text
stringlengths 4
594
|
|---|
jag har ett ärende att uträtta långt norrut och vi få kanske icke träffa varandra på länge |
adjö med dig |
ingrid frågade vad det var för slags ärende men väntade ej på svar innan hon med en blick på sven utbrast vad du ser besynnerlig och blek ut käraste sven |
vad kommer åt dig |
det är ingenting ingrid hör du då du träffar johanna och far så hälsa dem mycket mycket ifrån mig |
och sven tryckte flickans hand vände sig om och gick bort med hastiga steg |
häpen och bryllad stannade ingrid 1 ladugårdsdörren och såg efter den bortgående |
sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan men då han hunnit ett litet stycke därifrån kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna |
det hände sig så att mor kerstin just nu såg ut genom fönstret och hennes och svens blickar möttes |
hon varseblev med förvåning att sonen hade tårar i ögonen och det blev nu plötsligt klart för henne huru allt stod till |
det var som om svens blick hade bränt henne in 1 själen hela den ömhet hon i sitt hjärta hyste för honom vaknade med ny styrka |
herre jesus vad har jag gjort |
utbrast hon och skyndade ut för att kalla fostersonen tillbaka |
men sven var icke längre synlig han undanskymdes av den täta furudungen som befann sig bakom båtviken |
mor kerstin sprang så fort hennes gamla ben förmådde ned mot sjön och ropade med tande röst sven sven kom tillbaka |
klipporna i skogen svarade henne men foster sonen syntes ej |
hade han lyssnat till huru detta rop tonade av ömhet ångest och rörelse skulle han kanske återvänt vid kerstins rop skyndade ingrid dit från ladugården hon fann sin mor sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan |
mor mot vad är det |
frågade flickan för skräckt |
barn svarade kerstin snyftande olyckan har kommit över vårt hus och det är jag som nedkallat den |
sven fördjupade sig 1 skogen |
han gick och gick utan att veta till vad mål men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna delarne av skogen vandrade framåt genom marker där inga stigar voro banade om icke av de flitiga myrorna som här levde 1 sina gamla samhällen eller stiftade nya utan att någon historieskrivare vet att berätta om dessa hällens öden fast de kanske i sig hava samma märkvärdighet som de gamla myrstackarne aten korint och tebe och deras nybyggen kring medelhavet |
svens tankar och känslor voro som dövade hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta |
icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga utan vandrade outtröttligt framåt såsom om hela hans kraft varit förflyttad 1 hans gångmuskler |
det enda han hade klart för sig själv var att om han råkade ut för sina förföljare skulle han ej låta sig fångas utan svara sig till sista blodsdroppen därför hade han också laddat sitt gevär med grova varghagel noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut medan |
han sålunda strövade omkring |
kom han 1 skapet av masugnen vid vilken han så länge arbetat och när han hörde slagen av dess maskin och bruset av skogsströmmen stannade han för första gången och djupt vemod intog honom åter |
han tyckte sig 1 detta buller höra en hälsning och kände innerlig lust att innan han vandrade vidare säga farväl till pelle larsson och de andra kamraterna |
men då han 1 sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd framför sig varseblev han en hop folk som just kom ut från hyttan och bland vilka han igenkände patronen länsman spöqvist i full form med sabel vid sidan länsmansskrivaren betjänten svalgren och några fjärdingsmän |
utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter sven |
sedan de nu en stund samtalat med varandra såg han dem inslå vägen som förde till korporalens torp sven ansåg rådligast avstå från det tillämnade besöket vände masugnen ryggen och fördjupade sig åter i skogen |
sedan han med iver och samhet fortsatt sin irrfärd 1 nordlig riktning och solen redan uppnått middagshöjden kände han sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila |
skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av och häradsvägar dels av upprödjade odlade och bebyggda sträckor och dessa hade passerats av sven med stor ska emedan han ej ville bli sedd av någon niska |
nu såg han även en väg stryka förbi helt nära den plats där han lagt sig ned men emedan han redan var långt borta från trevnadslösas |
råde tyckte han sig ej behöva iakttaga samma försiktighet som förut |
hungern är en ovälkommen gäst då man ej vet huru man skall kunna avspisa honom |
ja denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent allvar att tveka 1 valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en god materiell anrättning exempelvis skinka med potatis att detta förhållande även träffade in på sven mästare är därför icke underligt helst han ligen icke var svärmisk utav sig utan rätt och slätt en ofördärvad naturmänniska |
medan han således tänkte på huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och tagit farväl av johanna och korporal brant och många andra drövliga tankar rörande dessa för honom så bara personer korsade varandra 1 hans hjärna funderadé han också uppå huru han skulle kunna stilla sin hunger |
hans enda utväg var att sälja sitt gevär han beslöt därför att utbjuda det 1 de hyddor han under sin vandring komme att passera förbi |
sedan detta beslut var fattat steg han upp för att fortsätta sin marsch då hans het i detsamma fästes på en man som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade då han i sin ordning varseblev sven |
mannen var klädd 1 grann militäruniform 9 olik de vanliga lantsoldaternas |
han bar sådana epåletter som sven sett att smålands ståtliga grenadjärer brukade men bröststycket på hans frack var av rött kläde och uppslagen kragen 7 de vandrande djäknarne |
och ränderna på hans byxor vita |
vid hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare föga större än en förskärarekniv |
mannen hade en rak och ståtlig hållning och hans rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher |
såsom vi nämnt stannade han då han fick öga på sven masmästare och betraktade honom från fotabjället upp till hjässan likasom han 1 tumtal velat beräkna jättens längd |
därefter hälsade han militäriskt med handen förd till släpmössan alldeles som sven sett korporalen göra när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina forna krigskamrater och utbrast under livliga rörelser med armarne träd närmare du värdige son av den hög resta tallskogen 1 såvida du ej är en skogsande en gengångare från rimtussetiden utan barn av en dödlig moder så träd närmare |
vad vill ni mig |
frågade sven som började tro att mannen antingen var drucken eller rymt från hospitalet |
vad jag vill dig |
se och beundra skaparens verk som då han gjorde dig helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår nådigaste konung |
vad är ditt namn du höge yngling den ingen utom tornväktaren kan se över axeln |
jag heter sven stål och vem är ni |
jag min gosse svarade mannen med en högtidlig åtbörd jag är p rin c e ps præ to r ii det vill med andra ord säga korporal vid konungens andra livgarde och mitt namn är montan |
sedan |
vi nu gjort varandras bekantskap vill jag fråga dig om du ej har samma väg som jag vi kunna 1 sådant fall få njuta av varandras sällskap ty jag bekänner uppriktigt att jag är livligt intresserad av allt stort och högt här 1 världen av allt som höjer sig minst sex fot över jordens låga liga grus |
min väg går genom skogen sade sven |
men åt det hållet finnes ingen krog märkte montan |
följ mig min vän och jag bjuder dig på en middagsrisp |
nej tack |
du är lika kort och tvär 1 dina ord som du är lång till din kropp min vän |
men jag släpper dig icke to rva le æ na iupu m s tu r iu pus ipse capella m min själ har fäst sig vid dig såsom humlen vid humlestången men varför gapar du på mig så där du levande kyrkstapel |
tycker du kanske att jag är grann |
är jag icke |
jag är rädd för att ni är litet vriden 1 huvudet svarade sven |
åhå du tycker att jag pratar tok |
däri har du visserligen rätt men ser du en gardist är en så lycklig översäll människa att hela världen som leker för honom i sin översvinneliga het vet han knappt på vilken fot han skall stå mycket mindre att hålla sin tunga |
ja jag säger dig gosse att gardisten är en avundsvärd varelse den yngling som kan få en plats 1 gardets leder hans lycka är gjord |
tänk på det min vän |
under yttrande att middagsvärmen var |
tryckande och att landsvägsdammet väl behövde sköljas ied slog sig därefter gardeskorporalen ned 1 gräset ett stycke från landsvägen framtog en flaska och bjöd sven att supa sig till |
då sven avslog detta anbud emedan han aldrig smakade brännvin förklarade montan sin missbelåtenhet därmed att det fanns absolut nyktert folk i världen emedan detta nödgade andra att för den politiska jämviktens bibehållande supa desto mera |
bland dessa andra för den politiska jämvikten sig offrande varelser tycktes montan själv vara ty han tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en |
därefter öppnade han sin resväska och uppdukade för svens lystna ögon åtskilliga viktualier bland vilka några kakor av finsiktad råg rökt skinka medvurst m |
han inbjöd sven att deltaga 1 måltiden och denne lät ej bedja sig tvenne gånger såsom det anlars hör till goda tonen bland mogen utan grep verket genast an |
det skulle bliva alltför långtrådigt att giva de båda männens samtal nog av korporal montan började tala som en ganska förståndig karl och visste snart att vinna sin långe gästs förtroende så att denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande belägenhet |
montan frågade honom om han ville låta värva sig till gardist och började ånyo avmåla karlens lyckliga lott i de mest lysande färger |
först och sist sade han vill du bli gardist |
jag frågar det därför att jag tycker om dig och vill dig väl |
grip lyckan 1 flykten min gosse annars vinner du henne aldrig till en början bjuder |
hon dig genom mig tio rdr 1 handpengar sedan följer du mig till stockholm och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla prinsarne |
vidare får du sådana här kläder som ha den förunderliga verkan att alla flickor skola löpa som galningar efter dig |
betänk vilket härligt liv |
att marschera att manövrera på ladugårdsgärdet samt för konung och fosterland gå på post vid karl den trettondes staty |
jag menar allvar gosse jag leker ej med dina känslor |
nej jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon |
ah nu börjar korporal montan prata skaper igen genmälde sven jag är icke så enfaldig att jag låter narra mig av en lockfågel |
jag vet nog hurudant gardeslivet är hm sade montan något förlägen min sikt är icke att narra dig |
vad jag nyss yttrade är en gammal läxa som jag kan utantill och varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken |
dig vill jag icke lura hör på korporal avbröt honom sven jag vill blott att ni samvetsgrant skall svara på en enda fråga har man såsom gardeskarl även tid till nyttigt arbete så att man kan göra sig extra förtjänster |
ja den som vill har visst tid att arbeta |
jag känner flitiga och ordentliga karlar som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital tillräckligt att grunda en oberoende framtid |
men sådana äro ej många de flesta äro lättingar eller supa de upp sina förtjänster |
du sade mig att du |
förstår dig på smedsyrket om så är skall du aldrig sakna lönande arbete och jag tror mig kunna försäkra att du 1 stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet och bälgen än någonsin här nere sven tvekade nu icke längre och 1 hans belägenhet skulle få gjort det |
hans största bekymmer hade varit att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och stöd men montans försäkran jagade denna farhåga och sven följde under dagens lopp montan till närmaste gästgivaregård där denne granskade hans papper lämnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknat |
trygg åtminstone 1 sin egen tanke under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från patron brackanders sida fortsatte sven jämte hans nya bekantskap följande morgon sin väg 1 nordlig riktning åt jönköpingshållet |
montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten böjelse för melankoli mot vilken han dock hade ett palliativ 1 sin flaska och 1 ett fattat likasom de sju grekiske vises i form av tänkespråk sådana som st a g dag e n s 0 m h a n k 0 m m e r eller m a n b ö r aid rig s ö r ja v ä rr e ä n a t t m a n m e d h jä rtan s iu s t k a n d a n s a e n slä n g poisk a 0 med dylika tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även fastän förgäves att muntra sven |
kära du sade han vid ett tillfälle du ser |
precis ut som en vilken sålt smöret och tappat penningarne |
Subsets and Splits