text
stringlengths 3
37k
|
|---|
Herr talman! Jag vill yttra mig om Giannakou-Koutsikoubetänkandet för att påminna om att i går klargjordes det för ordförandeskapet att denna debatt inleddes i strid mot reglerna i artikel 115 i arbetsordningen. Jag säger detta bara för att vi skall hålla oss till reglerna. Detta ordförandeskap vet inte längre vad man skall ta sig till med arbetsordningen. Jag hoppas att, åtminstone i framtiden, man skall kunna etablera någon form av ordning. I annat fall måste jag tyvärr konstatera att arbetet i detta parlament styrs av ordförandeskapet och inte av arbetsordningen. Men faktum kvarstår att debatten och omröstningen skedde i strid mot artikel 115 i arbetsordningen, varav den senaste franskspråkiga versionen distribuerades kl. 21.52 i onsdags, och vi inledde debatten långt innan de 24 timmarna hade gått ut. |
Kära kollega! Er anmärkning skall naturligtvis antecknas men presidiets tjänsteenheter talar om för mig att fristerna, i princip, har respekterats och att alla språkversioner distribuerats i tid. Men vi har naturligtvis noterat ert inlägg. |
Herr talman! Jag ställde ingen fråga och jag ville inte ha något svar. Jag påtalade bara det faktum att artikel 115 i arbetsordningen inte har respekterats. Jag behövde inte något svar, för detta har redan inträffat, det går inte längre att undvika. Ni har inte följt artikel 115 i arbetsordningen, punkt och slut. |
Allt är noterat. |
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0053/99) av Medina Ortega för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 1911/91 om tillämpningen av gemenskapsrättens bestämmelser på Kanarieöarna (KOM(1999) 0226 - C5-0127/1999 - 1999/0111(CNS)) |
. (ES) Herr talman! Kommissionen har lagt fram ett förslag till förordning för att ändra en annan gemenskapsförordning, förordning (EEG) nr 1911/91, som fastställde Kanarieöarnas speciella rättsliga status. Förordning (EEG) nr 1911/91 är samtidigt en förordning som ändrar den status som fastställts för dessa öar genom Anslutningsakten för Spanien och Portugal till Europeiska gemenskaperna 1985. I Anslutningsakten för Spanien och Portugal till Europeiska gemenskaperna - i artikel 25 och i protokoll 2 till nämnda akt - fastställdes en speciell ordning för Kanarieöarna som karakteriserades av att Kanarieöarna inte var integrerade i den gemensamma jordbrukspolitiken och dessutom av att de inte hörde till gemenskapens tullområde, omfattades inte av gemensamma tulltaxan, och inte heller mervärdesskatten. På detta sätt försökte man genom anslutningsakten, i den mån det var möjligt, att upprätthålla den speciella ställning Kanarieöarna hade haft inom ramen för den spanska staten sedan dess införlivande med Kastilien på 1400-talet. Det var en region som inte underställdes de vanliga skatterna och naturligtvis inte tullreglerna, beroende på det stora avståndet från fastlandet. Anslutningsakten från 1985 innehöll en bestämmelse för utveckling - artikel 25.4 - i syfte att undvika att Kanarieöarna, som en konsekvens av den Europeiska unionens utveckling, skulle kunna hamna utanför det europeiska bygget. Jag skulle vilja säga att den allmänna uppfattningen på Kanarieöarna å ena sidan var att man ville bibehålla särdragen men å den andra att man inte alls ville stå i utkanten av det europeiska bygget. När Enhetsakten antogs 1986 var det nödvändigt att ändra denna speciella ordning och det gjordes genom förordning (EEG) nr 1911/91. Ändringen fastställer tre eller fyra mycket viktiga förändringar. För det första införlivades Kanarieöarna i den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. För det andra införlivades öarna i gemenskapens tullunion, och underställdes således gemenskapens vanliga tulltaxor. För det tredje försvann de speciella skattereglerna man hade, öbeskattningen - det speciella skattesystemet - som var till för att skydda den lokala industrin. I enlighet med förordning (EEG) nr 1911/91 har det uppstått ett kontinuerligt avskaffande av de specifika kanariska skatterna och ett införlivande av Kanarieöarna i gemenskapens regelverk. Men det har medfört problem, eftersom det problem Kanarieöarna lider av, som andra yttre randområden - Azorerna, Madeira och de franska utomeuropeiska departementen - är att de är regioner som ligger väldigt långt från gemenskapens territorium, de är uppdelade i små öterritorier, med mycket små marknader, med enorma transportproblem och dessutom med andra problem, t.ex. överbefolkning. De har väldigt oregelbundna regnperioder och näringsfattiga jordar som förhindrar en normal utveckling av verksamheter. Det är förklaringen till att Spanien alltid tillät vissa specialbestämmelser för Kanarieöarna. Avskaffandet av de speciella kanariska skattebestämmelserna när det gäller tulltaxor skulle kunna medföra att en rad småskaliga lokala industrier raseras - livsmedelsindustri, tobak, små handelsindustrier - som skulle försvinna om man helt och hållet tog bort detta lilla skydd som de speciella kanariska skatterna gav oss, dvs. skatten på produktion och import. Kommissionen har varit förstående och uppmärksammat detta och inledde av denna anledning en förhandling om att anpassa arbitrio-avgiften på produktion och import (APIM) i syfte att den ej skall försvinna. Det har även funnits en annan anledning. Redan i Maastrichtfördraget från 1992 införlivades en förklaring som erkände de yttre randområdenas speciella situation - Kanarieöarna, Azorerna, Madeira och de franska utomeuropeiska departementen - och i artikel 299.2 i Romfördraget, efter dess ändring genom Amsterdamfördraget 1997, förutses en speciell ordning för de yttre randområdena. Amsterdamfördraget har redan trätt i kraft. I enlighet med filosofin i den nya ordningen för de yttre randområdena - som dessutom Europeiska rådet i Köln bekräftat, vid vilket man bad kommissionen att före den 31 december presentera åtgärder för de yttre randområdena -går inte införlivandet av dessa regioner i den Europeiska unionen för närvarande nödvändigtvis genom en tullavgifts- och skatteharmonisering utan den möjliggör en differentierad behandling, t.ex. bibehållandet av octroi de mer i de franska utomeuropeiska departementen och speciella system för Azorerna och Madeira. Även om kommissionens förslag till förordning började förhandlas innan Amsterdamfördragets ikraftträdande, anser vi i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden - som i stort godkänner förslaget till förordning eftersom den syftar till att skjuta upp nedrustningen av de kanariska tullavgifterna och således har en skyddande funktion -att efter det att artikel 299.2 trätt i kraft är det vi bör göra inte en enkel uppmjukning av begränsningen i den speciella åtgärden utan stoppa borttagandet av denna speciella åtgärd. Detta eftersom kommissionen förmodligen i de åtgärder som måste föreslås för de yttre randområdena kommer att tillåta en liten upprustning i syfte att berörda småskaliga lokala industrier inte skall skadas, i enlighet med nämnda artikel 299.2 som förutser speciella åtgärder när det gäller skattepolitik. Herr talman! Som jag sade tidigare antog utskottet för rättsliga frågor enhälligt förordningen, men det föreslår ett antal ändringsförslag i syfte att visa att artikel 299.2, som trätt i kraft, utgör ytterligare en grund för kommissionens förslag till förordning. Vi försöker inte gå emot kommissionens förordning, som fastställer en tilläggsgrund. Denna tilläggsgrund kan rättfärdiga något vi skulle kunna kalla en skyddsåtgärd eller upphörande av nedrustningen av tullavgifter. Som en konsekvens av denna hänvisning till artikel 299.2 och den filosofi jag ger uttryck för just nu har utskottet för rättsliga frågor föreslagit en rad ändringsförslag till bilagorna i förordningen i syfte att tullnedrustningen inte skall fortsätta inom något av de områden som för närvarande är gällande. Det skulle handla om att upprätthålla den nuvarande protektionistiska strukturen på tullavgifterna tills kommissionen lägger fram de nya förslagen till skattepolitik. Som ni säkert vet herr kommissionär hålls nästa vecka i Bryssel ett partnerskapsmöte i vilket kommissionen skall diskutera förslagen avseende detta med de spanska, franska och portugisiska regeringarna, med regeringarna i de autonoma regionerna och med de europeiska parlamentsledamöterna från dessa regioner. Därför tycker jag att det vore lämpligt att kommissionen godkänner eller visar sitt samtycke med parlamentets förslag - från utskottet för rättsliga frågor - som är mycket rimliga och överensstämmer med kommissionens filosofi och stärker den genom hänvisningen till den nya artikel 299.2, vilken kommer att föreskriva och tillåta utvecklingen av en speciell ordning. Det skulle inte vara särskilt vettigt om vi nu fortsatte med att totalt avlägsna systemet när det är möjligt att kommissionen inom några månader måste föreslå en upprustning av det igen. Detta är filosofin, detta är frågan och jag hoppas att parlamentet följer rekommendationerna från utskottet för rättsliga frågor, godkänner förordningen och också de 19 ändringsförslag som nämnda utskott antagit enhälligt. |
Goddag herr talman, ledamöter! För det första vill jag gratulera föredraganden, utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och de ledamöter som har lagt fram ändringsförslag. Jag tycker att Medina Ortegas ord har varit klargörande när det gäller framställningen av problemet och inställningen i en fråga som är viktig för Kanarieöarna, men som också återspeglar resten av de yttre randområdena i den Europeiska unionen, och som man enhälligt kommit fram till i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. När det handlar om den fråga som diskuteras i dag, Kanarieöarna, måste jag säga att få regioner har levt och lever så intensivt sin integrationsprocess i Europa. Sedan integrationen 1986 har betydande och intensiva debatter förts på Kanarieöarna. Allmänheten har demonstrerat för eller emot ett fullständigt införlivande av öarna. Det har uppstått regeringskriser och den autonoma regeringens ordförande har t.o.m. avgått. Orsaken var just villkoren vid förhandlingen om anslutningen. Efter tretton år är det nu dags att göra bokslut. Därför kommer den förordning vi just nu diskuterar i kammaren väldigt lägligt eftersom vi utifrån bokslutet kan dra slutsatser som leder oss att bestämma vilken ståndpunkt vi bör inta. Bokslutet är naturligtvis klart positivt även om man måste erkänna att det inte är utan enorma överraskningar och bekymmer, vilket föredraganden förklarade mycket bra. Bekymmer som uppkommit på grund av det vi behandlar här, men även andra frågor som är föremål för studier och behandling i detta parlament. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att påminna om att Kanarieöarna genomlever ögonblick av ovisshet när det gäller framtiden för bananodlingen, eftersom Kanarieöarna är den största europeiska producenten av denna frukt. Bananodlingen är mycket viktig såväl ur ekonomisk, social, landskapsmässig som miljömässig synvinkel. Men, som sagt, i dag talar vi om förordning nr 1911/91 om tillämpningen av gemenskapsrätten på Kanarieöarna. Motiveringen och den förklaring föredraganden gett oss i dag är tydliga och visar den långa väg Kanarieöarna vandrat i Europa för att nå fram till integrationsprocessen i den Europeiska unionen. Dock är det enligt vårt sätt att se det absolut nödvändigt att denna reform genomförs inom fastlagd tid. Det är en oerhört betydelsefull fråga. Vi bör påminna oss Europeiska rådet i Kölns mandat till kommissionen, vi bör påminna oss att innan slutet av 1999 så skulle det finnas en specifik och speciell åtgärd som ännu inte kommit, vi måste påminna oss att vi just nu debatterar kommissionens dagordning för lagstiftning för år 2000. Det är viktigt att de speciella åtgärder som artikel 299.2 i Romfördraget fastställer innefattas i dagordningen, för de franska utomeuropeiska departementen, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, eftersom om så inte blir fallet kommer vi att hamna i en position och en situation i vilken dessa europeiska regioner, som är vitala för var och en av våra stater och för Europeiska unionen skulle befinna sig i total orättvisa i förhållande till den Europeiska unionen som helhet. För att inte dra ut på det mer vill jag uttrycka att vår grupp stöder de 19 ändringsförslagen och vi stöder lagstiftningstexten, men vi begär att vi inte skall behöva ta till en andra behandling utan att förordningen skall antas inom de förutsedda tidsfristerna. Vi begär att kommissionen skall vara lyhörd för vad föredraganden uttryckt, för vad utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden uttryckt och, snälla ni, att förordningen antas inom angiven tid. Om så inte blir fallet skulle situationen bli alarmerande för Kanarieöarna. |
Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Under dess femhundraåriga europeiska historia har man alltid tagit särskild hänsyn till Kanarieöarna när det gäller att ge form åt öarnas närvaro i den spanska och europeiska världen. När Spanien anslöt sig till den Europeiska gemenskapen år 1985 så lämnades dörren öppen för en statusförändring i den europeiska modellen för Kanarieöarna. År 1991 när förordning nr 1911/91 antogs kände vi till gemenskapsanpassningen vid tillämpningen av bestämmelserna i gemenskapsrätten på öarna. Man fastställde då en övergångsperiod på tio år för att integrationen av den kanariska ekonomin i gemenskapsvärlden inte skulle bli traumatisk för vissa lokala produktområden och det fastställdes de facto, bland andra aspekter, en avgift på produktion och på import, APIM-avgiften, i syfte att skydda integrationen av de småskaliga kanariska basindustrierna i gemenskapens tullområde. Nämnda skatt som skyddade den lokala industrin mot produkter utifrån skulle avskaffas långsamt från år 1995 till slutet av år 2000. Konstigt nog har denna skattenedrustning av APIM-avgiften inte gett önskat resultat i de känsliga industrierna på Kanarieöarna. Därför har de spanska och kanariska myndigheterna och berörda ekonomiska aktörer ansökt hos gemenskapsmyndigheterna om en ändring i förordning nr 1911/91 i syfte att stoppa nedsättningen av APIM-avgiften till juni år 2000, vilket kommissionen har förstått. Dock har vissa av oss, i egenskap av kanariska ledamöter, förutom att vi anser det rimligt att förlänga denna skatts giltighet enligt det av kommissionen framlagda förslaget, genom ändringsförslag begärt att det skall gälla de känsligaste produkterna, alla känsliga produkter som tillverkas på Kanarieöarna. Vi begär också en koppling mellan denna tullavgiftsfilosofi och en ny skatt av liknande struktur som den tidigare APIM-avgiften, i syfte att införliva den i ett paket av specifika skattemässiga åtgärder som rådet, på kommissionens förslag, bör sätta igång nästa år genom den föreslagna permanenta statusen för de yttre randområdena, till vilka Kanarieöarna hör, för att utveckla artikel 299.2 - som ledamöterna Ripoll y Martínez de Bedoya och Medina Ortega nyss sagt. Artikeln föreskriver, som ni vet, en differentierad tillämpning av bestämmelserna i fördraget. Denna vecka har Kanarieöarnas autonoma regering vid en politisk debatt om denna fråga enhälligt godkänt en överenskommelse i vilken skattemässiga åtgärder innefattas. Man begär också att Europa skall förutse att en skatt liknande APIM-avgiften fastställs. Mina lyckönskningar till herr Medina Ortega för betänkandet och för hans lyhördhet för framlagda ändringsförslag. |
Jag skulle först av allt vilja gratulera Medina Ortega till detta betänkande om förslaget till en förordning avseende Kanarieöarna. Efter granskning av den s.k. APIM/Arbitrio-avgiften på produktion och import på öarna blev kommissionens slutsats att även om majoriteten av de ekonomiska sektorerna kunde anpassa sig till kraven på den gemensamma marknaden kunde avskaffandet av APIM-avgiften den 31 december på ett irreparabelt sätt påverka vissa produktsektorer. Denna åsikt har redan kommit fram här i kammaren. Kommissionen har i samarbete med spanska och kanariska myndigheter identifierat de känsligaste produkterna i ett antal sektorer. För dessa produkter anser kommissionen att det är nödvändigt att avbryta nedsättningen av skatten i en övergångsperiod, som inte får vara längre än till den 30 juni år 2000. Jag ser med tillfredsställelse att Medina Ortegas betänkande i stort stöder det närmande som föreslås av kommissionen. Han anser det dock beklagansvärt att den föreslagna åtgärden förbehålls ett begränsat antal produkter och att det inte hänvisas till den rättsliga grunden i artikel 299.2 i fördraget. Jag kan försäkra er att kommissionen har full förståelse för denna inställning. Jag skulle dock vilja fästa er uppmärksamhet på det faktum att detta utgör en tidsbegränsad anpassning till gällande regler. Den måste därför särskiljas från åtgärder som kan vidtas enligt artikel 299.2 i fördraget. Detta förslag fastställer att kommissionen i samarbete med de spanska myndigheterna innan avskaffandet av APIM-avgiften skall granska konsekvenserna av denna skatt på berörda sektorer. Kommissionen skall, om så behövs, lägga fram ett förslag till rådet med grund i artikel 299.2 på de åtgärder som skulle vara nödvändiga för att inte riskera att vissa speciellt känsliga lokala verksamheter försvinner. De produkter som omfattas i bilagan till detta förslag är resultatet av arbete utfört av spanska och kanariska myndigheter samt kommissionen. I konsekvens härmed måste alla ändringar i denna lista, å ena sidan vara ekonomiskt rättfärdigade och å den andra genomgå en granskning av kommissionens tjänster i syfte att kontrollera åtgärdernas överensstämmelse med andra politikområden. Kommissionen har ännu inte fått något sådant rättfärdigande som skulle leda till en granskning av ändringsförslagen till förordningens bilaga. Kommissionen kan därför inte godta de ändringsförslag som handlar om att utöka listan med produkter. Men jag kan försäkra både er, herr talman, och föredraganden att i framtida förhandlingar om ett förslag som avser Kanarieöarna, med grund i artikel 299.2 i fördraget, kommer kommissionen att ta hänsyn till era kommentarer i ärendet och parlamentets kommentarer under debatten. Jag vill tacka för stödet för detta förslag och jag åtar mig att fästa berörd kommissionärs uppmärksamhet på hela denna debatt. |
Jag förklarar debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) |
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om varvsindustrin. |
Herr talman, herr Liikanen! Lyssna till mitt inlägg. Rådet (industri) träffades den 9 november och hemma yttrade jag mig på följande sätt om detta. Äntligen har Europa hittat klara och tydliga ord, och nu måste handling följa. Nu måste vi sända en klar signal till Sydkorea om att upphöra med de ohederliga konkurrensmetoderna inom varvsindustrin. Vi kommer inte att finna oss i att den mödosamt moderniserade varvsindustrin på hemmaplan - det vill säga Europa - trängs undan från marknaden med ohederliga medel. Bara i Tyskland hotas 21 000 arbetstillfällen inom varvsindustrin och 125 000 inom underleverantörssektorn. Det ironiska i detta ligger främst i att de förtäckta subventionerna möjliggjorts genom krediter från Internationella valutafonden för att övervinna krisen i Sydostasien. Europa har på senare tid, sedan den intressanta kommissionsrapporten av den 13 oktober, varvsindustriaktionsdagen, och genom rådet (industri) visat gult kort. Fortsätter Korea med sin dumpning måste detta straffas med utvisning. Den europeiska varvsindustrin befinner sig i en allvarlig kris, och den har pågått länge. Det måste nu snabbt beslutas om man vill satsa på varvsindustri i Europa och därmed för att den samlade maritima industrin skall bevaras, eller om denna högteknologiska bransch skall överlämnas åt andra. På detta kan det bara finnas ett svar: En klar och tydlig bekännelse för de europeiska varven. Den som är ordentligt insatt i varvsindustrin vet att det handlar om högteknologi, och att man i dag återigen talar om en verklig framtidsbransch. Europa kan och får inte avstå från detta. Dock finns det även kritiker. För det första: En del anser att varvsindustrin nu såsom förut är en föråldrad tung industri som det kostar alltför mycket att bevara på konstgjord väg, dock bevisar en titt på och ett besök vid något av de högproduktiva och högpresterande europeiska varven motsatsen. Jag förmedlar gärna sådana besök. Det lönar sig, det säger jag er. För det andra: Till en del klassificeras varvsindustrin som högteknologisk industri, men så beskylls skeppsbyggarna för att dramatisera läget. De sägs bara förvänta sig ekonomiska fördelar från staten och från EU. Sådant finns ju inom andra områden. För det tredje: vem får pengarna? Redaren eller varven? Bilden av varven har på det hela taget förändrats dramatiskt. Antalet arbetstillfällen i kustregioner eller monopolistiska hamnstäder som är svaga i vilket fall som helst har minskat drastiskt som en följd av strukturomvandlingen. Ny teknik, nya arbetsområden, nya managementområden i synnerhet och nya uppgifter har kommit ikapp den nostalgiska Kontiki eller krigsskeppet. Transportprojekt som road to sea för att avlasta de traditionella vägnäten behöver fartyg av alla slag, som just in time feeder och moderna containerfartyg, snabba färjor och höghastighetsjakter, universalfartyg för fisket och en kustbevakning, turistdrömskepp både små och stora, osv. Europas maritima kunnande i traditionella roller och nya marknadssegment är en tillförlitlig, hållbar och naturlig resurs och därför ett europeiskt mervärde. Just Europas medelstora varv har här utvecklat en enorm idérikedom, men inte bara produktion och förvärv kräver pengar, utan även forskning och utveckling, och här satsas stöd. Den som känner mig vet att jag ilsket kämpar mot subventioner av alla slag, för snedvridningar av konkurrensen följer i regel i deras spår. Jag är inte för inte medlem i budgetkontrollutskottet. Det står klart att Korea bjuder under sig själv och kommer att självförvållat ruinera sig själv om landet fortsätter så. För det andra: Koreas näringsliv är en del av den globala marknadens. Nya WTO-förhandlingar står för dörren. För det tredje: Korea behöver stöd för att hämta sig från statlig bankrutt. IVF-betalningarna talar där ett tydligt språk. För det fjärde: Europa behöver Korea. Titta på orderböckerna och på investeringsvolymerna, oberoende av den nämna globala överkapaciteten. Fram till dess att det skapas en handelspolitik som möjliggör en rättvis konkurrens, behöver vi med andra ord olika åtgärder som gäller under en viss tidsperiod, tills den nuvarande kritiska situationen har övervunnits. Denna politik skall skapas av såväl Korea som Europa, genom bilaterala förhandlingar och/eller multilaterala förhandlingar inom ramen för OECD, IMF och WTO, vilket Liikanen redan har nämnt. Till denna kan enligt mitt åsikt direkta, men uppdragsberoende krav under en begränsad tid räknas. Det är det enda instrument som verkar omedelbart, som är öppet och som dessutom stärker konkurrensen. En återgång till de så kallade europeiska individuella lösningarna kan däremot betyda att den inomeuropeiska konkurrensen blir snedvriden som i det förflutna. Vi behöver alltså en strategi för de olika vägarna. På denna väg vill vi följa kommissionen och rådet (industri) energiskt och med all vår kraft. |
Kommissionär Liikanen! Sedan flera år tillbaka har jag arbetat med de dossierer och frågor som handlar om varvsindustrin och skeppsbyggande, först inom ramen för utskottet för ekonomi och valutafrågor och nu i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi,. Särskilt sedan tre år tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen uttryckt min oro inför kommissionen över konkurrensstörningarna på global nivå, som förvärras av det faktum att Europa alltid påtvingat sig en strikthet som våra konkurrenter inte använder sig av. Jag har dessutom ofta blivit tillbakavisad av era kommissionärer och era tjänsteenheter. Det verkar som om kommissionen i dag blivit medveten om situationen och det gläder mig eftersom det, som vi säger på franska, är "bättre sent än aldrig", även om man kan beklaga förlusten av tusentals europeiska arbetstillfällen under tiden. I dag tycker jag inte att det är någon mening med att titta bakåt, och det är därför jag denna morgon skall ställa några precisa frågor till er om framtiden, som inte bara handlar om Korea. Den första frågan rör USA. Jag har fått höra att ett amerikanskt skeppsvarv - som inte hade byggt båtar på mer än fyrtio år - har fått beställningen på två passagerarfärjor för förbindelser med de Hawaiianska öarna eftersom den amerikanska lagen förbehåller de fartyg som används i intern trafik för amerikanska skeppsvarv. Vad tänker ni göra? Vad tänker Europeiska unionen göra för att öppna den amerikanska marknaden för våra produkter inom detta område? Sedan min andra fråga. Om min information stämmer bekostas en del av de arbetstagares lön, som berörs av byggandet av dessa passagerarfärjor, av USA:s marin, i syfte att bibehålla kapaciteten att bygga fartyg. Vad tänker ni göra, herr kommissionär, med anledning av denna amerikanska hjälp som inte tycks mig överensstämma med gällande regler inom detta område? Min tredje fråga avser Korea. Sedan 1997 begränsar Corean-Gaz infordran av anbud för byggande av tankfartyg för transport av metangas till endast koreanska varv, vilket också enligt mitt synsätt är ett brott mot internationella regler för öppnande av offentlig upphandling. Jag frågar er igen, herr kommissionär, vad ni tänker göra för att öppna den koreanska marknaden och kämpa mot dessa beslut som inte verkar vara lagliga? Min fjärde fråga handlar om det ni tog upp i ert inledningsanförande. Vi har fått veta, eller snarare, fått bekräftelse på det faktum att kommissionen i sin hand hade den första delen i en rapport om övervakningen av världsmarknaden som utarbetats genom tillämpning av den rådsförordning som ni påminde om. Denna rapport visar att illojal konkurrens å de koreanska varvens sida utövats, mellan 13 procent och 14 procent från de koreanska självkostnadspriserna. Som ni nämnde uppkommer frågan att få veta vem som betalar den mellanskillnad kommissionen konstaterar mellan koreanska självkostnadspris och försäljningspriser? Svaret verkar vara uppenbart. Det handlar om det koreanska banksystemet, för övrigt stött av IMF och den koreanska staten. Fram till nu och trots flera påminnelser om detta - det är ju ingen nyhet - har Europeiska unionen och kommissionen inte gjort något effektivt för att få slut på dessa indirekta subventioner till Korea. Vilka konkreta åtgärder räknar ni med att vidta i dag för att kunna agera snabbt? Herr kommissionär. Jag skall avsluta med att säga er att det är sant att de europeiska varven fortfarande får stöd. De får litet, men de får. Det är dock förutsett att beställningsstöd skall upphöra i december nästa år, och jag tror inte att man kan besluta sig för en låt-gå-politik. Herr kommissionär, det är anledningen till att jag ber er att äntligen utarbeta en handelspolitik värd namnet. Det är anledningen till att jag föreslår er att inte fortsätta att säga, eller att låta säga, att vi inte har de instrument som gör det möjligt för oss att bättre försvara denna sysselsättningssektor för våra europeiska medborgare. Det är anledningen till att det inte längre är möjligt att låta Europa påtvinga sig begränsningar som våra industrikonkurrenter i övriga världen inte har, i sjöfartssektorn såväl som i många andra. Det är anledningen till att det helt enkelt slutligen är dags att bryta med den låt-gå-politik som varit rådande under Brittan-epoken. Är Europa och den nya kommissionen redo att göra det i dag? Jag tillåter mig, kommissionär Liikanen, att åter en gång ställa er frågan. |
Herr talman! Vi har hört mycket kritik här på morgonen om det faktum att kontrakt slutits med koreanska bolag och den skada detta har åsamkat de europeiska industrierna. Dock torde anledningen att sådana kontrakt ingåtts med Korea, som på många andra områden, bero på de villkor som tillämpas. T.ex. får arbetare i sådana länder väldigt låga löner, arbetsvillkor och säkerhetsåtgärder är väldigt dåliga och otillfredsställande, eftersom arbetarnas hälsa och säkerhet inte prioriteras. Som i många industrisektorer lokaliseras företag till länder där de kan exploatera arbetare för egen vinning. Detta är något som vi måste ta itu med när vi talar om rättvisa spelregler för sektorn i Europa. Det vi egentligen behöver är rättvisa internationella spelregler för arbetare. Vi måste skydda arbetares rättigheter. Vi kan inte exploatera arbetare i vissa länder samtidigt som vi skyddar dessas rättigheter i Europa. Någon nämnde att EU inför stränga åtgärder i denna sektor i Europa. Men vad skall vi göra? Ta bort de stränga åtgärderna? De kom till av en anledning. Det fanns anledning till att tvinga fram sådana stränga åtgärder till att börja med. När det gäller skeppsbyggandet i sig anser jag också att vi måste se till vilket slag av skeppsbyggnad som sker. När det gäller t.ex. byggande av fartyg för fiskerisektorn så har vi en överkapacitet av fiskefartyg i Europeiska unionen, så vilka skepp skall vi bygga? Jag anser att tyngdpunkten bör läggas på att bygga kustbevakningsfartyg eller fartyg för marin övervakning för att kontrollera och övervaka den gemensamma fiskeripolitiken. De fartyg som byggs måste stödja den lokala industrin och det lokala kustnära fisket. Säkerhet måste prioriteras. När det sedan handlar om byggandet av fartyg måste vi se till att bästa möjliga teknik används för att garantera att de är så miljövänliga som möjligt. Många fartyg används till att transportera levande djur. För det första är exporten av levande djur oacceptabel. Den är helt enkelt totalt fel, särskilt när de skall slaktas. Det slags villkor de måste uthärda i stora fartyg är inte godtagbara, så om nya fartyg byggs måste vi försäkra att bästa möjliga standard uppfylls och att åtgärder vidtas för att försäkra att där levande djur transporteras till havs i stora fartyg skall alla åtgärder vidtas för att göra deras villkor så bra som möjligt. En annan fråga som man måste se över när det gäller byggande av nya fartyg är hela frågan om avfall och avfallsanordningar - inte bara avfall från fartyget i drift utan också det avfall som produceras under resan, eftersom de marina föroreningarna är en väldigt viktig fråga och en mängd marina föroreningar orsakas av fartyg. För att komma tillbaka till frågan om dumpning av fartyg som utmönstrats inom Europeiska unionen till andra länder måste vi vara väldigt noga med att vi inte dumpar osäkra eller ekologiskt osunda skepp till länder för billiga priser. Det är oacceptabelt - det är bara att flytta vårt problem till andra delar av världen, och den marina miljön känner inga gränser så vad som händer i ett område kommer till slut tillbaka hit . Hela frågan om illojal konkurrens som människor kritiserar orsakas av det faktum att industrin själv exploaterar arbetstagare i vissa delar av världen. Det måste bli slut på det. |
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Frågan om skeppsvarven skall naturligtvis behandlas globalt med beaktande även av segmenteringen av produktionsverktygen. Medlemsstaterna förfogar inom området för militära fartygsbyggen över en erkänd sakkunskap. Det handlar om ett område där kommissionen naturligtvis inte skall ingripa, men där det är önskvärt att det mellanstatliga samarbetet utvecklas mer än vad som är fallet i nuläget, i syfte att medlemsstaterna skall kunna bibehålla och öka sin sakkunskap och sitt oberoende till rimliga kostnader. Det skulle vara mycket farligt att nedrusta inom detta område och man kan inte annat än beklaga de nyligen inträffade brister som i synnerhet utmärkt fregattprogrammet Horisont samt vissa parters brutala reträtt, vilket fått hela programmet i gungning. När det gäller passagerar- och lastfartyg som utgör mycket konkurrenskraftiga och arbetskraftsintensiva segment bör vi också där bibehålla och utveckla medlemsstaternas beaktansvärda sakkunskap och effektivitet och inte låta dem försvinna ut ur Europa. Då det handlar om tunga enheter som påverkas av en betydande teknisk utveckling bör medlemsstaterna kunna tillämpa en politik som främjar den tekniska omvandlingen vid skeppsvarven, på ett sådant sätt att dessa kan inneha marknadsandelar som gör det möjligt att värdesätta deras know-how. Alla stängningar av skeppsvarv utgör en oersättlig förlust av sakkunskap för medlemsstaterna och för unionen. Den senare skall alltså inte, genom olämpliga tolkningar av den fria konkurrensen, hindra staterna att gynna en ändring av inriktningen av produktionen i syfte att trygga know-how och sysselsättning. När det gäller detta bör exemplet med de atlantiska varven, vars strålande återkomst efter en period i kris varit särskilt iögonenfallande, och den roll den franska staten spelat i detta, begrundas. Man måste uppmärksamt övervaka att kommande WTO-förhandlingar gör det möjligt att få ett slut på den oacceptabla dumpningen, som vissa länder använder sig av, och att en sektor som är utsatt för hård internationell konkurrens inte riskeras. En sektor som är en stor arbetsgivare inom ett område som är svårt att automatisera och därför befinner sig under hård press att utlokalisera till länder där kostnaden för arbetskraft ligger långt under de kostnader vi har i Europeiska unionen. Herr talman! Jag vill slutligen ta upp byggandet av fiskebåtar. Denna sektor som i ett globalt perspektiv verkar vara ganska obetydlig spelar dock en viktig roll för den ekonomiska och sociala balansen i våra kustområden. Inom detta område spelar kommissionen en viktig roll. Sektorn är i praktiken nästan helt beroende av den gemensamma fiskeripolitiken. Men sedan två år tillbaka har kommissionen fryst gemenskapsstödet för byggande av nya båtar och samtidigt också medlemsstaternas, eftersom målen som definierats i den fleråriga inriktningsplanen för skrotning av fartyg inte uppnåtts. Till denna blockering, som fått svåra konsekvenser, har lagts till en vägran att hädanefter ta försäljning av båtar till länder utanför unionen med i beräkningen för att minska den europeiska flottans kapacitet. Genom att bara ha fartygsskrotning kvar har kommissionen på så sätt varit upphovet till en betydande intäktsförlust på fiskares och redares bekostnad. Dessutom föreslår kommissionen i dag ett förbud mot all förnyelse inom de segment som inte utvecklas lika fort som de andra och ett tvång att finna och skrota en kapacitet som ligger över 30 procent av förnyade fartyg inom dagens segment i målen för det fleråriga utvecklingsprogrammet inom fiskerisektorn (POP). Denna situation och dessa förslag för med sig en föråldring av den europeiska fiskeflottan, avskräcker de unga att ge sig in i den, orsakar en betydande marknadsförlust för sektorn för specialiserade skeppsvarv, försvagar på ett farligt sätt vissa av dem, och gör att de sjömän som befinner sig ombord löper betydande säkerhetsrisker. Vi hoppas att rådet kan få kommissionen att sitt förnuft till fånga och lyfta de förslag som Europaparlamentet en gång i tiden lade efter nära samråd med medlemsstaterna, i vår kära kollega Arias Cañetes betänkande. Då ett skeppsvarv försvinner, är det en speciellt värdefull kunskap, som erhållits genom tiderna, förbunden med en regions sjöfartshistoria, som försvinner med det. Vi måste göra allt för att undvika detta. Kommissionen måste också visa prov på konsekvens. Efter att ha uppmuntrat byggandet av fångstbåtar med drivgarn, p.g.a drivgarnets urvalsförmåga, har kommissionen under påtryckningar från vissa lobbygrupper och vissa medlemsstater, utan vetenskaplig grund och på ett diskriminerande sätt bannlyst drivgarn i bara vissa hav. Kommissionen har rekommenderat alternativa motorer, men har inte förutsett varken specifika finansieringsetapper, eller ett speciellt totalantal kilowatt som gör det möjligt att bygga fartyg anpassade till den nya förordning som dikterats. Men det bekräftas efter analys av resultaten från de första proven att nuvarande fångstbåtar med drivgarn inte kan anpassas till de nya reglerna och att nya båtar måste byggas. Kommissionär Liikanen, jag skulle vara tacksam om ni kunde tala om för er kollega, Fischler, att redarna har mycket svårt för att förstå denna logik, eller snarare avsaknad av logik. Kommissionen bör naturligtvis förutse de bestämmelser som är nödvändiga för att göra det möjligt att bygga fartyg som innebär en ändring i förordningen som beslutats. Sammanfattningsvis herr talman och kommissionär. Om kommissionen verkligen vill bidra till ett uppsving för varvsindustrin i Europa räcker det att tydligt försvara principen om en rättvis handel vid WTO-förhandlingarna, att lämna medlemsstaterna friheten att intervenera direkt i denna strategiska sektor för att tekniskt omstrukturera vissa skeppsvarv på färjemarknaderna, att främja samarbete mellan företag för att bidra till att förbättra den totala effektiviteten vid var och en av våra skeppsvarvstyper, och slutligen inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken att fatta beslut som blir nödvändiga för att tillåta en avvägd förnyelse av vår fiskeflotta, bibehållandet av sakkunskapen på våra varv och livskraften, herr talman, i våra kustregioner som är beroende av fisket. |
Herr talman! I flera år har det pågått en sanering av varvssektorn i Europeiska unionens medlemsstater. Samtidigt pågår det en kapplöpning efter bidrag på världsmarknadsnivå. Förlorare är skattebetalarna och varven i diverse medlemsstater. Vinnare är redarna, vilka kan skaffa båtar långt under tillverkningspriset. Jag tror att kommissionen, rådet och kollegiet är ense om att det så snabbt som möjligt måste bli ett slut på den situationen. Åsikterna om hur det skall ske är dock olika. Den här debatten får därför inte heller inskränka sig till den snedvridning av konkurrensen som Sydkorea gör sig skyldig till. Var och en inom varvsindustrin vet att det inte heller i Europa är en level playing field. Därför är det rätt att rådet tills vidare beslutat att inte riva upp avtalet för att avsluta det generiska stödet till varvsindustrin den 1 januari 2001. En begäran om detta kommer främst från de medlemsstater som redan i flera år har utbetalat överlägset mest stöd per beställning. Ända upp till 3,5 gånger så mycket som den minst givmilda regeringen, när det gäller det synliga stödet. Bidragspolitik är alltid en dålig politik eftersom den leder till att dåliga företag kan fortsätta och ibland till och med belönas. En genomtänkt industripolitik för varvsindustrin, inriktad på innovativa, kunskapsintensiva och effektivitetsökande produktionsmetoder är ett mycket bättre alternativ. Det gällande direktivet för varvsindustrin innehåller diverse ogenomblickbara bidragsregler i samband med forskning och utveckling, miljö, innovation och regional bidragspolitik. Det får till följd att de goda varven straffas och de dåliga belönas. Varje myndighet borde göra tvärtom. OECD-avtalet om avskaffande av beställningsbidrag är inte det rätta medlet för alla svårigheter. Sydkorea och även EU:s medlemsstater är tillräckligt smidiga för att osynligt fortsätta stödja sin sjöfartsindustri. Europeiska kommissionen måste omedelbart lämna in ett klagomål mot Sydkorea till Världshandelsorganisationen och samtidigt fortsätta undersökningen av de beställningar som gjorts vid sydkoreanska varv. När båtar säljs för ungefär 20 procent under kostnadspriset, så är det utan tvekan tal om dumpning. Samtidigt bör påtryckningar ske. Daewoo-varvet som sedan länge är moget för konkurs, men som fortfarande sjösätter fartyg, måste avvecklas och inte säljas vidare. Jag ber också kommissionsledamoten att undersöka den verkliga bidragsintensiteten per beställning i Europeiska unionen. Övergångsreglerna i samband med avskaffandet av det generiska stödet bör också omprövas. I länder som anslår en obegränsad budget för sådana ändamål skapas en bidragskapplöpning. Följden kommer att bli att mycket goda varv - och det är oftast de effektivaste - kommer att dra det kortaste strået under år 2001-2002. När sedan de minst effektiva varven blir över i Europeiska unionen så blir det mycket svårare att konkurrera med Japan, Sydostasien och Förenta staterna. Att eventuellt skjuta upp stoppet för det generiska stödet kan övervägas när övergångsperioden avskaffas. Jag skulle gärna vilja att kommissionär Liikanen allvarligt överväger detta. Kan kommissionären be IMF att ta reda på vart stödet till Sydkorea egentligen tagit vägen? Avslutningsvis vill jag gärna upprepa det som jag sade den 31 mars 1998. Den europeiska varvssektorns strategiska betydelse är självklar. Vi vill även i fortsättningen kunna bygga våra egna båtar även om vi av yttre orsaker blir tvungna att hjälpa den sektorn litet på traven. Vi får dock inte ställa till det för oss i Europeiska unionen genom diverse ogenomblickbara regler och genom att på ett ansvarslöst sätt slösa bort skattepengar. Det tjänar absolut inte sektorn själv heller på. Slutmålet måste fortfarande vara att avskaffa alla slag av statligt stöd, så att varje varv får det pris det förtjänar. |
Herr talman, herr kommissionär! Det är enastående att rådet (industri) vid sitt sammanträde förra veckan enhälligt godkände listan över åtgärder för att eliminera den osunda konkurrenssituation som Korea åstadkommit. Förhoppningsvis får dessa åtgärder också avsedd verkan, eftersom Sydkoreas agerande verkligen försvårar de europeiska varvens möjligheter att röna framgång i en i övrigt hård konkurrenssituation. Såsom Finlands handels- och industriminister klart uttryckte vid sammanträdet bör EU inte svara med samma medel på Sydkoreas åtgärder, det vill säga åter överväga att behålla varvsstöden. För att citera ministern: om EU fortsatte att bevilja stöd, skulle det vara som att skjuta sig själv i foten. Detta är säkerligen precis vad sydkoreanerna önskar. Kommissionen har under en längre tid haft som mål att slopa varvsstöden i deras nuvarande form, och detta mål bör under inga omständigheter överges. Tanken är att det i stället för varvsstöden skapas nya ordningar för stöd till investeringar och miljö samt i högre omfattning än tidigare beviljar stöd till forskning och innovationer, vilket även min kollega Langenhagen på ett utomordentligt sätt konstaterade. Kommissionen strävar med de nya ordningarna efter att stödja en miljövänligare och säkrare europeisk fartygsflotta, något som man beslutade redan 1997 i riktlinjerna för statligt stöd till sjöfarten. Jag välkomnar en sådan politik, förutsatt att den även förverkligas i praktiken. I synnerhet vill jag erinra den ärade kommissionären om att unionen i samband med våra anslutningsförhandlingar lovade ta hänsyn till Finlands perifera läge samt klimatförhållandena i sitt beslut om målet för hela kontinentens sjöfartspolitik. I juli 1999 meddelade Finlands trafikministerium kommissionen om sitt räntestödsprogram för fartygsanskaffningar, vars syfte är att stödja för nordiska förhållanden nödvändiga anskaffningar och grundreparationer av fraktfartyg som klarar trafik under isförhållanden och som är säkra och miljövänliga. Det råder ett brett samförstånd om frågan i Finlands riksdag, vilket också kommer till uttryck i det att riksdagen, trots sedvanlig praxis, i 1999 års budget på eget initiativ givit en fullmakt att göra beställningar. Kommissionär Liikanen inser säkert betydelsen av detta faktum, såsom före detta finansminister. Nu tycks det emellertid som om tjänstemännen inom generaldirektoratet för konkurrens vid kommissionen har för avsikt att betrakta programmet såsom ett varvsstöd, trots att det inte påverkar konkurrenssituationen vid varven, eftersom det fartyg som erhåller stöd kan beställas från vilket land som helst. Detta har även tjänstemännen inom kommissionens generaldirektorat VII konstaterat enligt en skrivelse av den 4 augusti 1999 från kommissionen.Tjänstemännen har noterat att stödet inte har något samband med EU-varven. Jag vill ta tillfället i akt och fråga kommissionären, hur kommissionen ämnar garantera utvecklingen mot en miljövänligare och säkrare sjöfart i norr, om den inte tillåter den utveckling av verksamheten som den själv utformat? Trots att man klart och tydligt har för avsikt att slopa varvsstödet, får inte den senaste tidens händelser i Sydkorea leda till att man inom unionen börjar sammanblanda den gamla formen av varvsstöd med åtgärder baserade på riktlinjerna från 1997, vars syften inte är konkurrenspolitiska, utan helt och hållet i enlighet med en hållbar utveckling samt safety of the seas-doktrinen. Slutligen vill jag fråga er, kommissionär Liikanen, hur ett medlemsland skall kunna utforma en sjöfartspolitik, om den inte kan lita på instruktionerna från kommissionen? På vilket sätt har kommissionen i sin korrespondens med de finländska myndigheterna under den senaste tiden tagit hänsyn till de noteringar om sjöfartspolitiken som gjordes i protokollet i samband med Finlands medlemskapsförhandlingar? |
Herr talman! Denna debatt gör mig djupt bedrövad, eftersom det är en debatt som det verkar som om vi upprepar, som en remake, eftersom vi många gånger tagit upp samma fråga i detta parlament. Den gör mig melankolisk eftersom jag föddes i en liten hamnstad där man vid den tiden hade ett varv på nästan varenda gata. Det var träbåtar. Det fanns en yrkeskår, båtsnickare, som var stolt över sig själv. Jag inser att vi gör framsteg och att det inte längre går att bibehålla detta i dag, men situationen är verkligen alarmerande. Det faktum att Europa håller på att förlora sin sjöfartsindustri är en oroande faktor. Det var européerna som öppnade världen genom sjöfarten, skandinaverna i norr, portugiser och spanjorer mot Amerika, Afrika och Asien, holländare, danskar, engelsmän, fransmän har navigerat på alla dessa vatten med båtar byggda i våra länder och på våra varv. Vi lever för närvarande i en globaliserad ekonomi som kräver rationaliseringar, vilket förklarar en rad strukturförändringar. Men jag tror att vi håller på att nå en gräns. Rent konkret kommer avskaffandet av alla slags stöd den 31 december år 2000 att ge upphov till ett problem. Även om jag är överens med några av de tidigare inläggen, som t.ex. Kauppis, att det inte är bra att gradvis upprätthålla ett bidragssystem, vänder sig denna ståndpunkt naturligtvis i längden mot denna sektor. Dessutom har vi i sjöfartssektorn avskaffat bidrag och trots det har sektorn fortsatt att vara raserad. För närvarande är sjöfartssektorn som skrotrester. Var man än befinner sig så finner man något stängt varv och tusentals människor som förlorat sina arbetstillfällen. T.ex. har de spanska varven sedan 1984 genomgått tre strukturförändringar. Förra onsdagen demonstrerade i mitt land arbetare från alla skeppsvarven - Bilbao, Cádiz, Puerto Real, Sevilla och Asturias - våldsamt dessutom, eftersom vi hotar många miljoner hushålls liv och trygghet. Vi står dessutom inför ett problem. I denna globaliserade ekonomi är det bra att bidragen försvinner, men inte när det finns länder som tillämpar sådana. Det uppstår också - som några av inläggen tagit upp, McKenna t.ex. en annan fråga: är det bra för ett land som Korea att upprätthålla en sådan politik? Jag tror att om beräkningar görs ordentligt, om de priser man säljer båtarna för är lägre än vad de kostar att tillverka så förlorar landet. Därför skadar denna politik även det landet och dess arbetstagare. Vi kommer ihåg hur koreanska arbetare för några år sedan gick ut på gatorna för att kräva ett likadant system. Globaliseringens allmänna tema - som ni vet, herr kommissionär - diskuteras för närvarande eller skall diskuteras i Världshandelsorganisationen. Jag tror att denna är en av de frågor vi bör oroa oss för. Den europeiska sjöfartsindustrin hotas från alla håll. Några av inläggen - jag tror att det var McKenna - har talat om krisen i fiskerisektorn. Det verkar som om det bästa vore att skrota gemenskapens fiskeflotta. För transporter - inklusive tankbåtar - har vi bekvämlighetsflaggen. Men t.o.m. de få båtar som i dag navigerar under europeisk flagg måste tillverkas utanför Europa, eftersom vi inte klarar av att stå emot en manipulerad konkurrens. Därför hoppas jag, å spanjorernas vägnar, som för närvarande är oerhört oroade över denna fråga, att kommissionen till rådet vidarebefordrar vår oro, vår skiljaktiga mening avseende de senaste besluten i rådet (industri) - som verkar kunna tänka sig en behaglig laissez-faire: att överge det lilla vi har kvar av den europeiska sjöfartssektorn - och hoppet att man antingen vidtar åtgärder för att undvika denna illojala konkurrens som uppstått eller, om så inte sker, att man inleder en upprustning av gemenskapens stöd för att kompensera de ojämlikheter, den inkompetens och det slarv som för närvarande finns på alla skeppsvarv. |
Herr talman! Som en fortsättning på min kära kollega Medina Ortegas inlägg, skulle jag vilja understryka att kommissionen och rådet nästan alltid föreslår sysselsättningsplaner för regeringarna, de föreslår kamp mot arbetslösheten, de säger att vi måste få ett slut på arbetslösheten i Europa. Herr kommissionär, sysselsättningsplaner är inte mycket att ha när vi å andra sidan har en konstant förlust av arbetstillfällen i många av våra sektorer och ett konkret fall är den sektor vi diskuterar i dag, sjöfarten, som ger 300 000 arbetstillfällen i Europa och nästan 45 000 i Spanien. Vi anser att det är en omöjlig ekvation. Om ni tar bort subventionerna till vår sektor och samtidigt fortsätter subventionera sektorn i Korea, om de arbetsrättsliga reglerna i Europa är som de borde vara, mycket avancerade, och i Korea hemska, så är ekvationen omöjlig. Det kommer att vara omöjligt att bibehålla denna sektor. Och jag skulle inte vilja att detta sker i framtiden. I Spanien finns det sju regioner med sjöfartssektor. Jag t.ex. kommer från en liten region med en miljon invånare. Under de senaste åren har vi, på grund av europeisk politik och på grund av efter varandra följande regeringar, förlorat 6 000 direkta arbetsplatser i järnindustrin, 6 000 direkta arbetstillfällen i gruvindustrin, 10 000 små jordbruksverksamheter. Vi har förlorat arbetstillfällen vid vapentillverkningen och vi har förlorat arbetstillfällen inom sjöfarten. När man i Europeiska unionen vidtar åtgärder - och jag vet att det jag tänker säga redan är gammal skåpmat för vissa av mina kolleger - så tar man marknadslagarna på stort allvar, konkurrensen tas på stort allvar. Aldrig, eller nästan aldrig tänker man på den mänskliga faktorn. Och den mänskliga faktorn i Europeiska unionen är grundläggande. Om vi fortsätter att förlora arbetstillfällen i grundläggande sektorer av vår industri kommer våra institutioner inte att ha någon trovärdighet. Jag är ledsen att behöva säga det herr kommissionär. Om stöden tar slut i december, om stödet fortsätter till Korea, om Spanien dessutom har för avsikt att lämna tillbaka 18 miljarder pesetas av de stöd som sjöfarten fick så förstör vi sektorn. Låt oss inte lura oss själva, låt oss inte använda retorik. Verkligheten är tyvärr den den är, herr kommissionär, och om inte snabba och kraftfulla åtgärder vidtas kommer denna sektor, som andra industriella sektorer i Europeiska unionen, att gå utför på grund av att man håller kvar vid en passande återhållsamhet i sättet att tala. |
Herr talman, herr kommissionär, damer och herrar ledamöter! Jag tycker att vi först och främst skall glädja oss åt och tacka kommissionen för det faktum att denna debatt om den svåra situation som den europeiska skeppsvarvsindustrin genomgår hålls i dag i parlamentet. Efter rådet (industri) den 9 november och kommissionens rapport om situationen på världsmarknaden för sjöfarten så kommer i dag detta uttalande från kommissionen i parlamentet, vilket visar att det finns en utbredd oro inom alla de europeiska institutionerna. Men jag vill hålla med Medina Ortega att detta inte får blir en remake eftersom vi anser att denna oro och de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga, även om de är viktiga, i det läge vi befinner oss i. Från Europaparlamentet begär vi främst mer snabbhet, mer effektivitet och mer bestämdhet, även om vi stöder dessa åtgärder helt och hållet. Free trade, men också fair trade. Alla vet vi redan vilka illojala metoder Korea använder sig av och som omöjliggör våra varvs konkurrenskraft, som redan påvisats här. Den europeiska unionen måste med alla politiska, ekonomiska, finansiella och kommersiella medel som står till buds kräva att internationella regler följs och slå till bromsen, en gång för alla, när det gäller den koreanska dumpningen. Den europeiska sektorn kan vara livskraftig i en miljö med lojal konkurrens. Herr kommissionär, vi måste dessutom ta till vara det ögonblick av enhet den europeiska sektorn befinner sig i - jag menar då arbetsgivare och fack -, som har visat sig under de senaste åren och de senaste dagarna för att återskapa den europeiska sjöfartssektorn. Vi måste söka efter och finna en europeisk lösning. Herr kommissionär, tillåt mig säga er att jag tror att de europeiska varvens framtid är en politisk fråga som kräver modiga, tydliga och kategoriska beslut, av kommissionen naturligtvis men också av alla, särskilt efter slutsatserna vid det senaste rådet (industri). Den hjälp vi här talar om är också ett instrument som kommissionen bör reda ut, särskilt om det handlar om en strategi erga omnes. Parlamentet och den europeiska industrin måste få veta det så fort som möjligt, eftersom vi tror - och det tror jag efter den här debatten - att så länge de globala marknaderna inte stabiliseras kommer det att finnas behov av övergångsskyddsåtgärder. Vi begär dessutom dessa åtgärder snabbt- och det insisterar jag på - på grund av risken att många av våra varv riskerar att försvinna, trots att de är tekniskt och ekonomiskt livskraftiga. Slutligen vill jag också ta upp, eftersom jag också kommer från en perifer region, den enorma påverkan på den regionala utvecklingen som sjöfartsindustrin har, som finns i många av dessa regioner. Många innefattas i mål 1 i den europeiska regionalpolitiken och har mycket betydelsefulla skeppsvarv som ger många direkta och indirekta arbetstillfällen, en social balans som sammanhållningsländerna är i så stort behov av, och som ber om europeisk solidaritet. Jag ber å deras vägnar att speciell uppmärksamhet ges inom ramen för regional- och konkurrenspolitiken i Europeiska unionen när det gäller sjöfarten, vilket är logiskt och rättvist. Jag sammanfattar herr kommissionär. Jag tror att budskapet i Europaparlamentet i dag är stöd till en energisk insats från kommissionen i denna fråga. Tack för uttalandet och för det arbete kommissionen gjort, men darra inte på pulsen när det gäller att tillämpa åtgärderna med energi och snabbhet, på så sätt som vi begär det i dag här i Europaparlamentet. |
Herr talman! Det problem som nu är för handen är en produkt av globaliseringen. Sydkoreanerna har på sex år tredubblat kapaciteten hos sin varvsindustri. De har emellertid inte gjort det med egna pengar utan med lånade pengar. De har blivit påprackade amerikanska lån, de amerikanska bankerna har trugat dem på dem för att kunna göra största möjliga vinst av låneverksamheten. Därefter har sydkoreanerna låtit bli att betala tillbaka dessa lån som man har prackat på dem. Återbetalningen av dessa skulder har emellertid varit garanterad, eftersom Internationella valutafonden har försett Sydkorea med pengar, för att de amerikanska bankerna skall få tillbaka sina pengar och för att de beviljade lånen skall kunna regleras. Internationella valutafonden har alltså själv medverkat till den nuvarande situationen. Sydkoreanerna har också fått rådet att devalvera sin valuta, eftersom det har varit det enda sättet för dem att komma ur den ekonomiska kris som vi har skapat. De har devalverat sin valuta tiotals procent och därigenom förbättrat sin prismässiga konkurrenskraft. Dehar ju inte behövt sänka lönerna, så att deras prismässiga konkurrenskraft skulle försämras. De har enbart gjort det vi uppmanat dem att göra, det vill säga devalverat sin valuta. Sydkorea befinner sig alltså i en värld , som vi har skapat åt dem. Alla de politiker som nu beklagar sig över de problem som Sydkorea vållar oss har fel om de påstår att globaliseringen är omöjlig att stoppa, att man inte kan påverka den; detta är ju precis den typ av globalisering som politikerna inte kan påverka, om de inte betraktar den som önskvärd. Om de sydkoreanska lönerna har minskat från sex till fyra euro i timmen, så bär inte sydkoreanerna skulden till detta. Vi är de skyldiga, eftersom vi har gett upphov till den ekonomiska krisen i Sydkorea. Nu sprids denna kris från Sydkorea till våra egna varv. Jag hoppas att politikerna är mer trovärdiga i denna fråga och även tar itu med problemets grundorsaker, och inte bara med dess följder, som det har talats mycket om här. Man har velat stävja dem, men de är inte möjliga att stävja om man inte tar itu med orsakerna. |
Herr talman, kära kolleger! I en så specifik och så objektiv debatt som denna, om Europas varvsindustri, är det inte lätt att undvika att upprepa vad andra har sagt. Det är alltså omöjligt att undvika upprepningar, men vi diskuterar en mycket känslig fråga, och därför är det viktigt att kommissionen och rådet känner till att det i detta parlament råder en stor enighet i denna fråga och vi är mycket angelägna om att finna en lösning på problemet. Som vår kollega Brigitte Langenhagen sade så är inte den europeiska varvskrisen från i dag eller i går, det är en kris som är mer än 25 år gammal. Den officiella statistik vi har tillgång till visar att sysselsättningen inom sektorn i Europa, de senaste 20 åren har minskat med fyra femtedelar mot vad den hade, vilket faktiskt är oerhört. Det är särskilt dramatiskt eftersom denna massiva förlust av sysselsättning - i en sektor som hade en halv miljon anställda - skett huvudsakligen i Europas periferi, det räcker med att titta på var de ledamöter som har talat här kommer ifrån. Det är också, som alla känner till, i Europas periferi som det finns minst sysselsättningsmöjligheter. Men just nu har situationen blivit särskilt ohållbar. Det handlar inte bara om Korea. Vad gäller Korea är dess situation ett resultat, vilket flera kolleger redan har tagit upp, av en kombination av situationer och faktorer, vissa interna och andra externa: Asienkrisen, hyperdevalveringen, på mer än 30 procent, av den nationella valutan - wonen - och det beledsagande stödet från IMF ledde fram till den unika situation - bisarr skulle jag vilja kalla den - som Korea nu befinner sig i, för att inte tala om den illojala konkurrens de har bedrivit på senare tid. Men det gäller också USA, vi får inte glömma det. USA som på propagandabilden framstår som frihandelns och den fria marknadens mästare, intar bara den ståndpunkten när det passar dem: på det audiovisuella området, inom jordbruks- och miljövården, överallt där det passar dem. Men i andra frågor, som vad gäller denna sektor, är de mycket protektionistiska. Det är bra om vi har detta klart för oss! Rådets ståndpunkt måste följas upp. Det är viktigt att rådet uttrycker en politisk ståndpunkt, men den måste få en uppföljning. Jag anser att det är viktigt att Europeiska unionen utövar en stark press för att uppnå ett avtal om begränsning av den egna produktionen från Koreas sida, detta förutom allt som redan har sagts angående bestämmelser för att undvika denna konkurrenssnedvridning. För en sak är grundläggande: det handlar inte bara om de ytterligare jobb som Europa kan förlora inom sektorn. Det handlar om att varvssektorn, med alla typer av fartyg som vi redan har talat om i dag, är en strategisk sektor för Europa. Det är uppenbart att den befinner sig i en stor strukturell utveckling: fartygen kommer givetvis att förändras, men i en strategisk sektor som denna får Europa inte hamna i utländska händer när det gäller konstruktion och leverans av dessa fartyg. Herr talman och kolleger! Inför inledningen av en ny handelsrunda, där alla talar om fri och rättvis handel, är det som händer inom varvssektorn ironiskt. Därför anser jag att vi i Europeiska unionen måste vara förberedda i Seattle och komma ihåg denna sektor, för det finns inga skäl till att den skall stå utanför Gatt-bestämmelserna. Tvärtom, om detta är globalisering så blir vi upprörda. |
Herr talman! Jag vill tacka för den väldigt omfattande och seriösa diskussion som förts här i dag. Som nämnts har hela frågan om varvsindustrin en stor påverkan på den allmänna opinionen. Vi närmar oss öppnandet av världshandelsförhandlingarna i Seattle och vi behöver verkligen allmänhetens stöd för att gå vidare med globaliseringen. Men om vår allmänhet anser att det finns regler för vissa men inte för andra har detta en förödande effekt för dessa förhandlingar. Det har förts diskussioner om detta i kommissionen, som av den anledningen tar frågan på stort allvar. Vi behöver fri handel men vi behöver rättvis handel, som sagts här. Jag kommer att svara på de punkter som ligger direkt under mitt ansvarsområde. Andra har tagits upp och dessa frågor kommer jag att överlämna till mina kolleger. Caudron frågade vad som hänt än så länge. Efter rådets möte (industri) inbjöd jag den koreanske ambassadören till kommissionen i onsdags. Jag presenterade rådets slutsatser och förklarade vår oro över skeppsbyggandet för honom. Vi anser att det är oerhört viktigt att ha en stark varvsindustri i Europa. Vi kommer inte att acceptera aggressiva åtgärder som kan leda till dess nedläggning. Vi informerade också den koreanska sidan att det är viktigt att deras regering stöder möten mellan industrier. När det gäller varven och OECD är avsikten att organisera ett möte nu mellan båda industrierna för att analysera situationen och dra nödvändiga slutsatser. Industrin behöver mötas, men vi behöver allmänhetens stöd från båda sidor för de slutsatser som nås på mötet i december. I den här frågan samarbetar jag nära med min kollega, Pascal Lamy. När det sen gäller Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken var jag denna vecka i kontakt med ordföranden i ministerrådet (industri) och han har lovat att ta upp frågan i presidiet så att Ekofin, som möts i november, kan diskutera IMF och Världsbankens roll på det här området. Finansministrarna i medlemsländerna är, såväl som tidigare, motsvarigheter till IMF och Världsbanken och det är väldigt viktigt att alla medlemsländer verkligen beaktar frågan om en möjlig negativ påverkan av IMF:s och Världsbankens stöd still varvsmarknaden. De behöver noggrant undersöka om stöd till skeppsvarv och skeppsbyggare har stört situationen på världsmarknaden. När dessa frågor diskuterats, å ena sidan av finansministrarna, Ekofin, IMF och Världsbanken, och å den andra av OECD måste vi bedöma situationen och vidta alla nödvändiga åtgärder. När det gäller de amerikanska skeppsvarvsfrågorna är Jones-lagen den berömda amerikanska lagstiftningen. Den kräver att anbudsförfarandet sker i USA för intern navigation. Så under denna speciella lagstiftning måste fartyget byggas i USA. Jones-lagen har undantagits GATT. Den enda möjligheten är att kommissionen och medlemsstaterna tar upp frågan i WTO. Frågan har diskuterats tidigare men mötts med hårt motstånd från amerikanerna. Den enda möjligheten är att kommissionen och medlemsstaterna tar upp frågan i WTO. Det diskuterades tidigare men möttes med hårt motstånd från amerikanerna. När det gäller varv, som delvis arbetar för försvarsindustrin, har detta område undantagits. Frågan kan väckas om konkurrenter kan visa att detta speciella arrangemang har orsakat skada för deras marknad för varven. Jag kommer att analysera Caudrons frågor och återkomma till dem senare. Jag kommer att lämna övriga frågor till mina kolleger och jag kommer att hålla er ordentligt underrättade om händelser på detta område. Det är många länder som är allvarligt berörda. Som Langenhagen sade skall vi inte bara beakta de människor som arbetar direkt på varven. Det finns också en massa utbildade människor som arbetar för varven på andra industrier. Den negativa påverkan av den störda marknaden är väldigt allvarlig. Jag och mina kolleger kommer att följa frågan väldigt nära. |
Tack så mycket, kommissionär Liikanen. Jag förklarar debatten avslutad. |
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 11.20.) |
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 19 november 1999. |
Kära kolleger! Många av er är nya här. Men jag tror att alla kolleger som varit med länge och är närvarande i dag har ett mycket starkt minne av Carmen Diez de Rivera Icaza. Som ni minns avgick hon och kämpade tappert mot sin sjukdom, men jag måste tyvärr berätta att hon avled i går. Hon var en fantastisk kollega, hon var motståndare till konformismen och slogs för alla ädla frågor, med entusiasm och det lysande leende ni alla känner till. Tillåt mig, kära kolleger, att föreslå en minuts tystnad för Carmen och sända henne en mycket varm tanke. (Parlamentet höll stående en tyst minut.) |
Fru talman! Jag skulle vilja säga att jag, i inledningen av förra mandatperioden, utifrån ett missförstånd, hade en offentlig dispyt med Díez de Rivera. Jag skall inte kommentera hennes politiska bana nu - det gjorde ni så bra nyss, fru talman -, däremot skulle jag inför denna kammare offentligt vilja vittna om hennes mänskliga kvalitéer, hennes personliga mod, hennes värdighet, integritet och tapperhet med vilka hon har burit sin sjukdom fram till sista stund. Jag skall också framhålla - varför inte säga det - det hon bidrog med, fru talman, för att komma igenom en besvärlig situation, vilket till slut ledde till en hjärtlig och trogen vänskap som gjorde att vi tillsammans skrev under initiativet inför kammaren i detta parlament. I dag, fru talman, är jag stolt över att ha kunnat skriva under dessa initiativ, som godkänts i kammaren, med min namnteckning bredvid hennes. (Applåder) |
Fru talman! Först och främst vill jag tacka för ert hedrande av Carmen. Om cancern inte hade tagit henne kan jag försäkra er om att hon i dag hade suttit på sin plats i raderna bland vår grupp i detta parlament. Eftersom jag hade tillfälle att besöka henne på sjukhuset för två veckor sedan - jag har redan berättat detta för ordföranden - bad hon mig att framföra en avskedshälsning till alla kolleger. Jag vill uttryckligen tacka två kolleger, hennes syskonbarn, Íñigo Méndez de Vigo, och Paca Sauquillo för deras ansträngningar under hela den långa och tunga processen med att göra henne sällskap de sista dagarna. Jag skulle också vilja säga att Carmen Díez de Rivera, en kvinna med en fascinerande personlighet, också var en betydelsefull europaparlamentariker, och om ni tillåter, en person som spelade en absolut nyckelroll för mitt lands historia och för övergången till demokratin. Jag hoppas att historien en dag gör henne rättvisa för detta. (Applåder) |
Fru talman! Jag vill ta upp terroristbandet ETA som, vilket ni alla känner till, har beslutat gå tillbaks till den kriminella verksamhet de för 14 månader sedan avbröt på obegränsad tid. Som bask vill jag med ödmjuk och enkel men bestämd röst, förmedla känslan av krossade fredsförhoppningar som det spanska och framför allt det baskiska samhället, har närt under hela denna tid. Det är en tragedi att konstatera att det fortfarande finns medborgare i Europeiska unionen som utsätts för några få sekteristers våld, och tvingas betala ett mycket högt pris för att kunna behålla sina övertygelser inför terroristernas utpressningar. Därför ber jag denna kammare, som företräder alla medborgare i Europeiska unionen, om solidaritet med det baskiska samhället för att försvara friheten, respekten för lagarna och den fredliga samlevnad som vi har längtat efter så länge, i övertygelsen om att vi ur toleransen mot andra och kärleken till livet kommer att uppnå fred. Slutligen ber jag ledamöterna om ert personliga samarbete för att denna fredsvilja som alla spanjorer delar skall segra så att vi alla lyckas förverkliga denna hoppets väg. (Applåder) |
Fru talman! Vid denna historiska händelse när den Nordirländska regeringen samlas, finns det en viss ironi i att jag kan meddela goda nyheter när vår kollega har så svåra problem att rapportera från Baskien. Men detta är en historisk händelse för Nordirland. Det är bara tjugo år sedan min kollega Joe McCartin för första gången tog upp Nordirland och vår konflikt här i parlamentet. Under de senaste trettio åren har tusentals dödats, tusentals blivit skadade och tusentals familjer har splittrats. Låt mig be er att framföra vårt varma tack till alla politiska ledare i Nordirland och som vi säger i Irland, "över pölen", till den brittiske premiärministern och alla hans kolleger och inte minst till den irländske Taoiseach (regeringschefen), Bertie Ahern och till deras företrädare, företrädarna på båda sidor, för vad de hjälpt till med att åstadkomma. Vårt tack går framför allt till de politiska ledarna i Nordirland, i synnerhet till Deputy First Minister (vice premiärminister) Seamus Mallon och kanske jag alldeles särskilt får framhålla First Minister (premiärminister) David Trimble. Han har visat mod och ledarskap, vilket ju är vad politik egentligen handlar om. (Applåder) Måtte de få många år och årtionden av framgångsrik demokratisk politik i Nordirland och skulle ni kunna, genom vår kollega Jim Nicholson här, som jag inkluderar i det nordirländska ledarskapet, framföra detta parlaments varmaste lyckönskningar till dem alla. |
Fru Doyle! Jag tackar för ert inlägg och vill säga att jag tagit mig friheten att föregripa er önskan och att jag därför för parlamentets räkning redan skrivit till alla ansvariga för de största irländska partierna för att säga att vad de nu genomfört inspirerar oss, och samtidigt sända dem våra bästa och varmaste lyckönskningar för att fredsprocessen skall fortsätta till ett lyckligt sätt. |
Fru talman! Eftersom att jag kommer från Donegal, ett grevskap vid gränsen i den historiska provinsen Ulster, uppskattar jag - precis som min irländska kollega Doyle - alldeles särskilt de framsteg som gjorts i Nordirland under den senaste tiden, och särskilt den utveckling som skett under de senaste dagarna. En regering har bildats och överföringen av maktbefogenheter och självstyre kommer att ske om bara några timmar. Modet och uthålligheten som visats av de politiska ledarna i Nordirland, tillsammans med bidraget från den irländske Taoiseach, hans företrädare, den brittiske premiärministern och hans företrädare, kan bara applåderas. Och det finns en person som spelat en avgörande roll i detta sammanhang: Senator George Mitchell, vars bidrag till fredsprocessen är omätbart. Jag vill också framföra mina önskningar om fred och framgång till David Trimble, First Minister (premiärminister), och hans Deputy First Minister (vice premiärminister) Seamus Mallon, deras regering, ledamöterna av församlingen och det nordirländska folket, när vi nu går in i nästa årtusende. Jag tror att hela Irland bara kan få nytta av utvecklingen under de senaste dagarna. Detta parlament, och jag tackar er för att ha skickat era lyckönskningar till respektive ledare, har spelat en mycket viktig roll för fredsframgångarna. Vi har ständigt stött fredsprocessen på ett positivt och praktiskt sätt genom ekonomiskt stöd. Våra beslut fattades enhälligt: Stöd till den irländska internationella fonden, stöd till freds- och försoningsprogrammet, och naturligtvis Interreg. Samtidigt som jag välkomnar bidragen från detta parlament, vill jag också framhålla Europeiska kommissionens bidrag under årens lopp, i synnerhet under ledning av f.d. ordförandena, ordförande Delors, vår kollega och f.d. ordförande Jacques Santer och nuvarande ordförande Prodi, som under sitt uttalande i går stödde en fortsättning av de fonder som riktar sig till olika program i Nordirland. Låt oss alla arbeta tillsammans för att främja dessa folk och förhoppningsvis kommer andra delar av denna kontinent att blicka mot Nordirland och försöka att lösa sina problem på ett liknande sätt. (Applåder) |
Fru talman! Det har sagts mycket, men som ett barn som vuxit upp i Belfast och spenderat 30 av mina 39 år i den våldsamma konflikten i mitt hemland, vill jag personligen betona den historiska händelse som sker i dag. Det är en historisk dag. Jag har avsiktligt satt mig på John Humes plats i dag, därför att i egenskap av vinnare av Nobelpriset från detta parlament, som har vigt hela sitt liv för att säkra fredsprocessen, tycker jag att det är viktigt att vi hyllar honom när han nu återhämtar sig i sitt hem i Nordirland. (Applåder) Det är viktigt att i dag konstatera att det är folkets vilja som skett i Nordirland. 71 procent av folket röstade för fred, politikerna på båda sidor har varit storsinta nog att ta tillvara denna folkets vilja för de framtida generationerna. Jag måste säga att i mitt fall var det kanske för sent. Jag lämnade Nordirland därför att det inte fanns någon framtid där, inga jobb, inga möjligheter för unga personer, men jag är överväldigad över att de framtida generationerna i dag kommer att få dessa möjligheter, och Europeiska unionen har spelat en avgörande roll i denna process. |
Fru talman! Jag vill också med detta uttalande delta i firandet av detta historiska avtal. Ni har redan skickat ett brev i vilket vi framför våra lyckönskningar till de nordirländska myndigheterna. Kan ni skicka ytterligare ett brev och bjuda in våra nordirländska vänner, de verkställande, till parlamentet. Jag anser att det är vår plikt att nämna den roll som en av våra kolleger, John Hume, har spelat i denna process. Han är i bättre form efter fyra operationer och en lång återhämtningsperiod, och jag hoppas att han mycket snart är tillbaka hos oss igen. |
Fru talman! Låt mig säga att jag är mycket glad att kunna acceptera de glödande hyllningar som riktats till mina kolleger för de framgångar som skedde under veckoslutet. Jag vill betona de hyllningar som bör riktas till min partiledare David Trimble för hans styrka och mod. Det är väldigt sällan man får se en politiker som sätter allt på spel. Han har satt hela sin framtid på spel, jag hoppas bara att han lyckas. Det är fortfarande en lång väg att gå. Vi skall inte vara överentusiastiska, men jag hyser inga tvivel om att han inte skulle bli mycket glad. Jag skall vidarebefordra parlamentets lyckönskningar till honom. Det var en delegation från PPE-DE-gruppen i Belfast i måndags, vilken kunde bevittna de historiska händelserna på denna särskilda dag. David Trimble uttryckte sin önskan och lust att återigen besöka kontinenten, förhoppningsvis i mitten av januari, och jag ser fram emot detta - vilket jag är säker på att ni, fru talman, också gör. (Applåder) |
Fru talman! Jag skulle vilja be er vidta åtgärder i en fråga som gäller mitt hemland Grekland, en fråga som är lika viktig som de som nämnts. När jag i går förberedde min föredragning om Morillons betänkande, noterade jag att en text som Martine Chariot är ansvarig för, en text från Europaparlamentet, från arbetsgruppen för utvidgningen, från Generaldirektorat IV för yttre förbindelser, i punkt 6 i betänkandet om Turkiets förbindelser med Europeiska unionen innehåller följande häpnadsväckande och helt oacceptabla punkt: Rubriken lyder "Situationen i Egeiska havet" och i ett dokument från oss, från Europaparlamentet, säger textens författare att öarna i Egeiska havet, som ju i enlighet med internationella fördrag är en del av Grekland, utgör ett omstritt område, där Grekland och Turkiet tvistar om suveräniteten. För att göra det tydligare för er, fru Fontaine, som europeisk medborgare och fransyska, kan man säga att det är som om Alsace och Lorraine framställdes som omstridda områden, där Frankrike och Tyskland tvistar om suveräniteten. Ni förstår säkert den politiska betydelsen av liknande texter, och därför vädjar jag till er, för ordningens skull och av hänsyn till den historiska sanningen och den verkliga situationen, att se till att denna oacceptabla och synnerligen farliga formulering omedelbart tas bort. |
Herr Efthymiou! Jag lovar att vi skall titta mycket noggrant på detta och vid behov rätta till det. |
Fru talman! Vi gläds också åt freden i Nordirland och åt den nybildade regeringen, och vi vill också uttrycka vår oro, precis som vår kollega Jaime Valdivielso, över hotet från ETA om att åter börja döda. Men jag bad om ordet för att ansluta mig till Barón Crespos ord i känslan över förlusten av Carmen Díez de Rivera. Snarare än att nämna hennes roll i övergången till demokrati - vilket han gjorde på ett mycket bra sätt -, vill jag ta upp den mänskliga relationen vi hade i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor under sex år. För oss är det också en stor förlust. Hon arbetade mycket för att försvara Spaniens och Europas naturliga miljöer, och för oss är det fruktansvärt att ha förlorat henne i en så tidig ålder. Jag skulle vilja förena min känsla av förlust med Barón Crespos. (Applåder) |
Fru talman! Jag vill naturligtvis gratulera till att en fredsprocess - som jag tror är definitiv - har inletts i Nordirland och på hela Irland. Vi måste glädjas åt det arbete alla inblandade politiska ledare har lagt ner på processen. I vilket fall som helst vill jag här och nu framhålla historiska roll som John Humes har spelat, då han redan för flera år sedan lyckades få Sinn Fein och Gerry Adams att tillsammans med honom söka en politisk lösning på det historiska problemet på Irland. I samband med detta, fru talman, vill jag också tala om den oro vi alla nu drabbats av genom ETA:s avbrutna vapenvila. I linje med detta vill jag säga att jag helt enkelt anser att det är absolut oacceptabelt, i Europa eller i andra delar av världen, att nu använda våld för att uppnå politiska mål. Men jag vill också säga att det i Baskien, precis som på Irland, är absolut nödvändigt med ett politiskt avtal, och därför fungerar inte halsstarrigheten eller till och med den reaktionära inställningen - skulle jag vilja säga - hos den spanska regeringen, som vägrar godta ett politiskt avtal med de baskiska nationalistpartierna under fredsprocessen. Därför anser jag att Europaparlamentet, såsom den högsta institutionen i Europa, också bör ta ställning i denna riktning och underlätta en utveckling mot ett politiskt avtal i Baskien. (Applåder) |
Fru talman! Jag är bask och medlem av det baskiska nationalistpartiet, PNV. Jag vill först gratulera ledarna, de politiska partierna, medlarna och framför allt det brittiska och det irländska folket till denna fredsväg man nu har hittat, och där alla har vikit från sina ursprungliga ståndpunkter. Jag vill också ansluta mig till det fördömande som uttrycks här i detta europeiska forum, av att ETA brutit vapenvilan, och jag vill uttrycka mitt fullständiga avvisande av våldet för att uppnå politiska mål. Men jag måste också säga mycket högt att vi har ett problem i Baskien: vi har en politisk konflikt med den spanska staten. Det jag skulle vilja be den spanska regeringen och de spanska politiska partierna om från detta forum, är att inta samma nivå i sin hållning som britterna och irländarna har haft, för att vi skall kunna finna en fredsväg och en lösning på den baskiska konflikten, som är lika europeisk som Nordirlandskonflikten. Baskerna vill ha fred och vi vill finna en varaktig lösning som gäller för alla. Men för att uppnå det måste vi alla anstränga oss för att finna gemensamma lösningar för framtiden och för freden. |
Tack kära kollega! Vi kan verkligen inte inleda någon debatt. Som ni ser är de förslag som rör förfaranden på väg att bli en debatt. |
Fru talman, ärade ledamöter! Jag är också från Baskien; jag är en baskisk kvinna; en socialistisk kvinna och baskiska; en av mer än 92 procent av medborgarna i Baskien som har röstat för den baskiska självständighetsstadgan och som har röstat för demokrati. Fru talman, ärade ledamöter! I Baskien har vi demokrati. I Baskien har vi val. Vi har fria och demokratiska val. Det finns en självständighetsstadga som den stora majoriteten av baskerna har röstat igenom. De baskiska medborgarna och de baskiska institutionerna har följt med sin tid. I Baskien finns en terroristorganisation som vill kontrollera våra liv och som återigen har börjat utöva utpressning mot oss, men till vilken baskerna och alla demokrater har sagt "nej". Det var bara detta jag ville säga. (Applåder) |
Fru talman! Låt mig bara säga att det är otillåtligt i en demokrati att låta företrädare för en politisk uppfattning tala om Baskien och inte låta någon företrädare för en annan politisk uppfattning uttala sig. Det är otillåtligt i alla parlament. Det är inget parlament om detta sker. Jag protesterar alltså mycket kraftfullt. Jag skulle vilja ha tre minuter på mig - vilket är en bråkdel av den tid under vilket detta ämne har diskuterats - för att få förklara min ståndpunkt. Jag vet att många här är mycket förtjusta i demokrati och parlamentarism. Kan jag göra ett uttalande, fru talman? |
Nej, jag tror verkligen inte att det skulle vara lämpligt. Det är inte fråga om en debatt i frågan. Ni har redan talat i en minut. Vi kan inte fortsätta, det är omöjligt. Det är inte en debatt som finns upptagen på dagordningen. |
Fru talman! Det är just det som ni nyss sade. Det är säkert mycket positivt att nu få höra olika åsikter om detta viktiga problem, men man märker att också andra kolleger då ber om ordet, och därför bör vi nu börja med vårt normala arbete i enlighet med föredragningslistan. Kommissionen är här. Fru Reding skall rapportera. Vi bör nu börja med vårt arbete. (Applåder) |
Jag är helt överens med er, herr Poettering, särskilt som jag dessutom har en del information att lämna till er, vi har delegationer som skall välkomnas, och allt detta kommer att ta tid. |
Fru talman! Jag är inte överens med parlamentsledamoten, men på en punkt har han rätt. När man har gett ordet till tre eller fyra personer för att de skall uttrycka en åsikt kräver ett minimum av demokrati att man också ger ordet till någon med en annan åsikt, även om man inte instämmer. Det är inte möjligt att låta företrädaren för en stor grupp tala under tre minuter och sedan inte ge ordet till en företrädare från en liten grupp, även om man inte instämmer, och även om det han tänker säga gör ont. |
Herr Cohn-Bendit! Som ni vet är detta just problemet med ordningsfrågor. När en kollega ber att få tala om en fråga som rör ordningsfrågor, men som inte alltid är det - och jag tror att det har hänt er också - har talmannen svårt att föreställa sig vad kollegan skall säga. Och jag kan inte inleda en debatt. I så fall måste alla grupper få ordet, precis alla. |
Fru talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga enligt artikel 179 som handlar om förbindelserna med ombudsmannen. Den 29 juli i år skrev ombudsmannen till detta parlament rörande en fråga han tagit upp på eget initiativ, där han uppmanade till att det skulle formuleras en god förvaltningssed och bad om ett svar senast den 30 november. Fram till i går hade han inte fått något svar. Jag har förstått att ni har skrivit till ombudsmannen i dag, men jag vill veta när ledamöterna av detta parlament skall få möjlighet att svara på ombudsmannens begäran om kommentarer till hans fråga. |
Absolut, herr Perry. Jag har faktiskt undertecknat brevet i dag. Ett förslag har upprättats i den riktningen och håller på att avslutas. Jag tror att det under december månad kommer att överlämnas för godkännande till Europaparlamentets presidium. Ni kan känna er fullständigt lugn. |
Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar talmännen från samtliga parlament i de tolv kandidatländerna. (Applåder) De har kommit för att delta i det åttonde mötet mellan talmännen för kandidatländernas parlament och Europaparlamentet. Dessa möten inleddes av mina företrädare Klaus Hänsch och José Maria Gil-Robles. Vi arbetade mycket aktivt i går och de kommer strax att gå härifrån för att fortsätta det mycket framgångsrika arbetet inför vårt gemensamma mål, nämligen att ena den stora europeiska familjen. Därför vilja jag hälsa dem mycket varmt välkomna. Vi har också en delegation från det estniska parlamentet på besök, ledd av dess talman Tunne Kelam, och jag skulle vilja betona den roll som den gemensamma parlamentarikerkommittén spelar i de pågående förhandlingar som också skall leda till inträde i Europeiska unionen. Ni är mycket varmt välkomna. (Applåder) |
Kära kolleger! Jag vill informera er om att EG:s förstainstansrätt den 25 november avkunnade en dom som, inom ramen för målet mellan parlamentsledamöterna Martinez - De Gaulle och Europaparlamentet, för tillfället avslutar förfarandet med snabbprocess som också initierats av dessa kolleger. I domen föreskriver domstolens ordförande att man skall skjuta upp verkställandet av Europaparlamentets akt av den 14 september 1999, enligt vilken parlamentet antog den tolkning av artikel 29 i arbetsordningen som föreslagits av utskottet för konstitutionella frågor. Till följd av denna dom anses den Tekniska gruppen för oberoende ledamöter (en blandad grupp) existera och vara en del av de övriga politiska grupperna på alla plan: när det gäller parlamentets verksamhet förfogar gruppen omedelbart över alla de rättigheter som arbetsordningen ger de politiska grupper som är korrekt sammansatta, och gruppen har, såväl på det administrativa som det ekonomiska planet, rätt till den personal som krävs för att den skall kunna fungera, samt de anslag som tilldelas de politiska grupperna enligt den nuvarande fördelningsnyckeln. Parlamentets presidium vidtog vid sitt möte i förmiddags alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i ovannämnda dom tillämpas korrekt. Det är självklart, och jag vill betona det, att dessa bestämmelser är av provisorisk karaktär till dess att domstolen får möjlighet att fatta beslut i sakfrågan. Presidiet ansåg det också lämpligt att anhängiggöra utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om möjligheten att väcka talan inför EG-domstolen i detta ärende. |
Fru talman! Det handlar verkligen om ett förslag som rör förfaranden om föredragningslistan. Ni delgav resultatet, och det tackar jag er för, och därmed ombildandet av den tekniska gruppen efter domstolens dom. Det är för övrigt ganska genant tycker jag att en demokratisk institution måste få lära sig av en domstol vad medborgerliga rättigheter, parlamentarikerns rätt och väljarnas rätt innebär. Tack för detta meddelande, fru talman. Jag begärde ordet för att vi radikala som ni vet efter upplösningen av den tekniska gruppen på eget bevåg hade meddelat att vi inte längre skulle delta i några omröstningar här i kammaren. Efter den information ni nu lämnat kommer vi radikala att rösta på nytt igen. Men tillåt mig att säga, fru talman, att även om vi inte längre avstår från att rösta upphör inte vår kamp för att ändra arbetsordningen, enligt vilken vi lämnat in ett förslag som skrevs under av 80 parlamentsledamöter, i syfte att inrätta en verklig blandad grupp av grupplösa. Jag tackar de kolleger som stött denna åtgärd för ledamöternas värdighet utan någon åtskillnad. Jag vill också av hela mitt hjärta tacka ordförande Barón Crespo som erbjöd oss att ingå i hans grupp samt vår kollega Cohn-Bendit. Men det var inte det som var vårt problem. Samtidigt som jag tackar vill jag säga att vi skall fortsätta att kämpa för att parlamentsledamöterna inte skall diskrimineras och jag hoppas att den blandade gruppen av grupplösa snart kommer att finnas på samma villkor som alla de andra, och att den diskriminering som pågår sedan tjugo år aldrig mer skall förekomma gentemot grupplösa parlamentsledamöter som är paria i detta parlament. (Applåder) |
Jag har en sista upplysning. Maj Britt Theorin, ordförande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, har tagit ett initiativ som jag personligen hyser stor sympati för, nämligen att sända alla våra manliga kolleger ett brev där de uppmuntras att bära ett vitt band som tecken på att de offentligt åtar sig att inte bruka våld eller ursäkta eller tysta ned våld mot kvinnor. Jag anser att vi mycket varmt kan stödja detta initiativ. |
Jag har mottagit flera önskemål om ändringar i föredragningslistan. Beträffande onsdagen: Till att börja med måste Jan O. Karlsson, som skall lägga fram årsrapporten från revisionsrätten för oss, absolut gå härifrån kl. 19.00. Kära kolleger! Jag föreslår därför att vi tidigarelägger den punkten i föredragningslistan och presentationen skulle då äga rum genast efter uttalandet om de mänskliga rättigheterna. (Parlamentet biföll förslaget.) Di Pietros betänkande, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, skall tas bort från föredragningslistan eftersom det ännu inte kunnat antas av utskottet då alla språkversioner inte förelåg. Beträffande torsdagen:Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ber att andrabehandlingsrekommendationen beträffande programmet Douane 2000 skall tas upp på föredragningslistan i morgon förmiddag. Föredragande är Moraes. Jag vill påpeka att denna rekommendation antogs och lämnades in i går och nu återfinns på föredragningslistan för onsdagen den 14 december i Strasbourg. Vi skall därför föra upp den, och Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och Europeiska folkpartiets grupp föreslår att denna rekommendation skall behandlas utan debatt och tas upp under omröstningen i morgon torsdag. |
Fru talman! Jag vill säga att den Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stödjer denna begäran. Det handlar om ett program som skall träda i kraft den 5 januari. De främsta politiska grupperna är överens i denna fråga och även rådet tycks vara enigt med ändringsförslagen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden i detta parlament, varför det utan problem skulle kunna godkännas i morgon. Därför föreslår jag att det helt enkelt förs upp på föredragningslistan för i morgon. (Parlamentet biföll begäran.) Talmannen. Punkten har alltså förts upp bland omröstningarna i morgon torsdag. Slutligen vill jag informera er om att eftersom Fraga Estevez betänkande för fiskeriutskottet om den gemensamma organisationen av marknaden för fiske och vattenbruk har lämnats in sent har tidsfristen för att lämna in ändringsförslag förlängts till kl. 16.00 i dag. |
Nästa punkt på föredragningslistan är meddelande från kommissionen om att behålla nuvarande idrottsstrukturer och idrottens sociala funktion inom gemenskapens ramar, gemenskapens stödplan för kampen mot doping inom idrotten, och kommissionens deltagande i antidopingbyrån. |
. (FR) Fru talman, kära kolleger! Det här är ett viktigt tillfälle för idrotten i Europa eftersom idrotten nu kommit upp på den politiska dagordningen. Varför har den då gjort det? Helt enkelt för att den är en medborgerlig realitet. Europa är ansvarigt för medborgarna och måste alltså ta hand om det som fungerar bra inom idrotten, bevara det och försöka lösa de problem som uppstår. Ni minns kanske att i det första tal som ordförande Prodi höll inför kammaren talade han om att den nya kommissionen ville ha privilegierade relationer till medborgarna, och i det sammanhanget betonade han betydelsen av att bekämpa den farsot som doping är. Fru talman! Det är precis vad vi nu har gjort: vi lägger i dag den första stenen för att fair play på nytt skall bli en del av idrotten. Kampen mot dopingen kommer att ske i två etapper. För det första har kommissionen bidragit till att inrätta antidopingorganisationen. Det var inte lätt, minst sagt. Det var till och med mycket komplicerat, men vi har kämpat med näbbar och klor och slutligen lyckats. Jag fick mandat från kommissionen för att förhandla med rådet och ordföranden i IOK, herr Samaranche, för att denna nya antidopingorganisation skulle inrättas på ett rättvist sätt. Vilken rättvisa? För det första måste den vara öppen och oberoende. För det andra måste den bestå av två parter och alltså delas upp mellan idrottsvärlden å ena sidan, och regeringarna å den andra. För det tredje måste alla medlemmar på världsnivå högtidligt förbinda sig att på sitt område tillämpa de beslut som organisationen fattat. Vidare skall organisationen naturligtvis upprätta en förteckning över förbjudna medel, övervaka laboratorierna, införa kontrollsystem, genomföra kontroller utanför tävlingarna, bedriva repressiv verksamhet, dvs. bekämpa maffian som marknadsför förbjudna preparat, men också bedriva förebyggande verksamhet för att ungdomarna psykologiskt och aktivt skall vända sig från farsoten med doping. Fru talman! Jag kan säga er att såväl rådet som kommissionen uppmärksammades av de ansvariga inom den internationella olympiska kommittén. Européernas krav har förts upp ord för ord i den nya organisationens stadga och den 10 november kunde stadgarna undertecknas. Vi kommer i framtiden att vara företrädda i organisationens styrelse med två personer. Det kommer också att finns två företrädare för Europarådet i styrelsen. Europarådet bad oss för övrigt att förhandla i dess namn. Vi har därför förhandlat inte bara för unionen utan också för Europarådet. Det är tack vare européerna som organisationen kunnat inrättas. Fru talman! Nu ankommer det inte längre på oss om den lyckas i sitt uppdrag, eftersom vi kommer att vara två personer bland trettio eller fyrtio parter. Tillsammans måste vi bekämpa dopingen och upprätta grunderna för en kamp mot dopingen. Vi har gjort vårt bästa för att ett första steg skall kunna tas. Övriga steg måste vi ta tillsammans med våra samarbetspartner på världsnivå. Med tanke på att vi inte har den handlingsfrihet som behövs för att denna världsorganisation skall lyckas - vi skall naturligtvis göra allt från vår sida, men de övriga måste också delta - har vi beslutat att parallellt utarbeta en europeisk handlingsplan mot doping, och då har vi all handlingsfrihet för att uppfylla våra skyldigheter. Denna åtgärdsplan fastställdes av kommissionen i förmiddags och det skedde i symbios mellan flera kommissionärer, var och en ansvarig inom sitt område. Kommissionären med ansvar för forskningen kommer att ställa forskningsprogrammen inom femte ramprogrammet och andra möjligheter till förfogande mot dopingen, såväl när det gäller grundforskning som tillämpad forskning, för att förstärka alla medel i denna kamp. Kommissionären med ansvar för utbildning och ungdomsfrågor kommer att ställa programmen Socrates, Leonardo och Ungdom till förfogande för utbildning och samarbete mellan ungdomar, för att kampen mot doping skall bedrivas på det sätt som ungdomarna i Europa vill. Kommissionären med ansvar för hälsofrågor skall se till att befintliga direktiv, exempelvis när det gäller märkning av läkemedel avsedda för människor, också utvecklas i riktning mot att bekämpa dopingen. Och han har lovat att överlämna en rekommendation med alla frågor beträffande folkhälsa, unga idrottsmäns hälsa och idrottsmäns hälsa i allmänhet, för en omfattande gemensam åtgärd inom medlemsstaterna för att bekämpa dopingen. Sedan har vi naturligtvis också den repressiva delen, och där kommer den kommissionär som är ansvarig för ärenden inom den tredje pelaren, dvs. inrikespolitik, att ställa redan existerande planer och program till förfogande för att medvetandegöra ordningsmakten och rättvisan i denna kamp mot dopingen. Fru talman! På dessa två plan, på världsnivå och på europeisk nivå, kommer vi att från och med nästa år se till att kampen mot doping blir en av våra ledstjärnor i idrottspolitiken. Sedan finns det ett andra plan. Vid toppmötet i Wien bad regeringarna oss att till toppmötet i Helsingfors lägga fram ett dokument om idrotten som ett samhällsfenomen, den sociala idrotten. Och ert parlament, jag tror att det var den 17 december förra året, antog en resolution i samma riktning. Fru talman, mina damer och herrar! Vi uppfyller i dag vårt mandat, eftersom kommissionen beslutat att lägga fram en plan för ett meddelande om att bevara nuvarande idrottsstrukturer och om idrottens sociala funktion inom gemenskapsramen. Bara så att det står klart: kommissionen och unionen har ingen rättslig grund för att börja utfärda förordningar. Vi skall inte göra det eftersom vi inte har befogenhet för det. Men inom alla politiska områden där vi har en rättslig grund skall vi utnyttja befintliga medel för att arbeta till förmån för idrotten. Jag skall ge er ett mycket konkret exempel. Inom strukturfonderna kan en stor del av pengarna avsättas för projekt som gynnar idrotten. Men det finns också en annan aspekt, ett nytt synsätt beträffande medborgaren. Kommissionen anser sig inte sitta i ett elfenbenstorn och koka ihop förordningar som den tvingar på det stackars folket. Absolut inte. Vi anser att vår roll är att uppnå konsensus mellan dem som i medlemsstaterna är politiskt ansvariga och dem inom idrottsvärlden som är ansvariga för att idrottsvärlden skall fungera. Vi skall alla tillsammans sätta oss runt ett bord, vi skall diskutera, lyssna, se vad som inte är bra och tillsammans föreslå lösningar som respekterar idrottsklubbarnas självständighet och den subsidiaritet som genomförts i våra femton medlemsstater. Tills dess skall vi se vad det är inom den europeiska lagstiftningen som kan främja idrotten och vad som kan vara ett hinder. Jag kan exempelvis nämna konkurrensreglerna för att hålla oss till det konkreta: vissa tillämpningar har ingenting att göra med reglerna på detta område. Att ett fotbollslag exempelvis har elva spelare har inget med konkurrensen att göra. Det är något som står fullständigt utanför konkurrensen. Det finns dessutom tillämpningar som i praktiken är förbjudna enligt konkurrensreglerna. Jag skall ge er ännu ett konkret exempel: om man vid ett stort mästerskap säljer biljetter till stadion enbart till inhemska medborgare och vägrar att sälja till utlänningar, till andra europeiska medborgare, bryter man mot konkurrensreglerna, och där måste man alltså ta i med hårdhandskarna. När det emellertid föreligger en uppenbar konflikt beträffande konkurrensreglerna, men idrottssammanslutningarna i sina åtgärder förbinder sig att utnyttja insamlade medel för undervisning och sociala åtgärder inom idrotten, då kan man för vissa tillämpningar göra avsteg från konkurrensreglerna. Jag skall även här ge er ett konkret exempel. Vissa sammanslutningar säljer kollektivt audiovisuella rättigheter. Men om denna monopolverksamhet enbart används kommersiellt är det självklart att den faller under handel och business. Om de insamlade medlen däremot delas ut till klubbarna som bedriver undervisning och utbildning bland ungdomar anses det vara av kollektivt intresse, och man kan då göra avsteg från konkurrensreglerna. Jag har nu med några ord sagt hur vi i framtiden kommer att agera när det gäller den nya idrottspolitik som vi skall införa. Från och med nästa år kommer omfattande överläggningar att äga rum med alla föreningar, vare sig de är stora eller små, samt med de politiskt ansvariga i våra länder, för att vi tillsammans skall se hur vi kan "reglera" frågan, inte utarbeta nya regler utan införa spärrar och gränser för att hela detta område skall bli tydligt, och för att vi tillsammans skall arbeta för våra ungdomar, för en idrott med fair play, för idrottens åtaganden gentemot samhället, dess kamp mot rasismen och främlingsfientligheten, och för att idrotten skall vara något positivt och trevligt, något som vi alla strävar efter men tyvärr inte upplever i dag. (Applåder) |
Jag skulle vilja ställa en fråga till kommissionären. För att bekämpa dopingen finns det en sak vi måste göra som europeisk union och det är att bekämpa idrottens hyperkommersialisering som medfört att tävlingarna tredubblats. Det är anledningen till dopingen. Så länge Tour de France är så här långt, så länge Giro d' Italia är så här långt, så länge man spelar tre matcher i veckan i fotbollslagen, kommer det att finnas doping. Så länge man inte har reglerat idrotten och antalet tävlingar kommer vi att ha doping. Om vi inte uppfyller vår skyldighet att utarbeta ett europeiskt direktiv för att skydda idrottsmännen, även de professionella, bekämpar vi inte roten eller orsakerna till dopingen. (Applåder) |
. (FR) Parlamentsledamoten har fullständigt rätt. Jag har diskuterat med ett stort antal professionella idrottsmän och den anledning de nämner till att de praktiskt taget är tvungna att dopa sig är just den som Cohn-Bendit tog upp. Man måste emellertid veta att utan juridisk grund, utan rättslig grund för att utarbeta ett direktiv om idrotten, kan vi inte agera i den riktning som den ärade parlamentsledamoten önskar. Det enda vi kan göra i detta rundabordssamtal med idrottsföreningarna är att be dem använda sunt förnuft och äntligen på nytt ge idrotten dess adelsbrev. Det finns hopp inom världsorganisationen mot doping, med tanke på att det föreligger likvärdighet å ena sidan mellan idrottsvärlden och å andra sidan regeringarna, och med tanke på alla som ingår i styrelsen, alltså även alla föreningar och samtliga nationella olympiska kommittéer, och som alla åtagit sig att, var och en på sitt område, tillämpa de beslut som fattats av organisationen. Om organisationen exempelvis kunde utfärda ett direktiv för att idrottsevenemang på nytt skall få mänskliga dimensioner som idrottsmännen kan klara, skulle det redan vara ett stort steg framåt, men jag kan inte gå längre än jag har tillstånd att göra. Det är organisationens uppgift att verka i den riktningen. Jag kan säga den värderade parlamentsledamoten att i vilket fall som helst kommer de europeiska myndigheterna att verka i den riktningen. |
Fru talman! Först av allt vill jag välkomna uttalandet från kommissionär Reding. Vi får inte glömma att idrotten i Europa föddes ur den äldsta vapenvila vi känner till: den heliga vapenvila som gav upphov till de olympiska spelen. Det vill säga, den också har ett fredspolitiskt värde. Hundratusentals ungdomar, flickor och pojkar, börjar sin bildning genom idrotten. Jag skulle vilja ställa en fråga angående kommissionärens sista kommentar. I dag hör idrotten, förutom att vara en social och fostrande aktivitet, till den stora affärsvärlden och är en av de viktigaste företagsverksamheterna. Min fråga är följande: anser kommissionen att den politik som skall bedrivas i förhållande till idrotten, och framför allt till den maktkoncentration som skapas när det gäller audiovisuella medier, skall vara ett gemensamt arbete mellan ert ansvarsområde och det som hanterar försvaret av konkurrensen? Jag anser nämligen att detta är en av nyckelfrågorna för Europa och för världen. |
. (FR) Det är en mycket komplicerad fråga, fru talman, eftersom svaret först kan lämnas efter samrådet mellan politiken och idrottsvärlden. Vår strävan är att allt skall återgå till ordningen och att det på nytt skall finnas en balans inom idrotten, att idrott med fair play och verklig tävlan på nytt skall få sitt adelsbrev. Det är inte lätt, det är en gigantisk uppgift, men jag tror att vi kan lyckas, med hjälp av parlamentarikerna och allmänhetens påtryckningar. Det är också mycket tydligt att vi bara kan agera när det gäller idrotten som socialt fenomen, undervisande idrott. När idrotten blivit ren kommers kommer det inte att finnas några undantag. Idrotten kommer då att behandlas som all annan kommersiell verksamhet. Det är klart och tydligt. Det är bara när idrotten har en viktig social funktion som vi kan ge den ett handtag, hjälpa den och återupprätta ordningen. Men den kommersiella idrotten kommer att betraktas och behandlas som all annan handel, oavsett omfattning. |
Fru talman! Fru Reding! Jag vill gärna gratulera er till ert initiativ när det gäller dopning. Vi alla kan bara hoppas att ni kommer litet längre med dem som hela tiden uppträder som om de skulle värja sig mot dopning. Jag tror att vi är på rätt sida, och jag önskar er lycka till! Men jag vill gärna komma tillbaka till det som kollegan Cohn-Bendit sade. Vi kan inte åstadkomma någon lagstiftning, eftersom det ju, som ni sade, inte finns någon rättslig grund för det i fördraget. Som ni vet krävde jag i mitt betänkande 1996 i detta parlaments namn att också idrotten äntligen skulle förankras i fördraget. Vi vill ha den som en egen punkt i artikel 128 - under kulturen. Men det lyckades vi inte med. Det finns en förklaring som bilaga till fördraget, men den räcker inte till för att förhindra att vi varje år i budgetdebatten måste fråga om vi får satsa pengar på idrotten eller inte. Jag anser att om det verkligen finns en mening med allt ni har sagt, med allt som ni kommer att lägga fram för rådet i Helsingfors, då måste det ju leda till att Europeiska gemenskapen inte enbart yttrar sig om en Bosman-dom eller om konkurrensfrågor i samband med idrott, utan att den tillerkänner idrotten ett värde genom att också faktiskt nämna den i fördraget. Först då kan vi göra det som kollegan Cohn-Bendit sade, och först då kan vi också inom ramen för vår budget lämna verkligt meningsfull hjälp till gränsöverskridande sportevenemang. Jag ber er vänligen och intensivt att övertyga era kolleger i kommissionen om att de tillsammans med rådet skall ta ett verkligt steg framåt i Helsingfors genom att ta upp en punkt om idrott i fördraget. Det är först då vi över huvud taget kan komma vidare på detta område! (Applåder) |
Fru talman! Pack sade just det som jag hade på hjärtat. Det är nämligen tyvärr så att ni har rätt. Det hade varit mycket enklare för mig om jag haft möjlighet att bygga upp en idrottspolitik baserad på en artikel i fördraget. Men den möjligheten har jag tyvärr inte. Den möjligheten skulle bara regeringskonferensen kunna ge mig, om den förankrade en artikel om idrott i fördraget. Skulle kunna, kommer att, osv. Kommer det att hända? Jag hoppas det, jag önskar det, jag drömmer om det. Men som det ser ut för närvarande kan jag bara säga er att de flesta regeringar agerar mot en artikel om idrott i fördraget. Det finns regeringar som vill gå i den riktningen. Jag skulle önska att parlamentet utvidgade sin lobbyverksamhet och hjälpte till att övertyga de olika regeringarna om det, så att idrotten får en grund i fördraget på samma sätt som kulturen - det vore synnerligen önskvärt eftersom det också vore i subsidiaritetens anda. Det skulle säkert vara till stor hjälp för att vi skall komma vidare. Men det är önsketänkande och framtidsvisioner. |
Fru talman! Samtidigt som jag välkomnar kommissionärens uttalande tycker jag att det finns något motsägelsefullt i det hon just sagt. Hon besvarade frågan från kollegan Cohn-Bendit med att hon inte har någon rättslig grund för att agera mot denna superprofessionalisering av idrotten och på frågan från min ordförande, Barón Crespo, svarade hon att hon har för avsikt att agera så snart det handlar om kommersiell verksamhet. Jag tror att fördraget faktiskt bara ger kommissionen mycket små möjligheter att föreslå oss direktiv, men det är självklart att organisationer som Tour de France, Giro d' Italia, mastersturneringarna i tennis och vad det nu finns mer, är ren och skär kommersiell verksamhet. Det är en lukrativ verksamhet och sett ur det perspektivet tror jag att kommissionen åtminstone skulle kunna försöka att delvis reglera detta område och dess arbetsvillkor, för om idrottsmännen dopar sig beror det på att tävlingarna kräver det, precis som kollegan Cohn-Bendit sade. |
. (FR) Ja, jag måste ändra mitt påstående, fru talman. Jag har aldrig sagt att jag bara skulle reagera om idrotten blir kommersiell. Det är precis tvärtom. Jag sade att när idrotten enbart blir en ekonomisk och kommersiell verksamhet är det konkurrensreglerna som gäller fullt ut, och de kommer att bromsa idrottens avarter. Jag kommer däremot att agera när idrotten som social verksamhet hotas på grund av konkurrensreglerna. Det är då som kommissionen är beredd att införa ändringar. Vi vet mycket väl att idrotten av kommersiella skäl resulterar i avarter. Det är anledningen till att vi bör hjälpa idrotten när den är av intresse för Europas alla folk, inte bara som underhållning utan som en verksamhet för undervisning, solidaritet mellan folken, mellan ungdomar och mellan äldre, och även solidaritet mellan olika nationer. Det är då vi kan göra något. När idrotten är kommersiell måste den betraktas som all annan kommersiell verksamhet i Europa. |
Fru talman! Först vill jag gratulera till kommissionens pådrivande arbete i idrottsfrågor. Som ni precis har sagt har sporten en viktig plats i Europas dagliga liv och måste också ta den platsen i Europaparlamentet, så som även ordföranden Prodi sade i sitt invigningstal. Fru kommissionär, jag gratulerar er när det gäller arbetet med att komma i gång med den internationella antidopingbyrån, även om jag som idrottsman kräver att, på samma gång som stränga normer införs för idrottsmännen i dopingfrågan - vilket jag anser är bra -, skall vi också lyssna på dem och sätta deras intressen framför de ekonomiska och kommersiella intressena, något som inte alltid har skett hittills. Å andra sidan verkar det som om rådet vill ta bort budgetposten för idrotten i andra behandlingen. Som idrottsman, som europeisk medborgare och som parlamentsledamot vill jag dels mycket kraftigt uttrycka min oenighet med detta förslag från rådet, dels ställa en fråga till er om vilka åtgärder kommissionen tänker vidta för att idrotten skall få budgetanslag i Europeiska unionen, och för att vi härifrån skall kunna arbeta för den europeiska idrotten. |
. (FR) Jag vädjade till Europaparlamentet för att alla idrottsmän som är ledamöter här i kammaren skall hjälpa mig att bedriva en verklig idrottspolitik som står sig, som är realistisk och som kan tillföra något. Och om vi har stora mästare här i kammaren, och det har vi, tackar jag dem redan nu i förväg för att de ger mig ett handtag. Jag förstår mycket väl frustrationen över att man inte kan göra mer. Och tro mig, jag är den första att vara frustrerad, för om jag hade en rättslig grund skulle jag ha kunnat begära en budget, jag skulle tillsammans med er ha kunnat gå vidare, upprätta program för våra ungdomar, upprätta program för våra idrottsmän. Tyvärr har jag ingen rättslig grund. Och eftersom jag inte har det, får jag ingen budgetpost. Jag är därför tvungen att vara påhittig och innovativ och finna andra källor än de direkta. Det är anledningen till att vår plan mot doping innebär att alla politiska områden som på nära eller långt håll kan hjälpa oss att bekämpa denna farsot måste bidra. Jag har talat om forskningen, hälsan, undervisningen och den tredje pelaren. Jag önskar bara att jag kunde komma ur denna återvändsgränd, och om parlamentet lyckas övertyga de femton medlemsstaternas regeringar om att, i samband med regeringskonferensen, införa en artikel i fördraget som gör det möjligt att bedriva en verklig idrottspolitik, är jag den första att bli glad och den första att applådera. (Applåder) |
Jag tror att vi nu kan tacka kommissionären och kollegerna. Jag förklarar debatten avslutad. |
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om förberedelse av Europeiska rådet i Helsingfors den 10 och 11 december 1999. Jag ger genast ordet till rådets ordförande, fru Halonen. |
. (FI) Fru talman, bästa europaparlamentsledamöter! Den sista månaden av Finlands ordförandeperiod börjar i dag. Under de gångna fem månaderna har jag vid flera tillfällen fått uppträda i parlamentet samt träffa er i olika sammanhang. Jag har upplevt våra samtal som givande och tankeväckande. Om en dryg vecka kommer våra stats- och regeringschefer till Helsingfors till Europeiska rådets sista möte under detta millennium. Både på mina egna och min regerings vägnar vill jag önska er, fru talman, välkommen som företrädare för Europaparlamentet till min hemstad i decemberskrud. Jag ser med intresse fram emot ert inledningsanförande och den debatt som skall föras på grundval av det. Den viktigaste frågan vid det kommande Europeiska rådets möte är utvidgningen. I Helsingfors kommer unionen att på allvar inleda förberedelserna för den tid då den skall göra skäl för sitt namn: en öppen och effektiv union som sträcker sig över Europa och som säkerställer stabiliteten i Europa. När det gäller utvidgningen har de förhandlingar som förts under vårt ordförandeskap gått framåt enligt planerna. Med de ansökarländer som redan deltar i förhandlingarna har vi öppnat sju nya förhandlingskapitel, och vi hoppas att vi kan göra så också med det åttonde, miljökapitlet, som visat sig vara svårt. Resultatet motsvarar våra målsättningar. Vad framtiden beträffar är medlemsstaterna eniga om att man i Helsingfors kan fatta beslut om att inleda förhandlingarna med Litauen, Lettland, Slovakien, Bulgarien, Rumänien och Malta. Även om skillnaderna i politisk och ekonomisk utveckling mellan dessa länder är stora är det nu motiverat att kalla dem till förhandlingsbordet. Utvidgningen är i mångt och mycket en anpassningsprocess. Både ansökarländerna och själva unionen måste anpassa sig till ett sådant Europa där den centrala förändringskraften utgörs av Europeiska unionen som omfattar tjugofem, kanske till och med trettio medlemsstater. Tillträde till förhandlingsbordet ger ansökarländerna efterlängtat stöd på deras väg mot demokrati, rättsstat och en sund nationell ekonomi. Det är svårt att samtidigt förhandla med tolv länder. Det är mycket viktigt att man respekterar de medlemskriterier som gemensamt antogs vid Europeiska rådet i Köpenhamn. Förhandlingarna måste å andra sidan kunna föras på ett sätt som ger möjlighet för var och en av ansökarna att gå framåt enligt sina egna förutsättningar. Om utvidgningen skall framåtskrida på en sund bas förutsätts också att vi vågar vara öppna och ärliga såväl mot varandra som mot ansökarländerna och deras medborgare. Unionen kan ännu inte utlova ett enda av ansökarländerna ett datum för medlemskapet i unionen. Till och med fastställande av tidsfrister i det här sammanhanget är ambitiöst. Men det som unionen kan göra är att sätta upp mål för sig själv och samtidigt sända ut klara signaler till andra på vilka villkor och när unionen är beredd att utvidgas. En av Helsingforsmötets mest kontroversiella frågor och som på förhand väckt mest debatt rör Turkiet. Ordföranden har förstärkt förbindelserna mellan unionen och Turkiet. Jag är speciellt glad över att förhållandena mellan Turkiet och Grekland blivit bättre, och att dessa båda länder stöder de förhandlingar om Cypern som förs i FN. Som företrädare för ordförandelandet hoppas jag att Europeiska rådet skall kunna erkänna Turkiets status som kandidatland. Det är klart för alla att Turkiet fortfarande har en lång och besvärlig väg framför sig innan landet kan uppfylla Köpenhamnskriterierna. Detta är naturligtvis i första hand Turkiets uppgift. Men det handlar också om på vilket sätt unionen bäst skall kunna främja en positiv utveckling och förstärka de krafter som strävar efter demokrati i detta land. Den turkiska appellationsdomstolens beslut att vidmakthålla dödsdomen mot kurdledaren Abdullah Öcalan var oroväckande, om än inte oväntat. Jag uttryckte ordförandens ståndpunkt i frågan genast när beslutet offentliggjordes. Jag upprepade vår ståndpunkt att unionen inte accepterar dödsstraffet. Jag vädjade att domen inte skall verkställas, och att Turkiet skall vänta på avgörandet från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Med andra ord förutsatte jag att Turkiet skulle vidmakthålla sin hittillsvarande ståndpunkt och i praktiken fortsätta med ett moratorium för dödsdomar. Vi håller som bäst på att lägga sista handen vid ordförandens rapport till Europeiska rådet om nästa regeringskonferens. Rapporten består av två delar varav den ena omfattar de frågor som med största sannolikhet kommer på regeringskonferensens dagordning. Enligt det mandat vi fick i Köln har förberedelserna koncentrerats på kommissionens sammansättning, viktningen av rösterna inom rådet, utökningen av beslut med kvalificerad majoritet samt några andra institutionella frågor som är intimt förknippade med dessa. I rapportens andra del har vi samlat frågor som en eller flera medlemsstater skulle vilja lägga till dagordningen. De andra frågor som är förknippade med de tre huvudfrågorna har varit föremål för en livlig diskussion. I olika sammanhang har man bland annat lyft upp utvecklingen av EG-domstolens och revisionsrättens verksamhet, mandatfördelningen i Europaparlamentet, i Ekonomiska och sociala kommittén och i Regionkommittén, kommissionsledamöternas ansvar samt externa ekonomiska förbindelser. Dessa frågor är intimt förknippade med institutionernas verksamhet i en expanderande union och försvarar därför sin plats på den kommande regeringskonferensen. Av de frågor som inte ingår i Kölnmandatet nämner jag bland annat sådana frågor som rör försvaret och flexibiliteten, frågor som fått stor uppmärksamhet här i parlamentet. I Finland har vi ett gammalt ordspråk som säger att det som är bra genomtänkt är till hälften gjort. Vi strävar efter att i vår egen rapport förbereda arbetet så att Portugal skall kunna starta regeringskonferensprocessen så snabbt som möjligt, kanske redan i februari 2000, och att konferensen skall kunna slutföras i slutet av samma år. En regeringskonferens är dock inte den enda vägen för att effektivisera och reformera unionens verksamhet. Jag skulle vilja påminna om att reformer kan genomföras även utan att grundfördragen ändras. Under hösten har vi mellan medlemsländerna diskuterat och delvis också genomfört rekommendationer i den så kallade Trumpf-Piris-rapporten för att utveckla rådets handlingsförmåga. I egenskap av ordförandeland har vi också strävat efter konkreta åtgärder för att främja öppenheten. Vi har bland annat på eget initiativ offentliggjort föredragningslistor och tidsplaner för rådets och arbetsgruppernas möten på Internet. Jag är glad över att i dag kunna berätta för er att en ganska central del av dessa reformer kommer att bli permanent. Det är meningen att rådet (allmänna frågor) skall godkänna ett beslut om detta som tagits på vårt initiativ. Enligt det skall rådet i fortsättningen offentliggöra föredragningslistorna för arbetsgruppernas, kommittéernas och rådens sammanträden inklusive hänvisningarna till handlingarna för den del som hänför sig till lagstiftningen. Vi ser också med intresse fram emot kommissionens förslag om genomförandet av öppenhetsregeln eller artikel 255 i Amsterdamfördraget. Finland skulle gärna ha påbörjat arbetet redan under sin egen ordförandeperiod, men viktigast är förstås att vi i början av nästa år får ett väl genomarbetat förslag. Europeiska rådet i Köln begränsade klart utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken till att omfatta krishanteringen. Det egentliga gemensamma försvaret skall således inte behandlas. För att utveckla Europeiska unionens krishanteringsförmåga koncentrerar man sig i Helsingfors på att bedöma målsättningsnivån, och vilka resurser den förutsätter inom alla krishanteringsområden. Vi förbereder oss också för att lägga fram förslag angående institutionerna för att effektivisera beslutsfattandet i samband med Europeiska unionens krishantering. Likaså måste vi dryfta våra förbindelser med de länder utanför Europeiska unionen som har vilja och förmåga att delta i gemensamma aktioner. Europeiska unionens egen specifika styrka jämfört med militära organisationer, som till exempel Nato eller VEU, är att den är så omfattande och heltäckande. Europeiska unionen kommer att förfoga över krishanteringens hela apparatur, utöver politiska, ekonomiska och humanitära medel, alltså i fortsättningen också över den militära krishanteringen. Man tror att detta också kommer att öka unionens möjligheter att förebygga kriser. Vid Europeiska rådet i Helsingfors kommer man förmodligen att fatta beslut om att göra medlemsländernas, unionens samt medborgarorganisationernas resurser för civil krishantering mera förenliga så att de snabbare kan tas i bruk. Samtidigt kommer man att framhålla behovet att undvika parallella organisationer. Man kommer att sträva efter att utveckla EU:s egna insatser inom ramen för andra organisationer såsom FN, OSSE och Europarådet. Man måste se till att samarbetet på fältet fungerar. Dessutom undersöker vi möjligheter att skapa en gemensam informationsbank och ett gemensamt samordningssystem. Likaså kommer man att förstärka EU:s förmåga att agera självständigt. Det anses vara brådskande att förbättra tillgången på civila polismän för krishanteringsuppgifter. Man hoppas att slutsatserna från Helsingfors skall påskynda utvecklingen av civil krishantering på samma sätt som toppmötet i Köln satte fart på utvecklingen av militär krishantering. Innan jag börjar tala om militär krishantering vill jag särskilt framhålla att även om civil och militär krishantering är två separata delar måste de också på ett helgjutet sätt passa ihop. När det gäller militär krishantering lär också utvecklingen av resurserna bli en central fråga i slutsatserna från Helsingfors. Medlemsländerna förefaller nu vara beredda att godkänna en gemensam målsättningsnivå. Förhandlingar förs fortfarande i fråga om hur klart och på vilken nivå detta mål skulle kunna definieras. Målet är ändå att kunna genomföra hela spektrumet av Petersberguppgifterna. Europeiska unionen håller således på att omorganisera sina tillgängliga resurser och strukturer för militär krishantering. Målsättningsnivån för förberedelserna inför Europeiska rådet i Helsingfors handlar om krav av sådan storleksordning som i praktiken skulle motsvara dagens operationer i Bosnien och i Kosovo. I dessa operationer deltar cirka 50 000 soldater från unionens medlemsländer. Man har föreslagit att styrkan bör kunna sättas in inom 60 dagar och ha förmåga att oavbrutet operera i krisområdet i två år. Enligt förslag skulle målet uppnås under åren 2002-2003. Själva utvecklingsarbetet skulle inriktas på att öka truppernas handlingskraft genom utbildning och genom att förbättra utrustningen. Var finns det då brister någonstans? Brister har upptäckts inom underrättelseverksamhet, ledningssystem och i synnerhet när det gäller lufttransportkapaciteten. I detta avseende är Europa långt ifrån självförsörjande. Vid Europeiska rådet i Helsingfors skall man också fatta beslut om nya organ som behövs i samband med krishantering, sådana är en politisk kommitté och en säkerhetskommitté, en militärkommitté, ett organ för samordning av civil krishantering samt en militärstab för analysarbete. I Köln satte man som mål att ersätta VEU med EU:s egen verksamhet, samt med direkt samarbete mellan EU och Nato när det gäller de militära Petersberguppgifterna. I detta syfte beslutade man att skapa arrangemang som skulle erbjuda sex europeiska Natoländer som inte tillhör EU så omfattande möjligheter som möjligt att delta. Likaså måste man skapa samarbetsarrangemang för EU:s andra europeiska partner. Det torde åtminstone vara möjligt att i Helsingfors komma överens om allmänna riktlinjer för arrangemangen. Meningen är att skapa samarbetsarrangemang för kontakter angående allmän krishantering som föregår ett operationsbeslut. Jag vill dock för säkerhets skull påpeka att man vid förberedelserna tagit för givet att det ändå alltid är EU själv som skall fatta beslutet att inleda en operation. För detta krävs enhällighet. Dessutom ingår det givetvis i varje medlemsstats befogenheter att besluta om det egna deltagandet. Jag har medvetet i dessa beskrivningar använt formuleringar som hänvisar till framtiden, eftersom medlemsstaternas företrädare i dag fortfarande förhandlar om dessa frågor och rådets (allmänna frågor) sista sammanträde skall äga rum den sjätte december i nästa vecka. Men så här ser läget ut i dag. Jag har i mitt anförande bara tagit upp några av de mest centrala frågor som kommer att diskuteras vid Europeiska rådet. Dessutom kommer man i Helsingfors att behandla frågor som handlar både om den ekonomiska politiken och sysselsättningen. De sysselsättningsriktlinjer för år 2000 som antas vid mötet förutsätter att medlemsstaterna gör betydande satsningar på en politik som kan förbättra sysselsättningen. Utöver rena sysselsättningsfrågor kommer man också i Helsingfors att behandla samordningen av den ekonomiska politiken, samt den inre marknadens funktion och informationssamhället. Men detta lär parlamentet känna till. Denna korta översikt - som ändå tog så lång tid - var koncentrerad på mötets huvudfrågor, och i detta avslutande stycke vill jag bara kortfattat ta upp en fråga. På mötets första dag vill vi alla tillsammans från Europeiska unionens sida anta en millennieförklaring. I denna korta och tydliga förklaring borde vi kunna motivera varför EU behövs, vad vi hittills uppnått, vilka utmaningar vi står inför, och hur vi skall svara mot dessa. Det är alltså ingen lätt uppgift. (Applåder) |
Fru talman, ärade ledamöter! Om några dagar kommer Europeiska unionens stats- och regeringschefer att träffas i Helsingfors för att ta itu med en ytterst krävande dagordning. Jag vill först och främst gratulera det finska ordförandeskapet till det omfattande arbete det har utfört och till dess noggranna förberedelser av detta möte med Europeiska rådet. Tack för dessa ansträngningar. Jag tvivlar inte på att toppmötet blir en klar framgång. En av de viktigaste punkterna på dagordningen i Helsingfors blir naturligtvis utvidgningen. I den sammanfattning som offentliggjordes förra månaden hävdade kommissionen med kraft vikten av att bibehålla kandidatländernas vilja till reformer. Dessa länder har redan gjort betydande ansträngningar för att med tiden kunna uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna. Vår uppgift är nu att belöna dessa ansträngningar för att stimulera dem till att göra ytterligare framsteg och undvika att de faller för frestelsen att kasta in handduken. Om de inte får ett erkännande från vår sida kan faktiskt vissa av dessa länder bli modfällda och vända oss ryggen. Då börjar deras ekonomier avvika från vår, framstegen på vägen mot demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna riskerar att avstanna, och man går miste om ett stort historiskt tillfälle, som kanske aldrig återkommer. Det är därför anslutningsprocessen måste fortlöpa snabbt men varsamt, och jag för min del hoppas att man vid toppmötet i Helsingfors kommer att anta den anslutningsstrategi vi rekommenderade i oktober och beslutar att nästa år starta medlemskapsförhandlingar med Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien, under förutsättning att de uppfyller fastställda villkor. Det jag skulle vilja se som resultat från Helsingfors är kort sagt en medlemskapsprocess som är helt flexibel och har olika hastigheter, där förhandlingarna med vart och ett av de tolv kandidatländerna går hand i hand med deras respektive politiska och ekonomiska framsteg. Detta system som någon har jämfört med en regatta gör det möjligt för varje land att gå fram i sin egen takt, att bedömas efter sina förtjänster och gå med i unionen när landet till slut är i stånd att ta på sig alla de skyldigheter detta medför. Jag hoppas att Europeiska rådet kommer att tillerkänna Turkiet officiell status som kandidatland. Självfallet kan man inte starta medlemskapsförhandlingar innan Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna, som uttryckligen betonar de mänskliga rättigheterna, respekten för minoriteter och total religionsfrihet. Vad detta beträffar hänvisar även jag till vad den finske utrikesministern sade om det allvarliga problemet med fallet Öcalan. Genom att ge Turkiet status som kandidat skulle vi dock ge landet ett starkt incitament till att fortsätta röra sig i rätt riktning. En annan viktig fråga på dagordningen i Helsingfors blir naturligtvis regeringskonferensen som skall anta de institutionella reformer som fordras för att förbereda Europeiska unionen för utvidgningen. Jag hoppas att toppmötet kommer att besluta att avhålla denna konferens så snart som möjligt, eftersom utvidgningsprocessen kommer att börja om cirka tre år och från denna tidpunkt pågå oavbrutet under lång tid framåt. Detta innebär i praktiken att de erforderliga reformerna måste vara i kraft redan före slutet av år 2002, om vi vill vara klara i tid. Eftersom ratificeringstiderna är mycket långa är det alltså bråttom. Vilka institutionella reformer fordras? De stora linjerna drogs upp redan i slutsatserna från toppmötet i Köln och diskussionen om deras bärighet inleddes med det betänkande jag beställde av Dehaene, von Weiszäcker och Lord Simon. Parlamentet har gett sitt bidrag, och det har också kommissionen gjort i och med det dokument som framlades den 10 november. Ordförandeskapet kommer att meddela sina slutsatser till Europeiska rådet. Jag tror mig kunna säga att det finns ett ökande samförstånd oss emellan om de reformer som krävs. Framför allt är det de frågor som nämns särskilt i Amsterdamfördraget, det vill säga antalet kommissionärer, medlemsstaternas representation i rådet och i vilken utsträckning omröstningar med kvalificerad majoritet skall användas. Dessa tre aspekter hänger hur som helst intimt samman. För det andra har vi de frågor som fördraget ger upphov till, till exempel det faktum att utvidgningen kommer att få återverkningar på de andra institutionerna och på alla de andra europeiska organen, såsom domstolen och utan tvivel även på denna församling, som allt eftersom de nya medlemmarna anländer måste förbereda sig på att ta emot upp till 700 ledamöter, och inte mer än 700. Man måste dessutom utöka medbeslutandeförfarandet till den lagstiftning som omfattas av den redan beslutade utsträckta användningen av omröstning med kvalificerad majoritet. Slutligen finns det några aspekter som man måste förbereda utanför regeringskonferensen, men som mot slutet av konferensen skulle kunna införlivas med fördraget eller som skulle kunna påverka det i en eller annan mening. Jag syftar till exempel på vissa frågor, såsom först och främst diskussionerna om säkerhet och försvar: Europeiska rådet kommer att fatta viktiga beslut om säkerhet och försvar och hantering av icke-militära aspekter på internationella kriser. Kommissionen har blivit nära förknippad med utformningen av den politik som kommer att göra det möjligt att skapa nya operativa strukturer som kan gå vidare på den väg mot integration som drogs upp i Köln. Jag hälsar med tillfredsställelse denna viktiga utveckling och lovar än en gång att vid toppmötet i Helsingfors verka för att vi skall uppnå dessa resultat, liksom för att säkerställa att denna positiva utveckling överensstämmer med unionens institutionella struktur. Kommissionen har för avsikt att engagera sig djupt för att omsätta de beslut som kommer att fattas av stats- och regeringscheferna i praktiken, särskilt vad gäller tillvägagångssättet för att dra igång hjälpinsatser vid internationella kriser. Jag syftar både på ekonomiska åtaganden, för vilka det måste finnas garantier, och på behovet att skicka experter som kan sköta hjälparbetet på plats. Detta kommer att kräva stora organisatoriska och administrativa ansträngningar för våra tjänstemän, och vi får verkligen inte ignorera dessa problem. På ett mer allmänt plan vill jag påminna om att säkerhets- och försvarspolitiken fordrar att vi skapar en försvarsindustri på europeisk nivå som kan konkurrera effektivt på det tekniska och finansiella planet. Kommissionen tänker främja denna utveckling genom att använda alla instrument den har tillgång till i form av inre marknad, handelspolitik och konkurrenspolitik, och jag ser positivt på de omvandlingar som redan nu håller på att ske. I Tammerfors inleddes ett arbete för att ta fram en stadga om grundläggande rättigheter och en eventuell omstrukturering av fördraget för att skilja de grundläggande och viktiga rättsakterna från tillämpningsbestämmelserna: på så sätt skulle de grundläggande akterna bli mer läsbara och förfarandet för att ändra de mindre viktiga akterna skulle underlättas. Jag vill verkligen inte undervärdera de tekniska och politiska svårigheterna med dessa manövrer: för det första kommer kommissionen att be lärda experter att genomföra en detaljerad granskning av hur genomförbart detta projekt är. Vad detta beträffar tänker jag ge uppdraget till universitetsinstitutet i Florens som har specialister på området för alla europeiska länder att analysera denna fråga. När denna undersökning är genomförd måste vi noggrant överväga hur vi skall gå vidare med denna idé. Fru talman, ledamöter! För att våra institutioner skall kunna fungera effektivt i en utvidgad europeisk union måste vi lösa alla dessa problem, med framför allt är det väsentligt att minska antalet beslut som fortfarande kräver enhällighet. Att behålla kravet på enhällighet innebär att döma sig till den mest totala förlamning och reducera alla frågor till den minsta gemensamma nämnaren, en lyx som vi inte har råd med i dagens värld där det krävs omedelbara ingripanden på områden av avgörande betydelse för Europeiska unionens framtid. Jag skall avslutningsvis ta ännu ett exempel. I Seattle inleds nu handelsöverläggningarna och Europeiska unionen måste göra hela sin tyngd gällande i dessa förhandlingar. I kölvattnet efter Tammerfors har stats- och regeringscheferna lagt in rättsskipningen och inrikespolitiken bland de prioriterade frågorna. Det europeiska skattepaketet befinner sig för närvarande i stora svårigheter, men detta paket utgör ändå inte bara ett viktigt initiativ för att bekämpa skadlig konkurrens på skatteområdet utan också en viktig beståndsdel i vår sysselsättningsstrategi. Om vi fortsätter att låta våra skatter belasta arbete, som vi har gjort hittills, blir vår sysselsättningspolitik självfallet motsägelsefull. På dessa tre fronter fjättras Europa av kravet på enhällighet: det är som en soldat som försöker marschera med en fotboja runt vristen. Jag hoppas att mötet i Helsingfors genom att lansera reformprocessen klart kommer att uttala att vår ambition och politiska vilja är att befria oss från denna boja och ta itu med de andra avgörande frågor som vi måste lösa. Europaparlamentet kommer naturligtvis att vara aktivt inblandat i genomförandet av regeringskonferensen. Europeiska unionen existerar för sina medborgare, vilka ni företräder. De reformer vi planerar måste syfta till att ta tillvara medborgarnas intressen. Jag hoppas alltså att denna församling kommer att spela en avgörande roll i reformarbetet och i byggandet av morgondagens utvidgade Europa. (Applåder) |
Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Toppmötet i Helsingfors den 10 och 11 december kommer att ha stor betydelse under 2000-talet för vår kontinent i allmänhet och för Europeiska unionen i synnerhet. Fru rådsordförande, vi välkomnar eftertryckligen att det antas ett beslut om att även påbörja förhandlingar med Lettland och Litauen, samt med Slovakien, Bulgarien, Rumänien och Malta. Jag hoppas också att det klargörs, just när vi för förhandlingar med samtliga tre baltiska stater, att dessa tre baltiska staters säkerhet är i goda händer i Europeiska unionen. De senaste dagarna har jag fört diskussioner med företrädare för dessa tre länder. De är mycket oroade över Rysslands uppträdande i Tjetjenien. Därför är det en riktig signal om man nu inte bara förhandlar med Estland, vilket vi har börjat med, utan också påbörjar förhandlingar med Lettland och Litauen, så att de tre baltiska staterna vet att de hör till vår gemenskap och att de snart blir medlemmar i Europeiska unionen och alltså är trygga. (Applåder) Vi som PPE-DE-grupp gör det inte lätt för oss med Turkiet, det vill vi inte förtiga. Vi har alltid varit och vi är fortfarande vänligt inställda till Turkiet. Vi är den grupp i Europaparlamentet som med eftertryck och före alla andra har arbetat för tullunionen. Men det finns också en stark minoritet i vår grupp som inte delar majoritetens åsikt. Majoriteten i gruppen säger att om Turkiet blir medlem i Europeiska unionen - detta måste vi ha klart för oss - då kommer denna Europeiska union att få en annan politisk, ekonomisk och kulturell dimension. Jag vet, fru rådsordförande, att just ni i det förflutna varit mycket engagerad i reflexioner och diskussioner som rör kurdproblemet. Ni vet mycket väl vad jag talar om. Jag ber de andra grupperna att, när vi från PPE:s sida tar med denna kompromisstext, anta ett förslag, så att vi äntligen får igång en debatt om den geografiska utvidgningen av denna Europeiska union. Vi förväntar oss också att ministerrådet någon gång ger signal till hur den geografiska utvidgningen av Europeiska unionen skall vara beskaffad. Det kommer vi att diskutera under de närmaste veckorna och månaderna . Sedan till regeringskonferensen: Fru rådsordförande! Jag hyser stort förtroende för att ni i Helsingfors skall lyckas klargöra att vi inte begränsar oss till de tre områden som blivit över i Amsterdam. Det mest avgörande är naturligtvis utvidgningen av majoritetsbeslutet. Men det är också avgörande att Europaparlamentet skall få medbeslutanderätt överallt där något beslutas med majoritet i ministerrådet. Om vi i den globaliserade världsekonomin och i världens tilltagande politiska sammanlänkning vill uppträda som en europeisk union, då måste vi äntligen också ge denna Europeiska union en rättslig förmåga, så att Europeiska unionens företrädare kan agera i Europeiska unionens namn. I dag är Europeiska unionen ett ingenting. Den kan inte en gång köpa ett hus. Så ser verkligheten ut, och här måste vi också ta itu med problemen! Det finns många andra frågor. Det är med stor oro jag säger - och det bör ni ta mycket allvarligt på både i ministerrådet och i kommissionen - att en utvidgning av Europeiska unionen bara kan genomföras på vissa villkor. Jag är en passionerad anhängare av utvidgningen, eftersom Centraleuropas länder, efter att ha gjort sig fria från kommunismen, har rätt att komma med i vår värdegemenskap. Men jag säger lika bestämt: Om det finns en risk för att utvidgningen leder till en upplösning eller en urvattning av Europeiska unionen, så att vi sedan enbart är en ekonomisk och finansiell förening, men inte någon politisk union, om utvidgningen innebär en sådan risk, då måste vi säga nej till den! Det betyder alltså att vi behöver reformerna först. Jag kan bara säga till ministerrådet att de bör anstränga sig för att regeringskonferensen skall ges ett omfattande mandat och för att Europeiska parlamentet med sina båda företrädare skall delta på jämställda villkor vid denna konferens! Vi talar om försvarspolitiken, en fråga som vi här i parlamentet har arbetat för i årtionden. Det måste finnas ett europeiskt försvar. Men när vi talar om europeiskt försvar, måste det också vidtas praktiska åtgärder. Jag ser exempelvis med stor oro att man i det land, som jag kommer från, skär ned försvarsbudgeten, dvs. man skulle inte alls kunna uppnå det som man säger att man vill uppnå, och det vore egentligen det värsta! Om vi talar om ett europeiskt försvar och även skriver in det i fördragen, men inte ger det någon substans, så är detta meningslöst. Därför är det viktigt att vi ser till att det får substans, att vi skaffar oss kapacitet och att vi inte åstadkommer något motsatsförhållande till våra amerikanska partner och vänner i USA. Vi vill inte stå i motsatsställning till Amerika, vi vill vara likaberättigade, vi vill agera som partner! Om vi går den vägen, kommer det också att gynna hela den västliga alliansen. (Applåder) |
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter! Jag hoppas att rådsordföranden får tid innan toppmötet att läsa vår resolution om detsamma och även det betänkande om regeringskonferensen som vi godkände i november, för jag har litet grand saknat en reflektion om några av de argument som för oss är absolut avgörande. Vi står just nu inför en historisk utmaning: att föra unionen framåt och konsolidera den för att kunna ta itu med utvidgningen. Min kollega Hänsch kommer att gå närmare in på utvidgningen. Jag vill bara göra en kommentar om denna superutvidgning som våra förbindelser med Turkiet innebär. Där kan jag säga att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp är enhällig. Vi anser att det är lämpligt att ställa oss positiva i förhållande till Turkiet. Vi menar dock att Turkiet för det första måste ta några steg framåt. Landet kan inte sitta och vänta, och det är viktigt hur man agerar i fallet Öcalan. För det andra måste vi utarbeta en planering för att kunna avancera. Men om vi återgår till parlamentets ståndpunkt - vilken jag anser är mycket balanserad - angående regeringskonferensen, så skulle jag vilja uppmana rådet att inte göra en lågflygning i denna fråga. Utvidgningen är en betydelsefull politisk ambition, vi måste kunna möta den, och vi kan inte bara säga att vi skall genomföra några reformer om vissa återstående saker, eller att detta är en fråga som vi skall lösa genom att bara tänka på kostnaderna. Jag tycker att vi måste vara politiskt pådrivande i denna process. Jag skulle också vilja ge en enorm betydelse till något som knappt har nämnts: vi håller på med ett arbete, parallellt med detta, för att konstitutionalisera fördragen, genom att utarbeta en stadga om grundläggande rättigheter, samtidigt som regeringskonferensen planeras. Jag anser att vi gentemot våra medborgare är tvungna - och jag talar till rådsordföranden från ett nordiskt land som alltid stoltserar med öppenheten - att genomföra en öppen process där parlamentet i första hand är företrätt, och jag skulle vilja att ordföranden dementerar de röster som hävdar att ordförandeskapet motsätter sig en fullständig representation från parlamentet i regeringskonferensen, med två företrädare. För det andra måste vi förklara för våra politiska krafter, för våra nationella parlament och våra samhällen, varför vi håller regeringskonferensen, varför vi vill ha en stadga om grundläggande rättigheter, varför vi vill ha utvidgningen och varför vi har ansvaret att få gemenskapen att fungera som en gemenskap. När det gäller försvaret vill jag bara peka på en sak som jag har iakttagit med stor tillfredsställelse: att ordföranden, som kommer från en neutralitetstradition, har blivit en expert på säkerhets- och försvarsfrågor. Det tycker jag är något att välkomna. Låt mig slutligen ta upp en fråga som är absolut avgörande för oss: tillväxt, stabilitet och sysselsättning, en fråga där den inriktning som inleddes i Luxemburg och följdes upp i Cardiff, Köln och Helsingfors, måste konkretiseras vid nästa toppmöte under det portugisiska ordförandeskapet eftersom vi anser att vi, för att kunna få en framgångsrik framtid för unionen, måste bli mer konkurrenskraftiga och skapa större ekonomisk tillväxt, men lägga tonvikten vid sysselsättningen och den sociala sammanhållningen, vilken är och måste vara vår första prioritering. Detta är de utmaningar som min grupp anser att toppmötet i Helsingfors måste lösa på ett positivt sätt. |
Herr talman! Rådets ordförande säger att hon alltid uppskattar de resor hon får göra till parlamentet, så det är ganska uppseendeväckande att hon under sitt tal misslyckades med att svara på ett enda av parlamentets förslag inför regeringskonferensen. Detta styrker snarast de mediarapporter i vilka uttrycks oro för att Europeiska rådet har valt en begränsad dagordning till regeringskonferensen och en i princip frivillig stadga. Om så är fallet, säger detta mycket om det sätt på vilket unionen laddar upp för utvidgningsutmaningen. En regeringskonferens som misslyckas med att ändra de sätt på vilka fördragen kan revideras i framtiden och inom politikområden för att mjuka upp dem, skulle vara en regeringskonferens som hotar att förlama unionen när den försöker att modernisera sig själv till följd av de nya medlemsstaternas tillträde. En regeringskonferens som misslyckas med att bevilja medborgarna en förbättrad tillgång till EG-domstolen, är lika med en stadga som blir mer som en PR-övning än en kraftfull omdefiniering av det europeiska medborgarskapet. Och en union som är rädd att förstärka sin liberala och parlamentariska natur, kommer att bli en ointressant union för de tillträdande medlemsstaterna och en opålitlig aktör på världsscenen. Var Europa slutar bör inte vara en fråga om geografi, utan om liberala värden och demokratisk praxis, tydligt definierad och klart belyst så att ansökarländerna vet var den europeiska resan kommer att föra dem. |
Herr talman, fru rådets ordförande! Av toppmötet i Helsingfors förväntas utöver de saker som redan nämnts här - och någon har redan hänvisat till det - att man också skall främja miljöskyddet och att miljöskyddet äntligen skall införlivas i all unionens verksamhet. Här måste man nu ta ett rejält kliv framåt, eftersom vi vet hur svårt det varit att avbryta dessa för miljön negativa utvecklingslinjer, och här förväntar vi av er beslutsamhet och konkreta resultat när det gäller trafik, industri och jordbruk. Vad beträffar ekonomin i allmänhet är den nuvarande striden kring harmoniseringen av indirekta skatter säkert ett karakteristiskt exempel på hur man inte heller i framtiden kommer framåt inom detta område om man håller fast vid kravet på enhällighet. Jag har följt rådsordförandens kamp mot bankirerna i London City, och jag tror att man inte kan sätta slutpunkt för den här kampen innan man kan besluta om beskattningen med hjälp av kvalificerad majoritet, så att här har vi en viktig uppgift för den kommande regeringskonferensen. I annat fall låter vi ju marknaderna fatta beslut om skatterna, och det vill vi säkert inte. Det som från toppmötet i Helsingfors säkert bäst kommer att hållas vid liv efteråt är ändå konkreta beslut om den gemensamma säkerheten. Jag vill alldeles särskilt tacka rådsordföranden för att ni mycket förtjänstfullt framhållit det faktum att civil och militär krishantering stöder varandra, och att man skall besluta om dem och betrakta dem tillsammans. Europeiska unionen har faktiskt en sådan fördel som ni talade om till exempel jämfört med Nato. Europeiska unionen är i grund och botten en civil organisation, och om den nu utvecklar militär krishanteringsförmåga, så kan vi lita på att den också tar hänsyn till den visdomen att det alltid är bättre att förebygga kriser än att tämja dem med hjälp av vapen. Det kan man också göra när ingenting annat hjälper. Ni nämnde att man för civil krishantering bland annat behöver poliser; jag skulle vilja tillägga att också andra vanliga yrkeskunniga människogrupper, såsom psykologer och socialarbetare, varför inte även rörmokare och byggnadsarbetare, kan behövas vid en sådan icke-militär krishantering. Vår grupp var mycket nöjd när man nyligen hörde att den höge utrikespolitiske representanten Javier Solana börjat undersöka parlamentets förslag om upprättande av en styrka för civil krishantering. Fru rådets ordförande! Ni nämnde den här millennieförklaringen, även rådet har nu alltså fått ett sting av millennieflugan. Ni har talat för öppenheten, men detta är säkert en av de bäst bevakade statshemligheterna, så att ni kanske skulle kunna ge oss ett litet tips om vad för slags spår det är vi kommer att lämna i millennieskiftets festligheter. |
Herr talman! Vi har hört mycket om den nya utvidgningsstrategi som Prodi redan tidigare föreslagit för oss. Den har tilltalande och riktiga sidor, men den innehåller också hot. Och Prodi har inte alls uttryckt sig på ett övertygande sätt när det gäller följande fråga: Ny utvidgningsstrategi på bekostnad av det politiska enandet? Detta oroar mig mycket. Och att vi på något sätt verkar gå mot ett Europa med två hastigheter - de femton och de andra - och, naturligtvis, å andra sidan, att många aspekter av enandet lämnas åt sidan. Jag kommer nu till den andra fråga som av detta skäl inger mig oro. Regeringskonferensen: Otydlighet och envishet, smal dagordning, bara formella frågor. Var finns de politiska frågorna, t.ex. det som vi skulle kunna kalla den ekonomiska styrningen av EMU, dvs. den politiska kontrollen, herr talman? Den gemensamma arbetslöshets- och sysselsättningspolitiken å andra sidan? Är inte detta frågor som gäller både enandet och medborgarna, som jag anser att unionen avlägsnar sig från? Den tredje frågan gäller Turkiet. Vet rådet och kommissionen exakt vad Turkiet vill? Jag har av många uttalanden övertygats om att vissa personer i Turkiet helt enkelt vill ha ett symboliskt erkännande. Av inrikespolitiska skäl. De degraderar på ett allvarligt sätt närmandet till Europa. Detta är inte bra vare sig för Europa eller för Turkiet. Om vi vill vara tydliga, herr talman, utan att leka med orden och utan att göra narr av Turkiet, så behöver vi en tydlig signal som säger: Naturligtvis ingen diskriminering av Turkiet, det är uppenbart, men däremot klara besked om vad Turkiets närmande till Europa innebär. Både nu och i framtiden. Det krävs naturligtvis att Turkiet reellt och påtagligt slår in på en politik i denna riktning. I riktning mot en rättsstat naturligtvis, i riktning mot goda grannrelationer och fredlig samexistens. Det krävs också att Turkiet upphör med sina militära metoder överallt, i synnerhet på Cypern, men naturligtvis också i den kurdiska frågan. |
Herr talman! Alla medlemsstater i Europeiska unionen kan glädja sig åt det faktum att ekonomin i Europeiska unionen går bra, och att det finns permanenta demokratiska strukturer i funktion vår respektive jurisdiktion. Så är inte fallet i alla länder i Europa vid denna tidpunkt och detta är skälet till att jag välkomnar den finska regeringens initiativ att anta en strategi för västra Balkan vid det kommande toppmötet i Helsingfors. En permanent stabilisering inom regionen ligger i hela Europas intresse. Europeiska unionen och medlemsstaterna utgör tillsammans de viktigaste bidragsgivarna i regionen och regionen har i år förutom vad gäller det humanitära biståndet mottagit EU-stöd som uppgår till 2 100 miljoner euro. Vi stöder demokratiska förändringar i Jugoslavien och Europeiska unionen har helt riktigt börjat genomföra försöksprojekt som grundas på "energi för demokrati"initiativet. EU-utvidgningen kommer att bli en annan central fråga på toppmötet i Helsingfors. Under det finska ordförandeskapet har anslutningsförhandlingar öppnats för ytterligare sju förhandlingskapitel. Dessa tar upp EMU, socialpolitik och sysselsättning, fria rörlighet av kapital, fri rörlighet av tjänster, beskattning, energi, transport, och de är samtliga mycket krävande sociala och ekonomiska sektorer. Det gör mig särskilt glad att se att kapitlet som behandlar energi nu har inletts. Jag säger detta därför att kärnkraftsanläggningarnas säkerhet i Öst- och Centraleuropa har varit en källa till stor oro under de senaste åren, och kommer även att vara det i fortsättningen. Unionen kan inte bortse från nakna fakta att EU tillsammans med Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling måste spela en nyckelroll vad gäller ekonomiska bidrag och tekniskt stöd för att säkra alla dessa kärnreaktorer förr snarare än senare. Vi känner alla till att utvidgningsprocessen inte kan bli av om det inte sker vissa interna reformer i beslutsprocessen inom EU. Ordförandeskapet utarbetar på eget initiativ en omfattande rapport om sådana frågor som skall granskas vid regeringskonferensen, och om olika alternativ för att lösa dem. Den tidsfrist som fastställts för nästa regeringskonferens är sannerligen väldigt ambitiös. Jag stöder att vi arbetar för att nå en överenskommelse vid slutet av året, men samtidigt får vi inte, och bör vi inte, påskynda möjliga grundläggande reformer av de befintliga EU-fördragen utan övervägande och bedömning i vederbörlig ordning. |
Det råder ju inget tvivel om dagordningen för toppmötet. Det handlar om en planering av regeringskonferensen med en utbyggnad av Europeiska unionen. Det är en oerhörd utvidgning av unionens befogenheter som står på dagordningen. Det handlar om de avgörande byggstenarna till EU:s förenade stater, till den faktiska förbundsstaten. Det finns en väsentlig sak som jag vill hålla mig till i mitt inlägg, nämligen kommissionens kommentar i dess uppläggning till toppmötet om att den regeringskonferens som planeras framgångsrikt kommer att kunna avslutas före år 2000, om den politiska viljan är tillräckligt stark. Man frågar sig själv: Den politiska viljan hos vem? Jag hörde en talare säga innan att vi måste passa på så vi inte förlorar medborgarna. Ja, men är inte det upp och nedvända världen? Är det inte medborgarna som styr vårt samhälle, eller är det vi som sitter här och formar demokratin? Vad är det för slags absurditet? Om man frågar den europeiske medborgaren om denne vill se ett imperiebyggande - vilket står på dagordningen - så kommer man att få högst skilda svar. Vi har t.ex. frågat i Danmark. De få gånger man har frågat befolkningen - och vi frågade också den franska befolkningen 1992 - har man fått ett svar som kan tolkas som om medborgarna hyser mycket allvarliga betänkligheter rörande denna utveckling. Men medborgarna blir inte tillfrågade, och mitt råd inför denna regeringskonferens är: Fråga de europeiska medborgarna om de vill att utvecklingen skall gå i denna riktning. Personligen är jag övertygad om svaret. Det vill de inte. Vi har redan förlorat dem, vilket resultaten av och valdeltagandet i det senaste parlamentsvalet så tydligt visade. |
Herr talman! Vi diskuterar många frågor i samband med utvidgningen och de ekonomiska, sociala och demokratiska frågorna. Jag är övertygad om att alla dessa frågor kan lösas på medellång eller lång sikt. Men det finns ett problem som kräver en omedelbar lösning. Det gäller stängningen av de farligaste kärnreaktorerna. En olycka, en maximal olycka, som blir alltmer sannolik ju längre dessa reaktorer är i drift, skulle drabba hela Europa. Det är därför absolut nödvändigt att man före anslutningsförhandlingarna med bindande verkan löser frågan om stängning av de farliga reaktorerna. Ett exempel bara på kärnkraftspolitiken i ett av kandidatländerna: Slovakien lovade redan under den kommunistiska regimen med dess teknokrater och byråkrater att stänga Bohunice år 2000. Uppenbarligen insåg man risken. I dag känner ingen till detta löfte. Om man inte i förväg kräver en garanti för stängningen, finns det risk för att detta åter glöms bort, i likhet med vad som skedde när de gamla löftena inte iakttogs. |
Herr talman, rådets ordförande fru Halonen, kommissionens ordförande herr Prodi! Vi finländare känner igen varandra genom att vi inte ens tackar när det finns anledning till det, men är mycket snabba att klandra. Jag skall nu överraska de finska företrädarna för ordförandelandet genom att säga att den finska ordförandeperioden redan nu kan sägas vara historisk på ett positivt sätt. Vid toppmötet i Tammerfors införlivades inrikes och polisiära frågor i gemenskapsfrågorna i syfte att öka medborgarnas säkerhet. Kampen mot organiserad brottslighet, framför allt mot spridning av narkotika, blir effektivare när besluten blir verklighet. I Tammerfors beslutade man att utarbeta en stadga om de grundläggande rättigheterna, och i det arbetet skall även Europaparlamentet delta fullt ut. Vid Helsingforsmötet skall man behandla den gemensamma krishanteringen, resurser som skall avsättas till detta, samt den tidsplan enligt vilken beredskapen till gemensam verksamhet skall uppnås. Enligt en färsk opinionsundersökning har detta i mitt hemland stöd av en klar majoritet av folket. I intimt samarbete med Nato är detta ett betydelsefullt steg mot en gemensam utrikes- och försvarspolitik, ett steg som ingår i en större helhet av civil, ekonomisk och politisk krishantering. Regeringskonferensen, där man under nästa år skall fatta beslut om de institutionella ändringar av gemenskapen som är absolut nödvändiga villkor för utvidgningen, skall inledas och få sin dagordning i Helsingfors. I Helsingfors skall man också fatta beslut om de nya ansökarländernas status, så att den konstgjorda indelningen av östra Centraleuropa i bättre och sämre elever upphör. Men är det egna "huset" för närvarande i skick, vad tänker månne allmänheten i de länder som strävar efter gemenskapen om den tydliga protektionism som tär på gemenskapens grundläggande uppgifter på det ekonomiska området? Vilka åtgärder skall man månntro i sinom tid rikta mot deras medborgare som har relativt låga inkomster och mot deras företag som är konkurrenskraftiga i gemenskapen? Exempel: Spanien bromsar fortfarande tillkomsten av ett nödvändigt europeiskt aktiebolag, Förenade kungariket tryggar arbetstillfällen i City genom att vägra gå med på harmonisering av skatter ens vad gäller kapitalbeskattningen, Frankrike går hellre till gemenskapsdomstolen än avreglerar elmarknaden enligt unionens lagstiftning, den tyska förbundskanslern bryter mot alla marknadsekonomiska spelregler genom att rädda ett konkursmässigt byggföretag för att vinna politiska lagrar i sitt hemland, nötköttskriget mot England fortsätter långt över vad som från hälsosynpunkt är nödvändigt. Hur kan vi tänka på utvidgning om man fortfarande inom EU:s nuvarande område slåss på ett sätt som strider mot den inre marknadens spelregler? Den europeiska konkurrenskraften är inte heller stark i dag, den gemensamma marknaden fungerar inte på rätt sätt, och utjämningen av skillnaderna på varupriser mellan medlemsländerna i euroområdet har avstannat. Genom mina exempel vill jag ingalunda utesluta att det kanske också i fråga om mitt hemland finns förseelser. Jag vill bara säga: framtidens mål i Helsingfors är goda, men det egna europeiska "huset" av i dag måste också försättas i det skick som unionens regler kräver. |
Herr talman, rådsordförande! Hela kammaren är överens med er: Helsingfors måste ge en ny impuls till Europeiska unionens utvidgningsprocess. De får inte bara bli en teknisk process, dessa förhandlingar som vi nu skall föra enskilt med 12 kandidatländer. Den sista regeringskonferensen under detta årtusende avslutar också ett årtusende med europeiska krig, och ni måste lägga grunden till att det aldrig blir något mer årtusende med europeiska krig! Det är det som är målet med utvidgningen, när vi vill ena hela Europa i en europeisk union. Vi stöder det som ni, fru rådsordförande, sade om förhandlingarna och om det sätt de bör föras på, och även det som Prodi sagt om det. Vi anser att det är bra. Men det ni sade om förberedelserna inför anslutningen, om de s.k. left-overs från Amsterdam, anser vi är för litet! Vi vill ha en omfattande reform av Europeiska unionen. Om vi i detta europeiska hus, i denna vår europeiska union, vill ta in ytterligare 12 invånare utöver de 15 som redan bor där, då räcker det inte med en storstädning, utan då måste vi bygga om huset. Det har jag hört alltför litet om, inte bara av er, utan också av de andra regeringarna i Europeiska unionen. Jag vet ju vad ni anser och kanske också vad ni avser att göra: Till att börja med några små reformer under denna regeringskonferens, och efter nästa års regeringskonferens kommer det ytterligare en regeringskonferens, osv., osv. Jag kan tala om för er att människorna i Europeiska unionen är trötta på att EU stapplar från regeringskonferens till regeringskonferens och inte längre ser riktningen för bara småsteg! Vi måste äntligen klargöra för dem vilken bild vi har av denna europeiska union och av Europas framtid, i stället för att alltid se på hur EU vacklar fram från en konferens till en annan. Vi behöver den förklaring rörande den gemensamma försvarspolitiken som ni avgav i dag, men det måste bli ett slut på att europeiska toppmöten utmattas av förklaringar och dokument. Vi vill att ni skall fatta de nödvändiga besluten i Helsingfors, inleda konkreta icke-militära och militära initiativ beträffande den gemensamma försvarspolitiken och därvid besluta om den nödvändiga operativa kapaciteten liksom om vilka institutioner som skall fatta besluten. Till slut vill vi den 12 december, dagen efter Helsingfors, kunna tala om ett verkligt europeiskt toppmöte, ett möte på toppen, från vilket vi verkligen har utsikt över det nya årtusendet, och inte bara från en mullvadshög, från vilken vi inte ser särskilt mycket. Det är ert ansvar och en chans att göra det finska ordförandeskapet i rådet till ett stort ordförandeskap i slutet av detta århundrade! (Applåder. |
Herr talman! Vid toppmötet i Helsingfors finns två särskilt viktiga frågor: unionens utvidgning och förberedelsen av regeringskonferensen. När vi redan vid det föregående sammanträdet i Strasbourg antog en bred resolution om regeringskonferensen borde vi den här gången speciellt ha koncentrerat oss på unionens utvidgning. Tyvärr innehåller den gemensamma resolution som de politiska grupperna utarbetat bara några stycken som handlar om utvidgning. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har lagt fram ändringsförslag som skulle komplettera och förbättra den gemensamma texten. Vi hoppas bland annat att kommissionen och rådet skall kunna utarbeta en övergripande strategi där unionens utvidgning och dess kommande reformer kopplas till ett bredare paneuropeiskt sammanhang. Enligt vår mening bör man överväga olika modeller av differentierad integrering och sträva efter att åstadkomma en union i kontinuerlig utveckling med en gemensam medelpunkt, och vars kärna skulle bestå av en förbundsstat och som skulle ha en mindre integrerad yttre cirkel. Dessutom föreslår vi att unionen skall använda Europarådet och OSSE som forum för paneuropeiskt samarbete. Vi hoppas att vi får stöd för vårt förslag. |
Herr talman! Jag välkomnar att kommissionen med en revidering av utvidgningsstrategin äntligen har tagit ett steg som borde ha tagits för länge sedan. Men vi får ändå inte glömma bort att utvidgningsstrategin fortfarande inte har reviderats på konkreta områden, nämligen vad gäller stöden respektive öppenheten och jämställdheten. Det som fortfarande saknas är en offentlig debatt i dessa länder; dialogen mellan arbetsmarknadens parter, integreringen av de regionala och lokala nivåerna, vilka är självklara hos oss, kan inte äga rum där, eftersom EU:s instrument inte tillåter det. Jag vill vidare påpeka hur viktigt det är att ordförandeskapet genom en ny Europakonferens upplivar detta forum och direkt gör de blivande EU-medlemmarna delaktiga i nygestaltningen av Europeiska unionen. Detta gäller både de institutionella reformerna och det gemensamma målet att uppfylla målsättningarna från Kyoto. |
Herr talman! Europeiska rådet i Helsingfors den 10 och 11 december kommer att inleda nästa regeringskonferens avsedd att revidera fördraget inför anslutningen, men genom att fastställa en minimalistisk föredragningslista tycks den begränsad nära nog till de tre punkter som lämnats öppna i Amsterdamfördraget: kommissionens sammansättning, viktning av rösterna i rådet, ny utvidgning av besluten till majoritet. Vi anser att denna dagordning inte alls kommer att bidra till att lösa unionens problem inför utvidgningen, som därför riskerar att tas upp under sämsta tänkbara institutionella förhållanden. Vi förstår förvisso rådets motvilja inför kommissionens fräcka försök de senaste månaderna att med tvång försöka få igenom idén om ett extra stort federalistiskt språng, i linje med Dehaenes betänkande. Men å andra sidan är rådet på väg att acceptera att man på föredragningslistan för upp ett liknande förslag, nämligen utvidgningen av omröstning med majoritet, som inte ens återfinns i Amsterdamprotokollet om institutionerna, utan bara i en bilagd förklaring från tre medlemsländer. Men detta förslag, som inspirerats av utformningen av ett likriktat och likriktande Europa, är inte någon som helst lösning för att få ett Europa med 27 medlemmar eller fler att fungera. Om rådet verkligen vill göra något nytt tycker vi att det både borde utesluta kommissionens förslag och gå förbi det som återstår av Amsterdam. Rådet borde lägga en enda fråga på förhandlingsbordet, beslutsfattande i en utvidgad union, då denna enda fråga leder till att man gemensamt och på ett oupplösligt sätt behandlar tre konsekvenser som är logiskt förbundna med varandra: kvalificerad majoritet i vissa fall, offentliggörande av Luxemburgkompromissen i samtliga fall och avregleringen av differentierat samarbete. Vilket leder till att vi, kära kolleger, måste fundera över vad som verkligen enar oss, utan att blint hänga fast vid tabut med gemenskapens regelverk och även fundera över hur de gemensamma institutionerna fungerar i en differentierad union. Om vi inte gör denna ansträngning till omställning, om vi krampaktigt håller oss kvar vid strama uppfattningar likt ostronen vid klippan, då, herr talman, kommer antingen utvidgningen att misslyckas, eller också kommer unionen att sopas undan, det är bara att välja. |
Herr talman! Toppmötet i Helsingfors kräver tydlighet. Europeiska unionen måste se till att utvidgningsprocessen inte fördröjs på grund av att institutionella reformer ännu inte har genomförts inom unionen. Europeiska kommissionens tydlighet när det gäller kandidatländerna förtjänar att efterföljas av Europeiska rådet. Hur kommer en union med mer än 25 medlemmar egentligen att se ut? Dessutom kräver Turkiet en särbehandling i anslutningsfrågan. Det förblir för övrigt oklart vad det ändrar för Turkiet att landet nu behandlas som ett kandidatland, då någon anslutning för närvarande absolut inte är aktuell. Regeringskonferensen år 2000 måste innehålla fler frågor än de tre kvarlevorna från Amsterdam. Inställningen till anslutningsförfarandet bland medborgare i kandidatländerna är alltjämt oroande. Här krävs det att man utvecklar en tydlig informationsstrategi. Samma sak gäller för övrigt för den allmänna opinionen i EU:s medlemsstater. I annat fall kommer det att förbli oklart för den genomsnittlige medborgaren vilket värdet är av att ha en utvidgad union. Förändringarna av de europeiska institutionernas sammansättning måste ske i tid. Förhoppningsvis uppställer man vid toppmötet en tidsplan för detta. |
Herr talman! I egenskap av före detta föredragande i utvidgningsfrågan är jag naturligtvis utomordentligt nöjd med de nya förslag som kommissionen har förelagt rådet för att äntligen upphäva den olyckliga uppdelningen av kandidatländerna i två grupper. Jag ställer mig också helt bakom motiven för upphävningen. Precis samma motiv anförde vi tidigare för den så kallade regattamodellen som gjorde mycket mer rättvisa åt de egna förtjänsterna och de ansträngningar som gjordes av de länder som gärna vill tillhöra Europeiska unionen. För om vi säger till de mest utvecklade länderna att de egentligen redan har kommit med, så kommer de att luta sig tillbaka och inte arbeta så hårt längre. Vi har sett det i Tjeckien; där stagnerade politiken. Andra mindre utvecklade länder såsom Bulgarien och Rumänien skulle tappa hoppet och förlora befolkningens stöd för hårda åtgärder. Denna situation, denna märkliga uppdelning på två grupper, tillintetgörs nu lyckligtvis igen. Jag lovordar åtminstone på förhand innerligt rådet, för att det skall vidarebefordra dessa förändringar och strategier till parlamentets ursprungliga ståndpunkt. Det är ytterst viktigt att Europaparlamentet också gör sin egen hemläxa. Det måste skyndsamt till en framgång under regeringskonferensen år 2000. Vi måste själva börja med att reformera våra institutioner och att demokratisera vår verksamhet. Detta kräver vi av kandidatländerna: bygg upp era institutioner, se till att ni arbetar demokratiskt. Föreställ er att vi själva inte skulle behöva göra detta. Sålunda förvånar det mig utomordentligt att min kollega van den Berg från partiet Partij van de Arbeid nyss fick ett brev publicerat där han med många ord säger att reformeringen av unionen inte längre skulle behöva utgöra ett villkor för utvidgningen. Hur är det möjligt! Jag är otroligt glad att samma tongångar inte genljuder i ledningen för den socialistiska gruppen här. För endast om man inte är positivt inställd till Europeiska unionen, bara då kan man säga: vi behöver inte göra vår hemläxa, och lugnt erbjuda de nya medlemsstaterna ett hus som blir till en ruin. De har rätt till mer än så. De har rätt till demokratiskt fungerande institutioner som kan fatta effektiva beslut inom den europeiska union som de vill ansluta sig till. Vi får inte konfrontera dem med något som inte når upp till denna nivå. För den som först vill låta invänta Europeiska unionens framsteg mot en fri handelszon, är det bara att fortsätta med den sortens förslag. Det är också anmärkningsvärt hur brevets författare underförstått anklagar unionen för att egentligen reglera för mycket från nationell, regional och lokal nivå. Endast härdade anhängare av Thatcher talar i dessa ordalag om decentraliseringen av unionens politik. Det är sannerligen inte så att vi fråntar nationella, regionala och lokala myndigheter uppgifter som hör hemma på dessa nivåer, tvärtom står subsidiariteten högt i kurs hos oss. Den som säger något annat gör en platt karikatyr av vårt arbete. Jag anser att alla medlemsstater måste delta med ett bra och rejält bidrag till den allmänna debatten om Europeiska unionen. Det kan vi åstadkomma genom att exempelvis låta bli att ta upp skräpfrågor som stjäl uppmärksamheten från de verkliga problem som Europeiska unionen behandlar; den sortens frågor som kommer från hela delegationen som anförs av van den Berg. Jag vill uttrycka min glädje över att vi inleder en europeisk säkerhets- och försvarspolitik utan att försvaga de transatlantiska förbindelserna och bandet till Nato. Jag är hemskt glad att vi, herr Hänsch, har kunnat ena oss på den punkten och skriva under på att Europeiska unionen i själva verket föredrar icke-militära medel. Det är helt enkelt ett faktum. Men vi vet också att de icke-militära medlen och de diplomatiska medlen inte har någon verklig effekt förrän ett trovärdigt militärt hot finns närvarande i bakgrunden. Jag tror att vi har lärt oss vår läxa på det området. Europeiska unionen var farlig därför att den inte var i stånd att dela på suveräniteten inom området för säkerhets- och försvarspolitik. Lyckligtvis kommer det nu att bli något av detta. Herr talman! Med detta önskar jag rådet lycka till med de förslag som vi framlägger, och jag hoppas att även Europaparlamentet kommer att höras av rådet i tid också beträffande de andra områdena. |
Herr talman, fru rådsordförande! Under det senaste årtiondet har man i Europa levt i förändringarnas tidevarv. Den utveckling som startade med brytningen på hösten 1989 har tack vare Europeiska unionens målmedvetna politik kommit i ett skede av kontrollerat framåtskridande. Vi har dragit upp klara riktlinjer för Europas utveckling, men det krävs fortfarande arbete. Regeringskonferensen, konkretisering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och ett kontrollerat genomförande av utvidgningen är frågor som kräver grundliga förberedelser både i ansökarländerna och i Europeiska unionen. Dessa frågekomplex finns som en viktig helhet på Europeiska rådets dagordning i Helsingfors, och som man här konstaterat innebär detta en sådan dynamisk helhet att om mötet i Helsingfors blir lyckat kommer det att gå till historien. På grund av tyngden hos dessa frågor är det viktigt att man även i parlamentet för en grundlig diskussion. Vi befinner oss nu i en situation där Amsterdamfördraget för första gången måste beaktas vid Europeiska rådets möte. I rådets utmärkta inlägg gick man grundligt igenom frågor och utmaningar som är förknippade med unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Man måste ännu påpeka att man vid toppmötet i Helsingfors kommer att precisera Europeiska unionens politik för den nordliga dimensionen och därigenom skapa starkare instrument för stabilitet och säkerhet i Nordeuropa. När vi talar om säkerhet, fred och stabilitet i Europa bör vi ändå inte glömma sådana faktorer som påverkar den inre sociala säkerheten. Respekt för de grundläggande rättigheterna och strävan efter social jämlikhet är den bästa försvarspolitiken för att uppnå social stabilitet. Den europeiska sysselsättningspolitiken och dess riktlinjer för sysselsättningen år 2000, som skall behandlas vid Helsingforsmötet, är fortfarande bland de främsta frågorna på unionens dagordning. Demokratins försvar och kampen mot extremistiska rörelser utgår ifrån social rättvisa, vilket bland annat innebär att arbetslösheten måste besegras. Till slut vill jag uppriktigt gratulera ordförandelandet till att den utan fördragsändringar, som man hittills inte har lyckats genomföra, klart lyckats öka öppenheten inom Europeiska unionens och i synnerhet rådets beslutsfattande. Förhoppningsvis skall sedan de kommande ordförandeländerna fortsätta med detta. |
Herr talman! Mina kommentarer handlar om säkerhetsaspekter av dagens debatt. Ledamöterna av parlamentet kanske inte känner till en kontroversiell intervention i dag i den nationella politiken av Natos generalsekreterare. Lord Robertson attackerade nyligen som isolationist, det skotska nationalistpartiets politik rörande Natomedlemskap. Denna politik är, kanske jag skall säga, likvärdig de ståndpunkter som Österrike, Finland och Sverige har intagit, och också Irland, även om orsaken till Lord Robertsons intervention var Irlands tillträde till partnerskap för fred-programmet. Jag hoppas att rådets ordförande beklagar, som jag gör, att det skett en partipolitisk intervention av Natos generalsekreterare, av vilken den logiska följden är ett angrepp på Finlands och andra medlemsstaters försvarspolitik. Jag vill bara klargöra att tillsammans med alla våra kolleger i Gruppen de Gröna/Europeiska fria alliansen, är vi i SNP (Skotska nationalistpartiet) för idén med kollektiv säkerhet i Europa och välkomnar ett arbete i rådet som verkar i den riktningen. Men vi är kraftfulla motståndare till bevarandet av kärnvapen i de skotska kustområdena, eller i kustområden var som helst i Europa, eller på det europeiska fastlandet. Detta är en avgörande faktor för försvarspolitiken vad oss anbelangar, och jag kan inte för ett ögonblick tänka mig att Irland håller på att utveckla en politik som syftar till att vara värdland för kärnvapen som placeras i deras vatten. Collins försäkrade mig att detta inte har något att göra med Nato-medlemskap. Jag hoppas att när vi i Europa utvecklar vår krishanteringspolitik funderar mycket noga på om kärnvapen har en plats i sammanhanget. Jag tycker inte att de över huvud taget hör hemma i sammanhanget. |
Herr talman! Jag vill i denna kammare ge uttryck för en stark oro och - om detta kan tillåtas - någon pessimism om den utveckling som håller på att utkristalliseras för det kommande toppmötet. Detta parlament har uttalat en mycket tydlig ståndpunkt: det har önskat sig att vissa stora institutionella reformer ovillkorligen skall genomföras före utvidgningen om vi inte vill att Europa skall omvandlas till ett stort område för frihandel och ingenting mera, med en gigantisk oförmåga att fatta beslut till följd av en förordning och av interna regler som nu är omoderna. Parlamentet har även sagt att det inte räcker med beslut om majoritetsomröstningar, och om kommissionens sammansättning för att Europa skall få ny fart och ny kraft utan att man måste slå in på nya vägar, såsom till exempel den om en stadga om de grundläggande rättigheterna, och om några av de saker som skulle ena hela den stora Europarörelsen: naturligtvis alltid med bibehållen respekt för nationerna, deras känslor, historia och traditioner, vilket jag tycker är mycket viktigt. Det verkar emellertid - för vi är inte blinda - som om försiktigheten och realismen riskerar att ta överhanden över djärvheten och modet vid det kommande toppmötet. Men i ett historiskt ögonblick som detta, då man antingen har modet att ta ett stort steg framåt eller riskerar att dömas till långvarig handlingsförlamning tror jag att djärvheten och modet räknas mer än realismen. Jag uppmanar därför alla de som tror på dessa målsättningar, på dessa mål - och här har vi ordförande Prodi framför oss som flera gånger har förklarat sig tillhöra dem, och som jag vet tror på detta - att vara beslutsamma, bestämda. Jag riktar en uppmaning till Europaparlamentet att direkt efter Helsingforsmötet - om resultatet som jag fruktar blir framsteg, men för begränsade sådana - samlas och med stor öppenhet, stort mod ikläda sig all sin beslutsamhet och i detta ögonblick säga och tänka, liksom i andra ögonblick i den europeiska historien, att parlamentet har stora möjligheter och en stor uppgift. |
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Jag skall begränsa mig till två påpekanden, som gäller toppmötet i Helsingfors. Det första påpekandet gäller regeringskonferensen. Av allt vad ministern sagt kan jag sluta mig till att dagordningen för regeringskonferensen inte bara kommer att omfatta de tre frågor som Kölnmötet utmynnade i. Det är enligt min mening riktigt att man diskuterar de frågor som har samband med den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken, och även med ekonomin. Det vore emellertid ett misstag att nöja sig med dessa fem frågor och inte ta upp frågor som gäller Europeiska unionens framtida struktur, dess rättsliga status, liksom även sociala och kulturella frågor. Här vill jag understryka att utarbetandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna är en ytterst viktig fråga. Och vi bör se till att det inte bara blir en enkel proklamation, utan att det utvecklas till en text med bindande karaktär. Mitt andra påpekande gäller frågan om Turkiet. Jag tror att vi måste vara mycket försiktiga med den frågan vid toppmötet i Helsingfors. Och detta sammanhänger med konstaterandet att Turkiet i sin hittillsvarande politik inte har visat någon insikt om att närmare förbindelser med Europa förutsätter att vissa konkreta villkor uppfylls, t.ex. sådana villkor som uppställts i texter och beslut från Europeiska unionen. Men det finns också en fråga. Den fråga som gäller utvidgandet av Europas gränser, speciellt inför utvidgningen, och frågan om utvidgandet av gränserna också omfattar Turkiet. Jag tror att detta är de viktiga frågor som vi måste ha i åtanke. |
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Även jag vill gratulera till den strategi som i allmänhet är korrekt och sammanhängande när det gäller utvidgningen. Men om detta synsätt, som både rådet och kommissionen har vad gäller utvidgningen, är ambitiöst kan man inte säga samma sak vad gäller innehållet i den kommande regeringskonferensen. Det vi har framför oss just nu är faktiskt bara det som inte var möjligt att genomföra i Amsterdam. Jag skulle vilja säga "så höga ambitioner för utvidgningen, så låga ambitioner för en revidering av själva unionens fördrag". Oron är ännu större när det som bör förändras, det vill säga den berömda institutionella triangeln, försvaras utifrån argument om effektivitet och inte utifrån en allmän vision om det europeiska bygget. Jag tror inte att någon kommer att vara nöjd om resultatet av regeringskonferensen i slutet av år 2000 är att kommissionen eller rådet fattar de beslut som förut tog fem, sex eller sju timmar, på två timmar. Det europeiska bygget är inte grundat på effektivitet, det är grundat på sammanhållning. Vad vi alla strävar efter är att en politisk agenda fastställs i Helsingfors, och inte en teknisk agenda med komplicerade politiska konsekvenser. Ur denna synvinkel skulle jag vilja välkomna det portugisiska ordförandeskapets beredskap att ge Europaparlamentets företrädare i denna regeringskonferens samma status som kommissionen vad gäller de personliga företrädarna för utrikesministrarna. Det tycks också viktigt att utnyttja det portugisiska ordförandeskapets beredskap att låta regeringskonferensen inledas, inte i mars utan, om det är möjligt, redan i januari. Vad gäller stadgan om grundläggande rättigheter är det också viktigt att den inte bara ökar de rättigheter som i dag redan är fastslagna i stadgor och fördrag, utan också erkänner rättigheter på de sociala och ekonomiska områdena, och framför allt att den kan vara innovativ och kreativ inom områden för nya rättigheter som gäller miljöfrågor och skyddet för konsumenternas rättigheter. Jag skall nu nämna en punkt som ordföranden Barón Crespo redan har tagit upp och som handlar om sysselsättningsfrågorna: unionen kan inte arbeta med sysselsättningsfrågorna bara när vi befinner oss i perioder med avtagande ekonomi. Vi måste föra en aktiv och inte en bromsande politik. Vi måste också utnyttja denna ekonomiska period och det uttalande som det finländska ordförandeskapet kommer att göra angående millenniet och det nya informationssamhället, för att på ett kreativt sätt kunna notera en hållbar tillväxt, och för att målet om full sysselsättning inte blir retorik utan förverkligas. Slutligen, herr talman, stöder jag er strävan att få igenom de strategiska linjer som förespråkas i slutsatserna från rådet i Tammerfors, främst när det gäller att bekämpa narkotikahandeln, och jag hoppas att det portugisiska ordförandeskapet är berett att under nästa halvår godkänna respektive handlingsplan. |
Herr talman, kära kolleger! Jag tycker det är mycket tråkigt att regeringskonferensen inte beaktar vissa grundläggande beståndsdelar när det gäller ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, då det ena inte kan genomföras på bekostnad av det andra. Jag beklagar också att vårt gemensamma resolutionsförslag inte nämner problemen i anslutning till Eurodac, medan rådet nyss, i strid mot fördragen, meddelat att detta organ även fortsättningsvis skulle vara helt mellanstatligt. Det innebär i sin tur att parlamentet och revisionsrätten utesluts från all kontroll i frågan. Inför det ökande antalet registreringssystem (Europol, Eurodac), borde Europaparlamentet också ha upprepat sin begäran om en oberoende kommission, för data och frihet, för att bevara vår individuella frihet, utöver den demokratiska och domstolsrelaterade kontrollen. Medborgarskapsfrågan lyser också med sin frånvaro i texten. Det är ändå en fråga av mycket stor betydelse, slutstenen i förhandlingarna om stadgan över grundläggande rättigheter å ena sidan, men också om unionens konstitutionalisering å andra sidan. När vi nu står inför utvidgningen av unionen är det denna medborgarskapsfråga som måste stå i centrum för vårt europeiska projekt att genomföra en mänsklig och hållbar utveckling. Avslutningsvis tror jag att vi måste vara medvetna om att en så blek och fadd text inte kan tillfredsställa unionens medborgare. Vi måste vara på vår vakt så vi inte avlägsnar oss alltför långt från deras önskemål om vi vill skapa ett mer rättvist, mer solidariskt och mer demokratiskt Europa. |
Herr talman! För det första vill jag önska rådets ordförandeskap lycka till med toppmötet i Helsingfors, för jag förstår att det kommer att avsluta en rad framstående arbeten som har genomförts under er mandatperiod. Av de frågor som rådets ordförandeskap har tagit upp, är frågan om utformningen inom ramen för utvidgningen inget problem, varken för detta parlament eller för kommissionens förslag, inte heller för ministerrådet. Vad gäller regeringskonferensen tror jag att efter den rundresa er statsminister har gjort, fru ordförande, har vi inte längre en så optimistisk situation; det vore synd att förlora detta tillfälle att driva på det europeiska integrationsprojektet och vi kommer att ångra oss om vi inte utnyttjar detta tillfälle tillräckligt. Jag är helt överens med er bedömning att det är absolut nödvändigt att befästa Europeiska unionens internationella närvaro på den internationella scenen, framför allt vad gäller säkerhets- och försvarsaspekter, mot vilket det finska ordförandeskapet - och vi måste säga det med legitim stolthet - har tagit ett avgörande steg genom detta historiska rådsmöte (utrikes- och försvarsministrarna), och det är första gången det inträffar i Europeiska unionen. Vi måste å andra sidan också vara pådrivande i den nödvändiga frågan om att befästa de framgångar som nåddes vid toppmötet i Tammerfors - vilket föregående talare tog upp - om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag tycker det är viktigt, fru rådsordförande - och ni tog själv upp det i ert inlägg - att vi fastställer och förbereder arbetena för det portugisiska ordförandeskapet i sysselsättningsfrågan. I dag upplever vi en historisk lägsta nivå i eurons korta historia, och jag anser att Europeiska rådet i Helsingfors måste ge ett visst utrymme åt frågan om representation av euroområdet utåt. Fru rådsordförande! Ni har i era inlägg tagit upp behovet att driva på ett öppnare, mer demokratiskt europeiskt integrationsprojekt med mer insyn. Jag är nöjd över den iakttagelse som kommissionsordföranden gjorde här angående Europaparlamentets närvaro i regeringskonferensen, men jag skulle vilja höra detta från rådsordföranden. Vi kommer i själva verket inte att få ett öppnare, mer demokratiskt Europa med större insyn om Europaparlamentet inte deltar fullständigt i regeringskonferensens arbeten. |
Herr talman! Jag begärde ordet för att framför allt ge uttryck för min förvåning efter att ha lyssnat på vad rådets ordförande sade om regeringskonferensen: Halonen nämnde inte ens Europaparlamentets resolution av den 18 november och de förslag denna innehåller om dagordningen för konferensen. Det är seriösa och motiverade förslag, ingen verklighetsflykt, inga vackra utopistiska föresatser. Jag tycker inte att det är rätt att uppföra sig så inför ett viktigt ställningstagande för parlamentet. Vi vet redan allt om de tre left-overs från Amsterdam: man måste bara fatta de beslut man inte lyckades fatta under den föregående konferensen. Man borde ägna ett års arbete bara åt detta. Men tillåt mig säga att det är löjligt att hävda detta. Se upp: om rådet, regeringarna, inte i Helsingfors öppnar konferensens dagordning för viktiga och nu mogna institutionella frågor blir talet om utvidgning inte trovärdigt, utan man visar då sin oförmåga att ge uttryck för en framsynt vision för unionens utveckling med alla dess dimensioner. Ordförande Prodi, jag har inte förstått vilka de förberedelser utanför regeringskonferensen ni talade om skulle vara. Det verkar som om ni överlåter vissa av de frågor kommissionen föreslog här den 10 november till denna mystiska instans. Jag hoppas att ni inte ändrar alla kommissionens förslag till dagordning och arbetssätt för konferensen, och därmed bidrar till att Europeiska rådets möte i Helsingfors får en positiv utgång. |
Herr talman! Jag tror att ordförande Prodi gjorde rätt i att i sitt inlägg, som man helt kan instämma i, utpeka utvidgningen som den huvudsakliga, viktigaste punkten i Helsingfors. Vårt parlament har redan länge understrukit hur otillräckligt det tillvägagångssätt kommissionen och rådet har valt för utvidgningen är. Jag tror att det har handlat om ett strategiskt och politiskt misstag, vars konsekvenser lyckligtvis begränsades genom att kommissionen ångrade sig, även om jag måste säga att det är sorgligt att tänka sig att det behövdes ett krig, det vi upplevde hos våra grannar, för att föda denna nya strategi. Det är rätt att inleda förhandlingar med alla kandidatländerna, men det råder inget tvivel om att en differentiering mellan dessa länder måste göras, eftersom anpassningen till Europa är väldigt olika från land till land. Visst verkar det svårt att tala om datum för medlemskap, även om det skulle vara nyttigt, mycket nyttigt, för att stimulera den allmänna opinionen i länderna i fråga, eftersom en risk blir allt mer tydlig: för långdragna förhandlingar kan kyla av entusiasmen, både i medlemsstaterna och i kandidatländerna, såsom framgår av de opinionsundersökningar som nyligen har genomförts i Polen, och såsom jag personligen har kunnat konstatera i detta land varifrån jag kom tillbaka i går. För att än en gång upprepa ordförande Prodis ord skulle vi alltså gå miste om ett historiskt tillfälle. Jag är fast övertygad om att anslutningen av en ny medlemsstat måste vara resultatet av ett brett samförstånd mellan politiska krafter, men framför allt måste majoriteten av den berörda befolkningen vara positiva till detta. Vi måste alltså - och detta är min uppmaning till parlamentet - fästa särskild vikt vid informationskampanjer som syftar till att hålla stödet för det europeiska alternativet uppe i dessa länder. Vad detta anbelangar tror jag att Phare-programmet kan utgöra det lämpliga redskapet, och därför anser jag att detta bör förstärkas i just denna mening. |
Herr talman! Tillåt mig att anknyta till den punkt som kollegan Gawronski just slutade med, nämligen acceptansen av Europa hos befolkningen i de olika länderna som strävar efter att ansluta sig till Europeiska unionen. Inte bara i Polen utan också i andra länder är begeistringen för Europeiska unionen måttlig, även i Tjeckiska republiken. Jag vill påpeka att det i kommissionens framstegsrapport om Tjeckiska republiken nämndes en medelstor stad i Tjeckien, där det byggts ett stängsel, med vars hjälp tjeckerna på en gata avgränsade sig från zigenarna. Det är inte något trevligt agerande. Jag var där två gånger, jag talade med kommunstyrelsens ordförande, och jag sade också att stängslet måste bort, men vad hände? I sensationspressen i Europeiska unionen har detta stängsel kallats för en mur, som om det inte bara handlade om en Berlinmur, utan kanske rent av om den stora kinesiska muren. Det har blåsts upp så till den milda grad att människorna där naturligtvis är mycket förargade över detta, eftersom de utgår från att man mäter med olika måttstockar inom Europeiska unionen. Vi har måttstockar för oss själva, och där är vi naturligtvis inte några söndagsskoleelever, och vi har måttstockar för kandidatländerna, och av dem förväntar vi oss allt det som vi själva inte uppfyller. Om vi ser oss omkring i Europeiska unionen och betraktar de etniska konflikter som finns där, ibland också terroristattacker, så anser jag att det om det vore tvärtom, så att exempelvis Tjeckiska republiken redan vore medlem av unionen, då skulle de säga till en viss medlemsstat: Kära vänner, om ni inte kan få ordning på er konflikt så måste ni säkert vänta tjugo år till innan ni kan bli medlem! Jag menar bara att vi skall se till så att vi inte irriterar befolkningen. Det gäller inte att komma bra överens med politikerna i kandidatländerna, utan med befolkningen. Det är det enda som är viktigt! |
Herr talman! Låt mig börja med att gratulera det finska ordförandeskapet till ett på det stora hela bra halvår. Jag vill tacka er, fru rådsordförande, för att ni i dag så grundligt diskuterade EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive dess militära förmåga. EU kan nu inom ramen för Amsterdamfördraget öka sin trovärdighet vad gäller engagemanget för Europas frihet och fred. Helsingforsmötet är därvidlag ett test för Europas nuvarande ledarskap. Finns viljan och modet att tillsammans formulera och fördjupa en politik som möjliggör att Europas medborgare märker att det inte bara är ord, utan också kraft bakom viljan att undvika mänskliga katastrofer liknande den i Kosovo? Ett lika viktigt ledarskapstest är att säkerställa att utvidgningen kan genomföras, med de första nya medlemsländernas inträde i unionen under denna mandatperiod. I Helsingfors läggs ingångsvärdena för den regeringskonferens som skall lösa kvarlämnade maktfrågor. Vi måste ha en union med beslutskraft. Tillkommande önskemål får emellertid inte tillåtas gå ut över det historiska uppdraget att nu ena och tillvarata den historiska möjligheten att ena hela Europa. Det finska ordförandeskapet och toppmötet måste överlämna stafettpinnen till Portugal med ett entydigt mål. Regeringskonferensen skall slutföras i Paris för att förverkliga ett öppet, solidariskt och samarbetande Europa, vilket kommer att ställa höga krav på ledarskap, förändringsförmåga och minskat vaktslående om nationella och kortsiktiga intressen. |
Herr talman! De är en glädje och ära för mig att återigen få tala i en debatt med fru Halonen. Det är faktiskt så att mitt första tal någonsin i denna kammare skedde i juli när jag berömde det finska ordförandeskapet för att man prioriterade informationssamhället och dess arbetsprogram. I kväll, när vi närmar oss slutet på detta ordförandeskap, vill jag berömma det finska ordförandeskapet för att man arbetat med detta, men också uttrycka en viss besvikelse över att man inte gjort mer av möjligheterna. Fru Halonen lyckades bara sånär att trycka in några ord om informationssamhället - jag tror att det var i den sista meningen i hennes tal - och ändå, enligt ett dokument som jag fick från kommissionen förra veckan, skall vi få ett initiativ om e-Europa presenterat för oss i Helsingfors, ett dokument med titeln "Ett informationssamhälle för alla". Hittills har vi inte sett det. "Alla" inkluderar tydligen ännu inte ledamöterna av Europaparlamentet, så det är inte många som känner till det. Det fick bara ett kort omnämnande i ert tal, men jag hoppas att rådet tar itu ordentligt med detta viktiga ämne. Låt mig också säga om den bredare fråga som rör slutförandet av den inre marknaden, att under det finska ordförandeskapet fick vi en del mycket viktiga strategidokument och de kräver faktiskt en mycket högre prioritet än vad de får i gemenskapen för tillfället. Det är faktiskt så att det resolutionsförslag jag såg i förmiddags inte innehöll något omnämnande av något inre marknads- eller informationssamhällesinitiativ över huvud taget, trots det arbete som skett under ert ordförandeskap. Jag lade fram ett tillägg på min grupps vägnar i förmiddags som inkluderar dessa punkter och jag hoppas verkligen att kammaren stöder detta. Sammanfattningsvis, hoppas jag också att det finska ordförandeskapet påminner medlemsstaterna på toppmötet i Helsingfors om att ett skapande av en inre marknad fordrar att man tillåter att gränsöverskridande företagsköp och omstruktureringen av nyckelindustrierna får fortsätta utan politisk inblandning av medlemsstaternas regeringar. Jag är säker på att ledamöterna av parlamentet vet att det är en avgörande kamp som för närvarande pågår vad gäller företagsköp inom telekommunikationssektorn. Jag måste säga att jag är besviken att höra att vissa kommentarer från tongivande politiker, och t.o.m. ledamöter av kommissionen, antyder att hela filosofin med en inre marknad fortfarande måste bli fullständigt accepterad. |
Subsets and Splits