). The resulting fallacy is obvious. Hundreds of physical or mental consequences can possibly follow injection or ingestion of drugs; being raped is only one possible consequence. Syllogism "C" violates a fundamental rule of categorical syllogisms: "A valid standard-form categorical syllogism must contain exactly three terms, each of which is used in the same sense throughout the argument." Copi, supra note 2, at 217. In this case, the middle term, "correctional officials," is used in a different sense in the minor premise than it is in the major premise, where it refers to "correctional officials who are involved or knowledgeable of inmate rapes." This syllogism also exhibits the fallacy of the undistributed middle. The middle term, "those correctional officials who are involved or knowledgeable of inmate rapes" is undistributed in the major premise. The term "correctional officials" is also undistributed in the minor premise because it refers only to the defendant-correctional officials, not the entire universe of correctional officials. 154 But even if Hernandez' arguments met the requirements of formal logical form, they would still contain fatal defects. The arguments contain material fallacies, that is, errors or evasions that appear only through an analysis of the meaning of the terms, rather than an analysis of the logical form. For example, each syllogism is a non sequitur, an argument exhibiting the lack of a logical connection. From the mix of pleaded facts--needle marks, fecal stains on a tee-shirt, sleeping later than usual on one occasion--any conclusion pinning liability on the defendants here is a paradigmatic non sequitur. See materials collected in R. Aldisert, The Judicial Process 626-57 (1976). IX. 155 At a very minimum, appellant is required to show a causal connection between the alleged harms suffered and the actions of the defendants. Hernandez' theory that he was raped is based only on the factual allegation that he discovered needle marks on his body the morning after the alleged incidents. 156 As a matter of law, the conclusion that he had been raped cannot be drawn as a permissible, let alone a reasonable, inference from the needle marks; a fortiori, the presence of the needle marks as a major premise cannot by any logical process lead to a conclusion implicating the named correctional officials as perpetrators of the rapes. 157 But what is of paramount importance here is that no amendment of facts in the complaint can cure this fatality given the theory advanced and the inferences required. This is a classic example of the precept set forth in the Worley, Armstrong, and Noll line of cases--if it clearly appears that the deficiency in the complaint cannot be overcome by amendment, the district court may dismiss under section 1915(d) without genuflecting to the needless ritual of giving the plaintiff the opportunity to amend a second time before entering an order of dismissal. This precept was reaffirmed as recently as April 26, 1988, by this court in Albrecht v. Lund, 845 F.2d 193, 195 (9th Cir.1988). ("If the district court determines that the 'allegation of other facts consistent with the challenged pleading could not possibly cure the deficiency,' then the dismissal without leave to amend is proper.") (quoting Schreiber Distrib. Co. v. Serv-Well Furniture Co., 806 F.2d 1393, 1401 (9th Cir.1986)). 158 I would affirm the judgment of the district court in all respects for the reasons stated herein. The grand purpose of prisoner civil rights petitions under section 1983 is to insure that the structured society within penal institutions possesses the minimum accoutrements of civilized order. It is to eliminate savage and barbarous treatment. It should not be prostituted by the hallucinations of a troubled man. And that is what we have here. * Honorable Ruggero J. Aldisert, Senior United States Circuit Judge for the Third Circuit, sitting by designation 1 L. Stebbing, A Modern Introduction to Logic 211-212 (6th ed. 1947) 2 See I. Copi, Introduction to Logic 201-02, 217-18 (7th ed.) (1986); J. Cooley, A Primer of Formal Logic 306 (1942); J. Creighton, An Introduction to Logic 139 (1958); R. Eaton, General Logic 95 (1931); W. Jevon, Elementary Lessons in Logic 127 (1965); L. Stebbing, A Modern Introduction to Logic 88 (1948) 3 Copi, supra, note 2, at 219-20. The three terms of the categorical syllogism are "middle," "major," and "minor." A term is "distributed" if it refers to the whole of its class; if it refers to only part of its class, it is "undistributed." 4 "For the two terms of the conclusion really to be connected through the third, at least one of them must be related to the whole of the class designated by the third or middle term." Copi, supra note 2, at 219	tomekkorbak/pile-curse-small	FreeLaw
Slick - Scene 2 With football in hand, wearing black and blue latex football pants and eye black paint, athletic muscle-man Jake Genesis looks like a rough and tough player who is ready to get down and dirty. Giving his muscles an extra pump, Jake gets down to business. Unlacing the front opening of his football pants he unleashes his bulging manhood. Game On! as Jake takes his thick and meaty cock in hand, slowly stroking his shaft and getting his balls warmed up for a big play to shoot his load. Notify me if Coltstudiogroup adds new videos: Sharing is Caring! Share this Video! Video URL (Permalink):Embed this movie:Copy the above code to embed this movie on any webpageCustomize The Player For Your Site:(the embed size above will refresh automatically)Your Desired Size Width: Height: RocketTube VIP members can download the clip above right to their computer’s hard drive. RocketTube VIP members get to watch all the videos on this site in 2X better quality than free members - Stunning HD on every clip! RocketTube VIP members can watch over 5,800 DVD scenes in high definition as an added bonus of their membership. RocketTube VIP members don’t see banner ads or have pop under ads anywhere on this site! RocketTube VIP membership is affordable. There are no gimmicks, tricks, or bullshit. If you aren’t fully satisfied we will refund you no questions asked! Joining is safe and secure using the highest standards available!	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Demographic characteristics of hospitalized IBD patients. The Nationwide Inpatient Sample of the Healthcare Cost and Utilization Project (HCUP) was used to study the recent demographic characteristics of patients with Crohn's disease (CD) or ulcerative colitis (UC). HCUP data of the period 1997-2006 were extracted. The data were stratified by the categories pertaining to patient demographics, such as age-group, sex, race, insurance type, income group, residence in metropolitan area and region of the United States, as well as categories pertaining to hospital characteristics, such as type of ownership, teaching status, location, and bed-size. The distributions of inpatients among different categories were compared between CD or UC and all other diagnoses, using odds ratios and their 95% confidence intervals for comparison. The data revealed a slight female predominance in CD (1.08, 1.09-1.09) and a slight male predominance in UC (1.15, 1.14-1.15). Compared to patients with other diagnoses, patients with inflammatory bowel disease tended to be white (CD: 2.47, 2.45-2.50; UC: 2.13, 2.10-2.15), more affluent (CD: 1.44, 1.43-1.45; UC: 1.59, 1.58-1.61), live in metropolitan areas (CD: 1.09, 1.08-1.10; UC: 1.26, 1.25-1.27) and in the Northeast of the United States (CD: 1.27, 1.27-1.28; UC: 1.44, 1.43-1.45). These patterns confirm previously described characteristics of patients with inflammatory bowel disease and show that such characteristics still apply to present patient populations.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
Players of all skills are welcome. We are a very open session made up of expats and local (Korean) players. We are also the only weekly regular session in Seoul. Here is a google map: https://www.google.co.kr/maps/place/%EC%9A%B8%ED%94%84%ED%95%98%EC%9A%B4%EB%93%9C/@37.5340256,126.9912432,17z/data=!3m1!4b1!4m5!3m4!1s0x357ca24a6914cd45:0x3b1f872ab923eb97!8m2!3d37.5340214!4d126.9934319?hl=ko Directions to the Venue: 1) Take the Seoul metro (or a taxi) to Itaewon Station (pronounced Ee-teh-one). 2a) If you come by metro (subway) take exit 4. Come out the exit and orient yourself so that the subway exit is behind you, there is an IBK bank to your right, and the big, brick Hamilton hotel is on your left. Do not cross any roads. 2b) Opposite the Hamilton hotel there is a road branching off the Itaewon main road (on your right is the IBK bank). 3) follow the corner around keeping the IBK bank to your right. 4) take the first road right, and walk about 30 meters. 5) The Wolfhound Irish Pub is the big green building. Bar begins on the second floor. We usually play on the second floor under the dart boards. We try not to read to much into their placement of our session.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Back from the dead! Well, no, not quite. I did find a few hours recently to fix a small number of very rare crashes, though. So I took the time to roll a release. Unfortunately, my circumstances haven’t changed in a way that’d allow me to work on PackRat properly again, so that’ll be it [...] This release is mostly thanks to Mark Sunderland, who thankfully pointed out to me that PackRat’s lending feature does not work on HTC Hero phones that were upgraded to Android 2.1-update1. That’s now fixed — and kudos to Mark for helping me circumvent that bug in HTC’s upgrade! Other than that, I managed to solve [...] It’s been a busy few weeks since the last release, and that prevented me from pushing updates recently. But I’m glad to say that nothing terribly bad seems to have happened since then. This release fixes one fairly strange issue: if you added an item to the loan list, then from there to the wishlist, [...] Another week or so passed, another bug fix update. I’m getting into a rhythm here, hope I can keep this up. The good news is that the overall number of bugs is dwindling. The bad news is that as some bugs get fixed, the route gets cleared for you to encounter others. This week’s batch [...] This release fixes a number of lesser bugs and one major one that seems to have escaped me and other people who reported issues. Switchbreak had a keener eye, and spotted that all of a sudden, smart shelves were editable — but once you saved your changes, they’d convert into regular shelves. The biggest change [...] I’ve said it before, I’ll say it again: PackRat’s users are awesome! In my rage to squash bugs in yesterdays 1.2.1 release, I managed to introduce a new one, and didn’t see it before pushing the build to the Market. It’s a fairly obvious one, even: you can’t add items from any of the options [...] I didn’t want to wait. Since I pushed 1.2.0, my crash log database has been filling up more and more, and that had to be changed. It’s kind of irrational, given that most of the bugs existed in PackRat for months and nobody bothered to report them, but hey, bugs still bother me. There’s nothing [...] Alright, I’m growing impatient. This release has been sitting on my harddisk for a while, so I’m pushing it out. Unfortunately Chinese localization is incomplete in this release. The awesome guys over at nd.com.cn who perform that localization for free1 haven’t got around to that yet. Normally I’d be a lot more patient, but I [...] A bugfix release version 1.1.2 has just hit Android Market! Thanks to PackRat’s awesome users, I can fix bugs even when I don’t find time for major development work. One such user sent in crash log, which shows that PackRat crashes on certain book searches. The bug is actually quite embarrassing — enough so that [...] I just pushed 1.1.1 to the Android Market and AndAppStore. Updates should hit your phone Very Soon (TM). One of PackRat’s users, Sean Glass, was nice enough to provide me with a crash log that let me analyze a crash he was experiencing — and by the reviews I read, he was not the only [...]	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
The Validity of a Cultural Approach to Human Rights In his paper on human rights in Malaysia, Abdullahi An-Na'im, professor of law at Emory University and a noted human rights scholar, addresses the need for considerations of culture in human rights debates, arguing that culture is an integral part of any human rights question: Like all normative systems, human rights regimes must necessarily be premised on a particular cultural framework (including philosophical and religious perspectives as well as material circumstances) of specific human societies in their respective historical context. In other words, the issue is not simply how to find local cultural sources for a "given and culturally neutral" human rights regime. Rather, it is that since all and every conceivable regime of rights necessarily and by definition derives from some cultural sources, what are (and ought to be) the source of a regime of "universal" human rights? With the linkage of culture and human rights in mind, workshop participants examined human rights practices in different East Asian contexts and their convergence and divergence from international standards. The working definition of culture at the workshop, reflective of Alasdair MacIntyre, was "an ongoing, historically extended argument about the good of a community." This definition makes it clear that we are talking about: conceptions of human flourishing and social and political ideals, as opposed to trivial things like eating habits; a living tradition that draws on history and still has relevance for contemporary individuals; and arguments that may be interpreted differently and change over time, not static and incontestable values "written in stone." While rights concepts are culture-based, their cultural specificity does not necessarily preclude universal application. Identifying and examining the norms in various cultures that shape conceptions of rights can deepen local support for human rights. Furthermore, the process can enhance the current human rights regime so that it better reflects the visions of human flourishing held by all peoples. A conception of rights derived in this way would be easier to enforce across cultures because it would have the legitimacy of coming from within rather than being imposed from the outside. Recognizing the cultural basis of human rights provides an additional tool for human rights advocates, who typically rely on law, state power, and, at times, international pressure and sanctions. In "Chinese Human Rights: Can They Be Improved Upon?" for example, Roger Ames points out that many human rights concepts have parallels in Confucian philosophy, and that shame, the traditional method of enforcing values in Confucian China, may be a more potent means of social control than law. There is a danger, however, of using culture in such a way as to glorify some aspects (and conveniently ignore others) to justify the denial of rights. In this case, culture becomes a weapon of the state, possibly more powerful, and certainly more lasting, than the force of arms. With the state as the arbiter of culture, local advocates of human rights sometimes find themselves derisively labeled as creatures of the West and betrayers of their culture. In "An Intercivilizational Approach to Human Rights," Yasuaki Onuma, professor of law at Tokyo University, criticizes this use of culture to justify the denial of human rights. Arguing that human rights are an integral part of modernization in the East as in the West, he says that "to accept the sovereign nation-state, a produt of modernity, and to reject human rights, another product, is an arbitrary and convenient selection of modernity, merely pleasing power elites." Of course, no government is publicly against all human rights. There is a general public consensus on what Michael Walzer calls the "minimal universal code," or "thin rights," such as freedom from arbitrary killing, slavery, and genocide. When nations are confronted for violating these rights, they seldom admit to the violations, or, if they do, they seldom try to justify them on cultural grounds. It is beyond this core of agreed-upon rights where culture plays a larger role. Frequently, even in the case of "thick rights"—those lacking universal agreement—the differences across cultures are questions of prioritization rather than content. The most commonly cited example is an alleged tendency of human rights advocates in the West—particularly in the United States—to focus primarily on civil and political rights, versus the tendency of many East Asians—particularly in developing countries—to argue that economic and social rights are a more pressing issue in their societies. In fact, there is little evidence that Asian governments actually give special attention to economic and social rights. In his paper on "Buddhism and Human Rights in Siam," Sulak Sivaraksa discusses what may be a more valid example of actual difference in practice. The absolute right to free speech, explains Sulak, is secondary in Siamese society to reverence for the king. Punishment for the crime of lèse majesté is therefore acceptable, even though it infringes on the right of free speech as it is framed in the West. Examining the cultural basis of human rights cannot proceed from the assumption of a single "national" culture. Every country in East Asia, for example, has a substantial number of ethnic, linguistic, and religious minorities, as well as diverse historical traditions. When a government or a group within a state claims that a particular cultural value demands a certain treatment of rights, it is important to be clear which culture is in question and who is setting the standards for interpreting that culture. Furthermore, within every country, conceptions of human rights are continually changing. In the United States, for example, women and ethnic minorities now take for granted rights that were not even considered a few generations ago, while courts are actively considering rights of disabled people and homosexuals. The goal of human rights advocates, therefore, should be not just to come up with another statement on universally accepted rights but to enlarge the field of representatives to the ongoing dialogue. In "Do Asian Values Exist?" Donald Emmerson, a specialist on Southeast Asia at the University of Wisconsin-Madison, takes up the hotly debated notion that Asians hold a distinct set of values that justify somewhat different positions on human rights. He argues that if we genuinely want to know what citizens in any society believe, it is necessary to look at empirical evidence. "Recourse to [empirical] evidence alone will not resolve the controversy over the existence or efficacy of Asian values, " he says, but it may help "to narrow the range of disagreement." Using data from the World Values Survey (1990) which covers four Asian countries (China, India, Japan, and South Korea) and eighteen Western countries, Emmerson tentatively concludes that as a group the Asian respondents, compared with their Western counterparts, gave a "somewhat higher priority to order and a somewhat lower one to participation and freedom." The use of empirical data has its limitations, of course, as Emmerson admits. Relying on the World Values Survey raises further questions: How representative were the samples? Did respondents believe in the guarantee of anonymity? Did they disguise their real preferences with answers they thought would not get them in political trouble, or would please the interviewers? Did they respond arbitrarily in the absence of any real preferences at all? Could translating a key concept such as "order" or "freedm" into the many languages of the survey have so diversified its semantic field that respondents were no longer responding to the same general idea? For Emmerson, these questions are incentives for scholars not to abandon but to improve survey research as a way of exploring the existence (or nonexistence) of "Asian values." One ought not, in his view, make perfection the enemy of the good. A person who asserts or denies the existence of "Asian values" irrespective of empirical evidence as to what Asians and others do or do not think will always be able to cast doubt on survey conclusions. Survey research will never be able to settle the "Asian values" question to the satisfaction of all involved. By suggesting that certain answers are more plausible than others, however, in the sense of reflecting actual patterns of belief, surveys can narrow the range of plausible disagreement. Some participants objected that a survey that asks respondents to rank choices—in this case maintaining order in the nation, giving people more say in decision-making, fighting rising prices, and protecting freedom of speech—assumes these options are viewed by the respondents in an unrelated or compartmentalized way. But where poverty is rampant, the choice between fighting the escalating cost of living and speaking one's mind might mean no choice at all; alternatively, the two could be inextricably linked, since one can hardly resist high prices by keeping silent. Such a survey, moreover, does not allow respondents to say they want both, when both are indispensable human concerns. Asian peoples have time and again been forced to face choices not of their making: colonial offers of modernization without freedom of sovereignty, or post-colonial choices of civil liberties or land. These are false choices, critics argue, created not only by outsiders, but also by their own governments. Emmerson counters that survey research is widely practiced by Asians themselves, and that it is Asians who have made the argument that they prefer order to freedom. Emmerson sees nothing neocolonial about testing this assertion by actually giving the choice to Asian respondents to see what they would choose.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Compounded Testosterone Troches TO OPTIMIZE HEALTH AND THE TESTOSTERONE CONTROVERSY. As men age, testosterone levels progressively fall and inflammatory biomarkers increase. The gradual decline in testosterone production with aging, known as andropause, is common and may have deleterious effects on men including decreased overall well-being, increased sarcopenia, increased risk of cardiovascular disease, reduced sexual function, and bone loss. Therefore, it comes as no surprise that an increasing number of men worldwide have begun requesting testosterone replacement therapy from their physicians. Occasionally, physicians discourage male patients from getting testosterone replacement therapy based on a few recent studies indicating the therapy causes cardiovascular events, including myocardial infarctions. Yet, an extensive review of the testosterone replacement therapy literature reveals that the majority of clinical studies show that properly administered testosterone replacement therapy, in which estradiol and dihydrotestosterone levels are also controlled, has no adverse effects on myocardial infarction risk. The current state-of-the-art in testosterone replacement therapy comprises compounded testosterone troches; an aromatase inhibitor, such as generic Anastrazole, to control estradiol levels; and a 5α-reductase inhibitor, such as beneric Dutasteride or Finasteride, to control dihydrotestosterone. Compounded testosterone troches easily raise serum testosterone levels to the optimal range, are highly cost effective at $82 for a 180-day supply, and provide affordable access to testosterone replacement therapy to millions of men requesting it. Yet, the Blue Cross Blue Shield-associated firms have largely denied requests for coverage of compounded medications, including testosterone troches. Despite data demonstrating strong links between testosterone deficiency and significant comorbid conditions (including Type 2 diabetes and other metabolic syndrome diseases) as well as the health benefits of testosterone replacement therapy, some physian have been swayed against prescribing testosterone replacement therapy to their aging male patients. The testosterone controversy stems largely from poorly designed clinical studies in which patients were subjected to testosterone replacement therapy without having their estradiol and dihydrotestosterone levels properly controlled.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
NEW YORK (AP) - The FBI “exercised remarkable caution and candor” in securing search warrants that led to espionage charges against a former CIA employee, prosecutors have told a federal judge presiding over the case. Prosecutors said a court hearing is unnecessary to reject Joshua Adam Schulte’s claims that evidence should be tossed out because searches of his New York City residence and various electronic accounts were illegal. The government made its arguments in papers filed late Friday in Manhattan federal court. It said Schulte’s claims that he was subject to illegal searches were “entirely without merit.” Prosecutors wrote that the FBI responded properly after WikiLeaks in March 2017 began one of the most significant disclosures of U.S. government classified information in the nation’s history. They said a series of 26 disclosures by WikiLeaks significantly damaged U.S. national security by disclosing the agency’s intelligence-gathering methods and providing a way for “hostile actors” to turn “these potent cyber weapons against the United States.” Prosecutors said the search quickly led to Schulte, a disgruntled former CIA employee with an expertise in developing tools to covertly copy electronic data who was one of a small number of CIA employees authorized to access the leaked information. They said the FBI sought a second warrant to search for evidence of child pornography after finding an image on Schulte’s home desktop computer that depicted a child engaged in sexual acts. Schulte has been charged separately with crimes related to that evidence. Eventually, prosecutors said, the FBI sought additional search warrants because Schulte engaged in an “information war” against the U.S. by smuggling contraband cellphones into prison and using encrypted email accounts to disclose more classified information. “Despite the urgency of this national security investigation, the FBI exercised remarkable caution and candor in securing search warrants in this case,” the government said. Defense lawyers have asked a judge to toss out evidence. They say investigators violated search warrants by conducting a widespread search and seizure, including taking notebooks Schulte had carefully labeled as protected by attorney-client privilege. He has pleaded not guilty to charges that he leaked classified information that was disclosed publicly by WikiLeaks in March 2017. Sign up for Daily Newsletters Manage Newsletters Copyright © 2020 The Washington Times, LLC.	tomekkorbak/pile-curse-small	OpenWebText2
Physical activity and stroke mortality in women. Ten-year follow-up of the Nord-Trondelag health survey, 1984-1986. Few studies have reported a protective effect of physical activity on stroke in women, particularly among elderly women. This study was conducted to examine the association between different levels of leisure-time physical activity and stroke mortality in a large prospective study of middle-aged and elderly women. We conducted a 10-year mortality follow-up of women aged >/=50 years, free from stroke at baseline (n=14 101), who participated in the Nord-Trondelag Health Survey in Norway during 1984-1986. Main outcome measures were relative risk of stroke mortality according to increasing levels of physical activity, with the least active group used as reference. In groups aged 50 to 69, 70 to 79, and 80 to 101 years, the relative risk of dying decreased with increasing physical activity, after adjustment for potentially confounding factors. In groups aged 50 to 69 and 70 to 79 years, the most active women had an adjusted relative risk of 0. 42 (95% CI, 0.24 to 0.75) and 0.56 (95% CI, 0.36 to 0.88), respectively. In the group aged 80 to 101 years, there was a consistent negative association with physical activity; the adjusted relative risk for the most active was 0.57 (95% CI, 0.30 to 1.09). Physical activity was associated with reduced risk of death from stroke in middle-aged and elderly women. This association persisted after we excluded individuals with prevalent cardiovascular and cerebrovascular disease at baseline and women who died during the first 2 years of follow-up. These observations strengthen the evidence that physical activity should be part of a primary prevention strategy against stroke in women.	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Abstracts
Q: Spring.Net logging with Log4Net not working I'm having trouble getting Spring.Net to log, using Log4Net. I'm particulary interested in seeing logging around the Aspects. I'm using a pretty simple log config, similar to that of the MovieFinder example app: ... <logger name="Spring"> <level value="DEBUG" /> <!-- Have tried INFO as well, no different --> <appender-ref ref="SpringAppender"/> </logger> <appender name="SpringAppender" type="log4net.Appender.RollingFileAppender"> <file value="..\Log\Spring_Log.txt"/> <appendToFile value="true"/> <maximumFileSize value="100MB"/> <maxSizeRollBackups value="2"/> <layout type="log4net.Layout.PatternLayout"> <conversionPattern value="%date %-5level [%thread] %logger - %message%newline"/> </layout> </appender> ... The file "Spring_Log.txt" is created, but nothing is logged to it (i.e. empty file). Log4Net is currently logging correctly for NHibernate and our custom app logging. I'm using Spring.Net v1.2.0.20313 and Log4Net v1.2.10.0. Has anybody else had this problem that they were able to resolve? Many thanks for any help, cheers. A: As Erich said, you need to configure Common.Logging. Your log4net configuration file is fine. Here is what I’ve got using your configuration file: 2009-05-02 19:08:40,890 DEBUG [10] Spring.Objects.Factory.Support.AbstractObjectDefinitionReader - Loading XML object definitions from config [C:\Documents and Settings\pczapla\My Documents\Visual Studio 2008\Projects\TimeLogger\TimeLogger\bin\Debug\TimeLogger.exe.config#spring/objects] 2009-05-02 19:08:40,905 DEBUG [10] Spring.Objects.Factory.Support.AbstractObjectDefinitionReader - Using the following XmlReader implementation : System.Xml.XsdValidatingReader 2009-05-02 19:08:40,921 DEBUG [10] Spring.Objects.Factory.Xml.DefaultObjectDefinitionDocumentReader - Loading object definitions. 2009-05-02 19:08:40,921 DEBUG [10] Spring.Objects.Factory.Xml.ObjectDefinitionParserHelper - Loading object definitions... Here is a quick guide how to configure Common.Logging: Add Common.Logging & Common.Logging.Log4Net assemblies they are shipped with spring in lib folder (C:\Program Files\Spring.NET 1.2.0\lib\Net\2.0\). Then Add the following configuration to your app.config: <configuration> </configSections> ... <sectionGroup name="common"> <section name="logging" type="Common.Logging.ConfigurationSectionHandler, Common.Logging" /> </sectionGroup> </configSections> ... <common> <logging> <factoryAdapter type="Common.Logging.Log4Net.Log4NetLoggerFactoryAdapter, Common.Logging.Log4net"> <!-- Common Logging assumes that log4net is initialized --> <arg key="configType" value="EXTERNAL"/> <!-- Or it can configure log4net for you <arg key="configType" value="FILE-WATCH" /> <arg key="configFile" value="path\to\your\log4net.config" /> --> </factoryAdapter> </logging> </common> </configuration> That is it. Now you should get debug messages from spring.	tomekkorbak/pile-curse-small	StackExchange
![](hosplond72803-0019){#sp1 .497}	tomekkorbak/pile-curse-small	PubMed Central
About Accounts You are at the newest post.Click here to check if anything new just came in. The best Side of bathmate x30 The best part is if you do your 'after' 7 days flaccid and erect measurements and Look at them in your 1st working day user numbers, it shocks you on how incredible the technique truly operates. The one of a kind appear and feel of our web site and landing pages will give your guests The boldness that they are acquiring through the only Formal Hydromax retail outlet. Please only write-up a review if you have tried the health supplement. In case you are just producing a grievance your review is going to be deleted. VigRx Additionally is my major choose for male general performance enhancement, but if you'd like to increase the sizing of one's penis, it is best to go with a device similar to the Hydromax Xtreme. It’s very simple to use, and it will come finish with an handbook that is extremely hard not to recognize. By break I suggest the rubber portion on the bottom (generally known as the gaiter), will literally tumble off. The carrying situation actually blew my head way too! It truly is Virtually some thing I wish to use like a have-on for After i fly hahaha Trust me, it will eventually exceed your anticipations and you won't regret obtaining this remarkable solution. The Hydromax and Bathmate Hydropumps are getting used by Gentlemen all around the globe to provide for a longer period, describes it thicker and much healthier penises. Take a look at what several of our satisfied buyers have had to mention... Share your knowledge Now, SupplementCritique.com has developed to at least one of the most important men's well being and Physical fitness items review web-sites on the internet. Rob currently resides within the south beach portion of Miami, along with his girlfriend of two years, and his German shepherd "Max". Follow him on Twitter or find him on Google +. Click Here for my cost-free “Enlargement Exercises” book, which information jelqing in addition to other manual approaches You need to use for enlargement. The lymphatic system also receives stimulated and triggers the oxidation of blood cells and flushes out toxins for much better penile health In general. Really nice post. I have witnessed truly constructive responses about bathmate and really asked for Rob to carry out a review. I questioned their customer assistance individual and he explained in excess of the timeframe you can gain length and girth in flaccid state. Easy, hassle-absolutely free and cozy usage of hydraulic pumping that you can effortlessly accomplish while in the shower, tub tub or perhaps when viewing Tv set! Bathmate Initial – The original Edition is basically your lowest priced alternative, and can get you solid results.	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Q: how to speed up the feature and role lists in 2008 server? On every 2008 server I've worked on, it takes many seconds to populate the "list of features" or the "list of roles" that the server has. Is there some way to speed this up? Perhaps by having it populate the list on boot up? For example, just trying to get to the UI for working with queues in MSMQ takes forever, waiting for the server to realize that it is indeed an MSMQ server, to give me the option to click on it. A: You can check for corruption in the Roles/Features catalog by following the directions in this KB article: http://support.microsoft.com/kb/2461206 To be honest, though, loading up Roles or Features is just not a quick process. You may just want to use the administrative tool for MSMQ instead of going through the Roles in Server Manager.	tomekkorbak/pile-curse-small	StackExchange
The 12 Games of Christmas (And Nearby Holidays) The Internet Archive has had thousands of games available to play in your browser for over five years now, but the joy of booting up these items immediately never seems to grow old. In fact, the main issue is there’s so many, and they’re from all different eras and times, that it might be worth it to point out 12 Christmas (and general Holiday Season) themed games just to try out. (Most of these should work fine in most modern browsers, including Chrome, Firefox, and Edge, along with browsers that use the same engines. Safari and Internet Explorer, as well as others, might have issues here and there. Always give Jason Scott, our Software Curator, a heads-up as to what problems you might have.) This is a pretty wild game, made in 1994 by a Norwegian game studio and featuring a very santa-like character who fights a huge range of enemies across a wide range of levels. Your command buttons are ARROW KEYS for movement, the CTRL key for the A button, ALT/OPTION key for B button, and the SPACE bar for C. The manual for this game is located here. A conversion mod was done for an earlier iD Software creation, Commander Keen; again, all the usual sprites and graphics have been totally redone to give us holiday cheer. You can play the redone Commander Keen here. The commands are the usual ARROW KEYS to move and CTRL to take actions. After a top-down view, it switches to a fast paced platform for everyone’s favorite kid, wearing a Santa hat. Trust me, this sounds a lot better than it looks. Part of our larger handheld collection, this license of the original Burton-Selick movie has Jack walking, minding his own business while avoiding snowballs and other creatures. You use the ARROW KEYS as well as the CTRL key to take action, although you’ll be hard pressed to enjoy it! Unless the Pumpkin King holds such a sway with you that you’ll take the effort… This ZX game has a lovely set of colors and graphics as you guide santa through finding pieces of his sleigh, then riding through the night. If you’ve never played a game on the ZX Spectrum (a fascinating machine in its own right) then the controls are going to seem a little bit odd. Be sure to select 1. KEYBOARD at the selection screen, and then check out these controls: Use the O KEY for left, the P KEY for right, A KEY for down and Q KEY for up. Press SPACE for action and fire. Trust me, the keyboard was very small and your hands would have thanked you, back then. If you ever played text adventures in decades past, you’ll have feelings about the fact they’re still around, still accessible to play, and still text-based interactive stories that allow you to play them one sentence at a time. In this case, you can play THE ELF’S CHRISTMAS ADVENTURE, an Adventure Game Toolkit story of a hapless elf pulled back into an emergency back at the North Pole. Just curl up near a crackling fire, boot the game up, and start typing commands – you’ll fall into the old fun and frustrations of text adventures in no time. The groundbreaking Castle Wolfenstein by iD Software (1992) got a holiday makeover in the late 1990s, with the WWII imagery replaced by trees, wreaths, nutcrackers, banners of holiday cheer – you name it. Just click here to try this version out. It’s still a first-person shooter, however, so you’re armed and causing mortal damage, although maybe tell yourself it’s evil people wearing Santa suits at the annual Dungeon Holiday Party. The standard keys work: ARROW KEYS to move and CTRL to fire, with SPACE to open doors and secret wall entrances. This Commodore 64 game is rather slow in places (you can wait a long time for it to load), but a parent playing with a child can enjoy the music and graphics a lot. This 1986 interactive christmas card came from American Greetings. There’s even a singalong! (Not kidding about how long it takes to load – but the music and graphics make it worth the wait.) When Lemmings, an incredibly popular game of the early 1990s, decided to release a holiday version with Christmas themes including graphics and sound, it too was an enormous hit. Some people even preferred it to the original, since it was so incredibly festive and the music was a beautiful Amiga soundtrack of holiday hits. Click here to play. After a grey bootup screen, the game will come up, with you clicking your mouse into the window to activate the little lemming hand/mouse pointer. Choose PLAY and enjoy the game: You’re guiding dozens of little lemmings dropping out of a trap door to send them into an exit. Assign them different duties (building, digging, blocking) by clicking on the tiles at the bottom. (There are numbers to indicate how many times you can assign the lemmings a job). If you get stuck, there’s a little nuclear option to choose too. (If you’ve never played Lemmings before, you’ll be in love with the little guys in minutes.) This revamping of the classic platformer JAZZ JACKRABBIT came out as a holiday gift, with a green bunny fighting to save the world while dressed for handing out presents. Use the ARROW KEYS to move around, ALT/OPTION to jump, and SPACE to shoot. This game is fast, an obvious nod to Sonic the Hedgehog, and so once you get going you’ll be hard-pressed to keep track of everything going on the screen. But the festive graphics and sound will keep you coming back. Click here to play it. JETPACK CHRISTMAS SPECIAL! is a platformer with a small santa running around collecting presents and causing havoc trying to save Christmas. When starting up the game, press I for an excellent included instruction manual about the backstory and how to play the game. Otherwise: Press S to start, and then the ARROW KEYS to move, SPACE for your status, ALT/OPTION to thrust, and CTRL to “Phase”. Note that this game is all about the Jetpack, allowing you, Santa, to fly all over the place. Fun fact: If you leave the title/credits screen going, the snow will start to pile up. 25 years ago, this was a big deal, computer graphics-wise. Another fun fact: This game has one of the legendary BOSS KEYS that were a staple of videogames of the time – pressing F10 during the game will kick it over to look like just a regular MS-DOS prompt, complete with blinking cursor. Press F10 again to bring the game right back! Finally, a simple 1993 platformer with lovely music, “Santa is Back!” has Santa running between all manner of platforms, collecting snow globes and presents and all sorts of different holiday items to save Christmas. Just use the ARROW KEYS to move around and the SPACE to kneel. There’s multiple screens and a few short levels. Have a delightful holidays, enjoy these many strange and fun games, and thanks for being a user at the Internet Archive!	tomekkorbak/pile-curse-small	Pile-CC
Q: Max Likelihood Estimator at the boundary? Let the density of $X$ be $\displaystyle\frac{1}{2\theta}\mathbb{I}_{(-\theta,\theta)}(x)$. I did some calculations and since the derivative is always negative, I thought the MLE would be $\hat \theta=\max(\{x_i,-x_i\})$. However, at that point the density is zero... The density doesn't determine completely the distribution, so we could instead suppose that the density is $\displaystyle\frac{1}{2\theta}\mathbb{I}_{[-\theta,\theta]}(x)$, and since $[x,\infty)\cap [-x,\infty)=[\max\{x,-x\},\infty)$, we could now have $\hat \theta=\max(\{x_i,-x_i\})$ without the density being zero. Am I correct? A: Two functions $f(x)=\displaystyle\frac{1}{2\theta}\mathbb{I}_{(-\theta,\theta)}(x)$ and $f(x)=\displaystyle\frac{1}{2\theta}\mathbb{I}_{[-\theta,\theta]}(x)$ are PDFs of the same uniform distribution. No matter what kind of brackets is written here. Please note also, that it is not "boundary of parameter space". Here parameter space is $\theta>0$, and a.s. $\hat\theta=\max_{i\in I}\|x_i\|>0$ too. It lies inside the space of all possible values of parameter.	tomekkorbak/pile-curse-small	StackExchange

Subsets and Splits

No community queries yet

The top public SQL queries from the community will appear here once available.