Datasets:

bowphs
/

europarl_parallel

Dataset card Viewer Files Files and versions Community

Split (2)

train · 467k rows

text stringlengths 3 37k
Herr talman, herr kommissionär! "Allt av värde är försvarslöst", skrev den nederländska författaren Lucebert. I debatten om det fasta bokpriset är dessa ord av stort värde. När det gäller det fasta bokpriset handlar det sannerligen inte om en "helig ko" för bibliofiler. Den dåvarande komissionären van Miert uttryckte sig i liknande ordalag mycket kritiskt om dem som yrkade för ett fast bokpris. För enkelhetens skull förbisåg han att motståndarna till det fasta bokpriset med största sannolikhet ser marknadsmekanismen som en "guldkalv". Det fasta bokpriset som instrument och de med detta sammanhängande begränsade möjligheterna till parallell import är något som minskar konkurrensen. Det sker en tvärsubsidiering mellan böcker som säljer bra och böcker som säljer dåligt. Ett avskaffande av det fasta bokpriset resulterar i ökad konkurrens och lägre priser. Det skulle vara i konsumentens intresse. Det resonemanget verkar stämma. Men på två punkter går det inte ihop. I första hand är det myndigheternas sak att leda samhället som helhet. När de genomför den plikten är det för samhället som helhet oacceptabelt om de ensidigt belönar vissa intressen och struntar i andra. I den här diskussionen kan myndigheterna inte endast se till konsumenternas delintressen. För det andra vilar resonemanget på den ej uttalade förutsättningen att för konsumenten är det endast priset som räknas. Det tycker jag är litet väl ensidigt. En så inskränkt konsument har jag aldrig mött någon gång. Den konsumenten finns endast i teorin. För den sanne konsumenten räknas nämligen även kvalitet, mångfald, tillgänglighet och fungerande distribution av det totala utbudet av böcker. Att det fasta bokpriset endast är till fördel för förlag och bokhandlare är alltså en fabel. Var och en som någon gång läst högt ur en barnbok vet att fabler inte är sanna. Den som yrkar för ett avskaffande av det fasta bokpriset måste också ta ansvar för följderna av detta. Mångfalden i bokhandlarnas utbud kommer mycket sannolikt att minska. Masskulturen att främjas. Det är på sikt ödesdigert för medborgarnas kulturella bildning. I mitt land, Nederländerna, anses det också vara en viktig aspekt att det fasta bokpriset skyddar vårt relativt lilla språkområde. Nu skulle någon kunna invända att myndigheterna inte bör vara förmyndare för sina medborgare eller stimulera till kulturell bildning och därför inte har något ansvar för en rik variation i bokutbudet. Myndigheterna bör endast avstå från påverkan och marknadsmekanismen sörjer för en jämvikt mellan efterfrågan och utbud. Det låter neutralt men det är det inte. Underförstått innebär det ställningstagandet att marknadens resultat är det enda rätta. I vårt samhälle verkar det högsta målet inom nästan alla politikområden vara att införa marknadsfunktionen. Den uppfattningen är en direkt följd av att mål och medel kastats om. Resultaten av en liberal, strängt marknadsmässig politik saknar definitionsmässigt inte värderingar. Med en sådan politik visar myndigheterna lika väl vad de anser vara rätt och fel. Just inom kultursektorn är det viktigt att andra faktorer än de ekonomiska är avgörande, eftersom saker med stort värde ju är mycket sårbara. Om de fria marknadskrafterna får bestämma så kommer vi på sikt att bli tvungna att skriva om författaren Luceberts ord till "Allt är åter utan värde". Den situationen måste vi undvika till varje pris.
Herr talman! I mitt eget hemland, Förenade kungariket, hade vi en lång politisk debatt om fasta bokpriser. Debatten avslutades med att man frångick överenskommelsen om fasta bokpriser. Det finns inget i Förenade kungariket som pekar på att det blir mindre urval, högre priser eller sämre utbud hos de specialiserade bokhandlarna. Det verkar t.o.m. vara så att antalet sålda böcker och antalet förlag som ger ut dem ökar. Detta är naturligtvis bra. Det tycker åtminstone jag, eftersom jag menar att böcker finns till för att de skall läsas; detta var då sannerligen den slutsats jag drog när jag studerade engelsk litteratur vid universitetet. Enligt subsidiaritetsprincipen kan naturligtvis en medlemsstat som vill införa fasta bokpriser göra detta. Om två eller fler medlemsstater vill skapa ett gemensamt område där fasta bokpriser skall gälla, vill jag dessutom önska dem lycka till. Men detta måste vara förenligt med den inre marknaden. Alla sådana system som upprättas får inte påverka försäljningen av böcker som sker utanför medlemsstaternas jurisdiktion. Inte heller får det påverka böcker som tas in eller tas tillbaka in i systemet, ett alltmer spritt och populärt sätt att sälja böcker i anslutning till elektronisk handel, som helt och hållet överensstämmer med den inte marknadens principer och ger enorma möjligheter för små nischföretag. Varje antydan om att detta skulle ske är simpelt och intolerant. Det strider mot den gemensamma marknadens principer och enligt min mening är det i realiteten en form av censur och konstgjord ransonering av bokutbudet till fördel för de välbeställda. Jag tror dessutom att det kan vara till förfång för en lämplig och legitim aspekt av den inomeuropeiska handeln, och hota att minska rörligheten av litteratur i Europa till att bara handla om pornografi som skickas med posten - har jag blivit informerad av en pålitlig källa - i bruna kuvert, och i den fria världen minska den legitima handeln med böcker att handla om smuggling in och ut ur Östeuropa av s.k. subversiv litteratur. Åtminstone jag är inte för detta, eftersom jag tycker att det är ålderdomligt, simpelt, reaktionärt och att det i det långa loppet blir brackigt.
Herr talman, mina damer och herrar! Ni måste tro att jag vet vad jag talar om, för jag är dotter till en bokhandlare. Mina föräldrar hade en liten bokhandel i en liten stad. Verksamheten gav inte större överskott än att vi knappt kunde leva på den, men det gick. Jag kan försäkra er att vi aldrig hade kunnat överleva utan ett system med fasta bokpriser. Av den anledningen, herr kommissionär, kan era utläggningar inte anses vara annat än en besvikelse, och er redogörelse har gjort det tydligt att frågan om ett system med gränsöverskridande fasta bokpriser uppenbarligen hotar att bli en historia utan slut. Och ändå är det ju en banal sanning att böcker inte är varor på samma sätt som smör, ägg och ost, utan ett kulturgods; de får därför inte betraktas konkurrensrättsligt på samma sätt som smör, ägg och ost. Det påverkas inte det faktum att det faktiskt finns trycksaker vilka inte uppfyller detta anspråk. Men denna avvikelse får inte anta rangen av en norm här. Lika litet kan man ta det till ett mönster att det finns böcker som man kan tjäna riktigt mycket pengar på. Bästsäljarna är nämligen ett undantag från regeln. Det är inte legitimt att betrakta böcker uteslutande som en handelsvara. Lyckligtvis lyckades er företrädare på tjänsten inte genomdriva sin uppfattning. Det lämnar åtminstone hoppet kvar. Men faran är ingalunda oskadliggjord. Det är anledningen till vår starka begäran att få ett tydligt uttalande, herr kommissionär, som bekräftar boken som ett kulturgods. Eftersom systemet med nationella fasta bokpriser tacknämligt nog inte verkar vara hotade, så måste man i konsekvensens namn också ge möjligheten att reglera saken som den är i dag för enhetliga språkområden över gränserna. Det system som bevarats i hundra år i det tyskspråkiga området i Österrike, Tyskland och Schweiz och som har möjliggjort och garanterat en stor titelrikedom, har ingalunda stängt av konkurrensen utan i stället bevarat en försörjning med stora och små bokhandlare i såväl stad som på landsbygden; detta system får inte utsättas för det otyglade utpressningstrycket från de mäktiga aktörerna på marknaden, varken i bokhandeln, postorderhandeln eller den elektroniska handeln. Kulturgodset boken ställer anspråk på att ha lika chanser på flera olika vägar, även distributionsvägen till läsarna. Enligt den franska regleringen erbjuds som en utväg att det nationella systemet med fasta bokpriser kompletteras med EU-förenliga och i praktiken beprövade regleringar för import, export och återimport. Därför, herr kommissionär, förväntar sig alla partigrupper i Europaparlamentet, som ni lätt kan konstatera, grönt ljus för en jämförbar rättslig eller avtalsmässig reglering för Tyskland och Österrike för att nu äntligen få ett gott slut på denna historia utan ände. Eller vill ni kanske utsätta er för förebråelsen att kommissionen är en institution som består av kulturförstörare? Ett sådant bedrövligt rykte bör ni bespara er. Det är ert ansvar att fatta beslutet mellan kultur och kommersialism. Ge kulturen företräde! (Applåder)
Herr kommissionär! I utskottet för ekonomi och valutafrågor har vi många gånger diskuterat denna fråga. När jag följer debatten här i dag måste jag konstatera att det som den österrikiska och tyska bokhandeln och kommissionen kom överens om ännu inte alls tagits upp i debatten. Jag kan konstatera - även till följd av vissa anmälningar från denna vecka - att det här är tydligt att det finns ett närmande på grundval av ett erkännande av ett nationellt system med fasta bokpriser och en reglering med hänvisning till fransk rätt, som låter oss förstå, herr kommissionär Monti, att ni är beredd att göra en avvägning mellan de kulturella aspekterna, vilka sedan Maastrichtfördraget ingår som en del i EG-fördraget, och artikel 85 i EG-fördraget; denna artikel 85 ålägger er såsom kommissionär med ansvar för konkurrensfrågor att sörja för lika konkurrensbetingelser och bidra till att man struntar i konsumenterna när det gäller konkurrensfrågorna. Frågan är nu: Kommer det att lyckas? Jag är övertygad om att vi är på god väg. Vi behöver inte misstänka kommissionären för att vara en kulturell dödgrävare, för han fullgör endast sina åligganden såsom väktare av fördragen. Jag tror att om det finns en i ekonomiskt avseende vettig lösning som förlagen och de kulturellt åtskilda språkområdena godtar, och om det finns en lösning som inte inrymmer en mycket stor begränsning av konkurrensen i avvägningsförbudet i artikel 85 så torde det vara den riktiga vägen att finna en förnuftig reglering. Jag vill därför principiellt ge mitt stöd till resolutionsförslaget sådant det lagts fram av kollegan Rothley. Emellertid saknar jag alla hänvisningar till en förpliktelse för kommissionen att uppfylla konkurrensbestämmelserna. Det måste kompletteras med det här, annars blir vi själva inte trovärdiga och ställer Monti i hörnet, där han med säkerhet inte hör - för jag litar på ert fackkunniga omdöme.
Herr talman! Herr kommissionär! Vi har ju redan många gånger talat om ämnet, och alla tankar har redan utbytts. Även den senaste utvecklingen har beaktats. Därför vill jag bara i korthet ännu en gång betona ett och annat. För det första, politik är gestaltning och politiken innebär att vi gestaltar vårt livsrum och rummen för människornas gemensamma liv. För det andra, för oss är bokhandeln mer än ett rent distributionsnät för böcker. Bokhandeln skapar identitet och boken skapar identitet. För det tredje, för mig handlar det inte bara - även om det är utgångspunkten - om frågan om gränsöverskridande handel mellan Österrike och Tyskland, utan det handlar om vilken roll språkområdena skall ha och vilken roll kulturområdena skall ha. Den relevanta marknaden är för oss vad boken beträffar inte reducerbar till de nationella gränserna. Den relevanta marknaden är i detta sammanhang språk- och kulturområdet, vilket också är det som ger betydelse åt det gränsöverskridande systemet med fasta bokpriser. För oss österrikare står det också klart att den nationella möjligheten att reglera inte är tillräcklig, utan det krävs en importklausul och en exportklausul och ett åberopande av den franska modellen - för språkområdet och kulturområdet är någonting mer. Herr kommissionär, ni har sagt att ni aldrig sett någon grund för en konflikt mellan kultur och marknad. Jag delar den uppfattningen om vi klart säger vad vi menar med en marknad och vad vi menar med konkurrenspolitikens uppgift. Vid en hearing har ni yttrat att ni strävar mot att vidareutveckla konkurrenspolitiken och marknaden så att de utmynnar i en socialt inriktad marknadsekonomi. En marknadsekonomi med ett socialt och ekologiskt hänsynstagande inrymmer ett skydd för kulturgodset och signalerar gränsen mot marknaden. I just den debatten befinner vi oss nu. Jag vädjar därför till er att ge en klar definition av den i detta sammanhang relevanta marknaden som språk- och kulturområde, att klargöra importklausulen vid sidan av den nationella möjligheten att reglera samt tillämpa fransk rätt på ert omdöme och era överväganden. (Applåder)
Herr talman, jag hör sannolikt till de få i denna sal som personligen kände den Louise Weiss efter vilken denna underbara byggnad är uppkallad. Louise Weiss talade i sitt storartade öppningstal vid Europaparlamentets öppnande efter de första direktvalen om att det inte bara måste finnas europeiska grisar och kor - korna är för övrigt särskilt aktuella nu - utan att det också måste finnas europeiska människor. Den europeiska människan är ingen enhetsmänniska och europeisk kultur närs av hennes mångfald. Om denna mångfald handlar det i grunden. Det är alltid farligt för politiken när man i den inte noterar realiteter. På bokhandelns område existerar det inte bara den inre marknadens och nationalstatens realitet utan även språkområdenas verklighet. Det vore straffbart att utelämna språkområdenas verklighet. Herr kommissionär, jag företräder här Bayern. Bayern har betydligt mer gemensamt i kulturellt avseende med Österrike, som Karas företräder, och med Sydtyrolen, som Ebner företräder, än med vissa regioner i Nordtyskland. Ändå finns det ett enhetligt tyskt språkområde. Detta enhetliga tyska språkområde kan inte koncentreras bara til den nationella marknaden eller på EU-marknaden, för det finns en annan verklighet där emellan. Att erkänna den verkligheten innebär att erkänna Europa som det är. Det är en förutsättning för att integrationen skall lyckas. Att vi i parlamentet sedan åratal och med stor majoritet engagerar oss så starkt i denna fråga är ju inte någon sorts spleen utan visar hur starkt frågan oroar befolkningen. Jag vill varna kommissionen för att dess motiverade strävan att upprätthålla marknadslagarna så att säga får den att glömma bort de europeiska medborgarnas förväntan, att de förväntar sig ett kulturellt Europa. Jag är av den anledningen engagerad för att man här ingår en kompromiss, att man låter den österrikiska och tyska bokhandeln få tid att genomföra den framtida lösningen. Vi behöver tid. Det är väsentligt. Jag anser att vad som här verkligen står på spel är frågan om en legitimering och framtid för det europeiska enandet. Det handlar om huruvida framtidens människor på latin, som också är ett hotat minoritetsspråk, kommer att kunna säga: Civis europaeus sum. (Applåder)
Herr talman! Jag tackar alla som har deltagit i denna debatt, som jag tycker har varit politiskt och kulturellt intressant. Jag vill försäkra debattdeltagarna om att kommissionen och jag personligen liksom ni sätter värde på kulturen, på litteraturen. Vi inser bokens kulturella betydelse och är beredda att ta hänsyn till dessa specifika egenskaper. Karas påminde om att jag redan har förklarat mig villig att skriva in konkurrenspolitiken i soziale Marktwirtschaft: Jag bekräftar detta och ber er alla att inte betrakta konkurrensen som någonting abstrakt och som en medborgarnas fiende. Konkurrensen är den enskilde medborgarens främste bundsförvant. Konkurrensens viktigaste syfte är att värna konsumenternas intressen både ur pris- och kvalitetssynpunkt, liksom att i många fall skydda de små och medelstora företagen mot de storas överdrifter. Jag ber er därför att, liksom jag är beredd att erkänna kulturens betydelse fullt ut, inte intellektuellt falla offer för ett synsätt enligt vilket konkurrensen inte skulle vara medborgarens store bundsförvant. Arbetet på konkurrensområdet består i att bekämpa karteller, bekämpa missbruk av dominerande ställning, bekämpa koncentration, ge större utrymme för ekonomisk frihet, men vi vet att den ekonomiska friheten ofta sammanhänger med den samhälleliga friheten, såsom historien utvisar i länder som inte hade ekonomisk frihet. Jag tror alltså att det finns utrymme för ett samstämmigt arbete inom kultur- och konkurrenspolitiken, utan att man skapar sterila och konstgjorda motsättningar. Det material som läggs fram av Lord Inglewood, som man också kan hitta i andra länder, visar att ett avskaffande av ett system med fasta priser inte nödvändigtvis för med sig omstörtande konsekvenser vad gäller böckernas priser och kvalitet. Jag vill dock vara mycket tydlig när jag säger att kommissionen inte arbetar för ett avskaffande av systemen med fasta bokpriser som sådana. Uppriktigt sagt, fru Juncker, undrar jag om vi var i samma rum när jag uttalade mig - jag blir mycket överraskad när ni säger att kommissionen vill ta bort systemet med fasta priser. Låt mig bokstavligen upprepa vad jag sade på italienska: "Kommissionen anser att de nationella system med fasta bokpriser som grundar sig på överenskommelser mellan företag är förenliga - consistent, compatible - med gemenskapens konkurrensregler om de inte på ett signifikant sätt förändrar utbytet mellan medlemsstater." Jag sade också: "Vad systemen som baserar sig på regelverk beträffar" - det vill säga den andra möjligheten, inte överenskommelser mellan företag utan regler - "är varje medlemsstat fri att anta regler så länge de är förenliga med den princip om fri rörlighet för varor som fastställs i fördraget." Låt oss därför inte utmåla kommissionen som en institution som vill göra saker den inte har någon som helst avsikt att göra. Jag har sagt flera gånger att vi inte kommer att motsätta oss, och vi kan inte heller motsätta oss, system med fasta bokpriser på det nationella planet. Vi måste bara undvika vissa snedvridande effekter som uppstår vid gränsöverskridanden. Jag har redan sagt att jag tyvärr inte kan gå in på detaljer i detta forum vad beträffar det specifika tysk/österrikiska fallet som är föremål för process. Emellertid kan jag försäkra er om att jag har lagt ned ett mycket stort engagemang under de första tre månaderna av min mandatperiod på att träffa parterna och söka möjligheter till en positiv lösning. Och vad detta anbelangar tyckte jag att Langens inlägg var konstruktivt eftersom han tycks erkänna att denna möjlighet finns. (EN) Echerer påminde, till sist, oss alla i denna kammare om att vi har olika bakgrund. Hon har rätt. Olyckligtvis har jag ingen skådespelarbakgrund. Jag skulle inte ha mage att beskriva mig själv som en förfinad man - långt ifrån. Men eftersom jag verkat som universitetsprofessor - fram till för fem år sedan - och mitt liv har inneburit att jag ser böcker som arbetsinstrument; något som jag djupt respekterar och älskar. Jag tror att jag har en lika förnuftig inställning som vem som helst här, vad gäller böckernas och kulturens betydelse. Det är helt enkelt mitt jobb att försöka att bevara alla de positiva värden som finns inskrivna i dem, och på samma gång undvika vissa överdrifter som kan vara till skada för läsaren. Tack för er uppmärksamhet.
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i kväll. (Sammanträdet avslutades kl. 12.40 och återupptogs kl. 15.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är den aktuella och brådskande debatten om frågor av större vikt.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: B5-0339/1999 av Titley, för PSE-gruppen, om situationen i Indonesien och Östtimor, B5-0350/1999 av Lynne, för ELDR-gruppen om Indonesien, B5-0366/1999 av Nassauer och andra om Indonesien och Östtimor, B5-0377/1999 av Hautala och andra, för Verts/ALE-gruppen om situationen i Indonesien och Östtimor, B5-0382/1999 av Miranda och andra, för GUE/NGL-gruppen om Indonesien.
Låt mig börja med att ta upp det positiva. Jag tycker att vi bör uppmärksamma att det nu installerats en demokratiskt vald regering i Indonesien och att - för första gången på 40 år - det nu finns en civil försvarsminister. Vi bör därför, som en internationell gemenskap, försöka hjälpa till och stödja denna demokratiska regering i Indonesien. Nu, under samma vecka som vi gett Sacharovpriset till Gusmão, måste vi emellertid vara försiktiga så att vi inte släpper alltför mycket på vår vaksamhet. Vi måste inse att även om det finns en civil försvarsminister i Indonesien, är försvarsministeriet fortfarande starkt genomsyrat av militära intressen. Det är uppenbart att vi skulle vilja se ännu mer demokratisering av försvarsministeriet i Indonesien. Vi måste också uppmärksamma att det fortfarande sker avsevärda övergrepp av de väpnade styrkorna mot dem som uttrycker en önskan om att delar av Indonesien skall bli självständiga. Det är uppenbart att vi medan denna förföljelse pågår från den indonesiska militärens sida, inte vill stödja detta eller ge någon form av budskap om att vi stöder detta. Vi känner också till att den indonesiska militären i Västtimor ännu inte avväpnat eller upplöst milisen. De terroriserar fortfarande ca 200 000 flyktingar från Östtimor som är fast i Västtimor. De hindrar FN:s försök att återföra dessa personer till Östtimor. Vi vill att denna milis avväpnas och upplöses så snart som möjligt. Vi känner också till att den indonesiska militären motsätter sig ett samarbete med FN:s internationella undersökningskommission, som upprättats för att undersöka brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor. Vi vill att den indonesiska militären samarbetar helt och fullt med FN:s undersökningskommission. Av detta skäl bör EU förlänga sitt fyra månader gamla vapenembargo rörande försäljning av vapen till Indonesien, eftersom om vi skulle upphäva detta vapenembargo är det uppenbart att den signal vi skickar till militären är att deras handlingar är godtagbara och att de fått upprättelse, även om, som jag just nämnt, detta är långt ifrån sanningen. Jag har förstått att det finns ett kraftfullt argument som säger att om vi inte skickar vapen till Indonesien, kommer de att köpa dem någon annanstans; t.ex. i Kina eller Ryssland. Det är i vilket fall viktigt att vi gör ett tydligt uttalande att vi vill att det sker en reformering av den indonesiska militären. Vi vill se en större civil och demokratisk kontroll och vi vill se en större respekt för de mänskliga rättigheterna i Indonesien. Detta har ännu inte skett och det är inte rätt tid att upphäva vapenembargot.
Jag lägger fram denna resolution på ELDR-gruppens vägnar, eftersom jag anser att EU:s vapenembargo inte skall upphävas den 17 januari. Vi bör i stället få till stånd en förlängning av detta vapenembargo. Det skulle absolut vara oacceptabelt att upphäva det. Armén har fullständigt misslyckats med att avväpna och upplösa milisen. De har terroriserat mellan 100 000 och 200 000 flyktingar i Västtimor. De tillåter inte att biståndsarbetare uppehåller sig i lägren. I ett läger har 160 personer dött. 90 procent av dessa var barn under fem år. Som redan nämnts samarbetar de inte med FN:s internationella kommission för brott mot de mänskliga rättigheterna och de begår också brott och grymheter i Aceh och Västra Papua. Ett fall jag nyligen hört talas om handlade om att polisen och armén tillsammans klådde upp en ung man. Han höll på att leta efter sin mor. De klådde upp honom, förhörde honom och sparkade ned honom. Efter detta hällde de bensin över honom och brände honom levande. Detta hände i norra Aceh. Det sker fortfarande. Den indonesiska armén, milisen och polisen begår fortfarande dessa grymma brott. Ett upphävande av embargot skulle ge fullständigt fel signaler. Jag hörde också nyligen talas om en hemlig rapport från underrättelsetjänsten i Australien. Vissa EU-länder ville inte ha något förbud över huvud taget. Vissa medlemsstater satte den ekonomiska vinningen före de mänskliga rättigheterna, och jag tycker inte att det är acceptabelt. Eftersom den indonesiska armén fortfarande förtrycker folket, måste embargot vara kvar.
Herr talman, mina damer och herrar! Kärnfrågan här är huruvida vapenembargot inom ramen för de restriktiva åtgärderna mot Indonesien, som beslutades av rådet i september i år, skall vara januari ut kommande år. Jag tror att när alla synpunkter beaktats det är ett riktigt beslut att behålla detta embargo. Därmed vill vi sända ut två skilda signaler. Dels vill vi stärka utvecklingen mot demokrati i Indonesien. Tveklöst har denna process fått sig en skjuts i och med det demokratiska maktskiftet i Indonesien; vi vill och måste uppmuntra de demokratiska krafterna i Indonesien. Lika klart måste vi se att arméns roll när det kommer till kritan är ytterst problematisk, för att uttrycka det milt. Skändligheter har förekommit inte bara i Östtimor, som snart kommer att bli oberoende, utan även i exempelvis Aceh och i andra landsdelar i Indonesien. Det handlar alltså om hur vi skall kunna förklara för armén att också den numer står under direkt observation från det internationella samfundet, särskilt från EU, och att vi tar oss friheten att dra konsekvenserna av arméns uppträdande. Dessa konsekvenser kan för ögonblicket enbart innebära att vi inte är beredda att leverera fler vapen till denna armé, och det oberoende av om det finns fog för farhågan att de i stället få vapen från Kina. Vi kan i alla fall inte göra oss skyldiga till att leverera dessa vapen. Därför pläderar jag efter noggrannt övervägande med bestämdhet för att vi behåller embargot; också detta är en signal till armén i Indonesien, och vi hoppas även en signal till de demokratiska krafterna i landet; vi utgår ifrån att de blir stärkta i sin hållning av detta.
I likhet med andra talare vill jag stödja uppmaningen till att behålla vapenembargot. Som redan sagts skulle det vara fullständigt oacceptabelt att upphäva vapenembargot, särskilt mot bakgrund av det faktum att den indonesiska militären har misslyckats med avväpningen. Vi bör skicka en signal om att det de sysslar med är oacceptabelt. Den enda anledningen till att upphäva vapenembargot skulle vara att man ville göra ekonomiska vinster. Många medlemsstater i Europeiska unionen har mycket att svara för rörande deras eget stöd till de indonesiska makthavarna medan de förtryckte folket i Östtimor, och även för att dessa länder och deras krigsmaterielföretag har gjort enorma vinster på bekostnad av oskyldiga liv, människors livssituation och människors rätt att få leva i frihet utan förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det som händer i Östtimor rörande biståndsarbetarna är oacceptabelt. Man måste opponera sig mot de indonesiska myndigheternas handlingar. Som Lynne redan har sagt, är det inte acceptabelt att biståndsarbetarna inte har tillträde till lägren där folk dör. Vi var overksamma alldeles för länge efter folkomröstningen. Vi borde ha gjort något för länge sedan. Signalerna fanns redan där. Trots vårt misslyckande med att säkerställa att folk inte skulle bli dödade, så ligger nu ansvaret hos oss för att se till att det i framtiden inte skickas ut några budskap om stöd till de indonesiska myndigheterna i nuvarande läge. De visar förakt för det internationella samfundets vilja vad gäller befolkningens rätt att leva i fred, befolkningens rätt att inte bli förtryckt, befolkningens rätt att inte dödas av vapen som tillverkas i Väst. Om Kina kommer att leverera vapen till Indonesien rättfärdigar inte detta ett upphävande av vapenembargot av Europeiska unionen. Man kan inte utplåna en orätt genom att begå en ny. Vad vi också bör göra är att protestera mot att Kina faktiskt kanske kommer att leverera vapen. Detta är också oacceptabelt. Kina kommer undan med en handling som är oerhört felaktig och det är dags att vi meddelar landet vår ståndpunkt. En tydlig signal måste skickas till de indonesiska myndigheterna om att vi inte längre kommer att acceptera deras förakt för det internationella samfundets vilja till respekt för de mänskliga rättigheterna och freden.
Herr talman! Jag skulle, precis som de föregående kollegerna, vilja säga att signalerna om förändring i Indonesien är tydliga. Sökandet efter nya vägar, utmärkta av de universella värden som kännetecknar rättsstater, vilket leds av Wahids regering motiverar uppskattning från det internationella samfundet. Jag avstår dock från att bedöma effektiviteten i avsikterna. Det finns fortfarande viktiga frågor som inte är besvarade. Hur kommer Indonesien att hantera frågorna om Aceh, Moluckerna och Papua? Hur kommer man att lösa frågan om Timorflyktingarna som i dag används som bytesvara i de proindonesiska milisernas händer? Vilken ståndpunkt kommer man att inta gentemot brott begångna av indonesiska militärer på Östtimor, där de var ockupationsstyrka, liksom i vissa indonesiska provinser? Vilken roll kommer de indonesiska väpnade styrkorna att ha i framtiden? Kommer de att ha en roll som passar en rättsstat eller kommer de att fortsätta att vara en styrka inom styrkan? I förbindelserna Europeiska unionens och de respektive medlemsstaternas förbindelser med Indonesien är det nu bara meningsfullt att vidhålla rådets beslut av den 16 september och 11 oktober, där restriktioner infördes vilka innefattar ett embargo mot vapenförsäljning.
Herr talman! Sedan han tillsattes officiellt, för drygt en och en halv månad sedan, har president Wahid redan gjort femton besök i utlandet. Först i början av den här veckan besökte den indonesiska statschefen dock en av de olika akuta brandhärdarna i det egna landet. I Ambon var de nationella toppolitikerna dessutom tvungna att ta en omväg för att med ett krigsfartyg kunna nå fram till provinsguvernörens residens. Tydligen reser president Wahid säkrare i utlandet än i den egna övärlden. Ett dåligt tecken! För en sådan overklig situation krävs politisk handlingskraft. Följderna känner vi ju till. Endast i år har redan uppskattningsvis sjuhundra människor dödats på Moluckerna. Till det skall läggas de över tusen offren på Östtimor. Och då har vi inte räknat med de stora oroligheter och den blodsutgjutelse som ägt rum i Atjeh, Sulawesi och Irian Jaya. Tre basåtgärder bör man rimligtvis kunna förvänta sig av den nya indonesiska regeringen: att återställa den allmänna ordningen, att ställa dem vars händer är besudlade med blod inför rätta och straffa dem samt att öppna en politisk dialog med motståndarna. Militärt förtryck av motståndskrafterna leder nämligen endast till en i det närmaste utsiktslös spiral av våld. Den aktuella resolutionen innehåller också en kraftig uppmaning till de indonesiska myndigheterna. Av den anledningen stöder vi den gärna. Under tiden når oss uppgifter om att en av de huvudskyldiga i tragedin i Östtimor, milisledaren Tavares, helt plötsligt väljer att upplösa de mördarligorna och vill börja vandra försoningens väg. Tidpunkten för denna "helomvändning" verkar mycket misstänkt. I dag börjar ju i Japan den internationella givarkonferensen för Östtimor. Det kan väl ändå inte vara så att gårdagens brandskattare kommer att bli morgondagens biståndsmottagare!
Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter! Kommissionen välkomnar verkligen denna debatt och uppskattar också de bidrag som hittills lämnats; dessa bidrag visar att Europeiska unionen är medveten om sitt ansvar för utvecklingen i Indonesien och också i fortsättningen bemödar sig om utvecklingen av en stabil, demokratisk ordning i landet. Det är principen bakom vår politik och däri kommer vi inte att ändra på något. Jag är överens med dem som pekar på att det vid sidan av alla bekymmer också finns klara positiva antydningar i Indonesien, vilka bör stödjas. Den nya regeringen är demokratiskt vald. Vi har intrycket att den engagerar sig för att kunna hantera de brännande problemen. Den anstränger sig för att lösa de regionala oroligheter i Aceh och Irian Jaya, som nämnts här, samt de etniska spänningarna på Moluckerna via en fredlig dialog och genom författningsreformer; jag anser det vara av särskild vikt att det finns en nationell kommission för mänskliga rättigheter som kan ta sig an frågan om mänskliga rättigheter. Från kommissionens synpunkt kan regionala spänningar och krav på ökat självstyre eller på oberoende endast hanteras om man i Indonesien inför en regim och ett system som kan garantera ett klart politiskt ansvar och en öppenhet i statsledningen; det skall även motsvara förväntningarna hos den stora, demokratiskt sinnade majoriteten av befolkningen. Kommissionen är medveten om att väldiga utmaningar är att vänta i Indonesien. I första rummet nämner jag här den nödvändiga reformen av armén, vidare införandet av en stabil och rättsstatlig ordning. Därtill kan också räknas begränsande av korruptionen, en lösning av de sociala problemen i anslutning till den asiatiska ekonomiska krisen och nödvändigheten att åter sätta fart på den illa tilltygade indonesiska ekonomin. Låt mig i detta sammanhang göra ytterligare ett par anmärkningar rörande Östtimor, det gäller närmare bestämt frågan om vapenembargot. Jag tror att återuppbyggnaden i Östtimor ställer det internationella samfundet inför en särskilt stor utmaning. Timor är starkt präglat av den stora omfattningen av skadorna, av våldet och av den speciella politiska situationen. Vi vill och måste därför medverka till en omfattande lösning på denna fråga inom ramen för Förenta nationerna. Till det hör också problemet med hur staten skall återuppbyggas och hur de mänskliga rättigheterna skall kunna säkerställas i denna stat. På den punkten har kommissionen redan engagerat sig och kommer att fortsätta därmed. Stödet till Östtimor är för oss en uppgift med hög prioritet. Det uttrycktes också av min kollega Nielson i Östtimor för några veckor sedan. Kommissionen har fram till nu ställt 33,5 miljoner euro till förfogande för humanitär hjälp och åtgärder för återuppbyggnaden. Kommissionen deltar också i den redan omnämnda givarkonferens som inleds i morgon i Tokyo. Där är det meningen att man skall fatta beslut om ett konkret åtgärdsprogram. Kommissionen skall sörja för att tekniska medarbetare finns på plats i Dili, vilket syftar till ett effektivt genomförande av programmen. Jag tror att den närmaste uppgiften i Östtimor nu består i att på ett effektivt sätt genomföra de behövliga humanitära åtgärderna. Återförandet av flyktingar har påbörjats. Den indonesiska regeringen har försäkrat att processen med frivilligt återvändande inom kort skall vara avslutad. Vi kommer mycket noga att följa detta och - om vi konstaterar några fördröjningar - utöva inflytande på den indonesiska regeringen. Som vi ser det har Förenta nationerna den ledande rollen vid samordningen av alla olika bidragsgivares ansträngningar. Därför bör enligt kommissionens uppfattning samtliga bidragsgivare bedriva ett intimt samarbete med UNTAET. Invånarna i Östtimor bör medverka i alla delar av återuppbyggnads- och utvecklingsprocessen. Enligt kommissionens uppfattning spelar det rådgivande rådet, i vilket olika politiska grupperingar finns företrädda, en viktig roll. Allt taget i beaktande föreligger vissa positiva tecken i Indonesien och Östtimor, men å andra sidan finns det också anledning till oro och bekymmer. Det är ju också förklaringen till att Europaparlamentet anser denna debatt vara nödvändig, och det stämmer väl helt och hållet överens med kommissionens intentioner och överväganden. Ni vet att det spörsmål om vapenembargot som berörts flera gånger här i kammaren ligger helt och hållet inom rådets ansvarsområde. Jag kan därför bara röra mig på gränsen av det jag får. Men jag tror att jag kan säga så mycket som att kommissionen hyser en förhoppning om att de argument som framförts här inte bara kommer att noteras av rådets medlemmar, utan verkligen bli vederbörligen beaktade av dem.
Tack, herr kommissionär! Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i eftermiddag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: B5-0333/1999 av Lucas m.fl., för Verts/ALE-gruppen om Sierra Leone, B5-0340/1999 av Kinnock och Howitt, för PSE-gruppen om fredsprocessen i Sierra Leone, B5-0352/1999 av Thors m.fl., för ELDR-gruppen om fredsprocessen i Sierra Leone, B5-0367/1999 av Ferrer m.fl., för PPE-DEgruppen om situationen i Sierra Leone.
Herr talman! Efter åtta år av avskyvärt inbördeskrig står det inte alls bra till i Sierra Leone. I juli undertecknades visserligen ett fredsavtal i Lomé, men vi måste konstatera att en grupp inspektörer från Förenta nationerna den 22 november kunde fastställa att situationen försämrats avsevärt igen. Terrorn mot civilbefolkningen fortsätter i vissa delar av landet, mördandet, våldtäkterna, barn i fängelser och barn med vapen. Jag kommer här fram till två frågor, herr talman, som vi måste ställa vårt samvete som kommission, herr kommissionär, och som union. Kan vi tillåta att den här vapenhandeln fortsätter? Vi vet att diamanter, närmare bestämt smugglade diamanter, därvid spelar en viktig roll. Kan vi fortsätta blunda för det? För det andra så utlovades att fredsstyrkor från FN skulle sättas in för att upprätthålla fredsavtalet. Är de här truppernas mandat tillräckligt starkt eller borde vi inte brådskande undersöka om det i praktiken innebär något annat än att vi betalar för ett antal legosoldater som befinner sig i säkra områden?
Situationen i Sierra Leone fortsätter att vara extremt instabil. Fredsavtalet erbjöd förbättrade förhållanden för endast ett mycket litet antal i hierarkin inom Revolutionary United Front (RUF). När nu regnen har upphört i Sierra Leone, har den våldsterror som riktas mot den civila befolkningen återupptagits. För att förbättra saker och ting måste vi ändra på regeringens sammansättning och kvalitet. Det är ett land som hade en befolkning som var högutbildad och där rättssäkerheten var stor. Det har förstörts av internationell penningtvätt: Det är lättare att utväxla diamanter än pengar på det internationella planet. Snart kommer det att hållas ytterligare ett allmänt val. Vi bör stödja detta lyft för demokratin. De har förtjänat sin chans att få rösta. Jag uppmanar Europaparlamentet och Europeiska kommissionen att omedelbart avsätta medel till utbildning, grundläggande rättvisa och demokrati.
Herr talman! Efter åtta år - som vi blivit påminda om - av grymt inbördeskrig innebar det fredsavtal som undertecknades den 7 juli i år möjligheten att avsluta denna tragiska period och på ett fredligt och hållbart sätt lösa en konflikt som orsakat befolkningen oerhört lidande. Dock har det hopp detta avtal gav inte uppfyllts och i dag, fem månader senare, måste vi med djup oro och sorg konstatera att rebellernas attacker mot civila, blodbad och våldtäkter i stället för att minska har ökat. Därför vill kristdemokraterna, som alltid trott på dialog och försoning, upprepa vårt allra mest energiska fördömande av de våldsdåd och brott mot de mänskliga rättigheterna som fortfarande begås och beklaga förseningen i fredsprocessens framåtskridande. Men framför allt vill vi uppmana parterna i konflikten att en gång för alla lägga ned vapnen och respektera villkoren i avtalet. Men eftersom ord inte räcker till, och man måste gå till gärningar, begär vi enträget att åtgärder skall vidtas och att resurser tilldelas för att möjliggöra uppfyllandet av avtalet. I synnerhet är det nödvändigt att Förenta nationernas säkerhetsråd beslutar sig för att skicka internationella fredstrupper. Och det är också nödvändigt att tillräckliga medel tilldelas för att kunna genomföra detta avtal, särskilt - vilket redan kommenterats - när det gäller att främja utveckling och utbildning, till alla de åtgärder som i slutändan kan göra det möjligt för befolkningen i Sierra Leone att finna tillbaka till sig själva och leva i fred, frihet och demokrati.
Herr talman! Det som just nu utspelar sig i Sierra Leone tycker jag är ett farligt precedensfall, inte bara för Afrika utan för hela världen. I juli slöts ett fredsavtal mellan regeringen och rebellerna från RUF. Lovvärt, om det inte vore för att det här gäller en av de brutalaste rebellgrupperna i hela världen, utan andra politiska ambitioner än att skaffa sig kontrollen över diamanthandeln. Fredsavtalet innehåller bland annat en total amnesti, även för övergrepp mot civilbefolkningen. I avtalet erbjuds rebellerna flera ministerposter och även det viktiga ordförandeskapet i en kommission med behörighet för drift och export av mineral. Det är en oroväckande signal. En signal om att terror fungerar, att man inte endast ostraffat kan lemlästa och mörda civila utan att det dessutom lönar sig. Att vilken krigsherre som helst kan ta till vapen mot en demokratiskt vald regering och dessutom belönas för det. Fredsavtalet är en pragmatisk lösning för regeringen. President Kabbah har ju inte någon egen armé. Han är helt beroende av den västafrikanska interventionsstyrkan ECOMOG och framför allt av nigerianerna. De har dock nu tillkännagivit att de vill dra sig ur det här blodiga kriget. Det betyder att presidenten nu står med ryggen mot väggen. Därför måste Europeiska unionen i FN yrka för att fredsmakten snabbt sätts in för att göra slut på terrorn. Därför måste det avsättas mer resurser till programmet för avväpning av rebellerna. Slutligen måste vi fortsätta yrka för en form av rättvisa för de tusentals offren för den här terrorrörelsen. Om det inte sker så hotar samma utveckling som i grannlandet Liberia, där befolkningen väljer en krigsherre av rädsla för att han annars griper till vapen igen. Det tycker jag är helt oacceptabelt.
Herr talman! Att kalla de fortsatta grymheterna i Sierra Leone för djuriska vore att förolämpa djuren. Efter åtta år av inbördeskrig verkade man äntligen ha slagit in på vägen mot fred men de fruktansvärda grymheterna, främst mot kvinnor och barn, fortsätter bara. Barnsoldater missbrukas i stor skala för de vuxnas skumma ändamål. Det är omöjligt att stabilisera landet och bygga upp det så länge slakten av civilbefolkningen fortsätter. Europa måste ekonomiskt bidra till DDR-programmets genomförande. Diamantsmugglingen måste angripas på ett effektivt sätt. Det europeiska stödet till återuppbyggnadsprogrammen är också av mycket stor betydelse. Det behövs brådskande en bra mental och fysisk hjälp för offren. För en varaktig fred är det också absolut nödvändigt att de skyldiga straffas och inte utnämns till ministrar. När förs odjuren tillbaka i sin bur?
Herr talman! Som många tidigare talare har sagt, är Sierra Leone det absolut värsta exemplet på vad som händer när ett land använder barnsoldater. I våra finländska tidningar kunde vi för någon vecka sedan läsa om en artonårig flicka som hade tvångsrekryterats, amputerats och våldtagits. Hon såg ingen framtid och inget hopp. För mig är hon en representant för allt det hemska och tvingar oss att tänka efter vad vi kan göra. Dessutom skall vi notera att en tredjedel av de barnsoldater som rekryterades i Sierra Leone är just flickor. Vi skall kräva - jag hoppas att kommissionen också gör det - att presidenten respekterar det avtal som en gång ingicks med Unicef. Det innebär att Unicef skall få arbeta i landet för att rehabilitera barn med psykiska skador. Jag tror att Unicef är den organisation som har den vida största erfarenheten av detta arbete. Jag tror därför att vi i fortsättningen på alla sätt skall ge just denna organisation stöd. Det är nämligen framför allt de psykiska skadorna som barnen lider av och som gör att många av dem vill återgå till de militära krafterna. Det är detta som är ett av de allvarligaste framtidshoten.
Herr talman, mina ärade damer och herrar ledamöter! Också på denna punkt vill jag för kommissionens del välkomna att Europaparlamentet i eftermiddag befattar sig med detta ämne. Jag tror att det är mycket viktigt att vi klargör att kränkningar av de mänskliga rättigheterna av det förskräckliga slag som vi fått bevittna och fortfarande bevittnar i Sierra Leone är något som angår oss européer; det angår oss européer eftersom vi anser att mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet är odelbara storheter som gäller över hela världen; det angår oss också emedan vi inte kan tolerera någon selektiv uppfattning av de mänskliga rättigheterna för det skulle medföra att vi i högre grad tar in våldsdåd i vår närhet än våldsutbrott såsom vi sedan åratal kan bevittna i Sierra Leone. Jag håller med dem som sagt att det endast är ett fåtal konflikter i hela världen som är så barbariska, så bloddrypande och tyvärr också så hopplösa - vad gäller möjligheterna att nå en politisk lösning - som denna konflikt i Sierra Leone. Det fredsavtal som slöts i juli välkomnades på sin tid av Europeiska unionen. Vi har uppmanat samtliga parter att medverka till genomförandet och även förklarat oss själva vara beredda att delta i det. Det har stått klart för oss att det skulle bli mycket svårt. Det har likaledes stått klart att alla förutsättningar för en fungerande, stabil, demokratisk och rättsstatlig ordning i Sierra Leone i grund och botten måste skapas från grunden; villigheten att samarbeta är också klart begränsad. Vi, liksom parlamentet, är därför utomordentligt bekymrade över de senaste överträdelserna av vapenstilleståndet; vi är också bekymrade över att fredsavtalet blott genomförs med ytterst trevande steg, om alls. Trots det måste vi ställa oss frågan vad som kan göras för att hjälpa de plågade offren för denna konflikt. Blotta konstaterandet av de fruktansvärda omständigheter som råder där leder ingenstans. Vi tillhandahåller därför först och främst konkreta hjälpåtgärder för en återinförlivning i samband med programmet för avväpning, demobilisering och återinförlivning. Kommissionen finansierar med sitt rehabiliteringsprogram sedan 1997 återuppbyggnaden av den av kriget raserade sociala och ekonomiska infrastrukturen. Med hjälp av detta program erhåller familjer som skaffar sig fast bostad arbetsplatser och inkomster; det gäller även före detta soldater. För närvarande arbetar man på ett större program i storleksordningen 20 miljoner euro för att stödja återuppbyggnaden och återinförlivningen. Programmet skall ersätta det nuvarande programmet som löper ut i mitten av nästa år. Ytterligare hjälp för återbefolkningen av landsbygdsområden presteras i form av resurser för jordbruket och finansieras med medel ur budgetposten för livsmedel. Också fortsättningsvis kommer det via ECHO att ges humanitär hjälp. Under 1999 erhöll icke-statliga organisationer och FN-organisationer 14 miljoner euro som skall gå till befolkningen, vilken blivit lidande av kriget. I det inkluderas hjälpen för Sierra Leone - för flyktingarna i grannländerna Liberia och Guinea samt som nämnts här hjälpen för de icke-statliga organisationer som ger psykosocialt stöd i flyktinglägren; de har också startat hjälpprogram för demobiliserade barnsoldater och tar sig an det synnerligen hemska problemet med de sargade barnen för att öppna upp ett livsperspektiv för dem. Föredraganden sade just att dessa barn inte har något perspektiv. Jag tycker inte att vi bara skall acceptera läget utan i stället bör vi göra allt som står i vår makt för att möjliggöra ett människovärdigt liv för dessa barn. Jag påminner om att omfånget av den humanitära hjälpen i Sierra Leone inte beror av de medel som står till förfogande, utan av det aktuella säkerhetsläget i landet. För närvarande är hjälporganisationerna starkt begränsade i sitt arbete till följd av den osäkerhet som råder i landets nordliga och östliga provinser. Det kommer denna månad att bero på ankomsten av UNAMSL-styrkor, som är FN:s styrka för Sierra Leone, om det skall bli någon ytterligare fart på avväpningsprocessen och därmed ett förbättrat säkerhetsläge. Det förbereds i kommissionen för närvarande ytterligare hjälp för år 2000. Vi för samtal med Unicef och socialministeriet om ytterligare stöd till de barn som drabbats av kriget, och likaledes gör vi med olika grupper i det civila samhället. Här vill jag uttryckligen framhålla att kommissionen alltid kommer att vara beredd att granska de förslag som kommer från dessa grupper för åtgärder angående mänskliga rättigheter. Kommissionen är likaså beredd att granska finansieringen av den sannings- och försoningskommission som befinner sig i uppbyggnadsfasen med medel ur budgetposten för mänskliga rättigheter och demokrati.
Tack, herr kommissionär! Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen äger rum i eftermiddag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag. Dödsstraff (Virginia, Yemen) B5-0335/1999 av Frassoni, för Verts/ALEgruppen, om den italienska medborgaren Derek Rocco Barnabei som dömts till döden i Virginia, Förenta staterna, B5-0341/1999 av Díez González och andra, för PSEgruppen om dödsdomarna mot de europeiska medborgarna Nabil Nanakli i Yemen och Derek Rocco Barnabei i Virginia, Förenta staterna, B5-0347/1999 av Malmström, för ELDRgruppen om dödsdomarna mot två europeiska medborgare, Rocco Barnabei och Nabil Nanakli, B5-0368/1999 av Gemelli och Grossetête, för PPE-DEgruppen om den italienska medborgaren Derek Rocco Barnabei som dömts till döden i Virginia, Förenta staterna, B5-0369/1999 av García Orcoyen Tormo och Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DEgruppen om dödsdomen mot den spanska medborgaren Nabil Nanakli i Yemen, 1. Rösträtt för kvinnor i Kuwait B5-0342/1999 av Gröner m.fl., för PSEgruppen om rösträtt för kvinnor i Kuwait, B5-0351/1999 av Thors, för ELDRgruppen om Kuwaits parlaments förkastande av lagförslaget om rösträtt för kvinnor av, B5-0370/1999 av Maij-Weggen m.fl. för PPE-DEgruppen om rösträtt för kvinnor i Kuwait, B5-0379/1999 av Evans m.fl., för Verts/ALEgruppen om rösträtt för kvinnor i Kuwait, B5-0383/1999 av Eriksson, för GUE/NGLgruppen om rösträtt för kvinnor i Kuwait, 2. Situationen för kvinnor i Afghanistan B5-0343/1999 av Díez González m.fl., för PSEgruppen om situationen för kvinnor i Afghanistan, B5-0346/1999 av Malmström, för ELDRgruppen om situationen i Afghanistan, B5-0371/1999 av Ferrer m.fl., för PPE-DEgruppen om situationen för kvinnor i Afghanistan, B5-0378/1999 av Jillian Evans m.fl., för Verts/ALEgruppen om situationen för kvinnor i Afghanistan, B5-0384/1999 av Morgantini m.fl., för GUE/NGLgrupen om situationen för kvinnor i Afghanistan, Förhållanden för politiska fångar i Djibouti B5-0348/1999 av Haarder, för ELDRgruppen om förhållanden för politiska fångar i Djibouti, B5-0372/1999 av Bushill-Matthews m.fl., för PPE-DEgruppen om situationen i fängelserna i Djibouti, B5-0385/1999 av Sylla m.fl., för GUE/NGLgruppen om situationen i Djibouti, 3. Fängslandet av ordföranden för Nicaraguas revisionsrätt B5-0375/1999 av Liese m.fl., för PPE-DEgruppen om fängslandet av Agustín Jarquín, ordförande för Nicaraguas revisionsrätt. Dödsstraff (Virginia, Yemen)
Herr talman! Det gläder mig att vi i Europa kan säga att dödsstraffet är avskaffat. Att avskaffa dödsstraffet ingår så att säga i vår kultur. Dessvärre var det inte möjligt att skriva in ett sådant avskaffande under 1999 i FN-stadgan. Alla vet vi att dödsstraffet fortfarande står på dagordningen i Iran, i Turkiet, i Kina, i Yemen. Men särskilt tragiskt menar jag att det faktum är att dödsstraffet fortfarande vidmakthålls i Amerika, landet som försvurit sig åt frihet och mänskliga rättigheter. I detta ögonblick väntar två EU-medborgare på sina dödsstraff - en spanjor i Yemen och en italienare i USA. Den sistnämnda, Barnabei, skall avrättas under år 2000. Barnabei, som tidigare var en fläckfri man, anklagas för att ha bragt en ung kvinna om livet. Det hör såtillvida till mina angelägenheter eftersom han är italiensk medborgare, liksom jag. Inte bara det faktum att det, vilket flera ledande amerikanska rättslärde pekar på, kan vara fråga om ett misstag av rättsväsendet, något som sker ofta, utan också med tanke på att det gäller en EU-medborgare, ber jag kommissionen och naturligtvis också parlamentet att göra allt som står i dess makt för att möjligen få straffet omvandlat till livstids fängelse eller åtminstone uppskjuta det tills vidare.
Herr talman! Ännu en gång skall Europaparlamentet uttala sig mot dödsstraffet, mot det största brottet mot de mänskliga rättigheterna som man fortsätter att begå i världen, många gånger och som vår kollektiva skam, i skydd av lagar stiftade av förtroendevalda. I dag talar vi om domen mot två europeiska medborgare som är dömda till döden. En är spanjor och en italienare. Den första i Yemen och den andra i Förenta staterna, som redan sagts här. När det gäller den spanska medborgaren, Nabil Nanakli, är omständigheterna dessutom sådana att det inte finns tillgång till tillräcklig information om rättegången, om arresteringen och om fångens nuvarande tillstånd, vilket dessutom har mobiliserat hela den muslimska gemenskapen. Vi har härifrån uttalat att det inte finns några rättvisa dödsstraff, att det inte finns någon människa som kan döma en annan människa till döden eller avrätta en annan människa, att det inte finns någon hänvisning till någon lag, någon hänvisning till någon suveränitet, någon stats oberoende, som kan rättfärdiga detta brott mot livet i sig. Försvaret av de mänskliga rättigheterna ligger i vår unions hjärta. Att globalisera respekten för de mänskliga rättigheterna måste vara vårt grundläggande mål. Det jag gör är inte ett humanitärt uttalande - som parlamentet gör ännu en gång. Det är ett politiskt åtagande, det är politik med stora bokstäver, det är utrikespolitik i den Europeiska unionen. Därför vill jag dra uppmärksamheten till punkt 5 i vår resolution som säger att vi upprepar vår begäran till rådet att det i förhandlingar med tredje land - med alla - skall innefatta "avskaffandet av dödsstraffet som en klausul för respekt för de mänskliga rättigheterna". Vi förväntar oss ett svar från rådet som går i denna riktning. Ett svar och också ett politiskt åtagande. Jag har fått en bok som getts ut till högtidlighållandet av Europarådets 50-årsdag. På bokens framsida kan man läsa "Europa, alla under ett tak". Låt oss vara ambitiösa, låt oss utvidga det europeiska taket, låt oss utvidga vår civilisation, låt oss sätta en fras i verket som denna bok lyckligtvis också innehåller. Med Albert Camus ord: "Varken i människors hjärtan eller i samhällets seder kommer det att finnas fred så länge man inte uttalat att dödsstraffet står utanför lagen".
Herr talman! För en kristen är en begäran om ett moratorium om dödsstraffet och dess avskaffande inte bara en plikt eller något som passar sig utan ett etiskt val som innebär respekt för en människa som har felat och som kan och måste bättra sig. Vi är emot all död som vållas av människohand, såsom abort och eutanasi. Denna begäran bortser från skuldbedömningen. Vi begär ett moratorium även om den dömde har erkänt sig skyldig och vi begär det med än större rätt när hans skuld inte är ställd utom rimligt tvivel. Om vi kräver mänskliga villkor i fängelserna på grundval av högtidliga dokument om medborgerliga rättigheter har vi långt större skäl att motsätta oss dödsstraff, och därför förstår vi inte hur länder som anses civiliserade kan behålla barbariska och ociviliserade lagar. Slutligen vill jag understryka att straffet, enligt den moderna uppfattningen inom forskningen om brottsmålsdomars konsekvenser, skall ha en uppfostrande funktion och möjliggöra en rehabilitering av den medborgare som har felat så att han kan återta sin plats i samhället. I enlighet med dessa värderingar upprepar vi med kraft vårt krav på ett moratorium om dödsstraffet för de två medborgare som dömts i Virginia och Yemen.
Herr talman! I dag hänvisar vi inte till någon abstrakt princip utan tar till orda för en ung italiensk-amerikansk 33-åring, Rocco Derek Barnabei, som nu sedan sex år tillbaka lever i dödens famn i ett fängelse i Virginia, med den dagliga mardrömmen att kanske behöva dö för ett brott som han med all sannolikhet inte har begått. Hur många andra befinner sig i samma situation? Hur många andra har som han inte tillräckliga medel för att betala dyra advokater eller analyser som kanske skulle kunna ge dem full upprättelse? Det är vår plikt att oavbrutet manifestera emot dödsstraffet, att fortsätta att med kraft kräva, såsom även påven gjorde i söndags, att åtminstone det moratorium Italien föreslog FN:s medlemsländer skall tillämpas. Låt oss hålla hoppet levande att det tredje millenniet inleds med att detta förslag bifalles. Fram till dess fortsätter vi att arbeta konkret genom att stödja sådana initiativ som det regionen Toscana har tagit för att samla in medel så att Rocco Barnabei kan genomföra ett DNA-test för att bevisa sin oskuld och uppmanar er, herr talman, att göra allt som står i er makt för att framföra parlamentets och EU-institutionernas åsikt till de amerikanska myndigheterna. Rösträtt för kvinnor i Kuwait
Herr talman! Det är verkligen sorgligt att det i slutet av det tjugonde århundradet, ett århundrade som på ett positivt sätt präglats av kvinnornas fredliga uppror, fortfarande finns sådana länder som Kuwait och Afghanistan, där halva befolkningen, kvinnorna, fortfarande saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Det förslag att ge kvinnorna i Kuwait rösträtt och valbarhet som lades fram i slutet av november röstades ner med 32 röster mot 30. Detta är inte bara en kränkning av kvinnornas mänskliga rättigheter och en motbjudande politisk handling, utan paradoxalt nog är det också ett brott mot Kuwaits författning, vars artikel 29 föreskriver att alla medborgare är lika inför lagen, oavsett kön, religion, ras eller etnisk härkomst. Dessutom är Kuwait en av de stater som undertecknat FN:s internationella konvention om undanröjande av alla former av kvinnodiskriminering. Det verkar vara så att inga medlemmar av den lagstiftande församlingen - som naturligtvis alla är män - känner sig bundna vare sig av landets författning eller av lagarna eller av sina internationella förpliktelser eller av den politiska viljeinriktningen hos landets ledning, som lagt fram lagförslaget i denna fråga. Beslutet att avvisa förslaget är djupt antidemokratiskt och vittnar om medeltida kvinnoförakt. Dessutom ger det en tydlig signal om motstånd mot varje försök att modernisera och demokratisera landet. Därför måste Europaparlamentet i dag sända ett kraftfullt budskap om sitt stöd och sin solidaritet med Kuwaits kvinnor, som kämpar för sina grundläggande rättigheter. Vi uppmanar också nationalförsamlingens företrädare att göra alla tänkbara ansträngningar för att frågan skall omprövas och kvinnorna skall få sina rättigheter, så att Kuwaits kvinnor senast vid nästa val år 2003 åtnjuter fullständiga politiska rättigheter: dvs. rösträtt och valbarhet.
Herr talman! I Kuwait erbjuds i dag många möjligheter för duktiga kvinnor. Dr Rasha Al-Sabah, som länge arbetat som statssekreterare med ansvar för frågor om högre utbildning, får kolleger som Dr Fayezah Al-Khorafi, rektor vid University of Kuwait; Hennes höghet Nabila Al-Mulla, som är Kuwaits ambassadör i Österrike; Siham Ruzuqi, biträdande statssekreterare vid oljeministeriet; ytterligare en biträdande statssekreterare: Sarah Duwaisan vid planeringsministeriet; och inom det civila samhället: Shaika Hussah Al-Salim Al-Mubarek Al-Sabah, föreståndare för Dar Al-Athar Al-Islamiya, Kuwaits islamitiska museum. Det är inte förvånande i och med förekomsten av dessa mycket kunniga kvinnor i Kuwait, att Hans majestät prinsen av Kuwait utfärdade ett officiellt dekret den 16 maj 1999, genom vilket kvinnorna i Kuwait gavs rösträtt och rätt att nomineras till parlamentet. Men det är parlamentet som motsatt sig detta. Trots detta skiljer sig parlamentet i Kuwait från de övriga parlamenten i området kring Persiska viken. De 50 parlamentsledamöterna väljs i direkta val, och nomineras eller utnämns inte, vilket är fallet i de andra staterna kring Persiska viken. Parlamentsledamöterna kan fråga ut ministrar i parlamentet när som helst. Denna utfrågning kan gå så hett till att den t.o.m. kan leda till att ministrar avgår. Parlamentet granskar också regeringens årsbudget. Jag tror att det inom en snar framtid kommer att hållas ytterligare en omröstning, kanske inom två eller tre månader, eftersom detta är ett demokratiskt valt parlament. Det är otänkbart det inte någon gång skulle genomföras allmän rösträtt i en demokrati. I egenskap av parlamentariker uppmanar jag därför mina kolleger i parlamentet - här och även i våra nationella parlament - att uppmana de kuwaitiska parlamentarikerna att ge kvinnorna denna rösträtt och rätt att vara valbara i allmänna val. Detta är ett historiskt steg framåt och även ett steg som jag inte tror att de kommer att ångra.
Herr talman! Mitt anförande gäller resolutionen om kvinnors rösträtt i Kuwait, en mycket sorglig situation. Det gäller människans grundläggande rättigheter. Den här rättigheten finns också upptagen i Kuwaits grundlag som det sägs i resolutionen och det är naturligtvis lovvärt att Kuwaits regering och parlamentet börjat genomföra den. Det är bara det att det sker på ett mycket olyckligt sätt. Lagförslaget gick inte igenom av två skäl. Det lämnades inte in på rätt sätt. Emiren gjorde det medan parlamentet hade uppehåll. Ett annat skäl är att väljarna inte står bakom det, ett problem är alltså även väljarna. Emiren lämnade alltså in lagförslaget under sommaruppehållet. Därför röstade de parlamentariker som höll med om innehållet ändå emot förslaget i protest mot förfarandet. Det gällde även de femton ministrar som har rösträtt i parlamentet där. Det andra problem det gäller här är främst de lokala myndighetsutövarna. De är alla män och de känner inte alls för att kvinnor skall utgöra en del av det lokala myndighetsutövandet. Därför röstade många av parlamentsledamöterna emot av rädsla för sina egna väljare - det finns ingen partistruktur där utan endast direktval av enskilda personer - och av rädsla för sin egen ställning. Det är anledningen till mitt yrkande, herr talman! Om det i punkt 4 i resolutionen skrivs in att en delegation skall resa till Kuwait bör också problemet med de lokala myndigheterna diskuteras tillsammans med procedurfrågan. Det är ju ovanligt slarvigt om ett så viktigt lagförslag inte går igenom på grund av ett procedurfel. Jag vore glad om den här resolutionen röstas igenom.
Herr talman! Varje gång vi i detta parlament hör talas om förnekande av de mänskliga rättigheterna, t.ex. rösträtt eller rätten att vara valbar i allmänna val, bör detta stärka vår egen beslutsamhet att främja och förbättra demokratin i alla delar av världen. Så även om omröstningen i Kuwaits nationalförsamling den 30 november som innebar att just dessa rättigheter förnekades kvinnorna i Kuwait var en stor besvikelse, inger det ett visst hopp för framtiden. Den obetydliga skillnaden i röstetalet i november har stärkt beslutsamheten hos de kvinnor och män i Kuwait som arbetar för denna ändring i lagstiftningen. De har försäkrat att de inte kommer att ge upp kampen. De har fastställt de allmänna valen år 2003 som sitt mål då det för första gången skall bli rösträtt för kvinnor i Kuwait. De kommer att lägga fram ett lagförslag om kvinnors rättigheter varje år i nationalförsamlingen, ända fram till dess de lyckas genomföra sitt mål. Samtidigt som vi fördömer beslutet som fattades av den kuwaitiska nationalförsamlingen den 30 november, är det också viktigt att vi använder våra mandat som parlamentariker för att uppmuntra och stödja de som vill se en förändring. Det är trots allt inte så länge sedan som kvinnor i många länder som nu är medlemmar i Europeiska unionen kämpade och protesterade i åratal för att erhålla rösträtt och rätten att vara valbar i allmänna val. Det var denna kamp som resulterade i dessa förändringar. I Förenade kungariket, t.ex., startade rösträttsrörelsen 1860. Det var inte förrän 1918 som vissa kvinnor - inte alla - fick rösträtt. Det var inte förrän 1928 som alla kvinnor i Förenade kungariket fick rösträtt. Så vi har gått igenom denna kamp förut i andra länder. Om vi ser på det internationella planet hade kvinnor år 1990 rösträtt i nästan alla länder där männen också hade rösträtt. Endast Kuwait utvidgade rösträtten till att omfatta män, men inte kvinnor. Samtidigt som det är svårt för de flesta av oss att överhuvudtaget förstå denna typ av system, har vi ett ansvar inför de personer som arbetar där att stödja dem på alla sätt vi kan. Situationen för kvinnor i Afghanistan
Herr talman! Jag vill tacka övriga grupper i parlamentet för ert stöd och era bidrag till detta initiativ till förmån för kvinnorna i Afghanistan. Jag tror att alla känner till deras situation och därför stött detta initiativ. Genom att försvara deras rättigheter försvarar vi också våra egna. Den resolution vi diskuterar i dag måste vara ännu ett bidrag till att få ett slut på kvinnornas situation i ett land, Afghanistan, där talibanernas regim med sin despotism också sår terror bland befolkningen och internationell oro. Den offentliga avrättningen av Zaarmeena, tvånget att bära burka, förnekandet av rätten till hälsovård och utbildning för kvinnor är bara några exempel på de uppenbara brotten mot mänskliga rättigheter som begås i detta land. Allvarliga överträdelser av kvinnors rättigheter som begås varje dag under en regerings immunitet. En regering som borgar för och uppmuntrar gärningar av förtryck och tortyr mot kvinnorna. Detta parlament, Europaparlamentet, har en moralisk plikt att uttrycka sin solidaritet med de afghanska kvinnorna, att begära att FN skall agera mer aktivt, att begära att medlemsstaterna skall fortsätta att inte erkänna talibanernas regim tills dess att denna går med på att respektera de mänskliga rättigheterna och sätter stopp för diskrimineringen av kvinnor. Och antagandet av denna resolution kan vara en del - även om en liten sådan - för att ta ett steg i denna riktning. Vi kvinnor utgör för närvarande 52 % av världens befolkning och trots det är vi en av de grupper som mest lider av utanförskap och diskriminering. De afghanska kvinnornas fall tjänar till att visualisera problemet med bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna som sker varje dag i planetens alla hörn och också i Europa. Vi känner till handeln med vita kvinnor, morden, misshandeln, m.m. Vi kanske inte kan göra så mycket härifrån, men det är vår plikt att trycka på FN och våra stater.
Jag vill göra ett uttalande om kvinnorna i Afghanistan. Vid en tidpunkt då julen närmar sig ger detta en möjlighet - bland de många överträdelser av de mänskliga rättigheterna som sker i världen - för muslimer och kristna att tillsammans möta de onda krafterna. Både islam och kristendomen stöder kvinnors rättigheter, och de överträdelser mot kvinnors mänskliga rättigheter som sker i Afghanistan, och som skett under så lång tid, strider mot den muslimska etiken. Ingen äkta muslim i världen kommer att stödja den behandling av kvinnor som utmätts av de bestialiska afghanska sadisterna och bödlarna. Det är en oförståelig situation, men den innebär att vi kan förena oss och rikta våra gemensamma krafter mot det talibanska samhället och befria dessa stackars kvinnor. Varför har vi inte agerat kraftfullare? Jag skäms över detta. Jag uppmanar oss alla att intervenera i Afghanistan tillsammans med muslimer, kristna, judar och hela världen. Vi får inte tveka under det nya årtusendet: Befria dessa stackars kvinnor nu!
Herr talman! Vi lever i en tid fylld av kontraster och motsägelser. Medan man i den Europeiska unionen erkänner kvinnors alla rättigheter nekas de i vissa länder t.o.m. rätten att vara, att existera. I morse talade en kollega om det faktum att de tre institutioner i den Europeiska unionen som ansvarar för att underteckna budgeten leds av kvinnor och i detta såg en bild av vad som skulle kunna känneteckna det tredje årtusendet när det gäller en konsolidering av lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor. Samtidigt ser vi i Afghanistan hur den talibanska regimen inte bara förnekar kvinnorna - miljoner kvinnor - att utöva sina mest grundläggande rättigheter, som rätten till utbildning, hälsovård eller att utöva ett yrke. Denna regim inte bara utövar våld mot dem bara för det enkla faktum att de är kvinnor utan den förnekar dem också, genom att förneka dem dessa rättigheter, friheten att leva sina egna liv, de förnekas sin ställning som människor. Europaparlamentet, som alltid uppmärksammat frågan om de mänskliga rättigheterna, kan inte låta bli att agera inför det som är den största överträdelsen av dessa rättigheter. Dvs. den systematiska diskrimineringen och våldet som drabbar kvinnor i dag i Afghanistan och som den offentliga avrättningen av Zaarmeena bara är ett tragiskt exempel på. Därför vill vi ännu en gång med all kraft fördöma den talibanska regimen. Vi vill av världssamfundet, särskilt Förenta nationerna men också Europeiska unionen och dess medlemsstater, kräva att de agerar med alla till buds stående medel för att få ett slut på den extrema diskriminering som afghanska kvinnor lider av. Och vi vill framför allt sända vårt vittnesmål om vår solidaritet med kvinnorna i Afghanistan, och vårt åtagande att fortsätta arbetet med dem för att de skall få tillbaka sitt egenvärde som människor.
Herr talman! Jag instämmer i de två föregående talarnas åsikter och välkomnar helt och fullt detta förslag genom vilket vi fördömer det motbjudande sätt på vilket den talibanska regimen i Afghanistan bryter mot de mänskliga rättigheterna, i synnerhet förföljelsen av afghanska kvinnor i religionens och kulturens namn. Det är kvinnorna som fått ta emot stöten under de tragiska krigsåren i Afghanistan. De har fallit offer för en mängd olika överträdelser av de mänskliga rättigheterna: Våldtäkt, sexuella övergrepp, ofrivilliga äktenskap och prostitution. Dessa hotelser som riktas mot kvinnor har använts som ett medel för att vanära och avhumanisera hela samhällen. Sedan den talibanska regimen tog över 1996 har de afghanska kvinnornas börda blivit allt större. En barbarisk samhällsetik har införts, vilken grundas på hotelser, förödmjukelse och ett tvångsvälde som förtrycker den kvinnliga befolkningen som fråntagits alla sina grundläggande mänskliga rättigheter. För de afghanska kvinnorna existerar helt enkelt inte åsiktsfrihet, tillträde till en fri arbetsmarknad, rätten att delta i kurser om hälso- och familjeplanering, tillträde till olika utbildningar - alla de saker som vi är så bekanta med. Trots detta var det inte förrän den 15 oktober i år som Europeiska rådet vidtog åtgärder om ett handelsembargo och en frysning av ekonomiska medel till talibanerna. Detta var inte ett resultat av den apartheidliknande politik gentemot kvinnor som fördes av regimen, utan ett resultat av talibanernas skydd av herr bin Laden. Jag anser i vilket fall att denna åtgärd bör upprätthållas fram till dess det blir ett slut på den oacceptabla diskrimineringen av kvinnor i Afghanistan. Den första talaren formulerade saken mycket bra genom att säga att denna resolution kan spela en viss roll i denna process. Det kanske blir en mindre roll, men vi har utan tvekan ett ansvar som parlament att spela en viss roll under den strävan som pågår för att stoppa denna regim och dess omänskliga politik.
Herr talman! En enastående afghansk 21-årig kvinna som såsom genom ett mirakel undsluppit talibanernas omänsklighet och i dag är flykting tillsammans med hundratusentals andra kvinnor sade till mig i Islamabad: "Nu sitter du i Europaparlamentet, tala om oss! Här, ta den här, detta är min burka. Visa upp den, visa symbolen och den verklighet vi lever i för världen, vår existens som förnekas och fängslas, våra kroppar som skändas, dödas och stenas." Det är därför jag i dag när jag talar i detta parlament för ett kort ögonblick kommer att ikläda mig burka. Det är en gest till förmån för alla dödade, våldtagna, förnekade kvinnor i Afghanistan och i världen. (Applåder) Kvinnornas rättigheter kränks varje sekund i Afghanistan. Kvinnorna i Afghanistan och deras motståndskamp behöver vår solidaritet och vårt engagemang. Därför kräver vi att parlamentet, rådet, kommissionen och Förenta nationerna inte erkänner talibanregimen och verkar för en handlingsplan till förmån för de icke-statliga organisationer som verkar i Afghanistan och arbetar för de afghanska kvinnornas grundläggande friheter och för ekonomisk och social emancipation och till förmån för de icke-statliga organisationer som hjälper de afghanska kvinnor som har flytt. Men vi måste göra någonting annat tillsammans: bevilja asyl och bistånd till de kvinnor som tvingas fly från Afghanistan. (Applåder)
Herr ordförande! Varför skall vi ta upp kvinnornas situation i Afghanistan inom ramen för debatten om aktuella och brådskande ämnen av större vikt? Därför att - och jag citerar en av de modiga kvinnor som gör motstånd och skriker för att berätta för världen om det avskyvärda - "diskrimineringen av kvinnor har blivit ett banalt problem i dagens värld, men vad kvinnorna nu genomlever i Afghanistan är unikt och saknar tidigare motstycke". Därför är det mer än brådskande! Det har varit brådskande sedan 1996. Terror och fanatism har härjat i landet sedan talibanerna tog makten. Kvinnorna är deras svarta får och hatet de ådrar sig är omänskligt i sin våldsamhet. De är underkastade de fulla effekterna av ett könssegregerande system, som även omfattar små flickor. Kvinnor har ingen yttrandefrihet, inte rätt till hälsovård, inte rätt att arbeta. De måste dölja sig från topp till tå, vilket är detsamma som att leva i ett vandrande fängelse. De misshandlas på gatan, enbart för att de inte har dolt sitt ansikte och hår ordentligt. Utöver den fysiska misshandeln tyder allt på att så gott som alla kvinnor i Afghanistan lider under psykisk press som yttrar sig i depressioner och självmord. Och situationen blir bara värre eftersom flickor över nio år inte får gå i skola. De direkta konsekvenserna för alla barn är dramatiska. Ett av fem barn dör före fem års ålder. Dessa levnadsvillkor är så mycket mer oacceptabla som de afghanska kvinnorna tidigare deltog i det offentliga livet, som studenter, utövare av fria yrken, tjänstemän och rentav parlamentariker. Denna behandling är omöjlig att ens föreställa sig för en människa och är varken ett religiöst problem eller en fråga om kulturella traditioner, som somliga vill få det till. Det är ett barbariskt system som håller kvinnorna fångna i en ställning som lägre stående varelser. Detta apartheidsystem kräver att vi reagerar. Vi måste hejda dessa makthungriga fanatiker som i hemlighet får stöd av den pakistanska regimen och dess korantrogna skolor, men tyvärr också av de amerikanska myndigheterna. Flera kvinnoorganisationer har länge vädjat till alla länder att de skall öka trycket på talibanerna. FN och Europeiska unionen ställer med all rätt respekten för de mänskliga rättigheterna som villkor för sitt stöd. I enlighet med vår resolution, som jag tillsammans med Morgantini ber er att med bred majoritet rösta igenom, uppmanar jag rådet att så länge könsdiskrimineringen består inte erkänna någon regim i Afghanistan och att reagera kraftigare, åtminstone lika kraftigt som när det gäller bin Laden. Dessutom finns frivilligorganisationer på plats i delar av landet. De måste stöttas, en verklig handlingsplan måste utarbetas för att stödja deras arbete. Vidare måste vi hjälpa afghanska kvinnor i Europa, där de organiserar sig. De måste få vårt stöd och vår hjälp. (Applåder) Förhållanden för politiska fångar i Djibouti:
Herr talman! Djibouti har en befolkning på en halv miljon och i denna ingår två muslimska stammar, Issas och Afars. Djiboutis nationella tillgångar består av dess hamn och dess strategiska läge på Afrikas horn. Västmakterna, inklusive Frankrike, utnyttjar landets strategiska läge. Etiopien utnyttjar landets hamn. Fångat i konflikten mellan Afars och Issas och problemen i grannländerna - och i och med önskemålen och den strategiska politiken hos länder som utnyttjar landets strategiska läge - är det fast i en situation där det råder stor fattigdom och, naturligtvis, icke-demokrati. Dagens ledare i Djibouti gör saker som vi fullständigt avskyr. Afars ledare är fängslad, utan rättegång, och hans anhängare lever under avskyvärda förhållanden. Han håller på att bli blind. Det råder sådana förhållanden i Djibouti i dag, att vi tveklöst måste omvärdera vår politik, eftersom den är en del av Lomé; landet erhåller bistånd från EU och ett av våra medlemsländer, Frankrike, är mycket strategiskt placerat och har ett avsevärt inflytande i Djibouti. Denna form av diktatur, denna form av terror mot civila och missbruk av resurser genom onödiga utgifter för vapen i ett land av denna storlek är fullständigt oförsvarligt. Det borde vara mer som Afrikas Singapore eller Hong Kong. Det borde i själva verket vara en mycket blomstrande plats. Jag hoppas alltså att ni kommer att stödja denna resolution genom vilken vi fördömer de avskyvärda förhållanden som råder för fångar och civila i Djibouti.
Herr talman, kära kolleger! Vi var alla djupt rörda när vi igår gav Sacharovpriset till Gusmao, som hålls fängslad av diktaturen i Djakarta. Genom honom hedrar Sacharovpriset alla de män och kvinnor över hela världen som kämpar för mer rättvisa, demokrati och frihet. Därför skulle jag vara tacksam om ni lade en alldeles särskild vikt vid kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Djibouti och framför allt vid situationen för de politiska fångarna. Särskilt som det har framgått att många av unionens länder upprätthåller mycket nära förbindelser med Djibouti. I går protesterade ett antal organisationer i Frankrike kraftigt när Frankrike återigen stod i beredskap att bevilja detta land nya stöd. Man bör veta att merparten av landets egna budgettillgångar sedan nio år tillbaka används för att finansiera inbördeskriget. Löner och pensioner har inte betalats ut på sju månader. Trots parlamentets tidigare resolutioner, med stöd av rapporten från La Fédération internationale des droits de l'homme (den internationella sammanslutningen för mänskliga rättigheter) som bekräftar de politiska fångarnas osäkra villkor i fängelset, är övergrepp, förödmjukande behandling och kränkningar av personers fysiska integritet vardagsmat i Djiboutis fängelser, i synnerhet i Gabode. I detta fängelse hade fyrtiofem hungerstrejkande inte tillgång till läkarvård i maj i år. En del av dem dog. Fångarnas familjer utsätts för ständiga påtryckningar och hot, kvinnor har våldtagits och torterats. Armé och polis genomför militära operationer i distrikten Tadjoura och Obock och utsätter befolkningen i norra delen av landet för en självmordsartad livsmedelsblockad. Jag erinrar om att Djibouti har undertecknat Lomékonventionen, i vars femte artikel det föreskrivs att utvecklingsstöd är avhängigt respekten för de mänskliga rättigheterna. Och i dag tror jag att detta mycket direkt är kopplat till åsikts- och yttrandefrihet, rättvisa och opartiska rättegångar, fångars tillgång till elementär vård och kravet att flyktingar och tvångsförflyttade skall få återvända till sin ursprungsregion. Jag anser att rådet och kommissionen bör göra vad som står i deras makt för att Djibouti skall följa de konventioner som landet har anslutit sig till. Jag anser också att det krävs att en politisk och fredlig lösning hittas så snart som möjligt. Jag skall bara avsluta med att säga att det är viktigt att vårt ordförandeskap överlämnar denna resolution till rådet, kommissionen och AVS-EU:s gemensamma församling. Kära kolleger! Detta århundrade inleddes med första världskriget och avslutades med de skrämmande bilderna från den etniska rensningen i före detta Jugoslavien och Rwanda. Jag hyser en stark önskan om att vi i dag skall vara kompromisslösa mot alla dagliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, eftersom det är dessa fega handlingar som resulterar i folkmord.
Herr talman, kära kolleger! Situationen vad beträffar de mänskliga rättigheterna i Djibouti oroar oss särskilt. De politiska fångarna hålls fängslade under oroväckande förhållanden - ihopträngda i trånga celler, isolerade utan hygien och läkarvård. Vid flera tillfällen har det kommit larm om tuberkolosepidemier. Två fångar har redan dött eftersom de inte har fått vård. De politiska fångarna har påbörjat en hungerstrejk för att protestera mot förhållandena i fängelset, för att kräva tillgång till läkarvård samt att de skall friges i brist på en opartisk rättegång. Jag vill påminna om att merparten av fångarna har häktats utan någon förundersökning. Bland dessa sjuka fångar finns Mohamed Kadamiousouf som i Europa företräder fronten för återupprättande av enhet och demokrati. Han utlämnades illegalt från Etiopien 1997 och riskerar i brist på läkarvård att förlora synen. Eftersom respekten för de mänskliga rättigheterna utgör ett väsentligt inslag i samarbetet och utvecklingen mellan Europeiska unionen och republiken Djibouti, kräver vi i enlighet med dessa principer att alla politiska fångar friges, att alla häktade ges tillgång till läkarvård - och framför allt Mohamed Kadamiousouf som hotas av blindhet ges akut läkarvård - att yttrandefrihet och politisk pluralism, som är nödvändiga i varje demokrati, garanteras samt att förtrycket av oppositionella upphör. Vi kräver slutligen att kommissionen använder alla tillgängliga medel för att de mänskliga rättigheterna skall respekteras i Djibouti.
Herr talman! Jag är mycket upprörd över förhållandena för de politiska fångarna i Djibouti, men jag är lika upprörd över de franska ledarnas skenhelighet. Dessa skulle om de ville omedelbart kunna få slut på Djiboutiregimens maktfullkomlighet och övergrepp. Alla vet ju att regimen i Djibouti hålls under armarna av den franska staten. Utan det ekonomiska stödet från Paris och utan en av den franska arméns viktigaste utlandsbaser skulle regimen därnere inte klara sig en månad. Den franska statens ledare talar - för övrigt oavsett politisk beteckning - vitt och brett om mänskliga rättigheter i Paris, men stöder i Afrika eller Asien regimer som trampar på de mest grundläggande rättigheter och friheter. Att enbart kritisera Djiboutiregeringen är i bästa fall att dölja den franska regeringens ansvar, men i själva verket detsamma som att sanktionera en politik till stöd för en auktoritär förtryckarregim. Vi kan endast ställa oss bakom protester mot fångarnas förhållandena i Djibouti om det i klartext sägs att även om fångvaktarna finns därnere, så står de verkligt ansvariga att finna i några av våra officiella palats i Republiken Frankrike. Kvarhållande av revisionsrättens ordförande i Nicaragua:
Herr talman, högt ärade herr kommissionär Verheugen, mina damer och herrar! Anhållandet av ordföranden för revisionsrätten i Nicaragua Agustín Jarquín, samt de institutionella förändringar vilka inte kan tolkas på annat sätt än som en försvagning av revisionsrätten, fyller oss med stor oro. Därmed är vi ense med medlemsstaternas företrädare i rådet och även, om jag ser rätt herr kommissionär Verheugen, med Europeiska kommissionen. Vi har nyligen tvingats erfara att Nicaraguas ambassadör i Bryssel har avgått, eftersom han på grund av de händelser som inträffat under de senaste veckorna inte längre tycker sig kunna företräda regeringen i Nicaragua. Agustín Jarquín är en uttalad demokrat och han har utfört sitt arbete som ordförande för revisionsrätten mycket effektivt och självständigt. Den åsikten delar inte bara de av oss som känner honom personligen, utan även hans kolleger i revisionsrätterna i Centralamerikas och Karibiens stater, vilka har valt honom till ordförande för organisationen OCCEF. Även företrädare för Internationella valutafonden och Interamerikanska utvecklingsbanken har uttalat sig i liknande ordalag om honom. Men uppenbarligen var hans arbete så effektivt att det inte passade vissa medlemmar i Nicaraguas nuvarande och förra regering. De senaste månaderna har man från regeringshåll företagit en systematisk försvagning av revisionsrätten. Försvagningen kulminerade i en överenskommelse som regeringen slutit med ett före detta regeringsparti. Överenskommelsen leder till att tjänsten ordförande för revisionsrätten avskaffas och att ett partipolitiskt styrt organ inrättas. Den 10 november i år anhölls så den dittillsvarande ordföranden Agustín Jarquín på grund av tilldragelser som enligt vår uppfattning under inga omständigheter kan rättfärdiga ett anhållande. Europeiska unionen och särskilt Europaparlamentet kan ej acceptera att revisionsrätten systematiskt försvagas. Vi i Europaparlamentet har tvingat Europeiska kommissionen att vika, eftersom kommissionen inte var kapabel att ta udden ur förebråelserna att den förvaltat de medel som bl.a. revisionsrätten uppburit i Europa på ett ineffektivt sätt. Föreställ er, mina damer och herrar, vad som skulle ha hänt om vår ordförande för revisionsrätten eller en annan exponerad företrädare för någon kontrollmyndighet hade kastats i fängelse på genomskinliga grunder. Jag tror att uppståndelsen hade blivit enorm. Som vi hör behöver vi för tillfället inte oroa oss för Jarquíns hälsa, men vi kommer ändå att noga följa och se att han behandlas väl; det finns vissa rapporter som oroar oss; enligt dem skulle hans familj, särskilt hans dotter, har blivit utsatt för fysiskt våld. Jag ber kommissionen att likaså följa skeendet mycket noga. Nu vänder jag mig på spanska till Nicaraguas president dr Arnoldo Alemán. Herr president i Nicaragua. Vi skulle vilja hjälpa ert folk. Det nicaraguanska folket som har genomlidit så många naturkatastrofer behöver hjälp brådskande, men ett samarbete mellan den Europeiska unionen och Nicaraguas regering kan endast bli möjligt om man respekterar de grundläggande demokratiska reglerna och de mänskliga rättigheterna och om administrationen av fonderna garanteras i enlighet med lagarna. För detta behövs en stark och oberoende Contraloría General, som ni kallar revisionsrätten. Herr president. Om ni oroar er för ert folks välbefinnande sluta då upp med att systematiskt försvaga Contraloría General och dess ledamöter och upphäv beslutet att ta bort platsen som Contralor General, den s.k. "Pakten". Tack så mycket, mina damer och herrar! (Applåder)
Herr talman! Den liberala gruppen tvekade länge om att ta upp den här resolutionen som brådskande. Problematiken kring den nicaraguanska regeringens behandling av ordföranden för Nicaraguas revisionsrätt, Agustin Jarquín, har ju varit aktuell i över ett år nu. Det är naturligtvis ett allvarligt ärende som förtjänar en seriös diskussion men för vår del bör det ske i behörigt utskott och inte på detta hastiga sätt. Det är ett politiskt ärende. Frågan är ju: hade revisionsrätten politiska motiv när den beskyllde den demokratiskt valda regeringen för korruption? Det skulle kunna vara sant. Agustin Jarquín, som nu är arresterad, är ju en möjlig presidentkandidat. Sedan har vi den andra frågan. Är den nicaraguanska regeringen korrumperad som Jarquín påstår? Även det skulle kunna vara sant, det finns ju nämligen flera som säger att Jarquín är en omutlig person. Det är inte vår sak att göra ett partipolitiskt val i Nicaragua. Herr talman! Ärendet ligger nu där det skall ligga, nämligen hos domstolen i Nicaragua och bör därför inte ligga där det inte hör hemma, nämligen här i parlamentet.
Herr talman! Som medlem i Gruppen De gröna/Fria europeiska alliansen och som baskisk ledamot bör jag till att börja med säga att den Europeiska unionen, på diplomatisk väg, redan vände sig till Nicaraguas regering den 18 november för att finna en snabb lösning på denna fråga vi i dag diskuterar och för att få ett snabbt slut på hindren för republiken Nicaraguas Contraloría General och också för att mycket kategoriskt säga er att om den inte är öppen kan den mista medlen från den Europeiska unionen. Man kan naturligtvis ifrågasätta de medel Jarquín har använt för att nå en helt lagenlig utgång, som att undersöka den galopperande korruptionen i Nicaragua, en korruption som når upp till den allra högsta domarkåren och som t.ex. med nästan 1000 multiplicerat republikens presidents tillgångar. Men det som absolut inte går att ifrågasätta för varje opartisk observatör är att det man försökt göra är just att undvika undersökningen av korruptionen - sandinisterna har dessutom blundat för brotten - och att göra sig av med den som skulle bli oppositionens ledare i Nicaragua. Jag hoppas att Europeiska unionen ger sig i kast med frågan, vilket är önskvärt.
Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter! Denna debatt om mänskliga rättigheter visar återigen nödvändigheten av att vi i Europeiska unionen behåller uppmärksamheten på dessa frågor. Alla de enskilda fall som har diskuterats här i eftermiddag pekar på fundamentala kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I fallet dödsstraff i USA och Yemen handlar det om den helt grundläggande rätten till liv. I fallet med kvinnodiskriminering i Kuwait och Afghanistan handlar det om rätten till medborgerlig jämlikhet. I fallet Djibouti handlar det om rätten till yttrandefrihet och frihet att verka politiskt. I fallet Nicaragua - där jag har en annan uppfattning än vissa andra som uttalat sig här i kammaren - handlar det helt klart om rättsstaten som sådan och om att man i en rättsstat måste få skydd för godtyckliga ingripanden från den högsta statsmakten. Beträffande de enskilda punkterna vill jag, med tanke på den knappa tiden, göra några få kommentarer för att klargöra kommissionens syn. Vad gäller dödsstraffet är vi ju alla överens om att dödsstraffet inte är förenligt med våra europeiska normer. Dödsstraffet måste fördömas å det skarpaste. Verkställandet av dödsstraffet är en omänsklig akt som inte kan ha någon plats i ett civiliserat samhälle. Vi vet alltså hur vi skall bedöma när man i vissa länder uttalar eller till och med verkställer dödsstraff. I varje enskilt fall måste det genomföras en prövning av vad vi kan göra för att eventuellt kunna förhindra att dödsstraffet faktiskt utdöms eller verkställs. Detta sker också i de fall som tagits upp här. Europeiska unionen har satt upp klara regler för hur den skall gå till väga i fall då inte ens grundnormerna uppfylls. I sådana fall måste Europeiska unionen intervenera. Jag vill peka på två av dessa miniminormer, nämligen utdömande av dödsstraffet mot personer som vid tidpunkten för gärningens begående var under 18 år gamla samt utdömande av dödsstraffet mot mentalt handikappade människor. Låt mig när det gäller ämnet kvinnor i Kuwait kort säga att kommissionen liksom ledamöterna i Europaparlamentet känner stor besvikelse över resultatet av omröstningen i Kuwait den 30 november. Ändå måste man säga, vilket också gjorts här, att Kuwait med sitt direktvalda parlament likväl är ett av de länder som är mest demokratiska i området kring Persiska viken. Det ändrar dock ingenting i det faktum att röstresultatet står strider mot avtalet med Förenta nationerna om att undanröja all slags diskriminering; det strider också mot det internationella avtalet om medborgerliga och politiska rättigheter. Båda avtalen har undertecknats av Kuwait. Kommissionen är mycket bekymrad över att Kuwait ej uppfyller detta på internationell nivå ratificerade avtal. Man måste säga att utvecklingen väcker särskilt stor häpnad med tanke på det faktum att emiren av Kuwait, statsöverhuvudet, i ett modigt beslut som välkomnats också av EU har föreslagit att kvinnorna får en garanterad rösträtt och valbarhetsrätt. Här har vi således det sällsynta fallet att ett auktoritärt statsöverhuvud är mer framstegsvänligt än den valda folkrepresentationen. Europeiska unionen kommer att utnyttja de möjligheter som finns för att medverka till verkliga framsteg i Kuwait i denna fråga. Vad beträffar Afghanistan ligger vår uppfattning fast sedan länge. Europeiska unionen har bestämt sin ståndpunkt gällande Afghanistan i en gemensam ståndpunkt från den 25 januari 1999; därmed har man helt otvetydigt och klart sagt att vi kräver att de mänskliga rättigheterna respekteras i Afghanistan och att vi i synnerhet ställer oss bakom de afghanistanska kvinnornas rättigheter. Denna gemensamma ståndpunkt har framförts till samtliga politiska grupperingar i Afghanistan. Europeiska unionen har hela tiden konsekvent upprepat sitt avvisande av talibanrörelsens könspolitik. Man måste verkligen säga att den mest beklagliga aspekten med talibanregimen är sättet att behandla kvinnor. Inte bara är möjligheten att utbilda sig stängd för hela den kvinnliga delen av befolkningen, utan därutöver får kvinnor inte heller utöva något självständigt arbete. I alla kontakter vi har kunnat ta med talibanerna - och de kontakterna är som ni vet högst begränsade - har vi aldrig lämnat det minsta tvivel på att vi fördömer detta agerande. Det kommer vi att fortsätta med framöver. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Djibouti följer kommissionen med stor uppmärksamhet och oro. Kommissionen kan konstatera att de medborgerliga fri- och rättigheterna för motståndarna till den sittande regeringen i Djibouti ständigt kränks. Kommissionen kommer fortsättningsvis så långt möjligt att hos landets myndigheter verka för att fångarnas medborgerliga fri- och rättigheter respekteras. I kontakterna med landets myndigheter har vi gång på gång givit uttryck för vår ståndpunkt gällande respekten för medborgerliga fri- och rättigheter för människorna. Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av de väsentliga beståndsdelarna för vårt samarbete med Djibouti inom ramen för Lomé-avtalet. Regeringen i Djibouti skall veta att det får sina konsekvenser om man som undertecknare av Loméavtalet inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Samarbetet mellan Europeiska unionen och Djibouti kan inte förbli opåverkat därav. Därför kommer vi att stödja alla initiativ syftande till att förmå regeringen i Djibouti att ändra sin hållning så att den överensstämmer med respekten för de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Min sista punkt gäller Nicaragua. Med stor oro har kommissionen följt händelseutvecklingen som ledde till fasttagandet och anhållandet av generalrevisorn i Nicaragua Jarquín. Vi har anslutit oss till det initiativ i denna fråga som togs av Europeiska unionens trojka den 18 november. Till diskussionen som har förts här i kammaren och vars politiska bakgrund jag naturligtvis förstår vill jag klart säga att till och med om revisionsrättens ordförandens åtgärder skulle ha varit politiskt motiverade det ingalunda kan vara någon anledning att kasta honom i fängelse. Därom torde det väl för närvarande råda enighet i detta fall. Oron i detta fall hänför sig ju till att en politisk konflikt - vare sig denna är berättigad eller ej, vilketdera vill jag ej säga - besvaras med att landets högsta makt kastar den som skall kontrollera landet i fängelse. Europaparlamentet bör enligt kommissionens uppfattning inte tiga om det. Jag vill peka på att Europeiska unionen sedan åratal är en bidragsgivare av hjälp som ej behöver återbetalas till Centralamerika i allmänhet och Nicaragua i synnerhet. På basis av nygestaltningen av samarbetet mellan EU och Centralamerika som vidtogs på sammanträdet i San José i Florens 1996 och i det 1999 utfärdade strategimeddelandet för samarbete mellan EU och Nicaragua måste jag peka på att Europeiska unionen koncentrerar sig föredömligt i utvecklingssamarbetet med Nicaragua på att stärka rättsstaten och stödja en rättvis socialpolitik. För att detta samarbete skall kunna utveckla sin fulla kraft och målen uppnås måste man under uppfyllande av de demokratiska spelreglerna komma överens om vissa gemensamma värden; till dem hör respekten för oberoende institutioner så som det anges i författningen. Kommissionen ser med tillförsikt på att de nicaraguanska myndigheterna tar hänsyn till dessa av Europeiska unionen och av andra medlemmar i det internationella samfundet framförda överväganden och att de upphäver de åtgärder som vidtagits mot revisionsrättens kontor och mot honom personligen. (Applåder)
Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten om mänskliga rättigheter avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: B5-0337/1999 av Wuori m.fl. för Verts/ALE-gruppen om ratificering av Romfördraget om upprättande av internationella brottmålsdomstolens stadga, B5-0344/1999 av Sauquillo Pérez del Arco för PSE-gruppen om ratificering av Romfördraget om upprättande av internationella brottmålsdomstolens stadga, B5-0349/1999 av Malmström m.fl. för ELDR-gruppen om ratificering av Romfördraget om upprättande av internationella brottmålsdomstolens stadga, B5-0373/1999 av Oostlander och Grossetête för PPE-DE-gruppen om ratificering av Romfördraget om upprättande av internationella brottmålsdomstolens stadga, B5-0381/1999 av Muscardini för UEN-gruppen om ratificering av Romfördraget om upprättande av internationella brottmålsdomstolens stadga, B5-0386/99 av Puerta och Di Lello Finuoli för GUE/NGL-gruppen om ratificering av Romfördraget om upprättande av internationella brottmålsdomstolens stadga.
Herr talman! Det var en historisk händelse när den internationella brottmålsdomstolens stadga kunde antas i juli 1998 vid ett möte i Rom. Det var en stadga som skulle göra det möjligt för en oberoende domstol att döma personer som hade gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. Tyvärr vet vi att det finns ett stort behov av en sådan brottmålsdomstol. Nittio stater har undertecknat Romstadgan, men hittills har bara sex länder ratificerat den. Det är det som är själva problemet. Om vi skall kunna komma vidare och om domstolen verkligen skall kunna inleda sitt arbeta, så måste minst sextio länder ratificera stadgan och överlämna detta till FN. Målet att vi skall få en fungerande domstol inom några år måste vi alla arbeta för. Min grupp uppmanar rådet och kommissionen att de skall göra sitt yttersta, politiskt och diplomatiskt, för att åstadkomma detta. Samtidigt får man inte heller glömma bort kandidatländerna som jag tror behöver en hel del stöd för att kunna vara med på det. Dessutom är punkt 5 en väldigt viktig punkt i resolutionen där man säger att man måste ge utvecklingsländerna ekonomiskt stöd för att de skall kunna vara med i processen för att åstadkomma en brottmålsdomstol.
Herr talman! Folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggressionshandlingar som kan ses som erövringskrig är de fyra slag av brott som den internationella brottmålsdomstolen kan döma. De fyra Genèvekonventionerna från 1949 för skydd mot offren för väpnade konflikter förpliktar staterna att eftersöka och döma förövarna av liknande brott. Den internationella brottmålsdomstolen är ännu ett steg i folkrätten. Jag minns i detta ögonblick hur utarbetandet av stadgarna för den internationella brottmålsdomstolen var utdragen och spänd. Jag hade äran att delta i nämnda process som företrädare för världssamfundets församling i min dåvarande egenskap av ordförande i den interparlamentariska unionen. Därför kan jag vittna om att i denna oerhört komplicerade förhandling var man tvungen att göra många eftergifter för att nå fram till en text som, även om den är kortare än våra ursprungliga avsikter, kunde nå nödvändigt konsensus och slutligen börja användas som ett acceptabelt verkningsfullt instrument. Det vore oansvarigt i dag att inte offentligt erkänna den besvikelse det orsakar oss att veta att ett och ett halvt år efteråt har bara 91 stater undertecknat och knappt 5 eller 6 ratificerat den när - som Schörling sa - det behövs 60 ratificeringar för att domstolen skall kunna börja arbeta. Med den resolution vi skall anta upprätthåller Europaparlamentet på ett sammanhängande sätt det stöd som alltid uttalats för detta initiativ. Men det som vi egentligen skall göra här under dessa sista debatter under året och seklet är att offentligt och formellt erkänna att det är ett ämne som hänger i luften. Med vad det bör föra med sig av åtagande att inte ge upp i våra ansträngningar tills vi ser det mål vi ställt upp uppfyllt i och med antagandet av denna domstols stadga. Vi bör också trycka på för att rådet och kommissionen skall agera på samma sätt. I allt detta leder oss, oss socialdemokrater, medvetandet att i en värld i en internationaliseringsprocess är det avgörande att också tänka oss en globalisering av rättsstaten och det är det vi bör ägna oss åt.
Herr talman! EU sitter de facto i många sammanhang på ganska många länders ratifikationer. Jag är speciellt glad över att kommissionär Verheugen är här i dag och hoppas att han kan använda sitt inflytande för att vi skall få kandidatländerna, och andra länder som vill samarbeta, med oss och få till stånd ett betydande antal ratifikationer. Det är också en skam att vi tvingas konstatera att det bara är sex stycken medlemsstater som har undertecknat denna stadga. Men om vi får fler medlemsstater, kandidatländer och samarbetsländer med i detta arbete, så kommer vi en bit på vägen i det som visserligen är en kompromiss, men någonstans måste vi starta. För det andra hoppas jag att vi kan verka för de resurser som behövs för att stadgan skall kunna fungera. Det tror jag är en viktig prioritet för oss i denna kammare i framtiden och att parlamentarikerna också i fortsättningen får vara engagerade i arbetsgrupper som vi var i tidigare skede.
Herr talman! Det här handlar om försoning mellan folk. Samtidigt är det ett rättsinstrument för att säkerställa den försoningen. Vi vet att försoning är omöjlig om inte rättvisa skipas. Den insikten är en av grunderna för brottmålsdomstolen för f.d. Jugoslavien, rättskipning, inte som segrare utan från en övernationell utgångspunkt och med sikte på samlevnad i framtiden. Vår grupp välkomnar därför verkligen att det nu bildas en internationell brottmålsdomstol med en mer universell behörighet, som ett komplement till nationella domstolar när de inte räcker till. Europeiska unionens medlemsstater och kandidatländer måste naturligtvis gå i spetsen för det här. Även det trettonde kandidatlandet, herr talman, Turkiet. Man kan nästan inte låta bli att le när man talar om den saken i det här sammanhanget. Jag hoppas att kommissionen och rådet på ett lämpligt sätt skall kunna utöva påtryckningar för att få andra länder att ratificera Romstadgan. Ekonomiskt stöd för att göra det möjligt även för fattiga länder att delta i domstolens verksamhet. Den kommer att ha en viktig förebyggande verkan, fri från politiska, amoraliska överväganden och oåtkomlig för politisk utpressning. De stora brottslingarna kan nu inte längre vänta sig att deras brott förblir ostraffade. Alla Milosevicar, Karadicar, Mladicar kommer att veta det. Den internationella brottmålsdomstolen innebär ett politiskt genombrott. Det är en bekräftelse på att politik inte är en fråga om makt, varvid rättvisan används som en skygglapp utan tvärtom, att politikens centrala uppgift är att skipa rättvisa med makten vid sin sida. Herr talman! Parlamentet måste tydligt inse det här. Även när det gäller den senaste debatten om Nicaragua. Det är ju ändå egentligen en skandal om överträdelser mot de mänskliga rättigheterna sopas under mattan av partipolitiska skäl. Herr talman! Jag hoppas att parlamentet och de partigrupper som utifrån sin egen vision kan inta en bättre hållning, även skall uttala sig tydligare i den saken.
Herr talman! Jag tror att denna brottmålsdomstol är av synnerligen stor betydelse; därvid vill jag säga till kollegan Thors att medlemsstaterna i Europeiska unionen först bör göra sina egna läxor innan vi riktar uppmaningar till andra; det innebär inte att de andra inte skall göra något. Men jag menar att det är absolut nödvändigt att vi ser till att brottmålsdomstolen börjar fungera. Och det av två skäl. Det första är den förebyggande verkan. För några dagar sedan var jag i Banja Luka på en konferens med vår grupp. Där kunde vi glädjande nog bevittna den serbiska oppositionen som faktiskt befinner sig i en glädjande uppbrottssituation. Jag träffade dock även en man som darrande av rädsla satt och berättade om allt brottsligt han begått i republiken Serbien under denna tid. Samtalet var mycket intressant för mig, för det verkade ungefär som om han kanske kunde ha betett sig annorlunda om han vetat att han en dag skulle kunna ställas inför en internationell domstol. Jag tror att ett förebyggande arbete är av oerhört stor vikt. Inte med tanke på förbrytarna i toppen. De har en kriminell energi som överstiger allt. Men däremot med tanke på förbrytarna på den andra och tredje nivån; de skall veta att de i slutändan inte kommer att slippa sitt straff även om de tillfälligt ser sig som hantlangare åt en mycket mäktig person. Och därför är en sådan brottmålsdomstol av vikt för den förebyggande verkan. Ett annat skäl till att den måste anses viktig är att rätt måste vara rätt och orätt orätt, oavsett vem som har begått brottet. Specifika brottmålsdomstolar dras alltid med problemet att i viss mån betraktas som segrarnas rättvisa. Av den anledningen är det av mycket stor vikt att det finns en världsomspännande enhetlig straffrätt mot folkmord och brott mot mänskligheten och även att det finns världsomspännande enhetliga bestraffningsåtgärder och en gemensam brottmålsdomstol; då kan var och en veta att oavsett förevändning, oavsett ideologi och oavsett nationalitet så förblir orätt orätt och måste dras inför rätta. Man kan på det sättet undvika enögdhet och då kan rättstanken, som är grundvalen för Europeiska unionen, komma att bli accepterad över hela världen. Därför är det en av de viktigaste uppgifter Europeiska unionen kommer att ställas inför under kommande år att verka för en sådan brottmålsdomstol.
Herr talman, mina ärade damer och herrar ledamöter! Kommissionen stöder förbehållslöst målsättningen bakom det förslag som diskuteras här; den anser att Europaparlamentets initiativ är förmånligt och värdefullt, eftersom också vi är av den åsikten att det behöver vidtas ytterligare mått och steg av betydande storlek om den internationella brottmålsdomstolen slutligen skall kunna förverkligas. Kommissionen välkomnar det faktum att allt fler fördragsparter undertecknar den i Rom beslutade stadgan och att i vart fall vissa också har ratificerat den. För rättvisans skull måste man dock gällande en del stater, däribland en del medlemsstater, som undertecknat stadgan peka på att det i många fall enligt författningen är förbjudet att utlämna medborgare i det egna landet och att det därför behövs förändringar i fördraget innan ratificeringen av detta avtal kan ske - till exempel gäller detta för Tyskland - och att detta är orsaken till förseningen. Jag meddelar gärna, fru kollega Thors, medlemsstaterna om nödvändigheten av att underteckna och ratificera avtalet. Emellertid tror jag Posselt har rätt i att min ståndpunkt i denna fråga blir mer trovärdig när alla 15 parter väl har avslutat ratificeringsprocessen. Denna ratificering och det ordningsenliga införlivandet av stadgan från Rom i nationell rätt är en viktig uppgift. EU är medveten om de komplexa frågor som hänger samman med det. Jag har redan hänvisat till de författningsmässiga problemen, och vi är beredda att dela med oss av vår erfarenhet av ratificeringsförfaranden och vår fackkunskap på området med de stater som är intresserade. Medlemsstaterna i EU har redan erbjudit övriga stater finansiell och teknisk hjälp för ratificeringen av stadgan; detta erbjudande ligger fast fortsättningsvis. Förutom detta har unionens medlemmar och Europeiska kommissionen vidtagit respektive stöder en rad ytterligare initiativ som främjar ratificeringen av stadgan. Vi uppskattar också det viktiga bidraget på detta område från de icke-statliga organisationerna, vilka sysselsätter sig med att förbereda för stadgan i Rom och dess snara ratificering. Medlemsstaterna i Europeiska unionen och Europeiska kommissionen har bevisat att de främjar ett internationellt rättsväsende också därigenom att de bedriver ett nära samarbete med samt ger starkt stöd åt krigsförbrytartribunalerna i Rwanda och det före detta Jugoslavien. Vi bekräftar vår beredskap att noga utreda hur vi genom samarbete på alla områden kan lämna hjälp och stöd och därigenom ett bidrag till det framtida arbetet i en permanent internationell brottmålsdomstol. Kommissionen delar den uppfattning som framförts här i kammaren, att denna brottmålsdomstol ingalunda kommer att få en blott symbolisk betydelse utan att den i själva verket kan få en direkt förebyggande verkan och bidra till att vissa av de allra grymmaste brotten kanske kan undvikas i framtiden. (Applåder)
Tack för detta uttalande, herr kommissionär. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: Frankrike - B5-0334/1999 av Piétrasanta för Verts/ALE-gruppen om översvämningarna i södra Frankrike den 12 och 13 december 1999, B5-0338/1999 av Pasqua m.fl. för UEN-gruppen om de katastrofala översvämningarna i södra Frankrike, B5-0345/1999 av Berès för PSE-gruppen om översvämningarna i november 1999 i södra Frankrike, B5-0374/1999 av De Veyrac för PPE-DE-gruppen om översvämningarna i sydvästra Frankrike, B5-0387/1999 av Ainardi för GUE/NGL-gruppen om de allvarliga översvämningarna i sydvästra Frankrike. Danmark, Förenade kungariket, Sverige och Tyskland- B5-0376/1999 av Rovsing m.fl. för PPE-DE-gruppen om den svåra stormen i Danmark, Förenade kungariket, Sverige och Tyskland. Vietnam- B5-0336/1999 av McKenna för Verts/ALE-gruppen om översvämningarna i Vietnam.
Herr talman! Jag skall tala om de naturkatastrofer som drabbade södra Frankrike under natten mellan den 12 och den 13 november 1999 och som till sin karaktär var helt exceptionella genom sin våldsamhet och den osedvanligt omfattande förödelsen: 35 dödsoffer och skador för mellan tre och fyra miljarder. Jag vet att Europeiska unionens budget inte har budgetpost för naturkatastrofer inom unionen. Jag måste för övrigt säga att det inte har undgått mig att det var parlamentet självt som ville slopa denna budgetpost. Icke desto mindre vill jag be er att ingripa och se till att Europeiska unionen ändå medverkar, eftersom den har möjlighet att göra det. Detta kan ske på två sätt. Dels genom att Frankrike tillåts använda återstoden av de ej utnyttjade strukturfondsmedlen för programplaneringsperioden 1994-1999. Vi vet att stora anslag återstår - 54 procent outnyttjade anslag för Leader, 38 procent för Interreg, 49 procent för Urban och 88 procent för Retex. Det räcker i dag med att kommissionen ger Frankrike tillstånd att ta en del av dessa anslag i anspråk för att mycket snabbt kunna ingripa. Kommissionen kan också ingripa genom att säkerställa att en indelning av stödområden som möjliggör återuppbyggnad finns klar för den nya programplaneringsperioden 2000-2006 och att de värst drabbade områdena faller under mål 2. Avslutningsvis vill jag säga att det är en smula paradoxalt att Europeiska unionen kan ingripa i länder utanför unionen, vilket är helt i sin ordning, men saknar resurser eller möjlighet att göra det inom unionen. Vid en tidpunkt när alla, och i synnerhet talman Fontaine, låter denna mandatperiod gå i tecknet av ett närmande mellan medborgarna och unionen syns det mig viktigt att unionen kan göra konkreta insatser när våra medborgare är i svårigheter.
Herr talman, kära kolleger! Om vi vill att Europas medborgare skall känna samhörighet med Europeiska unionen så måste Europeiska unionen visa sin solidaritet med medborgarna när de drabbas av olyckor, som i södra Frankrike. Under natten mellan den 12 och 13 november härjades regionen av skyfall och översvämningar som krävde dödsoffer och ödelade regionens vardagsliv, ekonomi och jordbruk. Genast när detta hade inträffat ville jag att parlamentet skulle uttrycka sin solidaritet med offren och ingav den 15 november en brådskande resolution. Då denna blev onödigt försenad av procedurregler fogade jag mitt förslag till de förslag som andra grupper under denna sammanträdesperiod har ingivit i samma ärende. Det är min förhoppning att denna resolution skall avsätta konkreta resultat och jag vänder mig till kommissionen med en begäran att den skall undersöka vilka åtgärder som kan hjälpa befolkningen i Tarn, Aude, Pyrénées orientales och Hérault. Framför allt tycker jag detta bör beaktas vid indelningen av Europeiska unionens stödområden. I framtiden kommer jag naturligtvis att rösta för brådskande resolutioner som våra kolleger lägger fram när liknande tragedier utspelas. Jag hoppas naturligtvis att dessa är lätt räknade, men i varje sådant fall syns det mig nödvändigt att vi som valda företrädare för Europas folk visar vår solidaritet och medmänsklighet.
Herr talman! Jag tycker att det skall vara proportioner på allt. Det inträffar naturkatastrofer runtom i världen. Det har hänt vid ett stort antal tillfällen under de senaste åren. Tusentals människor har dödats och blivit hemlösa till följd av orkaner, vulkanutbrott och jordbävningar - det är naturkatastrofer! Det finns anledning att EU försöker hjälpa till i dessa olika sammanhang. Jag befann mig i södra Sverige under det dygn som vi talar om här. Det är riktigt att det blåste, det till och med stormade. Det gör det ibland i södra Sverige. Det är inget som Europaparlamentet kan göra något åt. Enskilda människor drabbades och naturvärden förstördes, men det var ingen naturkatastrof. Det är en fråga för Sverige och svenska försäkringsbolag, inget som Europaparlamentet skall ägna tid åt.
Herr talman, mina damer och herrar! Mitt inlägg ligger i linje med De Veyracs, eftersom de katastrofala översvämningarna i södra Frankrike resulterat i mycket höga dödssiffror och krävt 39 människoliv. Förvirringen är total i denna region. Notan är hög i de fyra departement som drabbades av översvämningarna den 12-13 november - Aude, Hérault, Pyrénées orientales och Tarn. Den uppgår till 0,7 miljarder euro och skadestånden till enskilda kommer att hamna kring 0,5 miljarder euro. Skadorna inom det offentliga området uppgår till över en miljard franc, med stora skador på väg- och järnvägsnät, el- och telefonledningar, offentliga byggnader och inrättningar. Alla sektorer berördes, över 200 hantverkare drabbades av katastrofen, 260 företag åsamkades stora skador och 1 518 löntagare fick straffavgifter. Jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på att det verkligen är fråga om en naturkatastrof och att översvämningarna och skyfallen var tjugo gånger kraftigare än normalt. Följaktligen är det inte fråga om sviterna av slarv i den regionala planeringen, som man ibland vill göra gällande. Det handlar verkligen om en naturkatastrof. Därför fäster jag parlamentets uppmärksamhet på att insatser i dessa regioner är nödvändiga.
Jag skulle vilja rikta parlamentets uppmärksamhet på den situation som råder i Vietnam efter översvämningarna. Internationella Röda korset har sagt att det sannolikt kommer att bli livsmedelsbrist som drabbar hundratusentals personer i Vietnam under de kommande nio månaderna. Man har också rapporterat att det skett våldsamma protester från jordbrukare i Thai Binh-provinsen. Detta verkar ha ett mycket starkt samband med det faktum att vietnameserna försöker att modernisera och att jordbrukarna i grund och botten får stå för kostnaderna för denna modernisering. Man måste ta itu med denna situation, eftersom jordbrukarnas skatter har ökat dramatiskt under den senaste tiden, p.g.a. behovet av modernisering. Jordbrukarna själva befinner sig i ett mycket, mycket kritisk läge där det råder en allvarlig livsmedelsbrist och skattebördan gör saken ännu mer katastrofal. Vi bör lyssna på vädjandena från Internationella Röda korset och uppmärksamma lidandena dessa människor får utstå - dessa människor vars antal en gång i tiden decimerades genom företeelser som Agent Orange som användes av Förenta staterna. Nu ställer naturkatastrofer till ännu värre problem för dem.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag ställer mig givetvis bakom det gemensamma resolutionsförslag som mina kolleger har lagt fram och jag vill än en gång fästa er uppmärksamhet på de översvämningar som har inträffat i min region, i södra Frankrike. Naturligtvis är detta en naturkatastrof, som har vållat fyrtio människors död och vars konsekvenser i dag fortsätter att hårt pröva en del medborgares liv. Efter en månad bekräftades katastrofens omfattning när vattenståndet sjönk och ödeläggelsen framträdde. Därutöver kräver förlusterna av människoliv att förebyggande insatser organiseras. Behoven är enorma, både vad gäller bygg- och anläggningsarbeten och tung infrastruktur till privat och offentlig egendom och vad gäller själva finansieringsformen och ligger i storleksordningen sex miljarder franc, vilket har påpekats. Inför dessa akuta behov mobiliseras stat, kommuner och föreningar i hela Frankrike. Som några av många exempel har landstinget i Pyrénées orientales röstat igenom ett stöd på 42 miljoner franc, regionen Languedoc-Roussillon ett stöd på 50 miljoner, senaten ett stöd på 400 000 franc och den franska regeringen har slutligen aviserat ett stöd på 1,2 miljarder. Ni känner säkert till de förslag som kommissionär Barnier har gjort på det strukturpolitiska området. De kommer att medverka till att säkerställa bättre riskförebyggande åtgärder på lång sikt, men jag vill i dag än en gång uppmana kommissionen att visa sin vilja till solidaritet i en akut situation. Det är vår institutions legitimitet hos medborgarna som står på spel, en legitimitet som talman Fontaine precis som vi alla är mycket mån om. Till sist vill jag uppmärksamma er på de föroreningar som återigen hotar Bretagnes kust och som än en gång akut kommer att kräva en kompletterande ekonomisk insats från gemenskapens institutioner.
Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter! Min kollega Michel Barnier redogjorde här i kammaren redan den 16 november för att kommissionen med stor uppmärksamhet följer svårigheterna till följd av översvämningarna i fyra departement i södra Frankrike; han redogjorde även för att den djupt beklagar förlusten av människoliv samt kommer att göra det bästa den kan för att ge de drabbade områdena lämpligt stöd inom ramen för sitt ansvar och sina möjligheter. Helt säkert kommer det inte att saknas solidaritet. Men vi måste förvisso få tillåtelse och möjlighet att utöva den. I resolutionsförslagen uppmanas kommissionen att intervenera på olika sätt för att avhjälpa de avsevärda materiella skador som uppkommit. Detta tillgodoser också de önskemål som på senaste tiden framförts av såväl regionens ansvariga politiker som ordförande Prodi och Michel Barnier. Jag måste säga er att något speciellt direktstöd för familjerna i de drabbade områdena ej är möjligt. Men det tarvar knappast heller någon särskild motivering här i parlamentet, för det är ju bara parlamentet som har att försvara sin budgeträtt. Ni vet ju att det sedan flera år inte längre finns någon budgetpost i Europeiska gemenskapens budget öronmärkt för naturkatastrofer i unionens medlemsländer. Jag tror, också för bevarandet av parlamentets rättigheter, att vi inte bara kan uppträda som om situationen inte existerade. Ansökningarna om katastrofhjälp till jordbrukarna kan förvisso prövas inom ramen för artikel 33 i rådets förordning (EG) nr 1257/99 av den 17 maj 1999 om stöd från om Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar. Däremot torde det inte vara aktuellt att använda återstående medel ur strukturfonderna från programplaneringsperioden mellan 1994 och 1999; detta beror på att de till förfogande stående medlen redan har tilldelats vissa åtgärder, i det konkreta fallet i nära samarbete med de ansvariga franska myndigheterna. Omplaneringen har gjorts på begäran av de ansvariga franska myndigheterna. Enligt uppfattningen hos de ansvariga enheterna hos kommissionen och i Frankrike kommer det att innebära att samtliga gemenskapsmedel som ställts till förfogande tas i anspråk. De drabbade områden i de fyra departement som för närvarande har rätt till bidrag i egenskap av mål 2- eller mål 5-områden för tidsperioden 1994 till 1999 eller som tillhör de nya mål 2-områdena, kan förvisso få medel ur strukturfonderna för programplaneringens nya fas från januari år 2000. Under tiden kan kommissionen garantera finansiellt stöd för upprustning av infrastrukturen och de stödberättigade reparationerna liksom bidrag för jordbruksstrukturerna, inom ramen för den kommande programplaneringen för tidsperioden 2000 till 2006, vilket inom kort skall diskuteras med franska myndigheter. I samband med detta bör hänsyn tas till det faktum att några stöd för byggandet eller upprustningen av bostäder förvisso ej kommer i fråga för utnyttjande av strukturfonderna. Det bör dessutom beaktas att alla former av utnyttjande av medel ur strukturfonderna bör underkastas en ex ante-bedömning av miljökonsekvenserna av åtgärderna på basis av förordningsföreskrifterna. Även på denna punkt skulle det förefalla obegripligt enligt parlamentets uppfattning om vi skulle avstå därifrån, eftersom man så starkt betonar miljöaspekten. Låt mig bara säga en sak till angående problematiken i riskområdena. När de franska myndigheterna har avslutat sin utvärdering av skadorna kommer kommissionen inom ramen för den nya programplaneringen för år 2000 till 2006 att kunna ge ett specifikt stöd åt skyddet mot naturliga risker genom samfinansiering av investeringar. Det gäller särskilt markskydd, vattenreglering och lokala vattensystem. Och tillåt mig till slut att säga några ord om Vietnam; jag tror nämligen att det gör stor skillnad om det är ett ledande industriland som drabbas av en naturkatastrof eller om det är något av världens fattigaste utvecklingsländer. Europeiska kommissionen inser den dramatiska situationen i vilken offren för översvämningarna i Vietnam befinner sig. Översvämningarna är de värsta på fyrtio år. Europeiska unionen har ställt akuthjälp till förfogande. Inom ECHO analyseras nu situationen i de drabbade områdena, vilket görs för att man skall kunna bedöma omfånget av ytterligare skador och av behoven i de drabbade områdena. Efter det kommer frågan att besvaras huruvida det europeiska stödet till Vietnam skall utökas. Europeiska unionen arbetar i förtrolighet och samarbetsanda tillsammans med samtliga internationella organisationer som sysselsätter sig med situationen i Vietnam. Vi försöker få en så förnuftig samordning som möjligt vad gäller katastrofstödet.
Herr talman! Jag vill inte dra ut på detta sammanträde mycket mer. Till den grupp av besökare som är här och som är vänner på besök vill jag bara säga att det inte är ett utslag av vår illvilja att vi avbryter sammanträdet för en kvarts paus just när de kommit.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30. (Sammanträdet avbröts kl. 17.10 och återupptogs kl. 17.30.)
Herr talman, jag skulle vilja be om att vi, försåvitt kollegerna är införstådda med det, röstar om alla ändringsförslag en bloc i resolutionen angående Nicaragua eftersom alla förslag går i en och samma riktning. Jag vill säga några få ord om anledningen till att vi inte har en gemensam resolution, utan Europeiska folkpartiet har ändringsförslag som syftar till en egen resolution. Det beror på att vi i tisdags hade ett sammanträde med syftet att finna en gemensam resolution; från vissa andra partigrupper, särskilt från liberalerna och socialdemokraterna, gavs det signaler om att man ej kunde tänka sig att stödja ett antal satser i Europeiska folkpartiets resolution. Därför sade vi att vi plockar ut den kontroversiella punkten och tar endast med det viktigaste. Vi har verkligen med sådant som kommer att få enhälligt stöd av parlamentet. Kommissionär Verheugen har mycket tydligt sagt att parlamentet skall säga sin mening i frågan. Eftersom liberalerna och socialdemokraterna ändå ansåg sig kunna underteckna den gemensamma resolution som vi förhandlade fram så har vi sagt att vi gör vissa ändringsförslag vilka i viss mån försvagar vår egen resolution för att ge kollegerna möjligheten att i slutändan ändå rösta för den.
Tack så mycket, kollega Liese. Finns det några invändningar mot förslaget att göra det en bloc?
Herr talman, ursäkta mig; men det finns faktiskt invändningar här hos min grupp att göra det en bloc.
Herr talman! Jag vill bara säga att vi liberaler inte kommer att delta i dessa omröstningar om naturkatastrofer, eftersom vi menar att de inte hör hemma i detta parlament, och vi trodde att vi kommit överens om att vi inte längre skulle behandla denna typ av resolutioner.
Kollega Haarder, jag har noterat det. Jag vill be er att ta upp detta med gruppordförandena, eftersom det hör till deras område. Efter omröstningen om resolutionsförslagen beträffande naturkatastrofen i Frankrike:
Herr talman! Jag begärde ordet innan vi går till omröstning för att säga att vår grupp har ingivit ett särskilt resolutionsförslag om naturkatastroferna i Frankrike, och att vi givetvis ställer oss bakom den gemensamma resolutionen. Ni nämnde inte detta. Jag skulle vilja att motsvarande rättelse gjordes.
Herr kollega, det skall rättas till. Jag ber om ursäkt för att jag inte såg det; det var ett misstag.
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter?
Herr talman! Efter omröstningen om budgeten i går upplevde vi den speciella situationen att de tre berörda institutionerna företräddes av kvinnor, och talmannen avslutade med att säga att millenniet slutar bra. Jag skulle bara vilja påpeka att millenniet, såsom nyligen även det framstående Greenwich-observatoriet framhöll, slutar den 31 december år 2000.
Herr Speroni! Jag är medveten om att ur en förnuftig och kartesiansk synvinkel har ni helt rätt. Ur en vetenskaplig synvinkel har ni rätt. Men enligt allmänhetens uppfattning så avslutas millenniet om 14 dagar. Därför kommer ert påpekande att stå i protokollet, men jag tror att var och en kommer att fira åtminstone den 31 december i år och förmodligen två gånger. (Applåder) Detta föranleder mig att säga er att talmannen skulle velat vara här med er just nu, men tyvärr är hon som ni vet krasslig för närvarande och därför vill jag å hennes, presidiets och mina egna vägnar önska er allt det bästa inför denna jul, detta nyår och, jag höll på att säga, nästa millennium. Personligen var jag övertygad om att jag skulle vara den sista talmannen under det här millenniet så för presidiets räkning önskar jag er God jul och Gott nytt år, och för en gångs skull får ni tillåta mig att jag använder mitt eget språk: " Bon Nadal i Feli Any Nou" . (Applåder)(Protokollet justerades.)
De Rossa har begärt ordet för en ordningsfråga. De Rossa (PSE). (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga, som gäller huruvida de ändringsförslag som har lagts fram till detta förslag är i sin ordning. Detta är ett förslag utan föregående debatt, och därför kommer vi inte att få tillfälle att diskutera de ändringsförslag som presenteras. Nu råkar det vara så att jag är emot ändringsförslagen, men vi tycks också ha hamnat i en orättvis position, där vi uppmanas att rösta om ändringsförslag som vi inte ens har haft tillfälle att diskutera.
Herr talman! Som svar på denna ordningsfråga, kan jag upplysa parlamentet om att ändringsförslagen är helt i sin ordning och har lagts fram i enlighet med gällande förfarande. Det skulle visserligen ha varit mycket bättre om vi hade haft tillfälle att debattera i utskottet och, så som påpekades i början av veckan, det hade då varit ett betydligt bättre tillfälle att göra det. Tyvärr beslutades att frågan skulle avgöras utan debatt och ändringsförslagen är därför i sin ordning. Förslagen är av största vikt.
Herr talman! Jag ifrågasätter, precis som De Rossa, att ändringsförslagens är i sin ordning. Situationen på Nordirland är alldeles för känslig för att vi skall kunna tillåta oss några felaktiga spekulationer om bidraget från Internationella fonden för Irland. Jag vill därför be att ni noga överväger hur vi skall gå tillväga i det här fallet, i synnerhet eftersom vi inte har möjlighet att debattera frågan. Jag delar den oro som mina kolleger, De Rossa och McCartin, ger uttryck för. Inga mindre än nobelfredspristagarna John Hume - en av våra kolleger - och David Trimble har välkomnat Raytheon till Derry. Raytheon kommer att grundas av the Industrial Development Board in Northern Ireland (Nordirlands råd för industriell utveckling). Inte en euro eller ett irländskt pund från Internationella fonden för Irland kommer att gå till Raytheon. Ändringsförslagen är därför fullständigt inadekvata.
Ledamöter. Även Cashman och Simpson har begärt ordet, men jag skulle vara tacksam om vi kunde koncentrera oss på arbetet. Sanningen är den att det var kammaren som på tisdagen beslutade att vi inte skulle ha någon debatt, vilket kanske gör kollegernas ordningsfrågor överflödiga. Därför kommer denna talman inte att ändra denna ordning, även om han skulle vilja det. Det är logiskt. Det är kammarens beslut och dessutom förhöll det sig av en slump så att jag var föredragande när denna fond godkändes första gången, och det var en lång debatt då om tillskapandet av fonden. Därför beklagar jag att vi inte kan göra ändringar denna gång. Simpson har ordet.
Herr talman! Min avsikt är inte att uppehålla parlamentet längre än nödvändigt. Jag vill inte börja strida om ändringsförslagen, för den frågan kan lösas med hjälp av en omröstning. Däremot är det en sak jag vill poängtera. Förfarandet är inte det optimala, det har Doyle och andra ledamöter alldeles rätt i, men det problem vi hade i utskottet för regionalpolitik, transport och turism, det ansvariga utskottet, är att rådet i sista minuten uppmanade oss att skynda på, för att någon någonstans hade insett att det behövs en resolution från parlamentet för att kunna fortsätta driva fonden i fråga. Det enda sätt vi kunde göra det på var genom detta snabba förfarande, via utskottet på tisdagen, med en skrivelse från ordföranden. Vi trodde att vi var överens om att man inte skulle lägga fram några ändringsförslag. Tyvärr var det inte så. Det bör i rättvisans namn påpekas att utskottet och parlamentet, med tanke på den knappa tid vi fick, har agerat så effektivt och snabbt vi bara har kunnat, under vad som visade sig vara mycket svåra omständigheter, för att pengarna till denna så viktiga fond skall kunna utbetalas nästa år.
Tack så mycket herr Simpson. Anmärkningarna avseende huruvida ändringsförslagen skulle kunna antas eller ej gicks igenom före plenum av såväl tjänstemännen som presidiet. Den politiska värderingen är en sak och den tekniska möjligheten att anta ändringsförslagen en helt annan. Enligt arbetsordningen är de helt regelenliga. Därför skall vi nu genomföra omröstningen om förslaget till förordning. (Parlamentet godkände kommissionens förslag.) Röstförklaringar
. (EN) Ändringsförslagen är av följande anledningar oacceptabla: syftet med fonden är inte att främja storskaliga interna investeringar. Fonden är till för att främja utvecklingen i städer och på landsbygd, främja samhällsutvecklingen, öka färdigheterna och förbättra miljön; de argument som framförs i De grönas ändringsförslag är därför inte korrekta. Fonden har ingen del i Raytheon-projektet, och det skulle den inte heller kunna ha. Syftet med ändringsförslagen är att hindra att fonden gör något den ändå inte skulle kunna göra; syftet med den föreslagna förordningen är att medge ett fortsatt ekonomiskt stöd från EU till fonden; avsikten är inte på något sätt att förbättra innehållet i den redan befintliga förordningen EG 2614/97, och det var därför man från början kom överens om ett brådskande förfarande. Vad själva innehållet beträffar, kan påpekas att de projekt som åsyftas i De grönas motivering inte är några militära projekt.
. (EN) Den omröstning om fonden, utan debatt, som på ett sent stadium föreslagits av rådet har underlättats av Europaparlamentet, i form av en överenskommelse mellan alla grupper, inklusive De gröna, om att inga ändringsförslag skall läggas fram. Det verkar som att De gröna, på anmodan av Patricia McKenna har brutit mot denna överenskommelse. Följden av det har blivit att jag nu uppmanas att rösta om ändringsförslag som jag inte har haft möjlighet att varken reflektera över eller titta närmare på, och som jag inte får vara med och diskutera i parlamentet. Faktum är att det bolag (Raytheon) som kritiseras i ändringsförslagen har välkomnats av två nobelfredspristagare (Hume och Trimble). Och för övrigt, om vi skall lägga ned eller vägra investeringar från varje bolag som kan tänkas ha någon koppling till vapenindustrin, skulle vi i princip få lägga ned alla amerikanska och japanska mjukvaruföretag på Irland, med katastrofala följder. Visserligen är jag motståndare till vapenindustrin, men vi får inte riskera den ekonomiska välfärden på Nordirland med ogenomtänkta och dåligt underbyggda ändringsförslag i Europaparlamentet.
. (EN) 45 miljoner euro till Internationella fonden för Irland (IFI) är mycket välkommet, och innebär ett fortsatt erkännande av Europeiska unionens stöd till den gränsöverskridande verksamheten på Irland. Varje försök att fläcka ned IFI:s rykte är helt oacceptabelt, och det samma som felaktiga spekulationer beträffande situationen på Nordirland , något som är under parlamentets värdighet. För ordningens skull kan påpekas att Raytheon, en högteknologisk software-fabrik, kommer att grundas av IDB, Nordirlands råd för industriell utveckling, och inte av IFI.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0089/1999) av Redondo Jiménez för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut 96/411/EG om förbättring av gemenskapens jordbruksstatistik [KOM(1999) 332 - C50042/1999 - 1999/0137(COD)].
Herr talman! Kommissionen föreslår att ändringen av beslut 96/411 skjuts upp till år 2002, att vissa artiklar upphävs i syfte att underlätta dess tillämpning och att betalningen av 30 procent av gemenskapens bidrag till medlemsstaterna påskyndas, och allt detta med medbeslutande. År 1997 framlades en ändring av detta beslut som förlängde fristen med två år till för att medlemsstaterna skulle kunna skicka sina rapporter samt den frist kommissionen har för att utarbeta rapporten om utvecklingen till parlamentet och till rådet. Med tanke på den gemensamma jordbrukspolitikens betydelse är möjligheten att ha tillförlitliga uppgifter tillgängliga för alla vid tidpunkten för beslutsfattande något som inte går att ifrågasätta. Därför bör det vara en prioritet för institutionerna att tilldela resurser så att uppgifterna blir mer och mer kompletta, tillförlitliga och snabbare. Jordbruksstatistiken måste därmed bli mer flexibel, harmoniserad, mer sammanhållen med andra statistikområden, med möjlighet att innefatta nya källor. I detta syfte bör man först fastställa de områden inom vilka det är möjligt att vidta rationaliseringsåtgärder, och för det andra områden inom vilka nya behov finns eller behov i ökande, och för det tredje de allmänna kriterier till vilka de insatser som genomförs skall anpassas. Då vi kommit till denna punkt skulle det inte vara nödvändigt att påpeka att alla medlemsstater borde anpassa sig till dessa intentioner. Men så är inte fallet: det är ett frivilligt program för medlemsstaterna. Jag skulle vilja uppmärksamma att det inte alls är lätt för parlamentet att förstå att någon medlemsstat skulle kunna säga " det intresserar mig inte, jag vill inte delta" . Den gemensamma jordbrukspolitiken är för alla medlemsstater, den påverkar oss alla. Därför skulle jag vilja att såväl kommissionen som rådet tänkte över frågan igen och att nästa förslag som läggs fram i detta parlament skall fastställa att tillämpningen är obligatorisk i alla medlemsstater, med en enda rättslig grund i den statistiska frågan. Det finns även en annan aspekt som jag skulle vilja uppmärksamma kommissionen och rådet på avseende ändringsförslag 5, som jag hoppas kommer att beaktas eftersom de uppgifter som i detta begärs, enligt artikel 2 i förordning (EG) 1390/99, som trädde i kraft den 23 november 1999, fastställs att " varje medlemsstat för kommissionen skall hålla alla uppgifter uppdelade i budgetposter tillgängliga. Dessa skall på kommissionens begäran översändas inom högst 30 dagar" . Därför ber jag om ett uttryckligt åtagande från kommissionen att varje år i planerna för de prioriterade tekniska åtgärder, som föreslås av det ständiga utskottet för jordbruksstatistik, fastställa vad som begärs i våra ändringsförslag 4 och 5. I annat fall kommer ni att tvinga oss att förlänga medbeslutandeförfarandet, och det skulle försvåra utarbetandet av de statistiska rapporterna i medlemsstaterna. Därför väntar jag och hoppas få höra kommissionens uppfattning i frågan i denna debatt.
Herr talman! Jag vill tacka fru Redondo för hennes betänkande och den utmärkta förklaring hon gav till vad det hela rör sig om och varför detta är så viktigt. Något som jag däremot saknar i den information vi har fått ta del av är kostnaden för verksamheten, eller hur stor kostnaden skulle bli om alla medlemsstater delade på den. Jag förmodar att de inte är så höga. Hur som helst är den informationen av betydelse för det parlament som diskuterar frågan. Med tanke på att den gemensamma jordbrukspolitiken har utvecklats från en situation där vi betalar bidrag i samband med export eller i samband med intervention, till en situation där bidrag utgår för varje enskilt djur per areal eller per skördehektar, är det extremt viktigt att vi vet exakt hur många djur det finns inom unionen, hur många hektar, hur många olivträd osv., osv. All sådan information är ytterst viktig. Det är synnerligen beklagligt om vi på europeisk nivå, inom de institutioner som organiserar den gemensamma jordbrukspolitik som unionens bönder är beroende av för sin försörjning, inte får ta del av korrekt information till grund för en effektiv politik. Det är obegripligt att medlemsstaterna inte medverkar till detta i större utsträckning. Oberoende av om vi utvidgar Europeiska unionen, kommer vi inte att kunna behålla alla bestämmelser i den nuvarande politiken. Vi kommer hur som helst att behöva information, så att vi kan erbjuda någon typ av stöd, inom rimlighetens gränser, till de nya länderna i unionen, vilkas produktion av livsmedel och jordbruksprodukter kommer att öka unionens nuvarande produktion med 50 procent. Vi bör även komma ihåg att det enligt revisionsrättens senaste rapport, som har diskuterats den här veckan, inte på något område inom jordbrukssektorn finns något som tyder på omfattande utpressning eller bedrägerier i större skala, medan det däremot verkar finnas en otrolig mängd mindre svårigheter med antalet kreatur och antalet hektar för arealstöd osv., osv. Det förekommer mindre fel på flera områden, och detta är ett allvarligt problem som vi måste ta oss an. Slutligen vill jag påpeka att det i det nya Europa är viktigt att bönderna baserar sin produktion på den mängd man räknar med att producera inom unionen. En förutsättning för detta är att vi känner till statistiken över jordbruksindustrin. Bönderna måste, i stället för att kräva att unionens institutioner skall lösa problemen, i större utsträckning slå sig samman och göra en bedömning av marknadens behov och producera för dessa behov. Det innebär inte att vi för den skull skall sätta stopp för subventioneringen. Som exempel kan nämnas grisköttsindustrin, där vi producerar 18 miljoner ton griskött per år, något som leder till ett överskott på miljontals ton. Det orsakar priskollaps, stora umbäranden och oskäliga vinster för mellanhänderna. Om vi fick ta del av en bra statistik, skulle vi kunna hantera sådana problem redan innan de hann uppstå.
Herr talman! För det första tackar jag föredraganden Redondo Jiménez för detta betänkande och i synnerhet för ett bra samarbete i egenskap av vice ordförande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling under denna höstperiod. Ett fungerande statistiksystem är en viktig grund för att man skall kunna fatta bra beslut. De statistiska uppgifterna måste vara heltäckande, tillförlitliga och sammanställda på enhetliga grunder. I betänkandet klargör man helt riktigt den rättsliga grunden för statistiken, speciellt i ändringsförslag 2 och i ändringsförslag 3 där procentsatsen för gemenskapens förskott preciseras. Det viktigaste politiska budskapet ingår i ändringsförslag 4 och 5 där man bland annat uppmanar till samkörning av uppgifter om erhållna bidrag och fastigheternas areal. Den här informationen är särskilt viktig med tanke på den sociala sidan av jordbruksstödet. Det skulle också vara svårt att ställa sig bakom ett sådant stödsystem, där den största delen av stödet kanaliseras till storgodsägarna i de bästa jordbruksregionerna. I den här frågan har vi inga säkra uppgifter utan vi måste nöja oss med rykten som säger att åttio procent av stödet skulle gå till tjugo procent av jordbrukarna. I ändringsförslag 1 betonas vikten av statistiska uppgifter i samband med östutvidgningen. Detta är en mycket viktig synpunkt som fortfarande kräver mycket arbete såväl i EU som i ansökarländerna. De statistikproblem som finns i ansökarländerna löses inte med hjälp av detta betänkande. Det återstår fortfarande gott om problem, ända från ett fungerande jordregister. Det skulle vara ett politiskt självmord att inleda östutvidgningen utan att veta vilka effekter den har på budgeten. Det hjälper emellertid inte mycket om våra nuvarande uppgifter om utgifterna baseras på felaktig eller opålitlig information. Av de statistiska uppgifterna är den fastställda avkastningen mest betydelsefull för en europeisk jordbrukare. När Finland blev medlem var vi tvungna att på grund av föregående års dåliga skördar nöja oss med en nivå som inte motsvarar sanningen under normala år. Man borde snarast höja dessa fastställda avkastningar till en sanningsenlig nivå eller helt börja omvärdera grunden för användningen av fastställda avkastningar och uppfattningen om arealstöd som kompensation för sänkta spannmålspriser. Vi kan inte förbinda oss att i decennier ge bidrag åt producenterna i områden med Europas bästa skördar på grund av en prissänkning som skett någon gång i det förgångna. Enklast skulle det vara att harmonisera arealstöden, så att de blir lika stora i hela EU. Herr talman! ELDR-gruppen ställer sig bakom detta betänkande.
Herr talman, fru föredragande, kära kolleger! Alla här betonar samstämmigt det nödvändiga i att inom gemenskapen förfoga över en så exakt, tillförlitlig och enhetlig jordbruksstatistik som möjligt, för att vi skall kunna mäta de faktiska konsekvenserna av de beslut som fattas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, i första hand vad gäller landsbygden. Det europeiska jordbruket är inte ett och detsamma, utan tvärtom mycket splittrat. För att vi skall kunna ta fram relevanta analyser för varje produktionstyp och varje ekosystem är det därför av största betydelse att statistiken är tillräckligt finmaskig på det territoriella planet och vilar på en enhetlig grund. År 1996 antog parlamentet ett betänkande av vår kollega Jové Perez. Hans förslag syftade till att göra gemenskapsstatistiken mycket mer exakt och effektiv. Detta har kommissionen tyvärr helt bortsett från i det föga ambitiösa förslag som nu har förelagts oss. Av det skälet kommer vi att stödja samtliga ändringsförslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och ändringsförslaget från vår kollega Jové Perez. Vi anser att det är av största vikt att den guldgruva av information som uppkommit genom inrättandet av jordbruksstödet utnyttjas som statistisk källa. Kostnaden för gemenskapens budget skulle bli närmast obefintlig och uppgifternas sekretess garanteras tack vare anhopningen av statistik. Vår grupp var inne på samma tankegång i går, när den lade fram ett ändringsförslag inom ramen för nötköttets spårbarhet, eftersom alla djur i gemenskapens boskapsbesättning med nödvändighet kan identifieras, av skäl som sammanhänger med jordbruksstödet. Samma sak gäller slakterierna, av skäl som sammanhänger med hälsoskydd och veterinär säkerhet. Jag har fortfarande inte förstått varför kommissionen inte har godkänt att dessa båda uppgifter, som redan är obligatoriska inom gemenskapen, redan från den första januari nästa år används så att spårbarheten kan börja verkställas. Det är fullkomligt inkonsekvent att än en gång uppskjuta införandet av obligatorisk märkning för nötkött och samtidigt fördöma Frankrikes tillämpning av försiktighetsprincipen, som beror just på att sådan obligatorisk märkning saknas. Den fria rörligheten för varor ter sig för konsumenten som ett bedrägeri om den inte kombineras med en strikt märkning. Det är beklagligt att kommissionär Byrne inte ägnar sin energi åt att tjäna de europeiska konsumenternas hälsa och intressen.
Herr talman! Även jag trodde att jag skulle tala om förordningen om humle, men jag står nu inför statistikproblemet, och jag bör göra min plikt. Även jag vill säga att statistiken, som bekant, vanligen kan tolkas på olika sätt, för att kunna framhäva det som han eller hon som tolkar den önskar. Om så nu är fallet och vi, å andra sidan, inte har en enhetlig statistik, ja, i så fall förvärras problemet. Av den anledningen instämmer även jag i att vi i högsta möjliga grad bör likforma statistiken som gäller rörligheten, politiken och handeln för våra jordbruksvaror, och det skulle vara bra om varje stat inte hade - åtminstone inte när det gäller dess statistik - olika redovisningsmetoder av de fakta som rör vår jordbruksekonomi. Om det kunde ske, skulle vi - även med våra olika tolkningar - åtminstone ha en gemensam redovisningsmetod, som skulle tjäna dem som vill läsa korrekt bakom det som statistiken visar upp. Jag instämmer alltså i att vi här bör rösta för förordningen, liksom jag även instämmer med kommentarerna i de ändringsförslag som har lagts fram, så att kommissionen kan se till att frågan om statistiska redovisningsmetoder blir så enhetlig och trovärdig som möjligt.
Herr talman! Tekniska handlingsplaner för statistik har fastställts åren 1996, 1997, 1998 och 1999. Det har varit ett tecken på framförhållning, men det visar också att utvecklingen under dessa år har gått så fort, att ett stillestånd i själva verket har varit att betrakta som en tillbakagång. Detta är ett område som med all rätt kan beskrivas som "aldrig färdigt, under ständig förvandling". Unionen bör så snart som möjligt få tillgång till ett gemensamt statistiskt underlag som täcker alla områden. Kommissionen talar om att anpassningen av gemenskapens jordbruksstatistiska material skall fortgå under åren 2000-2002. Man talar alltså om en förlängning. Om vi för ett ögonblick tänker tillbaka på Romfördragets tillkomst år 1957, så var ju jordbruksområdet det första stora avtalsområdet. I dag - snart 43 år senare - har man inte lyckats upprätta en fullständig och tillfredsställande statistik på området. Det har under den här veckans debatt om registreringen av kreatur framkommit, att 12 av 15 länder fortfarande inte har inlett förberedelserna för detta arbete. Där finns det givetvis ett samband. Utan registrering är det inte möjligt att föra en noggrann statistik, och därmed riskerar man naturligtvis också en rad misstag vad utbetalningarna beträffar. Gemenskapen lämnar bidrag till medlemsstaternas utgifter i samband med verksamheternas utförande. Därför är en skärpning från kommissionens sida nödvändig. Det är inte de långsammaste länderna som skall bestämma takten. Kommissionen bör i betydligt större utsträckning vara den som fastställer dagordningen och tar ledningen över medlemsländerna, i enlighet med de gemensamma besluten. Hur kan man inbilla sig att vi skall återställa konsumenternas förtroende för livsmedel efter alla skandaler, om EU fortfarande inte kan genomdriva sina egna beslut? Livsmedelssäkerhet, riskbedömning och själva säkerhetsbegreppet, det är så pass viktiga områden att man de här åren inte kan undgå dessa frågor. Låt mig därför få ställa en enkel fråga: När skall vi skapa ordning och reda i vårt eget hus? Till sist, kära kolleger: Det finns ingen anledning att tveka. Framtiden tillhör dem som förbereder sig för den.
Herr talman! En kollega påpekade förut än en gång att det obligatoriska systemet för märkning av nötkött kommer att införas den 1 januari 2001. Jag kan tala om för er att rådet uppenbarligen har anammat vårt krav om att införa det först den 1 september. Det innebär, vad tidpunkten beträffar, en mindre seger för Europaparlamentet. Däremot har inte frågan avgjorts inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Det innebär att man även borde ha beslutat om ett förenklat förfarande för de andra förslag vi röstade om här i går. Då skulle vi ha tagit med det hela i medbeslutandeförfarandet. I stället beslutade rådet inom ramen för den gamla förordningen 820/97, enligt tillämpningsbestämmelsernas artikel 19, att staterna skall ha möjlighet att fortsätta med det frivilliga systemet fram till den 1 september år 2000. Jag finner inte heller detta korrekt. På den punkten agerar man mot Europaparlamentet. För övrigt omfattas nu åter de andra ändringsförslag vi röstade om i går av medbeslutandeförfarandet, för det fortsätter att gälla efter den 1 januari 2000. Rådet måste reagera på detta. Om rådet inte antar våra ändringsförslag kommer detta att leda till ett samrådsförfarande. Därför kommer de övriga frågor som skall inbegripas i förordningen fortfarande att bli föremål för en uppgörelse. Jag hoppas att vi även på den punkten skall lyckas genomdriva våra idéer i rådet, och att man där låter förnuftet segra.
. (EN) Herr talman! Till följd av Amsterdamfördragets ikraftträdande grundar sig förslagen rörande statistiken, och då bland annat jordbruksstatistiken, på artikel 285. Där förutsätts att antagandet sker i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Det förslag som i dag har lagts fram för ert godkännande är ett första exempel på det, på jordbruksstatistikens område. Jag vill tacka föredragande, Redondo Jiménez för hennes utmärkta insats och i synnerhet också för hennes samarbete med rådet och kommissionen i den här frågan. Kommissionen uppskattar det starka stödet i betänkandet för förslaget till rådets och parlamentets beslut. Till grund för detta ligger rådets beslut 96/411/EG om förbättring av gemenskapens jordbruksstatistik. Därigenom gavs kommissionen ett flexibelt verktyg som medger att statistikens tillämpning anpassas till de förändrade informationsbehoven. Det har bidragit till en anpassning av gemenskapens jordbruksstatistik till förändringarna inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet innehåller en översikt över de åtgärder som vidtagits på olika områden under åren 1996-1999. Dessa åtgärder från kommissionens sida bedöms på det hela taget som positiva. Däremot är inte förfarandet med att anpassa de nationella statistiksystemen till de behov som uppkommer till följd av den gemensamma jordbrukspolitiken avslutad ännu. Kommissionen har därför föreslagit att beslutet 96/411/EG giltighet med vissa mindre ändringar skall förlängas med ytterligare tre år. Syftet med förändringarna är huvudsakligen att förenkla handlingsprogrammets genomförande eller att minska dröjsmålen med utbetalningen av gemenskapens stöd. Det är viktigt att vi ser till att det nya beslutet träder i kraft så snart som möjligt, för att undvika att ett vakum uppstår i den nuvarande lagstiftningen. Man bör därför bemöda sig om att anta detta förslag efter första behandlingen. Vad Redondo Jiménez betänkande beträffar kan kommissionen godta ändringsförslag 1, 2 och 3. Däremot kan vi inte godta ändringsförslag 4, inte ens den senaste ändrade versionen. Detta ändringsförslag skulle innebära nya åligganden för medlemsstaterna som ännu inte har diskuterats i rådet. Detta skulle garanterat utgöra ett hinder för förslagets antagande i rådet vid den första behandlingen. Kommissionen håller ändå med föredraganden om att den tilläggsinformation som efterfrågas i ändringsförslaget skulle vara nyttig för att skapa sig en bättre uppfattning om det utbetalda stödets fördelning i samband med den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen förbinder sig därför att införa sådana åtgärder i de kommande tekniska handlingsplanerna, från och med år 2001, i syfte att uppmuntra framsteg på området. Vi hoppas att vi härmed har lyckats klargöra våra avsikter för Europaparlamentet och att detta kan förmå Redondo Jiménez att dra tillbaka ändringsförslaget, så att förslaget kan antas vid första behandlingen.
Herr talman! Jag måste precisera för kommissionen att det inte är ett ändringsförslag från föredraganden utan ett ändringsförslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och således framröstat i utskottet. Enligt arbetsordningen kan det inte dras tillbaka. Och ändringsförslag 5 som skulle få nummer 4 att falla - vilket är det jag hoppas att kommissionen godkänner - påverkar bara kommissionen, inte rådet. Dess innehåll är redan reglerat genom den nya förordningen 2390/99 som skall träda i kraft. Ändringsförslaget innefattar dessutom inte någon extra skyldighet för kommissionen. Därför hoppas jag att kommissionen godkänner det. Vi har gjort allt vi kunnat för att detta förslag skulle gå igenom i första behandlingen.
. (EN) Herr talman! Bara en kort kommentar till ändringsförslag 5. Tyvärr har vi inte möjlighet att godta ändringsförslag 5, eftersom vi vet att rådet inte skulle göra det.
Jag förklarar debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Röstförklaring