Jiejie/asr_book_lm_v2.1 · Datasets at Hugging Face

text stringlengths 4 594
räck fram dina händer
sade spöqvist till denne
sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm
jag märker sade han dystert varom fråga är men tro icke att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen
försök ej att komma fram med handklovarne det tjänar till ingenting
jag vill hellre dö än vanhedras
se så gosse friskt mod nu
hit med händerna
sade länsmannen och fattade 1 sven
sven stötte kronobetjänten tillbaka satte mössan på huvudet och sade adjö patron
tack för denna gången
mig återser ni aldrig mer ur vägen gott folk
den som törs lägga hand på mig får skylla sig själv
och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen
när brackander och spöqvist hunnit sansa sig ropade båda med en mun grip grip tag fast honom
låt honom icke komma undan
efter honom era kanaljer
ja ja nådig patron
ja ja herr ningsman
skreko drängarne och sprungo omkull varandra trappan 1 sin låtsade iver att komma herrarnes befallning nedkomna på gården lupo de skrikande och hojtande åt alla håll utom det i vilket de sågo att sven med fasta och lång samma steg avlägsnade sig
det 1 föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit medan johanna var borta vid sin fars stuga
förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade sven masmästare herregården och gick han visste ej vart i hans själ tumlade känslorna om varandra som vågorna på en piskad sjö harm och bitterhet över den skamliga behandling han lidit dystra aningar smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta
så vandrade han länge knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot marken riktade blick
när han slutligen återkom till besinning och såg sig omkring befann han sig inne 1 djupa skogen och natthimlen med sin tysta stjärnehär välvde sig över hans huvud
trött nedkastade han sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras
har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse
tänkte han för sig själv
lade jag icke band på mitt sinne fast de retade mig på det
gruvligaste sätt
de anklagade mig för tjuveri och hånade min fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min köttslige far för tjuvar när jag tänker på det sjuder det 1 mig jag skulle vilja strypa dem de uslingarne misstänkt för tjuveri
det är ju förskräckligt
jag kan aldrig uthärda den skammen och så vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att 1 tid och evighet vanära mig och låta mina föräldrar dö 1 sorg och förtvivlan
men kan nen det
det är ju han som förbrutit sig mot mig och icke jag mot honom
får en husbonde löst skymfa och misshandla sin tjänare och beröva honom heder och ära
nej sådan kan icke visan i vårt land vara det vore ju gudlöst att bara tänka så
men nu erinrade sig sven att patronen och flera husbönder av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga tjänare dem sven kände 1 samma avgrund som nu öppnade sig framför ynglingen själv
det var således ligt vad sven 1 det längsta ville betvivla
ja det var möjligt och även sannolikt att länsmannen och hans hantlangare skulle jaga sven som ett oskäligt djur till dess de kunde gripa inspärra och föra honom inför domstol där efter svens övertygelse ingen rättvisa för den anklagade naren var att vänta
borde han fly
ja han fattade ett ögonblick detta beslut men då kom han att tänka på sina fosterföräldrar vilkas stöd han var och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla
han tänkte även på johanna och 1
den bittra förtvivlade sinnesstämning han nu var pinade han sig själv med den misstanke att flickan kanske icke skulle ha något emot att få patronen till man 1 stället för den fattige masugnsdrängen
och vad som var ännu värre skulle sven kunna hysa den minsta önskan om johannas hand sedan han blivit misstänkt som tjuv och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad 1 sina egna och 1 alla människors ögon
dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat
sven var ej i stånd att fatta ett beslut hans huvud sjönk mot bröstet och hans händer knötos med krampaktig styrka såsom om han med handkraft velat söka avslita de osynliga snaror 1 vilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom
om patron brackander 1 detta ögonblick varit 1 den olycklige och förbittrade ynglingens våld ve då dem båda
dock nej innan sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta skulle helt visst en annan högre kraft som för vår liga natur är främmande fjättrat hans hämnande arm och om patronen räckt sven sin hand och talat ett enda försonande ord skulle sven med rört hjärta förlåtit allt ty sådant var sinnelaget hos korporal brants fosterson
sven kunde utan att hans muskler
slappades sköta släggan från morgon till kväll men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van han kände sig matt och förstörd och försjönk ligen 1 en orolig av elaka drömmar störd mer där han satt under den gamla granen mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så
vänligt och milt liksom skulle de velat trösta honom och viska att varje jordisk sorg även den svåraste blott är en övergående storm efter vilken förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta
sven vaknade vid fåglarnes glada kvitter
han önskade att vara en av dessa vingade varelser som under guds blå himmel tillbringa sitt liv med kärlek sång och den kära omsorgen om sin avföda
men ingen sparv faller ju till jorden utan guds vilja och han har ju räknat våra hår därpå kom nu sven att tänka och denna tanke gav honom en viss styrka han beslöt begiva sig till korporalen för att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen
välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar
det var en vacker syn att skåda huru sjöns spegel här och glänste av morgonsolens guld medan den på andra sträckor ännu låg inhöljd i en lätt dimma liknande en genomskinlig spetsslöja som småningom höjde sig och försvann 1 den rena blå luften
men endast den sinneslugne kan njuta av naturens skönhet den olyckliges öga fröjdas ej av melens blå ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt
det lugna och harmoniska 1 den övriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget förstämda tillstånd han känner sig såsom en från naturen utskjuten varelse genom sitt självmedvetande dömd att leva i en helt annan
osynlig värld av andliga konflikter av tankar känslor och lidelser
sven såg nu den välbekanta röda stugan ur vars skorsten en vitgrå rökpelare uppsteg i den lugna luften
innan han inträdde gick han ned till båtviken och tvättade sitt ansikte 1 det kalla sjövattnet för att därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare utseende
där efter steg han in
mor kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta
annars var ingen att se ty ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon och släppa ut fåren
kerstin vände sig om och frågade varför sven kommit vid denna ovanliga tid
gummans seende och 1 den ton varmed hon gjorde denna fråga låg ej det gladlynta och hjärtliga som foster sonen annars alltid rönte hos henne
jag vill tala med far svarade sven
kerstin omtalade nu i få och tvära ord att korporalen tidigare på morgonen begivit sig i väg till växjö av orsak som vi känna
sven trodde först att anledningen till kerstins dåliga lynne låg häruti men han blev snart tagen ur sin villfarelse
kerstin berättade och sven åhörde med fullt hjärta huruledes patronen 1 egen person kommit och begärt johannas hand vad korporalen svarat patronen samt vad ja vi kunna ej följa förloppet av kerstins ordström men sven hade ej hört många ord förrän han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord
den pina han nu undergick var sjufalt värre än den
han under den föregående aftonen och natten erfarit
ja det är din skuld sven sade kerstin din skuld att sorg och oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak din skuld att johanna gått miste om en lycka som vår herre 1 sin godhet velat bereda henne genom patronen din skuld att vi kanske bli drivna från hus och hem och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt eget barn herre gud det är tacken man får här i världen
hade kerstin vetat att varje àv dessa ord raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta skulle hon säkert lagt band på sin tunga ty elak var kerstin icke
och hade hon därtill vetat vad sven nyss lidit hade hon vetat att han med oro 1 sin själ kommit till föräldrarnes hydda för att söka tröst såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck då skulle hon intill döden ångrat vad hon nu gjorde
men hon visste det icke och såg heller icke huru den jättestarke mannen satt där blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno borttorkade av hans heta hand
det var därför någonting underligt att sven när mor kerstin slutat att tala och med ökad iver rörde 1 sin gryta att säga vi sven då steg upp och sade lugnt nästan muntert om också icke i sin vanliga ton bevars mor vad ni nu ger mig skuld till
mycket
och ändå är jag så oskyldig som ett barn
jag har ända till 1 går kväll varit nere vid ugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här
icke vill jag göra johanna olycklig det vet ni nog mor nej tvärtom önskar jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis
och vad det där kivet beträffar så känner jag både far och mor så väl att jag vet att det snart skall gå över och alltihop bli gott och väl igen ja mor nog var det lite besynnerligt av far att avslå patronens anbud och det bara för min skuld
jag har ändå njutit så mycket gott här 1 huset att jag aldrig kan betala det nej alltihop skall bli bra igen mor icke vill jag vara en otacksam gökunge som lägges 1 ett främmande bo och fostras av främmande äldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet
nej det blir stopp
jag skall icke hindra mor var är nyckeln till skåpet
den ligger 1 fönstret sade kerstin nu något vänligare ty hon tyckte om svens ord och förstod ej att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta
stanna här nu en liten stund sven så får du mat innan du går tillbaka till masugnen
tack mor men jag är icke hungrig svarade sven i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper varibland sin dopattest samt ett kruthorn och en hagelpung
vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär
som var hans eget
därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade adjö mor
varför tar du bössan med dig
frågade kerstin och såg på sven
å svarade sven och vände sig hastigt om låtsande undersöka låset på bössan å det föll mig in att det kunde vara roligt att skjuta en fågel om jag får se någon sådan på vägen
farväl nu
och sven gick
hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen och han steg in där för att träffa ingrid
flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon då sven visade sig 1 dörren
ingrid lilla sade han jag vill bara
titta hit in för att se dig en gång till innan jag begiver mig av

räck fram dina händer

sade spöqvist till denne

sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm

jag märker sade han dystert varom fråga är men tro icke att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen

försök ej att komma fram med handklovarne det tjänar till ingenting

jag vill hellre dö än vanhedras

se så gosse friskt mod nu

hit med händerna

sade länsmannen och fattade 1 sven

sven stötte kronobetjänten tillbaka satte mössan på huvudet och sade adjö patron

tack för denna gången

mig återser ni aldrig mer ur vägen gott folk

den som törs lägga hand på mig får skylla sig själv

och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen

när brackander och spöqvist hunnit sansa sig ropade båda med en mun grip grip tag fast honom

låt honom icke komma undan

efter honom era kanaljer

ja ja nådig patron

ja ja herr ningsman

skreko drängarne och sprungo omkull varandra trappan 1 sin låtsade iver att komma herrarnes befallning nedkomna på gården lupo de skrikande och hojtande åt alla håll utom det i vilket de sågo att sven med fasta och lång samma steg avlägsnade sig

det 1 föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit medan johanna var borta vid sin fars stuga

förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade sven masmästare herregården och gick han visste ej vart i hans själ tumlade känslorna om varandra som vågorna på en piskad sjö harm och bitterhet över den skamliga behandling han lidit dystra aningar smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta

så vandrade han länge knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot marken riktade blick

när han slutligen återkom till besinning och såg sig omkring befann han sig inne 1 djupa skogen och natthimlen med sin tysta stjärnehär välvde sig över hans huvud

trött nedkastade han sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras

har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse

tänkte han för sig själv

lade jag icke band på mitt sinne fast de retade mig på det

gruvligaste sätt

de anklagade mig för tjuveri och hånade min fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min köttslige far för tjuvar när jag tänker på det sjuder det 1 mig jag skulle vilja strypa dem de uslingarne misstänkt för tjuveri

det är ju förskräckligt

jag kan aldrig uthärda den skammen och så vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att 1 tid och evighet vanära mig och låta mina föräldrar dö 1 sorg och förtvivlan

men kan nen det

det är ju han som förbrutit sig mot mig och icke jag mot honom

får en husbonde löst skymfa och misshandla sin tjänare och beröva honom heder och ära

nej sådan kan icke visan i vårt land vara det vore ju gudlöst att bara tänka så

men nu erinrade sig sven att patronen och flera husbönder av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga tjänare dem sven kände 1 samma avgrund som nu öppnade sig framför ynglingen själv

det var således ligt vad sven 1 det längsta ville betvivla

ja det var möjligt och även sannolikt att länsmannen och hans hantlangare skulle jaga sven som ett oskäligt djur till dess de kunde gripa inspärra och föra honom inför domstol där efter svens övertygelse ingen rättvisa för den anklagade naren var att vänta

borde han fly

ja han fattade ett ögonblick detta beslut men då kom han att tänka på sina fosterföräldrar vilkas stöd han var och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla

han tänkte även på johanna och 1

den bittra förtvivlade sinnesstämning han nu var pinade han sig själv med den misstanke att flickan kanske icke skulle ha något emot att få patronen till man 1 stället för den fattige masugnsdrängen

och vad som var ännu värre skulle sven kunna hysa den minsta önskan om johannas hand sedan han blivit misstänkt som tjuv och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad 1 sina egna och 1 alla människors ögon

dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat

sven var ej i stånd att fatta ett beslut hans huvud sjönk mot bröstet och hans händer knötos med krampaktig styrka såsom om han med handkraft velat söka avslita de osynliga snaror 1 vilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom

om patron brackander 1 detta ögonblick varit 1 den olycklige och förbittrade ynglingens våld ve då dem båda

dock nej innan sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta skulle helt visst en annan högre kraft som för vår liga natur är främmande fjättrat hans hämnande arm och om patronen räckt sven sin hand och talat ett enda försonande ord skulle sven med rört hjärta förlåtit allt ty sådant var sinnelaget hos korporal brants fosterson

sven kunde utan att hans muskler

slappades sköta släggan från morgon till kväll men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van han kände sig matt och förstörd och försjönk ligen 1 en orolig av elaka drömmar störd mer där han satt under den gamla granen mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så

vänligt och milt liksom skulle de velat trösta honom och viska att varje jordisk sorg även den svåraste blott är en övergående storm efter vilken förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta

sven vaknade vid fåglarnes glada kvitter

han önskade att vara en av dessa vingade varelser som under guds blå himmel tillbringa sitt liv med kärlek sång och den kära omsorgen om sin avföda

men ingen sparv faller ju till jorden utan guds vilja och han har ju räknat våra hår därpå kom nu sven att tänka och denna tanke gav honom en viss styrka han beslöt begiva sig till korporalen för att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen

välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar

det var en vacker syn att skåda huru sjöns spegel här och glänste av morgonsolens guld medan den på andra sträckor ännu låg inhöljd i en lätt dimma liknande en genomskinlig spetsslöja som småningom höjde sig och försvann 1 den rena blå luften

men endast den sinneslugne kan njuta av naturens skönhet den olyckliges öga fröjdas ej av melens blå ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt

det lugna och harmoniska 1 den övriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget förstämda tillstånd han känner sig såsom en från naturen utskjuten varelse genom sitt självmedvetande dömd att leva i en helt annan

osynlig värld av andliga konflikter av tankar känslor och lidelser

sven såg nu den välbekanta röda stugan ur vars skorsten en vitgrå rökpelare uppsteg i den lugna luften

innan han inträdde gick han ned till båtviken och tvättade sitt ansikte 1 det kalla sjövattnet för att därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare utseende

där efter steg han in

mor kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta

annars var ingen att se ty ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon och släppa ut fåren

kerstin vände sig om och frågade varför sven kommit vid denna ovanliga tid

gummans seende och 1 den ton varmed hon gjorde denna fråga låg ej det gladlynta och hjärtliga som foster sonen annars alltid rönte hos henne

jag vill tala med far svarade sven

kerstin omtalade nu i få och tvära ord att korporalen tidigare på morgonen begivit sig i väg till växjö av orsak som vi känna

sven trodde först att anledningen till kerstins dåliga lynne låg häruti men han blev snart tagen ur sin villfarelse

kerstin berättade och sven åhörde med fullt hjärta huruledes patronen 1 egen person kommit och begärt johannas hand vad korporalen svarat patronen samt vad ja vi kunna ej följa förloppet av kerstins ordström men sven hade ej hört många ord förrän han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord

den pina han nu undergick var sjufalt värre än den

han under den föregående aftonen och natten erfarit

ja det är din skuld sven sade kerstin din skuld att sorg och oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak din skuld att johanna gått miste om en lycka som vår herre 1 sin godhet velat bereda henne genom patronen din skuld att vi kanske bli drivna från hus och hem och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt eget barn herre gud det är tacken man får här i världen

hade kerstin vetat att varje àv dessa ord raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta skulle hon säkert lagt band på sin tunga ty elak var kerstin icke

och hade hon därtill vetat vad sven nyss lidit hade hon vetat att han med oro 1 sin själ kommit till föräldrarnes hydda för att söka tröst såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck då skulle hon intill döden ångrat vad hon nu gjorde

men hon visste det icke och såg heller icke huru den jättestarke mannen satt där blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno borttorkade av hans heta hand

det var därför någonting underligt att sven när mor kerstin slutat att tala och med ökad iver rörde 1 sin gryta att säga vi sven då steg upp och sade lugnt nästan muntert om också icke i sin vanliga ton bevars mor vad ni nu ger mig skuld till

mycket

och ändå är jag så oskyldig som ett barn

jag har ända till 1 går kväll varit nere vid ugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här

icke vill jag göra johanna olycklig det vet ni nog mor nej tvärtom önskar jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis

och vad det där kivet beträffar så känner jag både far och mor så väl att jag vet att det snart skall gå över och alltihop bli gott och väl igen ja mor nog var det lite besynnerligt av far att avslå patronens anbud och det bara för min skuld

jag har ändå njutit så mycket gott här 1 huset att jag aldrig kan betala det nej alltihop skall bli bra igen mor icke vill jag vara en otacksam gökunge som lägges 1 ett främmande bo och fostras av främmande äldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet

nej det blir stopp

jag skall icke hindra mor var är nyckeln till skåpet

den ligger 1 fönstret sade kerstin nu något vänligare ty hon tyckte om svens ord och förstod ej att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta

stanna här nu en liten stund sven så får du mat innan du går tillbaka till masugnen

tack mor men jag är icke hungrig svarade sven i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper varibland sin dopattest samt ett kruthorn och en hagelpung

vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär

som var hans eget

därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade adjö mor

varför tar du bössan med dig

frågade kerstin och såg på sven

å svarade sven och vände sig hastigt om låtsande undersöka låset på bössan å det föll mig in att det kunde vara roligt att skjuta en fågel om jag får se någon sådan på vägen

farväl nu

och sven gick

hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen och han steg in där för att träffa ingrid

flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon då sven visade sig 1 dörren

ingrid lilla sade han jag vill bara

titta hit in för att se dig en gång till innan jag begiver mig av